Leif Holmstrand: Förkylningen

Leif Holmstrand Fรถrkylningen

OMSLAGSBILD: LEIF HOLMSTRAND

fรถrkylningen

leif holmstrand

Fรถrkylningen Roman om till exempel hon och han

PEQUOD PrESS

Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Leif Holmstrand: Förkylningen © Pequod Press och författaren 2017 Tryck: SIA Livonia Print, Lettland 2017 ISBN 978-91-86617-42-4

Inget av det sagda stämmer. Vi tänker inte mycket men orden lever inom oss som reflexiva ekon, ständiga dubbel- eller trippelsånger i mumlande ljudspeglar som visar oss världen där du bor.

FÖRKYLNINGEN

1.

VÄGEN IN

NÄSTINTILL UTHÄRDLIGT

Staden är mellanstor och erbjuder invånarna allt vad deras begränsade föreställningsförmåga säger åt dem att åtrå. Det finns ingen anledning att avundas dem denna relativa lyx. Här är ingen lycklig och alla välmående.

Nära en uppluckrad och dimmig hamn som öppnar sig mot kaos och intet och mot övriga universum fokuserar den självmedvetna (mindre) verkligheten på att få en järnvägsstation i nybrutalistisk stil att framstå som påtaglig eller rentav pålitlig (passerbar, funktionell, mänsklig och så vidare). Den är precis utbyggd och möjligen förskönad, full av fiktiva minnen samlade i andra städer, andra länder, under andra epoker. En plats för självbedrägeri, men också för berättelsernas slut och början.

Där råder alltid engagerad och upptagen aktivitet. Men det kan hända att ingen egentligen färdas ut ur denna stad, och ingen in i den; därför är allt vad som utförs i kulisstationen mer beskäftigt än substantiellt och bara till för att hålla skenet uppe.

Framför den finns bussar och taxibilar, omkringväsnandes i låtsad oordning. Trafiken är koreograferad med maskinell exakthet och ingen fri vilja finns i världen.

Men det är en vacker dag.

Om man tar buss trettiotvå genom stadskärnan passerar ögon och tanke under tjugo minuter brun- och gulrappade hus, mycket fula, som för övrigt signalerar bortvändhet åt alla håll; detta är stadens uppenbara själ och hjärta. Sedan följer masskulturen i form av upplevelsecentrum,

11

biografer, krogar, konserthus, oväntat intensiv gycklarverksamhet, svängigt och underhållande våld i gathörn.

Från bussens fönster kastas i detta nu glada solkatter över ansikte och kropp på ett av stadens offer, en transvestit eller ickeperson av annat slag som ligger slö och sönderslagen vid sidan av Diplomaten, ett bra hotell.

Mjuka tussar till moln svävar där uppe, och om en slumpmässigt utvald person får för sig att kliva av bussen i detta ögonblick kommer en parkrelaterad, trivsam fågelsång att förgylla sommarstunden och göra livet nästintill uthärdligt.

12

ETT SKYLTFÖNSTER SOM HETTE DUGA

Men en buss kan troligen inte ta dig med in i det hemliga som staden ruvar, dess sannare identitet. För detta är ingen stad och här finns inga invånare, detta är en sjukdom i språket och den sprider sig visserligen epidemiskt men bara mellan låtsasmänniskor inuti en trots allt monologisk bubbla, ett töjbart personhölje kring expanderande, gladgiftig ordgas. Ändå står du där, nyligen avstigen, och låter solen misshandla ditt ansiktes hud. Det är underbart. Du vet att njuta även av livets mindre glädjeämnen, det är en samhällelig plikt och en allvarlig sak.

Men du skakar i korsvägen av dig detta ögonblicks nåd och tittar ut över ett litet torg med trista planteringar, vänder busshållplatsen ryggen som om den aldrig funnits. På andra sidan den bredaste av gatorna som tränger sig tätt intill finns några gröna och gula fastigheter med små balkonger. På bottenplan i områdets enda orappade och därmed tegelfärgade hus visar en stor och iögonenfallande fönsterskyltning upp stiliserade husdjur och underliga, insinuanta redskap, och du får det därmed bekräftat att ditt ännu inte uppsatta och därför suddiga mål är nära, du ilsknar till eller gläds.

