Ragnar Blomqvist Amanuens hos Karlin

Parisutställningen. Eftersom interiören är hämtad från en ryggåsstuga har man sett sig nödsakad att ta med ett stycke även av det halmtäckta yttertaket. Också i andra fall har flera byggnadsdelar än själva interiörerna måst medtagas. Här låg embryot till en utställningsmetod som inte helt utan framgång har tillämpats bl.a. i några tyska museer, t.ex. i Detmold, där man utställt delar av hela byggnaden inne i museilokalen, så att man kan studera exteriör och interiör i ett sammanhang. Det förefaller inte uteslutet att Hazelius varit inne på liknande tankegångar, när han i september 1884 förhandlar om inköp av den stuga från Östnor i Mora, som sedermera flyttades till Skansen, och då tillser att han får med inte blott alla biutrymmen utan även den karakteristiska kronskorstenen.

Det möter eljest vissa svårigheter att se, var gränsen går mellan förvärv av interiörer som avsågs att utställas i den planerade museibyggnaden och sådana som skulle reserveras för det friluftsmuseum som Hazelius tydligen redan tidigt hade i tankarna. Detta sammanhänger med den dubbla betydelse som ordet stuga har i det svenska språket av dels vardagsrummet i boningshuset, dels detta självt. Redan 1884 skriver Hazelius emellertid i en dagboksanteckning: "I Håsjö en gammal klockstapel, som kanske kunde flyttas till Stockholm" och följande år: "I Håsjö finnes en gammal, mycket intressant klockstapel som nödvändigtvis måste förvärfvas." Det gällde alltså den jämtländska stapel som - visserligen endast som kopia - uppfördes på Skansen 1892 som ett prov på landskapets färgrika folkkonst. Även andra anteckningar från sistnämnda år visar att planerna på att flytta hela byggnader till Stockholm var högst aktuella.

Planerna på ett friluftsmuseum i Stockholm höll också på att bli verklighet, när greve Walter von Hallwyl 1890 inköpte och som gåva till Nordiska museet överlämnade det s.k. Framnäsområdet vid Djurgårdsbrunnsviken. Året innan hade Hazelius låtit arkitekten Ferdinand Boberg göra en ideskiss över hur denna mark skulle kunna utnyttjas. Här skulle kunna uppföras kopior av Ornässtugan, av Borgunds stavkyrka, av fatburen från Björkvik etc. Dessa planer skrinlades emellertid lyckligtvis, när Hazelius påföljande år kunde förvärva ett större markområde uppe på själva Skansenberget. I häpnadsväckande rask takt

inrättades där den länge planerade friluftsavdelningen till museet och kunde öppnas den 11 oktober 1891.

Frågan om hur friluftsmuseiiden framkommit blev anledning till en viss misshällighet mellan Karlin och Hazelius. Den förre hävdade med den för honom karakteristiska envisheten livet igenom att han borde ges äran härav. Vid den nämnda sammankomsten i Huaröds prästgård 1882 hade man enligt honom på hans initiativ planerat att "förvärva, rädda och flytta en gammal klinegård till Lund. Offret var redan utsett och i den skulle samlingarna tills vidare förvaras och utställas". Förvärvet gick emellertid om intet och först i september 1892 kunde Kulturhistoriska museet inviga sina nyöppnade anläggningar. Karlin har givit ett par olika versioner, hur hans ideer skulle ha förmedlats till Hazelius. Dels skulle han efter julen 1891 ha förevisat sina planer på anläggningen vid ett tillfälligt sammanträffande i Stockholm, dels skulle Hazelius ha läst om dem i Kulturhistoriska museets årsberättelse för 1889-90. Ingetdera av dessa uppgifter är rimlig och när Karlin i sin stridsskrift Museumssystem (1897-98) gick till angrepp inte blott mot Hazelius utan även mot Bernhard Olsen, grundaren av Dansk Folkemuseum, skrev den förre till den senare i ett brev 1897, under påpekande att det var honom "tämligen motbjudande .att skrifva i detta ämne": "Jag hade verkligen aldrig trott, att jag skulle behöfva träta om någon företrädesrätt med afseende på Skansens friluftsmuseum. - -- Faktiskt är för öfrigt, hvilket ni torde veta, att Skansens friluftsmusem öppnades förr än i Lund. Planen för det förra är dessutom alldeles ojemförligt vidare, hvilket äfven för en ytlig betraktare torde lätt springa i ögonen, och utvecklingen! - och möjligheten till utveckling!

