OM STRUMPOR, STICKNING OCH

Rets Julklapp 2022

Detbörjade med en bakmaskin. Året var 1988 och det var första gången som Handelns Utredningsinstitut utsåg årets julklapp. För att koras till Årets julklapp måste föremålet säga något om tiden vi lever i, det ska antingen vara en nyhet eller representera något som uppmärksammats på nytt. När jag börjar skriva detta lackar det mot jul 2022 och det hemstickade plagget är utsett till Årets julklapp.

Intresset för stickning har ökat enormt de senaste åren. Det märks inte minst på mängden nya böcker i ämnet och det ökande antalet bloggar och Instagram-konton på temat.

På Kulturen var det många besökare som uppskattade utställningen

Knitstart My Heart som mellan september 2021 och januari 2023 visade ett urval av konstnären Anna Bauers verk. Plaggen i så kallad Hönsestrik väckte stor förtjusning hos många.

Bland Kulturens personal finns det duktiga och engagerade stickare så när temat för Kulturens årsbok 2023 bestämdes vara olika aspekter på mönster kom jag och min kollega

Åsa Tornborg fram till att vi gärna ville bidra med något stick-relaterat och ett mönster på något föremål ur Kulturens samlingar.

Valet föll på ett par röda strumpor med vita stjärnor som stickades till det som Kulturens grundare Georg Karlin kallade kronprinsessan

Louises ”urgamla skånska dräkt”. Denna ”Göinge-dräkt” var en gåva

Strumporna

som kopierades till kronprinsessan till kronprinsessan som bar den vid invigningen av Kulturens Östarp i augusti 1924. Enligt Britta Hammars artikel Georg Karlin och den skånska folkdräkten (Kulturens årsbok 1980) ska Louise vid ett senare tillfälle ha anförtrott Bengt Bengtsson

Louises dräkt kan ses i utställningen Bröllop! på Kulturen där de pryder den så kallade Ingelstabruden, här avbildad på ett äldre fotografi. Kulturens samlingar KM 14459. Foto: Lars Westrup, Kulturen.

(Kulturens chef 1961–77) att hon plågats svårt av invigningsdagens tryckande hetta i sin varma dräkt med stickade stickiga yllestrumpor. Det är osäkert om dräkten någonsin användes igen, men bland dräktdelarna som efter drottning Louises död 1965 skänktes till Kulturen av Gustav VI Adolf, finns två par silkesstrumpor som inte ursprungligen tillhörde dräkten. Det tyder på att Louise i alla fall inte tänkt bära de kliande yllestrumporna fler gånger.

Bouppteckningar

är ett fantastiskt källmaterial för forskare.

Sigfrid Svenssons avhandling från 1935, Skånes folkdräkter – en dräkthistorisk undersökning 1500–1900, bygger till stora delar på en genomgång av bouppteckningar från den skånska bondebefolkningen under åren mellan 1700 och 1825. Att upprätta bouppteckningar efter avlidna blev obligatoriskt i Sverige genom 1734 års lag, men förekom redan tidigare. I Malmö finns en serie bouppteckningar från 1546 och i Stockholm en obruten följd sedan 1667. Sigfrid Svensson skriver i avhandlingen att det var först mot 1500-talets slut som stickade strumpor började användas i Norden och då enbart av överklassen. Han skriver vidare att stickade mansstrumpor i ull förekommer redan i tidiga skånska bouppteckningar och att vita ullstrumpor förekommer bland männen i Skåne redan 1680. Ett eller två par strumpor verkar vara vanligast förekommande, tvätt eller ombyte ”…torde sällan ha förekommit, och ännu i sen tid har man i stället för att tvätta strumporna gått med dem vända några dagar”. Men Sigfrid Svensson uppger också att det så sent som 1740 förekommer

”strumpor af grönt kläde” (sydda tygstrumpor) i en bouppteckning efter en bondhustru i Eljaröd. Sådana strumpor, en sorts efterträdare till fotlapparna, finns belagda från 1200-talet i Europa och i Sverige förekommer de exempelvis bland fynden från regalskeppet Vasa.

