Minne

sveriges äldsta studenttidning grundad 1920 - nr 1 2025 s. 16–19 DE ARKIVERAR STUDENTLIVET

10–11

Är du redo att ta din

startup-idé till nästa nivå?

Jobba heltid med din ditt projekt samtidigt som du deltar i coachning, workshops och blir del av ett entreprenöriellt nätverk.

Om: Leapfrogs-programmet pågår från juni till augusti 2025. Varje deltagare får ett stipendium på 40 000 SEK.

Viktiga ansökningsfakta

Ansökningsperioden är öppen fram till 16 februari 2025.

För att ansöka bör projektet bland annat ha genomfört en marknadsundersökning.

Om du inte haft ett möte med LU Innovation om din affärside så boka gärna in ett möte med en av våra innovationsutvecklare, så hjälper vi dig.

Vem kan söka?

Öppet för studenter vid:

• Lunds universitet

• Högskolan Kristianstad

• Blekinge Tekniska Högskola

Läs mer och ansök

RÄTTELSER:

I kolofonen till nummer 8:2024 stod det felaktigt att Laura Lyall Folkman gjort omslaget. Detta stämmer inte då omslaget tecknades av Ida Hein Olsson.

Elmer Rikner:

Tuffa tider kräver förändring

Tidningen Lundagård gavs för första gången ut 1920 och är Sveriges äldsta studenttidning. Tidningen ägs av Lunds universitets studentkårer (Lus) och når samtliga studenter och anställda vid Lunds universitet. Lundagård är redaktionellt obunden Lus.

Redaktör & ansvarig utgivare: Elmer Rikner, elmer.rikner@ lundagard.se

Redaktör: Isak Aho Nyman, isak.aho-nyman@lundagard.se

Webbredaktör: Vera Svahn, vera.svahn@lundagard.se

Fotochef: Laura Lyall Folkman, fotografi@lundagard.se

Redaktion: Andrea von Essen, Elisabeth Tham, Marius Lyckå, Thea Sandin, Emmy Odeskog, Laura Lyall Folkman.

Medarbetare detta nummer: Elton Wååg, Elmer Rikner, Vera Svahn, Li Brun, Laura Lyall Folkman, Selma Rosenfeld, Molly Åkebrand, Erik Lindberg, Hampus Ågren, Bea Lignell, Isak Aho Nyman, Idun Andersson Lindblad, Mimosa Lu, Thea Sandin, Ella Kullgren, Ellen Gemback, Maria Müllern-Aspegren, Felix Perklev, Smilla Sundén Pettersson, Tekla Svensson, Ida Hein Olsson, Chiara Pecorelli, Andrea Aram.

För annonsering: annons@lundagard.se

Omslag: Elton Wååg. Kattlogotyp: Sofia Kockum. Prenumeration: 400 kr/år, kontakta isak.aho-nyman@lundagard.se Studentprenumeration 240 kr/år. Adressändring: Genom Ladok. Tryck: Stibo Complete. Distribution: CityMail Pressläggning: 20 januari 2025. Deadline: nr 1:2025 13 januari. Vi ansvarar inte för insänt material och förbehåller oss rätten att göra mindre ändringar. Upplaga: 8007

Adress: Sandgatan 2, 223 50 Lund E-post: lundagard@lundagard.se Nätupplaga: lundagard.se

Många tidningar genomgår en ekonomisk kris och så även vi.

Detta kommer innebära förändringar för er läsare.

Lundagårds papperstidning kommer ut åtta gånger per år till alla studenter och anställda vid Lunds universitet. Tidningen du håller i handen, har däremot inte gjort det. Anledningen är enkel: Vi har inte råd. Det är inget nytt och vi är inte ensamma, men faktumet kvarstår – studentjournalistiken håller sakta men säkert på att dö ut. Det är bortom problematiskt.

Jag vill börja med att lugna alla läsare. Vi har behövt minska distributionen, men tidningen går fortfarande att hämta upp på många ställen runt om i Lund (bland annat i Studentinfo i AF-borgen). Ambitionen är dessutom att återgå till vanlig upplaga senare i vår. Men det löser inte grundproblemet. Sedan kriget i Ukraina bröt ut har papperskostnader skjutit i höjden. Lägg där till en svag svensk krona och höjda distributionskostnader, så får man en förståelse för varför många tidningar har haft det svårt de senaste åren. Som om inte det vore nog har allt färre kunder råd att annonsera i tidningen. Med andra ord, ekvationen går inte ihop.

VI ÄR HELLER inte ensamma. På drygt fyra år har studenttidningarna i Uppsala, Stockholm, Göteborg och Umeå lagt ned sin fysiska upplaga eller helt och hållet försvunnit. Två av dem bara det senaste året.

Lägg där till universitetstidningen LUM, som troligen kommer att läggas ned under våren, så finns det inte mycket student- och universitetsjournalistik kvar. I stunder som dessa är det viktigt att tänka på vad studentjournalistiken faktiskt betyder. Jag kommer genast att tänka på de senaste årens händelser. När Lundagård avslöjade skattefusk på Wermlands nation för drygt ett år sedan. Eller när universitetet ändrade sin investeringspolicy efter att Lundagård visat att Lunds universitet hade pengar i det ryska oljebolaget Gazprom 2014. För att inte tala om när Lundagård 2007 rapporterade om att universitetet tog ut ockerhyror av internationella studenter.

Anmärkning: Vanligtvis får alla studenter och anställda tidningen efter beslut av Lunds universitet respektive Lunds universitets studentkårer.

Detta gäller inte för detta nummer. Tidningen går i stället att hämta på utvalda platser runt om i Lund. Läs mer om detta på lundagard.se

DET HÄR ÄR saker som kanske inte annars kommit fram. Jag vill inte ens tänka på hur mycket som faktiskt pågår bakom kulisserna, men som riskerar att förbli hemligheter.

Om du som läsare någon gång uppskattat en artikel, tycker det vi gör är viktigt eller värnar om den fria journalistiken – sprid ordet. Ditt stöd betyder mer än du tror. Tillsammans kan vi visa att Lundagård lever och behövs. Tack för att du läser Lundagård.

ELMER RIKNER, redaktör

Lunds universitets magasin (LUM)

IQdecember 2024 meddelades det att Lunds universitet troligen lägger ner sin personaltidning Lunds universitets magasin (LUM). LUM hade med sina 56 år på nacken hunnit bli Sveriges äldsta universitetstidning. LUM blev ännu en i raden tidningar som mötte sitt öde under 2024.

Qkvad:

Mina kolleger uppe på förvaltningen de gråter, när centralkontoret svångremmen åt drar. Vem ska nu berätta allt stort och smått som händer, i både laboratorie och föreläsningssal.

Konkurrensen bara krymper och den krymper, det blir ensamt och blåsigt här på toppen, en undrar om det int’ blir en själv som snart ryker kanske tvingas ut ur tornet, ner på botten.

Men än går det vågor, än sitter jag kvar, med fallna kamrater som bor blott i mitt minne, om framtidens utveckling bara ödet hava svar, vi formar den bäst vi kan, efter eget sargat sinne.

Berggren säger farväl till rockbandet: ”Det här var sista giget”

16 DECEMBER – INTERVJU

Tidigare var han komiker, nu är han författare, poet och krogrecensent på Instagram. Rollerna förändras men musik däremot, det kommer han alltid att hålla på med. Marcus Berggren berättar om rockdrömmar som går i uppfyllelse och om att vilja flytta till Lund när han blir äldre.

Högst löner på LU

Ska universitetet vara för alla? Nej, menar Mats Alvesson, organisationsforskare vid Lunds universitet. Han föreslår att ribban höjs – och att de som tycker det är för svårt kanske bör välja en annan väg.

Rektor Erik Renström tjänar mest på Lunds universitet med sin månadslön på 136 800 kronor. Bland fakulteternas chefer tjänar LTH:s dekan mest, medan konstnärliga fakultetens dekan ligger i botten. Det framgår av Lundagårds genomgång av universitetets löner 2024.

Vad betyder egentligen sexa? Var ligger sjön Sjön som alla pratar om och vad är en inspektor? Det kan vara svårt att förstå alla nya ord när man flyttar till en studentstad. Lundagård har sammanställt en guide för att förenkla din första tid i Lund.

FOTO LAURA LYALL FOLKMAN

LU kan sätta in ordningsvakter

Efter tumult vid en demonstration vid Universitetshuset i somras har Lunds universitet fått tillstånd att sätta in ordningsvakter i Lundagård. Men säkerhetssatsningen får mothugg.

– Jag tror inte att detta är lösningen på problemet, säger universitetsadjunkten Anna Pardo.

Lunds universitet har nu tillstånd att anlita ordningsvakter för att öka tryggheten i och kring Lundagård, något Sydsvenskan var först att rapportera om. Fredrik Billsten, säkerhetssamordnare vid universitetet, förklarar i ett mejl till Lundagård att beslutet fattades efter en extern utredning som påvisade behovet av att stärka säkerheten.

Beslutet har dock inte övertygat alla. Anna Pardo, universitetsadjunkt vid institutionen för psykologi, menar bland annat att de anställda inte informerats om beslutet.

– Det har inte skett någon dialog om att detta tillstånd har sökts, eller hur ordningsvakterna ska användas. Vi har inte fått någon information alls som anställda, säger Anna Pardo.

UTREDNINGEN GENOMFÖRDES EFTER en incident i somras, då propalestinska demonstranter störde en diplomceremoni i Universitetshuset genom att blockera trappan. Under händelsen puttade en dekan bort en av demonstranternas telefon och pekade finger mot dem, vilket ledde till en anmälan.

”Behovet har funnits även tidigare men jag skulle säga att demonstrationerna påskyndade arbetet i verksamheten” skriver Fredrik Billsten.

I universitetets ansökan till polisen fastställer de att ”klagomål och känsla av otrygghet utifrån de händelser som skett har föranlett att både studenter och anställda vid Lunds universitet känner en ökad oro”.

Anna Pardo har inte hört talas om att universitetet har pratat med anställda om de upplever sin arbetsplats som otrygg.

– Man kan ju fråga sig vad som blir en otrygghet. Är det otrevligt att bli påmind om de hemska saker som sker i världen och är det då en säkerhetsrisk? säger Anna Pardo.

– Universitetet är ju mycket större än Lundagård. Detta skyddar ju bara de lokalerna och personalen där rektorn är i närheten, säger Anna Pardo.

SAMTIDIGT SKRIVER FREDRIK Billsten, som även gjort ansökan till polisen, att campus är en säker plats att vara på:

”Vi får inga indikationer på att medarbetare eller studenter i allmänhet känner sig otrygga.” skriver Fredrik Billsten.

Han förtydligar även att ordningsvakternas syfte är att öka tryggheten och att de har befogenhet att ingripa om en hotfull situation skulle uppstå.

– Det är klart att folk kan känna sig otrygga men jag tror inte att detta är lösningen på problemet. Kan ordningsvakterna verkligen nå känslan av otrygghet och hjälpa? säger Anna Pardo.

KRÖNIKA

Mimosa Lu:

Mitt nyårslöfte är att inte göra ett piss

Inför det nya året gör vi ofta samma sak: lovar mer än vi kan hålla och sätter orealistiska mål för att förändra hela vårt liv. Men Lundagårds studentlivskrönikör Mimosa Lu har valt en annan väg – att prioritera soffan framför stressen.

Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.

Hittills har alla mina misslyckade nyårslöften följt samma mönster. Första omöjliga löfte: ”Jag ska börja träna minst två gånger i veckan”. För det är exakt det mitt självförtroende behöver för att jag ska känna mig värdig att dejtas, eller hur? Sen föreställer jag mig själv på gymmet. Jag känner svettlukten, ser muskler som spänns vid spegeln och utstirrandet av tjejen på löpbandet bredvid. Bara tanken av det är avskräckande nog att jag redan i mitten av januari ska inse att det egentligen inte är jag som vill börja träna. Det är ju bara patriarkatet och kapitalismen som skriker åt mig att bli smal och köpa proteinpulver.

NÄSTA OMÖJLIGA LÖFTE: ”Jag ska börja äta bättre”. Jättebra idé Mimosa! Att äta bra leder till ett längre liv och en bättre hälsa, det säger både mamma och forskningen. Jag ser framför mig hur jag kommer att vara en clean girl som gör alla på campus avundsjuka med min perfekta matlåda. Ganska snabbt inser jag att kvarg och spenat kostar mer än min själ och att det är billigare att köpa en panpizza än att göra en nyttig måltid. Löftet dog ut innan februari.

Skäms jag över att aldrig ha hållit ett nyårslöfte? Nej, absolut inte, det är snarare tvärtom. Jag skäms över att jag år efter år försöker lova att göra saker som egentligen får mig att må sämre. Efter 20 år har jag insett att många av de löften jag gjort är för att tillfredsställa andra. Det är ju egentligen inte för min skull som jag är så fixerad vid mitt utseende.