Att tala om någon kappstrid emellan Stockholm och Lund i denna fråga, synes mig mindre egentligt. Att 2 sådana museer finnas i landet - detta är ju i sin ordning. Ja, ännu flera äro i uppväxt, om ock efter anspråkslös måttstock.

Kanske bör jag fästa er uppmärksamhet på att Skansen har ej endast sin stora kulturhistoriska betydelse, utan ock en viktig nationel och social."

Att flytta gamla hus till parker och trädgårdar och även att inreda dem med möbler och annat bohag hade förekommit

3. Artur Hazelius. Teckning av N. Kjellberg. Foto Nordiska museet.

N. KJCLLIH!KG.

tidigare i de nordiska länderna. Man kan erinra om de byggnader som den norske köpmannen Thomas Johannesen Heftye uppförde i början av 1880-talet på sin egendom Frognerseteren vid Oslo. Ungefär samtidigt flyttades till Bygd0y kungsgård de hus, bl.a. Gols stavkyrka, som Oscar Il fick som gåva av norska undersåtar. Och i Sverige flyttade godsägaren Alfred Bexelius 1876 en stuga från Harplinge i Halland till Varberg för att inrymma hans samlingar. Det nya med friluftsmuseets ide var att ge allmänheten tillträde till samlingarna och därigenom ställa dem i folkbildningens och folkupplysningens tjänst.

Karlin har själv i en högstämd minnesartikel i samband med 100-årsjubileet av Hazelius födelse berättat om sitt sista möte på Skansen med sin gamla vän och trätobroder: "- --i det djupa famntag, med vilket vi skiljdes, sedan vi talat ut, hade allt gammalt groll och alla missuppfattningar upplösts." Men i fråga

om prioriteten behöll Karlin sin egen mening till livets slut. Som en dyning av de gamla stormarna läser man t.ex. i den tryckta mötesberättelsen från Skandinavisk Museumsforbunds konstituterande möte i Köpenhamn 1915, där Sveriges riksantikvarie Bernhard Salin höll föredrag om Några drag af det svenska museiväsendets utveckling, de lakoniska orden: "Hr. Karlin gjorde gällande, att det Kulturhistoriska museet i Lund icke följt Skansens exempel såsom friluftsmuseum, då planerna för detsamma varit utarbetade före Skansen."

Samtidigt har man anledning att betona att likheterna mellan anläggningarna i Lund och de på Skansen i Stockholm inte är alltför påfallande. För Karlin gällde det redan från börjat ett "museumssystem", "paviljongsystemet", där de byggnaderna främst skulle tjäna som utställningslokaler för föremålen. För Hazelius stod efter allt att döma boskillnaden fullt klar mellan museibyggnaden på Lejonslätten å ena sidan och Skansen å den andra, något som ofta kommer till uttryck både i brev och intervjuuttalanden till pressen. Karlin hävdade sin uppfattning om paviljongsystemets förtjänster även inför internationellt forum. Han har emellertid vunnit föga gehör bland museimännen för dessa sina tankar.