Mannen du söker bor inte i samma fastighet, utan i den bakom.

Vad används den gummibrämade stålkonstruktionen till, är det någon särskild varelses huvud som skall spännas fast på ovansidan eller står objektet bara modell för en tankelek, och varför hotar den där malplacerade stålpiggen vovvens eller missens svalgområde utifrån, underifrån,

13

snart är den inne och uppe och kanske sticker den lite i mitthjärnan… varför förutsätter du så grymma användningsområden, men å andra sidan: kan vi lita på att detta över huvud taget är en så kallad vårdapparat? Det kan ju hända att fler samvetsfunktioner är möjliga än de deltagande, lojala och humana, du, vi… ja, vi har ju underhållningsvärdet att tänka på, ett stort, gemensamt ansvar: där finns en kraftig och specifik efterfrågan, det känns i huden och i svalget, känner du? visst känner du, visst kommer du att hjälpa till när de blödande behöver nya retningar, nya smärtor? Kan klubban längst till vänster passera fågelkranium och nå hypothalamus, kan man knipsa grekiska landsköldpaddors näbbar med den där tången, vad är de röda remmarna tänkta att tvinga tillbaka? Detta var minsann ett skyltfönster som hette duga.

14

VID SÄNGGÅENDET

Inne bland de tysta husen känns tryggheten förlamande. Inte ens lövrassel tillåts uppstå i kvarterets fyra kastanjeträd. Längs med gatan väntar tomma, utmattade bilar under stor ångest på sina ägare och det är nästan ett halvt dygn kvar till dess områdets imbecilla arbetsbin skall återinföras till dagliga karriärbyggarrutiner. Inget kan vara bra här.

En spänstig medelålders kvinna plockar upp en polerad, vacker sten med fossil från trottoaren, men tänker att det vore roligare för något rosigt barn att hitta skatter på detta vis, så hon hukar sig igen och lägger tillbaka stenen exakt där hon tagit den. En tidigare osynlig sexåring, handklovad vid sin bistra morsa, står längre bort, närmare träden, och säger: Jag såg dig. Man skall inte slänga saker på gatan. Det finns faktiskt papperskorgar.

Barnet går sin väg, morsan i släptåg.

Några måsar hugger in på en uteliggares avföring, medan den medellöse, taklöse, magsjuke ligger dold i buskaget och tittar på, uppfylld av skräck och molvärk i magen.

Detta är ett område där det finns konstiga men fullt normala män­ niskor, vidrig försäljning av nyttiga objekt, inga droger men gott om knark. Måsarna bor dolda bakom människornas tankar. Fnasken håller till där lekplatserna ser som farligast ut.

Leon bor i närheten av stadens enda egentliga veterinärmottagning, vars skyltning jag redogjort för tidigare. Han är inte fullt en och åttio

15

lång och har om sju år tvingats leva ett halvt sekel. Det finns inte många självklara hobbyaktiviteter för honom att sysselsätta sig med under långa sjukskrivningsdagar, men behovet därav verkar dessbättre ha fallit bort.

Leon har stora fötter, som varje morgon tvingas in i ett par trånga och även på en rad andra sätt obekväma fyrtiofyror. Han tar sedan inte av sig dessa förrän vid sänggåendet.

16

2.

LEON

SJUKDOMENS MÅL ELLER SYFTE

Att försöka dra sig till minnes dessa sammanfallande splitterepisoder gör viss skada och ställer till med åtskillig själslig oreda, men när jag nu väger vinstmöjlighet mot uppenbar förlust är jag ändå benägen att utsätta mig: kalla inte tillståndet mod, inte dumdristighet – det rör sig snarare om en varm och nästan hoppfull uppgivenhetsvariant jag nyligen berikats med, som en ny kappa, eller en ny kroppsdel. Alltså kommer jag, trots allt, att berätta om förkylningen, om mitt liv med den, hur mitt liv tagit sig ut ur mig och ut ur min kropp för att så småningom dra ner även er andra i detta långtgående fördärv jag kommit att älska så högt; ni kommer alla att bli varse.

