Judith Schalansky: Atlas över avlägsna öar

Page 1

ATLAS över

AV L ÄGSNA

ÖAR av

Judith Schalansky

Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka


Socorroön Brava

Clippertonatollen

Kokosön

Floreana

Trindade

Påskön Robinson Crusoe-ön

Tristan da Cunha

Deception

Peter I:s ö

Laurieön

Södra Thule


Rudolfön Ensamheten Björnön

St Kilda

Annobón

Diego Garcia

Ascension

Julön Södra Keelingöarna

Tromelin

Sankta Helena

Amsterdam Saint-Paulön Possessionön

Bouvetön



PEQUOD PrESS



ATLAS ÖVER

AV L ÄGSNA ÖAR av

Judith Schalansky

Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka

Översättning från tyskan av Carl Henrik Fredriksson

PEQUOD PrESS



Innehåll

förord Paradiset är en ö. Helvetet också.  6 arktiska oceanen Ensamheten  26  Björnön  28  Rudolfön  30 atlanten St Kilda  34  Ascension  36  Brava  38  Annobón  40  Sankta Helena  42  Trindade  44  Bouvetön  46  Tristan da Cunha  48  Södra Thule  50 indiska oceanen Saint-Paulön  54  Södra Keelingöarna  56  Possessionön  58  Diego Garcia  60  Amsterdam  62  Julön  64  Tromelin  66 stilla havet Napuka  70  Rapa Iti  72  Robinson Crusoe-ön  74  Howlandön  76  Macquarieön  78  Fangataufa  80  Atlasovön  82  Taongi  84  Norfolkön  86  Pukapuka  88  Antipodön  90  Floreana  92  Banaba  94  Campbellön  96  Pingelap  98  Påskön  100  Pitcairn  102  Semisopochnoi  104  Clippertonatollen  106  Raoulön  108  Socorroön  110  Iwo Jima  112  St George  114  Tikopia  116  Pagan  118  Kokosön  120  Takuu  122 antarktiska oceanen Laurieön  126  Deception  128  Franklinön  130  Peter I:s ö  132 ordlista  134  register  136

5


PA R A DISET Ä R EN Ö . HELV ETET OCK S Å .


Förord

jag är uppvuxen med atlasen. Och som atlasbarn var jag naturligtvis aldrig utomlands. Att en flicka i min klass faktiskt kunde vara född i Helsingfors, som det stod i hennes barnpass, kunde jag helt enkelt inte föreställa mig. H-e-l-s-i-n-k-i – dessa åtta bokstäver fungerade för mig som en nyckel till en annan värld och det är fortfarande så att jag betraktar tyskar som är födda i till exempel Nairobi eller Los Angeles med illa dold förundran och inte sällan håller dem för blott och bart skryt– månsar. De skulle lika gärna kunna säga att de kommer från Atlantis, Thule eller Eldorado. Egentligen vet jag naturligtvis att Nairobi och Los Angeles finns på riktigt. Dessa städer finns ju med på kartorna. Men att man faktiskt skulle kunna ha varit där eller till och med vara född där är och förblir obegripligt. förmodligen gillade jag kartböckerna så mycket för att de med sina linjer, färger och namn fungerade som substitut för de verkliga platser som jag ju ändå inte kunde besöka. Och det ändrade sig inte heller när allt annat förändrades, när det blev möjligt att resa ut i världen och mitt födelseland plötsligt försvann från kartorna tillsammans med sina verkliga och upplevda gränser. Jag hade redan hunnit vänja mig vid att resa med pekfingret i atlasen, vid att viska fram namn på främmande platser medan jag erövrade okända världar från mina föräldrars vardagsrum. Min första atlas hette Atlas für jedermann (Atlas för alla). Att också den – precis som alla andra – var ideologiskt

7


8

Paradiset är en ö. Helvetet också.

färgad visade med all önskvärd tydlighet den världskarta som var placerad så att Västtyskland och DDR hamnade på varsin av uppslagets två sidor. Här var det inte en mur som skilde de två tyska länderna åt, ingen järnridå, utan den oövervinneliga, bländvita falsningen. Att västtyska skolatlaser i sin tur betonade DDR:s provisoriska karaktär med hjälp av streckade linjer och den mysteriösa förkortningen SBZ – Sowjetische Besatzungszone (sovjetisk ockupationszon) – fick jag veta först senare, när jag med den importerade Diercke-atlasen i hand var tvungen att lära mig namnen på nya floder och berg i mitt numera dubbelt så stora hemland. Sedan dess misstror jag varje politisk världskarta, där länderna flyter som färgglada handdukar på det blåa havet. De åldras fort och säger egentligen inte mycket mer än vem som för tillfället förvaltar vilka färgfläckar. hur mycket mer förtäljer då inte de kartbilder som inte förstatligar naturen, utan istället gör den jämförbar över alla av människohand dragna gränser! I de topografiska framställningarna kan landmassorna lysa i allt från låglandets mörkgröna över bergskedjornas rödbruna till polernas glaciärvita färger och haven strålar i alla nyanser av blått – höjda högt över historiens gång. Med sina skoningslösa generaliseringar tämjer naturligtvis också dessa kartor naturens vildhet, reducerar den reala geografins mångfald och ersätter den med ställföreträdande


Förord

tecken, bestämmer huruvida redan ett par träd utgör en skog och om ett mänskligt avtryck ska räknas som stig eller skogsväg. Så är motorvägens bredd på kartan långt ifrån skalenlig, en tysk miljonstad beskrivs med samma symbol som en kinesisk och en arktisk vik lyser lika blå som en i Stilla havet, eftersom båda är lika djupa. Isbergen som tornar upp sig i den förra låtsas man helt enkelt inte om. Kartor är abstrakta och konkreta samtidigt – och trots all förmäten objektivitet är det ingen avbild av verkligheten de ger oss, utan en vågad tolkning. linjerna visar sig i detta sammanhang vara riktiga förvandlingskonstnärer. Meridianernas och parallellcirklarnas matematiskt kyliga raster lägger sig över allt och alla utan att ta hänsyn till om det är land eller vatten, medan höjdlinjerna organiskt följer berg, dalar och djuphavsgravar och ser – med lite hjälp av schatteringarnas skuggor – till att jorden inte förlorar sin kroppslighet. Att fingrets resa över kartbladet också kan tolkas som en erotiskt laddad gest stod klart för mig när jag på Stadsbiblioteket i Berlin för första gången konfronterades med atlasens pornografiska motsvarighet: en jordglob i relief, där Marianergravens djup och Himalayas höjder blev närmast obscent påtagliga. En jordglob utgör naturligtvis en mer trogen avbildning av jordklotet än de platta kartbladen i en atlas – och skapar

9


10

Paradiset är en ö. Helvetet också.