VI STRÄVAR STÄNDIGT efter att bli något mer, att nå nästa nivå. Och visst, utan mål och drivkraft kommer vi ingenstans. Varje år intalar vi oss själva: ”Om jag klarar det här, då kan jag klara allt.” Nyårslöften blir en ursäkt för att påminna oss om att vi inte är tillräckliga som vi är, eftersom vi alltid vill bli bättre. Det är inget fel i att vilja bli den bästa versionen av sig själv, men kanske borde vi fråga oss: För vems skull försöker vi egentligen uppfylla alla dessa löften?

Så i år är mitt nyårslöfte enkelt: ”Jag lovar att sluta göra saker”. Jag är expert på att ha tusen projekt igång samtidigt, och det har gjort att min stresstolerans ligger på samma nivå som pizzabagarnas på nyårsdagen. Men i år vill jag bara vara. Jag vill sitta i min soffa så ofta jag kan, läsa en massa böcker och lyssna på bra musik. Om jag bara för ett år kan ta det lugnt och undvika så många projekt som möjligt kanske jag kan lära mig att börja sätta gränser för mig själv. Kanske.

TEXT MOLLY ÅKEBRAND

Hundratals i protest – vill behålla LUM

Lunds universitets magasin (LUM) riskerar att gå i graven efter 56 år. Förslaget har väckt starka reaktioner, och nu höjs röster från flera håll för att stoppa nedläggningen.

– Vi har inte fått en chans att säga vårt, säger professor Martin Sunnqvist.

TEXT VERA SVAHN

När förslaget att lägga ner LUM blev offentligt i mitten av december reagerade en grupp universitetsanställda, som bestämde sig för att starta en namninsamling mot nedläggningen. Uppropet samlade snabbt ihop över 800 underskrifter och har nu skickats till universitetsledningen.

”Vi menar att LUM har ett stort antal kvaliteter som gör den till en omistlig del av universitets både interna och externa information”, står det bland annat i uppropet.

MARTIN SUNNQVIST ÄR professor i rättshistoria vid Lunds universitet och en av initiativtagarna till namninsamlingen. Han menar att LUM är en av de få informationskanaler som når och knyter samman hela universitetet.

– Det finns inget annat forum som kan ge samma överblick över vad som händer i hela organisationen, över fakultetsgränserna. Vi är ett stort universitet, LUM skapar en känsla av gemenskap.

– Det är inte heller bara en informationskanal från universitetsledningen. Sådana kanaler har vi redan, där beslut, rutiner och riktlinjer kommuniceras inom organisationen. Det är en journalistisk produkt som både rapporterar nyheter och granskar det som händer vid universitetet.

Vicerektor Jimmie Kristensson har sagt att de välkomnar granskning, men att det är något som de mer traditionella medierna borde fokusera på. Vad tänker du om det?

– Visst ligger det något i det, men det ena utesluter inte det andra. Sydsvenskan och Lundagård, eller andra tidningar, skriver mer om sådant som intresserar en bredare allmänhet eller om studentperspektivet. Men Lunds universitet är så stort att det nästan fungerar som ett samhälle i sig. Det borde finnas en aktör inom universitetet som rapporterar om det som händer och granskar vissa frågor.

Förslaget att lägga ned LUM är en konsekvens av universitetets sparkrav och omorganisering inom sektionen för kommunikation. Fokus ska i stället läggas på forskningskommunikation med internationellt genomslag och en mer systematisk internkommunikation. – LUM håller en hög kvalitet och är en bra produkt. Men i de prioriteringar som behövs när organisationer och kommunikation förändras, så är LUM en av de saker som tyvärr

behöver prioriteras bort, sade vicerektor Jimmie Kristensson till Lundagård i december.

MEN BESLUTET ATT lägga ner LUM upplevs av många som hastigt och dåligt förankrat, menar Martin Sunnqvist. Enligt honom har universitetsledningen inte rådfrågat fakulteterna eller skickat ut någon remiss.

– Vi har inte fått en chans att säga vårt. Ett sådant här beslut borde ha föregåtts av en bredare diskussion och en ordentlig utredning, säger han.

Ett slutgiltigt beslut om LUM:s framtid väntas fattas inom de närmaste veckorna av förvaltningschef Susanne Kristensson. I ett mejl till Lundagård skriver hon att alla synpunkter beaktas i beslutsprocessen:

”För närvarande pågår en förändring av hela den universitetsgemensamma kommunikationsverksamheten vid Lunds universitet. Det är en omfattande process som involverar flera sektioner i den gemensamma förvaltningen. Målet är att på sikt få en effektivare och mer ändamålsenlig kommunikation. I ett sådant arbete sker alltid prioriteringar och ibland är det svåra avvägningar som behöver göras. Det har diskuterats i olika grupperingar under hösten. Alla synpunkter är viktiga och värdefulla och de beaktas också i beslutsprocessen.”

Martin Sunnqvist är kritisk till nedläggningen av personaltidningen LUM.

FOTO KENNET RUONA, ISAK AHO NYMAN

I juli är det dags att ta farväl till den nuvarande redaktörstrion och säga hej till nya redaktörer.

LUNDAGÅRD ÄR SVERIGES äldsta studenttidning med en tryckt upplaga på runt 35 000 tidningar per månad och en webbupplaga med omkring 20 000 läsare i månaden. Här jobbar ett 60-tal ideellt engagerade studenter och tre heltidsarvoderade redaktörer.

FÖR PERIODEN 2025-07-01 till 2027-07-11 söker valberedningen redaktörer som ansvarar för pappersupplagan och webben.

(previously Hvilan SFI)

You may want to learn Swedish to quickly continue your career or your studies here. Or to better understand Swedish people and culture. Regardless of your motivation, you will find an SFI* alternative at Tora Vega SFI that fits your needs All our SFI-classes are located in central Lund.

*SFI = Swedish for immigrants

VI SÖKER DIG som brinner för journalistik och studentfrågor, är kreativ och ansvarstagande samt gillar att jobba med både egna och andras texter. Erfarenheter inom journalistik, layout och/eller foto är meriterande men inget krav.

PASSA PÅ ATT söka en av posterna. Sista ansökningsdag är 31 mars. Ansökan och eventuella frågor skickas till valberedning@lundagard.se. Ansökan ska innehålla CV, personligt brev, arbetsprover och referenser.

Read more and register

Find out more about ways to study Swedish at Tora Vega SFI and how to register. toravega.se | sfiinfo@toravega.se

Maria Gedoz Tieppo är doktorand och engagerad i LDK vid HT-fakulteten.

LDK-kritiken:

”Det finns inget att förlora på att ersätta doktorandkåren”

Kritikerna menar att Lunds doktorandkår (LDK) saknar inflytande och borde ersättas av fakultetskårerna.

– Att sitta som representant och inte kunna få input från sin kår blir väldigt ensamt, säger doktoranden och tidigare LDK-engagerade Einar Elén.

TEXT LI BRUN

Partikel- och kärnfysikdoktoranden Einar Elén har tidigare varit aktiv i doktorandkårens utskott vid naturvetenskapliga fakulteten. Nu har han tappat hoppet om Sveriges enda kår som uteslutande engagerar doktorander, något han och två andra fysiker bland annat skrev om i en debattartikel i Lundagård i december 2024.

För honom är det självklart att LDK:s medlemmar representeras på samma sätt som grundstudenter: uppdelade efter fakultet.

– De har egentligen inget att förlora. Det finns en anledning till att alla andra kårer är organiserade på fakultetsnivå.

– Mycket av makten och möjligheten att påverka ligger på fakultetsnivå. Har man som studentkår inte möjlighet till stabilt inflytande på fakultetsnivå har man inte så mycket att göra

som kår, säger han.

LDK är tillsammans med Teknologkåren (TLTH) den enda kår som har till uppgift att driva forskarfrågor. Det sätter doktorandkåren i en automatisk minoritetsposition i samarbetsorganet Lus, Lunds universitets studentkårer.

Einar Elén menar att formatet i dagsläget gör att doktoranderna i princip inte kan påverka sin situation alls.

– Det enda sättet att få inflytande som student är att vara en välorganiserad grupp. Den organisationen finns helt enkelt inte i dag i LDK, säger han.

– LDK har inte kapacitet att ta vara på sina aktiva medlemmar. Att sitta som representant och inte kunna få input från sin kår blir väldigt ensamt.

MARIA GEDOZ TIEPPO är doktorand och engagerad i doktorandkårens utskott vid humanistiska och teologiska fakulteten. Likt Einar Elén ser Maria Gedoz Tieppo brister med att doktorandkåren är en kår bland många i Lus. – Vi är en väldigt liten minoritet där och kan bli osynliga. Det är inte för att de andra kårerna vill att det ska vara så, utan det är för att vi är

en minoritetsgrupp med en unik situation. Jag tror personligen att detta kan vara ett skäl till att det finns en längtan efter förändring inom LDK. Man har inte en egen, direkt kommunikation med universitetsadministrationen och man är hela tiden i en minoritetsposition.

LDK menar, å sin sida, att kåren står inför utmaningar som de andra kårerna inte gör, eftersom doktoranderna inte har samma möjlighet till studentengagemang.

– Alla som engagerar sig i doktorandkåren arbetar helt ideellt. Det kan lätt bli missförstånd när doktorander möter andra kårer, eftersom de i själva verket har väldigt olika förutsättningar för engagemang, säger Brian Thorsbro, inspektor på LDK.

Trots kapacitetsbristen ser han inte upplösande av kåren som en utväg.

– Risken är att doktorandernas röster tystas helt, om de skulle representeras av samma kårer som andra studenter, säger Brian Thorsbro, som också tidigare varit ordförande i kåren.

EINAR ELÉN MENAR i stället att doktorandernas inflytande skulle öka om de representerades av heltidare på fakultetskårerna.

– Det stämmer inte att [grund]studenter

Einar Elén är doktorand i partikel- och kärnfysik.

Brian Thorsbro är inspektor och tidigare ordförande för LDK.

inte kan representera dem. Tanken utgår från att representanten går till en post och tycker med bara sina personliga erfarenheter.

– Väljs man till en post ska man representera vad hela kåren står för och man ska få tillräckligt med information för att kunna göra detta. Att detta inte skulle gå är lite av en missuppfattning om vad det innebär att vara studentrepresentant, säger Einar Elén.

Brian Thorsbro är av motsatt uppfattning:

– De två studentpopulationerna är så olika. Sure, fakultetskårerna känner till fakulteterna bra, men i övrigt är prioriteringarna mellan grupperna helt olika.

Han pekar också på ett annat problem.

– LDK har ingen egen direkt kommunikation med universitet.

KRITIKEN MOT DOKTORANDERNAS primära påverkansorgan hörs samtidigt som den psykiska ohälsan bland doktorander är stor, enligt en ny studie från Göteborgs universitet. Maria Gedoz Tieppo pekar bland annat ut detta som en angelägen fråga att driva för doktoranderna.

– Jag tror att en bidragande faktor till den psykiska ohälsan bland internationella doktorander är att de inte tillräckligt ofta kan få kommunikation på ett språk de förstår. Det är såklart inte den enda orsaken, men jag tror att det bidrar.

En som lidit konsekvenserna av just detta är doktoranden Iury Salustiano Trojaborg, som flyttade från Brasilien för att doktorera vid Teaterakademin och Hållbarhetscentrum. Hon har varit tvungen att sjukskriva sig från sin tjänst,

Kort fakta om kårer

• LDK ÄR SVERIGES enda kår som bara representerar doktorander.

• LUNDS UNIVERSITET HAR ca 2 700 doktorander, och cirka 45 000 studenter på grundnivå.

• GRUNDSTUDENTERNAS KÅRER ÄR fakultetsbundna, vilket gör att till exempel humanistiska fakulteten har sin kår (HTS) naturvetenskapliga fakulteten har sin (Luna) och så vidare.

• Den enda kåren som även organiserar forskarstudenter är Teknologkåren. Det beror på att de 1984 bröt sig ur Lunds studentkår (LS), och därför inte var med i ombildningen då LS ersattes av Lunds universitets studentkårer (Lus).

• LUS ÄR SEDAN mitten av 1990-talet en samarbetsorganisation där både fakultetskårer och LDK ingår.

men är nu tillbaka, och pekar på att upplevelsen som internationell doktorand kan vara överväldigande. Samtidigt var LDK ett stöd i processen.

– Jag kunde be folk på möten att prata engelska, och kunde då få svaret att det var lättare för dem att prata svenska. Men liksom, det vore ju lättare för mig att uttrycka mig på portugisiska?, säger hon.

– Lyckligtvis var doktorandstudenterna vid musikhögskolan väldigt aktiva som stöd.

Det är viktigt för oss att doktorandernas röst inte faller bort. ”

EINAR ELÉN TROR att forskarstudenter skulle få mer inflytande över sin situation om de organiserades under samma tak som grundstudenter. Som Teknologkårens ordförande är Ebba Ljunggren van vid utmaningen med att representera båda sorters studenter.

– Det är viktigt för oss att doktorandernas röst inte faller bort i den stora grupp av andra studenter vi representerar. Vi har dels en utbildningsheltidare som samordnar åsikter i forsknings- och doktorandfrågor. Vi reserverar även poster för doktorandsektionens nomine-

ringar för att få in deras perspektiv. Samtidigt tar hon inte ställning till hur andra kårer borde göra.

