LANDSKAPETS RÄNDER ÄR MÄNNISKANS MÖNSTER

Människan är omgiven av mönster. I vår kulturmiljö är det ofta de linjeformade elementen som framstår i flertal, allt från dekorativa mönster på tröjan till stammarna på rad i den planterade granskogen. Många mönster är spår som direkt är ämnade att försköna men i mycket stor utsträckning är landskapets ränder en produkt av människans vilja att effektivisera produktionen.

teknikutveckling och rationalisering. En kort period var jordbrukets redskap utsmyckade. Under den tidiga industriepoken, 1870–1920, var redskapen ofta dekorerade med ränder och stiliserade blomstermotiv som ett led i försäljningsstrategin. Utsmyckningen av maskinerna och redskapen försvann med tiden, delvis på grund av slitage och efter 1930-talet tycks bruket att dekorera maskiner upphöra. Trots att det praktiska redskapet inte längre förskönas saknas inte ränder i jordbruket. I stället dominerar de genom spår i landskapet, tillfälliga så väl som permanenta. Odlingslandskapet, format under 6 000 år av odlarvilja, har undergått en rändernas förvandling i takt med människans teknikutveckling. Det brukade kulturlandskapets ränder inskränks inte till åkern utan har med människan spritt sig till nästan alla landskapets hörn.

Dåplogen gjorde sitt intåg i Sverige under senmedeltiden förändrades jordbearbetningen av åkern. Redskapet som användes dessförinnan, årdret, bildade också ränder genom att lämna grunda fåror då den gick som en krok genom jorden. Dessa ränder var tillfälliga då jordbearbetning med årder förutsatte bearbetning, så kallad ärjning, på längden, tvären och ofta även diagonalt. Samma yta passerades därför två till tre gånger.

Redskapet lämnade därmed mindre tydliga spår på ytan. Arbetssättet medförde att åkerns form kunde variera stort även om kvadratiska former gynnades då varken korta eller långa åkersträckor var effektivt eller behagligt att bearbeta. Plogen däremot går över åkern en gång, välter jorden till sidan och skapar breda parallella tiltor med färg av åkerns mylla. Förvisso dröjde det innan plogen helt slog igenom i det svenska jordbruket men sedan mitten av 1800-talet är det plöjda fält som dominerar.

Plogen bidrog även till att mer storskaligt omvandla odlingslandskapet till att bli randigt. Långsträckta åkrar var nämligen mer lämpade för plogen än de med oregelbunden kant eller form. Att minska antalet vändningar i förhållande till sträckan som plöjs effektiviserar arbetet. Detta var inte minst viktigt i det skånska slättlandskapet där upp till sex par dragdjur användes framför hjulplogen. Ett ekipage med 12 dragdjur var det knappast önskvärt att vända med mer än nödvändigt.

Plöjning och efterföljande harvning bidrog även till att jämna ut höjdskillnader. Topografins dalar och toppar har under alla odlingsår sakta men säkert jämnats ut. Sedan traktorns införande ökade plogdjupet och denna process påskyndades. Överplöjda bronsåldershögar har sjunkit och blivit ett med horisonten och byns gamla lertäkt har fyllts upp. Detta utplanande av topografin har skett över lång tid. En böljande horisont rätades ut och blev med tiden en allt mer rät linje. Tydligast kan det märkas där processen har hindrats. Det skedde bland annat vid bevarade skiftesgränser som går i kanten av en höjd. Där har det under tid bildats en tydlig terrassering genom att jord flyttats från höjden mot gränsen och med motsatt rörelse mot lägre partier på den andra sidan gränsen.

Under äldre tid var de flesta åkrar i en by uppdelade i mindre stycken,

Pl Jning Med H St

vid invigningen av Kulturens Östarp som Kulturreservat 2022.

så kallade tegar. Varje teg tillhörde en gård, och en gårds tegar låg utspridda över flera åkrar. Gårdarna ägde delar i byns alla åkrar – bra som dåliga, en till synes rättvis uppdelning som många gånger uppkommit genom klyvning av ägorna efter arv eller försäljning.

Bruket av tegen – plöjning, val av gröda, sådd och skörd, samordnades med de andra i byn. Fåror eller diken vid ägogränsen mellan tegarna formade linjeelement över åkern och tegarna låg som breda ränder i landskapet. Dessa svaga gränser är idag nästan helt utraderade i åkerlandskapet men har bevarats på de historiska kartor som tillkommit vid ägomätningar eller skiftesförrättningar.

