Bengt Bengtsson Dramatiska förvärv

I. -Att raden aldrig tar slut, - sa Truls till Jeppa i rovorna. Foto Roland

Bondesson.

ens sina riktiga namn fick de behålla. De byttes ut mot 1800talsnamn som Petter, Truts, Karna, Mette och Bolla o.s.v. De fick också lämna ifrån sig sina klockor. Nu gällde det att lära sig avläsa tiden med hjälp av solens gång och andra tecken i naturen.

Barnen och fritidsledarna indelades i tre grupper, som växlade sinsemellan. En grupp växtfärgade, kardade och spann, en annan skötte mat och hushåll och den tredje hade hand om djuren och utesysslorna på gården.

Efter en rundvandring på Gamlegården och i dess omgivningar var det tid för lekstuga, 1800-talets discotek. Inkallade spelmän spelade upp och folkdansare försökte lära ut några enkla danssteg. I början gick det inte bra. Pojkarna busade och kände sig generade inför flickorna. Men mot slutet kunde alla ta några valssteg. "Jag vägrar" sa Jeppa, när han vid kvällsmaten fick se ölsupan, som alla skulle äta med träsked ur ett gemensamt fat. När han hade smakat, påstod han, att den smakade lite som Oboy. Ölsupa är en blandning av varm välling, svagdricka, sirap och gammalt, grovt rivet bröd.

2. - Mums för brännesnuda, - sa Petter. Foto Roland Bondesson.

I skymningen begav sig samtliga ut på mörkervandring i skogen. Helge och Nils gick i täten med bössan och fångstsaxarna. De hade slokhattar på huvudet och Helge hade "tattarbälte" om midjan och långstövlar på fötterna. De berättade, att på 1850talet fanns det fortfarande varg i Skåne, visade var viltstigarna fanns och hur bössan och saxarna fungerade. När det blivit ännu lite mörkare mellan de stora bokarna, började Nils och Helge viskande tala om 1850-talsmänniskans föreställningsvärld, om folktro och om skogen och alla väsen som bor där. I skumrasket och med fantasins hjälp såg vi alla älvorna och bäckahästen vid kärret, från bäcken hördes näcken spela och ett och annat troll syntes bakom trädstammarna. "Det här är bättre än Baretta" tyckte en av pojkarna.

Mette hade ont i magen. Genom att de andra tryckte henne mot ett knotigt träd blev hon botad. "Jag undrar om träd kan ta emot magont" sa Mette tvivlande.

Att gå och lägga sig i beckmörker på Gamlegården efter mörkervandringen var en kuslig upplevelse. Några ljus fick inte

3. Lillpigan krossar salt i sterset. Foto Roland Bondesson.

tändas på gården mellan maj och Mickelsmäss enligt gammal sedvänja. "Inte om jag fick hundra kronor, gick jag i den skogen igen" sa Petter.

Klockan halv fem på morgonen var det uppstigning. Nu gällde det för matgruppen att skynda sig, så att flottamadarna var bredda och drickan upphälld i stopet. Ty ladugårdsgruppen skulle börja mocka, utfodra och mjölka korna senast halv sex på Möllegården under överinseende av Kulturens arrendator.

För växtfärgningsgruppen gällde det att få eld under grytorna nere vid kvarnen, samla växter och löv till olika färgbad, och i väntan på att färgningen skulle bli klar, karda och spinna ull med slända och spinnrock.

