BLAND GÅSFÖTTER OCH KVARTER

Ettlitet grovt papper, mindre än ett A4-ark och med brunaktigt bläck fångar mitt intresse. Jag befinner mig i Kulturens arkiv vid en bred låda märkt med 4A.153. Långt ifrån dagens perfekt återskapade kartmaterial med skarpa raka linjer blickar jag nu på en karta ritad för hand anno 1821, med lite skakiga linjer, skeva kvarter och en sirlig handskrift.

”Plan af Lund, uppgjord på fri hand af N.I Löfgren.” Det Lund som avbildas på kartan är en stad som fortfarande är opåverkad av infrastruktur, där järnväg, spårväg och större vägar och broar ännu inte skär in genom de kvarter som stått stabila sedan medeltiden. På platsen för dagens kvarter Sankt Peter och Gråbröder finns mönster jag inte känner igen från senare tiders kartor. Det är ändå bekanta mönster. Rundlar, räta linjer, gåsfötter och symmetri. Det är äldre trädgårdar som Löfgren avbildat och som visar oss ett Lund som ingen annan brytt sig om att dokumentera (se kartmarkeringar A–H på karta sida 185).

Kulturens arkiv gömmer emellertid fler skatter. Några decennier efter Löfgrens skiss kom en mer professionellt framställd karta över staden, närmare bestämt år 1853 (se bild på sida 194). Det var Gustaf Ljunggren som upprättat en beskattningskarta, men där även stadens grönytor avbildades. Idag är innerstaden i Lund relativt tättbebyggd och de trädgårdar och parker som finns för stadens befolkning är, med undantag av Lundagård, Observatorieparken och delar av Stadsparken, förlagda utanför stadens forna vallar. Kartorna från år 1821 och 1853 minner om en stad som fortfarande erbjöd alternativ för promenadförlustelse. Vilka var upp- hov till trädgårdsanläggningarna? En djupdykning i arkiv och i olika hågkomster kan kanske bringa lite ljus över kartorna. Vi börjar kronologiskt med Löfgrens karta från år 1821. På båda kartor finns bokstäver i röd färg som anger platser som diskuteras i texten.

På flera håll i staden finns liknande prickade mönster på kartan, till exempel i Lundagård (A). Där finns, som bekant, än idag en parkstruktur som Carl Hårleman fick i uppdrag av universitetet att skapa omkring år 1740. Carls farfar, Christian Horleman, som var kunglig trädgårdsmästare, hade kallats till Sverige från Holland av drottning Hedvig Eleonora för att förestå Kungsträdgården i Stockholm. Att Carl Hårleman ritade parkanläggningar var därmed kanske inte så konstigt, då det knappast fanns brist på inblick i dylika miljöer. Lundagård var inte den enda trädgårdsanläggning som Carl gav sig på att utforma, det finns flera exempel på hans skapelser än i dag där gåsfoten var en viktig detalj. En gåsfot kan förklaras som en central punkt, exempelvis en byggnad, där tre till fem raka vägar eller gångar strålar ut, likt en gåsfot.

I franska och engelska parker var det ett vanligt stildrag under slutet av 1600-talet och på större slott och herresäten i Skåne förekom det frekvent.

På Paradislyckan (B) norr om dåvarande Botaniska trädgården, nöjde sig Löfgren med att pricka utkanten av den stora lyckan. Kanske kan det bero på att ytan fortfarande var inhägnad och inte för envar att beträda. Christian Molbech, en dansk historiker på genomresa år 1812–13, berättar det som kartan inte återger: ”En annan rätt vacker anläggning är den så kallade Paradislyckan, ett stycke jord på ena sidan om Botaniska Trädgården, använd till en plantskola för vilda trän [...]. Det förekommer en besynnerligt, att, se en vacker lund midt i Staden, med så mycket omtanka hägnad och tillsluten, icke besökas af andra än Trädgårdsmästaren som sköter träden, och – Läkaren, som sköter de sjuka [...]”.

