FACKSKOLAN FÖR TRÄOCH METALLARBETEN OCH DESS MÖNSTERSAMLING

Redan från början av Kulturens verksamhet betonas vikten av att inte bara bevara vårt kulturarv utan även verka för ”hemslöjden och konstflitens fortgående utveckling”. Georg Karlin skriver detta redan i den nybildade föreningens upprop 1882 när han talar om vilken funktion den planerade samlingen av kulturhistoriska föremål kunde ha utöver rollen som museisamling. Vidare pekar han ut dess möjliga funktion som en mönstersamling i likhet med den sedan tidigare, av Handarbetets vänner, etablerade samlingen av textilier. Ambitionen att skapa en skola för konstslöjd fanns inte explicit uttryckt i detta upprop, däremot är det något som diskuteras tidigt i föreningens historia. I redogörelsen för verksamhetsåret 1889–90 tas önske- målen om en konstslöjdanstalt upp även om de ekonomiska förutsättningarna inte fanns vid tillfället. Grunden för att kunna lösa de ekonomiska förutsättningarna hade dock lagts redan 1889 då föreningen beviljats tillstånd av Kunglig Majestät att starta ett konst-, industri- och hemslöjdslotteri med syfte att kunna köpa en museibyggnad. Detta lotteri föll väl ut varpå man sökte och fick tillstånd till ytterligare lotterier och slutligen det permanenta Sydsvenska Konstindustrilotteriet där vinsten skulle fördelas mellan resor och stipendier för konstslöjdare, en fackskola och inköp till samlingen. Vinsterna i lotteriet utgjordes av hantverksprodukter som alla producerats av konsthantverkare från de fyra sydligaste landskapen. Planerna på en konstslöjdanstalt förverkligas slutligen 1897 när en fackskola för textilarbete grundas. Tre år senare inrättas även en fackskola för träoch metallarbete. Där utbildades inte bara hantverkare utan det producerades även hantverksprodukter som utgjorde vinster i lotteriet. På Konstslöjdanstalten byggdes det även upp mönstersamlingar knutna till de olika hantverken. Såväl lotteriet som Konstslöjdanstalten kom att utgöra en viktig del i Kulturens arbete under drygt tre decennier. Lotteriet kom dock att läggas ner 1932 då det inte längre var vinstgivande. Konstslöjdanstaltens skola i trä- och metallarbeten lades ner och ersattes av en konserveringsverkstad 1934 medan textilskolan fortsatte med undervisningen fram till 1939. I denna artikel kommer fokus främst ligga på fackskolan för trä- och metallarbeten då textilskolan fått betydligt större uppmärksamhet i tidigare studier.

Varför skulle en kulturhistorisk förening med syfte att bevara och visa upp vårt gemensamma kulturarv starta en hantverksskola och bygga upp en mönstersamling?

Naturligtvis kan hantverket i sig ses som ett viktigt kulturarv att bevara.

En tyst kunskap som inte bara handlar om en teknisk skicklighet och kunskap om material utan även en kroppens koreografi. En kunskap som är svår att dokumentera annat än i ett utförande. I en artikel publicerad i Meddelanden från Svenska Slöjdföreningen 1890 om ”konstslöjden” i södra Sverige presenterar Karlin planerna på att starta en ”praktisk konstindustri skola i Lund”. Med just ordet ”praktisk” betonar Karlin här tydligt att det handlar om en skola som innefattar ett praktiskt utövande av de hantverk som det utbildas i. Men som antyds i de redan citerade formuleringarna från föreningens upprop 1882 finns här även en framåtblickande ambition. Denna ambition uttrycks tydligt i Konstslöjdanstaltens reglemente från 1901. I första paragrafen förklaras fackskolans syfte att ”så långt som möjligt är, väcka och utbilda befintliga anlag och därigenom arbeta för skapandet af en individuell, personlig konstslöjd”. Behovet av en praktisk utbildning som en del av ett museum kan även förstås i relation till de under 1800-talet dominerande argumenten för inrättandet av museer, nämligen bildningsargumentet, manifestationsargumentet och nyttoargumentet. Bildningsargumentet grundar sig i den tyska romantiska filosofin och rör museet som en plats för bildning där konsten bidrar till mänsklighetens utveckling såväl intellektuellt som känslomässigt. Manifestationsargumentet handlar om den nationella äran och ett behov av att hävda sig internationellt och stärka den egna nationalidentiteten. Nyttoargumentet handlar däremot om konstnärlig utbildning och hur ett museum kan bidra till den industriella och ekonomiska utvecklingen. Även om såväl bildningsargumentet som manifestationsargumentet är applicerbart i relation till inrättandet av en hantverksskola på Kulturen, så menar jag att nyttoargumentet är det som passar in bäst. Inte minst arbetet med att inte bara bevara ett hantverk utan även att bygga upp en mönstersamling med nya moderna mönster pekar på nyttoargumentets betydelse.