Matgruppen skulle laga mat sju gånger om dagen. Någon särskilt varierad kost förekom inte bland de skånska bönderna på 1800-talet. Lägerskolans matsedel på lördagen såg ut så här:

4. Så här ska en tröska dras. Foto Roland Bondesson.

Kl 04.30 FRUKOST Flottamadar d.v.s. grovt bröd med nott, dricka Kl 07.00 DA VER Salt sill, kall kokt potatis, grovt bröd, dricka Kl 10.00 LILLEMIDDAG Grovt bröd med ost och korv, dricka. I bråda tider bars måltider ut till dem som arbetade på åkern. Kl 13.00 MIDDAG Brännesnuda, dricka. Brännesnuda är en soppa kokt på rökt och salt näsk, kål, potatis, morötter och purjolök. Kl 16.30 MEDAFTON Flottamadar, dricka Måltiden åts ute på åkern Kl 19.00 KVÄLLSMAT Rågmjölsgröt Kl 22.00 NADRA Flottamadar med rökt kött, dricka

Mellan måltiderna fick barnen i matgruppen lära sig ysta, kärna, mala kaffe, krossa salt, hacka socker samt sätta och knåda deg i det stora tråget i sterset.

Ett tungt arbete var vattenhämtningen. Den gick i skytteltrafik mellan Gamlegården och Möllegården. Barnen klagade över

5. - Till den här kagan har det gått åt tre tjog ägg, barn, - sa tant Ester. Foto Roland Bondesson.

skavsår på axlarna av oket. Vattenåtgången var stor, trots att disken var liten. Alla åt ju ur samma fat, drack ur samma stop, slickade av sin egen sked och ingen tvättade sig eller borstade tänderna.

Vid måltiderna läste husfadern eller någon annan bordsbön. Brödet skars upp och delades ut i rangordning. Ingen fick lämna bordet, förrän husfadern rest sig från bordsändan. I början tyckte både barn och vuxna, att det var lite äckligt och ovant att äta ur samma fat, men andra dagen hade de vant sig.

Inte populärt men nödvändigt var det att tömma dasset. "Usch, fy vad det luktar" sa Johanna och höll för näsan. "Du skall vara glad, att du slipper sitta på gödselstacken. Hugg i nu!" sa Helge och slängde slokhatten i backen. Efter förrättat värv berättade dasspatrullen stolt för sina kamrater, vad de hade gjort och fick som belöning kandisocker av gammelmor Boel.

På lördagskvällen satt alla vid elden vid Röddeå och gjorde björkvispar och räfsepinnar, medan historierna gick om näcken,

vättarna och annat oknytt. "Snälla, berätta inte mer. Jag vågar inte höra", bad Maria.

När de nygräddade gorånen var uppätna, ville de fullständigt utmattade barnen frivilligt gå och lägga sig. Men först skulle Helge läsa en folksaga för de lite djärvare.

Den natten sov alla tungt på Gamlegården och hörde inte golvens knarr och näktergalens sång i "haven".

Ett olyckstillbud inträffade under lägerskolan. Det var när Truts olovandes använde stifttröskan på logen som spagettimaskin och fick in fingret. Efter en snabb tur till lasarettet kom Truts tillbaka med ett sytt finger. Det var inte så farligt. Truts kamrater var övertygade om att det var goenissarna i stallet, som hade straffat honom. Truts hade klagat på lukten i kostallet.

Lägerskolan avslutades på söndagseftermiddagen med ett gille i trädgården. Inbjudna var Östarpsborna, som visade upp sina folkdräkter och berättade om dem. Barnen bjöd på kokt kaffe, äppelmust och spettkaka. Stor åtgång på äppelmusten efter all dricka förväntades. Men Jeppa sa: "Ro hit med svagdrickan! Nu har jag vant mig".

Familjen Thomander

I Lund 1849

Avsikten med skolprogrammet "Familjen Thomander, Lund 1849" var att skildra hur en professorsfamilj levde och bodde och hur Lund såg ut vid den tiden.

Från undervisningsavdelningens sida ville vi med detta program pröva hur längre skolbesök på museet fungerade. Två museilärare skulle arbeta med var sin halvklass under tre lektionstimmar i ett varierat program med praktiska inslag. Skolbesöken på museet brukar annars omfatta en lektion i helklass.