dessutom den rätta, vemodiga stämningen i tonårsrum fulla av längtan till främmande platser. Men klotformen är lika förrädisk som den är genial. Jorden har inga utkanter, känner varken upp eller ner, varken början eller slut och lämnar alltid en sida i mörker. i atlasen däremot får jorden vara precis så platt och översiktlig som den en gång var, innan upptäcktsresande gav kontur och namn åt de löftesrikt vita fläckarna i dittills outforskade områden och befriade världskartornas marginaler från de skräckinjagande sjöodjur och skurrila monsterarter som höll till där. Till slut lyckades man också få den jättelika fantasikontinenten i söder att försvinna, den vars namn var så missvisande: Terra australis incognita – om landet nu var okänt, varför hade det då alls fått ett namn? Den som vill framställa hela världen på en gång stöter på problem som det inte finns någon tillfredsställande lösning på. Alla projektioner ger en skev bild av världen. Det är antingen avstånden, vinklarna eller storleksförhållandena mellan ytorna som inte stämmer. Så uppstår den världsbild där vinklarna visserligen stämmer men där landytorna förvrängts så skamlöst mycket att Afrika, den näst största kontinenten, ser ut att vara precis lika stor som Grönland, världens största ö, när det i själva verket är så att den är fjorton gånger större. Det är helt enkelt omöjligt att projicera jordens välvda yta på ett plant papper och samtidigt behålla storleks-, avstånds- och vinkelförhål-


Förord

landena. Den tvådimensionella världskartan är en kompromiss som gör kartografin till en konst som balanserar på gränsen mellan en alltför förenklande abstraktion och en estetisk tillägnelse av världen. I slutändan handlar det helt enkelt om att omfatta världen, inrätta den mot norr och skapa en gudomlig överblick. Resultatet är ett förment objektivt världsallt med vetenskapliga sanningsanspråk. Man drar sig inte ens för att kalla de jordiska planisfärerna för ›världskartor‹, som om vare sig solsystemet eller rymden fanns. De borde naturligtvis heta ›jordkartor‹. Man talar ju inte heller om ›världsklotet‹! för ett par år sedan visade mig min typografilärare en jättelik bok som hon förvarade i en gigantisk karthurts. Jag hade redan sett en hel del av hennes samling, historiska poesialbum, akvarellteckningar av rosetter, korvar och tårtor; och inte minst en urmodig utgåva av ett kompendium som bar den mest lockande av alla boktitlar: Jag säger dig allt. Det var ingen överdrift: i denna bok följdes en illustrerad översikt över skägg­moden genom tiderna av ett tvärsnitt av den mänskliga käken och på fakta om de ekumeniska koncilierna följde en tabell där de viktigaste attentaten i modern tid listades upp – vilket ledde till den fantastiska kolumntiteln ›koncilier/attentat‹. Men nu plockade hon alltså fram en foliant inslagen i blått marmorpapper och skyddad av skrynkligt sidenpapper; en bok som skulle ställa till och med Jag säger dig allt i skuggan. Varenda en av de släta, gulnade sidorna var full av geometriska

11


12

Paradiset är en ö. Helvetet också.

former, kryss, rutor, enkla, dubbla, tredubbla, streckade och heldragna linjer, av enkla, kursiva och utsirade stilsorter, förkortningar, pilar och symboler, av färgfält målade i akvarell liksom de finaste skrafferingar. Här nämndes alla protagonister i den kartografiska berättelsen vid namn och prövades ut, till och med måttskalorna och de svart-vita randmarkeringarna. Här och där var linjeföringen lite klumpig, på andra ställen var den så perfekt att det är svårt att föreställa sig att fjäderpennan förts av människohand. De utsirade versalerna på titelsidan avslöjar att det rör sig om en inbunden samling topografiska teckningar från en fransk kartografs studietid mellan 1887 och 1889. Instucket i det bakre försättsbladet upptäckte jag ett ensamt ark i mindre format. Det var en karta över en ö med en ram längs kanten och ett inritat trompe-l’œil-veck i nedre vänstra hörnet; den saknade emellertid både skalangivelse och varje form av beskrivning. På denna stumma, namnlösa ö höjde sig ett svällande bergsmassiv målat i akvarell, i dalgångarna låg små sjöar och slingrande floder sökte sin väg mot havet, som bara antytts med strandlinjens blå kontur. Jag föreställde mig att kartografen varit tvungen att rita denna ö först, innan han vågade sig på fastlandet – och plötsligt insåg jag att öar inte är någonting annat än små kontinenter och kontinenterna i sin tur inte någonting annat än mycket, mycket stora öar. Detta tydligt avgränsade stycke land var fullkomligt i sig självt men samtidigt så bortkommet


Förord

och förlorat, precis som det lösa pappersblad ön var ritad på. Här saknades varje förbindelse med fastlandet. Resten av världen förbigicks helt enkelt med tystnad. Jag har aldrig sett en ensammare ö. det finns en lång rad öar som ligger så långt från sitt fädernesland att de inte längre får plats på nationskartorna. För det mesta lämnas de då helt enkelt utanför; ibland får de ta plats i den kartografiska utdragssoffan: inpressade i en inramad ruta, uppträngda i hörnet, med egen skala, men utan information om deras faktiska läge. Så blir de fotnoter till fastlandet, i någon mening umbärliga, men samtidigt mycket intressantare än den tunga, kontinentala korpusen. Det beror hur som helst på vilket perspektiv man har om —› Påskön (100) betraktas som avlägsen eller inte. Lokalbefolkningen, Rapa Nui, kallar i alla fall sin hemö för Te Pito Te Henua, ›Världens navel‹. På den oändliga, klotformade planeten Jorden kan varje punkt bli till centrum. Det är bara från fastlandet det ser ut som om en sådan ö, skapad av aktiva och slocknade vulkaner, ligger avsides. Det faktum att den ligger flera veckors båtresa från närmsta stycke land gör den i fastlänningarnas ögon till en idealisk ort och det vattenomflutna landet blir en perfekt projektionsyta för utopiska experiment och jordiska paradisdrömmar: På —› Tristan da Cunha (48) i Sydatlanten levde på 1800-talet sju stammar under skotten William Gass patriarkala styre i ett slags mikro­

13


14

Paradiset är en ö. Helvetet också.

kommunistisk endräkt. Tandläkaren Friedrich Ritter, som tröttnat på civilisation och ekonomiska kriser, grundade 1929 en kollektiv eremitkoloni på galapagosön —› Floreana (92), där han ville avstå från allt som inte var absolut nödvändigt – till exempel kläder. Och amerikanen Robert Dean Frisbie flyttade på 1920-talet till atollen —› Pukapuka (88) i Stilla havet, där han möttes av en bemärkans- och avundsvärd sexuell frigjordhet – ett klassiskt motiv i söderhavslitteraturen. Här framstår ön i sitt eget element, kvar i ett obekymrat naturtillstånd, som ett paradis före syndafallet, skamlöst men oskyldigt. denna fascination inför sådana avskurna platser delade också den kaliforniske sjömannen George Hugh Banning, som i början av 1900-talet seglade på Stilla havet som en enkel matros och närde drömmen om att lida skeppsbrott någonstans. Det spelade ingen roll var detta skedde, bara det var en på en gudsförgäten plats omgiven av vatten. Till en början hade han dock ingen tur och måste konstatera: Vi anlöpte bara ›intressanta‹ öar, som Oahu och Tahiti, där tuggummipapper och amerikansk accent var nästan lika vanligt förekommande som bananskal och vindens susande i palmbladen. Men till slut vände äntligen turen och han fick hyra på en expedition i mexikanska farvatten med en av de första eldrivna dieseljakterna. Färden gick till öarna i Baja California ( —› Socorroön (110)) som han visste var i det närmaste orörda, eftersom där inte finns någonting, som folk sa. När han före


