Libero 2/2021 by Libero

MIELIPIDE- JA KULTTUURILEHTI

35. VUOSIKERTA

svenskspråkighet och finlandssvensk kultur

2 / 2021

IRTONUMERO 6 €

SVENSKSPRÅKIGHET OCH FINLANDSSVENSK KULTUR

2 / 2021

PÄÄKIRJOITUS

HELEN KORPAK

EN BREVVÄXLING MELLAN TUA FORSSTRÖM &

LEDARE

HELEN KORPAK

JOONAS PULKKINEN

APROPÅ VIKTIGT;

”Det är en civiliserad mänskas plikt att också visa sig ledsen, arg och rädd.”

DIALOG

KARL HENRIK EDLUND – EDEN

Portfolio

Världen vid matbordet KRISTINA HAKOLA-WASS & JANNE WASS

46 10 PANDEMIA, YMPÄRISTÖKATASTROFIT JA YHTEISKUNNALLISET LIIKKEET

”Har bildningen och civilisationen gjort människan bättre? Denna eviga fråga.”

TATJANA BRANDT

Ihmisekologiaa tutkiva Andreas Malm uskoo, että ilmastoliike tarvitsee radikaalimman laidan. JUHO NARSAKKA

BACK IN THE USA

MARTINA MOLIIS-MELLBERG

OTSO HARJU

LIVSPOLERNAS VIDD

OM ANNA WIIK OCH DEN

60 SUOMENRUOTSALAISET RUNOKIRJAT VASTAANOTETAAN HUOLELLA

KOMMANDE BIOGRAFIN DEN

RÄTTA FÄRGEN SKRIVEN AV ANNA LINDHOLM

”Sitten, kun koemme suomen oikeasti uhanalaiseksi kieleksi, suomenkielisen kulttuurin arvostus alkaa pian näkyä myös rahoituksessa.”

18 RUUMISMADON MIETTEITÄ

”Edith Södergran erityisesti on kautta kirjallisuushistorian ja näihin päiviin asti usein yksipuolisesti esitetty yksinäisenä, eristettynä ja sairaalloisena visionäärinä, joka kirjoitti runojaan luonnon äärellä koettujen visioiden vallassa.” ANNA TOMI

BÄNKARNA I BRUNNSPARKEN

”Att svenskan var mitt modersmål var ändå helt klart – men vad innebar det?”

KRITIIKKI

Marianne Sandelin arvioi Václav Havelin kirjoitusten kokoelman ja EU:n idean välisiä suhteita, Joonas Pulkkinen erittelee pandemiaa sivuavaa esseistiikkaa ja Ansa Salonen pohtii Silvia Hosseinin toisen esseekokoelman pohjalta Hosseinin suhdetta identiteettipolitiikkaan.

”Ett bra exempel på hur lätt minnet av ett människoliv i takt med tidens gång förfaller och förlorar dimensioner, reduceras till en mening.”

MÖRKRET, FEBERN

”Filmen blir som ett minne, en dröm kanske eller något från barndomen som etsat sig fast.”

”Våra sätt att tänka och tala förenar oss inte enbart med andra människor, utan bestämmer också till stor del vem vi överlag kommer i kontakt med.”

LÖSSLÄPPTA DEMONER OCH DAMMIGA BOKMALAR

VESA RANTAMA

JÄRJESTÖSIVUT

Medlemmar av det svenskspråkiga utskottet skriver om sina tankar kring finlandssvenskhet. Vasemmistonuorten pääsihteeri Henrik Jaakkola pohtii projektilähtöisen toiminnan merkitystä järjestötoiminnassa – kahdella kielellä.

MICHEL EKMAN

PÄRMBILD ANANYA TANTTU

PÄÄKIRJOITUS

PÄ

RISTÖME

R KK

Tässä Liberon ruotsinkielisessä erikoisnumerossa toistuu anekdootti. Se on lapsuuden kokemus siitä, miten toi sen kotimaisen kielen puhujaa pelätään. Michel Ekman kirjoittaa omaelämäker rallisessa esseessään siitä, miten pienenä pelättiin suomenkielisiä isompia poikia. Päätoimittaja Joonas Pulkkinen muis telee puolestaan traktoria ajavaa Toffenimistä lapsihirviötä. Omasta elämästäni löytyy samankaltaisia muistoja: yläasteel lani Kemiönsaarella jopa kovikset kiersivät kaukaa erästä viereisen suomenkielisen koulun Jani-nimistä poikaa. Hänen sanot tiin olevan ”vaarallinen” – olisikohan jopa ollut niin, että hän oli kotoisin Salosta. Kasvaminen ruotsinkielisellä maaseu dulla oli kuin kasvamista minkä tahansa kielisellä maaseudulla. Oli kiusaamista, pitkiä matkoja koulubussilla ja ajan trendin mukaisia liian pieniä Miss Sixty -farkkuja, jotka ostettiin toiselta paikkakunnalta. Opinto-ohjaaja vei ammattikouluihin. Fubun huppareihin pukeutuneet pojat ajoivat kouluun viritetyillä Honda Monkey -mopoilla. Kukaan ei ajatellut hetkeäkään omaa kielellistä identiteettiään, ei edes suomen kielen tunneilla, joilla Speedyksi kutsuttu opettaja kertoi meille avoimesta suhteestaan. Samoihin aikoihin ruotsinkielisen Ylen nuorisokanava Radio X3M painatti t-pai toja, joissa luki ”Älä löi, en ole hurrit”. En tiennyt, mitä sana ”hurri” tarkoitti, enkä oppinut sitä kuin vasta vuosia myöhemmin. Oma henkilökohtainen kokemukseni suomenruotsalaisena on tyypillisen indivi dualistinen: omassa elämässäni minä olen normi, ja niinpä äidinkieleni on tuntunut itsestäänselvältä. ”Suomenruotsalainen” ei sekään tarkoita oikeastaan muuta kuin sitä itseään: ruotsin puhumista paikalli sella murteella. Puhun sujuvasti suomea (kiitos, vanhemmat, kun laitoitte minut vasten

ILJ

ÖMÄRK

tahtoani suomenkieliseen lastentarhaan!), mutta keskusteluissa jään ennemmin tai myöhemmin ”kiinni”. Paljastuu, että olen ”suomenruotsalainen”. En aktiivisesti yritä salata äidinkieltäni, mutta tuntuu inhottavalta, kun ”totuus” kerta toisensa jälkeen paljastuu ja minut lokeroidaan sen mukaan. Yritän parhaani mukaan elää kotimaassani suomenkielistä elämää, mutta yhtäkkiä huomaankin olevani joku ”erilainen”, jonka on seliteltävä taustojaan. Muutama vuosi sitten vietin paljon aikaa Ruotsissa. Huomasin, että ”totuus” taustastani paljastui heti avatessani suuni, eikä viiveellä, kuten Suomessa. Palatessani Helsinkiin päätin, että nyt saa riittää. Hyväksyn, että elän äidinkieleni takia jonkinlaisessa omituisessa limbossa. Päämääräni oli lopettaa äidinkieleni vähät tely ja ottaa finlandismit avosylin vastaan. Se ei ole mennyt ihan niin kuin Ström sössä (...anteeksi...). Prosessi on hidas ja ajoittain ankea. Silti se on tuonut muka naan esimerkiksi innostuksen siitä, miten sekavalta kuulostaakaan, kun parhaan ruotsinkielisen ystäväni kanssa kiroilemme rumasti på finlandssvenska. Ennen kaikkea olen kuitenkin ensim mäistä kertaa ymmärtänyt arvostaa niitä kirjoittajia, jotka elävät ja työskentelevät tämän pienen kielikuplan sisällä. Heistä moni onnistuu luomaan uskomattoman kauniita asioita, vaikka vastaanottajia on vähän. Joitakin ihmisiä hyväksytään lopulta myös Ruotsissa – saimmehan vuonna 2019 valittua Ruotsin akatemiaan ensimmäinen suomalaisen jäsenen. Kun pyysin tähän numeroon haastatelta vaksi akatemian jäsentä numero 18, Tua Forsström totesi, ettei enää jaksa puhua ja vastata kysymyksiin suomenruotsalai suudesta. ”Ehdottaisin sen sijaan kirjeen vaihtoa”, Tua sanoi puhelimessa, ja niinpä sivulta 30 löytyy henkilökuvan sijaan meilitse käyty dialogi.

KUVA: VERONIKA MATTSSON-KORPAK

JE SUIS HURRI

Tämän Liberon ruotsinkielisen nume ron ainoana punaisena lankana on ollut kiinnostava kielenkäyttö. Teemasta ”suomenruotsalaisuus” tuli minullekin ensimmäisenä mieleen varakkaat säätiöt, purjeveneet ja rapujuhlat – mea culpa ja not all finlandssvenskar. Vasta näiden kliseiden karkottamisen jälkeen uskalsin ottaa yhteyttä mainioihin ruotsinkielisiin kulttuurikirjoittajiin. He saivat vapaat kädet ja valitsivat aiheikseen film noirin ja Humisevan harjun, vasemmistolaisaktivis min ja Yhdysvaltojen vaikutuksen wokekulttuuriin, painajaiset ja unettomuuden, perheet ja muistot. Kiitos Tatjana, Henkka, Michel, Tua, Kristina, Janne, Otso, Anna ja Martina . Ihailen teitä kaikkia kovasti! Kiitos Joonak selle ja muille kirjoittajille hienosta suo menkielisestä osuudesta, ja kiitos art directorille Kaarinalle ihanasta yhteis työstä. Ja ”mukavia lukuhetkiä” lukijoille. Vai miten se suomeksi sanotaankaan.

Helen Korpak

numeron päätoimittaja PS. Och tack Svenska kulturfonden. Förstås!

Nuorten kulttuuri- ja mielipidelehti • Perustettu vuonna 1987 • Kultti ry:n jäsen • Kustantaja: Libero ry • Vieraileva päätoimittaja: Helen Korpak • Vastaava päätoimittaja: Joonas Pulkkinen • AD: Kaarina Tammisto • Fontit: Lyyra / Schick Toikka, Mediaeval / Stormtype • Osoite: Lintulahdenkatu 10, 2. kerros, 00500 Helsinki • Palaute ja juttutarjoukset: toimitus@liberolehti.fi, 040 067 8839 • Tilaus asiat: tilaukset@liberolehti.fi, 045 348 5499 • Painopaikka: Waasa Graphics, Vaasa, painettu ympäristöystävälliselle paperille ympäristöystävällisessä painossa • ISSN 0783–6198 • Libero on Vasemmistonuoria lähellä oleva, journalistisesti riippumaton aikakauslehti. • Tilaushinta 20 €, tukitilaus 50 € • www.liberolehti.fi • Taiteen edistämiskeskus on tukenut Liberoa kulttuurilehdille suunnatulla avustuksella. Tätä suomenruotsalaista kulttuuria käsittelevää teemanumeroa on erikseen tukenut Svenska kulturfonden. LIBERO 2 / 2021

FOTO: MIKKO RIKALA

LEDARE

HISTORIEN OM EN POJKE SOM BORDE HA GJORT SINA SVENSKALÄXOR BÄTTRE

Jag föddes den sjunde juli år 1988 i en av mest kända tvåspråkiga städerna i Finland, nämligen Borgå – eller närmare bestämt i Borgå landskommun, som upphörde existera år 1997 när den slogs samman med Borgå stad. Vår familj bodde i ett radhus i Estbacka, och det känns fortfarande viktigt för mig att betona att jag inte är från något av min hemstads fina och pittoreska områden. Mitt namn, Joonas, har också bemötts med en del fördomar om jag i samband med att jag presenterar mig för någon även nämner var jag vuxit upp. Därför brukar jag all tid poängtera att jag heter Joonas med två o:n. I barndomen spelade inget sådant någon roll. Min bästa vän var ett åldre än jag och hette Jonas med ett o. Han var Stor-Jonas och jag Lill-Joonas. Jag spelade ishockey i Hunters och fotboll i FC Futura, och ingen tyckte det var något konstigt med att det i båda lagen kommu nicerades på så väl finska som svenska. Jag förstod inget av svenskan, men var medveten om att jag bodde i en tvåsprå kig kommun intill en tvåspråkig stad, och det faktum att somliga talade svenska och andra finska var en självklar del av vardagen.

LIBERO 2 / 2021

När jag var åtta flyttade vi till Forsby i Pernå. Eftersom området inte bebod des av så många finskspråkiga började jag lära mig svenska, för det var inte alls sällsynt att träffa barn och ungdomar som inte kunde någon finska alls. Hade jag talat svenska hade jag kunnat spatsera till skolan eftersom den låg inom prome nadavstånd, medan vägen till den finska skolan var nästan fem kilometer lång. Språkskillnader syntes under min uppväxt på vissa konkreta sätt. Finsk- och svenskspråkiga lekte inte så ofta med varann, och jag minns att jag fick stryk av en kille som kallades för Toffe. Han körde traktor som 12-åring och kanske är det på grund av denna upplevelse som jag aldrig skaffat körkort. I gymnasiet kändes svenskan bara svår och ointressant. Möjligen var det så, att jag blev urled på Mumin som evinnerligt läromaterial. Jag tyckte om Roy Anders sons och Ingmar Bergmans filmer och kände till finlandssvenska författare som Märta och Henrik Tikkanen, Bo Car pelan och Kjell Westö. Tid över för att plugga grammatik fanns det ändå inte. Det var inte så att jag tänkte att jag inte behö ver svenskan, men jag hade inga föreställ ningar om var och när jag i framtiden skulle

ha användning för språket. Det var först efter att ha varit journalist i flera år som jag upptäckte att finländsk kultur och media är så mycket mer än bara Helsingin Sanomat och finskspråkiga kulturtidningar. Jag tror att finlandssvensk journalistik varit något helt okänt för dem som tänker att det inte finns rum nog för kritik eller för vass analys av aktuella händelser. Det är synd att det finns ett så brett gap mellan finsk- och svenskspråkig media, eftersom det i vårt land finns sådana publikationer som Hufvudstads bladet, Ny Tid, Astra, Kritiker, Ikaros och Kontur. När jag blev chefredaktör för Libero började jag drömma om att göra ett temanummer av tidningen som skulle foku sera på finlandssvensk kultur, vilket ledde till detta nummer som lotsas av Helen Korpak. Jag vill tacka Helen och Svenska kulturfonden för att de möjliggjort detta nummer av Libero som du just nu läser. Jag hoppas att det kan bidra till att utöka intresset för hela det finländska samhället och den tvåspråkiga finländska kulturen.

Joonas Pulkkinen

Chefredaktör

Turvaa kodille ja kotiovea pidemmälle Osta kotivakuutus kätevästi verkosta! turva.fi/koti

Oli kotisi pieni tai iso, vuokra-asunto tai kimppakämppä, se kannattaa aina vakuuttaa. Vaikka omaisuutta ei vielä olisi kovin kertynytkään, kotivakuutus turvaa sinulle tärkeät tavarat ja laitteet. Hintaan sisältyy myös vastuu- ja oikeusturvavakuutus. Tarjoamme jatkuvan 10 % jäsenalennuksen kaikille suomalaisten ammattiliittojen jäsenille. Kun vakuutat meillä kotisi ja valitset yhden tai useamman muun vakuutuksen, saat kaikista vakuutusmaksuista 10 % omistaja-alennuksen. Alennukset eivät koske liikennevakuutusta. Turvaa rakkain paikkasi turva.fi/koti

Keskinäinen Vakuutusyhtiö Turva turva.fi • 01019 5110

LIBERO 2 / 2021

FOTO: HELEN KORPAK

AL DI

DI ALO G

D I

O AL

Kristina Hakola-Wass, Hakola-Wass vänsteraktiv och drivare av antikvariat, och Janne Wass, Wass chefredaktör för tidskriften Ny Tid, för ett samtal mor och son emellan om att hitta sin politiska identitet, om att växa upp i ett hem med uttalade ideologiska värderingar, och om att verka inom Vänsterförbundet på den svenskspråkiga landsbygden.

O DI AL

G DI ALO

DI A L

VÄRLDEN VID MATBORDET O

G DI ALOG LIBERO 2 / 2021

A DI

DI A

ALOG

TRANSKRIBERING HELEN KORPAK REDIGERING HELEN KORPAK & JANNE WASS

Du växte upp och var vänsteraktivist i Vasa på 60och 70-talet, men det slår mig att du aldrig riktigt har berättat varifrån din egen vänsteraktivism kom ifrån.

tidpunkt i mitt liv då jag själv skulle ha hittat till vänsterrörelsen… K R IST IN A

K R I S T I N A H A KO L A - W A S S

J A NNE

”När blev du intresserad av politik?” är en klassisk fråga. För många är det just något i stil med Vietnamkriget eller miljöfrågor, men jag har väldigt svårt att identifiera något specifikt ämne eller en

K R IST IN A

J A N N E

K R IST IN A

J A N N E

…att dina föräldrar var landets förrädare! Allt har vi utsatt våra barn för!

Du var inte speciellt aktiv politiskt när ni flyttat till Dalsbruk i början av 1980-talet, kanske för att pappa var högt uppsatt kommunaltjänsteman? Nja, vi ställde inte upp i val eftersom det hade varit knepigt, men det här var också tiden då vänsterrörelsen i Finland låg i botten, vilket var en av orsakerna till att jag inte själv var så aktiv. Många vänner hade hoppat av rörelsen och de pratade en massa om att de ångrat sig och att de ”varit korkade”. Jag förstod inte vad folk sysslade med när de sa att de skämdes! Det var en chock att höra vänner säga att allt det vi hade lärt oss om världen och alla de bra saker vi kämpat för – som solidaritet och fred – var skämmigt. Jag har aldrig skämts över att ha varit kommunist. Jag har ändrat åsikt om vissa saker, men så går det ju med allt här i livet.

DIALOG

Man kan ju aldrig dra alla över en kam, jag vet att det fanns sådana taistoiter som vurmade för Sovjet. Men jag känner inte igen mig i bilden att man skulle ha eftersträvat ett sovjetiskt totalitärt samhälle, absolut inte. Många av oss kom in i rörelsen för att vi funderade på hur världen såg ut: vi fick upp ögonen för kolonialismen och slaveriet, och kom därmed in på kapitalismen och på det samhälle vi själv levde i, med klassklyftor och orättvisor. Det är som en snöboll som sätts i rullning och bara blir allt större… Man slutar aldrig lära sig om de orättvisor som finns i världen och om vad som borde rättas till. Jag ville att världen skulle bli mer jämlik, och tänkte att vi kan förändra samhället om vi vill och om vi är aktiva. Och det har man kunnat göra också! Det finns fortfarande krig, det finns fortfarande fattigdom, många saker är fel. Men många saker har också ändrats sedan 1970-talet.

DIALOG

J A NNE

Sjuttiotalet har varit på tapeten igen på grund av Lauri Hokkanens taistoitbok som nyligen kom ut. Många kritiserar den för att han målar upp alla taistoiter som vurmare för stalinismen och Sovjet systemet – jag har läst att många över huvud taget inte känner igen sig i Hokkanens funderingar. Både du och pappa var taistoiter, så hur tänker du kring det här?

Någon gång i början av lågstadiet, när vi återvände till skolan efter jullovet, inledde vår lärare Sture terminen med att dramatiskt fråga om vi visste vad som hänt sedan vi sågs senast. Någon visste att Sovjetunionen hade kollapsat, och det framställdes som en seger för mänskligheten. Det var nog den första gången jag på allvar funderade över vad kom munism och socialism är. Jag visste liksom att mina föräldrar var kommunister, utan att jag visste vad det betydde, och den här händelsen i skolan blev därför förvirrande. Jag hade två kommunister till föräldrar som satt därhemma på Byholmen i Dalsbruk. Var de alltså folkets och frihetens fiender? Snarare än den skam som många andra som varit aktiva på 70-talet senare gav uttryck för, fanns det tvärtom en stolthet i hemmet över att vara med i vänsterrörelsen, så det kom nog som en chock…

DIALOG

K R IST IN A

J A N N E

Du vill inte gå med på att du blev indoktrinerad i ditt hem?!

DIALOG

Jag minns vissa bilder som var riktiga väckarklockor för mig. I yngre tonåren såg jag bilder från Biafra och Vietnam, och då förstod jag att det finns saker ute i världen som är riktigt upp åt helvete. Det var nog internationella frågor som först band mig till vänstern: solidaritetsfrågor, fredsfrågor. Sen råkade jag också ha vänner när jag var i 15–16-års åldern som var med i den radikala vänstern, och vi hade en aktiv elevverksamhet i skolan.

DIALOG

J A NNE WA SS

Ni tog alltid med mig och min bror när ni hälsade på vänner, och vi satt och lyssnade med öronen

DIALOG

LIBERO 2 / 2021

DIALOG fladdrande på er vuxna som ibland förde ganska upphetsade samtal om samhälle och politik.

DIALOG

K R IST IN A

Världen fanns ju alltid vid vårt matbord! Och det är ju inte så att ni skulle ha indoktrinerat oss till att bli vänster, utan att det i ditt och pappas sätt att leva, och sättet ni uppfostrade oss på, fanns så djupt rotad en ideologi som utgår från att alla människor ska ha samma rättigheter och att man ska ta hand om de svaga i samhället. Det handlar om hur du som människa bemöter andra, om väldigt grundläggande värderingar. Eftersom ni är så uttalat vänster var detta vad jag började förknippa med vänstern. Senare, i tonåren, hörde väl ett visst identitetssökande till saken, vilket var svårt på en liten ort som Dalsbruk där det fanns väldigt få personer i min ålder som var intresserade av politik eller samhälle.

J A N N E

DIALOG

K R IST IN A

DIALOG

K R IST IN A

Kristina Hakola-Wass ca 1980 (i förgrunden)

sen har man stått med förvåningens finger i häpnadens mun när ens barn inte vet vem de ska rösta på. J A N N E

Det fanns en stor ungdomsrörelse här i Dalsbruk i tiden, och vänstern hade en stark röst i Dragsfjärds kommuns fullmäktige. Det har alltid förvånat mig hur lite detta fördes vidare till nästa generation, och jag har funderat väldigt mycket på hur i all världens tid det blev så. Delvis tror jag det beror på att den politiska aktivismen här var väldigt bunden till den fackliga rörelsen, och att ungdomar inte ansåg att det var någon vits med det hela när de såg att fabriken trots facket ändå bara krympte och sparkade folk.

Vissa av de äldre inom vänstern på Kimitoön har ibland beklagat sig över att deras barn inte blev intresserade av politik. På sätt och vis tror jag de får se sig i spegeln – hur mycket har man diskuterat politik hemma? Man har kanske varit så pass bunden till den fackliga delen av vänsterrörelsen som hand lade om ekonomisk inrikespolitik och kommunalpolitik att man glömt att diskutera den ideologiska sidan.

J A N N E

Vi har alltid diskuterat hela världen tillsammans i familjen. Både smått och stort, och det var inte så att jag och pappa satt och påstod att saker är si eller så. Ni deltog och tog upp olika frågor själva. Att intressera sig för politik har varit en del av livet.

Just det där tror jag också, att man tagit saker för givet på grund av att arbetarrörelsen var så stark kring fabriken i Dalsbruk. Man har utgått ifrån att ens barn röstar på ett arbetarparti, och

LIBERO 2 / 2021

K R IST IN A

Den traditionella vänsterrörelsen har utgått ifrån att arbetare röstar vänster. I mitt Facebookflöde har det riktats viss kritik mot att det är Vänsterförbundets unga kvinnor som för det mesta hörs och syns, och det har frågats varför partiet inte släpper fram ”karlar som dricker öl och mekar med bilen”. När jag sedan kollat på de profiler på sociala medier som tillhör Vänsterförbundets manliga riksdagsledamöter med facklig bakgrund har de varit fullständigt tomma. De har aldrig bemödat sig att följa med utvecklingen och att använda de verktyg med vilka man når ut till nya väljare. Istället har man levt kvar i tiden då det fanns aktiva nätverk som delade ut tidningar och flygblad. Utrymme finns nog alltså också för dem som driver mer traditionella ”industriarbetarfrågor”, men det är ju upp till politikerna själva att ta det utrymmet i besittning. Vad tror du det beror på att vänstern fortfarande verkar ha så svårt att locka kandidater på landsbygden? Om man igen tar Dalsbruk som exempel så har det nog att göra med att fabriken under en längre tid permitterade arbetare, vilket ledde till en utflyttning som i sin tur minskade det fackliga arbetet. Men socialdemokraterna drabbades av precis samma sak, inte gällde det bara den yttersta vänstern. Det som är intressant är att SFP inte riktigt heller har något väljarstöd här

DIALOG

IALOG J A N N E

K R IST IN A

För vänsterns del är det ju i Svenskfinland ett dilemma att SFP är så dominant, och det är många som ansluter sig till dem bara för språkets skull. Man tycker väl att inget annat parti bryr sig om ifall det pratas svenska på sjukhus eller i vården. SFP har historiskt varit viktigt på den punkten, men idag är många andra partier lika medvetna om språkfrågan som SFP. De är möjligen bara inte lika bra på att lyfta fram det.