Somett led i skapandet av lotteriet och Konstslöjdanstalten genomförde Karlin en föreläsningsoch propagandaresa till ett antal städer i södra Sverige i november

1893. I det föredrag Karlin höll argumenterade han för att skråväsendets avskaffande varit ett misstag, istället borde det reformerats så att kunskaper om teknik, material och formgivning förmedlade på verkstadsgolvet kunnat bibehållas. I bakgrunden till Karlins föredrag finner vi naturligtvis Fabriks- och hantverksordningen från 1846 som innebar att skråtvånget kom att avskaffas i Sverige från och med 1847. När så regeringen 1864 införde näringsfrihet i Sverige innebar det att de sista resterna av skråväsendet i praktiken försvann och att vem som helst kunde utöva hantverksyrken utan att ha genomgått en yrkesutbildning. Redan innan skråväsendets avskaffande inrättades ett antal tekniska skolor i Sverige som exempelvis Teknologiska institutet i Stockholm (1825) och Chalmerska slöjdskolan i Göteborg (1829). Dessa skolor var dock knappast praktiskt orienterade verkstadsskolor utan fokus låg snarare på geometri, frihandsteckning, mönsterritning med mera jämte språk och matematik. Ser vi till de flertaliga mindre tekniska skolor som inrättades runt om i Sverige under 1800-talet är det ännu tydligare att utbildningarna i huvudsak är teoretiska med fokus på exempelvis mönsterritning och konstruktionsritning kompletterat med allmänna ämnen som att lära sig läsa, skriva och räkna.

När Karlin i föreningens jubileumsskrift 1932 blickade tillbaka på föreningens verksamhet under de första 50 åren, menade han att bakom arbetet med lotteriorganisationen låg en vilja att ”försöka rycka konstslöjdsyrkena upp ur den slentrian och dvala, i hvilken den historiska stilismen, fabriksindustrien och det tekniska ritarväldet bragt dem, samt att få hantverksföreningar till stånd, där sådana icke förut funnits, och att på basis av denna rörelse driva fram även hos oss den redan i Europa aktuella fackskolefrågan.”

Detta antyder att fackskolan skapas som en motpol eller protest mot hur utbildningarna i konstslöjd bedrevs på annat håll, som exempelvis de tekniska skolorna. Så tolkar även konsthistorikern Bo Ossian Lindberg situationen när han i Kulturens årsbok 1988 skriver att ”[d]en stereotypa ritexercisen ogillades av Georg Karlin, som grundade sin konstslöjdskola på Kulturen delvis i opposition mot praxis vid

Tekniska skolan”. Lindberg åsyftar här specifikt Lunds söndags- och aftonskola som inrättades 1862. Att

Karlin motsatte sig ”det tekniska ritarväldet” eller som Lindberg ut- trycker det ”stereotypa ritexercisen” kan tyckas motsägelsefullt i relation till ambitionen att bygga upp en mönstersamling (en samling som hantverkare dessutom kunde låna mönster ur för sitt eget skapande). En viktig skillnad ligger dock i vad det är för mönster som åsyftas. När Karlin skriver om ”den historiska stilismen” är det tydligt att han vänder sig mot den typ av stilhistoriska uttryck som var vanliga under 1800-talet då i princip hela den västerländska konsthistorien återupprepades i form av nystilar. Vid Konstslöjdanstalten försökte man, som det står i dess reglemente, sträva efter att stärka det individuella och personliga skapandet, vilket kan tolkas som en ny formgivning som inte är belastad av det stilhistoriska oket. Det är tankar som stämmer väl med den kring sekelskiftet 1900 framväxande stilen jugend.