Först gjorde barnen tillsammans med sin lärare en rundvandring i det centrala Lund. Med hjälp av uppförstorade äldre bilder, som visade hur staden såg ut omkring 1849, kunde barnen se vad som förändrats sedan dess. De fick veta, att det då i Lund fanns omkring 6 500 invånare och att de flesta av dessa bodde i korsvirkeshus byggda i en eller två våningar. Lundaborna fick sina huvudsakliga inkomster från handel, hantverk och jordbruk. Eleverna kunde se, att tornen på domkyrkan var

6. Sjätteklassarna speglar sig i glaskulan i trädgården vid Thomanderska huset.

annorlunda, att gatubelysningen var dålig och att det fanns många offentliga brunnar, där invånarna kunde hämta vatten. Lundagård ansågs på den tiden som den vackraste platsen i den annars mycket fula staden. Med bildernas hjälp kunde eleverna på parkeringsplatsen vid Paradisgatan föreställa sig familjen Thomanders hus och med fantasins hjälp kanske skymta professorskan Thomander bakom ett fönster. Huset flyttades 1924 till Kulturen.

Tillsammans med museiläraren gick eleverna sedan till Thomanderska huset. Där låg saker och ting framme, som om husets invånare just gått ut. Allt var förberett för att barnen skulle känna, att här hade tiden stått stilla sedan september månad 1849. Tillsammans med museiläraren fick eleverna lära känna familjemedlemmarna, pappa professorn Johan Henrik, mamma Emelie, döttrarna Fredrika, Ida och Emma, fosterdottern Natalia, jungfrun Johanna och pigorna.

Under dagens lopp förändrades scenografin i huset. På förmiddagen stod strykjärnen på köksbordet, trävispen låg i skålen med dänkvatten och bandkrusaren hade just använts. I sängkammaren hade Johan Henrik glömt att lägga ner rakkniven i lådan under rakspegeln och i musiksalongen hade Ida och Em-

7. "Kära tant Emelie, Idag har vi .. . "

ma lämnat kvar memoryspelet på bordet. På eftermiddagen stod kaffet framdukat i förmaket och Emelie, i gestalt av en docka, satt vid fönstret och virkade.

För att ytterligare öka känslan av att befinna sig hos familjen Thomander i september 1849 låg dagens datum uppslaget i räkenskapsboken på chiffonjen i förmaket. Också Aftonbladet, som låg på skrivpulpeten i biblioteket, var "dagsfärsk".

Emelie Thomander var i likhet med många andra en flitig brevskrivare. Breven var en viktig nyhetsförmedlare och brevskrivningen kunde utvecklas till en konst och ett nöje. Programmet avslutades därför med att eleverna fick skriva brev med stålpenna, vika breven, lacka och sätta sigill. De fick läsa brev, som Emelie och Johan Henrik hade skrivit till varandra, lära sig hur posten fungerade, när det inte fanns brevlådor, brevbärare och frimärken och var uttryck som "en plump i protokollet" och "att stå på överblivna kartan" kommer ifrån.

I de många glada brev, som museet fick från "Thomanderelever" framgick att det roligaste hade varit att skriva snirkligt med stålpenna och att få veta att det tog tre år för den fina servisen från Kina att komma till Thomanders hem.

Dramatiska förvärv

Ti// färgb ilder XVI -XXII Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige - detta namn innehåller (för att inte rent av säga understryker) det nya museets huvudinriktning vad samlingsområdena beträffar och de första förvärven bekräftar, att man följde denna inriktning.

Men snart vidgades samlingsverksamheten, tills Georg J:son Karlin en vacker dag kunde beteckna museets intressen som universella. Detta innebar rent praktiskt att han mer och mer bevakade auktioner när och fjärran, gjorde inköpsresor i hemlandet och på kontinenten och skaffade sig observatörer och "skaffare" lite varstans. Han hade en glupande aptit på nyförvärv.

