
8 minute read
Bo Gyllensvärd Ställ av porslin i form av en trädgårds klippa
by Kulturen
fins konstuppfattning med tillhyggen som tonkonst, boktryckarekonst, läkekonst och t.o.m. kokkonsten!
Sen blir Karlin rent infam. Han säger att en inspektor måste inneha; sakkunskap och erfarenhet.
"Dels får man icke offra penningar i onödan, såsom när Nationalmuseet för några år sedan till det meningslöst svindlande priset av 72.000 kr inköpte ett Leibl-porträtt, dels och ännu mindre kasta dem i havet, såsom nyligen skedde med vid förvärvandet av den falska archaistiska Choren för 18.000 kr, och så som det höll på att gå med den falska "David", dels måste man ha en någorlunda vaken blick, för vad som av verkligen oskattbart värde kan förvärvas .. . " Karlin syftar här på en målning av Albrecht Diirer.
Karlin säger apropå dessa incidenter, dels att en inspektor av detta slag vore farlig, dels att "de ropa på skärpt kontroll och inspektion över just detta museum och dess överintendent."
Att punkt för punkt redogöra för Karlins svar på Gauffins PM skulle ta för mycket utrymme i anspråk. Han försvarar varje åtgärd, varje dröjsmål med ursinne och sist i detta avsnitt kommer en ripost mot Gauffin: Kulturen hade lånat ut en målning av Masreliez till en svensk utställning i Köpenhamn, ordnad av Gauffin. återsändes icke till Kulturen, men efter åtskilliga påstötningar hittades den i ett skåp på Nationalmuseum - ett år efteråt! Karl in säger att han aldrig skulle yppat detta "om jag icke tvingats därtill, ty för mig var saken utagerad. Men som man ropar i skogen, får man svar, och någon större merit för ett inspektorat torde icke Masreliez-saken vara för överintendenten Gauffin."
Jag hoppar över de många sidor, där Karlin bemöter Gauffins anklagelser mot honom för hans åtgärder på Rörstrandsauktionen. Hans argumentering verkar bestickande, varje anfall besvaras med motanfall "detta lyckligtvis i svenska museiannaler enastående utslag av kollegialt översitteri och försök att ekonomiskt skada en konkurrent." Det sägs apropå auktionen att man där enligt Karlin "ej ens drog sig för att på auktionens andra dag hota med indragning av vårt statsanslag . .. "
Karlins råd till Gauffin blev "att sopa rent för egen dörr, innan du går till grannens."
Resultatet av dessa många och långa skrivelser, artiklar och insändare blev, att riksdagen beslöt bevilja det av Kulturen begärda anslaget på förut tillämpade villkor. Karlin gjorde i årsredogörelsen för 1927- 1928 en triumferande slutkläm, med gotiska typer:
l{ungl. Maj:! sliiller omförmiilda anslag till fii1'fogandc av sty relsen för kultur-
historiska föreningen för södra Sverige att mol redovisningsskyldighct inför riksräkenskapsvcrkct anviinrlas enligt riksdagens beslut och dessutom under villkor att utav lcdamölerna i styrelsen en av l{ungl. Maj:t förordnad, att föreningen icke f:\ r utan l\ungl. Maj:ts tillst:lnd föryttra något museets samli ngar tillhörande förcm:H med undantag nv cl uplcller, samt
att en förteckning p :"1 under liden I j uli I !128- 30 j uni 1929 gjorda nyfön ·iirv fiirc den I september 1929 Ö»crliimnas till ccklcsiaslikdcpartcmcntet.
Alltså
quo.
Hur skall en sentida granskare bedöma denna affär? Att Karlin svek en överenskommelse - även om den var suddig -är väl tämligen klart, likaså att herrarna på Nationalmuseum ilsknade till. Gauffin var född i Kristianstad; studerad i Lund, men efter sin disputation 1909 anställd vid Nationalmuseum. Han var egentligen en fridsam och vänlig människa och passade kanske inte så bra som motståndare till en så ettrig polemiker som Karlin. Kanske den mera temperamentsfulle Erik Wettergren, som då var chef för konsthantverksavdelningen, bestod bränslet för elden. Hur som helst, det var säkert taktiskt fel av Gauffin att kombinera villkoren för statsanslaget med Karlins uppträdande på auktionen.
Som slutvinjett på detta långdragna bråk vill jag återge vad som stod i Lunds Dagblad för den 6 september 1929: "Chefen för Nationalmuseum, överintendenten d:r Gaaffin besåg igår Kulturens utställning, varvid överkommissarien d:r Karlin tjänstgjorde som ciceron.
De båda herrarna trivdes utomordentligt väl ihop bland uttällningens skatter. Det buller, som hördes kl. 3 och åtföljdes av ett litet regn, var åskbuller.
Dagen var mycket varm och kvav." Sven T. Kjellbergs färd till Perstorp "För kännedom om tillverkningen vid det skånska glasbruket i Henrikstorp, Perstorp, har museet erhållit ett mycket omfattande material av på platsen påträffade glasfragment. Dessa håller