Förord

avresan fick frågan vad man nu kunde tänkas hitta där svarade han: Ingenting, ingenting alls; och det är just det som är det fina med det hela. det var också denna sköna intighet som lockade expeditionerna in i den eviga isen ( —› Rudolfön (30)) på jakt efter polernas bokstavliga Intet, efter att de upptäcktsresande nationerna redan hade funnit de vegetations- och naturresursrika delarna av världen och delat upp dem emellan sig. Så utgjorde även den ännu obeträdda —› Peter I:s ö (132) i Antarktis en oacceptabel kränkning av det mänskliga behovet av att lämna avtryck och erbjöd samtidigt möjligheten att försäkra sig om en plats i historieböckerna. Tre expeditioner misslyckades med att betvinga den nästan fullständigt isklädda ön. Först 1929 – 108 år efter att den upptäckts – kröntes ett landstigningsförsök med framgång och ända fram till en bit in på 1990-talet var det fler människor som hade varit på månen än på denna ö. många avlägsna öar är dubbelt onåbara. Resan till dem är lång och besvärlig, väl där är det livsfarligt eller till och med omöjligt att stiga i land, och skulle det ändå lyckas, visar sig – knappast överraskande – det land som väckt så många förhoppningar inte sällan vara ointressant och värdelöst. Skildringarna i expeditionsrapporterna liknar alla varandra. Lieutenant Charles Wilkes skrev: —› Macquarieön (78) har ingenting

15


16

Paradiset är en ö. Helvetet också.

att erbjuda som motiverar ett besök. Captain James Douglas höll med: Denna ö är den mest avskyvärda plats man kan tänka sig för en ofrivillig och förslavande exil. Anatole Bouquet de la Grye blev deprimerad vid blotta anblicken av —› Campbellön (96) och till och med George Hugh Banning, som älskade ensamma öar, skrev: —› Socorroön (110) verkade vara ett dystert ställe. Hela ön fick mig att tänka på en till hälften nerbrunnen rishög som slocknat i regnet, kvarlämnad, utan så mycket som tillstymmelsen till glöd, i en bläcksvart vattenpöl. en överdrivet stor insats ger ofta klent resultat; de flesta av dessa företag var redan från början dömda att misslyckas. Så skickade Académie des sciences två dyrt utrustade expeditioner till andra sidan jordklotet för att där, på —› Campbellön (96), observera venuspassagen 1874 – ett naturfenomen som slut­ ligen skymdes av ett stort moln. För att avleda uppmärksamheten från sådana misslyckanden ägnar vetenskapsmännen mycket tid åt att mäta upp öarnas alla vrår eller leta efter endemiska arter som, listade i långa tabeller, kan fylla ut expeditionsrapporternas appendix. För den empiriska forskningen är varje ö en fest, ett naturens laboratorium; för en gångs skull slipper man det ansträngande arbetet med att isolera forskningsobjekten från störande påverkan och verkligheten är lätt tillgänglig och mätbar – åtminstone tills flora och fauna utrotas av nya, invasiva arter eller befolkningen dör i sjukdomar som besökarna fört med sig.


Förord

inte sällan drabbas de få som verkligen besöker dessa platser av panik; konfronterade med hur begränsat utrymmet på öarna faktiskt är kan de inte värja sig mot den fruktansvärda föreställningen att de riskerar att bli kvarlämnade och tvingas tillbringa resten av sina dagar på en isolerad, öde ö. Den svarta klippan —› Sankta Helena (42) blev för Napoleon både förvisningens och dödens ö, den frodigt gröna —› Norfolkön (86) var trots paradisiskt överflöd det brittiska imperiets mest fruktade straffkoloni och för de skeppsbrutna slavarna från Utile framstod —› Tromelin (66) till en början visserligen som deras räddning, men den frihet de trodde sig ha vunnit på den inte ens en kvadratkilometer stora ön förbyttes snart i ren överlevnadskamp. Den avlägsna ön är till sin natur ett fängelse. Omgiven av det allestädes närvarande havets monotona, oövervinneliga murar och långt bort från de handelsleder som likt navelsträngar förbinder de transoceana kolonierna med moderländerna ägnar de sig utmärkt som samlingsplatser för allt oönskat, förträngt och omöjligt. På dessa isolerade platser kan otäcka sjukdomar sprida sig obehindrat och besynnerliga seder och bruk frodas i fred, som den mysteriösa spädbarnsdödligheten på —› St Kilda (34) eller den fruktansvärda men till synes oundvikliga barnadråp­ praxisen på —› Tikopia (116) . Brott som våldtäkt (—› Clippertonatollen (106)), mord (—› Floreana (92)) och kannibalism (—› Saint-Paulön (54)) verkar i detta insulära undantagstill-

17


18

Paradiset är en ö. Helvetet också.

stånd vara närmast förprogrammerade. Och att sådana områden även i våra dagar kan utveckla lagar som strider mot vår rättsuppfattning visar det sexuella missbruk som avslöjats på —› Pitcairn (102), där det fortfarande finns en liten skara ättlingar till myteristerna på Bounty: 2004 dömdes hälften av öns vuxna män för att under decennier regelbundet ha våldtagit kvinnor och barn. Till sitt försvar anförde de åtalade en månghundraårig sedvanerätt. Redan deras förfäder hade ju haft sexuella förhållanden med minderåriga tahitiskor. Paradiset må vara en ö. Det är helvetet också. särskilt fridfullt är livet på dessa lätt överblickbara jord­plättar i alla fall sällan och istället för att förverkliga den jämlika gemenskapens utopi hamnar man ofta i en envåldshärskares skräckvälde. Öar verkar uppfattas som ett slags naturliga kolonier som bara väntar på att få underkasta sig en erövrare. Hur ska man annars kunna förklara att en mexikansk fyrvaktare kan utropa sig till kung över —› Clippertonatollen (106) och en österrikisk svindlerska på —› Floreana (92) till kejsarinna av Galapagos? De små kontinenterna blir till hela miniatyrvärldar där man, i skydd från omvärldens blickar, kan bryta mot folkrätten (—› Diego Garcia (60)), spränga atombomber (—› Fanga­ taufa (80)) eller orsaka ekologiska katastrofer (—› Påskön (100)). Det är ingen orörd Edens lustgård som ligger och väntar där i det ändlösa jordklotets utkanter. Istället är det så att de


