Bitte Wengert På bönders och borgares vis

3. Vinjett ur årsboken 1951, tecknad av Sven T. Kjellberg.

pan" och "Om djur". I det norska Osebergsfyndet från 800-talet påträffade man oljelampor som består av en liten järnskål satt på ett skaft. Samma slags lampa eller fackla håller de "kloka jungfrurna" i handen på en smålandsbonad från 1791. Men det betyder inte att vikingatidslampor varit i bruk i Småland vid denna tid. Kjellberg förutsätter med rätta att en äldre förlaga ligger bakom överensstämmelsen. Och i tidiga förlagor ser han också upphovet till samma bonaders kuriösa djurfriser med bl.a. krokodil, lejon och enhörning. Det är lättlästa uppsatser, men med väsentliga bildtolkningar.

Den här återgivna fajansfigurinen från Delft prydde omslaget på årsbokens första årgång. Den har blivit symbolisk. Som god mjölkko för Kulturen har årsboken överträffat alla förväntningar. Med den lilla fajansgruppen kan man också åskådliggöra skillnaden mellan konst- och kulturhistorisk forskning. Ett konsthistoriskt problem är t.ex. hur den holländska fajansen

4. Försättsblad till årsboken 1954, tecknat av Sven T. Kjellberg.

förhåller sig till porslinet från Meissen. Men därtill kan kulturhistorikern undra över varför bilder av kor här är så populära och var det återgivna mjölkningssättet praktiseras. Och han kan fråga sig om blomsterkransen kring kons hals möjligen som festbruk haft en motsvarighet i verkligheten.

Den forskning som Kjellberg själv presenterat i årsboken (i registret 1965 upptages omkring 180 rubriker) och som ovan rapsodiskt exemplifierats går alltså inte att dela upp och etikettera som etnologisk å ena sidan och konstindustriell å den andra. Den täcker i det fallet helt Kulturhistoriska museets ursprungliga, fortsatta och väl också framtida arbetsprogram. Dubbelsidigheten i detta gör samtidigt samlingarna till ett så mycket nyttigare studie- och forskningsobjekt för universitetets studerande såväl i etnologi som i konsthistoria. De finner att deras framtida arbetsmaterial inte låter uppdela sig lika rätlinjigt som kursplanerna i deras studieämnen är avgränsade.

Men åter till den redan ställda frågan: Vad är det som säkrat den stora publikframgången? Förvisso det läsvänliga och studielockande sätt på vilket lärdomen serverats. Härvid har det rika bildmaterialet spelat en stor roll. Här grundlade Kjellberg en tradition som blivit bestående. Kulturens årsbok skiljer sig från alla andra i sitt slag genom att innehållet så gott som helt utgår från museets egna samlingar med föremålen i medelpunkten.

I presentationen har redaktionen också varit okonventionellt iderik. Längre uppsatser har luckrats upp genom omväxlande korta artiklar, där bild och text stått i omedelbar korrespondens. Olika ämnen har förts fram: en jubileumskavalkad det ena året, en bilderbok det andra. Silver, glas, keramik, tideräkning, barn är rubriker på olika årgångar. Kjellberg var djärv nog att sätta Bagateller som ryggtitel på årsboken 1959. Det skulle han nog inte ha vågat göra i början, då det främst gällde att hävda allvaret i en ny giv. Men skickligt lägger han ut texten i nämnda årgång. "Bagatell" skall ursprungligen ha betytt sprattelgubbe, därför en sådan på pärmen. Han har sammanhang med det lekfulla. Lärdom och lekfullhet präglar också Kjellbergs eget redaktör- och författarskap. Det är en tradition som sedan förts vidare i den långa serien av årgångar. Att vara vederhäftig behöver inte betyda att man skall vara tråkig. Omfattningen av årsbokens läsekrets vittnar härom.

"Nyheter" i vapenutställningen

Kulturens vapenutställning har under 1981 fått en välbehövlig ansiktslyftning. Avdelningen måste i juli 1980 stängas av säkerhetsskäl. Den gamla utställningen som arrangerades redan på 1940-talet var dessutom i starkt behov av nyordning. Tillfället kom då ett modernt inbrottslarm skulle installeras. Skjutvapenavdelningen kunde i sitt nya skick återöppnas i augusti 1981.

Genomgången av samlingen inför nyordnandet gav upphov till ombestämning av en del föremål. Ett exempel är det ryska armegevärsschatull som i Kulturens katalog uppges ha tillhört tsar Alexander Il, men som vid läsning av etiketten på lockets innersida visade sig vara ett skyttepris, uppsatt av vapenfabrikanterna i Tula. Nog finns tsarens monogram på trälådans lock och på kolven, men det innebär alltså inte något annat än den övliga reverensen för den högste befälhavaren. Nu är det säkert inte bara den föregivna kejsarkopplingen som fått Karlin att köpa den sammetsinredda lådan med 1856 års ryska armegevär för minie-kula och tillhörande verktyg, utan också den uppövade känslan för kvaliteten och det unika föremålet. Detta bär vapensamlingen i övrigt i sin breda sammansättning vittne om.

Ett annat föremål som väckte författarens misstänksamhet är en bössa signerad Hinderick Bellfrage 1684. Det står visserligen i standardverket av Stöckel att det skall vara fråga om en, möjligen tysk, vapensmed. Men namnet är krönt av en friherrlig krona och brukar verkligen vapensmeder vara baroner? Oftast inte. När så ytterligare ett föremål, en kalibertolk med signaturen HINDERICH BELFRAG dök upp i magasinsgömmorna, stegrades misstänksamheten ytterligare. Den övergick helt enkelt i visshet om att Stöckel felattribuerat bössan, eftersom kalibertolken förutom namnet har inskriften H. M. FECJT

l. Schatull med ryskt armegevär från 1856. Uppsatt som skyttepris av vapenfabrikanterna i Tula. KM 32.806.

