Kristian Lundbergs nya diktsamling är en lyrisk monolog lika mycket som det är en diktsamling. Här är det rösten hos ett antal olika faktiska och fiktiva personer som plötsligt vävs ihop till en och samma röst. Det är till viss del Fru Fritzl som talar. Men det är också världens alla plastikkirurger som gör sina röster hörda. Vad händer när ondska och övergrepp blir vardag och normalitet? Och hur kan vi förstå vad som sker?