Detär tydligt att syftet med Konstslöjdanstalten handlade om att såväl bevara som att skapa nytt vilket även återspeglas i Kulturens devis ”Forntid – Framtid”. I ett anförande vid Kulturens 75-årsjubileum påpekar även Sven T. Kjellberg, Kulturens dåvarande intendent, att Karlin menade att denna devis

Personalen Vid Fackskolan

kunde översättas med ”Museum –Konstslöjdanstalt”. Här framträder med all tydlighet det som kännetecknar sekelskiftets modernitet vilket inte bara innebar en känsla av att behöva följa med sin tid och vara politiskt, socialt och tekniskt upplyst, utan även en känsla av förlust som uttryckte sig i ett nostalgiskt förhållande till traditioner, historia och natur.

Idag finns inga spår kvar i de lokaler där Konstslöjdanstalten inrättades på Kulturens område. Däremot framgår det bland annat av Kulturens årliga verksamhetsberättelse var de olika fackskolorna var belägna. Verksamheten inleddes i Lindforska huset. Fackskolan för trä- och metallarbeten flyttades 1907 till Locus Virtutum där verksamheten stannade fram till runt 1930 då vad som allt mer övergått till en konserveringsverkstad flyttade in i Vita huset. Några kompletta inventarielistor över vad som fanns i verkstäderna eller någon fotodokumentation tycks inte finnas bevarat. Det finns dock två inventarielistor i Konstslöjdanstaltens arkiv som tyder på att verksamheten var uppdelad i en metallverkstad och en träverkstad med plats för runt åtta hantverkare samtidigt. Detta stämmer väl med de sju personer som utgjorde personalen vid fackskolan för träoch metallarbeten som poserade framför Locus Virtutum 1914.

AttGeorg Karlin var den ledande och samlande kraften bakom Konstslöjdanstalten framgår tydligt av att han under hela dess verksamhetstid var dess föreståndare och under perioder axlade rollen som lärare både på textilskolan och skolan för trä- och metallarbeten.

Initialt fanns det dock planer på att bildhuggaren och konstnären Jöns

Mårtensson skulle blir lärare på skolan. 1893 gjorde han en studieresa i Tyskland och Italien på ett reseanslag från Kommerskollegium och ett stipendium från Kulturen.

I Kulturens redogörelse för verksamheten 1891–93 kan man läsa:

”Styrelsen har därjämte sett sig i stånd att äfven direkt kunna understödja Bildskäraren Jöns Mårtensson på den studieresa han med stipendium af Commercekollegium företagit till Tyskland och Italien för att utbilda sig till lärare vid de fackskolor Föreningen afser att upprätta.”

Mårtensson kom redan året efter att flytta till Lund, eventuellt ditlockad av Karlin för möjligheten att bli lärare på Konstslöjdanstalten. Han blev dock aldrig lärare där även om han eventuellt medverkade i att planera och bygga upp verksamheten.

Den som först kom att anlitas som lärare var istället bildhuggaren och konstnären Bror Sahlström. Sahlström hade studerat vid Tekniska skolan i Stockholm på 1890-talet och kom sedan att bli assistent åt skulptören Christian Eriksson i Paris och senare i Stockholm. Sahlström fick redan 1898 förfrågan om att bli lärare vid Konstslöjdanstalten och anlände till Lund våren 1900. Han stannade dock endast ett och ett halvt år och tycks inte ha kommit överens med Karlin på slutet vilket kan ha bidragit till att han slutade.

När Sahlström lämnade skolan tog

Karlin över med hjälp av Henry Nilsson som biträdande facklärare.