Jag måste andas lite, om inte annat för att erbjuda dig som läser en paus och en smula förberedelse. Eller en möjlighet att hoppa av: du har inte lovat något. Du behöver ju inte läsa vidare om du inte vill, det borde vara uppenbart (förbannade svikare). Eller hur? Jag hatar dig och erbjuder i själva verket ingenting.

Nu andas jag.

Nu andas jag inte längre… För att komma igång med arbetet, med kommunikationen, tänker jag presentera mig, hur absurt och opålitligt detta än kan förefalla: Jag heter Leon. Jag är fyrtiotre år gammal. När jag levde, så som du lever, gjorde jag mig känd och uppskattad i närområdet som Den Stränge Läraren. Jag har haft ett stort umgänge, trots måttlighet vad gäller både alkohol och sena kvällsnöjen.

19

Du kan välja att tro på detta misstänkt triviala och anonyma, eller välja att inte tro, det spelar inte så stor roll då jag själv knappast har rätt att vara säker på min sak. Men kan vi enas om att möta upp min längtan efter ett namn, efter en person att klistra minnesavgrundens framhostade upplevelser på? Gör mig till viljes, gå mig till mötes, visa hänsyn.

Alltså: Det framstår som orimligt gränsande till godtycke att sortera fram de minnen jag vill betrakta som mina och därmed sanna, vilka personuppgifter, vilken värld. Jag lovar dock att i den sekund beslutet är fattat har sanningen inträffat – och det är sant att det är jag som är Leon, Den Stränge Läraren, det är sant att jag vill återge eller snarare återskapa, vidarebefordra en genklang, skildra väl definierade eller skadligt osäkrade händelser och upplevelser knutna till en komplicerad och långvarig sjukdomsprocess. Men det är lika sant att infektionen inte är en infektion, att något mer, hur skall jag säga, kosmiskt ligger bakom alltsammans. Jag hoppas att dessa skakiga förutsättningar nu har sjunkit in.

Förkylningen har fått så mycket att verka irrelevant eller på annat sätt upplöst i dimma, ändå verkar detta nedmonteringsarbete inte vara sjukdomens mål eller syfte.

20

NU MÅSTE DU SLUTA

Det är svårt att vittna om själva smittotillfället, men jag har en känsla av att det ändå rör sig om ett specifikt ögonblick, tillgängligt för hungriga minneshänder (om de bara är hungriga nog). Låt oss för enkelhetens skull språkligen betrakta en dåtida droppe saliv utan ursprung, en liten snudd på osynlig glitterpärla – så lätt att den aldrig vidrörde marken, aldrig nådde en död yta att oskadliggöras mot. Den droppen andades jag in under en morgonpromenad när jag sovit dåligt och redan öppnat mig för mörkret och för den kroniska nedstämdhetens alla monstruösa men tråkiga förvandlingsmöjligheter. Och jag visste inte då att jag föddes i detta ögonblick, att allt så att säga nu var försent. Men så var det givetvis, och jag tror att det omedelbart syntes på mig, för mina sociala själsförlängningar började redan samma dag krympa och smultorka som gamla gummiband; de bekväma multikoppel som höll mina bekanta och mig enade i rothärvor av gemenskap drog sig samman i rädsla inför detta nya, de sprack sönder och rasslade iväg ner genom undervegetationen… en efter en försvann även kropparna, människorna, under kommande månader, ett halvår, inklusive familj och älskare. (Mina elever fanns typiskt nog kvar längre än så, de var obehagligt envisa och utsöndrade en sorts krävande och elakt klister genom huden.)

