MÖNSTER PÅ PAPPER OCH MÖNSTER-PÅ-TYG: HEMSÖMNAD 1945–80

Hemsömnad får idag många att minnas sina egna, sin mammas eller andra äldre släktingars flit och slit med surrande symaskiner, fina tyger och prassliga pappersmönster. Redan vid mitten av 1800-talet hade de amerikanska företagen Demorest och Butterick börjat tillverka de första tillskärningsmönstren för amatörer. Tillsammans med den av Singer introducerade symaskinen för hushållsbruk år 1858 spreds hemsömnadskonsten i rasande takt till resten av västvärlden under återstoden av 1800-talet. Genom illustrerade dam- och mönstertidningar förmedlades idealet att kvinnor skulle sy sina egna och sina barns kläder hemma, som ett komplement till eller istället för professionella sömmerskor. Veckopressens pappersmönster spelade en viktig roll för tillverkningen, förmedlingen och konsumtionen av kläder under en stor del av 1900talet, men kvinnornas nedlagda möda och deras hemsydda kläder är bortglömda inom modehistorien och plaggen för en anonym tillvaro i museisamlingarna.

Först efter andra världskriget hade damkonfektionen, alltså massproducerade fabrikssydda damkläder, blivit vanligare i Sverige. Modet som visades i dam- och mönstertidningarna fram till 1950-talet var tänkt att sys av yrkessömmerskor eller av amatörer i hemmet. Med hjälp av enklare mönster och avancerade symaskiner förväntades de flesta kvinnor kunna sy kläder själva. Och det var det många som gjorde. 1950 producerade den största svenska tillverkaren av styckvisa mönsterpåsar, Stil-mönster, fyra miljoner mönster om året. Det innebar att i genomsnitt köpte varje svensk kvinna två Stil-mönster om året. Fram till början av 1980-talet, när den svenska textil- och klädproduktionen flyttat till låglöneländer, var hemsömnaden det billigaste och oftast det snabbaste och enklaste sättet att klä sig moderiktigt. Samtidigt var hemsydda kläder ett dubbeltydigt begrepp som både kunde avse något som var mer måttanpassat och unikt i förhållandet till konfektion, och något som var illasittande och excentriskt. Allt beroende på skickligheten hos den

Symaskin

som sytt. Som Vår Mönstertidning skriver våren 1946: ”hemsydda plagg får inte på något vis verka hemgjorda. Stil och sprätt skall det vara på dem”.

Alla

stora mönstertillverkare hade kopplingar till veckotidningsförlag. Tidningar var ett vanligt sätt att sälja och distribuera klädmönster och samtidigt användes mönstren som lockbete för att sälja tidningarna. Mönsteravdelningarna var både en sorts läsarservice och en

VI-MÖNSTER

Kooperativa Förbundets Vi-Mönster nödvändig strategi för att fånga den kvinnliga målgruppen. Eftersom mönster för klädsömnad är så stora, om de ska vara i full skala, fanns själva mönstren för det mesta inte med i tidningarna, utan de beställdes med posten genom en kupong som fanns i varje nummer. Det skiljer dem från mönster för stickning och virkning som lätt får plats på en tidningssida. I tidningarna visades en modell av plagget som skulle sys upp, det vill säga en reproducerad teckning eller ett fotografi av en uppsydd dräkt som bars av en fotomodell. Den här artikeln är en exposé över sömnadsmönstrens storhetstid i Sverige, 1945–80, sedd genom tre betydelsefulla dam- och mönstertidningar: Femina, Husmodern och Vår Mönstertidning/ Vi Modemönster. Dessa tre gavs ut under lång tid och nådde sammantaget en bred läsekrets.

2040 och 1396, mönsterpåse med tryckt mönster, 1970-tal. Kulturens samlingar KM 90432 och KM 90429.

Mitt under brinnande världskrig, våren 1944, hade populärpressförlaget Aller beslutat att göra om sin mönstertidning, Allers

Mönster-Tidning som funnits sedan 1881, till en glamorösare damtidning kallad Femina. Samma år gjorde veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund om sin handarbetstidning Flitiga händer till den lika eleganta Damernas värld. Liksom i motsvarande utländska damtidningar visades både mer exklusiva kläder på modesidorna och mer modesta modeller med mönster för hemsömmerskan. Förändringarna av tidningarna berodde inte på att hemsömnaden hade minskat under kriget, tvärtom, men konkurrensen från andra mönsterföretag blev för stor. Hösten 1940 hade Kooperativa

Förbundet (KF) startat sin mönsterproduktion, som förmedlades genom den påkostade katalogen Vår

Mönstertidning två gånger per år. Mönstren såldes för självkostnadspriset 25 öre (motsvarar 7 kronor i penningvärde oktober 2022), vilket var mindre än hälften av standardpriset i Allers Mönster-Tidning, och samma som gratismönstret i veckotidningen Husmodern. 1948 lanserades KF:s ”Vi-Mönster” som kom att bli en storsäljare under många år framöver. Husmodern hade startats 1917 som en slags facktidning för husmödrar. 1920 övertogs utgivningen av Åhlén & Åkerlund, som senare förvärvades av Bonniers. Med bättre tryck, fler bilder, fler

STIL-MÖNSTER

Här ser vi Åhlén & Åkerlunds/Bonniers Stil-mönster 8503, mönsterpåse med sömnadsbeskrivning och stansat mönster från Kulturens samlingar, 1950-tal, KM 90754. 1950 producerade den största svenska tillverkaren av styckvisa mönsterpåsar, Stil-mönster, fyra miljoner mönster om året.