Hazelius och Karlins institutioner utvecklade sig även i övrigt i olika riktningar. En gällde samlingarnas omfattning. Medan Hazelius målmedvetet koncentrerade sig på vad han betraktade som sitt geografiska samlingsområde, varvid han av naturliga skäl bland de nordiska länderna särskilt uppmärksammade Norge, vidgade Karlin, som jag redan antytt, tidigt sin intressesfär ut över Europa och världen, även om det skulle dröja in på det nya århundradet, innan hans ansträngningar att utöka samlingarna i sådan riktning tog verklig fart. Inriktningen sammanhänger givetvis också med den tidigt framträdande orienteringen åt konstslöjdshistorien. Han räknade sig på detta område som lärjunge till den framstående tyske museimannen Justus Bruckmann, skaparen av Kunstgewerbemuseum i Hamburg. Medan Hazelius knappast hade något utpräglat estetiskt sinnelag, gäller det motsatta Karlin och detta satte i mycket sin prägel både på samlingsverksamheten och på museets arbetsformer i övrigt. Det torde sålunda ha tett sig som en särskilt viktig komplettering

4. En "bålastuga" från Halland, som ställdes ut av Nordiska museet både vid Drottninggatan och på Parisutställningen 1878. Foto Nordiska museet.

till museet, när han där 1897 kunde öppna en s.k. konstslöjdanstalt, som tidvis utövade en livlig verksamhet och som han själv ledde under hela sin tid som museichef. Redan från barndomen var Karlin förtrogen med den rika vävnadsslöjden i de skånska bondhemmen och han, som givit sitt museum valspråket Forntid-Framtid, menade att den gamla vävnadskonsten borde tjäna som inspirationskälla för nutidens konstslöjd. Men han ägnade sig också själv åt att komponera textila verk i starkt tidsbunden stil.

Varken Hazelius eller Karlin kan väl sägas ha utövat någon mera omfattande vetenskaplig verksamhet på de områden deras

samlingar och museer företrädde. Men Karlin blev på ett område, nämligen keramikhistorien, en framstående kännare. Hans redan i ungdomen dokumenterade intresse för arkeologisk forskning kom honom att ovanligt tidigt inse betydelsen av att tillvarata det rika material som framkom vid grävningsarbeten i det medeltida Lund. Hans insatser på detta område blev, bedömda efter sin tids krav, förebildliga. Han blev också den förste som med ett friluftsmuseum införlivade prov även på städernas bebyggelse. Bland märkliga uppslag som denne rikt begåvade man ruvade på var vidare en "arkeologisk trädgård", alltså en anläggning av det slag som den förre danske rigsantikvaren P.V. Glob långt senare anlade på Forhistorisk Museum på Moesgård vid Århus. Inte heller får man glömma förvärvet av Östarp, som han förmådde Wilhelmina von Hallwyl att inköpa för Kulturens räkning och som blev Karlins skötebarn under senare år. Hans ideer angående dess framtida vård har väl inte kunnat uppehållas, men tankegången pekar onekligen framåt. I länder med större resurser än hos oss, såsom i Förenta staterna, har det visat sig möjligt att, om också endast i begränsad omfattning, hålla sådana "living farms" vid makt.

Gemensamt för Hazelius och Karlin var det utvecklade intresset för folklig bildning. Hazelius som redan före Nordiska museets tillkomst hade rika erfarenheter av arbete på detta fält ägnade stor omsorg och en oavlåtlig energi åt publiceringsverksamheten. Han förstod också att i detta sammanhang aktivera många framstående krafter utanför sin institution. Men även Karlin hade ett gott pedagogiskt handlag och ett lågande patos att ställa sina samlingar och sin rika erfarenhet i bildningsarbetets tjänst. Vid museet skolade han också medarbetare som under en tid kom hans institution att nära nog framstå som en undervisningsanstalt för blivande museimän. Bland dem som fick sin utbildning här kan nämnas Otto Janse, Nils Lithberg, Axel Nilsson, Pär-Axel Olsson, Emelie von Walterstorff och Sanfrid Welin.