K R IST IN A

J A N N E

K R IST IN A

J A N N E

Stor är den inte, men den finns! Och det finns mycket kandidater i kommunalvalet i år.

Exakt. Man glömmer bort hur viktigt det är för vän sterrörelser i kommuner runt om i Svenskfinland att partikansliet och våra ledande politiker visar upp ett

Den finlandssvenska kusten består främst av små orter med små föreningar, och därför förstår man kanske inte att behovet av både det materiella och det mentala stödet är stort på svenskt håll. Vi har en tidning som heter Kansan Uutiset och i den hittar man någon liten fladdrig bit på svenska. Okej, hallå, det här har vi inte någon nytta av att dela ut på vår svenskspråkiga ort... Typ. Som sagt tror jag inte att problemet är att man skulle vara omedveten om den svenska frågan, eller om att vi finns, men man är omedveten om det behov av stöd vi har.

Det känns som om det skulle finnas så mycket större chanser att fånga upp intresserade aktiva och folk som i princip skulle höra hemma i vänstern men som ofta istället väljer nånting annat på grund av att de inte ser vänstern som något för finlandssvenskar. Vilket den är.

DIALO

LIBERO 2 / 2021

DIALOG

J A N N E K R IST IN A

Jo. Det är ju det.

DIALOG

DIALOG Janne Wass i gymnasieåldern

Absolut, och det tror jag gäller speciellt för den yngre generationen som växer upp på landet. De ser inte att vänstern är för dem också, för svenskan syns alldeles för lite. De unga svenskoch tvåspråkiga representanter som vi har i rikspolitiken syns på finska. Sällan har vi sett dem tala svenska i TV. Det är jättesynd.

DIALOG

Precis. Det här är någonting som du och jag har diskuterat en hel del, om hur Vänsterförbundet för valtar sina svenska medlemmar. Där har jag nog själv varit väldigt besviken över att svenskan fått så lite utrymme. Jag menar inte politiskt – när man bedriver en politik som vill garantera starka grundrättigheter och stark service för alla medborgare så gynnar det också de svenskspråkiga. Men man tycks på partikansliet glömma bort att det finns en relativt stor svenskspråkig vänsterrörelse.

DIALOG

DIALOG J A N N E

svenskt ansikte, och på så vis stöder de kommunala organisationer som med nästan inga resurser försöker slå hål på SFP-hegemonin och på myten om att SFP är det enda svenskspråkiga alternativet. Jag tror det här problemet delvis beror på att så många av Vänsterförbundets svenskspråkiga toppolitiker kommer från universitetsstäder där det finns en självklar vänster på svenska. Man reflekterar inte över hur utsatt situationen ofta är för de små vänsterför eningarna på landsbygden. Det är inte så att jag inte tror att Li Andersson eller Dan Koivulaakso eller Silvia Modig inte skulle bry sig. De kommer gärna och håller ett tal i till exempel Dalsbruk eller Oravais, men det kanske finns en brist på förståelse för att det inte räcker att man kommer och håller ett tal på första maj, utan att folk också måste få se dem tala svenska på TV. Det ska sägas att det blivit lite bättre inför kommunalvalet i år. Svenskan måste synas i partiets kommunikation utåt.

DIALOG

idag, och inte har de just några kandidater. Det är ganska lustigt.

PANDEMIA, YMPÄRISTÖ KATASTROFIT Andreas Malmia on kutsuttu yhdeksi aikamme johtavista marxilaisista ajattelijoista ja ilmastoliikkeen teoreetikoista. Ruotsalainen tutkija, kirjailija ja aktivisti on julkaissut vuoden aikana kaksi kirjaa. Toinen tekee koronaa koskevan poliittisen analyysin, toinen vaatii ruohonjuuritason ilmastoliikettä uudistamaan taktiikoitaan. Malm vaatii ilmastoliikkeeltä militantimpaa toimintaa ja valtiollisia interventioita.

YHTEIS KUNNALLISET LIIKKEET 10

LIBERO 2 / 2021

TEKSTI

JUHO NARSAKKA

KUVA

EMMA LARKOVUO

Keväällä 2020 pandemiaksi äitynyt koronavirus yllätti käytännössä koko poliittisen kentän. Andreas Malm tarttui kuitenkin nopeasti korona pandemian muodostamaan poliittiseen haasteeseen ja alkoi muodostaa analyysia tilanteesta. Malm osoittaa teoksissaan pandemian ja ilmasto kriisin välisen yhteyden ja vaatii vasemmistoa puuttumaan näiden glo baalien kriisien seurauksien lisäksi niiden aiheuttajiin. Aiemmin hän on julkaissut palkitun teoksen Fossil Capital (2016), jossa käsittelee kapitalis min yhteyttä fossiilisiin energiamuotoihin. Malm on myös toiminut niin puoluepolitiikassa kuin ulkoparlamentaarisissa liikkeissä. PASIFISMISTA PAIKKOJEN PASKOMISEEN Vuonna 2019 näyttämölle astui uusi sukupolvi, joka puhui omasta tu levaisuudestaan ja tehosti sanomaansa esimerkiksi miljoonia osallistujia maailmanlaajuisesti keränneillä koululaisten ilmastolakoilla. Britanniasta lähtöisin oleva Extinction Rebellion -liike kasvoi myös Suomessa Elo kapinan nimellä ja keräsi tehokkaasti ihmisiä erilaisista taustoista toimi maan harkitusti ilmaston puolesta. Liikkeiden vauhdittama keskustelu ilmastonmuutoksesta politisoitui tavalla, jollaista ei aiemmin ollut nähty. Samana vuonna Suomen uusi hallitus kirjasi hallitusohjelmaan omien sanojensa mukaan maailman kunnianhimoisimmat ilmastotavoitteet. Silti monet ympäristöaktivistit ja -järjestöt ovat tähän asti pettyneitä hallituk sen konkreettisiin ilmastotoimenpiteisiin.

LIBERO 2 / 2021

”Jos haluamme valtioiden alkavan toimia tarvittavalla tavalla ilmaston puolesta, on alhaalta käsin ja valtioiden ulkopuolelta tultava joukkopainetta. Paineen kasvattamiseksi ilmastoliikkeessä on oltava radikaalimpi osa kuin siinä on tähän mennessä ollut.”

”En vastusta parlamentaarista politiikkaa itsessään, mutta olen jo vuosikymmeniä ollut sitä mieltä, että muutos valta suhteissa voi tapahtua ainoastaan silloin, kun riittävä joukko ihmisiä alkaa toimia parlamenttien ulkopuolella. Tämä voi tapahtua kaduilla, työpaikoilla ja monissa muissa paikoissa. Argumenttini on kiteytettynä, että jos haluamme valtioiden alkavan toimia tarvittavalla tavalla ilmaston puolesta, on alhaalta käsin ja valtioiden ulkopuolelta tultava joukkopainetta. Paineen kasvattamiseksi ilmastoliikkeessä on oltava radikaa limpi osa kuin siinä on tähän mennessä ollut.” Malmin mielestä ilmastoliike on globaalissa pohjoisessa omaksunut viime vuosina yhä kapeamman käsityksen väki vallattomuudesta, mikä on hänen mukaansa kaventanut yhteis kunnallisten liikkeiden toimitilaa. Hän käsittelee ilmastoliik keen taktikoita kriittisesti uudessa kirjassaan How to Blow Up a Pipeline. Malmin mielestä ilmastoliikkeen toimintatapoihin vaikuttaa se, että suurin osa liikkeen johtohahmoista on val koisia ja keskiluokkaisia ihmisiä. Ilmastoliikkeen toimijoista ei ole laajamittaista tutkimusta, mutta sen toimintatavat muodos tavat räikeän kontrastin Ranskan keltaliivien tai Yhdysvaltojen Black Lives Matter -liikkeiden kaltaisiin koko yhteiskuntaa ravisuttaneisiin liikkeisiin. Ilmastoliikkeen taktiikkoihin ovat vaikuttaneet myös nykyiset poliittiset valtasuhteet, joissa niin maltillinen kuin radikaali vasemmisto on globaalisti heikompi verrattuna esimerkiksi 1970-lukuun. Malmin mielestä esimerkik si Extinction Rebellionin käsitteellistämä äärimmäinen ja erit täin kapeasti määritelty pasifismi on tämän ympäristön tuote. Uuden ilmastoliikkeet keinot ovat maltillisempia ja panos tavat erityisesti massojen osallistamiseen ja viestintään. Suo messa tai muualla Euroopassa ei ole ilmastoliikkeen kontekstis sa syntynyt samanlaista ekosabotaasin aaltoa kuin 1990-luvun ympäristöliikkeessä, eikä fossiilisiin tai muuhun ympäristölle haitalliseen pääomaan kytkeytyvien yritysten omaisuutta ole

LIBERO 2 / 2021

toistaiseksi ryhdytty hajottamaan. Malmin mielestä pitäisi. Vaikka esimerkiksi Elokapina on Suomessa sulkenut katuja ja aiheuttanut näin ”häiriötä kaupunkitilassa”, ei ilmastoliike tällä hetkellä häiritse niin paljon fossiilipääomaa ja hallitsevaa luok kaa, että se pakottaisi pidemmälle meneviin ilmastoimenpitei siin. Jos aiemmat yhteiskunnalliset kamppailut ovat edellyt täneet myös militantimpia keinoja, kaatuko fossiilikapitalismi tai edes fossiiliteollisuus yhtään helpommin? Ilmastonmuutosta pystytään Malmin mielestä hidastamaan, mutta se vaatii esimerkiksi uuden fossiili-infrastruktuurin rakentamisen pysäyttämistä. Malmilla ei ole tähän valmista reseptikirjaa, mutta yksi selkeä ehdotus hänellä on: ilmastoliik keen pitäisi toimia erityisesti silloin, kun äärimmäiset sääilmiöt muuttuvat näkyviksi, ja kohdistaa toimintansa fossiiliseen infrastruktuuriin. KRIISIN SYVENEMINEN VAI POLIITTINEN KONFLIKTI Ilmastokriisin kärjistyessä ihmiset voivat joko passivoitua sen edessä tai puuttua entistä määrätietoisemmin tilanteeseen. Tällöin on Malmin mukaan parempi miettiä tietoisesti, millä tavalla muuttaa ilmastoliikkeen toimintatapoja, kuin antaa tilanteen kiihtyä holtittomasti. ”Pidän hyvin todennäköisenä, että ilmastotoiminta tulee eskaloitumaan ilmastonmuutoksen pahentuessa. Ilmastokrii sin keskeinen ero moniin muihin poliittisiin kriiseihin on siinä, että siihen on sisäänrakennettu kriisin paheneminen. Luen parhaillaan aihetta käsittelevää romaania, Kim Stanley Robinsonin teosta The Ministry for the Future, jossa esitetty visio poliittisten konfliktien kiihtymisestä tulevina vuosina on erittäin uskottava. Robinsonin lähitulevaisuuden kuvassa siirrytään huomattavasti pidemmälle menevään poliittiseen toimintaan kuin mitä itse esitän.”

Malm uskoo, että ilmastoliike tarvitsee radikaalimman laidan, jonka rinnalla Extinction Rebellionin kaltaiset ryhmät näyttäisivät kunniallisilta valtavirran toimijoilta ja vähemmän äärimmäisiltä. Malm vertaa ilmastoliikettä Yhdysvaltojen Black Lives Matter -liikkeeseen vuoden 2020 aikana, jolloin monis sa paikoissa ihmiset kävivät poliisin omaisuuden kimppuun ja olivat valmiita katutaisteluihin. Tämä oli olennainen osa liikettä, vaikka suurin osa mielenosoittajista oli rauhanomaisia. Militantimpi toiminta ei myöskään ajanut ihmisiä pois kaduilta tai vähentänyt liikkeen kannatusta. Malmin mielestä ilmasto liikkeen kirittäjänä toimivan siiven pitäisi olla radikaalimpi paitsi toimintatavoiltaan myös ajamansa politiikan suhteen, esi merkiksi ajamalla antikapitalistisia tai ekososialistisia aloitteita. Radikaalimman päädyn vaatimukset ja toiminta voivat avata laajemmalle ilmastoliikkeelle mahdollisuuden asettaa siirtymiä edistäviä asteittaisia vaatimuksia, kuten esimerkiksi fossiiliteol lisuuden kansallistaminen, vuosittaiset 5–10 prosentin päästö leikkaukset ja hiiliverot. KORONAPANDEMIAN SEURAUKSIEN HOIDOSTA SYIDEN KIMPPUUN Corona, Climate, Chronic Emergengy -kirjassaan Malm käy läpi tieteelliseen tutkimukseen pohjautuen kirjoitusajankohdan nä kemyksiä siitä, mistä koronavirus sai alkunsa ja lähti leviämään maailmanlaajuiseksi taudiksi. Teoksen kiinnostavinta antia on sen pohdinta siitä, millaista politiikkaa koronaan liittyen ja sen jälkeen pitäisi tehdä. Mitä Malm ajattelee koronasta vuosi pamfletin kirjoittamisen jälkeen? ”Eniten minua hämmästyttää, miten koronapandemian syntyyn vaikuttaneista tekijöistä ei olla käyty lähes lainkaan julkista keskustelua ja miten asiaan liittyviä poliittisia aloitteita ei ole tehty juuri ollenkaan. En tiedä tilannetta Suomessa, mutta Ruotsissa ei keskustella lainkaan siitä, miten metsä kato, villieläinkauppa tai muut tekijät vaikuttavat sairauksien leviämiseen ja miten niihin voisi puuttua. Tai siitä, miten Ruotsin talous kytkeytyy tällaiseen toimintaan ja miten kulutus Ruotsissa liittyy metsäkatoon trooppisella vyöhykkeellä ja niin edelleen.” Koronapandemian olisi voinut kuvitella laukaisevan julkisen keskustelun siitä, miten voisimme ehkäistä uusien pandemioi den synnyn. Koronapandemian syiden sijaan keskustelu on kes kittynyt mediassa sen seurauksien hoitoon, kuten keskusteluun maskeista, rokotuksista, rajoitteista ja niin edelleen. Suomes sakin keskustelu on pyörinyt enemmän sen ympärillä, miten voimme elää koronan kanssa, kuin miten voimme ehkäistä uusia pandemioita. Vuonna 2018 ilmastoliike onnistui osittain politisoimaan Euroopassa vallinneen helleaallon. Sen toiminnan seurauksena keskustelu kääntyi äärimmäisten sääilmiöiden taivastelusta nii den aiheuttajien nimeämiseen ja vaatimuksiin puuttua niihin. Tässä ei täysin onnistuttu, mutta jonkin aikaa vuonna 2019 ilmastopolitiikka oli esillä enemmän kuin koskaan ennen. ”Tällaista syihin menemistä ei ole tapahtunut koronan kohdalla. Ei ole olemassa liikettä, joka järjestäytyisi metsäkadon ja muiden sairauksien aiheuttajien ympärillä. Tällainen ei ole tällä hetkellä poliittisella agendalla. Kirjassani koronasta ehdo tan, että meidän pitäisi pyrkiä poliittisesti muuttamaan tämä tilanne pandemian syiden kriisiksi. Näin ei ole tähän mennessä

käynyt lainkaan. Koronan politisointi on epäonnistunut jopa enemmän kuin ilmastonmuutokseen johtavien tekijöiden tuominen poliittiseen keskusteluun”, Malm lataa. Malm ehdottaa tukkua poliittisia aloitteita, joilla voitai siin ehkäistä tai ainakin vähentää uusia pandemioita. Osa niin pandemioita kuin ilmastonmuutosta ruokkivista syistä on samoja, kuten metsien liikahakkuu ja tehoeläintuotanto. Näiden kieltäminen olisi konkreettinen tapa hidastaa ilmaston muutosta ja vähentää uusien pandemioiden riskiä. Tilanteesta huolimatta hallitukset eivät ole vielä muotoilleet uudelleen ohjelmiaan pandemioiden ennaltaehkäisyä ajatellen. Malmin mielestä Suomessa on luultavasti Pohjoismaiden edistyksellisin hallitus, mutta edes se ei ole tehnyt riittävästi konkreettisia ilmastotoimia. Sekä koronan että ilmastonmuutoksen kohdalla vasemmis ton politiikan ongelma on, että se on parhaassa tapauksessa pyrkinyt hoitamaan näiden seurauksia, mutta ei puuttunut niiden aiheuttajiin. Koronan ensimmäisinä kuukausina monissa maissa käytiin vasemmiston piirissä keskustelua siitä, miten pandemian myötä olisi avautunut mahdollisuus vaihtaa talous politiikkaan linjaa tai jopa puuttua kapitalismin perustaviin ominaisuuksiin kuten omistussuhteisiin. Vuotta myöhemmin monikaan ei enää ole yhtä innostunut. Malm näkee kuitenkin edelleen koronakriisissä asioita, joiden avulla vasemmisto ja liikkeet voivat kehittää politiikkaansa: ”Kaikki odottavat palaamista tilanteeseen ennen korona kriisiä. Eristyksissä oleminen on kauheaa. Emme voi verrata ilmastotoimenpiteitä koronarajoitteisiin, sillä kukaan ei halua tämän kaltaista elämää. Ihmisten mieliin on kuitenkin nyt voinut jäädä, että valtion on mahdollista puuttua markkinoihin ja ylipäänsä talouteen. Ilmastoliikkeen on tästedes helpompi perustella, että valtiot voivat puuttua taloudelliseen toimintaan ja ohjata sitä tiettyyn suuntaan, jos tahtoa löytyy.”

Andreas Malm – Tutkija, kirjailija, aktivisti – Osa Zetkin-kollektiivia, joka tutkii äärioikeiston ja ekologian suhdetta – Viime aikaisia julkaisuja: How to Blow Up a Pipeline. Learning to Fight in a World on Fire (2021) ja Corona, Climate, Chronic Emergency: War Communism in the Twenty-First Century (2020). Century Osana Zetkinkollektiivia: White Skin, Black Fuel. On the Danger of Fossil Fascism (2021).

LIBERO 2 / 2021

KOLUMN OTSO HARJU

FOTO: SELMA REYNISDÓTTIR

BACK IN THE USA

Det feministiska Finland tycktes rätt nyligen kollektivt få upp ögonen för sin egen vithet, trots att kritik av rasism i Finland inte direkt är något nytt.

De senaste tio åren har jag rört mig av och an mellan Finland och Indien, både fysiskt och mentalt. I bägge ändor har jag spenderat största delen av min tid i sällskap av (inte-längre-alltid-så-)unga feminister, främst ur medelklassen och uppåt. Ofta kan klassbakgrunder förbinda människor över geografiska gränser i större utsträckning än vad någon så kallad nationell ”kultur” skiljer dem åt. Ett kon kret exempel på detta är sätten på vilka så väl finländska som indiska medelklass feminister följer med diskussioner och händelser i USA. Det är relevant att på ett interna tionellt plan notera vilka människor som uttrycker sig med sinsemellan lika idiom. Våra sätt att tänka och tala förenar oss inte enbart med andra människor, utan bestämmer också till stor del vem vi över lag kommer i kontakt med. De utformas inom rådande maktstrukturer, och dess utom cirkulerar inte olika diskurser på ett geografiskt enhetligt sätt eller med en lik värdig genomslagskraft. Vidare kan dessa påtvingas oss eller vara något vi aktivt och

LIBERO 2 / 2021

medvetet eftersträvar att delta i. Alltså är det ingen slump att den kontext jag själv känner till domineras av en en viss typ av USA-centrerad feministisk social justice-diskurs. Det faktum att långt ifrån alla i Finland eller Indien kan känna igen sig i amerikanska händelser och rörelser eller ta till sig termer som ”intersektiona litet” och ”privilegium” gör det desto mer intressant att somliga gör det så oerhört starkt. Sällan har väl detta varit lika tydligt som i reaktionerna till Black Lives Matter och i den diskussion om vithet och sys temiskt förtryck som pågått det senaste året. Det feministiska Finland tycktes rätt nyligen kollektivt få upp ögonen för sin egen vithet, trots att kritik av rasism i Finland inte direkt är något nytt. Vidare har feministiska diskussioner om vitas privilegium och nordiska oskuldsfantasier pågått i minst två decennier inom vissa cirklar. Den utbredda insikten väcktes ändå till liv först nu, via USA. Det tycks krävas att rasistiskt våld tolkas genom en amerikansk ram för att legitimiseras. En

hypotes vore att vita finländska feminister de facto relaterar mer till en svart ameri kan än till svarta finländare vars liv de har marginell eller icke-existerande vetskap om. En annan teori är att vita finländare fortsättningsvis har svårt att se rasism som något som är närvarande i deras dagliga liv, och att de därmed bara kan uppfatta det genom något utomstående. Sociala medier var även i Indien år 2020 fulla av BLM-solidaritetsyttringar. Man talade också mycket om att rasism inte bara är något som sker mot syd asiater utan även av dem i bemötandet av mörkhyade eller av människor med ett så kallat östasiatiskt utseende. En viktig del av BLM-diskussionen i Indien utgjordes av kritiken av kastmässigt privilegierade woke personer (brahminer eller människor tillhörande någon annan ”högre” kast) som uttalat sig mot rasism utan att vid känna den caste privilege som de själva dagligen drar nytta av. Paralleller mellan funktionerna av rasism och kastförtryck och mellan whiteness och brahminism har dragits i snart ett sekel av till exempel

B.R. Ambedkar (1891–1956) och sjuttio talsorganisationen Dalit Panthers, eller av dagsaktuella kändistänkare som Suraj Yengde och Yashica Dutt. Sätten att förstå rasifiering är inte de enda exemplen på frågor i vilka medel klassfeminister i Finland och Indien tar nära modell av USA. Det samma gäller exempelvis transdiskurser, som personli gen står mig nära. Största delen klassisk transteori är amerikansk, detsamma gäller transaktivism: säger du ”Michigan 1991” vet väldigt många transpersoner vad du talar om; Stonewall känner till och med cispersoner till. Det som geografiskt och tidsmässigt torde ligga mycket närmare en själv är ofta betydligt mindre känt. Självklart finns det många argument för att följa med händelser i USA, orsaker som inte har att göra med global klass, pretentioner eller ens med engelskans spridning. Ett argument är att de tan kar eller skeenden som överförs ofta är banbrytande och modiga. Viktigt nog kan också ett och samma amerikanska inflytande komma att betyda väldigt

olika saker för samhälleligt olikt belägna grupper, som ovannämnda exempel från Indien påvisar. Det som för majoriteten kan verka väl slappt kan bli till sprängstoff i en minoritets händer. Det kan också vara ett taktiskt beslut att hänvisa till sådana diskurser som redan åtnjuter en viss legitimitet, även om denna i sig vore ifrågasättbar. För den som inte har färdig terminologi kan även det mest välkända utgöra ett livsviktigt andningshål. Själv vore jag betydligt mera borttappad om jag inte haft amerikanska transfeminister med stjärnstatus att ”börja” med. Något är inte heller automatiskt när mare en själv bara för att det råkar ha samma hemstad eller -land. Det är ändå värt att reflektera över varför så många medelklassfeminister känner sig hemma i USAs diskurs och som en följd av det bär på en oproduktiv blindhet för andra sätt att tala, tänka och protestera. Skribenten är doktorand i genusforskning.

LIBERO 2 / 2021

TEXT

HELEN KORPAK

BILD

NINA GRÖNLUND

LIVSPOLERNAS VIDD En introduktion till den finländska socialisten Anna Wiik, Wiik baserad på en intervju med Anna Lindholm som utgående från bland annat dagböcker och brev skrivit biografin Den rätta färgen som utkommer hösten 2021 på Schildts och Söderströms.