– Det är jättesvårt att svara på om vårt sätt att organisera oss skulle fungera för andra. Det viktiga är att kårerna samarbetar för att doktoranderna ska representeras i Lus, oavsett hur de organiseras på andra fakulteter. Vi är nöjda med hur vi gör inom vår fakultet i dag.

ENLIGT SANELA LULIĆ skulle det inte vara ett problem för grundstudenter att representera doktorander. Hon är ordförande för naturvetarkåren Luna, och menar att det redan är en del av jobbet att representera en mängd ämnesintressen.

– En stor skillnad för oss som fakultetskår är att vi arbetar med detta på heltid. Det ger oss mycket bättre förutsättningar för förankringsarbete. Om det var i doktorandernas intresse så skulle detta arbete också kunna göras för deras räkning.

Sanela Lulić betonar dock att de inte har något intresse av att ta över LDK:s verksamhet.

– Den dag då Luna eventuellt representerar doktoranderna, när det än må vara, kommer det initiativet vara från doktoranderna själva.

Einar Elén menar att man genom en omorganisering skulle minska känsligheten för enskilda individers agendor. Ett centralt samarbete kan behövas även i framtiden, men status quo tycker han är alltför utspritt och decentraliserat.

– Inget sådant centralt samarbete kan göras innan man insett att dagens organisation inte är hållbar.

LDK:s kontor ligger i AF-borgen, tillsammans med många andra studentorganisationer.

Sanela Lulić är ordförande för Luna.

FOTO LAURA LYALL FOLKMAN

FOTO

SELMA ROSENFELD

Ebba Ljunggren är ordförande för Teknologkåren vid Lunds tekniska högskola (TLTH).

Hur minns du din studenttid i Lund?

För många är tiden i Lund den bästa i livet, medan andra inte alls är lika förtjusta i den studentikosa lilla bubblan. Några av Sveriges mest framgångsrika politiker, manusförfattare och komiker delar sina minnen från studentstaden.

AV THEA SANDIN OCH MOLLY ÅKEBRAND ILLUSTRATION MICAELA BLOMQVIST

Annie Lööf

ÅLDER: 41

YRKE: PR-KONSULT OCH FD. NÄRINGSMINISTER

PLUGGADE I LUND: JURIDIK

NÄR: 2003-2011

– JAG LÄSTE till jurist på Juridicum i Lund och började hösten 2003! Jag har självklart många minnen från mina år i Lund. Men så här drygt 20 år efter är det vissa minnen som poppar upp först när jag tillåter mig att blicka tillbaka. Jag tänkte att det skulle vara några av de större händelserna, balerna, de spännande gästföreläsarna. Men det är de vardagliga minnena som kommer upp.

– FÖRST, FÖRSTA dagen på uppropet på Juridicum. De tjejerna som gick ner och åt en lunch tillsammans efter uppropet har jag kontakt med än i dag i enWhatsapp-grupp. Vänner för livet, vi fann varandra inte bara över en sallad, nervösa och spända inför studentåren, utan blev också pluggkompisar och vänskapen fortsatte.

– ETT ANNAT är de ständiga cykelturerna från studentkorridoren på Vildanden till biblioteket på Juridicum, ofta i regn och snålblåst och där belöningen blev att gå till Widerbergs och köpa en Widerbergare till lunch, en klassisk lunchmacka.

– SJÄLVKLART MINNS jag (tack och lov!) alla Siste april-firandena i Stadsparken med champagnegalopp, den dagslånga picknicken, festerna på främst Östgöta, Lunds och Malmö nation. Hur man klädde på sig med varma underställ, vantar och ett överlager av festlig outfit för att kunna sitta ute i åtta plusgrader en heldag på fest utan slut. Minnen som kommer över mig med värme!

Anders Jansson

ÅLDER: 57

YRKE: KOMIKER

PLUGGADE I LUND: SPANSKA OCH TEATER

NÄR: 1987-1988

– JAG TOG fem poäng under min tid på Lunds universitetet, så det blev inte så värst mycket akademiskt, men desto mer gjorde jag ju på sidan. Om jag ska sammanfatta min studenttid skulle det vara när jag åkte plywoodskiva ner för Himlatrappan på AF-borgen – ett roligt liv med några nära-döden-upplevelser. Ett minne som sticker ut extra mycket var när vi satte upp Uardaspexet och jag och några vänner stod uppe på stora balkongen på AF. Där brukade vi stå och röka och ta en öl.

– PRECIS NEDANFÖR oss i Lundagård pågår det samtidigt stora studentprotester med ridande poliser, tårgas och stridande högeroch vänsterfalanger. Det var som ur en scen i en Wim Wenders-film. Helt surrealistiskt. Där står vi i egyptiska kläder och feströker, och så ser vi hur ridande poliser jagar kullerstenskastare. Det var verkligen som en filmscen, och vi tänkte att, ja, så kan det gå men nu ska vi in och köra spexet! Det är verkligen en bild som har etsat sig fast om hur Lund kan vara en liten bubbla.

Kalle Lind

ÅLDER: 49

YRKE: MANUSFÖRFATTARE OCH RADIOPRATARE

PLUGGADE I LUND: HUMANIORA

NÄR: 1996-2000

– JAG VISTADES i studentlivet men jag hade väldigt dubbla känslor för det hela tiden. Jag tyckte väl att det var lite skitförnämt i Lund. Jag är från Eslöv och kände mig inte riktigt hemma. Fick för mig att den här staden inte är till för mig och sedan stannade jag bara kvar. Jag träffade en tjej och så småningom skaffade vi en massa barn och sådär. Det var inte det att jag inte hade kul i Lund, men jag utnyttjade verkligen inte de kanalerna som fanns. Efter två år i Lund gick jag på en sittning, min tjej var med i Syeriet på Boelspexet. Under kvällen sa jag till mina bordsgrannar att det var min första sittning och de tittade på mig och undrade om jag var novisch. Men jag hade ju pluggat i två år…

– JUST DET där studentikosa var kanske inte min grej. Ibland gick jag på nation och drack kopiösa mängder alkohol, som vilken student som helst. Men framför allt på Blekingska och Smålands nation, som var de minst studentikosa nationerna. Blekingska på 90-talet hade ju en indiepop-profil, så man tog sig ut till Vildanden och lyssnade på när Nina Persson vände plattor. Det är ganska långt från frackar och punsch så att säga.

Maria Malmer Stenergard

ÅLDER: 43

YRKE: UTRIKESMINISTER

PLUGGADE I LUND: SYSTEMVETENSKAP OCH JURIDIK

NÄR: 1999-2008

– EFTER NÄRMARE fem år som student i Lund finns det naturligtvis många fina och roliga minnen att titta tillbaka på. Novischlivet på nation (Krischan, så klart), Skånska nationernas gåsafest och jobbet på Karnevalen är några av de jag tänker på. Tentorna i programmering vill jag däremot helst förtränga.

– MEN DE minnen som ligger mig varmast om hjärtat är de med farmor. Som barn var jag så avundsjuk på först mina kusiner och sedan min bror som fick vara student i Lund och äta köttbullar hos farmor. Till slut var det min tur. Farmor bodde på Järnåkra och hos henne kunde jag ibland ramla in på natten när jag inte orkade cykla upp till lägenheten på Kämnärsrätten efter en sen festkväll. Vi handlade, bakade och smuttade på sherry. Och så åkte vi varje vår till Alnarpsparken och tittade på näsduksträden när de blommade. De stunderna saknar jag!

ROSLUND

Att minnas den som inte kommer ihåg

Den tidigare lundastudenten Elin Pöllänen var 23 år gammal när hennes pappa diagnostiserades med frontallobsdemens. Hon tog hand om honom i sju år. Nu sjunger hon om pappas demenssjukdom.

Elin Pöllänen lutar sig koncentrerat fram över det vita Yamahapianot.

En lågmäld melodi fyller studion – eller ”grottan”, som Elin kallar den – som är gömd ett par meter under Götgatan i Stockholm. Plastblommor, vinylskivor och grimaserande fiskskulpturer i blågrönt porslin kringgärdar instrumenten och mixerborden.

Rummet doftar kaffe.

– Man blir så glad när kaffelukten börjar sprida sig. Det har jag fått från pappa. Han var en inbiten kaffedrickare, säger hon.

Elin Pöllänen har pluggat statsvetenskap och forskar i dag om folkhälsa, men jobbar även som

musiker. Det var i studion under Götgatan som hon spelade in sitt debutalbum From summer to spring (2023) under artistnamnet Kieli. Plattan handlar till stor del om hennes pappa. Pappa Stig var lärare, rektor och skolchef. Han delade Elins kärlek till musiken, men föredrog jazz. Om jularna, när Elin sjöng finska julsånger i kyrkan tillsammans med sin mamma, klev han alltid stolt upp på scenen för att presentera dem. Då brukade rösten spricka.

– Pappa var väldigt blödig. Han var en väldigt närvarande och inkännande människa. Och så hade han fånig humor, som de flesta pappor har. Han kunde skratta så häftigt att han började hosta. Det lät som om han höll på att dö ibland,

säger hon.

När Elin skulle börja plugga i Lund åkte Stig med i hennes lilla Ford Fiesta tillsammans med flyttlasset för att säkerställa att hon hade det bra. – Det blev en väldigt fin överlämning till universitetsstudierna.

Sjukdomen kom smygande: Stig tecknade flera nya mobilabonnemang – trots att han redan hade ett. Bolånet betalades inte av i tid, han började att dra samma historier om och om igen och orienteringsförmågan blev allt sämre.

– Det var väldigt subtilt i början. Jag upprepar också samma historier gång efter annan. Men vi insåg snart att någonting verkligen inte stämde, säger Elin.

TEXT OCH FOTO ERIK LINDBERG

DÅ FICK HAN göra en minnesutredning. Stig tyckte att utredningen gick alldeles utmärkt. Vårdpersonalen var av en annan uppfattning.

– Hanteringen av hur de meddelade diagnosen är en av de värsta erfarenheterna under hela pappas sjukdomsförlopp. Sättet de sa det på var mardrömslikt, säger Elin.

Det var på minnesmottagningen. Det första läkaren sa till Stig och familjen efter utredningen var: ”Stig, du har förmodligen frontallobsdemens. Livslängden är ungefär fem till tio år och det finns ingen medicin.”

Sedan sänkte läkaren rösten och fortsatte: ”Och Stig, du måste förstå att du kommer att sluta vara Stig. Du kommer inte längre att vara dig själv.”

– Vi bara satt där. Att ge en diagnos är en så stor del av vården. I synnerhet när det gäller demenssjukdomar som inte bara drabbar den sjuka – det är en familjesjukdom. Sättet läkaren förmedlade diagnosen på var fruktansvärt, säger Elin.

DÅLIGA MINNEN AV krassa diagnosbesked är inte en ovanlig erfarenhet för anhöriga. Maria Cavalli, som driver ett företag som tar fram digitala tjänster som hjälper anhöriga till demenssjuka, menar att det saknas rätt kompetens. 2017 startade hon därför Demenslotsen, en digital prenumerationstjänst för kommunerna, som förser anhöriga med kunskap om sjukdomsförloppet och vilka tjänster kommunen erbjuder.

Vad är demens? Fakta: cirka 150 000

SÅ MÅNGA PERSONER i Sverige har en demenssjukdom. Uppemot 25 000 personer insjuknar årligen.

DEMENS ORSAKAS AV skador i hjärnan som i de flesta fall försämrar minnet, förmågan att planera, språk, tidsuppfattning och orienteringsförmågan – så kallade kognitiva funktioner. Demens är dock inte en sjukdom, utan en diagnos som samlar flera olika neurodegenerativa sjukdomar.

ALZHEIMERS ÄR DEN vanligaste demenssjukdomen och står för omkring två tredjedelar av alla demensfall i Sverige. Sjukdomen gör att hjärnceller successivt förtvinar och dör. Efterhand försämras även kroppsliga funktioner. Det finns symptomlindrande behandling för Alzheimers, men inget botemedel i dagsläget.

FRONTALLOBSDEMENS PÅVERKAR I regel inte minnet och inlärningsförmågan lika mycket som Alzheimers, men kan leda till personlighetsförändringar. Omdömet och impulskontrollen försämras och den sjuke kan få vredesutbrott och en avtrubbad förmåga att känna empati.

Källa: Svenskt demenscentrum

Maria Cavalli var själv bara 15 år gammal när hennes pappa fick Alzheimers sjukdom. Hon kände sig ensam och saknade vägledning.

– Det är stor skillnad från person till person på hur väl de förmår ge ett diagnosbesked. En del specialister är tränade på att göra det, men det finns inga specialister för yngre. Personalen saknar nycklarna för att möta behoven hos en ung familj som drabbats av en demenssjukdom, säger Maria Cavalli.