I stället för sydda strumpor av tyg eller skinn, kunde man linda ”fotlappar” om fötterna och ”bensvep” om benen. Bensvepen kunde ibland kombineras med nålbundna sockor på fötterna. Arkeologiska fynd visar att nålbindning förekommit sedan länge i Norden. I Danmark finns fragment från både stenålder och bronsålder, medeltida sockor i nålbindning har hittats i både Söderköping och Uppsala och i Kulturens samlingar finns en medeltida vante (KM 64242) i denna teknik. I delar av Sverige tillverkades fortfarande mindre plagg som vantar, mössor och ”tälingar” i nålbindning en bit in på 1900-talet. Tälingar, ibland kallade skosockor eller tagelsockor, tillverkades av tagel från häst eller ko och bars mellan sko och strumpa när det var riktigt kallt. De var alltså en nära ”släkting” till raggsockor, som ursprungligen stickades i en blandning av ullgarn och gethår (getragg) för att öka slitstyrkan. Det var inte bara getter, kor och hästar som fick lämna material till strumpor och sockor, både hundhår och kaninull användes och särskilt hundull ansågs extra värmande och bra för den som plågades av värk.

Inte ens för ett tränat öga är det alltid så enkelt att avgöra vilken teknik som använts – är det stickat eller nålbundet? Ibland kan resultaten vara förvillande lika varandra. Flera äldre ”stickade” artefakter har vid närmare studier visat sig vara nålbundna. Exakt när och var människan började sticka är oklart. Tekniken finns inte

Ombord P

Regalskeppet Vasa

återfanns två hela strumpor i ett låst träskrin. Strumporna är sydda i ljust ylletyg, skuret på skrådden, vilket ger strumporna lite elasticitet. (Vasa 14278). CC by Foto: Maria Ljunggren/Vasamuseet.

omtalad i äldre myter, så som är fallet med till exempel vävning där Penelope, Odysseus hustru, under hans mångåriga frånvaro vägrade gifta om sig förrän den vävnad hon arbetade på hela dagarna (och ägnade nätterna åt att repa upp) var färdig. Det lär inte heller finnas något ord för stickning i vare sig klassisk grekiska eller latin. Det äldsta stickade fragment vi känner till idag är genom kol-14-metoden daterat till 425–594. Fragmentet är funnet, men inte nödvändigtvis tillverkat, i Egypten. Även om ett ganska stort antal koptiska utgrävningsfynd från Egypten har fått klassificeras om från stickning till nålbindning, så finns det i olika museisamlingar flera exempel på stickade strumpor varav några genom kol-14 är daterade till som tidigast omkring år 1000. Dessa strumpor är slätstickade i vitt och blått och några har mönsterbårder med kufisk skrift, en slags dekorativ arabisk kalligrafi.

I Kulturens samlingar finns ett koptiskt fragment daterat till omkring 1050–1400. Det är katalogiserat och omskrivet som stickat (se Marianne

Eriksons artikel Josef och Mamluksultanen – idoler i egyptisk textilkonst, Kulturens årsbok 1994). För att stilla vår nyfikenhet plockade min kollega Åsa och jag fram fragmentet för att titta närmare på det under lupp – skulle det visa sig att Kulturens stickade koptiska fragment egentligen var nålbundet? Som nämnts ovan är det inte alltid så enkelt att avgöra, men Åsa tyckte sig se att fragmentet faktiskt är stickat. Det uppstod stor förtjusning vid första ögonkastet och Åsa bestämde sig genast för att teckna en mönsterrapport av bården för publicering i denna årsbok.

FrånMellanöstern spred sig konsten att sticka till Europa via handelsvägarna kring Medelhavet. De äldsta bevarade och med säkerhet daterade stickade föremålen i Europa tillverkades av skickliga muslimska stickare anställda hos kristna kungligheter på den Iberiska halvön. När sarkofagerna i den kungliga kastilianska gravkammaren i klostret Santa María la Real de Las Huelgas öppnades på 1940-talet återfanns i prins Fernando de la Cerdas (död 1275) grav tre kuddar

Fr N Egypten

Fram- och baksida av det koptiska fragmentet. Det är cirka 8,5 x 14 cm stort och tillverkat dels i ett väldigt fint tvåtrådigt ullgarn i olika färger, dels i vitt bomullsgarn. Kulturens samlingar KM 37719.