LIBERO 2 / 2021

Anna Forsström, gift Wiik, född 1891, död 1964, finländsk socialist, redaktör och arkivarie. Mest känd som arkivarie, faktiskt. Och då främst bland arbetarhistoriker, sådana som är välbekanta med Arbetararkivet där Wiik jobbade största delen av sitt liv. Ett dammigt öde att få sig tillskrivet, och ett bra exempel på hur lätt minnet av ett människoliv i takt med tidens gång förfaller och förlorar dimen sioner, reduceras till en mening. Eller till intet, speciellt om det handlar om en kvinna. Fast i arkivarien Anna Wiiks fall finns det otaliga mängder arkivmaterial. Dagböcker fyllda av bokstäver, ord, meningar. Brev och publicerade tidningstexter. Och på grund av en mer berömd make, politikern K. H. Wiik, även en hel massa annat. Ur denna djungel av fragment har Anna Lindholm skrivit den första bio grafin över Anna Wiiks liv. Tonåren som hardcoresocialist. Väg ran att söka tillträde till maktens korridorer och lantdagen. Tiden i fängelse på Skatudden, inspärrad på grund av sitt politiska engagemang. Vuxenlivet som för med sig ett tätt mörker. Polit iska utvecklingar som leder till utstötning och isolering från den egna socialistiska kontexten. Svek och vänner som vänder ryggen till. Den vulkaniska ilska som nämns i nekrologen som publiceras efter hennes död som ensam sjuttiotreåring. Styrka och bräcklig het kan samexistera.

15. januari 1938 Vidden mellan mina livspoler är stor. Den ena: lätthet, styrka, glädje, frihet – den andra: tyngd, svaghet, oro, tvång. Sällan befinner jag mig i ett tillstånd någonstans mittemellan, oftast nära den ena eller den andra polen. Tyvärr allra oftast nära den andra. Och ändå känner och vet jag, att vid den första, där är mitt egentligaste jag, där är jag hemma, där borde jag vara. Jämviktsläget är inte för mig där någonstans mittemellan – inte heller där vore jag tillfreds. Mitt jämviktsläge är i lättheten, styrkan, glädjen, friheten. Att nå och behålla det tillståndet ter sig för mig som ”det enda nödvändiga”. Timmarna gå, dagarna gå, livet går, och jag lever så ofta och så länge fjärran från min andes hem, lever i främlingskapet där borta vid den andra förhatliga polen. Kanske skall jag aldrig helt slippa den, kanske hör den olösligt samman med min psykiska konstitution.

LIBERO 2 / 2021

Gunzi Holmström: Maisema sateenkaarella, sateenkaarella 2020, vesiväri, 71×51 cm

LIBERO 2 / 2021

ANNA TOMI

RUUMISM ADON MIETTEITÄ ”Men lova heligt att mina brev aldrig kommer i händerna på likmaskarna som skriver biografier” (”mutta lupaa pyhästi, että kirjeeni eivät koskaan päädy elämäkertoja kirjoittavien ruumismatojen käsiin” 1), kirjoittaa suomenruotsalainen modernis tinen runoilija Edith Södergran (1892–1923) kol legalleen Elmer Diktoniukselle päiväämättömässä kirjeessä vuodelta 1922.2 Mieleen muistuu Johann Wolfgang von Goet hen Faust, jonka samanniminen päähenkilö niin ikään teoksen alkumetreillä rinnastaa ruumiillisen lahoamisen ja kirjallisen jäämistön.

Vaikka kirjeitä on säilynyt, paljon materiaalia on tuhoutunut tai tuhottu ja jäljelle jääneiden dokumenttien vähyys on osittain johtanut ylitulkin toihin.5 Aineiston puute on ollut omiaan lisäämään enigmaattisuuden tuntua ja herättämään kiinnos tusta. Varman tiedon puutetta on tilkitty fantasialla ja myyteillä. Suomenruotsalaista 1910- ja 20-lukujen moder nismia luonnehtii toki ylipäätään tietty perustavan laatuinen arvoituksellisuus: miksi Euroopan ja koko maailman – pikkuruisesta ja takaperoisesta Suomesta puhumattakaan – mittakaavassa häkel lyttävän varhain syntynyt liike Beschränkt mit diesem Bücherhauf Mua kirjapinot piirittää sai alkunsa kielellisen vähem Den würme nahen, Staub bedeckt 3 tomuiset, syömät toukan, koin 4 mistön piirissä syrjäisessä pohjolassa, maantieteellisesti Södergran nimenomaisesti toivoi jälkeensä jää sivussa Manner-Euroopan taiteellisista virtauksista? neiden kirjeidensä tuhoamista, sillä ei oletettavasti Vaikka modernistit eivät tosiasiassa olleet lainkaan luottanut ”ruumismatojen” eli biografien kykyyn eristäytyneitä, vaan päinvastoin hyvinkin kytköksis ymmärtää hänen leimuavaa visiotaan kuolleen kirjai sä kansainvälisiin liikkeisiin ei vain Ruotsissa vaan men välityksellä. myös Venäjällä, Ranskassa ja Saksassa, kuvataan Ylipäätään Södergranin runoutta luonnehtii heidät silti usein tyyliteltyinä karikatyyreinä, joissa haluttomuus asettua mihinkään yhteen asentoon. niin ikään korostuu perifeerisyys, yksinäisyys ja Runossa ”Vierge moderne” Södergran esimerkiksi ulkopuolisuus. kirjoittaa: ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.” Edith Södergran erityisesti on kautta kirjalli (”En ole nainen. Olen neutri.”) Naisen aseman suushistorian ja näihin päiviin asti usein yksipuoli sijaan kritiikin kohteena on koko kaksinapaisen sesti esitetty yksinäisenä, eristettynä ja sairaalloisena sukupuolen ajatus. visionäärinä, joka kirjoitti runojaan luonnon äärellä Runoilijan tahto jälkeensä jääneiden paperien koettujen visioiden vallassa. hävittämisestä ei kuitenkaan tapahtunut, vaan Sitkeästi elänyt kuva selittyy suurelta osin oppi elämäkerturi elämäkerturin jälkeen on möyrinyt alan patriarkaalisilla juurilla: naiskirjailijoiden teok Södergran-jäämistön parissa, osa onnistuneemmin sia luetaan biografisemmin kuin mieskirjailijoiden, kuin toiset. ja normista poikkeavia naisia on psykologisoitu ja

LIBERO 2 / 2021

patologisoitu esimerkiksi esittämällä heidät mielel tään sairaina, hysteerisinä tai ylierotisoituina. Kuten Södergrania tutkinut Ebba Witt-Brattström on poleemisesti esittänyt, kirjallisuushistorian ”grand old men” ovat systemaattisesti väärintulkinneet hänen tuotantoaan vääristellystä biografiasta käsin tavalla, jota hän on nimittänyt ”tekstuaaliseksi häirinnäksi”.6 PYHÄÄ ETSIMÄSSÄ Södergranin runouden valossa ei sinällään ole yllättävää, että hänestä on muodostunut myyttinen kuva. Runoilijan nietzscheläiseen luomiskauteen kuului olennaisesti yritys luoda oma itsensä – ja sitä kautta koko ihmiskunta – uudelleen. Ei ole ihme, että lausahdukset, kuten ”[j]ag gör icke dikter, utan jag skapar mig själv, mina dikter äro min vägen till mig själv” (”en tee runoja, vaan luon omaa itseäni, runoni ovat minun tieni omaan itseeni”)7, on tulkittu väärin tarkoittamaan, että hänen elämänsä ja runoutensa, tai runoilijan ja runoissa puhuvan persoonan, välillä ei ole eroa.8 Tällaiset tulkinnat kuitenkin jättävät huomiotta, miten monimutkainen kysymys ”minästä” Söder granin runoudessa on. Yksinkertaisen biografisen minän sijaan hänen runoissaan esiintyy prismaatti nen puhuja, joka syntyy kriittisessä suhteessa tra dition moniin, usein ristiriitaisiin ääniin koostuen monenlaisista äänistä itsekin. Esimerkiksi lainatun lauseen taustalla kaikuvat usein toistetun tulkinnan 9 mukaan Zarathustran sanat: ”Tahdotko, minun veljeni, mennä yksinäisyyteen? Tahdotko etsiä tien omaan itseesi?”10 (”Willst du, mein Bruder, in die Vereinsamung gehen? Willst du den Weg zu dir selber suchen?”) Nietzschen teoksessa Also sprach Zarathustra11, jotka puolestaan viittaavat Herak leitoksen fragmenttiin ”etsin itseäni” ja Delfoin maksiimiin ”tunne itsesi”. Toisaalta kuva Södergranin myyttisyydestä keh keytyi modernistien itsensä käsissä jo välittömästi hänen ennenaikaisen kuolemansa (1923 ) jälkeen. Esipuheessaan Södergranin koottuihin runoihin Hagar Olsson12 jopa kehottaa lukijoita olemaan lu kematta hänen tuotantoaan runoutena ja sen sijaan ”ottamaan ne sellaisina kuin ne ovat, monenvärisiä kipinöitä lentämässä alasimesta, jossa kärsimyksen ja yksinkertaisuuden täyteinen elämä taottiin totuu den kappaleeseen.” Kuten Södergranin myyttistä kirjailijakuvaa tutkinut Agneta Rahikainen kuvailee, runoilijan kuolemaa seuranneina vuosina modernistien piirissä oli eräänlainen muotivillitys tehdä ”pyhiinvaellus” hänen kotikonnuillensa Karjalan Raivolaan, missä hänen äitinsä yhä eli perheen ränsistyvässä talossa. Kuten sanavalinta pyhiinvaellus jo kertoo, myyttisyydellä on keskeinen rooli modernistisessa projektissa. Yhtäältä ensimmäinen maailmansota oli jättänyt jälkeensä syvällisen pessimismin ja

LIBERO 2 / 2021

tappiomielialan, karvaana vastakohtana sotaa edel täneelle uskolle ihmiskunnan hyvään ja kehitykseen. Toisaalta tämä tyhjyys ja kokemus modernin ajan vieraantuneisuudesta herättivät kaipuun uuden laiselle henkisyydelle. Taide etsi tapoja ritualisoida henkiköyhältä tuntuvaa nykyaikaa. Modernistista taidetta kuvaakin ambivalentti pyhyyden etsintä, joka kuitenkin usein todetaan mahdottomaksi tai epäonnistuneeksi. Kyse ei ole siis vain suomen ruotsalaista kirjallisuutta leimaavasta piirteestä, vaan pyhiinvaelluksen kuva tulee esiin esimerkiksi T.S. Eliotin, Dorothy Richardsonin, H.D:n, Joseph Conradin, James Joycen sekä Virginia Woolfin kirjoituksissa sekä myös suomenkielisessä kirjallisuudessa. Myyttisyyden tärkeyttä modernismissa kuvaa, että erilaiset uskonnolliset, mystiset ja salatieteel liset ajatusperinteet nousevat tärkeään rooliin. Buddhalaisuus, teosofia, antroposofia ja 1700-lu vulla eläneen ruotsalaisen Emanuel Swedenborgin kristillinen mystiikka ovat erilaisin painotuksin keskeisiä juonteita myös suomenruotsalaisessa mo dernistisessa kirjallisuudessa. Matkoissa Södergranin syntyseudulle ei ollut kyse halusta nähdä, millaista siellä oli. Motivaa tiona ei ollut myöskään puhtaasti kunnioituksen osoittaminen modernismin alkuhahmolle. Pikem minkin ajateltiin, että hänen runouttaan ei ollut mahdollista ymmärtää näkemättä luontoa, josta sen oli katsottu syntyneen. Kuten Rahikainen esittää, Södergranin perintöä tunnetuksi tehnyt kirjai lija Hagar Olsson erityisesti loi kuvaa runoilijan Karjalasta eräänlaisena myyttisenä alkulähteenä. Karjalan rooli jo menetetyn suomalaisen kulttuurin kehtona oli tietenkin perua jo Kalevalan julkaisun (1834 ja 1849) aikaisesta Karjala-buumista, mutta on huomionarvoista, että sotienjälkeinen modernismi lataa niin ikään erityistä myyttistä arvoa Karjalan maantieteelliselle alueelle – etenkin sen menetyksen jälkeen 1940. Södergranin ja Karjalan myyttisyys kietoutuvat yhteen. Pyhiinvaellus runoilijan seudulle muodostuu näin matkaksi menetettyyn henkisyyteen. Samalla kyseessä on eräänlainen jatkumo länsimaisen filoso fian piintyneelle tavalla nähdä luonto feminiini senä ja feminiinisyys jollain tapaa ”luonnollisena”. Kuvauksissa pyhiinvaelluksista Karjalaan Södergran esitetään usein luonnonlapsena, joka kirjoitti runojaan intuitiivisessa ja intiimissä suhteessa ympäröivään luontoon. Hänet on nähty myyttisenä oraakkelina, joka elää menneessä ja ennustaa sieltä käsin tulevaisuutta. Tätä vastoin Södergran kuitenkin ammensi aikansa perinteestä, nojaten alkukielillä lukemaan sa saksalaiseen ekspressionismiin ja filosofiaan, ranskalaiseen symbolismiin ja venäläiseen avantgar deen. Toisin sanoen hän ei ollut sellainen maailman virroista sivussa visioinut luonnonlapsi kuin usein

Toisaalta kuva Södergranin myyttisyydestä kehkeytyi modernistien itsensä käsissä, jo välittömästi hänen ennenaikaisen kuolemansa jälkeen.

Gunzi Holmström: Maisema ikuisuudella, 2020, vesiväri, 51×71 cm

LIBERO 2 / 2021

esitettiin, vaan laajalti lukenut ja oppinut poly glotti, joka teki kriittisiä interventioita esimerkiksi Nietzschen misogyyniseen ajatteluun.13 Modernistit eivät mytologisoineet vain paikkoja, kuten Karjalaa, vaan myös runoissa kehkeytynyt puhuva minä on mytologisen uudelleenjäsennyksen kohde. Modernistien piirissä tavalliset kuvat ko dittomuudesta ja vieraudesta eivät niinkään kuvaa tosiasiallista vierautta, vaan Rahikaisen14 sanoin symbolista kuuluvuuden kenttää. Tästä huolimatta kirjallisuushistoriassa yhä toistuu kuva yksinäisestä Södergranista, joka ei kuulu minnekään maan tieteellisesti tai ajallisesti. Toisaalta Södergran ”kuului” kaikille, sillä myytit kaipaavat aina vihittyjä tulkitsijoitaan. Myyttejä myös tuotetaan, jotta niiden avulla voidaan hallita kertomusta siitä, mitä tapahtui. Oma poliittinen kysymyksensä muodostui siis siitä, minkä kielelli sen ja kirjallisen tradition alkuhahmo Södergran oikein olikaan. Modernistit, etenkin Hagar Olsson ja ruotsalai nen Gunnar Ekelöf, suhtautuivat runoilijaan jopa omistushaluisesti, haluten esiintyä hänen perintönsä ainoina oikeellisina suojelijoina ja selittäjinä. Kieli poliittiset ja maantieteelliset jännitteet ovat olleet vastaanotossa suuressa roolissa: Olsson halusi tehdä Södergranista nimenomaan suomenruotsalaisen kulttuurin oraakkelia, Ekelöf puolestaan tulkitsee häntä suhteessa ruotsalaiseen kirjallisuuteen. FANTASIA FANTASIAA VASTEN Jos Södergran itse jo ennalta käsin tuomitsi ”ruumismatojen” eli kirjallisuudentutkijoiden touhut, miksi ylipäätään tutkia häntä? Vastauksia on yhtä monia kuin on tutkijoitakin, mutta se on varmaa, että Södergrania käsittelevän on kohdattava tut kimuksen etiikkaan liittyviä kysymyksiä erityisellä herkkyydellä. Toisin sanoen: Miten puhua sellaisen runoilijan elämästä, jonka myyttisyyttä on lähes mahdotonta erottaa hänen elämästään ja teok sistaan? Miten tuottaa uutta tietoa toisintamatta todellisuudesta erkaantuneita fantasioita?

1 Suomennokset minun, ellei toisin mainita. 2 Edith Södergran, Brev. Toim. Agneta Rahikainen (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland), 1996, s. 228. 3 Johann Wolfgang von Goethe, Faust (München: W. Goldmann Verlag), 1978, s. 6. 4 Johann Wolfgang von Goethe, Faust. Murhenäytelmän ensimmäinen osa. Suomentanut Otto Manninen (Helsinki: Otava), 1936, s. 24–25. 5 Ks. Agneta Rahikainen, ”Behovet av författarmyter: Exemplet Edith Södergran,” Pedersen, 2011, s. 35; Benjamin Mier-Cruz, Edith Södergran’s Modern Virgin: Overcoming Nietzsche and the Gendered Narrator (Scandinavian Languages & Literatures, University of California Berkeley), 2013, s. 13.

LIBERO 2 / 2021

Nykytutkimuksen haasteena on purkaa sadan vuoden aikana kehittyneitä myyttejä ja tarkastel la, mikä on patriarkaalisen kirjallisuushistorian vääristymää ja mikä modernistien itsensä luomaa mytologista kuvastoa. Toisaalta Södergranin myyttinen hahmo on visainen myös feministisen metodologian sisäisenä kysymyksenä. Kun feministinen kirjallisuudentut kimus on pitkään pyrkinyt eroon tavasta palauttaa naisten kirjallisuus heidän henkilöhistoriaansa, saattaa omalla henkilöllään leikittelevää kirjailijaa olla vaikea sijoittaa kartalle. Eräät tutkijat ovat korostaneet runoilijan elämän vuotamista hänen teoksiinsa eräänlaisena radikaalina feministisenä eleenä, jossa länsimaisen ajattelun subjekti kirjoitetaan naiseksi. Toiset ovat puolestaan muistuttaneet, että Södergran itse asias sa purkaa ajatusta kaksinapaisesta sukupuolesta eikä häntä siksi tulisi käsitellä rajatusti naisnäkökulmasta. Autofiktion ja autoteorian aikakaudella kysymyk set ovat hätkähdyttävän ajankohtaisia. Ei olekaan ihme, että runoilija on viime aikoina noussut tiuhaan esiin autofiktiivisissä teksteissä, esimerkiksi Aino Vähäpesolan Onnenkissassa. Myyttisyyden ongelmallisuutta puretaan siis yhtä hyvin myös periaatteella ”sillä se lähtee millä se on tullutkin”: kirjailijan vetäminen fiktion piiriin tekee näkyväksi, miten raja on ylipäätään häilyvä ja sukupuolittunut. Ei silti tarvitse ajatella, että Södergran oli profeetallinen näkijä, joka ennusti Chris Krausin kaltaisia kirjailijoita, jotka luovat itsensä uudelleen kaunokirjalliseen tekstiin; pikemminkin on niin, että länsimaisen ajattelun marginaalissa on tapahtu nut maskuliinisen diskurssin kritiikkiä paljon, paljon kauemmin kuin mainstream-historiankirjoitus myöntää. Kirjoittaja on Kaliforniassa asuva runoilija, Tuli & Savu Tuli & Savu -lehden entinen päätoimittaja ja kirjallisuudentutkija, joka tekee väitöskirjaa sotienvälisestä ruotsinkielisestä kirjallisuudesta University of California Berkeleyssä.

6 Ebba Witt-Brattström, Ediths jag. Edith Södergran och modernismens födelse (Stockholm: Nordstedts Förlag AB), 1997, s. 9–10. 7 Siteerattu Ulla Evers, Hettan Av En Gud: En Studie i Skapandetemat hos Edith Södergran (Göteborg: Litteraturvetenskapliga intitutionen vid Göteborgs universitet), 1993, s. 36. 8 Mier-Cruz 2013, s. 15. 9 Witt-Brattström 1997, 170; Holger Lillqvist, ”Södergrans expressionism.” Finlands svenska litteraturhistoria II. Toim. Clas Zilliacus (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland & Bokförlaget Atlantis), 2000, 90; Lindström, Anders, Att skriva det grekiska: En otidsenlig position i svenskspråkig modernism (Stockholm: Bokförlaget Faethon), 2020, s. 141–142.

10 Nietzsche, F. Wilhelm, Näin puhui Zarathustra. Suom. J. A. Hollo (Keuruu: Otava), 1981, s. 51. 11 F. Wilhelm Nietzsche, Also sprach Zarathustra (S.l.: s.n.), 1895, 88. 12 Hagar Olsson, ”Diktaren som skapade sig själv.” Samlade dikter av Edith Södergran. Toim. Göran Tideström (Stockholm: Wahlström & Widstrand), 1950, s. 14. 13 Mier-Cruz 2013. 14 Agneta Rahikainen, Poeten och hennes apostlar: En biomytografisk analys av Edith Södergranbilden (Väitöskirja. Helsingin yliopisto, humanistinen tiedekunta, suomen kielen, suomalais-ugrilaisten ja pohjoismaisten kielten ja kirjallisuuksien laitos), 2014, s. 137–138.

Kultti Kulttuuri-, mielipide- ja tiedelehtien liitto

median moniäänisyyden puolesta jo vuodesta 1991.

Onko Venäjällä tilaa taiteelle? Millaista on islantilainen dekkarikirjallisuus? Är pollinering livsviktigt? Säilyykö elokuvahistoria? Psykoterapian olemus. Eläkeläisten tilanne Ukrainassa. Koskettamisen rajat ja normit. Metsien ja linnuston rikkaus Suomessa. Immunologisten lääkkeiden hyöty. Analyyseja ulkopolitiikasta. Näistä aiheista ja paljon muusta voit lukea Kultin lähes 200 erilaisesta jäsenlehdestä. Tutustu lehtiin ja tilaa WWW.KULTTILEHDET.FI

KORONA-AIKANAKIN PARAS TAPA TUKEA KULTTUURI-, MIELIPIDE- JA TIEDELEHTIÄ ON LUKEA JA TILATA NIITÄ.

LIBERO 2 / 2021

MICHEL EKMAN

BÄNKARNA I BRUNNSPARKEN Om min finlandssvenskhet

LIBERO 2 / 2021

FOTO

ANANYA TANTTU

Svenskfinland var en vattenpöl, ungefär tio kvadrat meter stor och en halv meter djup på våren när snön smälte. På sommaren torkade den ut. Den låg i en skogskant, på andra sidan Docentvägen från vårt hus sett och var vår favoritlekplats. Om och om koloniserade vi den, allt som oftast trampade vi för djupt och klafsade hem med gummistövlarna fulla av vatten. Ibland råkade vi i gräl om stränd erna, någon lämnade ilsket sällskapet. Huset var ett litet höghus i Munksnäs, en Helsing forsförort. Av de tolv lägenheterna beboddes fyra av svenskspråkiga familjer. Det var husets samtliga barnfamiljer, därmed var gården, vattenpölen och skogen svenska territorier. Av finskspråkiga grannar minns jag bara ett par kvinnor som ibland ropade åt oss att inte vara så högljudda, ibland vänligt till talade mig i trappan. Jag förstod sällan vad de sa.

LIBERO 2 / 2021

Där bodde vi i elva år från 1961 till 1972, jag var fem när vi flyttade dit. Det var min barndom, en lycklig tid med moment av skräck och olycka. Språket var trygghet och otrygghet. Det gick att leva sitt barnliv på svenska bara man visste var man rörde sig. Varubodens tanter talade svenska, en av expediterna i Munksnäs bokhandel likaså. I den lilla hobbyaffären vid Munksnäs allén var man däremot tvungen att kunna finska. Men min bästa vän gick i finsk skola fastän han talade svenska med sin pappa. Han kunde hjälpa. ”Mattopommeja”, bad jag att få. Vid Bredviksvägen, på väg till lekskolan dit jag sexårig promenerade ensam, hade jag hört att det skulle finnas ett gäng finska pojkar som kunde slå en för att man var hurri. Jag såg aldrig skymten av dem men kände en vag ängslan. Slagen av finska pojkar blev jag ändå några gånger. Eftersom jag då ligt förstod dem visste jag inte riktigt varför. Men jag var ingen bra slagsbult, det hände att jag fick stryk också av svenskspråkiga jämnåriga. Fast på det hela taget förekom inte särskilt mycket våld i min omgivning, inga gängslagsmål till exempel.

hade stickat och skotskrutig fluga på gummiband. Efter skolan gick hon, hennes väninna, min kamrat och jag till en ödetomt i närheten där vi brottades i snön. En dag kom Ann-Christine inte längre till skolan. Vår lärare berättade att hennes pappa hade fått jobb i Vasa och hela familjen flyttat dit. Vasa? Jag visste inte var det fanns. Tydligen ändå i Fin land. I Svenskfinland, lärde jag mig senare. Men jag har fortfarande inte varit där, och aldrig träffade jag Ann-Christine igen. I den ända av förorten som kallades Munkshöjden bodde en poet. Han brukade promenera förbi vårt hus, mina föräldrar visste vem han var. Senare fick jag veta att det fanns en svenskspråkig författare till i Munksnäs. Han var bosatt vid Munksnäs allén och poetens svärfar. I tonåren när jag igen var kär, den här gången i en flicka som bodde i författarens hus, och gärna besökte henne, såg jag honom ofta och insåg att han hörde till en berömd kultursläkt. Både poeten och hans svärfar fick genom sina författar skap personlig betydelse för mig. På helt olika sätt satte de ord på teman i mitt liv.