Före skiftena hade varje gård i byn sina ägodelar utspridda vilket gynnade kollektivt brukande, men minskade den enskilde bondens handlingsutrymme. Systemet sågs bland annat från statens håll som ett hinder för effektivisering av jordbruket och ökande skördar. Skiftesreformerna, som pågick från 1700talets mitt fram till 1970-talet, hade som mål att samla en gårds ägor till helst en enda sammanhängande åker. Det smårandiga landskapet byttes mot mer effektiva mönster av större rektangulära former.

Vatten

är en nödvändighet för åkerns gröda men lika säkert är att för mycket vatten skadar. För att möjliggöra odling och tidigarelägga vårens jordbearbetning har åkermark genom tiderna dränerats på överflödigt vatten genom dikning. Dikena anpassades under 1500- och 1600-talen ofta efter åkermarkens topografi. Under 1700-talet och framför allt under 1800-talet grävdes mer systematiska raka öppna diken. På större egendomar kunde de öppna dikena utgöra flera mil av linjära system som flätades samman. Detta rutmönster kom i slutet av 1800-talet och nästan fullständigt under 1900-talets början att försvinna eftersom dikena då lades under åkerytan genom täckdikning. Med större sammanhängande åkerytor utan hindrande diken var mekaniseringen av jordbruket möjlig att genomföra i stor skala.

Radsåmaskinen

är möjligen ett av de tydligaste mönsterskapande jordbruksredskapen. Att så i rader har lång hävd vid trädgårdsodling, men på åkern är det en relativt modern företeelse i Europa. Som invention anses den ha uppkommit för 1 800 år sedan i Kina. Till Europa kom radsåddtekniken först under 1500-talet men fick en praktisk användning långt senare. Den rådande metoden att beså åkern förr var att fylla handen med sädeskorn och med utsträckt arm röra handen i en bågrörelse från sidan till framför kroppen och samtidigt öppna handen så att säden med fingrarnas hjälp sprids jämnt över en linje framför den som sår. Metoden är enkel men krävde flera års övning för att uppnå ett gott resultat där utsädet fördelades lagom tätt över hela åkern. Såningsmetoden var vindberoende och förutsatte efterarbete med att mylla ned sädeskornen i jorden. Nedmyllningen som mestadels utfördes med harv eller årder medförde ofta att sädeskornen kom på olika djup och

P Kartan Ver Mossby

i Ljunits härad från 1783 syns tydligt de smalrandiga åkrarna och ängarna som präglade landskapet före skiftesreformerna. Lantmäteristyrelsens arkiv.

därför utvecklades olika. Några kom för djupt och grodde inte alls, andra låg på ytan och åts upp av fåglar. En säkrare och mer reglerad sådd var därför säkert en efterlängtad effektivisering.

Under 1700-talet utvecklades odling av foderrotfrukter som rovor och betor på parallella upphöja åsar, så kallad drillodling. För ändamålet tog man fram en- till treradiga såmaskiner för att effektivt så de små fröna i raka rader med kontrollerat fröavstånd och sådjup. Försök gjordes att använda dessa maskiner även till sådd av säd men de framstod som ineffektiva. I stället utvecklades bredare maskiner som kunde så flera rader. De svenska uppfinnarna

Daniel Thunberg och Carl Johan

Cronstedt kom båda med realistiska förslag på goda radsåmaskiner åren 1745 och 1761. Det är dock ingen av dem som anses vara den som förde radsåmaskinen in i det svenska jordbruket. I stället är det Birger

Fredrik Rothoff som kring 1809 för fram maskinsådd som en realistisk innovation genom att på sin egendom i Södermanland tillverka såmaskiner utifrån James Cookes konstruktion från 1782. Såmaskinen har den förträffliga funktionen att säden sås och myllas ned till önskat djup på samma gång. Radsådden möjliggör även att konkurrensen mellan plantorna i fältet minskas då de sås med lagom avstånd till varandra. Det hela medför att en mindre mängd sädeskorn behöver sås per åkeryta och att skörden ändå kan bli dubbelt så stor. Trots radsåmaskinens förträfflighet visar studier av bouppteckningar från år 1900 att endast en minoritet av jordbruken ägde ett exemplar av denna då över 100 år gamla uppfinning. Under 1900-talets första hälft kom dock handsådd att utkonkurreras av maskinell radsådd. Idag är radsåmaskin helt förhärskande i jordbruket. Det är få bönder som behärskar handsådd och ännu färre som praktiserar det i dag.