Av dessa kom Axel Nilsson, von Walterstorff och Lithberg att i tur och ordning utföra betydelsefulla och högt skattade insatser inom Artur Hazelius institution. Alla tre kom de att i hög grad medverka till uppbyggnaden av museet som en ovanligt mångsi-

. Georg J:son Karlin. Karikatyr 1 C. Jensen-Carlen 193 I.

dig vetenskaplig institution. När detta 1918 ännu en gång med makarna Walter och Wilhelmina von Hallwyls hjälp, kunde inrätta en professur i nordisk och jämförande folklivsforskning, den första i vårt land, blev Lithberg dess innehavare. Detta är händelser som inträffade efter Hazelius bortgång, men det finns anledning att erinra om att han, som ovan blivit anfört, redan från början i första hand tänkte sig sina samlingar som "hjälpmedel för forskningen" . Om stor framsynthet vittnar också vad han säger i förordet till arbetet Ur de nordiska folkens lif (1882) "Jag kan här ej undertrycka den anmärkningen, att vigten av en sådan de olärdas medverkan långt ifrån så uppskattas, som vederborde. Det är dock visst, att mången äfven utan fackstudier men med begåfning och klart omdöme kan, helst med någon ledning, göra forskningen ovärderliga tjänster. Och vi borde lära oss att skatta hänförelsen för en ide lika högt, då hon ter sig hos den fattige smeden eller snickaren, hvilka undan släggan eller hyfveln rycka en del av sin dyrbara tid för att tjäna vetenskapens syften, som då hon uppenbarar sig hos den med samma vetenskaps alla hjälpmedel utrustade lärde".

Det är måhända ägnat att förvåna, att sonen till en engagerad och ytterst stridbar politiker som generalen Johan August Haze-

lius kunde stå så fri i sin tids samhälleliga tvister. Det har sin förklaring i hans med enastående viljestyrka genomförda koncentration till den arbetsuppgift som han gjort till sin. När det gällde denna kunde han å andra sidan, som Karlin påpekar i sin minnesteckning, utveckla en sällsamt suggestiv kraft. Till hans stora framgång bidrog emellertid andra rent mänskliga egenskaper. En av hans äldsta kvinnliga amanuenser har skildrat detta med orden: "Hans betagande vänliga väsen, när han gav sitt gillande, sitt beröm. Hans häftigt uppbrusande vrede inför något småsinnat, dumt. Hans nästan skygga tillbakadragenhet, när det gällde offentligt framträdande. Hans enastående och övertygande vältalighet, när han ville övertyga. Hans hart när pedantiska ordningssinne. Hans faderliga omsorg om sina underordnade - - -. Alltsammans bildar ju blott liksom en bakgrund för den brinnande kärleken till den stora uppgift han satt sig före, för det som blev hans livsgärning". (Visen Lewin).

Karlin var i mycket ett helt annat slags människa. Både han och Hazelius kände sig förvisso som goda patrioter, men detta var då som nu ett mycket allmänt och vagt begrepp. Viktigare var att Kulturens skapare med sitt starka temperament på ett helt annat sätt än sin stockholmska kollega engagerade sig i dagens strider. Han var, som Torgny Segerstedt skrev i sin vackra dödsruna, "en dunderkarl i många avseenden. Han hade överskott av kraft. Hur han stod i och slet, fanns det ånga kvar och den måste släppas av på något sätt. Han måste gorma, när han inte hade annan användning för den" . Den danske museimannen Bernhard Olsen vittnar om samma sak i ett brev till Hazelius medarbetare P.G. Wistrand 1897: "Jeg vedl<egger et Omslag, hvorpaa De kan se, hvorledes Karlin optager det, at jeg giver Oskar Il' <eren for Friluftsmuseerne. Han har kun en Maade at deltage i en Diskussion og det er at raabe h0jere end den, han taler med" .