Carl Johan Fürst, professor vid Palliativt utvecklingscentrum vid Lunds universitet, har lång erfarenhet av att leverera tunga diagnosbesked. Han understryker att det är viktigt att närma sig patienten stegvis och att säkerställa att patienten är

LUNDAGÅRD NUMMER 1 2025 | 13

Elin Pöllänen tog hand om sin demenssjuka pappa i sju år, men behövde jämt stångas med vården. ”Demenssjuka förtjänar bättre vård och anhöriga förtjänar bättre stöd”, säger hon.

beredd på att motta dåliga nyheter.

– Beskedet bör sedan vara rakt och tydligt. När man väl har gett beskedet är det viktigt att vara tyst, så att patienten får utrymme att reagera. Som läkare kan det vara lätt att prata för mycket, för att man själv blir obekväm, säger Carl Johan Fürst.

KOMPETENSEN ATT GE ett diagnosbesked är inte en del av läkarutbildningen i dag. I stället är läkare i regel självlärda, berättar Carl Johan Fürst. Han önskar att det var en del av utbildningen och att yngre läkare oftare fick sitta med rutinerade kollegor när de ger diagnosbesked, för att lära sig hur man närmar sig den sjuke och de anhöriga.

EFTER ETT DIAGNOSBESKED är kommunen skyldig, enligt socialtjänstlagen, att erbjuda de anhöriga stöd. Vilket stöd som erbjuds varierar dock från kommun till kommun. Det kan, till exempel, ta sig uttryck i form av anhörigutbildningar, anhöriggrupper, enskilda samtal eller rådgivning.

Problemet, menar Maria Cavalli, är att kommunikationen inte fungerar mellan regionerna och kommunerna. Regionen ställer diagnosen, men kommunen ansvarar för att tillhandahålla stödet. Men regionerna är förbjudna att tala om för kommunerna om någon behöver stöd, på grund av patientsekretess.

– De anhöriga faller mellan stolarna. Det finns hjälp att få, men du måste söka upp den själv, säger Maria Cavalli.

EFTER DIAGNOSBESKEDET GICK Elin Pöllänen, hennes mamma och hennes syster och fikade på favoritkaféet i Vallentuna. De bestämde sig för att bygga en mur runt Stig.

– Som anhörig blev jag som ett skydd runt

I fjol släpptes debutalbumet From summer to spring. Plattan är en hyllning till livet – och till pappa Stig.

pappa för att han inte skulle bli skadad, säger Elin.

Hon tog rollen som primär vårdare. – Jag var alltid på stand by, som någon slags brandkår.

Läkartider att boka, läkartider att passa, administration att sköta, mediciner att hålla koll på, kommunalt stöd att söka. Bränder att släcka.

Familjen provade hemtjänst. Men besöken var kortvariga och personalen hann inte med vad de skulle.

– En del saknar rätt kompetens. Ofta finns dock kompetensen, men det saknas tid och resurser. Äldre människor blir behandlade som att samhället inte längre har tid att ta hand om dem, säger Elin.

Mina och pappas rötter är sammanflätade. ”

Elin upplevde att hennes pappa blev allt mer avhumaniserad ju längre sjukdomsförloppet fortskred. Samhället fäster så stor vikt vid kognition och verbalitet att när de förmågorna försämras hos en person börjar andra genast tala över deras huvud, menar hon.

– Pappa blev osynliggjord. Det är oerhört traumatiserande när någon man älskar plötsligt slutar att räknas.

Även om meningarna inte längre var lika vassa och välformulerade som tidigare, kunde Stig fortfarande kommunicera, inte minst med hjälp av kroppsspråket, berättar Elin. Under sjukdomstiden

upptäckte hon fortfarande nya saker om sin pappa – och skapade nya minnen.

UNDER PANDEMIN, NÄR Elin tog hand om pappa Stig i familjehemmet i Vallentuna, fick familjen kattungar. Stig, som hade älskat att köra bil, men inte längre kunde göra det på grund av sjukdomen, började skjutsa runt kattungarna på sin rullator.

– Vi kallade det för kattaxin. Han fick en ny roll som han kunde känna integritet i. Vi är dåliga på att värdesätta vad en demenssjuk person fortfarande har att erbjuda. Det finns en oerhörd rikedom i att omhänderta och se vad någon kan ge.

Omvårdnaden av pappa Stig var också ett sätt för Elin att hantera sin egen sorg över sjukdomen. Ett tillvägagångssätt som dock gick stick i stäv med vårdens råd.

PERSONALEN PÅ MINNESMOTTAGNINGEN sa att Elin var tvungen att välja mellan sin hälsa och sin pappas. Hon var tvungen att skapa en distans mellan sig och sin pappa för att se efter de egna behoven.

– Det var jättekonstigt. Att säga att vi måste dela på oss för att må bra är som att lämna ett träd på ett kalhygge och påstå att naturen mår skitbra för det. Mina och pappas rötter är sammanflätade. Det går inte att bara kapa dem, säger Elin Pöllänen.

I stället sökte Elin lugn och tröst i skogen utanför familjehemmet i Vallentuna.

– Skogen blev ett slags tempel. Jag har ju skapat en relation med skogen sedan jag var liten. Den skogen är full av minnen av pappa.

En minnesbild: Pappa Stig sitter på en dyna intill ett par ormbunkar och plockar blåbär. Elin och mamma far runt omkring honom. Stig flyttar

inte på sig på flera timmar. Blåbären tycks aldrig ta slut. Han hittar bara fler och fler på samma fläck.

– Han satt där som tjuren Ferdinand och var hur glad som helst. De här miljöerna där vi har minnen av de vi älskar skyddar oss. De hjälper oss att komma ihåg vilka de var och vilka vi själva är – vår gemensamma historia.

Och Stig var sig själv livet ut, frontallobsdemensen till trots. Han blev aldrig aggressiv. Aldrig sexuellt utåtagerande. Aldrig personlighetsförändrad. Även om minnet och talförmågan successivt förtvinade.

– Pappa var aldrig en börda för mig. Han var någon som berikade mitt liv. Det var inte hans sjukdom som bröt ner mig och gjorde mig utmattad, utan det var det ständiga stångandet med kommunen och vården, säger Elin.

– Någon slags protest måste ske. Demenssjuka förtjänar bättre vård och anhöriga förtjänar bättre stöd.

1,3 MILJONER ANHÖRIGA ger vård eller omsorg till en sjuk närstående i Sverige. Deras insatser sparar samhället 183 miljarder kronor varje år, enligt Anhörigas Riksförbund. Var fjärde anhörig blir dock själv sjuk på grund av oro, stress och sorg.

I fjol tillsatte regeringen en utredning för att stärka stödet till anhöriga. Den 28 augusti i fjol överlämnade utredaren de färdiga förslagen till regeringen.

Utredaren föreslår bland annat att en särskild anhörigkontakt ska införas inom socialtjänsten, att en nationell informationsportal för anhöriga bör inrättas och att personal inom skolan ska få ökade kunskaper om hur de kan bemöta barn som är anhöriga.

– I Sverige har vi ett vårdsystem som bygger på att ingen ska vara beroende av anhörigas välvilja,

utan kollektivet ska solidariskt dela på ansvaret. Systemet kan vara lomhört inför anhörigas behov och möjligheter att hjälpa till, säger Martina Takter, kanslichef på Anhörigas Riksförbund.

Regionernas och kommunernas insatser är standardiserade och är därför inte särskilt flexibla inför individens behov, menar Martina Takter. – Regionerna och kommunerna är bra på problemlösning, men dåliga på det existentiella. Det märks inte minst på hur svagt efterlevandestödet är i Sverige. Bara för att den närstående har gått bort, är sorgeprocessen för den anhöriga inte ett avslutat kapitel, säger hon.

– I Sverige är vi duktiga på att få folk att överleva, men man måste få en chans att leva också.

Det spelar roll hur en människa dör, för det har spelat roll att den levde. ”

SOLEN SKEN MORGONEN Stig dog.

– Det hade varit kroniskt grått i flera månader. Men den morgonen lyste solen, säger Elin. Elin och hennes mamma hjälptes åt att tvätta Stig. Klädde upp honom. Arrangerade blommor. Skrev kort.

Covid-19-vaccinen hade kommit och Elin vågade öppna upp hemmet för första gången sedan pandemiutbrottet.

– Det var första gången jag fick ett socialt och fysiskt sammanhang igen. Vi pratade om

Elin i studion på Götgatan i Stockholm.

minnen med pappa.

Begravningsbyrån ringde och undrade när de skulle hämta kroppen.

– De trodde säkert att vi hade fått en psykos. Min mamma är från Karelen och där är det tradition att ha den avlidne nära en sista kväll, för att samlas och ta avsked.

Begravningsbyrån fick komma dagen därpå i stället. Solen lyste fortfarande när Stig lämnade familjehemmet för sista gången. Sedan började det att hagla.

– Det var viktigt att vi fick ett fint avsked. Det spelar roll hur en människa dör, för det har spelat roll att den levde.

Sorgeprocessen var dock bara i sin linda.

– Jag trodde att jag var klar med de frågorna när jag skrev mitt album, men det var total bullshit. Det var bara början, säger Elin.

ALBUMETS AVSLUTANDE SPÅR heter Sista visan. Det är plattans enda låt på svenska – Stig och Elins gemensamma språk. Den började som en dagboksanteckning. När Elin klev in i studion under Götgatan för att spela in den hade hon fortfarande inte bestämt melodin. Hon började improvisera.

I mitten av låten tystnar sången. Instrumenten försvinner. Ett lågmält syntbrus är allt som kvarstår. Sedan börjar Elin att läsa dagboksdikten. Det hörs att hon nyligen har gråtit.

Och ibland känns det som jag ska drunkna av sorg / Minnen som på film / Var det vi en gång? / Tyst skrika inåt – implodera / Och en dag till / Varför fick vi inte flera? / Var är du någonstans?

Sedan kommer fiolen igen. Volymen stegras. Tonarten skiftar. Och Elin börjar åter att sjunga.

Men mest av allt vill jag fira att du fanns / Att vi gick hela vägen fram / Hand i hand.

350 år av studentliv

I AF-borgens södra källare möts man av det förflutna. Varenda yta är fylld av böcker, byster, medaljer och studenttidningar i lokalerna där Akademiska föreningens arkiv och studentmuseum har huserat i snart 100 år. – Universitetsarkivet har allt som rör studier, betyg och examina. Vi har allt som är roligt, säger Henrik Schyllert, förman för vad som i folkmun bara kallas Arkivet.

TEXT HAMPUS ÅGREN

FOTO LAURA LYALL FOLKMAN

För snart 110 år sedan anmärkte

Ture ”Tusse” Sjögren, vice förman för AF:s sociala utskott, på en låda i sitt tjänsteskrivbord märkt med ordet ”Arkiv”. Innehållet i skrivbordslådan, ett fåtal pressklipp och spexprogram, kom att bli startskottet för vad som i dag kallas Akademiska föreningens arkiv och studentmuseum. Under sina 47 år som förman för utskottet utvidgade Tusse samlingen från skrivbordslåda, till skåp, till vindsarkiv och vidare till de specialbyggda lokalerna i AF-borgens källare där den huserar i dag.

Vid samma skrivbord i AF-borgens källare sitter i dag Henrik Schyllert, Arkivets tolfte förman. I bokhyllorna bakom honom står en dödsmask av Sam Ask, en känd överliggare på universitetet, och en öltunna från en karneval på 1800-talet, samt en otalig mängd böcker och dokument.

– Allting här har en historia. Vi har varit i dessa lokaler sedan 1930-talet, säger Schyllert samtidigt som han visar föremålen.

Arkivet består av tre delar: arkiv, bibliotek och studentmuseum. Arkivdelen utgörs av de 650 hyllmeter dokument som huserar i en annan del av AF-borgens källare, i specialbyggda arkivlokaler med noga kontrollerad luftfuktighet och temperatur.

– De viktigaste arkivhandlingarna är studentföreningars protokoll, räkenskap, korrespondens

och alla trycksaker, varenda liten inbjudan. Så länge det finns tryckt material så har vi det, säger Schyllert.

UTÖVER DENNA TYP av handlingar ingår även ett notarkiv på 20 hyllmeter, ett fotoarkiv på över 10 000 bilder och inspelningar av alla studentspex sedan 1951. Och då skrapar man bara på ytan.

Det bygger så mycket på att det finns tyst kunskap.

Vad är det äldsta dokumentet i samlingen?

– Vi har invigningstalet från universitetets invigning 1668 bland annat, svarar Schyllert.

Arkivets referensbibliotek utgör en unik samling böcker om allt som har med student- och akademiskt liv i Sverige och Skandinavien att göra. Zack Fritzon, en medarbetare på Arkivet, menar att biblioteket ofta hamnar i skymundan eftersom det inte ingår i utskottets namn.

– Det är en väldigt fin samling, väldigt bred och djup. Det är mycket här som inte finns någon annanstans, säger han.

Samlingen är ensam i sitt slag. Även om det totalt trycks fler böcker om studentliv i andra städer än i Lund, så samlas de här.

– Det är den enda samlingen i Sverige där vi har så pass mycket på ett ställe. Vad jag vet finns det ingenting i norra Europa som är liknande, säger Schyllert.