M Nster

En rapport av det koptiska mönstret från Kulturens fragment som daterats till omkring 1050–1400. Mönster: Åsa Tornborg/Kulturen.

som prinsens huvud vilat på. En av dessa är stickad i silke med en stickfasthet om cirka 80 maskor per 10 centimeter. Kuddens mönster avbildar detaljer ur den kungliga familjens vapen och en slinga med det arabiska ordet ”baraka” (”välsignelser”) i kufisk skrift.

Det var inte bara kungligheter som uppskattade de exklusiva stickade nymodigheterna, även den katolska kyrkan värdesatte stickade liturgiska lyxföremål i form av handskar, dynor och väskor för helgonreliker. Den stora hantverksskickligheten i dessa få bevarade stickade föremål tyder på att stickning knappast varit någon ny teknik vid denna tid.

Kopplingen mellan den katolska kyrkan och stickning åskådliggörs även i målningar som avbildar jungfru Maria när hon stickar. Den troligen tidigaste av dessa är av Ambrogio Lorenzetti från Siena, daterad till omkring 1345, men det finns fler exempel från ungefär samma tid och geografiska område. Några decennier senare har motivet spridit sig norrut i Europa. Den kanske mest kända framställningen av en stickande madonna ingår i ett altarskåp från cirka 1390–1400, ursprungligen i Sankt Petri i Buxtehude. Altartavlan av Bertram från Minden (cirka 1340–cirka 1415) finns nu i Hamburger Kunsthalles samlingar. Gemensamt för dessa målningar är dels att de visar hur jungfru Maria rundstickar på flera stickor, dels att hon stickar med flera garnnystan i olika färger. Ingen av dessa tekniker är något för nybörjaren, så troligen har dessa tekniker funnits längre än vad man kanske tidigare har trott, även i norra Europa. Såväl rundstickning som flerfärgsstickning måste alltså varit kända som tekniker i dessa delar av Europa före mitten av 1300-talet.

Ett arkeologiskt fynd som tyder på detta kom i dagen vid en utgrävning av den votiska kyrkogården i Jõuga i nordöstra Estland 1949. (Voter är en östersjöfinsk folkgrupp vars språk, votiska, hör till den östersjöfinska gruppen av finsk-ugriska språk.) Då hittades ett fragment av en stickad vantmudd i en kvinnograv daterad till 1238–99. Fragmentet är mönsterstickat i lokalt producerat ullgarn, färgat rött med krapprot respektive blått med indigo mot en botten i ofärgat naturligt vitt. Det är inte säkert att vanten rundstickats, men en ”nagg” i mönstret tyder på att så kan vara fallet. En analys av fragmentet gjordes 2005 av Anneke Lyffland och visade på teknisk skicklighet då stickningen är genomgående jämn och saknar mellanrum mellan de aviga varven på fragmentets baksida.

Exakt när eller hur stickningen kom till Norden är oklart. Från svensk horisont vet vi att Erik XIV under tidigt 1560-tal lät importera 28 par silkesstrumpor från England. De var högsta mode vid tiden, en fashionabel man skulle visa benen och sina muskulösa, välsvarvade vader i tunna, stickade silkesstrumpor. Troligen är det ett av dessa par strumpor som Erik bär på det så kallade ”friarporträttet” som målades 1561 för att skickas till drottning Elisabeth I av England. Porträttet, tillskrivet nederländaren Steven van der Meulen, finns idag på Gripsholms slott. I Uppsala domkyrka finns en mönstrad stickad fingervante som också daterats till 1560-talet. Den är märkt med ”Freuchen Sofia” och var enligt traditionen en fästmögåva från Sofia

Silkesstrumpor

En av ett par strumpor i silke med silverbroderi och paljetter från omkring år 1620. Har tillhört Gustav II Adolf. Strumporna, fodrade med vit sidentaft, är troligen handstickade trots att den första mekaniska stickmaskinen, avsedd just för strumpstickning, uppfanns redan 1589 av pastorsadjunkten William Lee i Calverton nära Nottingham. (inventarienummer

Livrustkammaren 19832 samt 19833).