Ett museum -vilket som helst - kan peka på somliga händelser eller tillfällen, som är minnesvärda och stimulerande mot den grå vardagens rutiner. Kanske Kulturen har mera sådant att minnas än de flesta andra i sitt slag. Det kunde skrivas mycket om detta, inte minst sådana händelser som inträffade under grundaren Karlins tid. Sigfrid Svensson skriver i Kulturen Runt: "Det är sympatiskt men sällsynt, att det som sker stor sker tyst. I varje fall har Karlin visat, att det som sker med buller också kan vara stort. Museets historia är inte minst en krigshistoria, skriver han själv till museets 50-årsjubileum och åsyftar olika kontroverser med kolleger och myndigheter."

Detta gällde inte bara anslag eller prestige, krigsförklaringar kunde också utfärdas i anslutning till föremålsförvärv. Här skall inte redovisas striderna med universitetets historiska museum (t.ex. när en vagnslast kyrkliga föremål inte som avsett hamnade där utan dirigerades till Kulturen) ej heller striden kring grävningarna vid Kiliansgatan 1906 (strax före riksantikvarie Hans

I. Sköljkärl av brons, 1100- 1200-talet, funnet år 1891 vid grävning på den s.k. Gaddeska tomten i Lund. Detalj av centralmotiv med Humilitas = Ödmjukhe· ten. KM 25.557.

Hildebrands pensionering, som Karlin ansåg sig ha åstadkommit), då ett stort murblock undgick att "makadamiseras" tack vare hans insatser - det ingår nu i "Lapidariet" på norra området. Nej, det finns andra episoder, var för sig vittnande om eldsjälen Karlin och hans metoder och belysande flera av Kulturens verksamhetsgrenar.

En samlares tack

Vad som här skall berättas, har mycket lite med krigshistoria att göra, även om det berör vissa irritation moment i Kulturens arbete.

När staden Lund skulle förses med underjordiska kloaker, började 1890 ett vidlyftigt grävande av djupa diken i gatorna. Då lades grunden till den omfattande medeltidsarkeologiska verksamhet, som redan från början omhändertogs av Karlin och

efter åtskilliga strider med myndigheterna, främst riksantikvarien, kom att åvila Kulturen. Men redan från början hade Karlin besvärlig konkurrens när det gällde att ta hand om fynden. Eftersom grävningarna juridiskt och ekonomiskt sett inte lydde under Kulturen, blev Karlin tvungen att köpa föremålen av de arbetare, som påträffade dem. Han talar också om konkurrenser från Historiska museet. "Värre var det med en del enskilda okynnessamlare, som började gripa in och ofta lyckades genom överbud på enstaka förnämligare ting åstadkomma en olycklig fyndsplittring."

Fornminneslagen föreskrev visserligen att föremål av ädelmetall och brons skulle hembjudas åt staten, men annalerna nämner inte något sådant fall. Karlin klagar vid ett tillfälle även över att anatomiska institutionen köpte upp nästan alla kranier för en krona per styck. Traditionen berättar att Karlin med brännvin bjöd över sina konkurrenter.

En av dem som Karlin kallade "okynnessamlare" var juristen och storsamlaren Thure Westerström, som sedermera skulle bli en av Karlins och Kulturens bästa vänner och bl.a. mångårig revisor i föreningen. Som samlare var Westerström mest känd för sitt stora intresse för keramik. När han 1916 sålt sin stora keramiksamling på auktion, skänkte han sin samling av medeltidsfynd till Kulturen. Den tar upp ca. 240 nummer i katalogen, men består av ca. 600 beskrivna föremål, förutom "massor" av keramikfragment, avfall från verkstäder, t.ex. de för medeltidens Lund karakteristiska kammakerierna. Fyndplatserna för de allra flesta fynden är noggrant specificerade och därmed är också tidpunkten för respektive fynd angiven. Westerström började tidigt. Fynd från 1883 hörde till de äldsta, men ett fynd från Klostergatan skulle ha gjorts redan 1872. Då kan Westerström inte gärna ha förvärvat det direkt från "gropen" . Men 1891, då kloakgrävningen var i full gång, då var han i Lilla Fiskaregatan, och från grävningen på den s.k. Gaddeska tomten kom han över en stor samling fynd, åtskilliga kammar, men framför allt det förnäma sköljkärlet av brons, som vi avbildar här, bild 1 och färgbild XVI . Ragnar Blomqvist har i Kulturens årsbok 1941 beskrivit denna skål och därtill en nästan identisk sådan, troligen funnen under jord på Kulturens norra område.