I studentmuseet ingår utställningar och montrar med kuriosa som fyller källarlokalen och som allmänheten kan besöka mellan 16 och 19 på tisdagar. Egentligen är hela lokalen en utställning i sig, då många möbler och väggdekorationer har en historia från studentlivet och AF-borgen. Schyllert radar upp en bråkdel av innehållet i samlingen:

– Vi har dödsmasker och spexmanus i original, nationsfanor från 1844 och framåt, en stor samling originalinventarier från huset [AF-borgen] och en samling affischer från 1851 och framåt, säger han.

TOTALT ÄR DE fyra medarbetare som arkiverar och tillgängliggör kvarlevorna från Lunds universitets studentliv. De har alla heltidsjobb och ägnar därför eftermiddagar och kvällar åt sitt idéella engagemang. Arkivet fungerar inte som resten av AF:s utskottsverksamhet, där alla kan söka poster och engagera sig. I stället lärs medarbetarna upp i verksamheten under en längre tid.

Fredrik Tersmeden, tidigare förman för Arki-

Zack Fritzon, medarbetare på Arkivet, granskar delar av samlingen.

Program och memorabilia från Lundakarnevaler genom åren.

vet mellan 2001 och 2007, är i dag arkivarie på Universitetssarkivet. Under sina studier gjorde han praktik på Arkivet, vilket ledde vidare till 15 års engagemang. Han menar att utskottet inte kan fungera som andra föreningar där alla kan söka och engagera sig.

– Det bygger så mycket på att det finns tyst kunskap som man måste ta del av och bygga upp innan man kan vara chef för det, säger han.

Tersmeden minns tillbaka på hur verksamheten har förändrats över åren. Besökslokalerna är i stort sett desamma som under Tusses tid, men själva arkiveringen har utvecklats rejält. Arkivet, som tidigare ordnades enligt Tusses egna principer, har med tiden kommit att professionaliseras och standardiseras.

– Det är på gott och ont mycket fräschare i dag, säger Tersmeden med ett skratt.

Olika förmän har olika prioriteringar. Under Tersmedens tid låg mer fokus på den utåtriktade verksamheten. De ordnade rundvandringar i AF-borgen och redigerade böcker och årsskrifter. I dag står själva arkiveringen i centrum.

– En stor del av verksamheten ligger på det administrativa: förteckningsarbete, metadata. Det är tråkiga saker men syftet är att göra allt material

mer tillgängligt, säger Schyllert som hoppas ha en sökdator för besökare på plats i Arkivet till höstterminen.

EN STOR DEL av arkivhandlingarna togs emot under andra halvan av 1900-talet och behöver omarkiveras i mer moderna och beständiga arkivboxar. Samtidigt ska dokumenten även digitaliseras. Det är ett område som Arkivet utvecklat betydligt de senaste femton åren, men som även är väldigt tidskrävande.

Det börjar med gåspenna och slutar med kulspetspenna. ”

– Det hela tar väldigt mycket tid. Exempelvis tar omarbetandet ett nationsarkiv två veckors heltidsjobb för två till tre personer, säger Schyllert. Varje vecka mottar Arkivet 10–20 förfrågningar om handlingar. Det kan vara släktforskare,

författare eller privatpersoner som vill kolla upp information om sig själva. De flesta ärendena ordnas digitalt men vissa handlingar kan endast konsulteras på plats.

– De inkomna ärendena är cirka tio timmars arbete i veckan, sedan tillkommer arkiveringen utöver det, säger Schyllert.

Enligt honom består Arkivets framtid i att fortsätta det förtecknings- och digitaliseringsarbete som de arbetat mycket med de senaste åren. Det är ett långsiktigt projekt han kan tänka sig att arbeta med i många år framöver.

När de engagerade får frågan om vad som gör Arkivet speciellt lyfter de allihop olika saker. Schyllert betonar hur heltäckande samlingen är.

– Om du till exempel vill läsa om studentlivet på 1840-talet finns det, säger han.

Tersmeden lyfter i stället fram de unika dokumenten i samlingen. Som exempel ger han Kalmar nations äldsta inskrivningsmatrikel, där medlemmar i nationen från 1700-talet till 1964 står förtecknade.

– Det är 200 års samlade nationsmedlemmar mellan samma pärmar. Det börjar med gåspenna och slutar med kulspetspenna. Det är häftigt, säger han och ler.

Även om tiderna förändras så består studentmössorna som en ständig accessoar.

Akademiska föreningens arkiv och studentmuseum samlar artefakter och dokument från alla delar av studentlivet.

Henrik Schyllert, förman på Arkivet.

Sök sommarkurser utomlands

– ansök senast 5 februari

En sommarkurs kan vara ett utmärkt alternativ för dig som inte vill eller har möjlighet att vara borta en hel termin men som ändå vill bredda din utbildning.

Som student vid Lunds universitet har du möjlighet att studera vid något av våra partneruniversitet under sommaren.

Läs mer och gör din ansökan 25 januari–5 februari för sommarkurser utomlands sommaren 2025: www.lu.se/sommarkurser-utomlands

Följ studenter utomlands på Instagram

Lunds universitet erbjuder mängder av möjligheter att skaffa sig internationell erfarenhet. Instagramkontot @lund_university_abroad drivs av studenter för studenter. Här kan du följa lundastudenters liv utomlands, ta del av deras reseberättelser och tips och ställa frågor. Följ @lund_university_abroad

Hjälp oss förbättra webbtexter för studenter

Tycker du att texterna på universitetets webbplats är krångliga eller otillgängliga? Eller har du svårt att hitta informationen du söker? I så fall letar vi efter dig!

I projektet Klarspråk: tillgängliga digitala texter kommer vi att under två års tid klarspråka och mottagaranpassa webbtexter som riktar sig till alla studenter på Lunds universitet.

Vi söker studenter som vill vara med i en referensgrupp och diskutera mottagaranpassning och tillgänglighet.

Läs mer och anmäl ditt intresse via QR­koden.

FÄRDIG MED STUDIERNA?

Gå med i Alumnnätverket!

Registrera dig som medlem och få

• inbjudningar till exklusiva alumnevenemang

• ditt digitala medlemskort med alumnrabatter och förmåner

• nätverksmöjligheter med alumner

• nyheter om den senaste forskningen och vad som är på gång vid Lunds universitet via nyhetsbrevet Lundensaren

Medlemskapet är kostnadsfritt, ta chansen att behålla kontakten med Lunds universitet. Gå med idag! www.lu.se/alumn @alumni_lunduniversty

Studenthälsan – för dig och din hälsa!

Studenthälsan finns till för dig som är student och hjälper dig med frågor som handlar om din hälsa, ditt mående och dina studier.

Du hittar information om råd, aktiviteter och stöd på www.lu.se/studenthalsan

Forum Jämställdhet 5–6 februari

Forum Jämställdhet hålls den 5–6 februari på the Loop på Brunnshög i Lund. Lunds universitet är medarrangör och bidrar med flera programpunkter, bland annat studier på lika villkor, en jämställd professorskår, Lunds universitets kunskapsbaserade arbete mot sexuella trakasserier och 150 år med kvinnor i akademin.

Du kan också höra om pågående jämställdhetsarbete såsom ekonomisk (o)jämställdhet i Skåne, kön, genus och (o)hälsa, arbetsmiljö och jämställdhet samt hedersförtryck.

Programmet är kostnadsfritt och ingen anmälan krävs.

Se hela programmet:

Sök betalt uppdrag som stödmentor

Just nu kan du söka ett betalt uppdrag som mentor till vårterminen!

Som mentor hjälper du en medstudent att planera och strukturera studierna. På så sätt stödjer du en student i att lyckas bättre med sina studier, samtidigt som du lär dig mycket själv.

Läs mer om uppdraget och ansökan på www.lu.se/bli-mentor

FOTO:

JOHAN

PERSSON

Hon skär i hjärnor på jobbet

För Elisabet Englund väcktes intresset för patologi av en slump. I dag, efter mer än fyra decennier som forskare och föreläsare på ämnet, är det närmast omöjligt för henne att föreställa sig någon annan yrkesbana.

TEXT BEA LIGNELL

FOTO SELMA ROSENFELD

Elisabet Englund leder oss uppför trapporna och in i en korridor på Patologen, en ganska oansenlig grå byggnad som i dag står ovanligt tom och snötäckt under julledigheten. – Här har vi Hjärnvägen, det är tre neuropatologer i rad. Och här har vi mitt rum. Välkommen in!

Elisabets kontor virvlar av parallella projekt. Varje bordsyta täcks av papper och böcker, och lappar sitter uppklistrade vid datorn och på bokhyllan. På ett skrivbord ligger flera tunna glasskivor med tvärsnitt av en hjärna i, som Elisabet förklarar att hon just nu håller på att diagnosticera.

Hon håller upp en av skivorna framför ett vitt papper. Med sin lila färg på den sex mikrometer tjocka ytan liknar genomskärningen av den verkliga hjärnan snarare ett Rorschachtest.

– Den här lilla knorren, den lilla svängen, den kallas för hippocampus. Det är där vi har vårt direkta, primära minne. Sedan har vi en massa kopplingar till andra delar av hjärnan.

Elisabet cirklar med pekfingret över olika punkter och förklarar vänligt varför min självsäkra fråga kring var minnet sitter är närmast obesvarbar.

– Här, nära örat, har vi associationscortex för hörsel. Det gäller ju inte bara att höra ljud, du måste kunna ”make something of it”.

LÄNGRE NER MOT nacken görs synintryck begripliga i associativa syncortex. hEn process som Elisabet lyckas göra förståelig även för mig som står utan några av de kunskaper som hennes läkarstudenter brukar ha.

– Den sprakar igång och börjar sprattla och skickarm signaler hit och dit.

Minnet är grunden till att kunna förstå sina

sinnesintryck, en förmåga som är lätt att ta för given och skrämmande att förlora. En hjärnskada i occipitalloben, synbarkens center som hanterar synintryck, kan leda till en sådan skräck att man krossar spegeln, eftersom man inte längre känner igen sin reflektion i den, förklarar Elisabet.

– Det är tyvärr vad som händer en del patienter med Alzheimers sjukdom. ”The mirror sign” heter det väldigt illustrativt.

JUST ALZHEIMERS SJUKDOM var anledningen till att Elisabet Englund fastnade för patologi under sin studietid. Intresset kom efter själva kursen, när hon tog studieuppehåll och jobbade hos sin tidigare föreläsare i ämnet.

– Jag gick till honom för jag tyckte att han var trevlig en trevlig lärare, och så frågade jag vad han gjorde. För jag var faktiskt inte så bra på kursen, så jag hade redan glömt vad han höll på med. Inspirationen kom från en nära vän och kursare med en liknande plan. Elisabets arbete hos föreläsaren var nämligen ett mer lockande alternativ än ett annat vanligt extraknäck för läkarstudenter: att assistera vid obduktioner.

Elisabets arbete består av ungefär lika delar forskning som kliniskt sjukhusarbete. Hon undervisar också under en del av terminerna.

– Han ville göra studieuppehåll för att jobba här på Patologen, öppna kroppar och titta efter vad de dog av och så. Det ville jag absolut inte. Då gick jag till en trevlig föreläsare och pratade med honom i stället, säger Elisabet.

Hon blev snabbt en uppskattad närvaro, och arbetet med den tidigare läraren visade sig givande för dem båda två.

– Plötsligt kunde vi sitta och snacka, han var inte ensam längre. Det blev mycket roligare för honom också. Och så upptäckte vi ett nytt sjukdomstillstånd tillsammans som jag sedan fick disputera på.

UPPTÄCKTERNA HAR VARIT många sedan Elisabet Englund påbörjade sin forskning för runt 45 år sedan. Men arbetet fortsätter än i dag. – Vi har jättebra koll på en väldig massa saker. Men ju mer koll vi får desto mer fattar vi hur mycket vi fortfarande inte förstår. Man blir lika förvirrad som man var förr men på ett klokare plan, det är ju lite så skämtet säger. Elisabets arbete i dag består av ungefär lika delar forskning som kliniskt sjukhusarbete. Hon undervisar också under en del av terminerna, och gissar själv att hon då är den enda läraren i Lund som fortfarande använder sig av overhead under sina föreläsningar.

– Studenterna skrattar alltid när jag kommer inkånkande med den där tunga maskinen, säger hon.

Elisabet Englund, Lunds egen ”Hjärnlady”.

– Men jag älskar min overhead. Den dagen den sista lampan går sönder, då vet jag inte vad jag ska göra. Då är det kört.

När jag frågar om den sammanlagda arbetsbördan från forskning, diagnostik och undervisning någonsin blir för hög skakar Elisabet på huvudet. Det är den praktiska tillämpningen av forskningen som gör skrivbordsarbetet givande, menar hon.

– Det vore tråkigare att bara gå här och hitta grejer för mig själv och skriva artiklar. Snarare är det så att min forskning göder den kliniska diagnostiken.

Ju mer koll vi får, desto mer fattar vi hur mycket vi fortfarande inte förstår. ”

Inom Elisabet Englunds forskning framstår kroppen som ett pussel att lösa. Symptom i en kroppsdel kan tyda på en sjukdom någon annanstans, och genom insikter om sambanden mellan olika organsystem kan framtida skador förebyggas.