Men, enligt Molbech, kunde lundaborna finna sig i att inte kunna promenera i Paradislyckan, då vart hus av betydelse hade en egen liten park som kompenserade för den natur det omgivande slättlandskapet saknade. En ”huslig konst” som förtjänade beröm och ägaren till den största och bäst anlagda park i staden tillät under sommartid ”hederligt folk” att få fritt tillträde. Molbech syftade på området för dagens Katedralskola (C), som

G Sf Tter I Detalj

Vy Mot Kungshuset I Lundag Rd

Människorna i mittgången befinner sig i en "gåsfot" motsvarande bokstav C på föregående bild. Kulturens samlingar KM 50118.6.

under tidigt 1800-tal ägdes av domkyrkoförvaltare S.T. Cronsioe (se bild på nästa sida). På Löfgrens karta finns träd markerade över västra delarna av kvarter Katedralskolan.

På en avritning av ett brandförsäkringsbrev som finns i Kulturens arkiv framträder två rektangulära dammar med omgivande parallella gångar och flera odlingskvarter föreställande platsen år 1816. I brandförsäkringsbrevet är trädgården beskriven ”[...] innehåller 2ne Tunne, 26 Geometriske Kappeland, deri planterade 300 större och mindre fruktbärande Träd, med en mängd krusbär- och hallonbuskar omkring de regelbundet indelte sjutton fyrkanter med gångar skiljde, som i yttre sidorne försedd med häckar av hassel och avenbok, har i mitten 2ne vattenrika Dammar[...]”.

Trädgården omgärdades av ett tre meter högt plank och hade två lusthus, det ena uppfört av korsvirke, det andra av furutimmer. Träden på

Löfgrens karta kunde mycket väl ha förekommit i de olika kvarter som avbildas på ritningen.

Dammarna på fastigheten fanns dock redan år 1688 då en kartbeskrivning inkluderar en stor trädgård med två fiskdammar.

Lunds medeltida kyrkogårdar hade under lång tid haft betydelse för staden både under sin brukningstid som sista vilorum och efter reformationen. Norr om Cronsioes trädgård, i dagens kvarter Färgaren, fanns ytterligare en trädgård som på Löfgrens karta är markerad med trädsymboler (D). På 1690-talet var den omnämnd som Fossens Hage och anspelade på doktor Christian Foss. Det ska även ha funnits en stor damm. Trädgården var anlagd ovanpå det som under medeltiden var Sankt Drottens kyrkogård och längst i nordöst doldes Sankt

Andreas kyrkoruin. Man kan också läsa att gräset växte så frodigt på båda sidor om Grönegatan att korna släpptes ut på bete om morgnarna. Frodigheten berodde förstås på alla tidigare lundabor som efter sin död omvandlats till näring åt jorden.

I kvarter Sankt Peters sydöstra hörn (E) finns en rektangel med prickar i

Cronsioes Tr Dg Rd

Avritning av brandförsäkring år 1816 motsvarande nuvarande Katedralskolan. Observera att väster är uppåt på planen. Kulturens Lundaarkiv 4.A.966.

kanterna och ett kors i mitten som markerar Sankt Peders kyrkogård, och som efter reformationen år 1537 inte bebyggdes. Korset visar att kunskapen om platsen fanns kvar bland stadens befolkning och att de avlidnas sista vilorum fortsatte att skänka ett andrum åt de levande, som en grön lunga. Den sista begravningen ägde dessutom rum omkring år 1815. En beskrivning av kyrkogården förtäljer att det mot båda gatsidor fanns en inhägnad av en låg och bred gärdesgård av gråsten täckt med flata skifferhällar. Stora lummiga kastanjeträd prydde platsen och runt gravstenarna fanns en yppig vegetation av hundkäx, körvel, svalört och ranunkel. I ett syneprotokoll i arkivet står att läsa att den redan ett år efter den sista begravningen förföll. All sten som fanns på kyrkogården såldes år 1821, ett trästaket sattes upp och utmed staketet planterades träd. Skånska Trädgårdsföreningen startades därefter på initiativ av botanisten professor C. A. Agardh, men av ekonomiska skäl fullföljdes inte planteringsarbetena. Några år senare kom förslag på att öppna en kreatursmarknad på platsen, vilket gjorde att en fabrikör/färgare Borg köpte den tomtmark som nu utgör