Nilsson hörde till skolans första årgång av elever och hade utbildat

Anders Gr Ns

sig i bildhuggeri. Från januari 1904 blev Nilsson ensam ansvarig lärare för skolan i trä- och metallarbeten.

Han kom dock redan hösten 1905 att ta tjänstledigt för att fortsätta sina studier, bland annat i Paris, varpå Karlin återigen tog över som lärare med hjälp av Anders Gräns som då benämns som ”verkmästare på bildhuggeriskolan och konstsmedjan”.

Från hösten 1907 tog Anders Gräns över som lärare på skolan där han förblev tills den lades ner 1934.

Hur många elever som studerade vid fackskolan för trä- och metallarbeten är svårt att avgöra. I kassaböckerna finns listor över såväl antagna elever som de som fått betyg, dessa listor är dock inte fullständiga och sträcker sig endast fram till 1927. Det verkar dock som om trä- och metallskolan antagit runt 3–4 elever per läsår även om det tycks ha varierat ganska stort från år till år. Flertalet av eleverna verkar dock inte ha avslutat studierna med fullständiga betyg. Märta Lindström uppskattar det till att under skolans ”verksamhetstid arbetade där endast ett tjugofemtal elever”. Jag tolkar detta som att runt 25 elever erhöll fullständiga betyg i bildhuggeri eller konstsmide vilket jag finner fullt rimligt. Det totala antalet antagna elever torde dock ha varit betydligt fler under skolans verksamhetstid även om endast ett fåtal är kända vid namn och de flesta är helt okända idag. Den i efterhand kanske mest välkända av eleverna var konstnären Ivar Johnsson som gick på skolan 1904–05 innan han gick vidare till Tekniska skolan och sedan Konstakademin i Stockholm.

Attdöma av redskapen och verktygen i de två bevarade inventarielistorna hade man en utrustning fullt tillräcklig för att kunna utföra åtminstone enklare smidesarbeten, metalldrivning, intarsiaarbeten och mindre möbler.

Eleverna i skolan fick främst lära sig att arbeta med intarsia, bildhuggeri, ciselering och metalldrivning.

Tekniker som lämpar sig väl för mindre föremål som skrin, ramar, fat och muggar, men även kan appliceras på större arbeten som väggskåp eller hela möblemang. Det är dock tydligt att det främst var mindre objekt som tillverkades på Konstslöjdanstalten, men att det även utfördes andra uppdrag där och då främst reparationer och konservering. Dessa sidouppdrag visar sig med tiden bli en allt viktigare del av verksamheten, både för Kulturens och externa klienters räkning. Redan tidigt görs noteringar i verksamhetsberättelserna

Dokumentskrin I Mahogny

och intarsia tillverkat på Konstslöjdanstalten 1906.

Kulturens samlingar Arkiv 21.1. Foto: A.W. Rahmn.

om att konserveringsarbeten genomförts på textilskolan och när bildhuggare Henry Nilsson slutar som facklärare på skolan för träoch metallarbeten ersätts han av Anders Gräns som först benämns ”bildhuggare” men sedan genomgående benämns ”konservator” vilket tydligt indikerar att det förelåg en nära koppling mellan utbildning, nyproduktion och konservering av äldre föremål. Betydelsen av konserveringsarbetena ökade successivt och någon gång mot slutet av 1920-talet tar konserveringsarbetena över så pass mycket att man börjar se verksamheten som delvis en konserveringsskola. Efter att fackskolan i träoch metallarbeten lades ner hade man även under några år elever i konservering. Denna verksamhet tycks dock endast ha fortgått fram till verksamhetsåret 1941–42.