Förord

långväga besökarna här blir till just de monster som de genom sina mödosamma upptäcktsresor lyckats jaga bort från kartorna. ändå är det just hemskheterna som har störst narrativ potential – och öar är perfekta spelplatser för sådana berättelser. Medan verklighetens absurditet ofta går förlorad i de kontinentala landmassornas relativiserande storlek ligger den här i öppen dager. Ön är en teater: allt som sker här förtätas till berättelser, till kammarspel i ingenstans, till litterärt stoff. Det unika med dessa berättelser är att det inte längre är möjligt att skilja mellan sanning och dikt: realiteten fiktionaliseras och fiktionen realiseras. upptäckarna prisades för sina upptäckter, som om de utfört något slags skapande akt, som om de inte bara hade upptäckt nya världar utan faktiskt uppfunnit dom. I detta sammanhang spelar den geografiska namngivningen en viktig roll – som om en ort inte skulle existera förrän den fått ett namn. Precis som vid dopet sluts också här ett förbund, det mellan upptäckaren och det upptäckta, och övertagandet av det förment ›herrelösa‹ landet legitimeras, även då detta land bara siktats i fjär­ ran eller redan är både bebott och benämnt. Samma sak som gäller alla andra bedrifter gäller också här: Scribere necesse est, vivere non est – bara det som är omskrivet har verkligen hänt. Den som sticker flaggan i marken försö-

19


20

Paradiset är en ö. Helvetet också.

ker alltså underbygga sin nations anspråk på territoriet med hjälp av allsköns information: beräknar koordinater, kartlägger området och förlänar berg och vikar namn hämtade från det egna språket. Genom att låta framställa den enda aktuella kartan som finns över —› Peter I:s ö (132) hävdar Norge sin rätt till landet, trots att antarktisfördraget slår fast att alla nationella anspråk måste stå tillbaka. Efter upptäckten tar kartograferandet vid; med det nya namnet föds en ny plats. Erövringen upprepas på kartan och det främmande landskapet tas i besittning på nytt. Inte förrän en plats har mätts upp och dess position bestämts blir den verklig och sann. Så är varje karta en produkt av kolonialt våld, ja till och med själva utövandet av detta våld. att kartan över en ö och själva ön tenderar att smälta samman, så att man inte längre kan skilja dem från varandra, visar historien om August Gissler. I slutet av 1800-talet tillbringade han många år av sitt liv med att gräva efter gömda skatter på —› Kokosön (120) och någonstans längs vägen blev skattkartan till ett substitut för det guld han letade efter. Till slut var kartans löfte viktigare än den skatt som inte stod att finna. Det var också en självritad karta över en ö som fick Robert Louis Stevenson att skriva sin äventyrsroman: Formen på denna ö förde min fantasi bortom alla gränser; där fanns hamnar lika tilltalande som sonetter; och omedveten om det som redan var förutbestämt kallade jag min skapelse för ›Skattkammarön‹.


Förord

Det finns en annan romantitel som inte bara skrivit in sig som en genrebeteckning i litteraturhandböckerna utan också hamnat i atlasen. 1970 döptes en ö i Juan Fernándezarkipelagen om för att det nya namnet skulle locka till sig turister. Det var på denna ö – som tidigare kallades Más a tierra, ›närmare land‹ – som Alexander Selkirk, avant la lettre, hade upplevt sin robinsonad. Idag bär ön emellertid inte hans namn, utan har döpts efter hans litterära efterföljare: Isla —› Robinsón Crusoe (74) . För att göra det hela ännu mer komplicerat heter numera den ö som ligger 160 kilometer längre västerut och som tidigare kallades Más Afuerra – ›längre från land‹ – Isla Alejandro Selkirk, trots att Selkirk aldrig satt sin fot där. På kartorna märker man ingenting av den plågsamt enahanda horisont som dag ut och dag in begränsar blickfältet och mot vilken kanske en dag, långt bort i fjärran, de svaga konturerna av det där efterlängtade skeppet avtecknar sig – som en överraskande Deus ex machina – med näring ombord eller som ett löfte om att få återvända hem. När de upptäckta öarna inte motsvarar förväntningarna erbjuder de geografiska namnen en välkommen möjlighet att hämnas. Så döper Ferdinand Magellan 1521 och John Byron 1765 några av Tuamotoöarna till Besvikelsens öar. Magellan för att det på de uttorkade landplättarna inte fanns varken dricksvatten, som han var i desperat behov av, eller något som helst ätbart; Byron för att invånarna på de numera befolkade öarna

21


22

Paradiset är en ö. Helvetet också.

visade sig vara långt mer fientligt sinnade än vad han hade väntat sig. Andra namn klingar mytiskt och sagolikt. På —› Possessionön (58) flyter floden Styx och huvudstaden på —› Tristan da Cunha (48) heter Edinburgh of the Seven Seas, även om lokalbefolkningen rätt och slätt kallar den för The Settlement, ›Bosättningen‹. Och varför inte? Det är trots allt den enda inom en omkrets på 2400 kilometer. Framförallt återspeglar de geografiska namnen sina invånares önskningar och längtan, också de som närs av de som bara bosatt sig tillfälligt på dessa avlägsna öar. De som stationerats på —› Amsterdam (62) kallar en udde för ›Jungfrun‹, två vulkaner för ›Brösten‹ och en tredje krater bär helt officiellt namnet ›Venus‹. Här blir ölandskapet slutgiltigt till pinuppa och erotiskt substitut. Ön verkar vara en ort som på en och samma gång är både verklighet och sin egen metafor. det är hög tid att vi börjar räkna kartografin till poesin och erkänner att atlasen hör till skönlitteraturen; för nog är det så att den mer än väl förtjänar sin ursprungliga beteckning: Theatrum orbis terrarum – ›Världens teater‹. Att bläddra i en atlas kan visserligen mildra den längtan efter fjärran platser som den väcker, kanske till och med ersätta själva resan, men det är samtidigt så mycket mer än bara estetisk sublimering. Den som slår upp en atlas nöjer sig inte med att leta upp exotiska platser utan vill girigt ha allt på en gång – hela världen. Längtan kommer alltid att vara stark, starkare


Förord

än tillfredsställelsen över att ha uppnått det man suktat efter. Än idag skulle jag föredra en atlas framför vilken guidebok som helst.