När frossan kom hade jag redan känt mig orolig i magen under tre eller kanske fyra timmar. Det blev omöjligt att ignorera insjuknandet och nödvändigt att avbryta dagen. Jag befann mig på annan ort i yrkesrelaterat

21

ärende, ursäktade mig, löste biljett till den halvstora stad där jag sedan urminnes tider bott som främling, klev ombord på ett tåg.

Det var kvalmigt, inget syre, kläderna tryckte luften ur lungorna och det överansträngda tågschabraket tog sig inte längre än vad en halvmosad igelkott hade gjort efter sin lilla olycka, längs samma lilla olyckas sommarvarma gruslandsväg. Jag var sedan en avslängd bland alla andra avslängda utan att någon som helst förbättring gällande andningsmöjligheter infann sig, utomhus, ”i friska luften”, på den vidsträckta idiotperrongen, där ett hundratal människor drog in varandras luft och lät irritation förvandlas till svett och uppgivenhet, till slöhet, där mobiltelefonerna grälade sinsemellan när deras bihang/människokroppar inte längre orkade, där jag insåg att något var väldigt fel med mitt huvud. Hånfullt ofta under följande många och åsktunga timmar lät högtalarsystemet meddela att ersättningsbussar var på väg.

När det mörknade hamnade jag i en taxi med en stressad isländsk familj som troligen missat sitt flyg till Reykjavik men inte ville erkänna det.

Vi skar oss fram genom kvällslandskapet (en timmes bilfärd) till XXX, diskuterade betalningen en stund, gav pengar till vår trötta och därför ovänliga taxichaufför, utväxlade artighetsfraser och så var det som om någon slog mig, mellan ögonen först, vid näsroten, sedan över vänster tinning och jag hukade, flämtskrek – kort men socialt sett oacceptabelt.

De frågade om jag behövde hjälp och kollade på klockan. Vilka? Islänningarna? Var inte islänningarna redan på väg mot flygplatsen? Jag vet inte, det gjorde för ont. De gav mig något att dricka. De gav mig även två värktabletter. De försvann. De var borta.

Jag var kvar.

22

Man skulle kunna tro att detta var en sorts betydelsefull identitetspolitisk positionering: alltså att jag var kvar… generellt: det avskiljande och formuppenbarande i att vara kvar: jaget som tydliggörs efter sveken och bortrensningarna, jaget som upptäcker sina konturer…

Men så var det givetvis inte, jag hade ju en spirande sjukdom att fylla själslivet med och låta mig förvandlas av. Jag var inte ensam i min kropp och därmed inte heller i världen, och det fanns utöver detta ingenting pålitligt eller påtagligt som tydde på att jag var jag.

Sent på natten hade i alla fall det där som kanske var jag: a) lyckats ta sig hem, eller av en slump råkat hamna i det här så kallade hemmet som troligen inte ens är ett sådant, för någon; b) avvisat en tiggande missbrukarbekant som inte noterade kanskejagets tillstånd eller rättare sagt inte hade anledning att bry sig; c) svimmat två gånger bara i trapphuset; d) sjunkit ner i soffan, en soffa som föreföll välbekant; e) hört sina elever grälskratta och håna, hört dem uppmana till än det ena, än det andra (mest nedlåtande sabotageförslag); f) åter undrat en stund – denna gång med förödande resultat – över om detta verkligen var ett hemmavarande, kanske befann sig kanskejaget inte här, utan var kvar på perrongen, på tåget; g) hittat igen sig självt på alla fyra i trapphuset, vilket trapphus förresten; h) gett sin missbrukande bekant alla kontanter som händerna – vems händer?

– lyckats gräva fram; i) klivit av tåget men på fel station… i ett töcken… hade det, kanskejaget, åkt för långt, eller klivit av för tidigt, vad gör jag i den här taxin, vilka är det som tittar så irriterat och deltagande på mig, jag fattar inte, jag fattar ingenting, vad är det människorna försöker säga till mig, deras brytning förvirrar, vad vill de göra mig till, du måste sluta, ja, just du, du måste sluta nu. Nu måste du sluta.