ETT EXEMPEL, BERÄTTAR Elisabet, gäller en särskild sorts proteiner som uppstår i samband med hjärnsjukdomar. Proteinerna kan nämligen även hittas i bland annat hjärtat, där de orsakar symptom som hjärtrytmrubbning långt innan själva hjärnsjukdomen uppstår.

– Så min kollega som är minnespsykiater och håller på med demenssjukdomar, hon skickar numera alltid sina patienter på EKG-undersökning.

Vad gäller undervisningen är det att skapa oväntade positiva erfarenheter som Elisabet brinner för.

– Det är väl det man vill uppnå. Ge en upplevelse och ge en kunskap paketerat i ett och samma Kinderägg liksom.

Särskilt ett moment under termin två på läkarutbildningen sticker ut, både för Elisabet Englund och för hennes studenter.

– Då kommer de till mig och så har jag hela hjärnor som jag skär i och visar dem. De ska ju lära sig anatomiska strukturer men de får lära sig lite om sjukdomar av mig också. Och de kan ofta vara lite rädda när de kommer in i vår obduktionssal där borta.

Men rädslan sitter sällan i. En och en halv timme senare måste studenterna närmast knuffas ut ur salen, berättar Elisabet.

– Sedan kanske jag träffar dem flera år efteråt och då kommer de ihåg vilken färg jag hade på mina nylonstrumpor den dagen.

När minnet löser upp tiden

De flesta tar minnet för givet. Det finns där i bakgrunden och sparar allt vi upplever helt automatiskt. Men vad händer när det förändras? Isak Aho Nyman tittar närmare på två minnesförändrade personer ur populärkulturen och blir rädd.

TEXT ISAK AHO NYMAN

ILLUSTRATION IDUN ANDERSSON LINDBLAD

Tänk dig att du vaknar en morgon. Allting är exakt som det var när du somnade, du kan inte märka av någon skillnad alls mot hur din säng kändes eller hur bilarna utanför fönstret lät i går. Men något är förändrat. Alla dina minnen av gårdagen, och hela resten av ditt liv också för den delen, är inplanterade intryck i en ny kropp som byggts för att se exakt ut som du minns att din egen kropp såg ut.

I Ridley Scotts cyberpunkklassiker Blade runner (1982) är detta tillståndet för karaktären Rachel. Hon är en replikant, en android som i filmens verklighet är mer eller mindre omöjlig att skilja från en människa. Rachel vet inte själv att hon är en maskin utan tror att hon levt ett långt liv i den amerikanska mellanvästern.

Det som skiljer Rachel från andra replikanter är att hon tillverkats med inplanterade minnen. Minnena är ursprungligen från en släkting till hennes skapare, minnen av en barndom och en uppväxt som utspelat sig i en annan kropp någon annanstans än i det laboratorium där Rachel skapats.

De artificiella minnena gör att Rachels tillvaro inte skiljer sig nämnvärt från någon annans. Precis som vilken levande människa som helst kan hon leta sig tillbaka genom händelser från sitt förflutna för att förstå varför hennes liv just nu ser ut som det gör.

TILL SKILLNAD FRÅN oss andra har Rachel sina minnen utan att ha upplevt dem, utan att de skapats av ett liv i tiden. Minnena är på ett sätt en konsekvens av att tiden passerar genom oss. Beviset på våra liv är de minnen vi har kvar när det närmar sig slutet, där tiden ristat in sig själv i kroppen.

Men som Rachels situation antyder finns det också en omvänd relation: Det är genom våra minnen som vi begriper tiden. För även om minnet är en slags kvitto på tiden som gått, blir de också av den anledningen hela strukturen som håller tiden på rätt köl. Vad skulle hända om dina

tidskvitton plötsligt hamnade i oordning?

I novellen Berättelsen om ditt liv av den amerikanske författaren Ted Chiang händer exakt detta. Novellens huvudkaraktär Louise Banks är en lingvist som får uppdraget att avkoda och översätta språket från utomjordiska varelser som landat på amerikansk mark.

LOUISE ANGRIPER TILL en början problemet som vilken översättning som helst. Hon börjar identifiera återkommande mönster, försöker hitta en ände att börja nysta upp språket genom. Sakta men säkert förstår hon hur utomjordingarna talar med varandra och att en nyckel till att förstå deras språk är att de inte upplever tiden som vi gör, som ett linjärt flöde. De ser i stället alltings början och slut samtidigt.

Genom att lära sig det utomjordiska språket börjar Louise också att se tiden på det sätt som utomjordingarna gör. Framtiden och det förflutna blandas och börjar blöda samman. När Louise söker efter en förklaring på ett problem kommer svaret till henne som ett minne. Ett minne av ett samtal hon haft med sin dotter. Det vi som läser berättelsen inte vet än är att det kommer dröja flera år innan dottern föds. Framtiden sträcker sig genom Louise minne tillbaka in i dåtiden för att på så sätt möjliggöra sig själv.

Framtiden och det förflutna blandas och börjar blöda samman.

Blandningen gör att Louise, i takt med att berättelsen fortgår, tappar en del av sin mänsklighet. När hennes tidsuppfattning rubbas förskjuts också hennes relation till både omvärlden och sig själv. Hur kan man se på sig själv som en vanlig, felbar människa om man samtidigt vet om sina fel långt innan man begått dem?

Att Rachels inplanterade minnen i Blade runner är viktiga för hennes person sägs rakt ut. Hennes skapare menar att det är just den här modifieringen som gör henne till ett mästerverk: ”More human than human is our motto”, som han själv beskriver sitt företags produkter. Louise lösryckta minnen får aldrig en så rak förklaring. Vi som läsare får dra våra egna slutsatser om vilket sorts sinnestillstånd som skapas när du inte längre bara sorterar minnen bakåt längs tidsaxeln.

Ironiskt nog påminner Louise ”extra” minnen i hög grad om skildringar av vad som händer med dem vars minnen börjar försvinna, berättelser som är betydligt närmre verkligheten. Bara de senaste åren har filmer som The father (regi Florian Zeller, 2020), och Vortex (regi Gaspard Noé, 2021) försökt skildra vad som händer när minnet bryts ner. Inte från omgivningens perspektiv, utan från den som själv genomlever det.

Båda filmerna rosades av kritiker, The father blev till och med en publikframgång. Trots detta är filmerna inte det mest djupgående försöket att förstå minnesförlusten. Den titeln går i stället till den monumentala musikcykeln Everywhere at the end of time av den brittiske kompositören Leyland Kirby, under hans alias The Caretaker.

Everywhere at the end of time består av sex skivor som alla släpptes mellan 2016 och 2019. Sammanlagt är verket sex och en halv timme långt och består av musiksnuttar samplade från dansmusik från 40-talet. Kirby har sedan manipulerat bitarna, först bara subtilt men sedan så kraftigt att det till slut inte längre låter som musik.

Grundtanken bakom verket är att låta en helt frisk person uppleva hur det kan vara att lida av en demenssjukdom. De nostagliskt klingande melodierna som plötsligt bryter igenom efter en timme av mörkt brus påminner om ett förflutet som man vet inte är ett eget, eller kanske? Du vet inte längre.

SKRÄCKEN I ETT verk som Everywhere at the end of time ligger inte bara i förlusten av det vi tidigare hållit som självklart. Den finns också i förlusten av en tilltro till att vi kan förstå hur världen är betingad.

Louise Banks minnesförskjutning i Berättelsen om ditt liv uppträder till en början på exakt det här sättet. Som en förvirring mellan framtid och dåtid, profetior och historia. Med tiden börjar hon förstå vad som är vad. Hon kan jämföra och navigera genom minnesströmmen framåt på samma sätt som du och jag kan göra det bakåt. Men även när hon kommit till den insikten kan jag inte komma ifrån skräcken som detta måste föra med sig. Rachels predikament har skrämt människor i generationer. Tanken på att någon varit inne i ens medvetande och placerat något där, något främmande som verkar helt bekant. Men är inte skräcken i det som Louise och huvudkaraktären i Everywhere at the end of time upplever ännu värre? Att dina minnen, som du själv skapat och upplevt, plötsligt ter sig främmande. Ditt medvetande känner inte längre igen sig självt. Tiden har gått vilse i minnesströmmen.

Tandvård & influencerkris Månaden som gått:

Nytt år, nya snackisar. Fiktionen blöder in i verkligheten och tandvården blir dyrare. Lundagårds studentlivs krönikör Mimosa Lu sammanfattar årsskiftet.

PR-kris på Djerf Avenue

Det som började som ett trendigt och snabbt växande varumärke hamnade nyligen i värre blåsväder än det som Skåne fått i början på året. Matilda Djerf, vd för Djerf Avenue, hade en vision att skapa stilrena och hållbara plagg och hon hyllades snabbt för sitt etiska tänk. Men efter ett avslöjande i Aftonbladet förlorade företaget snabbt sin glänsande fasad. Elva anställda vittnar om företagets dåliga arbetsförhållanden och låga löner. De anställda har fått utstå utskällningar och nedlåtande kommentarer om deras utseende och kroppar från Matilda Djerf. En anställd ska dessutom ha blivit tvingad att skrubba Matildas toalett efter att ha använt den otillåtet. En härlig arbetsmiljö, eller hur? Matilda Djerf, som nyligen blev utsedd av tidningen Forbes som en av de 30 mäktigaste unga entreprenörerna i Europa, fick en rejäl dos av sociala mediers kraft när nyheterna spred sig. Det var såklart inte denna uppmärksamhet för varumärket hon hade hoppats på, och för att bemöta kritiken skickade hon en halvdålig ursäkt till Aftonbladet där hon lovade att förbättra sitt ledarskap. Det blir intressant att se hur Matilda väljer att vända den här stormen. Kanske är det samarbetet som inleddes med Hailey Biebers företag Rhode som räddar henne, eller inte. Lycka till!

Dyr tandvård – billigt flyg

Ett nytt år innebär nya lagar som såklart ska påverka vår vardag – eller åtminstone ger mig något att klaga över. Först ut: tandvården. Från och med årsskiftet får unga vuxna mellan 20-24 år inte längre gratis tandvård. Den nya lagen sänker åldersgränsen för gratis tandvård till 19 år och rättfärdigas indirekt som essentiell för att staten ska spara pengar. Antagligen kommer pengarna att gå till att politikerna ska fortsätta få åka taxi för tusentals kronor, men vad vet jag. Samtidigt har flygskatten slopats av staten, och nu kan vi drömma om att resa till varmare breddgrader utan extra kostnader men med lika

mycket klimatångest. Det är kanske inte en jätterolig nyhet för oss som knappt haft råd med en tågbiljett hem till julfirandet, men nu känns en solsemester åtminstone lite mer möjlig. Vilken tur för er med tandproblem eller resedrömmar, för nu kommer även räddningen: CSN höjs! Det här innebär mer pengar för oss studenter som vi i stället kan bränna på vår bristande munvård eller nästa lyxresa. Bidraget höjs med 104 kronor och lånet med 240 kronor för fyra veckors studier. Det känns som en väldigt rimlig höjning – särskilt med tanke på att många av oss fått hyror som höjts betydligt mycket mer än så. Men vi tackar staten för lite extra luft när vi redan är på väg att kvävas av våra skulder.

Squid game i verkligheten

Efter flera års väntan och otaliga teorier är den äntligen här – säsong två av Netflix-serien Squid game. Utan att avslöja för mycket går det att konstatera att serien fortfarande levererar spänning, fällor, svek och för många plot twists att ens hålla koll på. För dig som inte vet, handlar serien om en grupp människor som dras in i en livsfarlig tävling med hopp om att vinna en stor prissumma. För att vinna måste de genomföra till synes enkla lekar – där misslyckande bokstavligen innebär döden. Det är intressant att se hur seriens koncept inspirerat visningskåta och rika influencers som mr Beast. Han har nu tagit fiktion till verklighet med sin nya realityshow Beast games. Minus det dödliga våldet, utsätts deltagarna fortfarande för en psykologisk press och tävlingsmentalitet där svek är en av flera metoder för att vinna pengar. Realityshowen har fått mängder av dåliga recensioner, blivit stämd av en grupp deltagare och fått stor kritik av tittare ligger ändå på Prime videos serietopp. Även om det för vissa är underhållning, är det mestadels vidrigt att se hur mr Beast slänger miljontals dollar till höger och vänster och använder människor som medel för visningar. Spelet är riggat, spelarna är utnyttjade och spelledaren kommer undan utan någon som helst skada.

Queerklassiker på svenska

Dockhaveri förlag visar att översättning och utgivning är sin egen konst, och bidrar till Stone butch blues med sin egen röst. Med sin utgåva av Stone butch blues, trettio år efter dess första publicering, gör Dockhaveri förlag det svenska folket en stor tjänst.

TEXT ELLA KULLGREN

SSKÖNLITTERATUR Stone butch

tone butch blues, publicerad på engelska av Leslie Feinberg första gången 1993, är en ärlig skildring av ett queert liv. Den vägrar ursäkter, filtrering, eller förklaring.