23


A R K TISK A OCEA NEN

Bjรถrnรถn

Rudolfรถn


Ensamheten


26 77° 29' N 82° 30' O

Arktiska Oceanen | Karahavet

Ensamheten (Ryssland)

norska Ensomheden | ryska Ostrov Ujedinenija [›Tillbakadragenhetens ö‹]

20 km ² | obebodd 300 km

----/-/—› Severnaja Zemlja 330 km

----/-/—› Novaja Zemlja 660 km

----/----/---/—› Rudolfön (30) 26 augusti 1878 upptäckt av Edvard Holm Johannesen 1500

1600

1700

1800

/

1900

2000

-/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/-

/

början av 1930-talet fynd av en halskota från en plesiosaurie

Ensamheten ligger i Norra ishavet – mitt i Karahavet. Denna ö gör skäl för sitt namn: öde och kall är den, instängd i packisen under vintern; årsmedeltemperaturen ligger på 16 minusgrader, under högsommaren stiger den någon gång till strax över noll. // Här bor ingen. En gammal station ligger nersjunken i snön, övergivna byggnader sover i buktens buk med utsikt över den smala landtungan bortom den frusna myren. // Man hittar en halskota från en urtidsödla. Ett par år senare beskjuter en tysk ubåt väderstationen med granater, förstör barackerna, dödar manskapet – Operation Wunderland skjuter på Ensamheten: en av detta kommandos sista insatser. // Under kalla kriget byggs anläggningen upp igen och blir en av Sovjetunionens största polarforskningsstationer. Glömt är nu det namn som kaptenen från Tromsø gav den här fläcken på kartan – av ensamhetens ö blir på ryska tillbakadragenhetens ö. Den som kommer hit är inte längre en fånge utan en eremit, som tigande sitter av sina år i isöknen för att sedan återvända till fastlandet som ett helgon. // Provianten som blivit över ligger djupfryst kvar i den gröna träbaracken, täckt av is, precis som instrumenten för att mäta och registrera lufttryck, temperatur, vindriktning, himmelsstrålning och molnhöjd. Nederbördsmätarens tratt är begravd under snön. På den palmmönstrade väggen hänger en bild av Lenin med hakskägg. Chefmekanikerns underhållsarbeten är nogsamt noterade i loggboken, olje- och bensinnivån för varje enskild maskin. Men den sista noteringen håller sig inte inom spalterna; skrivet med röd filtpenna står där: Den 23 november 1996. Idag kom evakueringsordern. Vatten urtappat, dieselgenerator avstängd. Stationen är … Det sista ordet går inte att läsa. Välkommen till Ensamheten.


• 12

Laguna Severnaja

• 23 Ru

tz jej Ioga nsena

• 30 • 20

0    1    2    3    4    5 km

/----/----/----/----/----/

Oser o Med

vet

je


28 74° 26' N 19° 3' O

Arktiska Oceanen | Barents hav

Björnön Svalbard (Norge) norska Bjørnøya

178 km ² | 9 invånare 220 km

----/—› Spetsbergen 390 km

----/--/—› Norge

1000

2000 2160 km

----/----/----/----/----/----/----/----/---/—› St Kilda (34) 10 juni 1596 upptäckt av Willem Barents och Jacob van Heemskerk 1500

/1600

1700

1920 annekterad av Norge 1800

1900

/

2000

-/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/-

/

1898 förklarad som en del av Tyska riket av Theodor Lerner

Det är mulet väder men barometern visar på högtryck då de klockan två på morgonen den 30 juni 1908 anlöper Sydhamnen på Björnön: sju fågelfantaster på ångaren Strauß med fyra preparatorer och en gevärssmed ombord. Hans Freiherr von Berlepsch, fågel­ skyddets uppfinnare, står på däck. Han har kikaren runt halsen och alltsedan kejsar Barbarossas tid fem papegojor i familjevapnet. Han står tyst och lyssnar ut i natten, följer spänt lätena från fåglar han dittills bara läst om i böcker. // På morgonen börjar herrarna redan från däck skjuta tranfåglar och grisslor, en ung ismås och en fullvuxen havstrut. Flockar av vittrutar som just lämnat boet springer fram och tillbaka på stranden. Fågelvännerna grabbar åt sig en handfull ungfåglar, fortfarande gråduniga, och tar dem ombord: två ska de föda upp, de övriga dödas och flås. På häckningsklipporna lurar alkorna. // Någon fäller en silltrut, som vid närmare betraktande visar sig vara en gråtrut. En annan överlistar en smålom. Längre inåt land upptäcker de en långstjärtad fjällabb, på issjön till och med sjöorrar. I strandgruset vid en liten bäck skjuter de en strandpiparhona, och ett par snösparvar fladdrar så upphetsat över deras huvuden att de röjer platsen för boet, som tyvärr är tomt. Ett kustlabbpar försöker också med allehanda flygkonster dra uppmärksamheten från sitt bo. Och den här gången, i en grund försänkning i mossan, hittar de faktiskt ägg, olivgrönt kamouflagefärgade med mörka fläckar. Fågelbaronen samlar på sig fyra hela och en halv äggkull som han i näsdukar bär ombord på ångaren. De andra herrarna lyckas få syn på den efterlängtade tordmulen bland alla tusentals grisslor. Ljudet av gevärsskott – och ett exemplar i full praktdräkt faller död mot vattenytan. Beviset är säkerställt, dess förekomst på Björnön bekräftad. Fågelvännerna är nöjda. Medan de inspekterar sitt byte kalasar en flock vittrutar på resterna av ett valkadaver på stranden.


ki ow Pos

ad

H

Kapp

en

dd vo

Gr a

Nordhamna

ig erw

-

Nordkapp

Kapp Olsen

hamna

Kapp Forsberg

meteorologisk station Herwighamna

Kobbebukta

Kolbukta Laksvatnet

Haus

sva

tn

et

Engelskelva

Tunheim

Kapp Dunér

Kapp Ågot Kapp Levin

Kapp Elisabeth

Skuld • 454

Røyeet n vat

Kapp Hanna

M IS E R Y F J E L L ET Urd • 535

Kapp Ruth

Rus

Kapp Maria ika Bogev

see

l va

Ellasjøen

Kvalrossbukta

Kapp Kåre Kapp Harry

Kapp Nilsson Alfredfjellet    • 420 Hamberg fjellet    • 440

AN TA RCTICF J E L L ET • 360 • 337

Sør hamna Måkeholmen Kapp Malmgren

Evjebukta

Hor

nvika

Fuglefjellet • 411

Stappen

0    1    2    3    4    5 km

/----/----/----/----/----/

Kapp Kolthoff


30 81° 46' N 58° 56' O

Arktiska Oceanen

Rudolfön Frans Josefs land (Ryssland) också Kronprins Rudolfs land | ryska Ostrov Rudolfa

297 km² | obebodd 560 km

----/----/-/—› Severnaja Zemlja 590 km

----/----/-/—› Spetsbergen

1000 1170 km

----/----/----/----/---/—› Björnön (28) april 1874 upptäckt av Julius Payer och Carl Weyprecht under den österrikisk-ungerska polarexpeditionen 1500