Men alla visste vi att allt detta var yttre åthävor. Eller som Segerstedt skriver: "Hans samlarnit kände inga gränser och inga hinder. Med hela sin lidelsefulla själ gick han upp i samlandet. Själv levande på gränsen mellan tvenne tidsåldrar, räddade han den dödsdömda kulturens skapelser undan förgängelsen. - - Med sitt gorm, sina gåpåartag, sin otämjda obändighet, var han

6. Georg J:son Karlin vid sitt 50-åriga studentjubileum.

en bjässe. Verket vittnar om mannens storvulna mått. Alla som sett denna märkliga explosionsmotor i gång, ler vid minnet. Men i det leendet ligger uppskattning, respekt, vördnad". Och några år senare gav en svensk museiman, Erik Wettergren, sin syn på honom i liknande ordalag: "För Karlin var det de stora svepen, strävan efter fullständighet som var det avgörande. En tiggare som Hazelius, en saftig renässansmänniska som Axel Nilsson, en bråkstake och enveting gömde han fonder av en blyg och barnslig ömhet för det han höll av".

1. G. J:son Karlin på 70-årsdagen den 23 april 1929.

Amanuens hos Karlin

I den lilla grupp, som stod och väntade utanför Lindforsska huset på Kulturen, såg de flesta en aning ängsliga ut. Gruppen stod och väntade på att få uppvakta intendenten Georg J :son Karlin. Dagen var nämligen den 23 april 1929 och den dagen fyllde Karlin sjuttio år. De som väntade var museets personal med äldste amanuensen William Karlson i spetsen. Deras födelsedagspresent var en spettkaka, som bars av flickorna från vävskolan och väverskorna på konstslöjdanstalten. Undertecknad, som den förste i samma april månad tillträtt en befattning som förste amanuens vid museet, bar på en hyllningsadress från Nordiska museet.

Vadan de väntades ängsliga uppsyn? Den var förklarlig nog. På andra sidan Adelgatan hade jubilaren en uppgörelse med byggmästaren Lars Larsson, Kage-Lars. Han var entreprenör för ombyggnaden av Bondpinan, sedan 1932 kallad Vita huset. Det var bråttom, ty huset skulle om endast några månader vara så pass i ordning, att det kunde hysa årets stora attraktion på Kulturen, utställningen Konst och Konstslöjd.

Uppgörelsen försiggick ingalunda diskret. Den hördes vida omkring. Karlin hade goda röstresurser och var inte van att skräda orden, när han ansåg det önskvärt att säga ifrån ordentligt. Det gjorde han nu mot Kage-Lars, det hördes. Det högljudda ordsvallet pågick en stund men slutade omsider och då tämligen tvärt, endast åtföljt av några korta morrningar. Det blev en märklig tystnad. Den utplacerade utkiken kunde rapportera, att Karlin var på väg ut genom grindarna mot Tegnersplatsen. Strax därefter passerade han Locus peccatorum och kom med sin vanliga spänstiga gång mot gratulanterna.

Den Karlin, som nu tog emot födelsedagshyllningarna från

2. Utgrävning av Svartbrödraklostret vid Kiliansgatan i Lund år 1906. Dr H. Hungerland, G. J:son Karlin och fru Gurli Karlin.

personalen, var en helt annan än den, som några minuter tidigare skällt på byggmästaren. Han var nu idel välvilja. Med ett högst vänligt leende tackade han för spettkakan och han såg mycket glad ut över Nordiska museets adress.

Mitt första möte med Karlin hade inträffat några år tidigare. Jag hade, under tjänstgöring på Statens historiska museum i Stockhom, fått i uppdrag att utreda, vad som kunde vara känt om Karlins utgrävningar i Falsterbo. När min rapport var färdig kom Karlin till Stockholm. På Östermalmsfängelset, som då blivit magasin för museets medeltidssamlingar, tillbragte Karlin och jag en dag tillsammans och gick igenom Karlins fynd från slottsområdet i Falsterbo. Efteråt bjöd Karlin på middag på Rosenbad. Vår samvaro hade på Östermalmsfängelset varit enbart angenäm och fortsatte här i samma anda. Karlin var mycket underhållande och berättade hela tiden. Jag fick utförligt höra Karlins version av hans mellanhavande med riksantikvarien Hans Hildebrand. Med offentliga anslag hade Karlin 1888, -89 och -91 gjort utgrävningar av Falsterbohus. Karlin hade emeller-