Språket var trygghet och otrygghet. Det gick att leva sitt barnliv på svenska bara man visste var man rörde sig. Inom några hundra meter från vårt hem fanns de finska skolorna, folk- och samskolan. De var en fullständigt främmande värld. Min tvåspråkiga vän talade sällan om sitt liv där, hans skolkamrater träffade jag aldrig. Kanske var det naturligt för honom att skilja på de två världarna eftersom min finska var så dålig. Jag minns inte att jag skulle ha reflekterat över mitt liv inom språkminoriteten, främmande för mycket av det som omgav mig. Det fanns många svenskspråkiga barn, tillräckligt för att skapa en komplett tillvaro. En stor del av min släkt bodde i Munksnäs: min mormor, mina farföräldrar, mina kusiner. Stadsdelen var mer som en småstad där allt man behövde i vardagslivet fanns. Resten av Helsingfors var en avlägsen och okänd värld. Ibland transporterades man till okända ställen för att be söka en släkting eller sköta ett ärende tillsammans med föräldrarna. Under några år gick jag i terapi mot min skolskräck på Arkadiagatan. Dit åkte jag ensam med buss. Det var som en färd genom en kall, okänd rymd där det enda fasta var hållplatsen där jag skulle stiga av. Något samband med mina hemkvarter hade de okända stadsdelarna inte. När jag var åtta blev jag kär i min klasskamrat Ann-Christine. Hon var mitt par i polonäsen på skolans julfest. Våra små, svettiga händer kramade varandra, jag var klädd i en slipover min mamma

LIBERO 2 / 2021

Poeten var naturdiktare och skrev ljusdränkt, musikalisk lyrik som ofta hämtade sina motiv från hav och skärgård. Skärgården var bekant för mig sen barndomen. Vi hade en holme i Nagu, en kommun i hjärtat av den finlandssvenska föreställda gemenskapen, och bru kade tillbringa somrarna där. Mina föräldrar var inte särskilt sällskapliga av sig, jag ännu mindre, så vi träffade få människor. Med de närmaste grannarna hade vi dock kontakt, välbeställda jordbrukare och mångsysslare som hjälpte oss med praktiska saker och lät sina djur beta på vår holme. De var finlands svenskar liksom vi men annars hade vi inte mycket gemensamt. Jag beundrade deras sjungande dialekt som föreföll mig mycket livfullare än vår tveksamma helsingforsiska med sina många småord vars funk tion var oklar också för mig som ständigt använde dem. Intresserat lyssnade jag på deras berättelser om skärgårdslivet under de hårda årstider när vi inte själva var där och om de förändringar tiderna förde med sig, och tog därmed del av det centrala mytstoff som finlandssvenskarna vårdat sig om ända sedan de hundra år tidigare hade uppfunnit sig själva. Det förstod jag inte då utan först när jag senare som forskare var med om att skriva böcker om vår självförståelse och dess litterära gestaltning. Poetens svärfar å sin sida hade skrivit några tjocka romaner som tangerade en annan sida av mitt liv. Hans föräldrar, med engelska respektive tyskbal tiska rötter, hade flytt till Finland från Ryssland efter revolutionen. Tre av familjens fyra söner var författare och själv hade han gift in sig i en annan

LIBERO 2 / 2021

Jag insåg att jag var en djuphavsfisk, född att leva omgiven av majoritetens tryck.

LIBERO 2 / 2021

kultursläkt och blivit en del av det mycel som var den finlandssvenska litteraturen. I sina romaner skildrade han det myllrande livet i en stor, mång språkig släkt i den del av Karelen som gick förlorad efter Fortsättningskriget. Min egen släkt hade en liknande, brokig bakgrund. Min mormor och hennes familj var ryska flyktingar med tyska som hemspråk som kommit hit 1918. Min morfars släkt var från Ukraina, och vår förfader hade anlänt redan på 1840-talet. Ännu min morfar hade bibehållit sitt ryska modersmål, sin ortodoxa tro och sina ryska seder. Min farfars släkt var av judisk härkomst, kon verterad. I själva verket var den för mig självklara och i vårt hem totalt dominerande finlandssvenska kulturen och det svenska språket en sentida, tunn konstruktion. Ett par generationer före mig hade mina förfäder, hopsamlade och ingifta från olika håll i Europa, självklart rört sig med minst ett halvdussin olika språk. Nu hade de i medvetande om att politiska förföljelser, samhällsförändringar och antisemitism gjorde livet prekärt sökt skydd i denna bortglömda del av världen och tagit till sig ett minoritetsspråk som, fastän de kanske inte insåg det, var utsatt för ett kontinuerligt tryck från majoritetsbefolkningen. Kanske var det behovet att skydda det man tillkämpat sig som gjorde min uppväxt så enspråkig att jag då jag gick ut skolan knappt kunde uttrycka mig på något annat språk än mitt finlandssvenska modersmål – som egentligen inte var min moders mål eftersom hon haft ryska som hemspråk, finska som andraspråk och fort farande oftast talade ryska med sin mamma. Att svenskan var mitt modersmål var ändå helt klart – men vad innebar det? Den var mitt känslospråk som jag talade med alla jag älskade. Till och med min mormor som lärt sig svenska som vuxen och talade med lätt brytning använde alltid svenskan med mig. Den var också mitt skolspråk och det jag talade med mina vänner. Som tonåring blev vi politiskt intresserade. Vi diskuterade ofta världen och dess fenomen, vi deltog i studiecirkelmöten och försökte förstå dem. Min värld utvidgade sig försiktigt genom att jag fick vänner från andra Helsingforsskolor. Men också när den växte var den infogad i den svenska minoritetstillvaron. Efter skolan inledde jag studier i litteraturvetenskap på svenska. Perifert nuddade jag vid olika unga, svenskspråkiga kulturaktiviteter – litteratur, teater, tidskrifter – utan att djupare förmå engagera mig. Trots att jag numera rörde mig på olika ställen i Helsingfors kändes staden främmande och plågsam, som om den iskalla vind som är så typisk för den riktade sig särskilt mot mig. Egentligen hade jag, när jag lämnade Munksnäs, blivit hemlös. Tvånget att ge sig av växte sig småningom starkt. Eftersom jag var praktiskt taget enspråkig och även

hade vuxit upp med rikssvenska släktingar och dag lig läsning av rikssvenska tidningar kändes Sverige som ett andra hemland, mera bekant än den finska språkmajoritetens värld. Jag flyttade alltså till Stock holm, fast besluten att lämna minoritetstillvarons kluvenhet och bli svensk. Vad som hände var i stäl let att jag via min arbetsplats för första gången fick ett finskt umgänge. Min styva finska blev snabbt bättre, jag förälskade mig i en finsk kvinna och ett par år senare återvände jag till Finland med henne, nu till Åbo. Mitt hemspråk var plötsligt finska, jag umgicks och arbetade på finska, jag till och med drömde på finska. Mitt engagemang i det nya livet var starkt; jag ville fortfarande komma bort från mi noritetens utanförskap. Det gick inte. Elva år efter att jag lämnat Helsingfors var jag tillbaka, skild och omgift med en finlandssvensk kvinna verk sam i samma kulturbransch som blivit min, men i motsats till mig oproblematiskt integrerad också i majoritetskulturen. Fast jag nu hade erfarenhet av att leva på finska, bland finskspråkiga, hade det inte ändrat på min upplevelse av att definieras av min minoritets tillhörighet. Inte heller i Sverige där jag talade mitt modersmål hade den förändrats, allra minst där. Jag insåg att jag var en djuphavsfisk, född att leva omgiven av majoritetens tryck. Försökte man lyfta upp mig skulle jag explodera av mitt inre mottryck. Eftersom litteraturen är mitt liv och min lidelse definieras min syn på verkligheten i hög grad av den. När något gestaltas får det större tydlighet. Man ser det inte bara med sitt eget öga utan även med en annans, bilden får djup. Min bild av mitt livs miljöer präglas starkt av den finlands svenska litteraturens sätt att skildra dem. Och jag tänker på att mina bilder delas av väldigt få inom majoritetskulturen. I Helsingfors förses numera parkbänkarna med finska diktcitat ingraverade på metallskivor, ett trevligt initiativ. När jag rör mig i Brunnsparken slås jag alltid av det egendomliga i att där inte finns något av Gunnar Björling. För mig är Brunnsparken och Björling oskiljaktiga. Men majoriteten av dem som promenerar där har inte en aning om den förbindelsen.

PS. Poeten i Munksnäs var Peter Sandelin (1930–2019), hans svärfar romanförfattaren Oscar Parland (1912–1997).

Skribenten är författare och kritiker.

LIBERO 2 / 2021

TUA FORSSTRÖM & HELEN KORPAK

APROPÅ VIKTIGT;

En brevväxling mellan Tua Forsström och Helen Korpak om djur, sorg och språk.

LIBERO 2 / 2021

BILD

KAARINA TAMMISTO

3. MAJ 2021

Tua jag börjar med att allra först konstatera en sak, för att eliminera alla spår av koketteri som från min sida kan tänkas uppstå, nämligen: jag gör ett medvetet val att ha som metod i denna vår brevväxling att inte tänka på att det ska utmynna i publikation. Det låter kanske lite besynnerligt eftersom det ju är hela utgångspunkten för att jag kontaktat dig, men det är ofta något så underligt i tonen som finns i korrespon denser eller dagböcker i vilka syftet är publikation. Det blir så lätt ett slags teater med inslag av självgodhet, och jag är inte ute efter att få någon att tycka att jag är förträfflig eller fasligt beläst på rätt sätt. Jag har dröjt med att skriva till dig eftersom jag arbetat på en beställningstext till en bok som består av arkivfotografier som konstnären Marta Bogdańska har samlat under många år. Allt material har att göra med hur människor på olika sätt utnyttjat djur, och som du kanske kan ana är det ett vidrigt material, eftersom vi tycks vara oförmögna att visa andra levande varelser respekt. Inte så att det är blod och äckel, men det är emotionellt upprivande: små kuvade nallar som soldater lagt tunga kedjor runt halsen på, hundar i gasmask, hästar som med lättklädd kvinna på ryggen tvingas dyka ner i simbassänger från upp till 20 meter höga hopptorn inför roade betraktare som betalat för nöjet... Jag har känt mig helt urlakad efter att ha skrivit den där texten. Fram tills jag var tjugo brydde jag mig inte ett skvatt om djur. Inte så att jag var direkt negativt inställd till dem, men jag tänkte inte på dem och hade ingen relation till dem. Och sen, från en dag till en annan, började jag plötsligt känna empati – fast jag är mot det att vi överför mänskliga attribut på djur. Jag har en hund, och den är inte ett väsen att projicera mina egna tankar och känslor på, utan ett djur som uppför sig som djur gör. Men det är just det som gör det så mycket svårare för mig att förstå hur någon kan plåga djur, experimentera på dem, tränga dem undan. Speciellt när de har så mycket symbolvärde som vi tillskrivit dem. Jag fascineras av hur Philip Pullman i sin trilogi Den mörka materian har skapat en parallell värld i vilken varje människa har en egen så kallad daimon, som består av en del av själen som manifesteras i den fysiska verkligheten i form av ett djur. Under barndomen byter daimonen skepnad lite hur den vill, men i och med puberteten antar den en form som den behåller livet ut. När jag läste böckerna som barn föreställde jag mig att min daimon skulle vara något ståtligt djur. Helst en panter, något i den stilen. När jag sedan för tre år sedan läste om serien insåg jag att det inte alls stämde. Min daimon skulle nog ha formen av något högst vanligt djur. Det var en bra insikt som hänger ihop med att man inte ska kräva så mycket onödigt av sig själv eller av världen omkring en. Inte av djur och inte av sin personlighet. Ibland har jag varit lite besviken över att jag inte är en karismatisk och storslagen människa – men det är ju en helt onödigt tanke att slösa tid på. Tusen hälsningar, HELEN

LIBERO 2 / 2021

PS. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera på vad som är nödvändigt och vad som är onödvändigt. Nyligen läste jag ut Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden (1958) i vilken huvudpersonen, en sisiliansk furste i medelåldern, betraktar forna älskarinnor under en bal: ”[...] han förargade sig vid tanken att ha förstört de bästa åren av sitt liv med att uppvakta (och erövra) sådana våp”. Så här utan kontext är det ett lite hårt citat som kan tolkas som åldersrasistiskt och sexistiskt, så det är kanske orättvist av mig att lyfta det ur sitt sammanhang. Men det resonerade med mig, trots att jag vare sig är furste eller har något utsvävande kärleksliv. Men rädslan för att i efterhand se saker med blodisande klarhet och inse att man gjort onödiga saker – varit onödigt hård mot sig själv, i onödan sökt bekräftelse hos andra, i onödan ha städat, i onödan ha slösat tid – den är återkommande. 14. MAJ 2021

Helen, Å vad jag håller med dig beträffande brev tänkta att publiceras; i värsta fall blir de olidliga och talar inte till någon alls, vare sig adressaten eller alla de övriga läsare man hoppfullt föreställer sig. Nån gång på åttiotalet fick Claes A och jag för oss att skriva en brevbok. Claes skrev i en naturlig samtalston utan att göra sig till, möjligen en smula trivialt för andra men trevligt för mig. Jag däremot försökte av alla krafter skriva litteratur och var så upptagen av att formulera mig att jag inte hann bekymra mig för om jag i själva verket hade något att säga. Efter ett tag lade vi bekymrat ner vår brevväxling och åren gick och vi tappade lyckligtvis båda bort den. Men jag minns fortfarande vad den där låtsade brevformen gjorde med mig, hur osäker och obekväm och pretentiös jag kände mig i språket redan i det ögonblick jag skrev. Idag tror jag att det handlar om världens enklaste sak, och det är att vara självför glömmande. Om man glömmer sig själv slipper man röja bland allt det konstrande och koketteri och den förkonstling som strax villigt ställer sig till förfogande för att invadera ens språk när man sätter sig ner för att skriva något. Man måste glömma den där skrivande personen man är just då, i den situationen, för det är den personen som släpar in självmedvetenheten och fåfängan och ställer sig i vägen för det man verkligen vill. Undrar, kan du känna igen något av det här? Jo förresten, jag tror att du förstår vad jag menar, för det gränsar till, eller överlap par vad du skrev om det pretentiösa. Det är ju ens största fasa: att bli pretentiös. Självmedvetenheten ligger där strax intill. Titta på tv en stund och begrunda t.ex. nån riktigt svårartad programledare. Vars hela framtoning ropar: titta på mig! Hur naturlig och obesvärad jag är, hur van vid kamerablicken, hur generösa mina djupa livsvisdomar, titta på hur jag är rent fantastiskt mig själv! Den 11 maj är ett svårt datum för mig och jag kanske blir elak för att slippa vara sorgsen, så nu ska jag skärpa mig – Jag fyllde nyligen 74 år och tycker inte att vara gammal är något att klaga över så länge man har turen att vara ganska frisk – men en sak är svår att vänja sig vid: långsamheten. Jag skulle fortsätta skriva till dig rakt av men avbröt för några småsaker och så kom jag till Helsingfors igår för första gången på flera veckor för att träffa en vän (och promenera vid Tölöviken, vilket jag aldrig tidigare gjort trots decennier i Helsingfors!) och i morse vaknade jag här i stan och tre dar hade gått utan att jag visste ordet av. Jag måste ännu tillägga beträffande självmedvetenhet och fåfänga och ängslighet för hur man framtonar i andras ögon: att en dag – och jag tror det har med ålder att göra – verkar alltihopa bara helt enkelt naturligt ramla av en – åtminstone känner jag det så. Jag skulle inte mer idas låtsas en massa saker; har jag inte läst sista delen av Divinia Commedia så nickar jag inte och hummar

LIBERO 2 / 2021

instämmande. På det hela taget: inte låtsas veta vad jag inte vet. Nej det där vill jag aldrig göra mer. Och faktum är ju att man vet så ohyggligt lite. Vidare, om vad som gör ont: du skrev om djuren, och dina konkreta exempel var svåra att stå ut med. För mig finns det två smärtpunkter av ett slag som gör mig så feg att jag alltmera måste bläddra förbi det hemskaste: dels barn som far illa, dels behandlingen av djuren. I filosofin verkar djurens rättigheter just nu vara ett övergripande tema som tacklas från olika infallsvinklar, och gemensamt för dem är en vilja att argumentera för djuren, som ju inte själva kan föra sin talan. För mig är nyttodjuren ett särskilt sår. Jag har känt kor och höns och grisar och får, som har varit individer och haft namn. Jag vet hur de är, särskilt korna och grisarna. Om man umgås med dem blir de jämförbara med keldjur, även om man inte kan ha dem i sitt kök och hålla dem i famnen. Och kalvarna. Att då tänka sig deras liv som en fortgående tortyr i den där dödsindustrin där de har hamnat, dvs en mardröm. Vi behandlar levande varelser så att vi inte vågar se på bilder och filmklipp. Jag förstår pälsdjursaktivisterna. TUA 18. MAJ 2021

Tua tack för ditt brev! Jag blev på något sätt invaggad i en så bra känsla av det faktum att du först skrivit en del och sedan fortsatt med liten fördröjning, att det fanns lite tid invävt i helheten. Det där att det plötsligt har gått många dagar är jag nämligen så välbekant med, det tycks bara eskalera hela tiden. Ibland upplever jag det nästan som att det måste vara något fel på min tidsuppfattning och vill helt patologisera denna tendens. För plötsligt har det gått en dag, två, tre, utan att jag hunnit inse det och reagera. Jag kan relatera till att självförglömmandet är något som utvecklas med årens gång, för jag har märkt hur en del av övertänkandet kring min egna person har klingat av, och det har varit bland det bästa som hänt i vuxen ålder. När jag var runt 23 var jag alldeles förfärligt deprimerad och då tänkte jag hela tiden på mig själv. Det var helt otroligt utmattande att hela tiden gå omkring och föreställa sig att precis alla andra aktivt tycker att man är helt fruktansvärt pinsam. Men mitt självförglömmande är förstås inte riktigt där jag skulle vilja att det var. När jag skriver kan ett slags hypermedvetenhet dyka upp som någon gast som svävar bakom axeln på mig och som ställer sådana krav på mig att jag helt enkelt inte presterar något alls. Nyligen hittade jag en dagbok jag skrivit i när jag var 10 eller 11. Jag skämdes så jag nästan fick ont i magen när jag bläddrade igenom den. Samtidigt blev jag ledsen över att inte kunna vara snällare mot den sedan länge försvunna och oskyldiga versionen av mig själv som en gång varit. Jag måste ta fasta på något du nämnde och som berörde mig väldigt djupt, nämligen det där om att kanske bli elak för att slippa vara sorgsen. (Exakt, exakt när jag skrev det här råkade jag vända blicken mot fönstret, och mot den gråa himlen avtecknade sig årets första svala som lite sicksackande fladdrade förbi alldeles nära huset) Jag har kommit på mig själv med att ibland när jag har ett riktigt ont och skärande gnissel inuti mig hitta en pervers tillfredsställelse i att förstöra, i att vända våndan utåt och låta den omvandlas till elakhet. Jag tänker att det här är sådant som kan gå i arv från en generation till en annan. En kedja som måste brytas. Och jag har nog tagit ut en hel del sorg i förväg under mitt liv. Jag använde flera år på att aktivt sörja mina föräldrars dödlighet, eftersom min far konstant talat om det på ett dystert sätt som fortplantat hans ångest i mig. Men det ligger nog en bit bort från det du skrev, eftersom du berättade att det är ett datum som är svårt. Det är ju en helt annan sak

LIBERO 2 / 2021

än att må dåligt i allmänhet och låta det gå ut över nära och kära. Som vanligt vände jag nu något en annan person sade till att handla om mig själv och mina upplevelser, trots att det egentligen var fråga om något helt annat – men den där känslan av att exakt förstå vad en annan menar. Och apropå viktigt, djuren: jag tycker inte det är fegt att bläddra förbi det hems kaste. Eller kanske är det min egen trotsighet, ett försök att respektera det faktum att jag inte står ut och att det måste få vara rätt för mig att det är så. Men jag skulle inte kalla sådant för feghet, inte nödvändigtvis – visst finns det sådana situationer i vilket det kan vara rätt ord, men jag tycker också det är ett ställningstagande på sitt sätt, att vägra gå med på att man måste tåla smärta när det är de oskyldiga som utsätts. Man får inte blunda för orätter, men man måste inte stå ut med allt, speciellt inte i konstens namn. Jag vill personligen inte ens i litteraturen konfronteras med djurplågeri, det spelar ingen roll att det är fiktion, jag vet ju att samma också händer på riktigt. Jag vill inte få alla slags innovativ tortyr gestaltad för mig, inte om det inte finns något jag kan göra åt saken. Det är en svår balansgång. Vad klarar jag av versus vad är rätt. En litterär upplevelse jag här börjar tänka på är faktiskt en av dina dikter, som jag ofta återkommer till i tankarna när jag besöker mina föräldrars hem, som har många reflekterande fönster vilka ibland leder till fåglars död när de flyger in i dem. Du skrev en gång: Lövverket speglat i ögat, den brutna nacken / beskriver hur det är att vara fågel och flyga / mot ett lövverk speglat i den blanka himlen: / ett förvirrat minne av glädjen att störta / mot sitt möte med någon så lik en själv Jag kan aldrig läsa denna utan att röras till tårar, och nu är klumpen i halsen så stor att jag det är bäst jag avslutar här. Speciellt när jag nu skrev så mycket om livets mörkare sidor. Jag lovar vara mera uppåt i nästa brev! Ute susar en spårvagn förbi (det där karakteristiska Helsingforsljudet!) och fåglarna kvittrar. HELEN 25. MAJ 2021

Helen, Tack för ditt brev som gav mig en massa saker att tänka på. Nu på eftermiddagen kom jag mig för att läsa dagens Husis och är fortfarande full av beundran för din recension av Katarina Reuters utställning Målningar från ett rum. Å, säger jag bara. Också jag är enormt tagen av hennes måleri utan att för mig själv ordentligt kunna redogöra varför, så när jag skulle skriva några rader om de här målningarna som en presentation till utställningen kände jag mig fullständigt rådlös. Jag hade i all enkelhet velat förklara vad det är i de där tavlorna som talar så starkt till mig, och jag insåg att det kan jag inte sätta fingret på och därför har jag naturligtvis inte ord för det heller. Det ligger förödande nära till hands att ta sin tillflykt till drömmen, det drömlika, men varje gång jag höll på att skriva något sådant hejdade jag mig med fingrarna på tangenterna, för det är ju inte så, det är inte rätt. Till min glädje såg jag att du också väjde för att koppla till dröm, det drömlika ja, utan du såg den där svårdefinierbara platsen där K.R. ställer sig, ett gränsområde och ett gränstill stånd någonstans mellan dröm och vakna realiteter. Man försöker ju ta vara på det som är bra och påminna sig om att man har en hel del att vara tacksam för osv. Du skrev om sånt som gör ont och lovade skärpa dig

LIBERO 2 / 2021

och inte klaga mer, men det tycker jag inte alls du ska göra! Jag har i min omgivning några mänskor som gillar att understryka att det ”är en civiliserad mänskas plikt att vara på gott humör”. Tanken är förstås att man bör vara stoisk i alla väder och att man med ett ständigt leende på läpparna gläder sina medmänniskor i stället för att med sura miner nedslå dem. När jag var liten fick jag massor av beröm för att jag alltid var så glad. Själv minns jag min barndom som att jag ofta var ledsen, arg och rädd, och liksom du var jag allra mest skräckslagen för att mina föräldrar, eller min bror, skulle dö. Numera, som vuxen – och gammal – tänker jag mindre magiskt och mera på den högst reella död som dagligen kastar sig över en i och med världens tillstånd, förstår inte hur man skulle kunna undslippa medvetandet om all grymhet, och det är så utmattande att vi, som vi konstaterade, till sist blir tvungna att titta bort, helt enkelt för att klara oss. Så jag tycker inte att det är en civiliserad mänskas plikt att vara på gott humör. Jag tror att jag tycker det är en civiliserad mänskas plikt att också visa sig ledsen, arg och rädd. Ännu om djuren: på ängen mot sjön här intill går några får och betar. Igår när jag tittade ut såg jag något roligt och rörande: nära stranden simmade några svanar, och ett av fåren upptäckte dem och ställde sig att stirra på dem. Då kom förstås hela skocken rusande efter och så radade de upp sig, ställde sig verkligen på rad och stod blickstilla och glodde på svanarna. Det var något med färgerna – fåren, svarta och gråa i olika schatteringar mot nästan vitt, och de kritvita svanarna, och alltihop i relief mot vattnet som var så blått. Svanarna verkade kokettera och fåren stod andaktsfullt kvar och stirrade tills svanarna tröttnade och gav sig av utåt viken. Svanar och får. Det var något underbart med bilden och liksom med hela konstel lationen, som fortfarande gör mig full i skratt.