8. Hund, figurin av fajans. Marieberg. omkring 1760. H 33,5 cm. KM 32.077. Inköpt på Rörstrandsauktionen 1926.

på att bearbetas och kommer att kasta nytt ljus över den omfattande produktionen vid detta bruk. Om en systematisk utgrävning av det 1762 nedbrunna glasbruket kommer till stånd, skall vi erhålla en mycket säkrare kännedom för bedömande av det glas, som påträffades i sydsvenska bygder. Redan nu kan beläggas många former, som man icke trodde tillverkades här. Värdefull är samlingen av glasstämplar, 237 stycken av 56 olika typer, bild 9. Sådana stämplar sattes invid flaskhalsen . Många flaskor kommer nu genom stämplarna att kunna hänföras till Skånska glasbruk."
Så står att läsa i Kulturens årsredogörelse för 1957, signerad av Sven T. Kjellberg och publicerad i årsboken 1958. Inte ett ord om hur förvärvet gick till. Men intendenten kanske då ansåg sig ha goda skäl att inte tala för högt om händelseförloppet. Det fanns risk för att vissa skulle ha känt sig stötta i kanten, om Sven T. skulle ha varit för öppenhjärtlig.
I museets accessionskatalog finns samlingen noterad under 51.254-51.308 och där meddelas att samlingen inköpts för 5.000 kronor av en person i Perstorp och vidare: "'Detta och efterföljande föremål t.o.m. K.M. 51.308 har framgrävts under åren 1950-56 på platsen för Skånska glasbruket (1691- 1762) i Perstorp av säljaren."
Samlingen består av ca. 1.500 registrerade föremål, mestadels fragment, men därtill också lådor med smärre oregistrerade grävningsfynd. Det är alltså ett aktningsvärt antal föremål och inte minst intressanta är de små apoteksflaskorna. färgbild XVIII, och naturligtvis också de av Kjellberg nämnda glasstämplarna. Grävningarna blev uppmärksammade av myndigheterna. Chefen för Perstorps AB fick en skrivelse från Riksantikvarieämbetet, som bl.a. meddelade att "ämbetet underrättats om att grävningar företagits inom området för det år 1762 nedbrända Skånska glasbruket i Perstorp, vilket område ligger på Eder tillhörig mark. Enligt lagen om fornminnen den 12 juni 1942 § 2 är området ifråga att betrakta som fast fornlämning. Enligt samma lag § 1 är det förbjudet att utan riksantikvariens tillstånd utgräva, rubba, överhölja eller på annat sätt förändra eller skada eller borttaga fast fornlämning. Fynd, som påträffats i fast fornlämning och har samband med denna, skall vidare enligt 10 § tillfalla kronan. I avvaktan på att ämbetet närmare utrett vilka åtgärder som lämpligen böra vidtagas i detta fall får ämbetet anhålla att Ni i egenskap av markägare ville tillse att inga undersökningar företagas på området."
Sven T. Kjellberg hade tidigare fått se grävningsfynden och förstått deras stora betydelse för forskningen, inte bara när det gällde Skånska glasbruket, utan också för äldre glashantering överhuvudtaget.
Och nu fick han veta att det fanns risk för att den värdefulla samlingen icke skulle hamna på Kulturen, ja rentav föras till Stockholm!
Han satte sig i sin bil och var beväpnad med en checkbok och på återfärden från Perstorp kunde han ha samlingen i sin helhet med sig i bilen.
Vad sade man i Stockholm? Såvitt jag vet, var det ingen som missunnade Kulturen förvärvet och någon påföljd för den entu-