23

JAG SVIMMADE

Kan det vara fyra år av den tröga massa jag kallar mitt liv som tillhört denna löjliga sjukdom, denna förkylning som inte är en förkylning? Tro inte att jag gnäller; en viktig del av hjärnan ser det hela som en ännu oavslutad, möjligen evig fest, ett uppgående i skrämmande överskönhet och underbart vildsint bortommoral. Men jag är också en ballong fullpumpad med löjlighet. Samtidigt vet jag att det löjliga under ytan alltid varit och alltid kommer att vara det storartade, det hemligt sublima: verkligheten.

Så säger den kunnigaste rösten i mitt huvud.

Låt oss säga att det löjliga har pågått i fem år, jag har varit oavbrutet löjlig i fem år. De andras hån har trängt in i mig, städat undan ohållbart personlighetsmaterial och slutligen vässat mina tankar till slaktverktyg.

Inte för att hånet någonsin hörts; jag har bara sett det – i trötta, plötsligt avståndstagande ögon, handrörelser, ljusögon stängda bakom dessa handrörelser, avvärjande gester, huvudskakningar, mörkerögon häpna och äcklade: jag har inte behövt mer än så, har inte behövt orden, samtalen, de många sanningarna, för bakom vad jag sett, bakom dessa lättignorerade men klart synliga företeelser, har jag funnit hånet, min viktigaste näringskälla, min lyckas ursprung och själva livet.

När smittan väl var etablerad och därefter börjat göra sig påmind, var det min självbild som först av allt fick stryk och omintetgjordes; godheten visade sig vara en attrapp, mina snällheter bara meningslöst avfall efter haltande vardagsmönster: det var en moralisk kollaps som gillrade den

24

kroppsliga. Plötsligt blev jag inte indignerad när nyhetsmedia utsatte mig för världens vidrigheter, bara lugnt noterande, inkorporerande. Politisk ilska som gemenskapsklister löstes upp, blev snabbskingrad rök. Etiska avgrunder var en sorts avspändhetens landskap att vandra runt i snarare än material för hisnande ångestfantasier. Konflikter därmed inte längre besvärande, och inte svårhanterliga: jag hade ingenting att försvara. Det blev dessutom enkelt och praktiskt att ljuga. Och jag blev påkörd, men inte alls rädd eller upprörd som jag hävdat inför mina vänner.

En kvinna körde på mig på ett övergångsställe nära Frihamnsviadukten. Jag kastades omkull men visste genast att enbart dekorativa blåmärken, låt vara stora, skulle uppstå, ingen egentlig skada skedd, ingenting så trasigt att professionell vård kändes nödvändig.

Jag var av den orsaken besviken, men gladdes i alla fall åt en lätt berusning som situationen framkallat, och reste mig upp.

Kvinnan kom ut ur sin inte helt nya Mercedes, tittade på mig med svårtolkad blick – och pratade fortfarande i mobiltelefon med någon om vad som skedde i det berättande ögonblicket, vad hon betraktade (mig), hur det såg ut (konstigt) och först därefter vändes orden direkt till undertecknad (Leon) och handlade om att jag borde se mig för.

Rösten lät dock inte alls oförskämd utan snarare livrädd, och mellan mig och min ofrivilliga förövare fanns den påtagliga länk ett absolut främlingskap utgör. Jag kunde inte göra annat än spotta på henne, det fanns inget val. Jag spottade på henne.

Jag gjorde det.

Rödsvart klet träffade vid sidan av vänster näsvinge från mitt håll sett, för att sedan långsamt rinna ner till mungipan. Förhoppningsvis nådde

25

en liten mikrodroppe av substansen in. Nästa loska träffade inte höger öga, som var målet, utan den prydliga kragen. Jag lät det hela vara och gjorde inte om försöket.

En liten gul klump låg inbäddad i det mörka.

Det var märkvärdigt tyst.

