Anders W. Mårtensson Några söljor och beslag i Lund från sen vikingatid

lyder i fri översättning: "T'ao-hung (en personifierad benämning på den sten mot vilket tuschet rives) är ständigt i ditt sällskap. /Han kommer från Norden, men du (trädgårdsklippan) kommer från Södern./ Du kan tjäna som stöd för en underbar pensel, ställd i en skål, där månen speglas i vattnet. /Ur hjärtat födas många vackra tankar;/ och tuschet droppar såsom regn bland bergen. /Blommorna öppnar sig som vid floden,/ Och du är så vacker som T'ai-hu-berget." Poemet är signerat Hui Tsung och bär hans sigill; båda är imitationer. Det syftar på en mindre vattenmodellerad sten, som tjänat till penselstöd eller - hållare på skrivbordet och i sällskap hade en rivsten för tuschet. I ett annat poem beskrivs stenen "fri från mossa och glänsande som jade". Målningen ger således belägg för Sung-tidens beundran såväl för de stora klippblocken vilka arrangerades i trädgårdarna som för de mindre stenarna, som placerades på den lärde mannens skrivbord för att där tjäna som penselställ. I båda fallen fyllde stenarna samma syfte, nämligen att inspirera ägaren att i fantasin förflytta sig till mäktiga berglandskap med strömmande vatten. Bergen och klipporna symboliserar enligt taoistisk uppfattning dessutom Yang, som är den manliga principen i skapelsen, och Yin, som är den kvinnliga. De av vattnet urgröpta håligheterna alluderar säkerligen också på Yin . Vad kunde vara lämpligare att placera än denna dubbla symbol på kalligrafens och målarens bord. Den skulle ge konstnären inspiration att måla ett levande landskap med berg och vatten (Shan shuei) eller skriva ett poem med liknande motiv. I de ryktbara klippträdgårdarna i Suchow och Hangchow finns fortfarande de mest fantastiska klippor, som ibland kan påminna om drakar och lejon. Dessa trädgårdar var omtyckta platser för konstnärer under SungYiian, Ming och Ch'ing och många landskapsbilder har tillkommit i denna fantasieggande miljö.

Om man sålunda prydde trädgårdarna med större vattenmodellerade klippblock, helst hämtade från Tai-hu eller andra sjöar i södra Kina, fick man självfallet nöja sig med mindre stenar i studiekammaren. Antingen kunde man då ställa stenen som en ren prydnad ensam på ett bord eller i kombination med blommor och dvärgträd. Men den kunde också användas som stöd eller ställ för tuschpenslarna. Så efterbildade man

l. Penselställ av porslin, blå underglasyrdekor, tid och märke Cheng Te (1506-21). H 25 cm. KM 29.438.

stenarna i annat material såsom trä, brons eller keramik. Flera exemplar på klippor utförda i porslin är kända i västerländska samlingar; här avbildas en ur Carl Kempes samling, bild 3, som är försedd med dekor i emaljfärger av hjortar och apor som rör sig bland klipporna. Den är avsedd att användas som penselstöd. Stället, som kan dateras till Wan-li, är uppenbarligen

modellerat med en naturformad klippa som förebild.

Stället i Kulturens samlingar skiljer sig avsevärt från det ovan nämnda bl.a. genom att det är symmetriskt format. Låt oss skärskåda det i detalj. Stället består av tre delar, två bredare partier med ett smalare parti emellan. I genomskärning är både under- och överdelen spetsigt ovala, den undre något bredare. På båda sidor sitter två kartuscher i sköldform inramade av band målade i blått. I varje kartusch återfinns en arabisk inskription, upptill inom en cirkel och nedtill inom en kantställd kvadrat. Inskriptionen lyder i fri översättning: "Måtte Allah pryda sitt konungarike genom att hålla det blomstrande så länge det består" . Förutom kartuscher slingrar blå symmetriskt formade rankor i relief från basen upp till ovandelen. Rankorna bär palmetter och molnvoluter, som av kineserna betecknas hui hui wen , vilket betyder muhammedanska rankor. På ställets ovansida är sju runda hål symmetriskt ordnade och försedda med blå konturer. Stenen står på en sockel, som har formen av ett lågt, profilerat träbord med indraget mittparti, som har genombrytningar markerade i blått och vid basen volutformade fötter, som också är målade. På sockelns undersida finns inskrivet ett regeringsmärke (nien hao) inom en kvadrat med dubbla konturer. Här står: Ta Ming Cheng-te nien hao, d.v.s. "utförd under (kejsar) Cheng-te av den stora Ming-perioden".