Skålarna är rikt graverade med figurer, text och ornament och det gemensamma motivet är de kristliga dygderna. Den Westerströmska skålen har HUMILIT AS, ödmjukheten som centralfigur och runt därom ses gestalter som symboliserar FIDES (tron), SPES (hoppet), KARITAS (kärleken) och PACIENTIA (tålamodet). Runt kanten - väl avskilda från dygderna - ses symboler för hat, synd och falskhet. Den på Kulturens område funna skålen har en motsvarande motivframställning, men här är SPES centralfigur.

Genom Ragnar Blomqvists utredning får vi veta, att denna typ av skålar är mycket sällsynt, att deras ursprung troligen är Köln eller Aachen och att de kan dateras till 1100- och 1200talen. De har troligen inte använts vid kyrkliga ceremonier, men kan ha förekommit vid måltider i förnäma hem, då man med den tidens bordskick ofta behövde skölja händerna.

Ett annat av de många jordfynd från Lund, som Westerström tagit hand om och sedan skänkte, är ingenting mindre än ett processionskrucifix av brons från 1100-talet. Det hade påträffats 1908 i en brunn vid nuvarande Bredgatan, bild 2 och färgbild XVII.

Korset är av brons och har varit förgyllt, höjden är 34 cm. Kristusbilden är försvunnen och framsidan sålunda mindre intressant. På baksidan ser vi ett kvinnligt helgon, som håller ett rökelsekar. Det är den heliga Salome, som skall ha funnits bland kvinnorna vid korset. I rundlarna ses bevingade änglar. Frånsett den saknade Kristusfiguren är korset väl bevarat fastän förgyllningen har släppt här och var.

Det här är några exempel på vad en privatsamlare kunde förvärva vid kanten av kloakdiken och grävningsgropar i det centrala Lund kring sekelskiftet och därefter. Mycket gick kanske tillspillo genom att den som köpte fynden inte förstod deras rätta värde och såvitt jag vet är Karlins vän och Kulturens revisor Thure Westerström en av de få, som förstod detta och drog de rätta konsekvenserna, vilket visade sig genom att han donerade sin förnäma samling, som han förvärvat - i fullt laglig ordning - och kanske i samförstånd med vännen Karlin. Men därom vet vi intet.

2. Processionskrucifix av brons, 1100-talet. Detalj. KM 25.511.

En silversked på auktion Georg J :son Kar lin bevistade 1894 en auktion i Köpenhamn. Han var en relativt ung man, som med vördnad hade stiftat bekantskap med Danmarks främsta museimän och kulturminnesvårdare.

På den Stausholmska auktionen, som det här gäller, förvärvade Karlin en medeltida silversked, visserligen utan stämplar något annat kunde man väl knappast vänta - men väl bevarad och av yppersta kvalitet, bild 3. Skaftet är sexkantigt, med en fint proportionerad knopp - och slutar i ett lejonhuvud, som biter om det cirkelrunda bladets förlängning uppåt och där bildar en förstärkt övergång. Denna säregna form stammar från 1200- eller 1300-talet och den hänger som matsilvermonterns första nummer i Kulturens silverutställning. Karlin har själv strax före sin avgång som intendent - kompletterat en kataloglapp, bild 4, som år 1901 författats och illustrerats av hans amanuens Axel Nilsson, med följande upplysningar. "Skeden inköptes på Stausholms auktion, Kbhvn 1894 för den billiga pengen av 30 kr därför att ingen av de närvarande museimännen

tordes köpa den, då den tillhörde Nationalmuseets 2dra avdelnings samlingsområde och detta museum icke var representerat på auktion. Man sökte sedermera mot erbjudande av 100 kr i lösepäning förmå mig att avstå men förgäves. Den danska fornminneslagen var (här följer några oläsliga ord). Skeden var i lika eller ännu högre grad behövlig för oss som säkerligen aldrig mer skulle komma i tillfälle att förvärva en nordisk sked av denna ålder. G Kn 34"