1600

1700

1800

/

1900

2000

-/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/-

Slädfärden bär norrut, i 50 minusgrader. Med 30 pund björnkött på väg mot nästa breddgrad. Slädhundarnas blodiga tassar färgar av sig i snön. Glänsande iskroppar knakar i solen. Naturen är karg, naken och precis lika vit som på kartan. De har blivit sällsynta, dessa tomma fläckar; de sista väntar på att betecknas i utkanterna av klotet: ingenmanslandet med platsen utan väderstreck. Den stumma punkten, som endast kompassen kan bestämma, är ännu obeträdd, polens gåta fortfarande olöst: drömmen om ett öppet hav uppvärmt av Golfströmmen, den farbara passagen, den vita vägen till Indien. // De lämnar kvar släden, sover i glaciärsprickor och går till fots vidare norrut. I täten går överlöjtnant Julius Payer, den förste att bestiga fler än 30 alptoppar och under denna expedition kommendant till lands. Men det här är inget land. Det är ännu en ö, även om han ger den ett lands namn, så som han gör med hela den nyupptäckta arkipelagen. Han har alltid ett namn till hands, oförtrutet döper han öar, glaciärer och kustutsprång efter sina ungdomskärlekars födelseorter, efter välgörare, kolleger, ärkehertigar, och efter Sissi-sonen; han bär hembygden med sig ut på isen: namnet på landsfadern, i fäder­ neslandets namn. // Kompassen anger att den 82:a graden nordlig bredd passerats, ytterligare en osynlig linje i snön som överlöjtnanten markerar på sin stumma karta. På kvällen har de nått kronprinslandets ände. Framför dem ligger inget farbart hav, bara ett stort öppet ställe omgärdat av gammal is. Molnberg skymtar vid horisonten. // En sista gång tecknar överlöjtnanten några spridda linjer på pappret: Kap Felder, Kap Sherard-Osborn och Petermann-landets sydspets. De slår ner Österrike-Ungerns flagga i stengrunden, sänker ner flaskposten i en klippskreva, frusna ord, ett meddelande till framtida vittnen: Kap Fligely, den 12 april 1874. 82 grader, 5', nordligaste punkten. Hit men inte längre.


Mys Fligeli

M ys

• 272

Uelmana

• 191

Stolbovoj

Mys Germanija

• 170

• 297

Mys

• 378

• 118

• 461

BU C H T A  TEPLITZ

LE

I DN

MID K 226 •

DEND

ORFA

Mys Gabermana 394 •

Mys Auk

Mys Brorok L I V P R O

A E R AJ J M N E

• 29

Mys Sjrjottera

O ST R OV A O K T J A B RJ AT A

137 •

O ST R OV G O G E N LO E 0    1    2    3    4    5 km

/----/----/----/----/----/


ATL A N TEN

Brava

Ascension

Trindade

Tristan da Cunha

Sรถdra Thule


St Kilda

Annobón

Sankta Helena

Bouvetön


34 57° 49' N 8° 35' V

Atlanten

St Kilda (Storbritannien)

engelska St Kilda | gäliska Hiort eller Hirta 8,5 km ² | obebodd 60 km

-/—› Yttre Hebriderna

160 km

---/—› Skotska fastlandet

1000

2000

3000

4940 km

4000

----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/…/—› Brava (38) 1850-talet utvandring till Australien 1500

1600

1700

/

1800

193o  evakuering 1900

/

2000

-/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/-

/

/

1826–27 smittkoppsepidemi 1891 sista fallet av spädbarnsstelkramp

Heliga Kilda, du finns inte. Ditt namn är bara ett läspljud framstött av det fågelfolk som häckar på ett par höga klippor vid kungarikets yttersta rand, utanför de Yttre Hebriderna. Att ta sig över dit är något man bara vågar sig på när vinden kommer från nordost. // Den enda byn består av 16 skjul, tre hus och en kyrka. På kyrkogården ligger öns framtid begraven: Vid födseln mår alla barn bra. Den fjärde, femte eller sjätte natten slutar de flesta av dem att dia. På sjunde dagen stelnar gommen i kramp, strupen knyter sig så att ingenting längre går ner i halsen. Det rycker i musklerna och käken hänger. Deras blick är hård och de gäspar ständigt, med ett sardoniskt leende på de särade läpparna. Efter sju till nio dagar dör en tredjedel av alla spädbarn – fler pojkar än flickor. Några tidigare, andra först senare; ett redan efter fyra dagar, ett annat först efter tjugotvå. // Vissa menar att det beror på kosten: det oljiga köttet från stormfågeln och dess myskdoftande ägg, som gör huden sammetslen men modersmjölken bitter. Andra hävdar istället att det har med blodet att göra, fördärvat av inavel. Åter andra menar att barnen kvävs av oset från torven som brinner mitt i rummet, eller att det beror på zinken i taken, eller kanske den blekrosa lampoljan. De infödda mumlar: Det ligger i den Allsmäktiges hand. Det är ord ur fromma mäns munnar. Men kvinnorna … Så många graviditeter – så få barn som överlever åttadagarssjukan. // Den 22 juni 1876 står en kvinna på däcket till det skepp som ska föra henne hem. Liksom alla kvinnor från St Kilda har hon len hud, röda kinder, förunderligt klara ögon och tänder som av elfenben. Hon har just fött ett barn, men inte därhemma. Vinden viner från nordost. Långt innan hon syns från stranden sträcker hon sin nyfödda högt upp i den saltiga luften.


Stac an Armin

Stac Lee

Mullach an Eilein 379 • BO R E R AY

Am Plasdair

S O AY

Stac Soay  Glen     Bay    • 430 Conachair Mullach Bi • 355

HI RTA

Village Bay

DÙ N

0    1    2    3    4    5 km

/----/----/----/----/----/

Gob an Dùin

Stac Levenish


36 7° 56' S 14° 22' V

Atlanten

Ascension (Storbritannien)

portugisiska Ascensão | engelska Ascension Island [›Himmelsfärdsön‹]

91 km ² | 1100 invånare

1000

1560 km

----/----/----/----/----/----/-/—› Elfenbenskusten 2250 km

1000

2000

1000

2000 2110 km

----/----/----/----/----/----/----/----/----/—› Brasilien ----/----/----/----/----/----/----/----/--/—› Trindade (44) 20 maj 1503 (Kristi himmelsfärd) återupptäckt av Afonso de Albuquerque