Mårtenstorget, för att där upplåta en yta för kreatursmarknaden. Kyrkogårdsplatsen skulle få användas av Kongliga Carolinska Academien. På så vis undveks en ovärdig utveckling av kyrkogården, enligt fabrikör Borg, vars föräldrar vilade på kyrkogården. Det fanns dock villkor; kyrkogården fick aldrig bebyggas eller användas till torg, den skulle alltid tillhöra akademiens botaniska trädgård, endast växter som ej krävde djup plantering fick användas, akademien själv måste ombesörja och bekosta stängsel och dess underhåll och kanske det viktigaste ”[...]att hvarje menniskoben, som vid gräfningar skulle komma i dagen, genast med omsorg djupt nedmyllas”. Idag utgör platsen fortfarande en grön lunga åt stadens befolkning, där vila för de levande kan sökas på bänkar med utsikt över statyn av Carl von Linné som blickar ut över blomsterarrangemangen (se bilder på sida 199).

Ett väldigt platanträd med kluven bas höjer sina kronor över markeringarna i backen som visar var den medeltida kyrkan låg. För den som riktar blicken uppåt kan platanens fröställningar påminna om julen där de svävar likt små runda julkulor högt över marken.

Enannan kyrkogård i staden som fortsatte att bereda plats åt avlidna fram till att platsen bebyggdes under 1800-talet med nuvarande gulteglade byggnad är Maria Magle, (F) på Löfgrens karta. Där vet vi att skelett vilar grunt, på ett djup av endast 40 centimeter från dagens marknivå och i flera skikt ner i moränleran. Det var ont om det sista vilorummet redan på medeltiden och de avlidna fick ofta samsas med tidigare avlidna, ibland delades grav. Att Löfgren prickat kanterna på kyrkogården visar att det troligen var en grönstruktur med gångar på platsen.

Åter till Löfgrens karta över Lund, vad händer i Sankt Peters västra delar (G)? Utifrån en byggnad längs med Sankt Petri Kyrkogatas norra sida, någonstans väster om nuvarande Stadsbiblioteket, strålar gångar och kvarter längs med det triangulärt utformade kvarterets västra sida, och är det inte tendens till en gåsfot? Efter en del sökande i arkiv och minnesberättelser finner jag att det var en handelsman vid namn Jakob Lindschoug som år

1817 köpte tomt 300. Efter hans död år 1845 såldes gården vidare till trädgårdsmästare Lundberg, som utökade tomten med nr 277 B och då uppförde ett tvåvåningshus. Senare kom trädgården att kallas för Löwegrenska lyckan. Vem var då Löwegren? Läkaren Michaël

Kolmodin Löwegren förvärvade år

1873 Lundbergs fastighet, en privat trädgårdsanläggning som i folkmun fortfarande gick under namnet

”Direktör Wensters hage”, och som hade anor från slutet av 1700-talet.

Bostaden låg längs med Sankt Petri Kyrkogata och trädgården bredde ut sig på norra sidan med en mängd varierande växter från när och fjärran. Löwegrens insatser i trädgårdsanläggningen var en fortsättning på föregångaren Lundbergs. Inte mycket av den ursprungliga praktträdgården finns kvar i dagens park, men en jättelik bok stammar därifrån liksom ett ginkoträd, som står nära transformatorhuset. Den kluvna toppen vittnar om en häftig storm år 1967 som sargade trädet.

Ikvarter Gråbröder söder om kvarter Sankt Peter och den Lindschougska trädgården, breder en annan enorm trädgård ut sig på Löfgrens karta (H). En rundel med korsarmar utgör mittpunkten. Flera gångar strålar sedan längre söderut

Lund 1853

Gustaf Ljunggrens karta över Lund år 1853. De röda bokstäverna markerar platser som diskuteras i artikeln. Kulturens Lundaarkiv 4.B.24. (I) Lundberg/Löwegrens trädgård, (J) Tomt 302, (K) Siemers trädgård, (L) Körners trädgård, (M) Gamla beridarebanan i kv Billegården, (N) Katedralskolan, (O) Kv Södertull, (P) Hospitalsgården, (Q) Gernandts trädgård, (R) Okänd trädgård i kv Bagaren.

