Utifrån

Kulturens skriftliga redogörelser för åren 1883–1934 verkar det som att i snitt ett par hundra föremål per år avtecknats på katalogkorten. Långt ifrån alla föremål har en teckning, ännu färre har en teckning i färg, så vi får anta att det skett någon form av urvalsprocess för vilka föremål som skulle avbildas. Tittar man igenom många kortkapslar synliggörs ett logiskt mönster. Föremål som har just mönster, detaljer och mycket färg är särskilt väl representerade, till exempel textilier, möbler, smycken och blankvapen. På de katalogkort som har både ett fotografi och en teckning av föremålet ser man tydligt fördelen med teckningen.

Ta exemplet KM 14100, ett resetui som skänktes till Kulturen år 1903. Det tidiga 1900-talets svartvita fotografi ger en synnerligen blek återgivning av föremålet jämfört med teckningen! De klara färgerna, kontrasterna och detaljerna slår fotografiernas dunkla och grumliga avbildning med hästlängder. Logiskt sett har de som tecknat lagt krut på föremål som tidens kameror (i alla fall de kameror som var tillgängliga inom museiverksamhet) inte kunde göra rättvisa. Precis som vid dagens urval till foto- grafering av museisamlingar spelar förstås också kriterierna ”finast” och ”mest intressant” in.

Även de som innehade tjänsten som tecknerska efter von Walterstorff var kvinnor. Några namn värda att nämna är Hildegard Dinclau, Tyra Mattson och Maria Engström (senare Olsson). Även manliga kollegor som Axel Nilsson, Ragnar Blomqvist och Per Axel Olsson syns med sina initialer på teckningarna, men de var aldrig anställda som tecknare utan utförde teckningsarbete som del av sina amanuenstjänster.

Tjänsten som tecknerska omnämns sista gången i Kulturens redogörelse 1920–21, då bara genom en notis om att platsen var vakant och att man därmed kunnat spara in på utgifter. Benny Rewentlow var därmed Kulturens sista officiella tecknerska mellan 1918–20. Teckningarna fortsatte emellertid att pryda katalogkorten långt efter 1920, men nu signerade av amanuenser – kvinnliga och manliga – och lärarinnor i teckning/mönsterritning vid Kulturens Konstslöjdanstalt. Den senare tjänsten hade redan tidigare kombinerats med tjänsten som tecknerska.

SKRIN/RESETUI

Fram- och baksida av katalogkort för skrin/resetui, KM 14100. Tecknat av fröken H. Kjellstedt.

Robe La Polonaise

KM 67871. Tecknad av ”LS-N” (troligtvis Lisa Santesson).

Natts Ck Med Hund

KM 34566. Okänd tecknare.

Gobel Ng

KM 11226. Tecknad av Emelie von Walterstorff.

Rngottsspets

Såsmåningom slutade Kulturens personal att teckna föremål på katalogkorten. Fotografering blev i allmänhet allt billigare och tog mindre tid. Personalkostnader blev dyrare i kombination med att kvaliteten på fotografier blev bättre. De teckningar som bär datering antyder att teckningarna blev mer sällsynta efter 1930-talet. Givetvis är det högst osannolikt att ett museum idag skulle ha en tecknare istället för en fotograf anställd för att avbilda föremålen.

I och med datorns inträde på kulturarvsscenen sågs även själva katalogkorten och dess registersystem som mer och mer förlegade. När man kan söka sig fram till föremål genom sökfält i en databas som dessutom innehåller moderna fotografier – vilken nytta har då dessa katalogkort? Från ett museihistoriskt perspektiv har de i vilket fall som helst fortfarande stort värde. Originalföremålen kan ha blekts, skadats eller förkommit, men teckningarna består. Man kan heller inte annat än imponeras av den förenade flit och ambition som katalogkorten representerar – de dagar och år som lagts ner på att arbeta fram det ena arket efter det andra.

Korten illustrerar inte bara mångfalden av fantastiska föremål i Kulturens samlingar och skickligheten hos de människor som arbetade med dem i en tid som få nu kan minnas, utan de ger också en förnimmelse av hur människor för mer än hundra år sedan ordnade sin omvärld.

Brudkjol Fr N Norge

KM 14650. Tecknad av Karin Rudmark.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Bringéus, Nils-Arvid. 1992. Karlin och Kulturen. I: Kulturens årsbok 1992. Lund: BTJ tryckeri.

Planck. Brita. 2020. ’Emelie Wilhelmina von Walterstorff,’ Svenskt kvinnobiografiskt lexikon [www.skbl.se/sv/artikel/EmelievonWalterstorff, hämtad 2022-12-16].

Redogörelser för Kulturhistoriska Föreningens verksamhet 1883–1934, tillgängliga via Kulturens hemsida.

”Med hjälp av enklare mönster och avancerade symaskiner förväntades de flesta kvinnor kunna sy kläder själva.”

Tv Kvinnor

provar mönster på omslaget till Kooperativa Förbundets mönsterkatalog, Vår Mönstertidning, Våren 1946. I bakgrunden syns en trampsymaskin. Universitetsbiblioteket i Lund.

Gunilla Törnvall