Jag väntade uppmärksamt och nyfiket på vad som skulle ersätta kvinnokroppens stela pausmodus.

Den väsinandades några långa sekunder senare, kroppen, den försökte förmodligen intonera något högljutt, något ilsket eller snarare upprört, kanske en hotfull motreplik, men nej, jag säger: nej, vi har ju kommit överens om att det kroppsliga i fråga, förlåt, jag menar snarare föremålet, att föremålet i fråga uppfyllts av för mycket skräck för att kunna agera ut det där vi så ofta tror är ilska.

Mobiltelefonföremålet ville alltså bara skrika, så var det, det syntes tydligt. Men stramade istället till sig och blev som glänsande is i ansiktet.

Jag stod ensam med min triumf medan hon krånglade sig in i bilen och försvann.

Jag kände ingen skam, utan galen försoning, frihet; här fanns möjligheter och ny luft. Framtidstro! Jag var inte arg, föraktade inte den bespottade, det var inte en sådan bespottelse, kände snarare sympati – och ingen ånger infann sig, bara frisk tomhet.

Förhoppningsfullt fantiserade jag om framtida sjukdom dessa bakterieloskor skulle skänka henne, jag jämförde morgondagarnas symptom, hennes med mina, gick hand i hand med kvinnans kommande död och min egen, jag pratade högt för mig själv, gestikulerade som en dirigent

26

framför trafikens glesa och opålitliga orkester, detta spel med tillfälligheter, mitt liv, passerande vita blodkroppar, enorma.

Det var då febern körde över mig i en glödande pansarvagn av skit och kött. Jag svimmade.

27

NU VILL JAG VARA ENSAM EN STUND

När ansiktet på morgonen satt fast i kudden blev jag arg och äcklad av detta alltför mänskliga/kroppsliga torkade kladd, men rädd blev jag först när det visade sig att benen inte dög att stå på. En timme senare när allt kändes bättre och benen fungerade igen förträngde jag upplevelsen och ignorerade en eventuellt orimligt hög feber efter bästa förmåga.

Men nästa morgon hände samma sak. Jag försökte ta mig ur en dröm, upp från kudden, ansiktet som klistrat vid örngottet, kudden lyftes och huvudet blev alldeles överhettat, hjärtat var en stammande idiot. Jag föll tillbaka, knöt händerna och räknade till tio utan att riktigt veta på vilket sätt detta skulle hjälpa mig. Och ville jag bli hjälpt? Jag skrattade ju?

Mitt hem blev otydligt för insomningsblicken, snart var jag åter medvetslös och några timmar passerade. Jag vaknade av att ett litet finger letade sig ut ur vänster öra. Jag såg tvivlande hur det mätarlarvlikt och långsamt maskande drog sig mot sängkanten, trillade ner med en oväntad, tydligt hörbar knäppning som inte alls kom från mötet med den slitna parketten därinunder och så var barnfingret försvunnet.

Jag tog ytterligare en paus, en kort.

Sedan var det offentligen dags att dra loss sitt huvud från underlaget: kroppen erfor detta tydligt och gjorde med stor ansträngning vad som krävdes: ritsch! Och de rostiga fläckar med svarta kletpartier som täckte kudden intresserade mig oerhört, som kartbild och berättelse, som vittnesbörd, ritning, minnesanteckning, instruktion. Jag var kort sagt

28

fascinerad och häpen – av en mängd orsaker. Men säg den glädje som varar: mina elever började ställa frågor med träffsäkra, slippriga, uppfinningsrikt varierade sekvenser av vassa ljud. Snart hade rösterna lyckats döda min entusiasm. Vilket var rätt åt mig, förstås.

Här kommer de, rösterna, elaka, med irriterande tankestopp som vidrigaste angreppsmetod, små utpekande (diakritiska), hånfulla tystnader, jag står inte ut: Är det där ett märke efter mun eller efter näsa? Är det bajs?

Vad betyder handavtrycket, ser det inte en smula löjligt ut?