Man försöker ju ta vara på det som är bra och påminna sig om att man har en hel del att vara tacksam för osv.

Är du i stan eller på landet? Hej så länge! TUA 26. MAJ 2021

Tua, det var en sånt sammanträffande att förra veckan stiga in i galleriet där Katarina Reuters målningar ställs ut och fatta tag i pappret med utställningstexten, bara för att genast märka att den var skriven av dig. (Jag är en sådan som ständigt vill se och uppmärksamma slumpen, allt för att göra vardagen meningsfull och för att skapa betydelsefulla detaljer som ingjuter en illusion av ett narrativ i allt detta rådd och denna förgänglighet.) Jag kände ett slags släktskap till texten, samtidigt som jag definitivt kände att ”men det där hade jag ju inte kunnat skriva själv”. Den där speciella känslan när man läser något som språkligt och tankemässigt ligger så nära att man nästan kunde ha skrivit det själv. Samtidigt är man helt på det klara med att detta aldrig hade kunnat komma ur en själv, inte just så här, inte just de här tankarna. Då känner man sig som om man har en delad upplevelse med någon annan samtidigt som man också känner en respekt gentemot den som hade förmågan att uttrycka sig på ett sätt man inte själv har tillgång till. Jag har funderat mycket på Reuters målningar under den senaste veckan och haft ganska svårt att komma underfund med varför detta är eftersom jag annars är så luttrad och avtrubbad. Jag har fastnat för förklaringen att det inom konsten är väldigt sällan man får chansen att se något som helt på riktigt är eget. Konstnärs drivna och alternativa gallerier brukar basunera ut att dom är subversiva, men de kan sinsemellan vara homogena; man reproducerar eller kommenterar det som flyter

LIBERO 2 / 2021

omkring i den egna visuella eller konceptuella bubblan (detta säger jag som någon som själv är med och driver ett galleri, och som hyser djup respekt för alla andra som orkar med detta otacksamma arbete). Jag är så van att se trendig konst att jag liksom hajade till när jag tittade på Reuters målningar som struntade i vad som för närvarande anses vara djupt eller snyggt. På ytan fanns alla de där lättförståeliga symbolerna – fåglarna, himlarna, teaterscenerna – men de var lockbeten, för man kunde fortsätta stirra och då började nya innebörder och stämningar veckla ut sig i takt med att man tog in allt flera detaljer. Just det där att målningarna inte direkt var surrealistiska och därmed inte behändigt gick att placera i det klyschiga drömfacket, det var det sofistikerade i dem. Personligen älskar jag bra bilderböcker (min kärlek för konsten kommer nog från dem) och Reuters utställning fick mig att tänka på vissa viktiga böcker från min barndom. Bilder som är gjorda för att tittas på, gång på gång, om och om igen.

Ibland har jag tänkt att jag aldrig borde göra något roligt för det gör så ont när det är över. Det är ju helt idiotiskt.

Visst är det – trots allt – också ens mänskliga plikt att förstå tragedier bortom ens egna horisont. Och också att upprätthålla sin empatiska förmåga. Det gör man nog genom att hitta balansen mellan att stundvis titta bort och stundvis utsätta sig för verklighetens vidriga sidor. Det där med att ständigt vara stoisk och glad tror jag är riktigt, riktigt farligt. Kväser man sina känslor systematiskt livet ut, utan att processa sådant som är tungt, så tror jag man far riktigt illa. Visst ska man också akta sig för allt för mycket introspektion, det är ju inte heller nyttigt att konstant utföra psykoanalys. Jag har talat med jämnåriga vänner om det faktum att vi först i vuxen ålder mödo samt lärt oss själva att kommunicera om våra känslor och innersta tankar, eftersom vi inte lärt oss det hemma för att våra föräldrars generation generellt inte har de färdigheterna. Du frågade om jag är på landet eller i staden. Det lite uppgivna svaret lyder att jag ska vara i Helsingfors, bland människomassorna, och dagarna kommer rinna iväg utan att jag märker hur sommaren utvecklas – en vacker dag kommer allt det gröna plötsligt att vara mörkgrönt och då vet man att nu är det början på slutet. Förra året hade jag ett riktigt sommarlov och bodde i en stuga på landet. Ibland har jag tänkt att jag aldrig borde göra något roligt för det gör så ont när det är över. Det är ju helt idiotiskt. Men det känns bittert att veta vad man går miste om. Alla nyanser, lugnet, skönheten. Slumpen ger mig en känsla av mening, men i lika stor utsträck ning gör nog skönheten det också. Under vistelsen på stugan sprang jag ofta längs med en underbar rutt. En kväll runt halv tio, när solens sneda strålar silades genom trädkronorna i en gles tallskog, kom jag upp på ett litet krön och råkade störa en räv och hennes ungar som lekte mitt på vägen. En annan kväll, också den solig på det där sena sommartimmars majestätiska sätt, sprang jag längs med en åker när jag plötsligt fick syn på en hjort som diade sin kalv mitt i det gröna vetet. Det låter som ingenting alls. Eller som väldigt lite. Men det betydde allt. Mitt hjärta tycktes svälla av glädje över att få vara en del av det. Jag tänker på det du beskrev, med fåren som betraktar svanarna. Jag tror att det är genom att tillåta sig att se och förstå att uppskatta sådant som man hittar mycket mening. Det är i alla fall vad jag intalar mig. Dunklet har börjat hopa sig i lägenhetens hörn – det är nog med andra ord mest korrekt att avsluta detta brev med ett god natt! (Det var så vacker måne igår, såg du?) HELEN

LIBERO 2 / 2021

1. JUNI 2021

Helen, Tack för härligt brev. Jag skulle vilja veta mer om allt. Varför har jag inte bett dig berätta om galleriet du är med och driver? Det känns dumt att inte ha varit där, men jag vet varför jag inte har varit där. När jag började bli gammal sinnesatte jag mig en gång för alla att inte bli en sådan som gnäller. Det räcker med att konstatera helt sakligt för sig själv att man blir långsammare. Ännu för tjugo år sen hade jag, efter att ha sett en notis om ett alternativt galleri som ditt Kosminen, dragit på mig kappan och farit iväg för att få veta mer. Tack och lov är jag fortfarande nyfiken, men skillnaden är att jag inte längre gör saker sådär bara. Ett bra exempel är bussarna. När jag står vid Tilkkas hållplats och alla stadsbussarna med okända nummer dundrar förbi undrar jag varför jag inte kliver på någon av dem och åker till ändhållplatsen och tar en kaffe och byter till någon annan buss och ser var jag hamnar: antagligen i förorter och industriområden som jag inte haft en aning om, och efter en sådan dag skulle jag säkert komma hem med huvudet fullt av bilder och små händelser och jag skulle veta mycket mer om Helsingfors. Precis nu när jag skriver det här besluter jag mig för att när jag flyttar tillbaka till Helsingfors och pandemin förhoppningsvis har lättat ska jag verkligen göra det! Kliva på bussarna och se var jag hamnar. Jag läser med enormt intresse vad du skriver om vår samtida bildkonst, för jag har alls ingen överblick utan följer bara med några konstnärer som jag gillar och alltihop går mest på intuition. Jag blir glad över hur långt vi tycks tänka i samma banor. Men litteraturen alltså: för tillfället läser jag största delen av den skönlitteratur som publiceras på svenska, och funderar ibland på vad det är de unga författarna ofta i första hand verkar vilja, eller snarare eftersträva. För det är mycket man kan eftersträva: hantverksskicklighet. Hitta ett språk som så långt som möjligt stämmer ihop med hur det låter inom en själv. Uppmärksamhet. Hederlighet. Vara förut sättningslös. Vara noggrann. Vara modig förstås. Man kan räkna upp hur mycket som helst, men jag får ofta en känsla av att det finns en sak som unga konstnärer – däribland författarna alltså – eftersträvar mer brinnande än någonting annat, och det är originalitet. Och se, just originalitet är precis det som inte går att eftersträva – det är något som uppstår, eller inte uppstår. Och precis som du också skrev: att betrakta sin konstutövning som subversiv, att inta den hållningen, blir ofta paradoxalt nog det mest konventionella. De som tror att man kan ställa sig utanför traditionen är bara att beklaga för där det är tomt kan man bara befinna sig i fritt fall, och där det ingenting finns går det inte att åstadkomma någonting nytt heller. Jag funderar ganska mycket på klichéer; vi får alla lära oss att vara vettskrämda för klichéer. Vad menar vi med kliché? Ett uttryck, en bild som vi anser har slitits ner av alltför urskiljningslös användning och därför betraktas som dålig och pinsam. Ofta handlar det om skönhetsupplevelser (solnedgångar, hav, vackra fåglar, etc). Men har de inte slitits ner just för att de är så ofrånkomliga, oemotsägliga i vårt medvetande, så alldeles centrala? Man kunde kalla dem ett slags arketyper i vårt medvetande, och därmed en oförstörbar potential. Klichérna ingår i vårt kulturarv. De är på sätt och vis ofrånkomliga. De har slitits ner men är samtidigt outslitliga. Det låter som ingenting alls, skrev du om hjorten med kalven och rävungarna som tultade in i skogen, men å jag vet, det betyder massor, jag undrar om inte de där alldeles slumpmässiga naturupplevelserna hör till det mest hållbara man har med sig, åtminstone känns det så för mig. De där bilderna lägger sig intill hjärtat och de tar inte vägen någonstans. Jag bor ju för mig själv, ute sitter jag mest i en korgstol och läser, och djuren vänjer sig och tar allt mindre notis om mig. Jag har vanskött gården och det har spritt sig oregano nästan överallt. I juli när den blommar står det ett moln av fjärilar över den, och jag kan titta på dem hur länge som helst. De är alldeles öververkliga.

LIBERO 2 / 2021

Om hur vi har det med den finska litteraturen: också jag har tillbringat hela mitt liv i så enspråkigt svenska miljöer att jag till min harm inte har lärt mig att vare sig tala eller läsa finska mödolöst. Jag ångrar att jag inte ansträngt mig lite mer! Jag försöker reparera det nu, genom att följa med den finska litteraturen bättre och lägga Helsingin Sanomat till dagstidningarna och helt enkelt tala finska med större självförtroende. Och det lyckas faktiskt till en del! Och jag undrar varför jag inte kom på det sextio år tidigare? Jag kunde ha förstått mitt sammanhang bättre. Nu ska jag fortsätta läsa korrektur på den engelska versionen av Anteckningar; det är en del gråtande med det, men det är ju faktiskt inte så farligt att gråta lite. Snarare tvärtom. Vad heter din hund som du nämnde i första brevet? TUA 7. JUNI 2021

Tua, Ibland grämer det mig att jag inte ”gjorde något” av min tid som utbytesstuderande i Wien för åtta år sedan. Det kan inte ha hänt mer än någon enstaka gång att jag lite på måfå skulle ha tagit en buss någonstans och utforskat ett helt okänt område för mig själv. Det känns nästan som om jag är bättre på att år ut och år in utforska Helsingfors än vad jag var på att upptäcka Wien där jag visste att jag bara hade ett halvår till förfogande. Jag läste för några dagar sedan i Gun-Britt Sundströms Maken, och fastnade vid en replik som lydde att det är konventionellt att försöka vara okonventionell. Det fick mig att dra på munnen, eftersom jag ju precis i mitt mail till dig skrivit det där lite elaka om att många unga som söker göra normkritisk konst ofta gör det på samma sätt som alla sina kolleger. Fast det måste vara svårt att konstant bombarderas med intryck via internet! Jag är så glad över att jag var tonåring före sociala medier slog igenom. Man fick vara pretentiös på ett gammalt hederligt gymnasialt sätt; få det ur systemet och sedan gå vidare med livet. Jag vet inte om jag är hård och/eller okunnig, men för mig verkar det vara litteraturen som mest lidit av internets inflytande, och därför blir jag helt matt när jag tänker på hur det skulle vara att läsa det mesta som ges ut på svenska. Förstås var allt inte bättre förr – de gamla böcker jag läser har ju på sätt och vis ”valts ut” för mig, jag har hittat dem eftersom de inkorporerats i kanon eller fortsättningsvis läses. Så blir det väl också med dagens böcker, att det mesta guppar bort i tidens flod. Vi kom lite in på ämnet om det finska och du skrev att du ångrade att du inte ansträngt dig lite mer. Men jag undrar om man någonsin kan känna att man hittar ett sammanhang. Jag har lätt att tänka i lite samma banor, att jag borde ha ansträngt mig mer. Men det finns ju en begränsad mängd tid och energi. Jag har läst och levat så mycket på svenska och på engelska (mina föräldrar talar engelska med varann, så det var matbordsspråket hemma), men också på finska, och ändå räcker det inte någon vart känns det som. Jag lärde mig finska som femåring då mina föräldrar satte mig i ett finskspråkigt dagis, så jag har haft språket i mig i nästan trettio år, gått universitet på finska, haft finska bästisar och förhållanden på finska, jobbat på finska – och ändå är jag inte helt med, eftersom jag inte är fullständig, eftersom jag inte är helt integrerad på grund av att jag är bekant med kultur och litteratur på svenska och engelska istället för på majoritetsspråket. Kanske har jag ett mindervärdes komplex för att språket är allt jag har, för att mitt yrke är att treva mig fram bland orden och söka efter de rätta formuleringarna. Och trots att jag kan skriva vardagligt på finska har jag där inte samma spännande horisonter som jag har på mina båda

LIBERO 2 / 2021

emotionella språk. Jag vet inte om jag riktigt lyckas förklara det hela, men det handlar väl om att min förmåga att skriva på svenska och engelska ofta känns som det inte är värt ett vitten i Finland. Och jag känner mig inte hemma i Sverige heller, jag bodde där ett tag och var en anomali där också. Det blir verkligen en smärtsam kulturkrock ibland, eller speciellt på sistone. Ofta känner jag mig utanför. Det kan vara skönt också, för namedropping och dylikt skryt går mig helt förbi. Men senast förra veckan kastade sig en finskspråkig person över mig som en hök – de hör alltid att jag har en vag finlandssvensk accent fast jag talar helt flytande och felfritt – och utropade att jaha, det är därför du är så artig! Ni är så artiga. Jag tror arbetet med Libero har fått mycket smärta att flyta upp till ytan. Det har varit en konstant påminnelse om hur jag kan göra mitt allra bästa på svenska och det kommer ändå aldrig leda någon vart i Finland (jag menar inte ära och berömmelse utan ett skäligt liv och en känsla av att saker och ting för mig vidare, till nya utmaningar). Den här isoleringen. Men ofta tänker jag ju inte så här. Mina finska vänner är underbara kloka personer. Men! Nu är det slut på klagovisan. Jag hoppar till något som bara är fullt av kärlek: hunden! För alldeles några veckor sedan firade vi sexårsjubileum, Saheli och jag. Hon kom till Finland från Rumänien som adoptivhund då hon var ungefär två år gammal. Redan första natten vaknade jag till försiktigt tassande: en liten hundkropp lade sig bredvid mig och vågade stanna där i några minuter. Att den där längtan att få kärlek och närhet kan vara så stark! Saheli döpte jag henne till – det är ett indiskt flicknamn som betyder älskad vän. Det kändes rätt. Det är en sån känsla av trygghet som infunnit sig när jag skrivit till dig. Samma slags trygghet som när jag igår i kvällssolen gick på promenad och doftade på syrenerna. En stund av ro! HELEN 14. JUNI 2021

Helen, I fredags uppdagades det av en slump en fuktskada på mitt hus, vilket först av allt betyder tömma källaren på överblivet skrot som har samlats under decennier, och efter att ha stirrat modlöst en stund satte jag igång. Det här huset är mitt föräldra hem och jag är fäst vid det på ett sätt som är svårt att beskriva. Det ska inte få fara illa. Du skrev om hemkänsla och tillhörighet. Ytterst får man nog räkna med att vara on one’s own åtminstone i existentiell mening, så känns det. Det var i första hand dina språktillhörigheter du beskrev, och jag tycker det är fruktansvärt intressant att fundera på den där vaga känslan av utanförskap du kan känna trots att du kommu nicerar obehindrat på tre språk... Är det inte en sida av det finlandssvenska, jag tror det? Som trots allt är berikande. Det är väldigt mycket jag skulle vilja skriva om precis just nu men jag ska ta en klunk kaffe, handskarna på och återvända till källaren. ”Överblivet skrot”, skrev jag, för att slippa tänka på att det främst handlar om böcker, lådor travade på lådor, antagligen tusentals volymer. Jag köpte böcker redan för mina första veckopengar och på den vägen har det varit. Nu kunde det verkligen vara läge att bli sentimental, men det känns inte så. Jag har läst de där böckerna och också det jag har glömt har jag på något sätt kvar. Så är det kanske med det mesta. Åtminstone vill jag gärna tro det, så nu alltså: på med handskarna! Och så ska vi se till att vistas i sommaren och med djuren. Jag med spillkråkan och humlorna, du med Saheli. TUA

LIBERO 2 / 2021

K ARL HENRIK EDLUND

EDEN

Havet omger ön. Dess solida berggrund med räfflor, ådror och skrevor är utformad av tiden. Förr var platsen oländig; full av taniga tallar, enbuskar och högt vilt gräs. Farfar röjde upp och transplanterade ädla lövträd från närliggande holmar. Han anlade en trädgård med örter, bärbuskar och fruktträd. Vid stranden göt han en säl av betong. Stället fick heta Eden, efter det bibliska paradiset och vårt efternamn. Från balkongen i Eden ser jag hur omgivningens grönskiftande färger upplöses i havet. Svarthakedoppingen med illröda ögon och rödgul tofs dyker flinkt ner i vattnet. Jag väntar länge på att den ska komma upp till ytan igen, ofta gör den det på ett helt annat ställe än jag förväntat mig. Vi går på utflykt längs naturstigen och försöker hitta orkidéer. Jorden är sval och fuktig, den luktar järn. Jag försöker lära mig namnen på blommorna. Tillbaka vid stranden har vattnet stigit. Stenen som farfar valt ut som sin gravsten står lutad mot en klibbal. Högt uppe i en vildvuxen tall intill finns en trädkoja. När jag klättrar upp genom luckan i golvet känner jag hur det suger till i magen.

Karl Henrik Edlund (f. 1987) är en fotograf bosatt i Helsingfors. Hans följande bok ges ut av det svenska förlaget Journal i samband med en soloutställning på Ålands konstmuseum hösten 2022.

LIBERO 2 / 2021

TATJANA BR ANDT

LÖSSLÄPPTA DEMONER OCH DAMMIGA BOKMALAR BILD

FRANS NYBACKA

Diskussionen om varför vi behöver konst och bildning har två nivåer: en enkel och praktisk och en komplicerad med långa historiska rötter. På den första nivån kan man säga att vi behöver konst för att människan inte lever av bröd allena och att någon måste gå in och betala för kalaset eftersom lokala kulturyttringar slås ut av en global kapitalism om de lämnas utan stöd. Den andra nivån handlar mer om vad konst och bildning är, om konsten anses ha en befrian de eller tvärtom en tyglande och domesticerande verkan. Ska man läsa romaner för att bli friare och bättre på att tänka självständigt eller ska man läsa romaner för att bli socialt anpassad och stiga uppåt i samhällshierarkin? Jag drömde i natt att jag fått i uppgift att skriva ett prov i matematik. Detta prov skulle skrivas utan siffror, med bara ord. Jag nickade tveksamt när den skollärare som skötte examenstillfället meddelade mig detta, och slog mig ner vid en pulpet. Läraren bad mig stå upp. Tyvärr är bord inte tillåtna, sade hon, och inte heller blyertspennor. Provet ska skrivas med denna ovässade orangea färgpenna och på bara ett litet pappersark. Jag började skriva högt uppe i vänstra hörnet och pennan gav ifrån sig ett såsigt, oläsligt spår. Någon i salen slog på

LIBERO 2 / 2021

Vissa individer underkastar sig samhället och andra vägrar. Somliga stormar över de öppna hedarna och tar vad de behöver medan andra sitter och plitar glosor och blir bleka i ansiktet av förolämpningar eller hot. Somliga slår hårt och handlingskraftigt och andra ropar på hjälp.

LIBERO 2 / 2021

belysningen. Nej, lamporna får inte vara påslagna i rummet meddelade läraren. Det bör också vara mörkt. Men jag har tappat frågorna, stammade jag lätt panikslagen. Kan inte hjälpas. Frågorna får man bara en gång. När jag vaknade var jag i enlighet med dröm mens logik inte alls indignerad över behandlingen utan bara otroligt stressad och upprörd över mina egna tillkortakommanden. I det vakna livet brukar jag vara ganska bra på att inte acceptera villkor. Eller underkasta mig auktoriteter. Men mitt drömjag höll på att hoppa ur skinnet i sina försök att leva upp till alla förvänt ningar och krav. Jag känner ett slags vag skam över denna korkade okritiska duktighet. Den klibbar vid mig ännu när jag skriver.

För främlingar och svaga människor hyser de ingen ömhet. Vissa individer underkastar sig sam hället och andra vägrar. Somliga stormar över de öppna hedarna och tar vad de behöver medan andra sitter och plitar glosor och blir bleka i ansiktet av förolämpningar eller hot. Somliga slår hårt och handlingskraftigt och andra ropar på hjälp. Till min förvåning odlar romanen ett glödande hat mot en viss typ av feminiserade män. Den impotenta över klassveklingen som inte gjort annat än suttit med näsan i en bok. Mannen utan hårda knytnävar och solbränna. Detta distinkt osympatiska drag förvånar mig. Vilken nietzscheansk tematik! I min dröm hade Heathcliff ätit upp läraren och kastat ut pappret genom fönstret. Men å andra sidan hade han antagligen kastat ut också mig.

För en vecka sedan läste jag om Wuthering Heights, Emily Brontës fascinerande och problematiska klas siker (och enligt förordet en av de mest filmatiserade romanerna i historien). Det måste ha förflutit mer än 15 år sedan jag läste den senast och mitt minne sade mig att det var en symboltung roman om passionens väsen. Heathcliff och Catherine – dessa vilda, fria andar som bryter arm med ödet. Och visst, på många sätt är den just det. Men kanske är det min ålder eller en lite större lyhördhet för äldre litteratur som gör att vissa tematiska drag denna gång stiger fram tydligare. Kärlekshistorien illustre rar också en kamp mellan civilisation och frihet. En upplysningstematik. Har bildningen och civilisationen gjort männi skan bättre? Denna eviga fråga. Heathcliff och Catherine bryter inte bara mot konvenans och etikett utan också mot moral och alla normala hänsyn. Heathcliff är grym på gränsen till det demoniska och det är precis det Catherine älskar honom för. Romanen återkommer många gånger till att de älskar varandra för att de upplever att de i grund är två sidor av samma individ. ”Jag är Heathcliff”, utbrister Catherine. ”Hon är min själ”, säger Heathcliff.