Wikimedia Commons Public Domain.

Vasa (dotter till Gustav Vasa) till Sten Svantesson Sture. Kärleksparet växte upp tillsammans då Sofia efter sin mors bortgång delvis växte upp hos sin moster, Sten Svantesson Stures mor, Märta Eriksdotter Leijonhufvud. Något bröllop blev det aldrig då mottagaren av gåvan stupade vid ett sjöslag utanför Bornholm vid endast 21 års ålder, två år före det att Erik XIV lät mörda hans far och två bröder i de så kallade Sturemorden.

IDanmark har stickning varit känt sedan åtminstone 1500-talet, troligtvis ännu längre. När Mickel

Hansen dog i Malmö 1558 togs "en knøtt vllen skiortte" upp i listan över hans tillgångar. Bouppteckningen finns idag i Malmö stadsarkiv. I brev skrivna av danska officerare under det nordiska sjuårskriget 1563–70, ombeds familjerna där hemma att skicka stickade strumpor till fronten. Om dessa var stickade i hemmen eller köpta vet vi inte. Men det är inte omöjligt att det redan då funnits ett förläggarsystem med hemindustri för stickade varor. År 1602 fick borgarna i Köpenhamn, Helsingör och Malmö ensamrätt på handel med Island. Ön tillhörde det danska riket sedan Kalmarunionens bildande 1397. Redan i början av 1600-talet exporterades stickade varor från Island. Det finns uppgifter om att det under 1624 skeppades över 72 000 par strumpor och 12 000 par vantar från ön till det danska fastlandet.

I Halland, ett landskap länge känt för sin ”binge” (halländsk dialekt för att binda, ett annat ord för att sticka), skrev prästen och Linnélärjungen Pehr Osbeck Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri år 1796. Osbeck uppger att det var den från Nederländerna via Helsingör inflyttade Birgitta von Cracaou på Wallens säteri utanför

Våxtorp, som i mitten av 1600-talet införde stickning bland allmogen där. Säteriets underlydande ska ha fått ull som de spann till garn och sen stickade till olika plagg. Arbetet utgjorde en del av deras skatt till säteriets ägare. Flera är de som menat att stickningen genom detta sedan spred sig norrut över Sverige. Men faktum är att det finns samtida fynd av stickade föremål från betydligt nordligare nejder vilket talar mot att detta skulle vara det enda sätt på vilket stickningen skulle ha spridits bland den svenska allmogen.

I S:t Petri kapell i Leksand återfanns vid en arkeologisk undersökning 1983 fragment av både tvåändsstickade strumpor och en huva i ljusbrun ull i gravar som kan vara från 1600-talet. Ännu längre norrut i landet återfanns 1947 stickade vantar, strumpor och mössor på mumifierade kroppar daterade till 1600- och 1700-talen i Jukkasjärvis kyrkas gravkapell. Att stickning var etablerat i Sápmi redan på 1600talet framgår också i Lapponia, skriven av Johannes Schefferus och utgiven på latin 1673. Där skriver han om vantar och mössor som producerades av lokalt spunnet garn. Det skedde med hjälp av ”tre eller fyra mycket tunna järnstickor” på ett sätt som ”tyskarna pläga kalla stricken”. Sanningen är att stickningen troligen kom ungefär samtidigt till många olika ställen i

ETT PAR STRUMPOR i nålbindning utställda på Victoria and Albert Museum i London. De är egyptiska, tillverkade 250–420 och avsedda att bäras med sandaler. Wikimedia Commons Public Domain.

Sverige, antagligen framförallt till platser där man hade täta kontakter och handel med utlandet. Under 1600-talet spreds kunskaperna i stickning över landet och trängde på många platser snabbt undan den tidigare så vanligt förekommande nålbindningen. Anledningarna var säkert flera, men framförallt gick det fortare att sticka än att nålbinda.