Porslinet och glasyren är av högsta kvalitet. Den blå glasyren är utförd i den bleka nyans som är typisk för perioden. Både nien hao och pjäsens kvalitet tyder på att den verkligen utförts för kejsarhovet. Man ställer sig omedelbart frågan varför en porslinspjäs med klart muslimska inslag tillverkats för Minghovet. Även om just denna typ av ställ är mindre vanlig och ännu endast känd i ett identiskt exemplar i Rijksmuseum i Holland2 så finns det rätt många andra porslins- och bronsföremål med arabisk inskription från kejsar Cheng-tes regeringstid. Denna kejsare besteg draktronen i 16-årsåldern och kom att omges av ett hov, som var starkt påverkat av islam. Många av de s funktionärer, inte minst de inflytelserika eunuckerna, bekände sig således till koranen. En östturkisk köpman vid namn Ali Ekber, som besökte Kina 1505, har vittnat om det starka muslimska inflytandet vid hovet och antyder t.o.m. att kejsaren

2. Kinesisk målning med trädgårdsklippa. 1700-talskopia efter Sungförebild. Östasiatiska museet.

3. Penselstöd av porslin med emaljfärgsdekor, Wan-Li (1573-1619). Carl Kempes samling.

själv var starkt positiv till Profetens lära. Det är då helt förklarligt att dessa ämbetsmän använde sig av föremål i brons och porslin försedda med korancitat. Det är mest olika slags ställ, askar och andra mindre föremål avsedda för skrivbordet men också lampor och prydnadsskärmar. Arabisk och persisk inskription förenas med hui hui wen (muhammedanska rankor), vilka i regel är symmetriskt utformade. Mera sällan förekommer rankorna med lotus och lyckosvampar medan ju-i-motivet och blomblad kan användas som kantdekor. Det var i och för sig inget ovanligt att man vid de kinesiska keramikugnarna tillmötesgick alla utländska kunders smak då det gällde former och mönster. Ända sedan T'ang-tid (618- 906) hade man tillverkat stengods och porslin särskilt avpassat för den muslimska världen utanför Kina och detta fortsatte intill förra århundradet. Den

blå dekoren på porslin uppträder i Kina under stark påverkan från den muslimska världen och den största delen av blåvitt gods från Yiian och tidig Ming exporterades dit. Det var dock i första hand föremål med praktisk användning såsom skålar, fat, koppar och kannor. Pjäser av det slag, som var avsedda för den bildade mannens studio i Kina, hade man ingen anledning att exportera och det förekommer också ytterst sällan bland exportvarorna.

Om vi kunnat placera Kulturens porslinsställ i tid och rum så återstår att fastställa dess funktion. I handboken "Kinesiskt porslin och dess förhistoria", som utkom 1978, har författaren av denna lilla uppsats kallat pjäsen ifråga för blomställ. Häremot talar det ovan redovisade förhållandet att verkliga vattenmodellerade stenar användes såsom penselstöd, respektive ställ. Allt tyder på att detta porslinsställ ej var avsett för blommor utan för penslar. Storleken på hålen i ställets översida passar bra för ordinära målar- och skriftpenslar. Den vanligaste typen av penselställ var en cylindrisk bambusektion eller cylindriska behållare av trä, elfenben, porslin eller brons. Det var därför naturligt att också ansluta klippans form till den cylindriska behållarens i andra material. En fördel med att ställa penslarna i de sju hålen är att de känsliga hårspetsarna ej kommer i kontakt med varandra och därför kan behålla den slutna konform, som de bör ha när de ej används. Förutom denna praktiska fördel med stället var trädgårdsklippan en lämplig symbol på skrivbordet.

Noter

' Detta framgår av min bok i serien Ur Kulturens samlingar, Kinesiskt porslin och dess förhistoria, den enda handbok på svenska, som för närvarande finns att tillgå i ämnet. 2 Lim, K. W., Een Cheng Te-vaas met Arabisch opschrift. Bulletin van het Rijksmuseum. Jaargang 23, 1975, nummer 2, s. 105-107.

Uppifrån och ned-eller tvärtom?

Något om kägelspel i Skåne och om museisamlandets brister

Min far hemmansägaren Lars Svensson, född 1865 och bosatt i Hagestad, Löderups socken i sydöstra Skåne, har beskrivit hur det i hans barndom gick till att spela kägle. Under våren och sommaren försiggick spelet utomhus. Man höll till i inkörsporten till en av granngårdarna. "Där stod ett par stora kastanjer och då brukade vi alltid stå under dem." Käglorna ställdes upp i en fyrkant och i mitten av denna placerades "kungen''. Den gällde för 9 och benämndes följaktligen "nikungen" . De övriga käglorna var 4 "treor" och 4 "ettor" . "Treorna" ställdes i de fyra hörnen och mellan dem de fyra "ettorna". Slog man omkull mer än en kägla räknades endast antalet. Man skulle komma till 24. Gick man över hette det att "man brände upp sig" och fick gå tillbaka till 15. Men kunde man sen slå ut kungen ur "gården" vann man ju. Käglorna var hemmagjorda, "kungen skulle väl vara tre kvarter hög" (d.v.s. nära en halv meter). Man kastade med ett träklot.