Likvidf Rr Ttningskarta 1852

Inför järnvägens ankomst till Lund. Längst upp i kartan syns den U-formade dammen på Tomt 302.

i kvarteret med en utskjutande del. I Lunds bevaringsprogram finns mer information. En stor gård (nr 302) utgjorde en vidsträckt fastighet som omfattade hela norra delen av kvarter Gråbröder. Tomten var bebyggd med en stor och förnäm stadsgård, som under 1700- och 1800-talen var bebodd av en rad namnkunniga akademiker. Vid det vi idag kallar Winstrupsgatan låg en 33 meter lång huvudbyggnad från 1779, uppförd av ”ekekorsvirke med bränd sten på hög fot av gråsten, avrappad och finputsad åt gatan”. Mot gården hade huset två korta flyglar och flera ekonomibyggnader fanns. Den stora trädgården sträckte sig bort till Bytaregatan. På en yngre karta från år 1852 då järnvägen planerades, Likvidförrättningskartan (se bild på sida 195), är även en U-formad damm inritad, som på Löfgrens karta möjligen skulle passa in i den övre delen av anläggningen. Den kanalformade dammen kan vara äldre och kantade i så fall trädgårdens västra och centrala del. Med den samlade informationen går det därmed att förstå att trädgårdsanläggningens bostadshus och utgångspunkt fanns i den gråskrafferade ytan i kvarterets nordöstra delar på Löfgrens karta. Rundeln och den östra mittaxeln bör ha utgjort bostadshusets centrala blickfång och därifrån bör promenaderna ha utgått.

Frånsett några mindre prickade trädgårdsytor i den sydöstra delen av staden på 1821 års skiss, så har historien bakom Löfgrens prickmönster delvis kunnat komma fram till ytan. Omkring 30 år senare har ytorna för trädgårdar blivit fler. Gustaf Ljunggren markerade lövträd med små cirklar, ofta i utkanten av en trädgård. En mörkgrön färg kantade även samtliga grönytor år 1853 (se kartmarkeringar I–R på karta sida 194).

Lindschougska trädgårdens (I) gåsfot i kvarter Sankt Peter kan svårligen anas år 1853, men en anläggning finns definitivt kvar med symboler för lövträd kantande de strålande gångarna. Nu bör det röra sig om Lundbergs trädgård då Löwegren nyligen övertagit fastigheter efter den forna trädgårdsmästaren. I kvarter Gråbröder har rundeln försvunnit (J), men trädgårdsanläggningen löpte fortfarande ner söderut längs med västra delen av kvarteret. Västerut tillkom Siemerska lyckan år 1831 (tomt nr 301 (K)). Namnet kom från Carl Ludvig Siemers (1798–1878) som under en period ägde en stor del av det som delvis utgjorde Bytarebacken. Siemers var under en kort tid Academie trädgårdsmästare i Lund och lärare i trädgårdsskötsel vid lärarseminariet. En oval damm fanns länge i kvarteret och det finns berättelser om att traktens barn fiskade ruda i dammen, förmodligen då området fortfarande utgjorde en åker.

Längre söderut i dagens kvarter Myntet (L) satte en kopparstickmästare vid namn Magnus Körner prägel på en stor del av kvarteret för lång tid framåt. Han var född år 1808 i Gårdstånga och fick skolundervisning på Hviderups gods norr om Lund, där hans far var trädgårdsmästare. Färg och form hade han stor fallenhet för, liksom blomsterodling och i synnerhet nejlikor. I Kulturens arkiv finns både litografier av Körner och fotografier av den förfallna bostaden och trädgården, som efter hans död år

1864 fortfarande brukades frekvent av lundaborna (se bild på sida 201). Bland de mest kända verken av Körner är planschverken Skandinaviska foglar (1839–49), Skandinaviska däggdjur (1855) och år 1842 en samling porträtt av Lunds universitets professorer. Magnus Körner var en hårt arbetande man som försörjde en stor familj. Arbetet slet ut honom och efter sin död kom han till sista vilan på Lunds Östra kyrkogård.

