Harry Mathews: Mitt liv i CIA

Så det var logiskt att hans första post som ambassadör skulle bli i Vientiane.

Det var 1964. Ett år senare bjöd han in mig att bo hos honom. Jag hade just avslutat min andra roman, jag hade inga planer, jag tackade ja – vem skulle inte gjort det? I november 1965 flög jag till Bangkok och vidare till Vientiane några timmar senare.

Genom planets fönster såg jag Fred, i stram givakt där han stod i det ångande solskenet på asfalten. Temperaturen måste ha varit närmare fyrtio grader. Fred bar dubbelknäppt mörk kostym och slips. Bakom honom väntade en limousin. Den tog oss till residenset, där jag skulle bo av och till i åtta veckor.

Jag hade kommit precis i tid för den stora årliga buddhistiska festen, som varade i en vecka och firades kring en marknad i That Luang, en sorts pagod byggd omkring en legendarisk bladguldsklädd Buddha. För mig innebar den en omgång kvällsfester på ambassaden.

Laos är fattigt och isolerat, men det amerikanska kriget i Vietnam hade gjort det till en diplomatisk häxkittel: det var halvneutralt territorium för Ho Chi Minhleden och U.S. Air Force-bombare. Vientianes ambassader var nu bemannade med första klassens diplomater. Jag var uppenbarligen den ende turisten i landet (druggies kom mycket senare). Jag hade ingen aning om vad jag hade traskat in i.

Första natten där sov jag i tolv timmar; sedan var jag redo att roa mig. Den australiensiska ambassaden stod för underhållningen kvällen därpå. Jag blev presenterad för ambassadören och gick sedan omkring med glaset i hand tills jag hittade en grupp som såg vänligt sinnad ut. Det var bara leenden vid åsynen av ett nytt ansikte som mitt. Vad gjorde jag här? Ingenting, 17