Nyårsafton 1927 utlyste Sydsvenska Dagbladet Snällposten på min hemställan och för Nordiska museets räkning en pristävlan om gamla lekar, spel och tidsfördriv. Till tidningen insände min syster Klara en stor samling hithörande uppteckningar som hon gjort efter vår far. Bland mycket annat beskrev han där, såsom ovan anförts, sin barndoms kägelspel. Man kunde också spela inomhus. Far berättar: "Om julen brukte vi att spela kägle med små käglor. Käglorna gjorde vi själva, de täljdes med en kniv. Ettorna var minst, treorna större och nikungen störst. 'Nikungen' var ungefär en kvarter hög och hade huvud, vilket visst också fanns hos treorna. 'Gåren' skulle vara så stor att kungen kunde

D 0 tl tl n 0

""--"N

GAVE.I.. /"\OT N V

I. Kägelbanan i Sölvesborg, byggd 1848- 49. Uppmätning av Riksantikvarieämbetet 1973. Efter Blekingeboken 1978.

rulla ut mellan käglorna. Käglorna placerades på bordet och från loftet hängde ett band, i vars ända en järnmutter var fästad. Men bandet fick placeras så att muttern ej räckte bort till fönsterrutorna eller andra ömtåliga saker. Kungen skulle placeras mitt under, där bandet var fästat i loftet." Käglornas antal och poängvärden var desamma som ovan beskrivits. Uppställningen likaså. "Detta lekte vi", tillade berättaren, "när vi gick i skolan. Sen vi var konfirmerade var vi ju stora karlar." Ett kägelspel av samma slag men av yngre karaktär och anpassat för borgerlig hemmiljö beskrives i Albert Norman: Ungdomens bok 1, s. 181 (Stockholm 1883).

Vad som man i det ovanstående särskilt skall observera är att käglorna, såväl utom- som inomhus var uppställda i en fyrkant, i en "gård" . Så är det ju i det moderna kägelspelet. Men så har man ingalunda alltid spelat kägle.

Biskop Gottfrid Billing i Lund (1841- 1925) har i sina minnen berättat om hur man i hans föräldrahem Fridhem i Önnestads socken, halvannan mil nordväst om Kristianstad, bedrev kägelspel på sommarkvällarna. "Omkring kl 7 på kvällen möttes de manliga medlemmarna (av familjen och dess gä ter) till kägelspel på stora gården. Spelet försiggick ej som på kägelbana utan man delade sig i 2 grupper och dessa uppställde var sina käglor vid gårdens ändpunkter och sedan gällde det att svälta ut den ena den andra. Spelet var vunnet, då ena partiet ej hade någon kägla kvar och ej heller något klot, med vilket det kunde nedslå och således återtaga någon av motpartiets käglor. Detta spel drevs under många år på Fridhem, gav oss mycket nöje och var mycket uppfriskande och stärkande. Kloten voro större och mindre, de största mycket tunga och en ganska stor kraft behövdes för att -ej rulla dem fram, ty det var ej vår praxis - kasta dem från ena ändan av gården till den andra." (Gottfrid Billings levnadsminnen t.o.m. Yästeråstiden, utg. av Hilding Pleijel, Stockholm 1955, s. 32)

Spelreglerna är i skildringen ovan något ofullständigt beskrivna, tydligen innebar de att en träffad kägla skulle kastas över till det andra partiet. Väsentligast i detta sammanhang är dock käglornas placering; de är inte uppställda i en fyrkant, utan på rad.

De här båda beskrivna, olika formerna av kägelspel är i stort sett från samma tid, högst med ett par årtiondens differens (ca 1860- 1880). Men de är från olika delar av Skåne; det nordöstra och det sydöstra hörnet av landskapet, det senare känt under benämningen Österlen. De är också från olika sociala miljöer; herrskapshem och bondby. Det överraskande är att dessa miljöer för de båda typerna av kägelspel är motsatta dem man närmast kunde vänta sig.

Kägelspelets historia i Sverige har utförligt behandlats av Carl-Herman Tillhagen i en längre uppsats i Saga och sed, 1949. Efter käglornas uppställning kan man tala om fyrkantspel, resp. linjespel. Tillhagen har visat att linjespelen dominerat i så gott som hela Sverige, en relikt av ett med säkerhet medeltida men sannolikt vida äldre kägelspel. Fyrkantspelet (käglorna kunde ibland ställas i ring) var enligt Tillhagen i huvudsak ett herr-