I centrala delarna av kvarter Billegården (M) finns på 1853 års karta ett större trädgårdsområde. Grönområdet var en rest av en beridarebana anlagd av Christian Foss under andra delen av 1600-talet. Beridarebanan bestod av stallar och ridbana med syfte att bedriva ridutbildning för det nygrundade universitetets adliga studenter. Det fanns även en anställd trädgårdsmästare och en fiskdamm tillgänglig. Under 1700-talet styckades ridanläggningen upp i ett tiotal stora tomter. Bebyggelsen på tomterna var placerad utmed gatorna, medan de inre delarna av kvarteret var obebyggda och bildade en sammanhängande stor yta. Gångarna på 1853 års karta visar att det fanns mindre passager genom kvarteret och att området förmodligen var öppet att röra sig igenom.

I kvarter Katedralskolan (N), tycks den rektangulärt och kvartersmässigt ordnade trädgården med dammar vara ersatt med ett stjärnmönster i den övre samt centrala delen och med en rak siktaxel i den södra. Anledningen var förmodligen ny funktion. År 1837 förvärvade domkapitlet fastigheten för Katedralskolans räkning och undervisningslokaler och rektorsbostad inrättades i Karl XII-huset. Den nedre siktaxeln utgick därmed från skolans undervisningslokaler och rektorns bostad.

Söder om Katedralskolan löpte en avlång trädgårdsanläggning med gångar ända ner till stadsvallen i kvarter Södertull (O). Bebyggelsen låg längs Stora Södergatan och grönstråket utgjorde bakgårdsmiljö till alla de tomter som fanns. Västerut låg stadens allmänning som bestod av en ravin. Eftersom trädgårdsmiljön fanns med på beskattningskartan bör det ha varit möjligt för stadens befolkning att röra sig inom området. De långsmala tomterna där bostäderna bildade en bebyggelsemur mot öster medgav förmodligen ingen passage. Tillgång till bakgårdsmiljön skedde med all sannolikhet från grönstråket i väster.

Det är väldigt sympatiskt att tänka sig ett inkluderande Lund där överskottet som trädgårdarna producerade även kunde komma andra tillgodo. Där man om varma somrar kunde få ta del av den skugga som uppväxta trädgårdar gav, även om det var privata anläggningar. August Quennerstedt berättar om sina första Lundaminnen år 1856, då tillgången på stadens trädgårdar var väsentlig: ”Gatorna voro ännu en månad före terminens början rätt tomma. De många trädgårdarna gåfvo emellertid i vissa stadsdelar omväxling, och det fanns sådana, där man för en tämligen ringa kostnad kunde få gå in och efter noggrann klockkollationering äta krusbär på tid”. Det vattnas i munnen och visst kan man känna känslan av krusbäret i munnen med dess lite syrliga sträva skal och de simmiga kärnorna med sötma?

Öster om Stora Södergatan fanns Hospitalslyckan (P) med en stor kringbyggd gård och en omfattande trädgård. I bevaringsprogrammet står att läsa att ett Helgeandshus grundades kring mitten av 1100talet, det vill säga en kyrklig inrättning för vård av sjuka och fattiga. En gårdsanläggning hörde till Helgeandshuset, vars ägor i huvudsak var belägna söder om staden i Lilla Råby. Under 1770-talet kom Helgeandshuset att bli införlivat med Malmö hospital. Själva gårdsanläggningen låg dock kvar på den gamla tomten strax innanför Södertull, och fortsatte att brukas i

Vy Ver Petriplatsen

Carl von Linné (staty) blickar ut över en blomstrande äng midsommar 11943. Foto: Anna Tykesson, Kulturens samlingar B9199.