Ska jag ändå försöka förklara, så handlar den om Jess Goldberg. Jess är en könsöverskridande person, en butch, som växer upp i ett judiskt arbetarklasshem i efterkrigstidens USA. Hon vill inte vara annorlunda, ändå är hon det. Hela sitt liv följs hon av en fråga: ”Är du en pojke eller flicka?” Eftersom omgivningen inte hittar något tydligt svar i Jess misshandlas hon, psykiskt, fysiskt, och sexuellt.

Vi får följa ungefär trettio år av hennes liv, tillsammans med människorna som berikar hennes värld. Vi får läsa fruktansvärda berättelser där våld och övergrepp används systematiskt för att kuva dem som inte viker sig för könsmaktsstrukturer, och vad det gör mot de utsatta.

Bara på barerna, ”hemmaplan”, känner Jess sig accepterad. Men inte ens där finns säkerheten. I USA, innan Stonewallupproret 1968, kan poliserna när som helst bryta sig in på gaybarerna och ta butchar och dragqueens till häktet där de misshandlar och våldtar dem.

DE FÖRSTA HUNDRA sidorna är jag skeptisk, rädd att jag ska få läsa en berättelse där tragedierna avlöser varandra på ett outhärdligt sätt. Men Stone butch blues lyckas undvika detta genom det trovärdiga sammanhang romanen utspelar sig i, och genom att veta när ett gestaltat övergrepp går från exemplifierande till exploaterande. När läsaren väl har fattat det vardagliga våldet så blir det också just vardag, och berättelsen flyttar fokus.

Men Feinberg försöker i vissa fall göra poänger och metaforer som känns krystade. Romanen har visserligen ett uppdrag att gestalta

ett liv utanför normen, men själva gestaltningen duger gott och väl. Jess behöver inte i dialog förklara för andra att butchar inte måste vara lesbiska, eller göra klyftiga mothugg mot homofober.

Men dessa små irritationsmoment är få och kompenseras av textens driv och fascinerande skildringar av en tid som är både långt borta och nära. Feinberg är som bäst när hon beskriver romanvärlden som den självklarhet den faktiskt är för karaktärerna, utan att moralisera eller förklara.

Den som är insatt i queerkultur kommer roas av den evigt närvarande u-haulen och oundvikliga lesbiska dramatiken som lätt uppstår i en liten queer gemenskap. Samtidigt påminns man om att det förtryck och våld som föregick Stonewallupproret existerade utanför New York och inte uteslutande drabbade vita bögar.

Stone butch blues knyter uttalat an till queerklassiker som Ensamhetens brunn av Radclyffe

Hall från 1928, men även arbetarlitteratur och 1900-talets medborgarrättsrörelser.

Översättningen av Ylva Emel Karlsson är gedigen och försöker bevara originalets känsla samtidigt som den undviker anglifiering. Ingenstans hittar jag ställen i romanen där översättningen har avbrutit textens flyt. Detta blir extra tydligt i romanens översatta dikter, som är så fina att deras originalspråk lika gärna hade kunnat vara svenska. Även formgivningen av Rasmus Eo Clarke är eftertänksam och utsökt. Jess kämpar, förlorar och vinner i livets kretslopp. Genom berättelsens gång hittar och förlorar hon gemenskaper, bygger upp sitt liv och får det taget ifrån sig. Inget objekt och ingen relation är helig. Det hon saknar mest är egna ord, och ett liv utan kategorisering. Hon är rädd att hennes liv i framtiden kommer att summeras med ”max åtta ord”. Med Stone butch blues får Jess mycket mer än så – och med den svenska utgivningen fördubblas det.

Leslie Feinberg (1949–2014) var en amerikansk författare och transaktivist.

Stone butch blues är Feinbergs debutroman och utgavs första gången 1993.

BARTENDERRAGG

När jag var singel drabbades jag alltid av vanföreställningen om att alla bartenders var passionerat förälskade i mig. Jag delade ut mitt nummer till en och annan stackars kille som bara försökte skrubba golvet på Inferno. Det kom i kapp mig när jag kommit hem. Såklart läste snubben samma kurs som mig och var dessutom barndomsvän med sjutton av mina kompisar.

INTE HELT MUTEAD

Digitalt seminarium. Min svajiga uppkoppling gör Zoom-kvaliteten ojämn, något som skapar en stegrande frustration inom mig. Jag är mitt inne i ett resonemang om feminism och maktstrukturer när jag hör någon säga ”nu försvann han igen”. Det kokar över. ”FITTA” utbrister jag i raseri mot tekniken. ”Vi… vi hör dig Felix, du kan fortsätta”, säger min professor.

FASHION FAUX-PAS

Jag tror alla har några utsvävande mode-risker vi ångrar, vare sig det är emo-sidbena eller smala kostymer. För mig är det sidecuten jag rockade från 13 till 15 års ålder. Varje gång jag planerar på att uttala mig om mode gör minnet sig påmint och får mig att tänka en vända till över om jag verkligen ska positionera mig själv som en auktoritet på ämnet.

PARRAN-ERAN

Nitton och nyinflyttad på Parentesen. ”Hur står det till där borta?” frågar vännerna. Jag, tre veckor in på parran lifestyle, drar till med: ”Alltså, verkligen inte så illa som alla säger”. Det cringevärdiga var mitt beteende. Parran-Maria klampade omkring som en krigsveteran, förväntandes kompispris på Ica: ”Jag offrar mig för andras privilegium att slippa hålla efterfester.”

DEJT-RESEARCH

Ariman – en halvtimme in i en första Hinge-dejt. Det framgår av vårt samtal att min dejt är bra på beer-pong. ”Ja men vafan, du har ju spelat handb…” Tvärt avbryter jag mig själv när jag inser att den enda anledningen till att jag vet något om hennes sportutövande är att jag nyfiket har googlat på hennes namn. Min öl smakar plötsligt lite besöksförbud.

HÄVDELSEBEHOVET

Det är ironiskt det där med hävdelsebehov. Alla sätt man tar till för att bli respekterad och gillad brukar oavkortat sluta i att man beter sig otroligt pinsamt. Till exempel genom att ge sig in i en intellektuell debatt man inte alls bottnar i eller genom att högfärdigt twittra ut sina dåligt underbyggda ”takes”. Bättre då att gå in med inställningen att vara pinsam och i alla fall ha kul på vägen till sina sociala snedsteg.

Kulturredaktionen väljer: Minnena vi helst glömmer

Ett kärt minne kan hålla en varm i januarimörkret. Lika mycket kan ett plågsamt minne tränga sig på vid de allra värsta tillfällena. Lundagårds kulturredaktion har grävt i minnesbanken efter sina värsta pinsamheter och delar dem nu med er.

ALKOHOLRINGARNA

Man sitter med sina universitetsvänner och tänker: ”Ah, det blev rätt bra ändå.” Men så kommer minnena från första terminen. Snusdosan. Poängjakten. Evenemang som går ut på att sitta i en ring i parken och dricka alkohol i för kallt väder. Och så jag sittandes där, snusdosan i handen, febrilt funderade på vem av dessa främlingar som är ”mest taggad på yngre”.

MARIA MÜLLERN-ASPEGREN

TILLBAKA I SKOLBÄNKEN

Vikarie på min gamla grundskola. Med kommunens nyckelband går jag med auktoritet genom samma korridorer som tidigare var skräckinjagande. Plötsligt ropar en trettonåring efter mig: ”Du har toapapper under skon”. Jag tittar ned, och mycket riktigt – en lång vit svans. Kläderna känns genast för stora – jag är tolv år igen, och letar efter närmaste nödutgång.

IMPROSKAMMEN

Improvisationsteater: En av tönt-klyschornas tre ryttare (de andra två är astma och tjockbottnade glasögon, om någon undrade). Jag minns att min teatergrupp åkte runt i södra Småland och visade upp våra…”talanger”. Tyvärr finns det också filmdokumenterat någonstans, men den länken kommer aldrig att se dagens ljus om jag har något att säga till om.

FELIX PERKLEV

SMILLA SUNDÉN PETTERSSON

Lunds universitets studentkårer

Livet efter föreläsningen: Så skapas ett levande campus

IDAG SÖKER STUDENTER och forskare inte enbart en plats för studier och arbete, utan också en miljö som uppmuntrar till socialt utbyte, kreativitet och samverkan. För en organisation som Lunds universitet, med tusentals anställda och flera tiotusentals studenter utspridda över fyra kommuner, krävs en sammanhängande plan för hur campus ska se ut. Denna plan är campusplanen, som nu är ute på remiss innan den ska fastställas av universitetsstyrelsen senare i år. Syftet med den är att vägleda universitetets campusutveckling fram till 2050.

Idén om campus som det tredje rummet – en plats mellan hem och studier eller arbete – är en tilltalande vision som vi ställer oss positiva till. För att denna vision ska bli verklighet krävs noggrann planering och en lyhördhet för de olika behov som präglar ett flercampusuniversitet som vårt.

ETT LEVANDE CAMPUS hela dagen syftar till att skapa miljöer där studenter vill stanna kvar långt efter att föreläsningen tagit slut. Detta framstår som särskilt viktig för att fortsätta utveckla Lund som landets främsta studentstad. Det handlar om att bygga platser som är levande, trygga och tilllåtande – där vardagens många dimensioner kan mötas på ett naturligt sätt. För att uppnå det krävs det gemensamma utrymmen för studenter,

DETTA ÄR LUS

från de studenter som läser sin första termin till de studenter som doktorerar. Det förutsätter även miljöer som passar olika behov och preferenser: tysta zoner, kreativa utrymmen och sociala ytor.

Slutligen är det av yttersta vikt att låta varje campus utveckla sin egen karaktär. Ett flercampusuniversitet som Lund är rikare just för att varje plats har sin egen identitet. Campus Helsingborg, Malmö och Ljungbyhed måste ges möjlighet att finna sina styrkor och förutsättningar, och för detta krävs tydliga målbilder för samtliga. Samtidigt måste vi se till att campusområden inte lämnas utanför de centrala stråken och visionerna. Strategierna som lagts fram är välarbetade, och med fortsatt dialog och lyhördhet kan vi tillsammans skapa en miljö där studenter, såväl på grund- som forskarutbildningsnivå, trivs och frodas.

LUS kramar: Ett campus som prioriterar såväl lärande som studentliv!

LUS sparkar: Vaga målbilder för vissa campusområden!

MIA HUOVILAINEN, ORDFÖRANDE LUS AXEL SIMONSSON, VICE ORDFÖRANDE LUS

Lunds universitets studentkårer, Lus, är ett samarbetsorgan för de nio kårerna vid Lunds universitet. Genom Lus verkar kårerna gemensamt för de studerandes intressen gentemot universitetet, kommunen och regionen.

”It’s the economy, stupid!”

CLINTON’S 1992 ELECTION slogan was simple. ”Politics aside, education, too”, is all about economics. In Swedish higher education, each student has a price tag, and as Business & Economics students ours’ is among the lowest. We are supposedly cheap to produce.

However, the economic calculation behind it all makes little sense. Costs are rising faster than grants. In response, our faculty avoids replacing retiring teachers, and lower-paid teachers are to be used where possible. Meanwhile, quality is supposedly meant to be maintained or improved.

SIMPLY PUT, THE current amount of students we have are a bad business deal. How about more students? Not so quick! Each year, LUSEM overproduces - admitting more students than it gets paid to. Some teaching might become digital because renting sufficiently large classrooms around LU is too expensive. Little time spent in class begs for good and plentiful studyplaces instead. They’re expensive too, it turns out. Should we, instead, wish for fewer students, to cut costs? That’s a brave stance for a student union.

So, the money carousel around here is complex. We will poke the bear and say it works so-so at best. For example, utilising the university’s and faculty’s (rather generous) savings turns out to be almost impossible. We could march on Stockholm, but figure we are better off doing what we do best: ensuring your education stays relevant, interesting and of good quality. In all this, our message to you is simple. We shall fight for the quality of your education, whatever the cost may be.

PHOTO

Välkommen till Lunds universitet!

Jag tycker verkligen om terminsstarten. Det är en tid fylld av möten, möjligheter och utmaningar. När jag häromdagen försökte ta mig fram genom horden av novischer i Lundagård kunde jag nästan känna hur förväntningarna vibrerade i luften. Jag gillar dynamiken som uppstår när människor möts i ett sammanhang som är okänt för några och välbekant för andra.

Att börja plugga är speciellt. Det är mycket som är nytt. Några känner med en gång att de har hittat rätt. Andra känner sig vilsna, undrar vart de har hamnat, hur plugget ska gå och om det finns en plats för just dem. Sociologen Aron Antonovsky menar att en förutsättning för hälsa – att vi ska trivas och må bra – är att vi har en känsla av sammanhang. Enligt teorin grundas den känslan i tre dimensioner: begriplighet, meningsfullhet och hanterbarhet. Har vi utvecklat goda förmågor inom dessa så ökar våra förutsättningar att klara av förändringar eller påfrestningar. Det är såklart högst personligt vad som krävs för att var och en av oss ska förstå eller hantera

något och vad som ger oss mening. Trots det så skulle jag ändå vilja ge några tips:

1. Det är lätt att drunkna i information – speciellt i början av terminen. Du kommer inte att begripa allt direkt. Låt det ta tid men ta reda på vad det är som förväntas av dig, hur utbildningen är organiserad, vilka rättigheter du har och vart du kan vända dig om du har frågor eller behöver stöd.