/

1500

1600

1700

1960–61 raketövervakningsstationen byggs

1800

1900

/

2000

-/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/-

/

25 mars 1501 upptäckt av João da Nova

/

15 december 1899 den första sjökabeln läggs ut

Allt sträcker sig mot himlen: den roströda askkonens 44 vilande kratrar, de meterhöga antennträden och de yviga radarparabolerna. De avlyssnar kontinenten, lyssnar uppmärksamt ut i världen, ut i rymden, ut i det oändliga rummet. En ogästvänlig trakt av stelnad lava, lika karg som månen. Den vitkalkade St Mary-kyrkan står vid foten av Korskullen, som vore den Guds sista fästning efter Domedagen. // På Ascension lever man inte, man arbetar. Ingen kommer att få stanna. Det öde landet är inte till salu. Det är en arbetsö för telegrafister och spioner, och en mellanstation för de kablar som på botten av Atlanten förbinder världsdelarna. NASA sträcker ut sina antennspröt, bygger en övervakningsstation för kontinentalraketer och strör ut skimrande vita parabol­ antenner över ön, överdimensionerade golfbollar som fastnat på kraterkanterna. // Den 22 januari 1960 skjuts Atlas upp i rymden från Florida; alldeles i närheten av Ascension träder den åter in i atmosfären. Richard Aria, en tekniker från Cable and Wireless, betraktar himlen över Red Hill. Ingenting. Där syns bara Karlavagnen, som här hänger upp och ner. Det går en halvtimme – fortfarande ingenting. Plötsligt lyser två gröna blixtar upp himlen. Där är den! I allsköns färger störtar raketen mot jorden, lyser upp hela ön – först grönt, sedan gult, rött, orange, grönt igen – faller och faller, tills den slocknar: Delar av stjärtpartiet regnar ner som eldröda, glödande lavastenar och det brinnande frampartiet förkolnar i skimrande färger i vattnet, ljusaste rött, rött, djupt mörkrött. Sedan bara mörker, tills ett långdraget, dovt muller stiger ur havet, följt av en öronbedövande explosion och ett dån som varar åtminstone halvannan minut. Till slut är allt tyst igen. Men plötsligt hörs rösten av en amerikan som skriker ut i natten: Vänta ni bara, ni ryssar! Rymdkapplöpningen börjar på Ascension.


English Bay

North Point

Porpoise Point

BBC

Comfortless Cove

Pyramid Point

Broken Tooth   • 226

North East Bay Hummock Point

Clarence Bay

Sisters Peak   445 •

Georgetown • Cross Hill

Catherine Point

Two Boats Village Lady Hill   • 329

Main Base

The Peak   • 859

Payne Point Devil’s • Riding •Dark School • Slope Crater Spoon Crater

McArthur Point South West   Bay Portland Point

GR

EEN MOU N TA

IN

Mars Bay Gannet Bay

0    1    2    3    4    5 km

NASA South East Bay

Cr

• 228 South WI Gannet Hill DEA W A F AI R

/----/----/----/----/----/

White Hill   • 525

C R IC K ET V ALLEY

Round Hill

South Point

Boatswain Bird Island

•    Devil’s Cauldron

Pillar Bay

Cocoanut Bay

yst

Unicorn Point al Bay

Whale Point


38 Atlanten

14° 51' N 24° 42' V

Brava Öarna under vinden (Kap Verde) portugisiska Brava [›Otämjbar‹] 64 km ² | 6804 invånare 20 km

/—› Fogo 780 km

----/----/----/—› Dakar

1000

2000

2760 km

----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/—› Ascension (36) 1460-talet upptäckt av portugisiska sjöfarare

/ 1500

1600

1700

1800

1900

2000

-/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/-

/

1573 första bosättningen

/

1680 vulkanutbrott på grannön Fogo

Otämjbart ligger detta stelnade hjärta i lä i skuggan av grannöns väldiga eldsberg. Här i arkipelagens utkanter hänger molnen lågt och det regnar mer än på de andra öarna, som ständigt härjas av ökenvindar. Daggen pärlar på mandelträdens blad, på dadel- och kokospalmerna, glittrar på blomsterhavet av lobelia, rosenlager och underblomme­ växter. Ön är ett hjärta med floder som ådror, bergen är dess starka muskler. Hjärtat bultar svagt i takt med den sorgliga mornan, slår oavlåtligt fram den gamla visan i moll, en klagosång över det utsiktslösa livet och det oåterkalleliga ödet som låter en försvinna bort för att en dag kunna återvända. Det är längtan efter ett ursprung, ett outsägligt, svunnet ögonblick, efter ett fjärran land, efter ett hem som inte finns. En känsla, lika utspridd som dessa öar, begäret efter en plats som inte står att finna, varken här eller någon annanstans. Det är sången från ett land utan urbefolkning. Alla som bor här är ättlingar till kvarblivna och förslavade; till frivilliga och ofrivilliga invandrare, människor med blå ögon och svart hud. // I långsamt tempo töjer sig melodin, följer legatots vida båge. Gitarren markerar i fyra fjärdedelstakt basen, ackompanjerad av synkoperna som knäpps på cavaquinhon, ibland med understöd från en fiol. Dessa visor har sin hemvist på hamnens krogar och dansställen: Vem följde dig / På denna vida färd? / Vem följde dig // På denna vida färd? // Denna färd / Till São Tomé // Sodade, sodade / Sodade / Till mitt land São Nicolau // Skriver du till mig / Så skriver jag till dig / Glömmer du mig / Så glömmer jag dig // Sodade, sodade / Sodade / Till mitt land São Nicolau // Ända till den dag / då du återvänder hem // Två tredjedelar av detta folk lever inte i sitt eget land.


Ilhéu Grande Ilhéu de Cima ILHÉUS DO ROM BO

Ponta da Vaca Porto do Sorno

Ilhéu da Areia

Ponta do Incenso

Ponta Jalunga

Furna

Porto da Furna

Vila Nova Sintra

Porto de Fajã

Fajã d’Água

Santa Bárbara

Mato Grande Ponta Minhoto

N. S. do Monte Ponta da Costa Baia do Caniço

Monte Gratao • 649

Campo Baixo

Fontainhas     • 976 Mamama • 831 Cachaço • 673 Morro     Largo Monte da   • 671     Ponta Verde

Ponta do Tambouro Porto de Tantum

Ponta de Rei Fernando

Ponta de Morea

Ponta Façanha Ponta do Alto Cova de Mar Porto de Ançião Ponta Nhõ Martinho

0    1    2    3    4    5 km

/----/----/----/----/----/


40

1° 26' S 5° 38' O

Atlanten

Annobón (Ekvatorialguinea)

portugisiska Ano Bom [›Bra år‹] | fa d'ambu Pagalu [›Stor tupp‹]

17 km ² | 5008 invånare 190 km

---/—› São Tomé 610 km

----/----/--/—› Malabo

1000

2000

3000

4000

5580 km

----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/…/—› Tromelin (66) 1470 upptäckt av Diego Ramirez de la Diaz