På Kulturen finns ett omfattande material i form av skisser och mallar som kommer från Konstslöjdanstalten eller har tydliga kopplingar dit. Det övervägande största materialet utgörs av skisser till textilier men det finns även skisser till exempelvis intarsiaarbeten, foto- och spegelramar, brevknivar och mindre objekt i metall som kannor, muggar och fat. En hel del är skisser till detaljer

Skiss Och Mall

till speglar tillverkade vid Konstslöjdanstalten. Kulturens samlingar KM 98305 och KM 98282.

av ornament till möbler men det förekommer även några skisser till hela möblemang. I föreningens verksamhetsberättelser noteras det under perioden 1900–04 och

1911–12 vilka som anlitats för att göra mönster och modeller. Där finner vi exempelvis Maja Fjæstad, Märta Måås-Fjetterström och Colma

Svensson som alla var engagerade i textilskolan men även Bror Sahlström, Henry Nilsson och Anders Gräns som var lärare på skolan för trä- och metallarbeten. Pär Axel

Olsson nämns också, han var amanuens på Kulturen och dessutom verksam som konstnär. I det bevarade skissmaterialet finner man en hel del skisser av konstnären

Jöns Mårtensson, men också av exempelvis Carl Andrén vilket antyder att man inte bara förlitade sig på den egna personalen för att utföra skisser utan även anlitade externa formgivare.

I samlingen av skisser och mönster finner man såväl ofärdiga idéskisser som fullt utförda och färglagda skisser och mallar. Mallarna har använts för att kunna markera konturerna på de föremål som tillverkades och för att markera mönster som ska skäras ut i trä eller ciseleras fram i metall.

Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att mallarna användes för en serieproduktion även om det är mycket möjligt, inte minst eftersom ett flertal mallar bevarats. Stilmässigt rör det sig huvudsakligen om jugend med dess betoning på organiska och ofta asymmetriska mönster men även med inslag av fornnordiska former. Detta är stiluttryck som kräver hantverkare som är skickliga i exempelvis bildhuggeri och ciselering vilket passar utmärkt med utbildningen på Konstslöjdanstalten. När verksamheten startar kring sekelskiftet 1900 ligger man således helt rätt i tiden såväl stilmässigt som hantverksmässigt. Bara två decennier senare är dock situationen helt annorlunda då de organiska ornament som utmärker jugend tappat attraktionskraft. Rör vi oss vidare in i 1930talet ersätts 20-talsklassicismen av funktionalismen vilket leder till att efterfrågan på bildhuggare, ciselörer och dekorationsmålare sjunker kraftigt. Detta sammanfaller med att verksamheten på Konstslöjdanstalten alltmer övergår till reparationer och konservering, och slutligen att anstalten läggs ner. Vad som däremot kvarstod var en verkstad för just reparationer och konservering, vilket är centralt för ett museums uppdrag att bevara sin samling, en verksamhet som är aktiv än idag.

M Nsterskiss

föreställande ett träd i blom. Tillverkad på Konstslöjdsanstalten. Kulturens samlingar KM 98262.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Karlin, Georg. 1888. Kulturhistoriskt museum i Lund: Vägledning för besökande. Lund: Aktiebolaget Fr. Berlings boktryckeri och stilgjuteri.

Karlin, Georg. 1890. En blick på konstslöjden inom södra Sverige. Meddelanden från Svenska Slöjdföreningen.

Karlin, Georg. 1932. Kulturhistorisk förening och museum i Lund 1882–1932. Malmö: A.B. Malmö Ljustrycksanstalt.

Kjellberg, Sven T. 1957. FORNTID – FRAMTID. Anförande vid Kulturens 75-årsjubileum av Sven T. Kjellberg. I: Kulturen: en årsbok för medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. 1957. Lund: Kulturen.

Lindberg, Bo Ossian. 1988. Måleriutbildningen hitintills och hädanefter. I: Kulturen: en årsbok för medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. 1988. Lund: Kulturen.

Lindström, Märta. 1982. Konstslöjdanstalten och Lotteriet. I: Kulturen: en årsbok för medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. 1982. Lund: Kulturen.

Reglemente för Konstslöjdanstalten i Lund, faststäldt af Kulturhist. Fören:s styrelse d. 23 Febr. 1901. Lund: AB Skånska Centraltryckeriet.

”Rött och kanske grönt är väl de färger som många främst tänker på som julens färger. Men liksom mycket annat i våra traditioner så förändras även juldukarnas färger över tiden.”

Anna Lindqvist och Marie Odenbring Widmark