Odling av grödor i rad var länge en fråga för trädgård och åkerbruk men under 1900-talet anammades praktiken i större grad även inom skogsskötsel. Skogsbruket har både nyttjat plog och klösharv för att kultivera skogsmarken och

R Nderna I Landskapet

Till höger i bilden växer vetet i rader sådda av en såmaskin medan det plöjda fältet till vänster bär spår av en flerskärig växelplog. Foto: Per Larsson.

Utr Tad B Ck

År 1925 beslutades att den meandrande Orehusabäcken invid Gamlegård på förbereda för spirande frön och förodlade trädplantor. Redskapen som för skogsmark är betydligt större än för åkerbruk efterlämnar naturligt nog större spår som kvarstår i årtionden. Likväl är det radplanteringen av trädplantor som tydligast avslöjar att skogen består av träd som inte själva valt sin plats.

Kulturens Östarp skulle rätas ut. Foto: Länsstyrelsen i Skåne.

De naturliga vattendragen har genom årtusenden avlett vatten från kärr, skog, åker och äng. Hinder i topografi och vegetation har tvingat vattenfåran över flacka områden att slingra sig bågböjt genom landskapet. Man säger att vattendraget då meandrar. Bäckar och åar har under de senaste 150 åren setts som något som kan rätas ut och tyglas. Det medförde både bättre avvattning och raka kanter gentemot intillliggande mark. Men uträtningen av vattendragen medförde att naturliga system för näringsupptag försvann och att näringsämnen som kväve och fosfor i större grad når sjöar och hav och bidrar till övergödning. Dessutom har ett ofta mycket artrikt växt- och djurliv gått förlorat då de slingrande bäckarna har rätats ut. Men under de senaste årtiondena har samhället uppmärksammat behovet av att återskapa de slingrande vattendragen. Möjligen har vi människor också börjat längta efter andra mönster i landskapet än den rationella linjen?

Trots att människans spår till så stor del utgörs av linjära element så är vi inte styrda av dem och det var man inte förr heller. I det i övrigt flacka landskapet på Trelleborgsslätten ligger Bolmars högar strax öster om Mellan-Grevinge. Dessa tre ättehögar är som så många avvikande landskapselement omgärdade av sägner. Trollen bodde i högarna och som varje trollfamilj med självaktning ägde de en magisk pipa. Denna pipa ska en dräng en gång ha lyckats att stjäla från dem. När drängen flydde från högarna sprang trollen efter. Drängen rusade då tvärs över åkern, men trollen hade inte lov till det utan var tvungna att följa längs åkerns alla fåror för att komma ifatt drängen. På så vis undkom drängen trollens vrede. Det är alltså inte bara landskapets yta som formas och tyglas av människans ränder utan även övernaturliga väsen tvingas följa i våra spår.

Ränderna i landskapet visar mänsklig uppfinningsrikedom och vilja att effektivisera. Såningsmannen som för hand spred utsädet på åkern var mindre effektiv än radsåmaskinen som skapade det randiga fältet. Med åtta skär på plogen efter traktorn blir fårorna rakare och ränderna därmed mer fulländade än den vinglande randen efter den av oxar dragna plogen med endast ett skär. Människans strävan efter struktur har spridit sig till alla delar av det brukade landskapet. Skogsplantering sker i rader som står i stark kontrast till den mer fulländade naturskogen med helt andra värden än effektivitet och rationell produktion. Skuggorna från kulturskogens raka stammar eller höstvetet sått i jämna rader är båda symboler för människans storskaliga kultiverings- och effektiviseringsvilja. Människan odlar och skapar sina ränder.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Cronstedt, Carl Johan. 1765. Beskrifning på en ny såningsmachine. Kungliga vetenskapsakademiens handlingar sid. 171–187.

Gadd, Carl-Johan. 2000. Det svenska jordbrukets historia, Bd 3 Den agrara revolutionen: 1700–1870. Stockholm: Natur och kultur.

Ingers, Ingemar. 1929. Folkliga traditioner om ättehögar. I: Skånska Folkminnens årsbok 1929. Skånska folkminneföreningen.

Moberg, Harald A:son. 1989. Jordbruksmekanisering i Sverige under tre sekel.

Stockholm: Kungl. Skogs och lantbruksakademien.

Rothoff, Birger Fredrik. 1809. Underrättelse om sammansättningen, bruket och förmånerna af en Sånings-Machine, huvudsakligen lik den J. Cooke i England uppfunnit.

Stockholm: Marquardska tryckeriet.

Thunberg, Daniel. 1749. Beskrifning på en ny sånings-machine. Kungliga vetenskapsakademiens handlingar sid. 296–302.