Tillklippt Tyg

till skjortklänning, där sömnaden påbörjats, av vit bomullsjersey med brunt blomtryck, med tillbehör och sömnadsbeskrivning, från Femina, nummer 16, 1969. Kulturens samlingar KM 61575.15.

Modellen Till Skjortkl Nningen

som kunde sys av det tillklippta tyget, så som den presenterades i Femina nummer 16, 1969 (sid. 70–71). Modeller av Ulla Skjöldebrand, fotograferade av Anna-Lisa Kallos. Universitetsbiblioteket i Lund.

annonser och veckans tillskärningsmönster blev Husmodern redan 1924 den största damtidningen i Sverige. Husmoderns mönsteravdelning lanserade 1941 ”Åhlén & Åkerlunds Stil-mönster”, som också såldes som styckvisa mönsterpåsar i utvalda butiker. 1946 blev

Femina veckotidning och erbjöd fortsättningsvis ett par mönster för hemsömnad i varje nummer.

Efterandra världskriget var det brist på arbetskraft och hemhjälp, men förväntningarna var höga på att detta skulle kunna

VI KLIPPER - NI SYR

Veckotidningen Femina började erbjuda tillklippt tyg år 1956, under vinjetten ”Vi klipper – Ni syr”. Här ses två ”augustiklänningar till önskepris – färdiga på en halvtimme”, från 1968, som såldes tillklippta i ”nyaste nytt i tygväg”, ett pappersliknande material av 50 % rayon och 50 % nylon, tillverkat av Mölnlycke. Tygmönstret var formgivet av Carl Johan De Geer, och tyget kunde också köpas som metervara till heminredning. Modeller av Ulla Skjöldebrand, fotograferade av Anna-Lisa Kallos. Femina, nummer 29, 1968 (sid. 42, 52–53). Universitetsbiblioteket i Lund. lösas med hjälp av ny teknik och nya apparater. Billiga sömmerskor försvann allt eftersom men damoch barnkläder ansågs kunna produceras av hemmafruarna, som omkring 1950 numerärt stod på sin höjdpunkt i Sverige. Åren som sen följde, fram till mitten av 1970-talet, var en period av stark och stabil ekonomisk tillväxt i Sverige. På kort tid fördubblades produktionen och konsumtionen. Samtidigt förkortades arbetstiden med lediga lördagar och längre semester. Den ökande offentliga sektorn, speciellt inom utbildning, vård och hälsa, ledde till en ökande andel yrkesverksamma kvinnor och en allt större andel dubbelarbetande kvinnor. Att sy kläder själv var fortfarande mer ekonomiskt fördelaktigt än att köpa färdigsytt. Så sent som hösten/ vintern 1979 skriver KF:s Vi modemönster, som mönsterkatalogen då hette: ”Du har säkert redan upptäckt att det inte bara är en rolig hobby utan även mer lönande än någonsin att sy själv”.

Både Femina och Husmodern erbjöd sömnadsmönster nästan varje vecka under 1950- och 60-talen, för dam eller barn, och ibland för män. Husmodern ersatte på 1960-talet idealläsaren hemmafrun med den dubbelarbetande kvinnan, ofta boende på landsbygden. Feminas främsta målgrupp var den urbana, kultur- och modeintresserade kvinnan. Vår Mönstertidning hade genom KF av tradition nära koppling till arbetarrörelsen och de styrande socialdemokraterna. Under de här åren ökade konkurrensen på veckotidningsmarknaden och större krav ställdes på färgbilder och mer profilerade tidningar. Nya medier konkurrerade om uppmärksamheten. Radio kunde man lyssna på samtidigt som man sydde kläder, men stickning och virkning passade bättre för TV-soffan. Tidningarnas sömnadsredaktioner anpassade sig snabbt till kvinnornas tidsbrist, deras minskade sömnadskunskaper och konkurrensen från konfektionen. De mötte sina läsares behov på olika sätt:

För det första var hemsömmerskorna hjälpta av att modet blev enklare och anpassat efter ett mer ledigt levnadssätt, till exempel sportmodet som inspirerades av det amerikanska modet. Nya syntetiska fibrer och trikåer introducerades och hyllades i tidningarna. De var strykfria, elastiska och enkla att arbeta med. I