Var kommer det gula ifrån? Är det där på kudden dina tankar eller är det dina känslor?

Betyder inte blodkrumelurerna i själva verket snudd på ingenting? Är det sunt tycker du att bara kunna vara stolt över små slumpmässiga kladdskvättar blod och halvsmält mat?

Har du skitit på dig också?

Handlar detta verkligen om din andningsapparat? Är det inte i själva verket så att […]

Borde du inte […]

Betyder inte blodkrumelurerna att du trots allt överskattat dig själv?

Måste du få pressmeddelanden från din kropps insida för att fatta exakt hur värdelös du är? Eller, du fattade ju aldrig, har fortfarande inte fattat. Är det värt besväret, tycker du, att försöka tänka igenom saker med den där värdelösa skithjärnan du har i knoppen när det är så mycket enklare att bara hänga sig?

Har du glömt hur vidrig du är?

Behöver vi berätta att […]

29

Varför hänger du dig inte? Är du så fet att du inte orkar?

Varför låter det så där när du andas tror du?

Borde det inte göra mer ont, jag menar, känn efter, gör det inte rätt jävla ont ändå? Känns det inte värre än vad du först trodde? Nu då?

Skall du inte ta och hänga dig i alla fall? Du vet att du vill.

Kan du inte hänga dig? Nu? Häng dig!

Men jag kunde inte hänga mig eftersom jag inte kunde lämna sängen, och efter ett tag blev det möjligt att kväsa eleverna genom att själsligen klä ut mig i, eller snarare drapera mig med, sväljas av osynlig men starkt doftande faderlig auktoritet, vilken äntligen fick dem att ta ett steg tillbaka, jag föreföll lika sträng som verklig, upplevdes nog som en riktig människa, jag sa till dem att fysiologiskt sett var detta visserligen en onormal kropp men ändå en funktionell sådan utifrån dess egna levnadsvillkor, och all bildskrift av mörka kroppsvätskor den lämnat efter sig var trots mängden/överproduktionen och det kryptiska tilltalet värd att ta på allvar främst på grund av allmänmänskliga, fullt giltiga anspråk och med råge uppnådd verkshöjd, men också på grund av de självklara civilisatoriska fördelarna med konsumentödmjukhet, artighetsnormer, konstruktiv socialitet och mognad.

Och det var viktigt att skilja på protagonist och upphovsman, på psyke och kropp.

Människovärdet var okränkbart om än fullt möjligt att dela upp i allt mindre portioner.

Självmordet, sa jag, kunde bara vara den feges utväg, alternativt ett fenomen omöjligt att förstå för hela och rena människor som du och jag.

30

Jag menade, eller menar: som ni.

Och nu vill jag vara ensam en stund.

31

SMITTAN SPRED SIG SOM DEN SKULLE

Läkaren hette Pierre Norlin och han undrade återigen om jag rökte, han undrade vad den bortskämda fetmakroppen hade där att göra och hans trötta avvägningsblickar ville få mig att försäga mig, på något sätt avslöja mig, visa upp mig som, ja, jag vet inte vad, men det hade med min vardagsmedicinering att göra, antipsykotikan, min älskade och avskydda tablett: Abilify, eller var det Zyprexa som gällde på den tiden, en grundmedicinering som skvallrade om ickebefintligt omdöme, dålig verklighetsförankring och allmän oförmåga till medborgerligt ansvarstagande och pålitliga utsagor.

När läkaren (allmänspecialist) slutligen trots avskärmningar och filter noterade reell, farligt hög feber kom ett motvilligt beslut att ge även denna löjeväckande vårdkund någon sorts hjälp. Och så fick jag råd om huvudvärkstabletter, sömntider och kanske en smula tålamod.

Dum som jag var trodde jag mig ana en öppning, men på alla mina värkande frågor, oavsett innehåll, svarade han sedan sarkastiskt och repetitivt utan att ha lyssnat att antibiotika inte kommer på fråga när det gäller förkylning.