I museisamlingar finns det strumpor med stickad fot och sytt skaft, stickade strumpor med påsydda fötter alternativt fotsulor, hälar eller tår i tyg. Det stickades också nya fötter på äldre strumpskaft. Allt exempel på hur strumpor lagats och återbrukats. Några lagningar förekommer inte på kronprinsessan Louises röda yllestrumpor, men så är de ju som tidigare nämnt antagligen bara använda en gång. Enligt Britta Hammars artikel i Kulturens årsbok 1980 stickades de efter ett par i Kulturens samlingar.

Stickerskan

I september 1926 gick Emma Maria Stevén och hennes syster Matilda Lind till Per Bagges fotoateljé för att ta passbilder. Emma syns till höger i bild. Fyra år senare avled hon, endast 52 år gammal. Public domain. Foto: Per Bagge (Per Bagges samling 85771, Universitetsbiblioteket, Lund).

Originalen (KM 14459) kommer inte från Göinge som de övriga förebilderna till kronprinsessans dräkt, utan från Ingelstads härad på Österlen. Varför valde Georg Karlin då att använda dessa till dräkten? Kanske är det enkla svaret att strumporna är så vackra och iögonfallande med vita stjärnor mot röd botten. Ett par liknande strumpor i samma färgsättning och med samma mönster finns i Österlens museums samlingar (ÖM 9420).

Enligt Sigfrid Svensson hade skånska kvinnor svarta eller blå strumpor, medan röda strumpor ska ha varit vanligast i Småland. Men han skriver också att röda strumpor i äldre tid var vanliga över hela Sverige och att strumpor i lysande färger senare ska ha undanträngts av svarta.

Enligt uppgifter i Kulturens arkiv stickades strumporna till dräkten av E. Stevén i Lund, men det finns inte några uppgifter om vem denna person var, eller hur det kom sig att denne fick uppdraget. Efterforskningar visar att stickerskan hette Emma Maria Stevén. Hon föddes 1878 i Härlunda i Småland och hette Olofsson som ogift. Emma flyttade i vuxen ålder till Malmö. Vid folkräkningen 1900 bodde hon i kvarteret Morkullan vid Triangeln och arbetade på fabrik. När hon tre år senare ska gifta sig har hon flyttat till Lund, bor i ett hus vid Clementsgatan (numera en del av Lilla Fiskaregatan) och arbetar som bageriförestånderska. Hennes man Nils Hansson Stevén föddes i Stävie, men bodde vid tiden för parets lysning i kvarteret söder om Spyken och var anställd som skofabriksarbetare, sannolikt vid Lunds Skofabrik (grundad 1897) som år 1900 flyttat från Brunnsgatan till

Skomakaregatan. Som gifta bosatte sig paret på Nygatan och mellan 1905 och 1909 födde Emma tre barn. I folkräkningen från 1910 anges inget yrke för Emma, utan hon står endast upptagen som hustru och mor. Kanske tar hon redan då emot beställningar på stickat för att dryga ut hushållskassan? Säkert har hon haft rykte om sig att vara en van och skicklig stickerska, annars hade Georg Karlin utan tvivel vänt sig till någon annan med uppdraget att sticka kronprinsessans strumpor. Trots sin vana tog det Emma 98 timmar att sticka färdigt strumporna, enligt Kulturens arkiv fick hon 45 öre i timmen i lön. Så om du är sugen på att sticka ett par strumpor att ge bort i julklapp 2023 är det kanske hög tid att börja sticka efter Åsas mönster redan nu?

LITTERATUR & LÄSTIPS

Karp, Cary. Blogg: https://loopholes.blog/

Rutt, Richard. 1987. A History of Hand Knitting. Interweave Press, Loveland CO.

Turnau, Irena. 1991. History of Knitting Before Mass Production. Warszawa: Akcent.

Vessby, Malin. 2017. Den fantastiska förnekade stickningen. Hemslöjden 2017 :1, s. 36–43.

Warburg, Lise. 2018. Den strikkende madonna. 12 essays til strikningens geografi. Köpenhamn: Vandkunsten.

Strumpor F R En Prinsessa

Strumporna till kronprinsessan Louises skånska dräkt stickades med längre skaft än originalen. Kulturens samlingar KM 58018.5.