När jag läste om Wuthering Heights hade jag för väntat mig att Heathcliff eller möjligen Catherine skulle vara berättelsens centrum, för det är så jag minns romanen. Men i min omläsning får jag plötsligt syn på Ellen. Berättaren. Och när jag väl sett henne kan jag inte släppa henne med blicken. Hon är en medelålders hushållerska med gott hjärta som gör tappra försök att bilda sig genom läsning av slumpmässigt vald litteratur. Texten är noga med att lyfta fram hennes intelligens, hon är fiffig och hon vill också ständigt det rätta. Men trots ett gott huvud och goda intentioner snubblar hon genom romanen som om hon rörde sig i sömnen. I en gripande nyckelreplik mot slutet av boken säger hon att allt, allt som skett hittills varit hennes fel, att hon själv är roten till alla katastrofer som har drabbat dem hon älskar. Och även om hon inte har helt rätt har hon inte heller fel. Emily Brontë tecknar sinnrikt mardrömmens obändiga logik. Varje gång Ellen borde vara resolut och stå emot glider hon liksom hjälplöst med strömmen och ”befinner sig” plötsligt på helt fel ställe. Andra gånger borde hon vara mer flexibel, jämka lite, hålla diskussionen levande men då är hon i stället rigid, håller hårt på sina löften och

LIBERO 2 / 2021

principer – med katastrofala följder. När det vore klokt att tiga talar hon, och när hon borde tala väntar hon och förhalar det avgörande ordet till det är för sent. Det är intressant att en kvinna ur tjänarklassen som försöker bilda sig genom att läsa och på ett symboliskt plan är mor till alla romanens centrala gestalter inte klarar av att uppfostra dem. Hon kan inte ta hand om dem, hon kan bara cirkla hjälplöst kring romanens vekliga pappor och darriga patriarker och fromt önska att de ska klara av att reda upp situationen. Fåfänga längtan! Inte heller de klarar av att uppfostra någon, också de verkar mest vara i behov av mammor. Romanen berättas för en fiktiv person, Mr Lock wood, som får bli vittne till hela dramat. Han är ett typiskt exempel på en bortklemad brittisk över socialiserad man. Trots att han får tillgång till hela denna sprakande läxa går han ut ur romanen lika omöjlig som han steg in i den. Emily Brontë låter Heathcliff och Catherine gå under av sina passioner men hon räddar sin berättelses andra kärlekspar, de symboliska arvtagarna. Detta yngre par lär sig så småningom att förhålla sig lika passionerat och vilt till litteraturen (civilisationen) som till naturen (sin frihet). För den som lär sig läsa på samma sätt och med samma okuvliga självständighet som en ryttare som spränger fram över hedarna finns det hopp, menar texten. Men drömmen ter sig en aning över optimistisk och Emily Brontë räddar dessvärre inte läsaren. När romanens fiktiva lyssnare äntligen botat sin oändliga förkylning och snutit sig en sista gång, intalar han sig att de döda hjältarna fått frid i gra ven och så traskar han vidare in i sitt overksamma domesticerade liv. Han har inte lärt sig någonting. Redan i medlet av 1700-talet var konflikten mellan frihet och civilisation verksam. Jean-Jacques Rous seau debuterade som skribent i en essätävling med en text som svarade nekande på tävlingens fråga som lite förenklad lydde ”Har civilisationen gjort människan bättre?”. Men Rousseau tänkte sig inte att mänsklighet en borde återgå till ett aggressivt och demoniskt Heathcliffliv, tvärtom var ”vilden” för Rousseau en mild och god person utan den civiliserade män niskans perverterade maktränker. Värre var det med snobbarna Voltaire och Diderot och de andra som han fruktade och kände sig underlägsen i jämförelse med. Trots sin idealisering av den goda enkla vilden är Rousseaus eget liv ett skolexempel på en lyckad klassresa. Med hjälp av bildning och läsande läm nade han ett liv som hantverkargesäll för att istället bli en av det franska språkområdets största filosofer och en förgrundsgestalt för den tyska romantiken. Rousseau har en komplicerad hatkärleksrelation

LIBERO 2 / 2021

till kulturlivet, full av ressentiment och passion. Nietzsche utvecklade en liknande figur när han kom fram till att de gamla grekerna var stolliga av viset, de fattade nämligen att lagom lite reflektion är mycket fiffigare än onödiga komplikationer, att den fiffiga inte krånglar till det med onödig visdom. Också Nietzsche hade en milt sagt trasslig och överhettad relation till dem han helst ville imponera på. Romanens Heathcliff drivs av denna plågsamma blandning av förakt och kärlek till kulturen. Brontë tecknar sin hjälte som en man som kunde ha blivit en bättre människa om inte samhället hade bemött honom med så mycket hyckel, rasism och orätt visa. Han fick civilisationen pådyvlad inte som en bildningsgång utan som en tvångströja som skulle lära honom veta sin plats i hierarkin (bland dräggen på botten). Samtidigt tecknas den långa raden av hopplösa pappor – samhällets bärande skikt – som en skock får som ingen kvinna med vettet i behåll kan begära. Blir vi fria av att läsa eller blir vi bundna vid inkrökta normer och kollektiva ideal? Ska vi läsa för vår egen utvecklings skull eller för att bli mer anpassade och mindre demoniska? Arbetarrörelsen tog tag i bildningen och använde den som en väg in i samhället på samma sätt som borgerskapet hade gjort för att få tillträde till aristokratins privilegie rade rum. När vi nu befinner oss i en situation som gör det nödvändigt att tala om för staten att den måste betala för våra universitet och konstnärsstipendium finns det en risk att vi glömmer konflikten mellan makt och bildning, domesticering och frihet. Det är tryggare för staten att sätta skattemedel på konkreta yrkesutbildningar och hälsofrämjande förströelse än att betala för potentiellt subversiv humaniora och konst. Läsning kan ge individen en djup hemmahörighet i sammanhang (historiska eller fiktiva) som utmanar det givna och gör att hon alltid ser med en viss förvåning på samtidens mest omhuldade föreställningar. Det kan vara både bra och dåligt när de inre demonerna är levande och alerta och de länge sedan döda samlas för att samtala i månljuset.

Skribenten är litteraturvetare och författare.

Vapaus oppia! ILMOITTAUDU koulutuksiin, tilaa koulutus järjestöllesi tai lataa kesälukemista nettisivuiltamme. TUEMME järjestönne omaa opintotoimintaa auttamalla koulutussuunnittelussa ja maksamalla kuluja. MEILTÄ SAAT ajankohtaista tutkittua tietoa vasemmistolaisesta näkökulmasta. Kaikki julkaisumme voit ladata nettisivuiltamme ilmaiseksi. Julkaisumme käsittelevät muun muassa perustuloa, vasemmistolaista talouspolitiikkaa sekä osuuskuntatoimintaa.

www.ksl.fi

Kesäduunari-info palvelee kaikkia kesätyöntekijöitä numerossa 0800 179 279 maanantaista perjantaihin kello 9–15. Puhelu on soittajalle maksuton. Saatuasi kesätyöpaikan, soita infoon ja kysy työsopimuksen tekemisestä, palkkauksesta, työajoista ja lomakorvauksesta. Voit kysyä myös WhatsAppilla numerosta 040 747 1571 sekä nettilomakkeen kautta. Kesäduunari-infon tarjoavat palkansaajien keskusjärjestöt SAK, Akava ja STTK. Hyvää kesää toivottaa SAK:n vasemmistoryhmät!

vasemmistolainen ajatuspaja vasemmistofoorumi.fi tutkimukseen nojaavia puheenvuoroja ja konkreettisia avauksia Kysy paikkoja korkeakouluharjoitteluun!

LIBERO 2 / 2021

MARTINA MOLIIS-MELLBERG

MÖRKRET, FEBERN

BILD

OLIVER REUTER

Det är mörkt ute nu, jag har väntat. Regnet lugnar sig i natten, jag hör det knappt längre, kanske det till och med lagt sig. För att orka imorgon, det känns troligt. Jag borde följa det in i sömnen men natten lugnar även mig. Nätterna, de / goda samtalen och / hjärtat samlas i / sitt centrum som Tua Forsström skriver. Sanningen är att jag sällan längtar efter sömnen, drömmen kanske men inte sömnen. Den är så långt borta och erbjuder varken tröst eller ro. Så jag skriver till dig. Jag såg om Double Indemnity, det var för det där du nämn de om solglasögonen och Barbara Stanwycks hår. Jag minns när jag läste att hon bar en peruk, kände mig så dum som inte hade förstått det. Och Billy Wilder som först menade att den var medvetet ful för att signalera Phyllis falskhet, men sedan erkände att de bara valt en dålig peruk.

LIBERO 2 / 2021

När jag hade sett den var jag tvungen att se om Sunset Boulevard (Norma Desmonds cigaretthållare, åh) och när jag var klar letade jag fram Gloria Swansons självbiografi, jag ville se om det stämde, det jag skrev åt dig om Erich von Stroheim, att han tog rollen för att han behövde pengarna. Men hon skrev inget om det, hon skrev om hur han ville ändra på alla scener och hur han skämdes över att inte kunna köra bil (he acted the scene, and the action of driving, so completely that he was exhausted after each take, even though the car was being towed by ropes the whole time). Hon skrev också att hon är vädur och det var därför hon inte brydde sig om att förlora Oscarsstatyetten, och just det ville jag berätta för dig, för jag tycker om hur det får tiden att stå stilla en stund, hur en linje plötsligt löper direkt från Swanson in i nuet, det kändes så modernt fast det är lögn förstås.

Men så är väl allt i någon mån lögn, egentligen, när det kommer till hur vi förstår tid och rum. Time is a lie… it’s all happening all the time, and inside every moment is another, all happening simultaneously som Ethan Hawke säger i Before Sunset, och jag tänker igen på det vi pratade om, om tiden och tecknen. För visst är det märkligt, att tiden rusar fram och står stilla helt enligt egen logik, plötsligt är träden utanför gröna, så är det kväll, eller fortfarande bara tisdag, och ibland är klockan alltid 11.11. Always winter, always sleepy som Guy Maddin konstaterar i My Winnipeg. Man blir inte klok på det, nånsin - är det befriande eller en börda? Jag vet inte, en börda kanske, att ändå behöva inordna sig. Jag ser Harold Lloyd framför mig, i Safety Last!, när han klättrar upp för höghus fasaden och blir hängande i minutvisaren på den stora klockan. Tiden. Antingen har vi den eller så har vi den inte på vår sida. Fotografiet får tiden att stanna, medan filmen tappar upp den på flaska och skruvar fast korken. Håller du med om det? Filmen blir som ett minne, en dröm kanske eller något från barndomen som etsat sig fast. Något vi kan spela upp när vi vill, som förändras med tiden men bara för att vi förändras och med det även vår blick. Vad är det vi minns egentligen, och varför? Ibland är det bara en detalj. En sång, en hund. En dans, ett mord. Varför just det? Jag minns att de åt ost hela tiden i Truffauts Baisers volés, allt annat är mig förlorat. Och när jag blundar kan jag fortfarande se hur Petra faller till marken och allt stannar upp i Die bitteren Tränen der Petra von Kant. Det är som en tavla i en tavla, den enorma väggmålningen föreställande Poussins Midas och Bacchus i bakgrunden, Verdis La Traviata som tröst eller längtan. Samma sak med hästhuvudena fastfrusna i snön i My Winnipeg. Men det finns ett minne som lyser starkare än allt annat. Det var en kvav sommar, det är länge sen nu. Jag tog tåget från Berlin till Wrocław, det var filmfestival där. Sov på ett sunkigt hostel, hade feber. Minns ingenting, vad såg jag egent ligen? Vad åt jag? Var jag ens där? Sista kvällen, Lost Highway i en gammal teater, lila sammetsstolar, den tunga ridån som manuellt drogs åt sidan. Mörkret, febern och Patricia Arquette. Bilens lyktor fick hennes blonda hår att lysa upp som en gloria. This Mortal Coil och Song to the Siren, en ensam tår rymde från mitt vänstra öga, det låter påhittat men jag minns det så, jag minns det verkligen så. När hon böjde sig över honom och viskade you’ll never have me var det jag som låg där i sanden. Det finns en övernaturlig, eterisk skönhet i den scenen, som jag inte kommer ifrån. En gång sade jag att jag älskar Mulholland Drive för att den är så vacker, men så blev jag ombedd att förklara vad jag menade med vacker och då ville jag bara gå hem. Vad skulle jag säga? Något banalt om drömlogik, Rebekah Del Rio, den nattliga bilfärden och this is the girl. Det finns upplevelser som är bortom ord. Kan du se Silencio-scenen utan att gå sönder? Janet Leigh hade en bruten arm under hela inspelningen av Touch of Evil, visste du det? Och Godard lyckades övertala Brigitte Bardot att ändra frisyr för Le Mépris genom att gå på händerna. Ja, jag var en sån som dyrkade den franska nya vågen, att se À bout de souffle förändrade saker. Jag tror det får dig att himla med ögonen. Men ju mer jag tänker på det, desto

mer övertygad blir jag om att det mest värdefulla Godard har gett oss är dansen: koreografin i Bande à part, såklart, men också Anna Karinas ensamma dans på caféet i Vivre sa vie och kvinnan vid jukeboxen i Pierrot le Fou. Så är Les Demoiselles de Rochefort min favorit Demy-film också, trots att Les Parapluies de Cherbourg är bättre. Systrarna Garnier, i sina överdimensionerade hattar och med en aldrig sinande ström av blåsinstrument vid sin sida, hur de frågar om de ska spela något av Michel Legrand. Men det där med att allt förändrades, så kände jag med Magnolia också, när grodorna regnade ner. Och Crouching Tiger, Hidden Dragon, jag minns att jag satt på första raden, alldeles för nära bioduken, och de flög över taken, flög genom skogen. Ärligt talat, och skratta inte nu, var det samma med Who Framed Roger Rabbit?, hur den filmen både omfamnar och leker med film noir, är så svag för det. Det är väl därför jag aldrig tröttnar på Lynch. Men vad är det med Old Holly wood som lockar så, även för mig som endast upplevt det i ett efteråt? Nostalgi? Retrofetischism? To Have and Have Not får mig alltid att tänka på min mor mor, hon säger ofta att inget på film, varken före eller efter, har varit så erotiskt laddat som när Lauren Bacall stod i dörr öppningen och sade You know how to whistle, don’t you Steve? You just put your lips together and blow. Och jag förstår henne. Alla dessa kvinnor, hur har de format mig? Ingrid Bergman när hon nynnar As Time Goes By i Casablanca. Shirley MacLaine när hon håller upp tennisracketen i köket i The Apartment. Rosalind Russell när hon river loss telefonen i His Girl Friday. Debbie Reynolds när hon hoppar ut ur tårtan i Singin’ in the Rain. Audrey Hepburn när hon tror att Gregory Peck blivit av med sin hand i Roman Holiday. Rita Hayworth när hon kastar i väg sin cigarett i Gilda. Katherine Hepburn när hon säger shut up, shut up åt James Stewart i The Philadelphia Story. Cary Grant var livrädd för leoparden i Bringing Up Baby, men inte Hepburn, fast den attackerade henne en gång när hon dansade så att klänningen virvlade runt. Jag älskar när Grant säger Now it isn’t that I don’t like you, Susan, because, after all, in moments of quiet, I’m strangely drawn toward you, but – well, there haven’t been any quiet moments. De tysta stunderna, i Bringing Up Baby finns inga sådana. Men hos mig finns de. Ännu är det mörkt ute men det ljusnar fortare hela tiden nu. Det är början på slutet, kom vi inte fram till det, snart är sommaren i full blom och sedan är det över. Jag ska lägga mig, det är dags. Men först ska jag lyssna på Yumeji’s Theme från In the Mood For Love. Har du tänkt på att vi aldrig får se Maggie Cheungs man eller Tony Leungs fru i den filmen, Wong Kar-wai filmar dem alltid bakifrån eller från en plats där de inte syns. De är frånvarande för oss precis som för dem de bedrar, och i frånvaron är de helt och hållet närvarande.

Skribenten är poet och filmkritiker

LIBERO 2 / 2021

Kritiikki

OODI VAPAALLE AJATTELULLE JA IHMISYYDELLE Václav Havel: Euroopan toivo – Esseitä ja puheita 1978–2002. Suom. Minna Suikka. 2020. Niin&Näin.

Euroopan toivo on kokoelma tšekkiläisen näytelmäkirjailijan, toisinajat telijan ja maansa presidenttinä toimineen Václav Havelin esseitä ja puheita. Teok sen suomentaja Minna Suikka on tehnyt hienon työn Havelin monipuolisen ja älylli sesti kutkuttavan ajattelun esittelemiseksi suomalaiselle yleisölle. Kokoelma on mie lenkiintoinen otos sekä Havelin aikalais analyysiä neuvostototalitarismin alaisesta Tšekkoslovakiasta ja rautaesiripun romah tamista seuranneesta kahtiajaon häviä misestä että hänen filosofiaa, politiikkaa, ihmisen ja ilmaston suhdetta sekä Euroo

LIBERO 2 / 2021

pan merkitystä koskevaa ajatteluaan. Havelin kirjoitukset innostavat lukijan haastamaan omaa ajatteluaan. Kenties hänen ajattelunsa kiehtovuus piilee siinä, kuinka vaikea hänestä on saada otetta. Ranskalaisfilosofi Michel Foucault’n tavoin Havel suorastaan pakenee kaiken laisia määritelmiä ja kategorioita – onpa kyse sitten poliittisista ideologioista tai filosofisista traditioista. Toisinaan hänestä kuultaa vahvasti läpi vastavalistuksellinen modernisaatiokriitikki, toisinaan hän puo lestaan vaikuttaa itse valistuksen kriittisen hengen mallioppilaalta.

JÄRKI VAPAANA KAHLEISTAAN

Teoksesta piirtyy kuva monitahoisesta ajattelijasta, joka monin tavoin henkilöi valistuksen ihannetta itsenäisestä ajatte lusta – sen sijaan, että hän yhteiskunnan pelosta, oman edun tavoittelusta, helppo jen valmiiden vastausten etsimisestä tai laumasieluisuudesta johtuen ulkoistaisi ajattelunsa muille. Vaikka hän tuli alkujaan laajemmin tunnetuksi itäblokin totalitaris

tista yhteiskuntajärjestelmää kritisoineena toisinajattelijana ja järjestelmän ihmis oikeusrikkomuksia arvostelleen kansalais liike Peruskirja 77:n alullepanijana, ei hän ollut sen innostuneempi kapitalismista kuin valtiososialismistakaan. Päinvastoin Havel kritisoi myös läntistä itsekkyyden ja kulutuskulttuurin aiheuttamaa ympäristö tuhoa, sokeaa ”markkinakiihkoa” sekä poli tiikkaa, joka johtaa jatkuvasti syvenevään kuiluun rikkaiden ja köyhien välillä.

Kieltäydyn luokittelemasta itseäni vasemmistoon tai oikeistoon. [– –] Ja kaikkein vastahakoisimmin julistan kuuluvani ”keskelle”. (s. 154). Olen tyrmistynyt siitä, kuinka syvästi monet länsimaiset ihmiset ovat riippuvaisia ideologiasta [– –] Heidän ikuiset pohdintansa siitä, ketä tämä tai tuo näkemys palvelee tai kenen asiaa se edustaa, mitä po liittisia tendenssejä se heikentää tai vahvistaa! [– –] Tuo loputon, uuvut tava tutkiskelu sen määrittämiseksi, onko tämä tai tuo kanta, mielipide tai henkilö vasemmistolainen, oikeisto lainen, keskustavasemmistolainen vai oikeistokeskustalainen! Aivan kuin lo keroon sijoittaminen olisi tärkeämpää kuin mielipiteen sisältö. (s. 134). 1900-luvun historiallisen kontekstin, jyrkän ideologisen kahtiajaon ja Havelin omat kokemukset huomioiden on ymmär rettävää, miksi hän vastusti kaikenlaisia kollektiivisia lokeroita ja halusi olla vapaa paitsi poliittisesti myös ajattelultaan. Huo mionarvoista on kuitenkin, että poliittinen aate ja siihen sitoutuminen eivät tarkoita staattisen aatejärjestelmän omaksumista, kykenemättömyyttä tarkastella omaa ja viiteryhmänsä ajattelua kriittisesti tai sitä, ettei ihminen suostuisi joskus myös muut tamaan ajatteluaan. Vasemmistolainen voi olla ilman, että ulkoistaa ajatteluaan sokeasti puolueohjelmalle, ideologialle tai edes Karl Marxille. Yksikään aatetraditio ei ole koskaan sisäisesti täydellisen kohe rentti ja yksimielinen tai pidä sisällään jotain puhdasta ideaalityyppiä.

EUROOPPALAISEN UNIVERSALISMIN KAHDET KASVOT

Juuri jatkuvasta itsereflektiosta on Have lin ajattelussa pitkälti kysymys. Hänelle keskeistä oli humanismin, ihmisarvon ja ihmisoikeuksien vaaliminen. Ihmisenä olemiseen hän yhdisti vahvasti juuri itse näisen, avarakatseisen sekä abstrakteista ja ahtaista aatejärjestelmistä vapaan ajattelun. Hän korosti, että ”järjestel mät ovat ihmisiä varten, ei päinvastoin” (s. 163). Havelin itsereflektio ei kuitenkaan ulottunut ainoastaan häneen itseensä tai oikeisto–vasemmisto-politiikkaan vaan myös laajemmin Euroopan rooliin maail massa. Hän havaitsi harvinaisen terävä näköisesti, kuinka kaksiteräinen miekka eurooppalainen universalismi on ollut.

Eurooppa on omaksunut käsityksen universalismista, joka koostuu ideas ta, että mikä on meidän silmissämme parasta, sen täytyy olla parasta koko maailmalle – ja jos meidän on mahdol lista levittää tätä parasta, se on suo rastaan velvollisuutemme. (s. 200). Havelin mukaan Eurooppa on levittä nyt historian kuluessa maailmalle tuhan sittain asioita, joiden hyviä ja huonoja puolia ei ole voinut erottaa toisistaan. Valistuksen hengessä on viety niin demo kratiaa, oikeusvaltiota kuin ihmisoikeuk siakin – niin hienostunutta teknologiaa kuin hienostuneita aseitakin, sosiaalisen oikeudenmukaisuuden puolestapuhujia yhtä hyvin kuin rasismia, ristiretkeilijöitä ja valloittajia. Eurooppa on edistänyt glo baalia vaurautta ja hyvinvointia ja samalla syössyt kokonaisia alueita köyhyyteen markkinataloutta koskevilla käsityksil lään vieraannuttaen niin ihmiset kuin planeettamme.