Jag häpnade och slöts i en bubbla av idiotisk barnslighet: min skamsna skräck inför dödskamps-aids, den äcklade klåda jag erfor under för mig uppenbart cancerhot, förgiftningstankarna, den konstanta kvävningskänslan, hjärtarytmin, det ohälsosamma, kletblandade blod (ofta kompletterat med frätsvidande magsaft) jag varje morgon kraxade upp, de fula,

32

infektuösa utslagen, allt detta som tidigare fått förvirrad och inte särskilt effektiv behandling och nu återknutit vår kärlekskontakt i en storslagen Las Vegas-comeback, allt gick alltså att sammanfatta i ett slags pundartjat, jag menar småbarnsgnyenden, ett okunnigt förkylningsgnälltiggande efter onödigt penicillin – Allmänspecialisten Pierre Norlin försäkrade mig att inget slem stod att finna i lungorna, inga hinder i andningsvägarna. Jag hostade därför upp en gråröd klatt på hans vita rock, en dryg matsked. Han lät mig veta att jag som trots allt ändå var en vuxen person borde prata högre, tydligare och sluta vara så ynklig. Jag försökte få honom att höra att min röst var förstörd, stämbanden sönderfrätta, munhålan troligen död som en obduktionsklinik, alltså full av kvävande, stumma spöken, men hans öra kom närmare och närmare utan att mina väsande flämtningar blev förstådda. De hånfulla uppmaningarna bara repeterades. Kanske borde jag ha bitit av det där örat, kanske borde jag ha dödat honom. Istället bestämde jag mig för en långsam kyss, eller två: en på tinningen, en mer lidelsefull i örat.

Något hade förändrats. Jag lämnade vårdcentralen med lätta steg: ditvägens tunga nedrighet och utslitenhet verkade ha motats undan till förmån för uppgående i tidig vårknoppning, eller bara gryningsljus, underifrånkommande, kanske epifani, en upptäckt, en vacker och suggestiv refrängrad, alldeles ny, som vaknat till liv inom mig och snart skulle hittas av redan nynnande mun. Och när melodin bröt fram klädd i exakt rätt ord förstörde inte hosta eller heshet detta värdefulla, men det berodde inte på frånvaro… det var som om min röst var äldre och vackrare än tidigare, eruptivt stenhällsskrovlad och liksom klädd med

33

mjuk mossa, klädd med ensamma, lugna år långt borta från de andra och långt borta från tingen, en sjukdomsbärande röst, på många sätt friskare än någonsin, framför allt friskare än alla de andras röster.

Och jag sjöng hela vägen hem, betraktad av de häpna. Jag var lycklig och säkerligen strålande (låt vara av feber). Att sjunga för omvärlden och för mig själv var ett ljuvligt upplösningsmedel, och ständigt upprepade ord om kyssarnas virussmitta eller kanske bakteriella ömsinthet flöt runt mig, genom mig, genom allt och alla. Men jag tror inte jag gjorde mig förstådd. Kroppen var lättare att tolka, ryckningarna, det glada stapplandet, utsöndringarna, näsblodet, de tvångsmässigt viftande händerna – alla visste att nu var det allvar, något höll på att ske och här kommer en första representant för denna kroppssjälsliga förändring, och denna förändring skall komma till oss allihop. Och naturligtvis undvek man mig, naturligtvis blev människor rädda. Men det gjorde ingenting. Smittan spred sig som den skulle.

34

Leif Holmstrand, född 1972, är författare och konstnär. I sina arbeten cirklar han kring det icke-straighta och psykedeliska, men också kring sorgearbete, våld och slapstickhumor.

ISBN 9789186617424

9 789186 617424

En tudelad och spräckt roman i många skikt, som vill både kärleks­fullt förstå och ilsket upplösa parbildning sedd som saga och realitet. Denna dubbla tråd virar sig runt vitt skilda sorters begär med tillhörande, ofta våldsamma, komplikationer.

PEQUOD PrESS