/ 1500

1600

1700

1800

1900

2000

-/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/-

/

1968 blir en del av Ekvatorialguinea

Den 26 september 2003 börjar 3C0V sända. Trots att det är dåligt väder och att de inte ens har aktiverat det lägsta frekvensbandet får de omedelbart radiokontakt med flera enheter. Ju lägre frekvens, desto längre vågor. // Det går inte en dag utan att de besväras av militären, som ställer frågor och ber dem visa sina identitetshandlingar och tillstånd, trots att de i förväg varit i kontakt med landets myndigheter och förklarat att radioamatörer inte intresserar sig för vare sig politik eller religiösa spörsmål utan uteslutande för kommunikation över gränserna. Varje enskild deltagare har personligen fått tillstånd av transport- och kommunikationsministern att besöka ön i två veckor, och har av tullen fått dispens att föra in – och ut – exakt ett styck radioutrustning. // Klockan tio på morgonen den 4 oktober får expeditionen ett abrupt slut. Myndigheterna har beordrat att alla sändningar omedelbart skall avbrytas och antennerna plockas ned. Radio­amatörerna får tre timmar på sig att montera ner stationen och flygs redan samma dag till huvudstaden Malabo med ett ryskt transportflygplan. Stora delar av fotodokumentationen går förlorad och telefonsamtalen med anhöriga avbryts ständigt. // Två dagar senare får DJ9ZB och EA5FO tillstånd att lämna landet. EA5BZP och EA5ZN hålls kvar. Den 10 oktober får också de återvända hem: Vi beklagar djupt att vi inte kunnat uppfylla expeditionens målsättning och är mycket tacksamma för all den hjälp vi fått av föreningar, klubbar och privatpersoner, liksom för den vänlighet och vänskap som Annobónborna har visat oss. Tyvärr kan vi inte gå in i detalj på vad som har hänt, eftersom vi vill hålla möjligheten till framtida expeditioner öppen. Vi ber om förståelse för den svåra och känsliga situation som vi har hamnat i. Hur som helst, vi ger inte upp hoppet om att kunna återaktivera 3C0V så snart omständigheterna tillåter. Roger, over and out.


San Antonio de Palé Isla Tortuga

Dyo Dyo

Pico do Fogo • 435  Lago a Pot

Anganchi Bahia de Aual

Pico Quioveo • 598 Bahia de   A Jabal

Aual

Bahia Ate

Mábana Punta Manjob

0    1    2    3    4    5 km

/----/----/----/----/----/

A Dyibó

Punta Olonganchi


42

Atlanten

Sankta Helena (Storbritannien)

15° 57' S 5° 42' V

engelska Saint Helena

122 km ² | 4255 invånare

1000

1850 km

----/----/----/----/----/----/----/--/—› Angola

1000

2000

1000

2010 km

3290 km

3000

----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/-/—› Brasilien ----/----/----/----/----/----/----/----/—› Annobón (40) 15 oktober 1815 Napoleons ankomst 1500

1600

1700

/ /

1800

1900

2000

-/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/----/-

/

21 maj 1502 upptäckt av João da Nova

5 maj 1821 Napoleons död

En fregatt är alldeles för lite! utropade bonapartisterna upprört och krävde en hel flotta. Det handlar ju faktiskt om att gottgöra det som gick förlorat vid Waterloo. // Det är inte färjkarlen Charon utan den unge Prince de Joinville som för kommandot under den här färden. I sorgeföljet ingår en kunglig kommissarie, en präst, en läkare, en låssmed, en tecknare; den officiella hederseskorten utgörs av ett par trogna följeslagare och tjänare från tiden i exil. Tillsammans reser de över havet för att hämta liket av en man som Europa ville hålla på behörigt avstånd från kontinenten. Fregatten Belle Poule har målats svart för denna resa till dödens ö. // Han hade aldrig haft någon lycka med öar. Inte ett enda större sjöslag lyckades han vinna. Perfida Albion! Det var inte friheten han saknade på denna ö, utan makten, förhoppningen om att göra comeback på världsscenen. Bevakad av ett helt regemente huserade han på en blåsig högplatå, omgiven av sina lojala förrädare. Allt som återstod var att bli martyr. Lärjungarna flockades kring honom och skrev hans evangelier medan han lekte Prometeus på den svärtade klippan, lyssnade på ekot av det förflutna som nu hade förflyktigats till historia. // Vid midnatt bryter de brittiska soldaterna upp järngallret och frigör de tre plattorna från jord. I skenet av facklor lyfter de upp de fyra kistorna av mahogny, bly, ebenholts och tenn; den ena inne i den andra. De öppnar försiktigt den sista och doktorn lyfter undan den vita linneduken. Där ligger han, klädd i imperialgardets uniform, ordnar på bröstet och hatten vilande på låren, som om han sov; lugn och avslappnad, med deformerad näsa, blåaktigt skägg och långa, kritvita fingernaglar. En förtorkad, mumifierad lekamen. Gravskändarna är chockade; hans trogna följeslagare gråter. // I ösregnet släpar 43 män sarkofagen upp till vägen där den hivas upp på en vagn, täckt av en lila kistalba prydd med gyllene bin och ett versalt N. // Tre dagar senare, den 18 oktober 1840, lättar man ankar. Kejsaren återvänder hem.


Buttermilk Point

Sugar Loaf Point F L A G ST A F F B A Y

Banks Point

Rupert’s Hill • 405

Jamestown

D E A DW OO D PLAIN

Hickshall Point Lemon Valley Bay

Half Tree Hollow DONK EY PLAIN

Long Ledge

T U R K ’S

C AP V ALL

Barn Long Point

EY

• 406 Horse Point

The Briars

Black Point Prosperous Bay

Longwood

H O R S E P AST U R E

Horse Pasture Point

The Barn   • 618

Flagstaff •688

Glencot

P ROSP E ROUS B AY P L A I N

Dry Gut Bay

Egg Island

Gill Point

Mount Actæon   • 820 Thompson’s Bay

White Point 694 •

South West Point Old Joan Point

M A N AT I B AY

Speery Island

0    1    2    3    4    5 km

/----/----/----/----/----/

Great Stone Top   • 494

• 798 High Peak

• 707 High Hill

White Hill 543 •

HORSE RIDGE

Long Range • 588

• 691 Lot’s Wife • 462 Great Hollow   • 573

White Bird Island

Castle Rock Point Robert Rock

S A N DY B AY

Powell Bay

Stone Top Bay

Rough Rock Flat Rock Deep Valley  Bay

George Island


Rudolfön Ensamheten

Atlasovön

Semisopochnoi

Iwo Jima

Pagan Taongi

Pingelap Howlandön Banaba Takuu

Diego Garcia Julön

Tikopia

Södra Keelingöarna

Norfolkön

Amsterdam Saint-Paulön Antipodön

Macquarieön

Campbellön

Franklinön


St George

Socorroön

Clippertonatollen

Kokosön

Floreana

Pukapuka

Napuka Fangataufa Pitcairn Rapa Iti Raoulön

Påskön Robinson Crusoe-ön

Peter I:s ö


för judith schalansky, som växte upp i ddr, blev kartorna ett sätt att resa. Deras linjer, färger och namn fick ersätta de platser hon ändå aldrig kunde besöka. ddr:s gränser har sedan länge suddats ut, både de som markerats på kartan och de begränsningar som tvingats på dess invånare. Men Schalansky reser vidare i atlasen och tar oss till 50 avlägsna öar – från Tristan da Cunha till Clippertonatollen, från Julön till Påskön. På ena sidan av uppslaget återges hennes minutiösa kartor, på den andra hennes märkliga och absurda berättelser. Sällsynta djur och udda männis­ kor fyller sidorna: strandsatta slavar och ensamma naturforskare, vilsna upptäcktsresanden och frustre­ rade fyrvaktare, myterister och skeppsbrutna.

PEQUOD PrESS


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.