Äärimmäisen tarttuvat, jopa aggressii viset jatkuvan muutoksen, kehityksen, edistyksen, laajenemisen, leviämisen, valloituksen sekä loputtoman kasvun ideat, yhtä lailla kuten ajatus täydelli sestä maailmasta, joka täytyy raken

taa ystävyydellä, ja jos se osoittautuu mahdottomaksi, niin sitten vähemmän ystävällisesti – ne ovat kaikki leimalli sesti eurooppalaisia ajatuksia. (s. 200). Havelin mukaan maailman auttaminen – tapahtuupa se sitten missä muodossa tai mistä syystä tahansa – vaikuttaisi olevan jonkinlainen Euroopan pysyvä pakko-oire (s. 200). Hän toteaa, ettei Euroopan tehtävä ole enää levittää – väki vallattomasti tai väkivaltaisesti – omaa uskontoaan, kulttuuriaan, sivistystään tai käsitystään hyvästä. Sen tehtävä ei ole saarnata muulle maailmalle oikeusvaltios taan, demokratiastaan, ihmisoikeuksis taan tai oikeudenmukaisuudestakaan. Havelin mukaan ainoa tapa, miten Eurooppa voi tulevaisuudessa auttaa muuta maailmaa, on tarjota omalla ole massaolollaan esimerkki, kuinka erilaiset ihmiset voivat tehdä rauhanomaista yhteistyötä menettämättä omaa iden titeettiään. Nyt hän kuulostaakin itse valistuksen, Immanuel Kantin ja tämän kategorisen imperatiivin vahvasti omak suneelta opetuslapselta. Hän vetoaa itse universalismiin ”Euroopan henkisenä tra ditiona” ja peräänkuuluttaa sen määräystä ”ajatella kaikkia, käyttäytyä niin kuin kaikkien tulisi käyttäytyä ja etsiä yleis maailmallisesti hyväksyttäviä ratkaisuja”. (s. 180–182). Siinä, missä 1900-luvulla LänsiEurooppa näki itäblokin totalitaristisen järjestelmän itselleen vieraana, vastakkai sena ja omaa olemassaoloaan uhkaavana tekijänä, Havelin mukaan myös neuvosto sosialismi on peräisin samasta univer salistisesta, abstraktioita korostavasta länsieurooppalaisesta modernisaatiokehi tyksestä. Se on äärimmäinen ilmentymä rationalistisesta universalismista, joka uskoo edustavansa ”oikeaa ymmärrystä”, ihmiskunnan ylimmäistä kehitysastetta sekä objektiivista tietoa siitä, mikä on kaikille maailman ihmisille, kulttuureille ja yhteiskunnille parasta. Totalitarismi on siis lännen oman kehityksen pisimmälle kehit tynyt muoto, ei jotain sille ulkopuolista. Se tulisi Havelin mukaan nähdä modernin

LIBERO 2 / 2021

sivilisaation ja rationalismin kuperana peilinä ja vääjäämättömänä seurauksena – groteskina suurennettuna kuvana sen omista syväsuuntauksista. Näin ollen hän varoittaa, että totalitaarisia järjestelmiä tulisi tarkastella läntisen maailman tule vaisuudentutkimuksena. (s. 105–106). LOPUKSI

Vaikka Havelin kirjoitukset ja puheet ovat kaikki oman historiallisen hetkensä tuot teita, on hämmästyvää, kuinka ajankohtai sia ne ovat tämän päivän maailmassa sekä Euroopan sisällä että globaalisti. Valistus arvot ja niihin perustuvan liberaalin demo kratian hylkäävän äärioikeistolaisuuden nousu ja teknologian mahdollistama kan salaisten valvonnan jatkuva lisääntyminen Euroopan sisällä ja muualla maailmassa ovat yhtä lailla seurauksia universalismin ja rationaalisen modernisaatiokehityksen kehityksestä ja niiden sisäisistä jännit teistä. Esimerkiksi itäisen Euroopan kas vava vihamielisyys länttä, sen arvoja ja liberaalia yhteiskuntajärjestystä, kohtaan on osaltaan seurausta kokemuksista, että länsi on yksipuolisesti ylhäältä päin tuputtanut omia arvojaan, instituutioi taan ja yhteiskuntajärjestelmäänsä sekä suhtautunut Itä-Eurooppaan ja itäeuroop palaisiin kuin toisen luokan kansalaisiin – ylenkatsovasti ja epätasa-arvoisesti. Holhoava tai ylimielinen suhtautuminen muuhun maailmaan ja toisiin ihmisiin synnyttää väistämättä katkeruutta, vihaa ja epäoikeudenmukaisuuden kokemusta. Niin ihmisten, maiden kuin kulttuurienkin välisissä kohtaamisissa olisi sen sijaan tärkeää vastavuoroinen tunnustus. Havelin kirjoituksista herää kuitenkin eräs dilemma. Yhtäältä hän sitoutuu valistuksen universalismiin ihmisarvon ja ihmisoikeuksien osalta, mutta toisaalta vaatii, ettei Euroopan tule enää – tarkoi tusperistä tai tilanteesta riippumatta, väkivaltaisesti tai väkivallattomasti – puut tua muiden maiden tai kulttuurien asioihin oman oikeudenmukaisuutensa nimissä. Kirjoituksista jää avoimeksi, mihin Havel vetää tässä asiassa rajan. Tulisiko Euroo pan sulkea silmänsä esimerkiksi itsensä

LIBERO 2 / 2021

ulkopuolella tapahtuvaan kansanmurhaan, kidutuksiin ja mielivaltaisiin ihmisoikeus loukkauksiin? Olisiko kiellettyjen asioiden listalla aseellisten väliintulojen lisäksi myös ihmisoikeuksia vaativat julkiset puheenvuorot tai taloudelliset pakotteet? Eikö Euroopan unionin tulisi tehdä mitään Unkarin tai Puolan huolestuttavalle yhteiskunnalliselle kehitykselle? Vaikka on perusteltua vastustaa imperialismia, missä muodossa se ikinä ilmeneekään, tai lännen ihmisoikeuksien verukkeella oikeuttamia toimia esimerkiksi Irakin tai Vietnamin sodassa, myös täydel linen relativismi on vaarallinen tie. Sanna Marinin kannanottoa liittyen Kiinan uiguureihin kohdistamiin ihmisoikeus loukkauksiin ja EU:n vaatimuksia Venäjän oppositiopoliitikko Aleksei Navalnyin vapauttamisesta tätä kohtaan esitetyistä

mielivaltaisista syytteistä voisi kumpaa kin pitää eurooppalaisen universalismin uusina pyrkimyksinä puuttua oman oikeu denmukaisuutensa näkökulmasta muiden maiden asioihin. Sekä Kiinan että Venäjän suunnalta tämän kaltaisia syytöksiä onkin kuultu, mutta myös esimerkiksi Suomessa pääministeriä on – eritoten konservatiivien piiristä – kehotettu pitämään näppinsä erossa Suomen ulkopuolisista asioista. En osaa sanoa, mitä Havel olisi näistä asioista ollut mieltä, mutta katsoisin, että kulttuurien tasa-arvoon ja moninaisuuteen sitoutuminen ei tarkoita, että Euroopan tulisi kyseenalaisesta menneisyydestään huolimatta seurata hiljaa vierestä sen sisällä tai ulkopuolellakaan tapahtuvia vakavia ihmisoikeusrikkomuksia. KRITIIKKI MARIANNE SANDELIN

HALLINNASTA TARTUNTAAN JA PAKOON Jokin meissä valvoo – Todellisuuden tutkimuskeskuksen esseitä hallinnasta ja hallitsemattomuudesta (Toim. tekijät). 2021. Like Kustannus/Otava.

Pakopiste (Toim. Hannu-Pekka Björkman & Nina Honkanen). 2020. Into Kustannus Oy. Tartunta (Toim. Pontus Purokuru). 2020. Kustannusyhtiö Kosmos.

NYKYISYYS JA SEN PROBLEMATISOINTI

Olen lukenut paljon kevään aikana Michel Foucault’n tuotantoa. Yksi syy Foucault’n lukemiseen on ollut yrittää ymmärtää hänen tapansa käyttää kritiikin käsitettä. Foucault tunnetusti näki itsensä pikem minkin kriittisen ajattelun historioitsijana kuin filosofina ja pyrki Immanuel Kantin valistusfilosofian innoittamana muodosta maan kuvaa filosofian tehtävästä historial lisen järjen itsekritiikkinä. Foucault’lainen kritiikki ei olekaan sama asia kuin kirjallisuutta ja taidetta koskeva taidekritiikki. Niin sanotussa foucault’laisessa genealogiassa kritiikin tarkoituksena on historiallisesti proble matisoida vallitseva nykyisyys. Problema

tisointi koskee tulkintaa ja kykyä nähdä se, mikä on nyt, tällä hetkellä, tärkeää ja vaikuttavaa. Mitä tapahtuu nyt? Keitä me olemme? Minkälainen tapahtuma nykyisyys on itsessään ja mitkä kohdat siinä viittaavat historiaan, mitkä tekijät asettavat siinä erilaisia katkoksia tai mikä tekee nykyisyydestä erityislaatuisen? Mitä mahdollisuuksia nykyisyys asettaa ihmi sille tai mitä uhkakuvia se muodostaa? Miten tämä liittyy esseistiikkaan? Vaikka taidekritiikillä ja esseellä teksti lajina on vahvojakin historiallisia lähtö kohtia, niin foucault’lainen kritiikki voi kenties olla yksi tapa käsittää tämän hetkistä esseistiikkaa sekä kasvavaa innostusta esseeseen tekstilajina. Nykyi syyden luonne on mielestäni esseistiikalle

monessa mielin ominainen. Tämä ei tie tenkään ole ainut lähtökohta, josta esseis tiikkaa voi kirjoittaa, mutta lähivuosien kokemusesseet, kulttuuripoliittiset teemat sekä muuttuneet globaalit suhteet ovat tehneet esseestä yhä enemmän kuvatun kritiikin kaltaisen tekstilajin. KOKOELMIA KORONASTA JA PANDEMIAA EDELTÄVÄSTÄ AJASTA

Viimeisen vuoden aikana on ilmestynyt kolme kirjaa, jotka osuvat yllä olevaan hahmotelmaani nykyisyyden luonteesta sivuten koronaa koskevaa kokemusta. Pontus Purokurun toimittama Tartunta (Kosmos) on näistä selkein koronaa kos keva kirjoitusten kokoelma. Tosin Tartunta ei ole varsinaisesti esseeantologia, koska se sisältää myös esimerkiksi Suvi Auvisen novellin ja Aino Vähäpesolan, Reetta Pekkasen ja Harry Salmenniemen lyriik kaa. Tartunnassa kukin kirjan kirjoittaja on myös saanut käsittää kokoelman otsi kon haluamallaan tavalla. Tere Vadénin ja Antti Ronkaisen esseet ovat myös enemmän tai vähemmän kummankin omasta tutkijapositiosta kirjoitettuja, artikkelimaisia esseitä. Kokoelma sisältää myös esimerkiksi Tuomas Nevanlinnan Ylen Kulttuuricocktailissa aikaisemmin

julkaistun esseen ”Poikkeustila”, joka on päivitetty ansiokkailla jälkisanoilla. Osana Todellisuuden tutkimuskeskuk sen tämänvuotista 20-vuotisjuhlavuotta toimitettu Jokin meissä valvoo (Like) taas sivuaa osittain koronaa edeltävää aikaa. Kokoelman kirjoittajat koostuvat esitys taidekollektiivin toimintaan nivoutuvista tekijöistä. Vaikka kullakin kirjoittajalla on omat esseensä, niin kirjan kirjoitus ja toimitustapa on ollut kollektiivinen, prosessimainen ja sääntöihin perustuvan metodimainen. Kokoelman kantaviksi teemoiksi voisi nostaa tarpeen henkilökoh taiseen kontrolliin, nykyisyydessä kirjoitta jien henkilökohtaista ahdistusta tuottavat teemat sekä yrityksen purkaa kirjallisesti tunnistettuja subjektiivisia rajoitteita, pel koja ja tarpeita. Todellisuuden tutkimus keskuksen tutkimuksellisen toiminnan parissa pitkään vaikuttanut Pilvi Porkola kirjoittaa esimerkiksi tekoälyn ja teknolo gian positiosta ymmärtää kysymys ihmi syydestä. Viime vuonna proosakirjailijana debytoinut ja kollektiivin perustajajäseniin lukeutuva Janne Saarakkala pohtii unetto muuttaan ja emotionaalisia rajoitteitaan. Tuomas Laitinen kirjoittaa ikään kuin metaesityksen, jossa esitystaiteilija on tuomittu kärsimään elinkautistuomiotaan esityksen vankina. Vähän jotenkin nurinkurisesti parhai ten näyttelijänä tunnetun Hannu-Pekka Björkmanin ja kirjailija Nina Honkasen toimittama Pakopiste (Into) on yhdistelmä kummankin edellä kuvatun antologian tee moja ja tunnelmia kymmenen taustaltaan

ja tyyliltään erilaisen kirjoittajan voimin. Pakopiste nimenä viittaa yritykseen ymmärtää ja tunnistaa hetkiä, jolloin esimerkiksi erilaiset pelot, vallitseva todel lisuus tai toiveet pakottavat pysähtymään. Kuulostaa ehkä hieman epämääräiseltä, mutta kokoelma onnistuu kuitenkin onnis tuneesti ja monipuolisesti todistamaan, että pakopisteitä tässä mielessä on ole massa. Esimerkiksi historian tutkija Jenni Kirves pyrkii oman tutkimuksen kohteensa sota-ajan kautta luomaan yhteyksiä koro naan ja poikkeustilaan ja teatteriohjaaja ja kirjailija Juha Hurme käsittelee persoo nallisella otteella monodraaman muodossa omaa psykoosikokemustaan. Honkanen taas käsittelee vanhempiensa kuolemaa, ja Björkman kuvaa työlle omistautumistaan, joka melkein onnistui tappamaan hänet. PANDEMIA, KRITIIKIN KRITIIKKI JA PROBLEMATISOINNIN VAIKEUDET

Palaan vielä hetkeksi alussa esittä määni ajatukseen foucault’laisen kritii kin ja esseistiikan välisestä suhteesta. Foucault’lainen kritiikki koskee tietyllä lailla kysymystä vallitsevista käsityksistä,

LIBERO 2 / 2021

ajattelusta ja toiminnasta sekä tiedosta ”valmiiksi annettuina” esityksinä, ja se tähtää käytäntöihin, jotka mahdollistavat toisin toimimisen sekä edellytykset sub jektien vapauden harjoittamiselle. Tällä on kuitenkin ajallisia rajoitteita ja edellytyksiä, ja siten on syytä korostaa kritiikkiä jatku vana toimintana. Uskon, että esseistiikan pitää tehdä rohkeita väitteitä todellisuudesta, oli kyse sitten todellisuuden kriittisestä erittele misestä tai sen kokemusten kautta tapah tuvasta jäsentämisestä ja purkamisesta. Kyvystä osoittaa, että asiat eivät ole yksi selitteisiä tai sellaisenaan annettuja. Hyvä esseistiikka ei ehkä sinänsä esitä luonteel taan väitteitä, vaan onnistuu erittelemään erilaisia näkökulmia, onnistuu kuvaamaan jotakin ajattelemisen mahdollisuutta tai tekee kielellisesti näkyväksi jotakin, jonka myös lukija tunnistaa. Mainitut kokoelmat onnistuvat kukin tavallaan kirjoittamaan elämästämme ajasta onnistuneesti. Ne myös ottavat erilaisen temporaalisen suhteen elä määmme aikaan sekä vallitsevaan pande miaan. Kokoelmasta riippumatta monella elää ajatus lisääntyvästä epätasa-arvosta sekä erilaisten lähtökohtien vaikutuksesta elämälle, joka oli henkisesti tasapainoinen, turvalliselta tuntuva, ehkä jopa onnellinen. Epävarmuus ja turvattomuus varmasti kertovat jotain elämästämme ajasta koro nasta riippumatta. Voi olla, että Tartunta tältä osin hiukan kärsii ajan kuluessa, koska kirjan tekstit on kirjoitettu vain muutamassa kuukaudessa pandemian alkamisen jälkeen, jolloin pan demiasta saatu tieto sekä poikkeustilaa koskeneet rajoitukset ovat muuttuneet useampaan otteeseen. Silti Tartunnan tapa koota yhteen tekstilajeiltaan ja muo doltaan hyvin erilaisia kirjoituskokonaisuuk sia on onnistunut. Salmenniemi onnistuu edesmenneelle runoilija Marko Niemelle kirjoittamassaan runoelmassa ”Ymmärrys” kuvaamaan ihmiselle ominaista pakko miellettä ymmärtää kuoleman kaltaista mestarimerkitsijää, Antti Holma avaa pandemian yhteyksiä HI-virusta ja AIDSia koskeviin käsityksiin homoseksuaalien

LIBERO 2 / 2021

yhteisöissä, Purokuru erittelee omassa esseessään hienosti digitaalisten alustojen ja ärsykkeiden vaikutusta omaan keskit tymiskykyynsä sekä pohtii pandemiaa globaalissa kuvassa. Iida Sofia Hirvosen alun perin LiveJournal-alustalla netissä kirjoittamat päiväkirjamerkinnät ansait sevat myös tulla painetuksi dokumentiksi tähän aikaan liittyvinä ironian tasoina. Tämä ”Koronacommunism”-kokonaisuus on Nevanlinnan tavoin toimitettu onnistu neesti Hirvosen myöhemmin kirjoittamalla epilogilla. Pakopisteessä Juha Seppälä tekee esseessään ”Myrskyn mentyä” kriittisim män arvion siitä, millainen maailma on pandemian päättymisen jälkeen. Vähän vastaavalla tavalla Helena Sinervo pohtii nykyistä elämänmuotoa ja sitä, miten rakentaa siltaa menneisyyden käytän töjen kestävämpien käytäntöjen välillä sortumatta nostalgiaan. Harvakseltaan kirjoittajana julkaistua Björkmania lukisi mielellään enemmänkin. Hannu Raittila sekä kotimaisen esseen taiturit Tommi Melender ja myös Tartuntaan kirjoitta nut Antti Nylén ovat tyylilleen uskollisia kirjoittajia, jotka eivät petä. Korona ei ole välttämättä yksittäisissä esseissä läsnä, mutta Pakopiste omalle teemalleen uskol lisena ulottuu kirjoittajien henkilökohtai sille alueille niin pandemiaa edeltävässä

ajassa kuin nykyisyydessäkin. Sama pätee myös Jokin meissä valvoo -antologiaan. Kokoelman vahvuudet ovat kirjoitustyylien kirjavuudessa sekä kir joittajien tavassa hahmottaa nykyisyyttä onnistuneesti myös somaattisten, mieleen liittyvien oikkujen, kuten esimerkiksi himon, kautta. Heidi Backström pohtii terä västi, miten korona saattaa mahdollisesti muuttaa ruumiillista suhdettamme toisiin. Jonna Wikström palloilee taitavasti sek suaaliseen ja emotionaaliseen huomioon liittyvien tarpeiden ja vanhemman huolen teemojen välillä, kuljettaen mukana huo mioitaan omista kokemuksistaan sosiaalija nuorisotyössä. Lea Kalenius pohtii niinkin kiinnostavaa teemaa kuin henkilö kohtaista sokerinhimoaan. Titta Halisen ja Johanna Matrukan esseissä yhteistä ovat henkilökohtaiset menetykset. Uskoisin, että koronaa ei ole tyhjen netty esseiden osalta siltikään täysin kokonaan. Foucault’lainen kritiikki esseen osalla post-pandemisessa ajassa voisi tehdä näkyväksi teemoja, jotka korona hautasi. Oma pohtimisen arvoinen tee mansa on myös itsessään, kuinka erikoista aikaa me olemme lopulta eläneet ja onko korona todella itsessään se teema, jossa tiivistyy nykyisyyden luonne. KRITIIKKI JOONAS PULKKINEN

ESSEITÄ RUUMIIN JA MAAILMAN RAJAPINNALTA Silvia Hosseini: Tie, totuus ja kuolema. 2021. Gummerus.

Mitä yhteistä on identiteettipolitii kalla, esseistiikalla ja auringon lämmön raukaisemalla keholla? Vastaus: ne kaikki avaavat näkökulmia siihen, mistä kokemus omasta itsestä on tehty ja miten minuutta tuotetaan ja ilmaistaan suhteessa ympä röivään maailmaan.

Kaikista niistä kirjoittaa myös Silvia Hosseini toisessa esseekokoelmassaan Tie, totuus ja kuolema. Hosseinin esi koiskokoelma Pölyn ylistys (2018, Savu keidas) esitteli monipuolisen ja terävän kirjoittajan, ja uutuus jatkaa samalla vahvalla linjalla.

Vaikka Hosseini on omimmillaan kirjal lisuudesta kirjoittaessaan, aiheiden kirjo on tälläkin kertaa laaja. Kokoelman otsikon nimeämät temaattiset kokonaisuudet tie, totuus ja kuolema kajahtavat jylhinä, mutta purkautuvat kirjoituksiksi matkalla olemisesta ja Matkalla-romaanista, femi nismistä, lukemisesta ja kirjoittamisesta, arabikulttuurin vaikutuksesta Euroopassa, pääomasta, iranilaisista sukulaisista, lin nuista, menetyksestä ja ruumiillisuudesta. ”Matkustamisen ilo” -essee pukee sanoiksi paitsi reissaamisen ihanuutta ja sen merkitystä kirjoittamiselle, myös sitä moralismia, joka lentomatkailuun nykyisin yhdistyy. ”Pitelet käsissäsi isoa hiili möykkyä”, Hosseini kirjoittaa tökkäisten hiilijalanjäljestään huolestuneen lukijan omaatuntoa. Tarkoituksena ei ole liputtaa ympäristöä tuhoavan elämäntyylin puo lesta, vaan todeta, että lentämisen rajoit taminen on ennen kaikkea poliitikkojen, ei yksilön, vastuulla. Kirjoittaja pyrkiikin asettumaan valmiiksi pureskeltujen mielipiteiden oppositioon. ”Miesten tarinoita” kritisoi politisoivaa feminististä lukutapaa, joka näkee kirjassa ainoastaan kirjoittajan tai päähenkilön sukupuolen ja tekee johtopää tökset teoksen merkityksestä ja arvosta sen perusteella. Essee muistuttaa, ettei miesten kirjoittama kaunokirjallisuus

tyhjene ”mieheyden” kuvauksiin sen enempää kuin naisten kirjoittama ”naiseu den” kuvauksiin, eikä tekijän sukupuolen pitäisi muodostaa lukuohjetta teokselle. Yksiulotteinen, samastumiskoke muksia hakeva lukutapa on yhteydessä identiteettipolitiikkaan, johon Hosseini tekee niin ikään pesäeroa – vaikka käsitteen epämääräisyyden takia ei tule täysin selväksi, missä mielessä identiteettipolitiikka esimerkiksi ”käyt tää samanlaista symbolista väkivaltaa, jota vastaan se kamppailee”. Lisäksi kattotermin alle ympätään esseissä sekä oikeistopopulismi että vähemmistöjen representaatioon keskittyvä politiikka, missä on ongelmansa. Hosseinin kritiikin kohteeksi tarkentuu kuitenkin someajan heimoutumislogiikkaan nojaava kapea näkemys siitä, mitä ja millaisia identiteetit ovat. ”Kuka minä olen?” -esseen minuu den muuttuvaisuutta ja monitahoisuutta performoiva leikittely onkin vastalause ryhmäidentiteettiajattelulle. Toisaalta identiteettipolitiikka hämärtää talouden rakenteiden roolia eriarvoisuuden tuottajina. Tätä artiku loidaan ”Ylpeys, ennakkoluulo ja pää oma” -esseessä, jonka esittämä analyysi pääoman merkityksestä Jane Austenin romaanissa on oivaltava, vaikkakin sen huomiot tulo- ja luokkaerojen kasvusta varsin tuttuja. Kotoisiin kulttuurikeskusteluihin osal listuvien esseiden lomassa kauemmas historiaan sukeltavat ja nyky-Irania käsit televät kirjoitukset tuovat vaihtelua. Esseiden näkökulma aaltoilee laji tyypillisesti yksityisestä yleiseen ja takaisin: ”Esseistille minuus on työkalu, havainnollistamisen väline”, Hosseini muotoilee. Kokoelman huipennus on ”Aurinkokuningatar”-essee, joka laajenee henkilökohtaisesta sairaskertomuksesta peräaukon vaivojen ja ulosteiden rie mukkaaksi kulttuurihistoriaksi. Hosseini kysyy, miksi niin usein suhtaudumme kehoihimme mittaamisen ja hallinnan kohteina, kiinnittämättä huomiota ruu miillisuuden kokemukseen sinänsä. Vammat ja sairaudet palauttavat ruumiin

kokemusmaailman keskiöön, vaikka yhtä hyvin voisimme arvostaa ruumista myös nautintojen lähteenä. Ruumiillisuus on myös kuolevaisuutta; elämäilo ja katoavaisuus, hilpeä ja vakava elävät rinnakkain, kuten kirjoittaja toteaa johdannossa. Myös Hosseinin teksti on samaan aikaan kepeän irtonaista ja tarkoin punnittua, ajatuksia osuvasti kiteyttävää proosaa. Toisinaan ärsyttävänkin itsetie toisesta näpäyttelystä taivutaan kipeään surun kuvaukseen. Vaikka lukiessa on vaikea olla muo dostamatta jonkinlaista suhdetta tekijään – omaan lukukokemukseeni vaikuttaa tässä tapauksessa väistämättä se seikka, että Hosseini on entinen opettajani –, kokoelma muistuttaa, että parhaimmillaan teksti itse toimii lukijan keskustelukump panina, ymmärtäjänä ja haastajana. Essee ei tarjoile valmiiksi paketoitua maailman katsomusta, vaan ehdotuksia ja näkökul mia, jotka voivat vaihtua myös sen sisällä. KRITIIKKI ANSA SALONEN

LIBERO 2 / 2021

KOLUMNI VESA RANTAMA

SUOMENRUOTSALAISET RUNOKIRJAT VASTAANOTETAAN HUOLELLA

Mitä voimme oppia vähemmistökielisestä kulttuuritahdosta?