9. Sigillstamp och sigillmärken från Henrikstorps glasbruk i Skåne, 1700-talet.

siastiske privatarkeologen blev det inte heller. I varje fall finns inga skriftliga bevis på någon negativ reaktion. Och nu kan ett representativt urval beskådas i glasutställningen, vittnande om ett viktigt kapitel i Skånes kulturhistoria och om en beslutsam och rask museichef!
Sejdlarna från Göteborg Det var på våren 1963. En dam i vad man ibland kallar övre medelåldern kom till Kulturen och hos intendenten tog hon ur sin väska fram en ölsejdel av silver, färgbild XXII, och sade, att
JO. Bältesbeslag på dryckeshornet KM 61.686 med graverad dekor och textband i gotisk minuskelskrift. 1400-talet.
hon hade hört att hon kanske kunde få tusen kronor för den.
Nu hade intendenten inte sett en sådan sejdel förut - den var tillverkad i Göteborg 1798 och utomordentligt ren i stilen, en unik pjäs - så han måste säga henne detta. Dessutom måste han säga henne, att den var värd mycket mera än tusen kronor. Nu är det ju så att museimän, enligt allmän överenskommelse, inte får utföra värderingar, men det här måste betraktas som ett särskilt fall. Och eftersom sejdeln kunde betraktas som ett unikt och exempel på sengustavianskt silversmide, så sade intendenten ungefär så här: "Kulturen kan erbjuda Er femtusen kronor för sejdeln, men det är möjligt att Ni kan få mera i allmänna marknaden."
Detta låter ju vackert, men museerna får inte förstöra sitt anseende genom att lura "änkor och faderlösa".
Damen tackade för beskedet och lovade återkomma, vilket hon också gjorde efter någon vecka. Hon hade med sig sejdeln, som hon ställde på bordet och det vackra ekvirkets ådring speglade sig i den blanka silverytan.

11 . Mynningsbeslag på dryckeshornet KM 61.686 med utsågad list av trepass och franska liljor och textband i gotisk minuskelskrift. 1400-talet.
- Ja, nu kanske ni köper den här för femtonhundra kronor. - Men vi bjöd ju femtusen! - Jag behöver bara femtonhundra och vill inte ha mera!
Här kunde ju historien sluta på ett nog så vackert sätt, men det gör den inte.
Någon vecka efteråt återkom vår vänliga affärsbekanting och väl inne i intendentens rum tog hon fram två identiskt lika sejdlar ur sin väska och sade (om intendenten nu minns rätt): "När ni var hyggliga mot mig, så vill jag gärna vara hygglig tillbaka, så om ni vill, så får ni de här två på köpet!" Hon berättade också att det funnits ett halvt dussin av dessa sejdlar i familjen.
Kommentarer är egentligen överflödiga, men utom det att Kulturen på detta sätt fick ett utomordentligt värdefullt tillskott till sin silversamling, så kändes denna kontakt med en fin människa stimulerande och värmande.

" Prippska hornet" Det här skall bli ett äreminne över Carl-Eric Borgenstierna, en av Kulturens främsta gynnare och vänner (ledamot av styrelse och arbetsutskott i jag vet inte hur många år) och en av hans många fina insatser till museets fromma.