Petriplatsen 1968

Vy över den arkeologiska undersökningen av kyrkoruinen 1968. Okänd fotograf, Kulturens samlingar L2681:31.

ytterligare drygt 100 år. Klagomål framfördes ofta under 1800-talet, spillningen från gårdens djur uppsamlades i högar invid gatan och då gården inte tillhörde stadens område fanns inte samma krav och bestämmelser på renhållning som gällde för övriga tomtägare. En antydan till gåsfot i den norra delen finns på 1853 års karta där Hospitalsgården är markerad. Gångar strålar ut från gården och genom arkeologiska undersökningar vet vi att dessa delvis var belagda med kullersten. Vid en annan undersökning påträffades torv som sannolikt ingått i trädgårdsanläggningen.

Torv användes med fördel till växter som skyr kalk och tunga lerjordar, exempelvis rhododendron.

Norr och nordöst om Hospitalsgården (Q) låg en stor trädgårdsanläggning skapad av akademiträdgårdsmästare Johannes Gernandt (1769–1850) under 1800-talets första hälft. Han var år 1809 ansvarig för Botaniska trädgården, men hade även egna ambitioner att skapa sköna miljöer. Området kring Prennegatans nedre del var vid anläggandet obebyggt och lantligt till sin karaktär. Förutom trädgårdsmästare var Gernandt tonsättare. Han skrev flera menuetter för piano och även en långdans i C-dur för fyrhändigt piano tillägnad en fröken Montgomery. Kanske var det då och då långdans i trädgården?

Förutom några små trädgårdar i de sydöstra och nordöstra delarna av innerstaden finns det på 1853 års karta en större anläggning i det som idag kallas för kvarter Bagaren (R). I bevaringsprogrammet saknas information. I den södra delen låg en medeltida kyrkogård som dock inte markerats på kartan. Men vad kan det ha varit i övrigt som föranledde att en grönyta inklusive gångsystem markerades på kartan?

Här tar det tyvärr stopp. Tiden rinner ut för artikelns färdigställande och framtiden får utvisa om det går att ta sig ännu längre in i den gröna stadens hemligheter. Vem vet? Kanske någon som läser detta kan bidra med ytterligare kunskaper, kartor, ritningar eller minnesanteckningar? Finns det kanske till och med växter som följt med genom generationer och som kan knytas till en av trädgårdarna i artikeln? Efter flera års funderingar över de två kartorna har jag i alla fall tillfälligt stillat min nyfikenhet, men suget efter mer information finns där och väntar på en fortsättning.

K Rnerska Huset 1903

på Stora Fiskaregatan 2. Foto: Per Bagge, Universitetsbiblioteket, Lund.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Carlquist, Gunnar. 1923. Lund på 1690-talet. 1691 års sjättepenninglängd med upplysande anmärkningar. 1. Klemens och Drottens rotar. Lund: Föreningen Det Gamla Lund.

Carlquist, Gunnar. 1924. Lund på 1690-talet: 1691 års sjättepenningslängd med upplysande anmärkningar. 2 Krafts och Vårfru rotar. Lund: Föreningen Det Gamla Lund.

Carlquist, Gunnar. 1927. Lundaminnen från 1820-, 30- och 40-talen av Nils Petter Osberg; med kommentar och personregister. Lund: Föreningen Det Gamla Lund.

Hafström, Gerhard. 1962. PM angående Petriplatsens historia. (Kulturens LB arkiv).

Molbech, Christian. 1815. Resa i Sverige åren 1812 och 1813. Del 1 Stockholm: Olof Grahn.

Nordström, Elsa. 1994. Löwegrenska trädgården förr och nu. (Stencilerad skrift, finns endast i Stadsbibliotekets Lundasamling).

Quennerstedt, August. 1921. Mina första Lundaminnen. Lund: Föreningen Det Gamla Lund.

”Ränderna i landskapet visar mänsklig uppfinningsrikedom och vilja att effektivisera. Såningsmannen som för hand spred utsädet på åkern var mindre effektiv än radsåmaskinen som skapade det randiga fältet.”

Harven Efterl Mnar R Nder

Under 1800-talet utvecklades bättre och effektivare harvar där de efterlämnade parallella ränderna blev tydligare. Överst Sicksackharven helt i järn och nederst en rhomboidalharv från Skottland. Illustration från Handbok i Svenska Landtbruket 1855.

Per Larsson