Olivier Adam: De skyddslösa

Kosovoalbaner, men det var förmodligen irakier, iranier, afghaner, pakistanier, sudaneser, kurder. Vissa satt på kartonger, andra stod i klungor, diskuterade och väntade, på vad? Framför stadshuset hade ett enormt tält rests, man hade satt upp det när lägret stängdes. Jag hade aldrig förstått varför det stängdes det där lägret. Det hade bara gjort det värre. De var fortfarande lika många, de letade fortfarande efter ett sätt att ta sig över till England, det var bara det att nu stod de verkligen på gatan helt utelämnade åt sig själva. Vid lunch och på kvällen såg man dem köa två och två för en brödbit, en skål varm soppa, de åt det därinne, de satt på långbänkar i skydd av tältduken, eller så stod de ute på gatan eller på någon gräsmatta i parken. Man viste inte riktigt vart de tog vägen om natten, var de kunde sova, under ett träd, på stationerna, bunkrar hyreshusens entréer skjul, lagerlokaler strandhytter. När de inte längre stod ut försökte de till sist smyga sig in under en lastbil, in en båt eller under ett tåg, ofta var det de yngsta som tog chansen.

De flesta av dem kom tillbaka som söndertrasade svepta kroppar. De andra åkte fast, man skickade dem till Paris eller någon annanstans, till flyktingförläggningar, tre dagar senare kom de tillbaka och väntade på ett tillfälle att åter pröva lyckan.

Utan att ens inse det tror jag att jag ökade farten. Vi körde mot havet. På bägge sidorna av gatan var det bara restauranger och pubar, engelsmännen kom för att supa sig fulla över helgen. När vi var yngre hängde jag här med min syster och kompisarna, engelsmännen kysste bra, de 20