Jos suomeksi kirjoittavan runoilijan kanssa puhuu teosten vastaanotosta, törmää usein lohduttomuuteen. Siellä, missä vielä pari vuosikymmentä sitten oli maakunta-, puolue- ja kulttuurilehtien monenkirjava mikrokosmos, on nyt autiota. Lehtiä on vähemmän, ne ovat juttuja kier rättävien konglomeraattien hallussa, eikä kirjallisuuden asema ylipäätään enää ole itsestään selvä. Merkittäväkin teos voi jäädä tyystin arviotta ja täten alttiiksi omaehtoisille löytäjille. Heitäkin soisi olevan enemmän, sillä suomenkielisiä runoteoksia tulee vuosittain satoja. Runoarviot ovat hyvä kulttuuritahdon ilmapuntari, sillä niistä karsimisen kynnys ei medioilla ole korkea. Yksittäisen arvion merkitys kasvaa sitä mukaa kuin diversiteetti vähenee. Aina, kun runoteos nostetaan jossain esille, on syytä juhlaan. Somejakoja tästäkään näkyvyydestä ei oikein saa, joten nykyi sissä mediaolosuhteissa runokritiikki on vääjäämättä outolintu. Preerian tuuli lehteilee ikkunasta nakattua nidettä. Hesaria kytätään kau hun ja epätoivon janalla. Kauppalehteen pikkunostoja kirjoittava Tommi Aitio on

LIBERO 2 / 2021

todellinen valontuoja. Vilkaisu kielivähemmistön piiriin todistaa, että toisinkin voisi olla. Ruotsia äidinkielenään puhuvia on Suomessa alle 300 000, reilut viisi prosenttia maan asuk kaista. Ruotsinkielistä runoutta julkaisevia kustantamoja on kaksi suurempaa – S&S ja Förlaget – ja useampi pienempi, Ellips ja Marginal etunenässä. Förlaget julkaisi kirjailija Peter Mick witzin uuden, aikalaiskriittisen runoteok sen Bo i ett hus som ligger i mörkret tänä keväänä, ja siitä on Suomessa kirjoitettu kymmenkunta arvostelua: Åbo Underrät telser, Hufvudstadsbladet, Vasabladet, Ny Tid... Suunnilleen samat tahot ovat arvioineet myös S&S:n kevään runo uutuuden, Martina Moliis-Mellbergin hienon ja minimalistisen falkin. Jopa Svenska Yle julkaisee kirjaarvioita, mikä on hyvä, mutta suomen kielisellä puolella olisi huutavampi pula vastaanotosta. On siis syytä toivoa, että käytäntö laajenee sinne, sillä aktiivisten marginaalien seuranta on julkista palvelua parhaimmillaan. Mickwitzin mukaan vähemmistökult tuurin piirissä koetaan ehkä suurempaa

velvollisuudentunnetta seurata kattavasti julkaistua kirjallisuutta: kyse ei ole ”vain” kirjallisuudesta vaan ruotsin kielen edel lytyksistä ylipäätään. Toisaalta julkaisuja myös on määrällisesti vähemmän, mikä mahdollistaa toimituksellisten resurssien tehokkaamman hyödyntämisen. Mickwitz mainitsee vastaanoton myös laajentuneen viime vuosina, omalla kohdallaan ja yleisesti. Siihen on konkreet tinen syy, jonka moni muukin lähteeni tun nistaa: Svenska Kulturfondenin tukema kolmivuotinen Kritikbyrån-hanke on ollut menestys. Hanke maksaa siihen ilmoittau tuneille kriitikoille puolivuosittain 30–80 prosenttia ekstrapalkkiota suhteessa alkuperäisiin palkkiomääriin. Vähemmän tienaavat saavat suuremman prosentin, enemmän ansaitsevat pienemmän. Ratkaisu on nerokas, mutta yksit täisenä hankkeena uhanalainen. Herää kysymys: olisiko tästä pysyväksi, valta kunnalliseksi, kenties julkisesti rahoite tuksi ratkaisuksi ”kritiikin kriisiin”? Kritiikin kriisi on ikiliikkuja, joka voi tarkoittaa mitä vain oletettua taantumusta arvostelu toiminnan piirissä. Kritikbyrån tarttuu taantumuksista konkreettisimpaan,

Sitten, kun koemme suomen oikeasti uhanalaiseksi kieleksi, suomenkielisen kulttuurin arvostus alkaa pian näkyä myös rahoituksessa. kritiikillä elämisen vaikeuteen. Jos tämä asia korjataan, moni muukin kääntyy parempaan suuntaan. Kritikbyrånin tuottaja Mathilda Larsson ei ota kunniaa aktiivisesta suo menruotsalaisesta kritiikkitoiminnasta, vaikka on ilahtunut hankkeen nauttimasta arvostuksesta. ”Uskon kyllä, että sillä on ollut vaiku tusta kenttään. Vaikutelmani on, että Kritikbyrån on kannustanut sekä kirjoit tajia, lehtiä että lukijoita kiinnittämään enemmän huomiota kritiikkiin, ja sen myötä sitä myös julkaistaan aktiivisesti. Hankkeen loppupuolella suunnitelmana on tehdä isompi selvitys siitä, onko kritiikkiä julkaistu enemmän projektin aikana ja jos on, miten paljon – eli silloin tiedetään myös ihan konkreettisesti, mikä tilanne on”, sanoo Larsson. ”Suomenruotsalaista kirjallisuutta on aina arvostettu erityisen paljon, koska sen yhteys ruotsinkieliseen kulttuuriin ja sen säilymiseen Suomessa on selvä. Meillä on myös runoilijoita, jotka kaikki tuntevat – Märta Tikkanen, Claes Andersson, Tua Forsström – joten myös runokritiikki on jossain määrin itsestään selvä asia.” Larssonin mukaan hankkeen jatkon eteen tehdään kovasti töitä, vaikka var muutta siitä ei ole.

”Olemme valmistautuneet myös tar vittaessa säilyttämään hankkeen osissa, joista jotkut kulttuuritahot voisivat jat kossa vastata. Kritiikkipalkkioiden pienuus on aina akuutti ongelma, joka vaatii pysy vän ratkaisun.” On ilo seurata omanarvontuntoista kulttuuritoimintaa, joka ei pidä omaa olemassaoloaan itsestäänselvyytenä. Vastaavaa logiikkaa voi nähdä siinä, miten avokätisesti tasaverosta ja suppeasta julkisesta sektorista tunnettu Viro tukee enemmistökulttuuriaan. Esimerkiksi Viron valtion kulttuurilehtituki on yli kolminker tainen verrattuna Suomeen, vaikka asuk kaita on viisi kertaa vähemmän. Viron kieli, kuten ruotsi Suomessa, on helppo nähdä uhanalaisena historiallisista ja maantieteellisistä syistä. Suomenkieli siltä vastaava kokemus puuttuu, mikä voi paradoksaalisesti tehdä suomesta verrok kejaan haavoittuvaisemman kielen. Sitten, kun koemme suomen oikeasti uhanalaiseksi kieleksi, suomenkielisen kulttuurin arvostus alkaa pian näkyä myös rahoituksessa. Nyt olemme vähemmistö ruotsia ja viroa enemmän globaalien kielipandemioiden armoilla. Runokritiikki kertoo kaikesta tästäkin, ei ”vain” runoudesta.

Kirjoittaja on muun muassa Nuori Voima -lehden päätoimittaja ja runokriitikko. Hän suosittelee Martina MoliisMellbergin falkia falkia, jossa sanoja ei ole liikaa: ”hjärtat fortsätter vara en muskel.”

LIBERO 2 / 2021

UNG, FINLANDSSVENSK OCH FÖRSEDD MED RÖD BLICK

”

För mig betydde det inte så

mycket att vara finlandssvensk förrän jag flyttade till Helsingfors. Jag växte upp i en pittoresk småstad där majoriteten tala de svenska. Hela min skolgång hade jag möjlighet att tala mitt modersmål, lika dant var det när jag gick till affären eller utförde andra ärenden på stan. Jag upp lever att jag hade en bra barndom, men jag insåg senare att den var rätt isolerad från Finland i stort. I Helsingfors börja de jag se klara skillnader mellan sätten på vilka man såg på finlandssvenskhet i huvudstaden versus där hemma. Jag fick höra att finlandssvenskar är rika och äger segelbåt på segelbåt – alltså en massa stereotyper. Jag började intressera mig av att kämpa för finlandssvenskheten efter att ha hört människor säga ”du är inte finlän dare, du är svensk”. Vad måste vi göra för att bevisa vår finskhet? Min familj och jag har gjort de saker en finsk människa borde göra men ändå är det tydligen inte tillräck

”

I sin senaste kongress godkände Vänsterunga enhälligt en motion om att grunda ett svenskspråkigt utskott, som sedan dess varit aktivt. Några av utskottets medlemmar berättar om sina erfarenheter av att vara finlandssvensk. Är det bara investeringsbostäder och pappor som betalar? Läs här!

”

ligt. Att vara finländare är ett beslut som borde vara mitt att ta men vissa makter vill inte tillåta mig det. Det är en av de många orsakerna till att jag kan relatera till invandrare och flyktingar till vårt land.

DET ÄR BRA ATT FINLANDS SVENSKHETEN ÖVERLEVER.

Före denna samling erfarenheter upp levde jag att finlandssvenskheten inte var något att kämpa för, eftersom jag under min uppväxt aldrig hade behövt förklara att vi inte alla är rika. Det tar fortfarande sjukt i mig att vara tvungen att förklara att vi också har problem med fattigdom

och missbruk i små svenskspråkiga byar och städer. Ja, en del finlandssvenskar är rika och lever ett bekvämt liv men det är en minoritet. Förstås existerade det också klasskillnader i min hemstad, men de var inte lika stora som i Helsingfors. Vi är inte osårbara inför de problem som kapitalis men för med sig in i våra samhällen. I dagens läge är jag väldigt intresse rad av att arbeta för finlandssvenskheten samt det svenska språket, och speciellt för svenskspråkiga arbetare, eftersom det inte finns så många andra som gör det. Det är bra att finlandssvenskheten överlever.

”

Jag har fått växa upp i en tvåsprå kig familj. Att kunna två språk flytande har öppnat upp för många möjligheter i mitt liv, gällandes allt från arbete, utbild ning och hobbyer. Men det har alltid varit svårt att veta var man passar in. Jag föddes i Helsing

TEXT AVA DAHLVIK, ANNA FUNCK, RAGNA MOSHAGEN, AUGUST ROSENDAHL

fors, och levde där tills min familj flyttade till Österbotten då jag var 12 år gammal. Hemma i Österbotten var jag alltid för finsk, men då jag reste till Helsingfors var jag för svensk. Hade man tur kunde man hitta en grupp kaverin i vilken alla upplevde samma slags känslor. Jag gjorde det, och det gav mig ett sammanhang och en tillhörighet under högstadie- och gymnasietiden. Det var inte förrän jag flyttade tillbaka till Helsingfors och blev aktiv i Vänster unga som jag upplevde ett språkdilemma. Vänsterkretsar är inte särskilt svensk språkiga, och i Helsingfors uppstod inte så värst många situationer i vilka man kan använda svenskan om man inte aktivt söker efter sådana. Trots att jag talar både svenska och finska flytande är det förstnämnda uppen bart lättare för mig. Speciellt då man ska prata politik föredrar jag svenska. Ganska snabbt märkte jag i Helsing fors att folk inte alltid kunde förstå vad jag menade då vi diskuterade politik. Jag hittade inte de rätta orden på finska, och förstod inte riktigt själv heller vad jag för sökte säga. Jag märkte också att mina språk kunskaper började bli sämre. Snabbt var jag i ett läge där min svenska och finska låg på samma nivå – en nivå som inte var så hög jag ville. Hösten 2019 stod det klart att en ändring måste ske. I ett tvåspråkigt land måste den näststörsta politiska ungdoms organisationen också ta det andra in hemska språket i beaktande. Vi beslöt tillsammans med några finlandssvenska kamrater att svenskans ställning inom Vänsterunga måste förbättras, samtidigt som också vänsterns ställning i Svensk finland måste förbättras. På det viset föd des Vänsterungas svenskspråkiga utskott. Nu har vi inom Vänsterunga verksam het också på svenska. Jag bor i Vasa, och det betyder att jag tillsammans med många andra härliga människor

kan snacka vänsterpolitik på svenska. Och att jag varken ses som för finsk eller för svensk då jag går till butiken. Livet ler alltså!

DET VAR INTE FÖRRÄN JAG FLYTTADE TILLBAKA TILL HELSINGFORS OCH BLEV AKTIV I VÄNSTERUNGA SOM JAG UPPLEVDE ETT SPRÅKDILEMMA.

”

För mig har finlandssvenskhet alltid

handlat om släkt, språk och hemvist. Med andra ord om min familj, min hemö och min hemdialekt. Åker man utomlands ska man vara beredd på att förklara sin exis tens åt människor som blir överrumplade av att det finns två nationalspråk i Fin land. I Finland har jag varit tvungen att understryka min vanlighet och mitt kräf tis- och segelbåtfria liv, trots att jag också är medveten om de privilegier som jag åtnjuter som en del av ankdammen, som till exempel möjligheten att ansöka om stipendier ur Svenskfinlands outtömliga kapitalreserver. Jag har dock aldrig riktigt upplevt någon stolthet över mitt moders mål – det är ju bara ett språk, och dess utom har jag inte själv valt mitt officiella modersmål. Min tvåspråkighet är en stor gåva som jag haft mycket nytta av i livet. Svenskfinland är ett typexempel på ett litet samhälle som av många av sina egna medlemmar upplevs som trångsynt och begränsat, men som samtidigt kan bidra till individens välmående. Finlands svenskarnas sammanhållning och gemen skap är faktorer som kan bidra till en

känsla av meningsfullhet, sammanhang och trygghet. Enligt senaste års under sökningar har svenskspråkiga finländare bättre hälsa än de finskspråkiga, och är även mer nöjda med sina liv. Till en viss mån kan det förstås vara ett resultat av inkomstskillnader, men socialt kapital är onekligen en viktig aspekt, i synnerhet då det gäller vår mentala hälsa. I en tid som präglas av allt större inslag av individua lism är det viktigt att bekämpa dess ne gativa effekter. En återgång till mindre och lokalt orienterade samhällen skulle vara ett steg i rätt riktning (men är lättare sagt än gjort). Ankdammen kunde således föregå med ett gott exempel. Det bör dock påpekas att små sam hällen som Svenskfinland utöver strikta normer även lider av andra slags problem. Små finlandssvenska kommuner är gro grund för bästa broder-nätverk och för osynlig korruption. Alla känner alla, och med hjälp av sociala kontakter går det att få arbetsplatser och avancera karriären. Det är lätt hänt att man favoriserar egna bekanta och släktingar. Detta kombinerat med stora kapitalreserver är ingenting att skryta över. Avslutningsvis kan jag konstatera att jag upplever det svenska språket som en stor del av både mig själv och mitt liv, och därmed vill jag bidra till att språket förblir levande även för kommande generatio ner. Detta behöver inte heller betyda att jag har förhåller mig entydigt positivt eller negativt till Svenskfinland och dess typ iska ingredienser. Ingenting är svartvitt! (Utom kanske de första tecknade serierna av Mumin)

”

Som finlandssvensk kan jag

ofta känna att jag hör hemma på många olika ställen, men samtidigt inte helt och hållet hör hemma någonstans. Man står med fötterna både här och där, men det känns inte som om det någonstans riktigt

går att stå helt och hållet stadigt. Som finlandssvensk från Helsingfors är min erfarenhet koncentrerad till huvudstaden, och det är ur det perspektivet jag skriver den här texten. Som helsingforsare blir jag ofta be mött med misstro då jag säger att min finska inte är särskilt stark. Så kan det bli när man inte haft mycket kontakt med det finska språket i barndomen och alltid legat för många steg efter i skolfinskan för att alls kunna lära sig ordentligt. Jag klarar mig på finska i butiker och kan i många sammanhang göra mig någo lunda förstådd, men det är inte mer än så. I situationer som jag märker att jag inte kommer klara mig på finska brukar jag ibland fråga om personen jag riktar mig till talar svenska. Allt för ofta blir svaret ”nej, do you speak English?”, vilket jag helst inte gör. Hellre försöker jag då kommunicera på min knaggliga finska. Jag önskar att det var vanligare att kommunicera även med bristfälliga språk kunskaper. Att vi skulle våga försöka

nå fram på språk som vi inte kan så bra, både för att bemöta människor på deras modersmål och för att förstärka våra egna språkkunskaper.

FÖR MIG ÄR DET VÄLDIGT VIKTIGT ATT FÅ KOMMUNICERA PÅ SVENSKA I SAMHÄLLET.

Finlandssvenskarna är en mycket heterogen grupp, men det som för enar oss är erfarenheten av att leva som svenskspråkiga finländare, och behovet att i Finland få existera på sitt moders mål. För mig är det väldigt viktigt att få kommunicera på svenska i samhället. Till

exempel är det inom sjukvården särskilt viktigt att få använda sitt eget moders mål, då det i vårdsituationer kan göra en stor skillnad. Att leva som finlandssvensk hand lar ofta om praktiska saker, exempelvis få tag på svenskspråkig information eller att få lärkarvård på svenska. Samtidigt ingår det också en kamp för det svenska språkets ställning; om att se till att sam hällets grundläggande tjänster finns att tillgå på svenska. Detta är långt ifrån lika enkelt som att i butiken snällt fråga ifall någon där råkar kunna svenska. För att vi i framtiden alls ska kunna använda svens ka i vardagen krävs det att vi värnar om svenskans ställning, inte bara i enskilda situationer utan också på en mer genom gripande samhällelig nivå.

KOLUMN HENRIK JAAKKOLA

FOTO: PINJA NIKKI

UNGDOMARS SÄTT ATT engagera sig i samhället förändras ständigt. Från nittiotalets djurrättsaktivister till dagens klimatstrejkare och de som är politiskt ak tiva på sociala medier - varje generation utvecklar sina individuella sätt att ta sig an den kamp som förs. Den rådande situatio nen i samhället och förutsättningarna för att uppnå publicitet har ett stort inflytan de på vilka metoder som man använder sig av. Vänsterunga driver i regel varje år en ny nationell kampanj med fokus på något specifikt tema, och samarbetar även med olika rörelser och organisationer. De stora kampanjerna har potential att uppmuntra ungdomar som inte är medlemmar i VU att engagera sig i frågor som de själva upplever som viktiga. Man borde aktivt arbeta för detta. För en nykomling är det mycket lättare att dyka in i ett konkret projekt med klar fokus än att delta i olika möten för att planera framtida verksamhet. Somliga av dem som deltar i VU:s kampanjer skul le sannolikt fortsätta engagera sig, men många skulle säkert också bara vilja delta i begränsad utsträckning. Detta är givet vis helt okej! I år kommer Vänsterunga att ha en förbundskongress mellan den 5. och den 7. november i Nystad, i landskapet Egentliga Finland. Då kommer medlem marna att bestämma vilka teman som ska fokuseras på under de kommande två åren. Vilka är de nya och inspirerande projekt som skulle kunna locka med nya aktiva? Må diskussionerna komma igång!

KUVA: PINJA NIKKI

PROJEKTBASERAD VERKSAMHET I VU

PROJEKTILÄHTÖISTÄ TOIMINTAA VANUUN NUORTEN yhteiskunnallisen kansalais vaikuttamisen muodot ja sisällöt ovat jat kuvassa muutoksessa. Jokainen sukupolvi ysärin eläinoikeusaktivisteista nykypäivän someaktivisteihin ja ilmastolakkolaisiin kehittää omat kamppailun keinonsa, jotka perustuvat sen hetkiseen yhteiskunnalli seen tilanteeseen sekä mahdollisuuksiin saavuttaa julkisuutta kamppailtaville asioille. Vasemmistonuoret toimii yhteistyössä ”yhden asian” järjestöjen kanssa sen lisäksi, että on toteuttanut keskimäärin kerran vuodessa valtakunnallisen tiettyyn tee maan keskittyneen kampanjan. Näitä kam panjoita kannattaisi hyödyntää aktiivisesti Vasemmistonuorten ulkopuolisten nuorten kannustamiseksi mukaan toimimaan tär

Skribenten är Vänsterunga rf.:s generalsekreterare. Kirjoittaja on Vasemmistonuorten pääsihteeri.

keäksi kokemansa aiheen puolesta. On helpompi hypätä toteuttamaan konkreettista toimintaa ennalta määritel lyssä projektissa kuin osallistua kokouksiin ja tulevan toiminnan suunnitteluun. Osa tällä tavoin kampanjoihin mukaan tulevista varmasti jää mukaan toimintaan, mutta osa olisi mukana vain hetken – ja se on täysin ok! Vasemmistonuorilla on liittokokous tänäkin vuonna. 5.–7. marraskuuta Varsinais-Suomen Uudessakaupungissa jäsenet pääsevät päättämään, mihin teemoihin järjestö keskittyy seuraavat kaksi vuotta. Mitkä ovat ne uudet innostavat projektit, jotka houkuttelisivat uusia toimijoita mukaan? Keskustelu alkakoon!

VASEMMISTONUORET YHTEYSTIEDOT

PIIRIJÄRJESTÖT

Lintulahdenkatu 10, 2. krs, 00500 Helsinki 045 348 5499 toimisto@vasemmistonuoret.fi www.vasemmistonuoret.fi PUHEENJOHTAJA

TIEDOTTAJA

Laura Tolvanen 050 472 1046 laura@vasemmistonuoret.fi

PÄÄSIHTEERI

TOIMINTA- JA TOIMISTOSIHTEERI

Viljo Ylirautalahti 045 348 5499 viljo@vasemmistonuoret.fi

KOORDINAATTORI

KESKI-SUOMEN VASEMMISTONUORET

Vaasankatu 10 40100 Jyväskylä Piirisihteeri: Miska Seppälä, 0400 671 686 keski-suomi@vasemmistonuoret.fi

HÄMEEN VASEMMISTONUORET

Henrik Jaakkola 045 644 7880 henrik@vasemmistonuoret.fi

Arto Leinonen 045 662 8206 arto@vasemmistonuoret.fi

KAINUUN VASEMMISTONUORET

Piirisihteeri: Saara Karjalainen, 040 828 4620 kainuu@vasemmistonuoret.fi

Lintulahdenkatu 10, 2. kerros 00500 Helsinki Toiminnanjohtaja: Mikael Kinanen, 044 019 5901 etela-suomi@vasemmistonuoret.fi

Liban Sheikh 050 501 9721 liban@vasemmistonuoret.fi

JÄRJESTÖ- JA NUORISOTOIMINNAN

ETELÄ-SUOMEN VASEMMISTONUORET

Näsilinnankatu 22 a 27 33210 Tampere Toiminnanjohtaja: Oskari Jokinen, 040 837 34 67 hame@vasemmistonuoret.fi

LAPIN VASEMMISTONUORET

ITÄ-SUOMEN VASEMMISTONUORET

Pohjoiskatu 6 80100 Joensuu (käyntiosoite Kauppakatu 44) Piirisihteeri: Emmi Rajavuori, 044 976 2830 ita@vasemmistonuoret.fi

Lapinkatu 2 96190 Rovaniemi Piirisihteeri: Mona Eskelinen, 040 7000 219 lappi@vasemmistonuoret.fi POHJOIS-POHJANMAAN VASEMMISTONUORET

Pakkahuoneenkatu 19 90100 Oulu Piirisihteeri: Anna-Maija Räihä pohjois-pohjanmaa@vasemmistonuoret.fi SATAKUNNAN VASEMMISTONUORET

Eteläpuisto 14 28100 Pori Piirisihteeri: Jesse Peltonen satakunta@vasemmistonuoret.fi VARSINAIS-SUOMEN

Arkistointia vuodesta 1945 www.kansanarkisto.fi

VASEMMISTONUORET

Tietoa työstä ja yhteiskunnasta Sörnäisten rantatie 25 A 00500 HELSINKI www.tyovaenperinne.fi

Liity liittoon!

Hakakatu 12 20540 Turku Piirisihteeri: Amro el-Khatib, 045 1312 552 varsinais-suomi@vasemmistonuoret.fi

Vapaus oppia! Vasemmistolaisten oma opintokeskus.

57.11.2021 UUSIKAUPUNKI

LIITTOKOKOUS

Etuovemme yhteiseen hyvään Riemukkaita hetkiä illanvietoissa

-20 %

Lukuisia etuja juhlaan ja yhdessäoloon Tradekan jäsenille. Osuuskunta Tradeka on moderni omistajaosuuskunta, joka tuottaa yhteistä hyvää. Tarjoamme jäsenillemme tuntuvia taloudellisia etuja ja palautamme tuloksestamme vähintään 10 % yhteiskunnalle – niille, jotka sitä eniten tarvitsevat. Johtoajatuksenamme on merkityksellinen omistajuus ja inhimillisemmän markkinatalouden toteuttaminen. Lunasta avaimesi yhteiseen hyvään:

tradeka.fi/liity