ANO 1693. Alltså var det inte en vapensmed med namnet Belfrag, som gjort måttstocken och väl inte heller någon Bellfrage, som tillverkat bössan. Enklaste slutledning ledde därefter fram till att båda föremålen ursprungligen måste ha tillhört Henrik Johan Belfrage (1640-1706). Denne var son till ättens stamfader i Sverige, som 1662 blev tillförordnad borgmästare i Vänersborg och 1666 adlades Belfrage. Bitarna föll elegant på plats. Henrik Johan var nämligen på sin tid överstelöjtnant i artilleriet (han förde som major befälet över hela artilleriet under skånska kriget 1676) och vem behövde en kalibertolk om inte en artilleriofficer?

Kalibertolken är tillverkad i mässing och vikbar tack vare ett på mitten.placerat gångjärn, längden ihopvikt är 13,5 cm. Den har 6 olika graderade skalor eller "linjer". På innerkanten med ägaresignatur är en skala för svenska tum (rubricerad SOL). På ytterkanten finns skalan för bly (BLY). Den ena bredsidan har dels en linje för kaliber (CALIBER) och dels en linje för järn (IERN). Den andra bredsidan har en linje för sten (STEEN) samt en orubricerad linje.

Ovan beskrivna instrument användes för bestämning särskilt

2. Mässingsplakett med tsar Alexander II:s monogram och inskriften: För skicklighet i skytte. På locket till gevärsschatullet, bild I.

av kanonkalibrar och ammumt1on. Kaliber var ett mått som hänförde sig till kulvikten och endast indirekt till eldrörens och kulornas diametrar. De olika skalorna anger alltså viktmåtten för kulor av olika material med utgångspunkt från diametrarna. När det gällde handeldvapen angavs kalibern efter det antal kulor av en given storlek som gick på ett pund (för handeldvapen kom endast blylinjen till användning).

3. Räfflad jaktbössa med flintlås från 1684 tillhörig Henrik Johan Belfrage. KM 29.263

4. Låsblecket på flintlåsbössan bild 3. Hanen på helspänn. Ägaresignatur med friherrlig krona och årtalet 1684.

En svensk artillerimåttstock konstruerades ca. 1675 av en tygmästare Samuel Örn. Förebilden var en i Niirnberg 1540 tillverkad måttstock som i stort sett dittills bildat standard för nordeuropa. Örn flyttade över de tyska måtten till svenska, men fick inte bättre precision än att det 1705 var dags för revidering.

5. Kalibertolk för artilleriet. Tillhörig Henrik Johan Belfrage. Tillverkaresignatur H.M. FECIT 1693. KM 71.507

Henrik Belfrages tolk bör alltså med dateringen 1693 basera sig på Örns måttstock.

Den bössa som också tillhört Henrik Belfrage är ett jaktvapen med flintlås. På låsblecket finns den krönta ägaresignaturen samt årtalet 1684. Hela längden är 121 cm och piplängden 83,5 cm. Pipan är räfflad och utvändigt dekorerad med spiralvridna vulster och hålkälar. Laddstakens ända har en mässingshylsa med gänga för det rengöringsverktyg, som ovanligt nog finns kvar i fettlappslådan på kolven. Den grova kalibern (17 mm) visar att vapnet är avsett för jakt på storvilt som björn och älg. Bössan saknar tyvärr helt tillverkningsstämplar.

Bössan och måttstocken har tillförts Kulturens samling vid olika tillfällen och det är alltså en lycklig slump som efter skilda öden återförenat dessa Henrik Belfrages forna ägodelar.

Referenser

Alm, J., Eldhandvapen I. 1934. Stöckel, J .F., Handskydevaabens bedömmelse. 1938. Elgestjerna, G., Den introd. svenska adelns ättartavlor. 1925.

På bönders och borgares vis

En lägerskola på Östarp och ett skolprogram på Kulturen Under våren och hösten 1981 anordnade Kulturens undervisningsavdelning två program för barn i årskurs sex. Båda handlade om tiden kring 1850, men de sociala miljöer, som skildrades, var vitt skilda. Programmen var också till sin uppläggning helt olika.

På lägerskolan i Östarp fick tjugo barn leva på en gård från 1811, som ligger i ursprunglig miljö. De följde under tre dagar i maj dygns- och arbetsrytmen hos en skånsk allmogefamilj. De spelade rollerna som barn och tjänstefolk med ledarna som husbondfolk och auktoritära föräldrar.

Skolprogrammet handlade om staden Lund 1849, familjen Thomander och om post och brev. Det varade i tre lektioner och pågick under september månad. I de avsnitt som handlade om Lund och familjen Thomander var barnen iakttagare, medan de under lektionen om post och brev fick pröva på praktiska göromål.

Lägerskolan Undervisningsavdelningen på museet hade i flera år önskat att få anordna en lägerskola på Östarp. Den 22-24 maj blev lägerskolan verklighet genom ekonomiskt bistånd från Crafoordska stiftelsen.

Lägerskolans tema var "På bönders vis 1850". Tjugo barn från Lunds kommuns fritidsgårdar med ledare skulle bo, äta och arbeta på gården på det sätt som en skånsk bondfamilj gjorde vid 1800-talets mitt. De skulle få ta del i männens och kvinnorna sysslor oavsett kön.

På fredagseftermiddagen kom barnen stormande med serietidningar och gottis i bagaget. De utsattes för en "kulturchock" redan från början, då tidningar och snask konfiskerades. Inte