2. Försök hitta en studieteknik som funkar och tänk på balansen mellan studier, fritid och återhämtning. Festa med måtta och glöm inte bort att sova, träna och äta bra. Det ökar dina möjligheter att hantera stressiga

perioder. Ta hand om dig själv och sök stöd om du behöver det.

3. Du har valt ett fantastiskt universitet och en fantastisk studentstad. Utforska och upptäck allt det som studentlivet har att erbjuda. Kanske vill du jobba på nation, spela teater, sjunga i kör, engagera dig i kåren eller i någon av alla de föreningar som finns. Här finns en mångfald av aktiviteter och intressen – oavsett om du brinner för tvärflöjt, insjöfisk, politik eller bara att lära dig nya saker. Ta chansen och hitta det som gör studietiden meningsfull för dig.

Jag hoppas du får en fantastisk tid på universitetet. Det kommer att vara utmanande men det kommer också att vara utvecklande – och väldigt kul ibland.

Varmt välkommen till Lunds universitet. Tack för att du valt oss.

Jimmie Kristensson Vicerektor med ansvar för kurage och karaktär

Predictions face an uncertain future

Welcome to a new year at Lund University! With a new year, our thoughts naturally turn to the future. But what does the future hold and can we

predict and prepare for major developments?

Ambiguity is clearly an advantage in the prediction business. The 16th century mystic Nostradamus has managed to stay in the public consciousness with predictions in vague verses that have allowed wide-ranging interpretation over the years.

Looking at more precise predictions, most seem to focus on technology and are almost always wrong. While it has proved difficult to pinpoint when we will all have our own submarines or flying cars, it has been even

harder to foresee crucial changes in society and how we should adapt in response.

In the Swedish higher education sector, one certainty is that the latest Research and Innovation Bill will have a big impact on our activities over the next four years. The Bill involves an element of prediction, as it attempts to anticipate society’s needs and allocate the Government’s investments in our sector accordingly.

Regarding higher education, the new Bill is very STEM-oriented. There are few mentions of the humanities and social sciences. Like predictions in general, there is a strong focus on technology, whereas the factors that shape our thoughts and behaviour are secondary.

However, there is a considerable need to learn from history and insights into human nature in order to predict as accurately as possible how humankind will react to impending changes.

Artificial intelligence is a subject that perfectly exemplifies this difference in emphasis between advancements and utilisation. Development of the technology continues apace, but nonetheless the most interesting aspect at the moment is how we will use it. The pressure for change is considerable and new courses are being developed at a dramatic rate – so keep your eyes open for opportunities. Knowledge is our best tool for managing an uncertain future.

Erik Renström Vice-Chancellor

Nu måste vi lösa bostadsbristen för studenter – innan terminsstart

Bostadsbristen drabbar landets studenter hårt. Socialdemokraternas finanspolitiska talesperson Mikael Damberg och S-studenters ordförande Elfva Barrio menar att regeringen inte gör tillräckligt.

I dag rapporterar 15 av Sveriges 38 högskolekommuner bostadsbrist för studenter. Konsekvensen är att många som har kommit in på sin drömutbildning riskerar att inte kunna börja sina studier – en oacceptabel situation som hotar både individers framtid och samhällets kompetensförsörjning, samt hämmar Sveriges långsiktiga tillväxtpotential.

MED RÄTT POLITISKA prioriteringar hade detta kunnat undvikas. Men SD-regeringen har prioriterat skattesänkningar för de rikaste framför tillväxtstimulerande åtgärder som till exempel bostadsbyggande. Med vår budget hade 10 000 nya studentbostäder kunnat byggas fördelat

På längre sikt står Sveriges konkurrenskraft på spel.

över de kommuner där behovet är störst. Det hade inneburit 1345 nya bostäder i Lund – en stad där studenter står i långa köer för att få en trygg bostad. Samtidigt hade mindre kommuner som Gotland och Skellefteå också fått fler bostäder för att kunna välkomna sina studenter på ett tryggt och hållbart sätt.

BOSTADSBRISTEN ÄR INTE bara ett studentproblem. Byggandet har tvärnitat, och SD-regeringens passivitet drar ned svensk tillväxt. På längre sikt står Sveriges konkurrenskraft på spel, liksom vår förmåga att attrahera talang från hela landet och världen, samt att skapa jämlika möjligheter till utbildning oavsett bak-

SKRIV TILL LUNDAGÅRD!

Lundagård tar emot debattartiklar och insändare löpande

Om du vill skriva till debattsidan finns mer information på lundagard.se/skriv-till-debatt.

Om du har frågor är du välkommen att kontakta vår chefredaktör Elmer Rikner på elmer.rikner@lundagard.se.

Notera också att debattsidorna är redaktionellt obundna Lundagård, och enbart representerar skribenternas egna åsikter. Vi förbehåller oss rätten att göra mindre språkliga ändringar i inskickade texter.

grund. Utbildning och bostadsförsörjning är centrala delar för att säkerställa att Sverige kan möta framtidens kompetensbehov och fortsätta vara en stark kunskapsnation.

VI SOCIALDEMOKRATER TAR detta på allvar. Inför terminsstarten i januari står vi redo att tillsammans med S-studenter driva på för att fler bostäder ska byggas, så att fler kan påbörja sina studier utan att behöva oroa sig för var de ska sova. Regeringen måste nu prioritera studenternas framtid – vi har inte råd att vänta.

Mikael Damberg (S), finanspolitisk talesperson Elfva Barrio, ordförande S-studenter

JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

INTE ENS NÄR DEN GÖRS AV STUDENTER

Stötta

Lundagård!

MÄRK BETALNINGEN ”GÅVA LUNDAGÅRD” VARJE BIDRAG GÖR SKILLNAD.

FOTO MATHIAS

FOTO

Mikael Damberg.

Elfva Barrio.

Slutreplik: Överge planerna på en skyskrapa i Lund

Skyskrapor leder till utanförskap, ensamhet och ökade utsläpp. Det skriver arkitektstudenterna Nils Borné och Olivia Sell i sin slutreplik kring debatten om den tilltänkta skyskrapan på Brunnshög.

Inledningsvis är det viktigt att poängtera att planerna på skyskrapan i Lund underkändes i december av Mark- och miljödomstolen, som gav bifall åt överklagandet från föreningen AFSL (Aktionsgrupper för samhällsbyggnad i Lunds kommun). Man fann att planerna bröt mot svensk bullerlagstiftning. Det säger mycket i denna debatt, och här hade egentligen diskussionen om skyskrapan kunnat avslutas. Kommunen har i stället valt att överklaga beslutet, och debatten hinner då gå en omgång till, trots en tydlig lagstiftning som dömer bort projektet.

Bostadsformen i höga byggnadstyper visar, enligt statistik från ideella Vancouver Foundation, på ökade nivåer av ensamhet och utanförskap. Det mänskliga mötet uteblir i ett höghus. Forskning från Vancouver visar ytterligare på att familjer inte trivs i höghus. Dessa höga byggnader visar sig i stället leda till en flykt till förorterna. Undersökningar gjorda av Colin Ellard på University of Waterloo i Kanada visar även på en ökning av hälsoproblem som stress och oro kopplade till boende i höghus. Varför ska våra medmänniskor utsättas för detta?

EFTER ETT DÖDSFALL i staden Leeds i Storbritannien blev frågan om vind och blåst kring skyskrapor mer aktuellt i debatten. Efter undersökningar fann man att de extrema vindarna som genererades kring en skyskrapa i staden (på bara 112 meter) låg bakom en mängd olyckor av olika typer kring samma yta. I en mänsklig stad ska den äldre befolkningen, samt individer med funktionsvariationer som begränsar personlig mobilitet, kunna röra sig fritt i stadsrummet. Konstruktionen av skyskrapor förhindrar detta och skapar mindre tillgängliga stadsrum. Det är märkligt att se miljövänner stötta detta projekt. Särskilt efter att forskningen i dag har visat på de enorma skador som skyskrapor orsakar på miljön. År 2021 genomfördes en

Det är märkligt att se miljövänner stötta detta projekt.

studie ledd av Francesco Pomponi på Edinburgh Napier University. Denna studie drog slutsatsen att en skyskrapa orsakar cirka 140 procent större utsläpp av växthusgaser under sin livslängd, i jämförelse med bebyggelse av låg höjd för samma antal boende. Detta kan beräknas till 365 ton av ytterligare växthusgaser per boende vid hög bebyggelse.

I CHICAGO I USA gjordes även, för två år sedan, en undersökning kring en av stadens skyskrapor. På ett enda dygn(!) hade man hunnit registrera över tusen döda fåglar, detta till följd av kollisioner i luften med byggnadens fasad. I Lund är fåglarna våra vänner, och de gör oss studenter sällskap när vi läser i parkerna på sommaren och strosar omkring uppe på campusområdet. Varför reser vi då åt våra bevingade vänner detta dödens monument av spegelblankt glas?

Högre densitet i en stad behöver inte åstadkommas genom att bygga på höjden. Efter att kompromisser har gjorts för vindtunnlar så inser man snabbt att en skyskrapas egentliga markanvändning blir större än vad den framstår som. Staden kan i stället konstrueras med ett lågt och finmaskigt gatunätverk där vi har möjligheten att bygga en stad med hög densitet, i en nära och mänsklig skala.

Siffrorna står mycket tydligt skrivna, och våra medmänniskor runt omkring i världen har höjt sina röster. I Lund behöver vi egentligen bara våga lyssna, läsa och agera därefter. Överge planerna på en skyskrapa i Lund. Låt oss bygga vidare på vår kära stad med fötterna på jorden. Gör det för Lunds framtid, för våra medmänniskor och för att fågeln även i framtiden ska få sjunga sin sång.

Nils Borné, arkitektstudent LTH Olivia Sell, arkitektstudent LTH

Nils Borné.

Olivia Sell.

BOUNO, ISN’T IT? BY CHIARA PECORELLI

WAIT FOR ME! BUT WHY ARE WE RUNNING?

LET’S GO! BEFORE THEY’RE ALL GONE!

CHIACC... WHAT? TALKING SNACKS?

NO, BUT ONCE YOU START EATING THEM, YOU CAN’T STOP... JUST LIKE CHATTING WITH FRIENDS!

THE PUFF PASTRY CAMELS... IMPOSSIBLE TO FIND AFTER EPIPHANY

LET’S ENJOY THEM THEN!

MMM, WHAT A CRUNCH! THIS IS MORE DANGEROUS THAN SMALL TALK!

I BROUGHT YOU THE CARNIVAL CHIACCHIERE

(“small talk”)

MÅNADENS TANKEBANA AV IDA HEIN OLSSON

LUNDGRENS AV TEKLA SVENSSON

HEJ STUDENT!

NATHALIE FISCH

Ålder: 19

Från: Åhus

Pluggar: Socionom

Vad kommer du att minnas från din novischperiod om 10 år?

– All gemenskap, alla kompisar och all glädje. För det har varit väldigt kul allting. Allt har varit väldigt positivt.

Vad var det senaste du tappade bort?

– Mitt Carmex. Det var i morse. Men jag hittade det sedan efter tio minuter.

Var låg det någonstans?

– Det låg under min väska på stolen.

Vad är något du lagt på minnet som du inte tror att andra kan?

– Intersektionalitet. I allmänhet, vad intersektionalitet är. Jag tror inte att andra kan det. Och ännu bättre: socialkonstruktivism. Det har de tjatat och tjatat om.

Mjauuu mjauuu…

Nytt år, nya möjligheter

Eller åter tid för dumheter

2025 vill ni inte missa, Morris inne- och utelista

Ute:

– Att ha haft ett situationship med sin efterträdare i kuratelet

– Att bitas

– HTS (jihadistgruppen)

– Fordonsfel

– Fulsittning med after ski-tema

– Kungshuset

Inne:

– Att vara heltidare

– Kor från Höör

– HTS (studentkåren)

– Varannan alkoholfri öl

– Forum Medcium

Morrhoppan

Lundagård är ingenting utan sina läsare och många av artiklarna med störst genomslag har kommit ur tips från just läsare. Tveka inte att höra av dig om du känner att det är något som vi borde få veta. Självklart har du rätt att vara anonym.

Nästa nummer av Lundagård kommer den 7 mars. Tidningen kommer att finnas att hämta i Studentinfo i AF-borgen

Mejla oss på lundagard@lundagard.se

Avs: Lundagård, Sandgatan 2, 223 50

Adressändring via Ladok

KORSORD

Bokstäverna i de rosa rutorna bildar en tävlingsfras. Skicka in svaret i ett mejl till korsord@lundagard.se för en chans att vinna en tygkasse och en bok från Tidningen Lundagård. Vinnarna lottas den 16 februari och meddelas via mejl.