Grosserer J. C. Stausholm var en av Danmarks förnämsta vinimportörer och en storsamlare av konst och konsthantverk av internationella mått. Hans samlingar såldes i februari 1894 på en auktion, som varade i dagarna sju och som livligt kommenterades i pressen. Den dag, då porslin såldes, höll sig Karlin framme: "Museet i Lund betalte 112 Kroner för en Gruppe; Afrika fremstillet som en siddende Negerinde, der holder en Slange, medens en Löve ligger ved hendes Side." Detta gällde en pjäs av köpenhamnsporslin, färgbild XIX.

Bara detta var ett fint förvärv, nu skulle en grupp som denna om man studerar ett par årgångar av Bruun-Rasmussens kataloger - få betalas med ett högt 5-siffrigt belopp.

Men vidare i dansk press (det gäller Dannebrog den 1 mars 1894): "Ved en saaden Auktion forefalder ganske naturligt ret kuri0se Tilfaelde. Vi kan meddele et Par Exempler paa ualmindelig heldige Indkjöb. Den Sölvske, som Museumsdirektör Karlen (!) fra Lund til faelles Forbavselse betalte med saa stor en Sum som 30 Kr. , havde han gjaerne givet det tredobbelte for. Den er nemlig en stor Sjaeldenhed; den er fundet af en Bonde paa Sjaelland og et Par Exemplarer, der er ganske Mage tilden, der findes i det historiske Museum i Stockholm og er fundne sammen med en Del M0nter fra ca. Aar 1200, altsaa er Skeen romansk og en saaden ejer intet af vore Museer."

Karlin gjorde alltså sensation i dansk press. Han försummade nog inte heller att utnyttja sina förbindelser med de skånska tidningarna och Sydsvenskan kunde den 12 mars meddela bl.a.: "Kulturhistoriska museet i Lund har också på auktionen förvärfvat ett ej obetydligt antal högst värdefulla föremål, af hvilka flera representerade gammal god svensk konstslöjd. Intendenten Karlin som sjelf under hela tiden bevakat museets intressen

'ki5 . ,

3. Sked av silver, 1200- 1300-talet, inköpt av Karlin år 1894 i Köpenhamn. L 13,6 cm. KM 8.870. 4. Kataloglapp med silverskeden KM 8.870. Teckningen gjord av Axel Nilsson.

har särskildt af platstidningar betecknats som lycklig i sina inköp. Särskildt gäller detta förvärfvandet af en unik samtida porträttrelief i elfenben af Carl XII, tvenne präktiga s.k. strutspokaler, bild 5, samt en silfversked till hvilken Danmarks samtliga museer icke ega motstycke, - den representerar nämligen den äldre medeltiden och är i norden hittills endast företrädd af ett Gotlandsfynd i statens hist. museum i Stockholm. Såväl sked som porträtt, hvilka hr Karlin hade i minne från föregående besök i den Stausholmska samlingen hade, som en dansk tidning säger "dessvärre undgått de danska museernas uppmärksamhet" . Den för öfrigt mycket omsorgsfullt utarbetade katalogen betecknar Carl XII:s porträtt som "Billede af en Ridder i Harnisk". Prisen, till hvilka dessa saker förvärfvades stodo, också i ett alldeles omvändt förhållande till deras värde. För öfrigt inköpte museet andra värdefulla konstarbeten i trä, bild 6, silfver, koppar, tenn och porslin, inte minst av Köpenhamnstillverkning."

5. Pokaler av elfenben med cuppa av strutsägg, omkring 1700. H 36 cm. KM 8.883, KM 8.882.

Karlin lät utställa dessa nya förvärv under några veckor i "museets borgarstuga", vilket vittnar om hans stolthet över att till sitt relativt nya sydsvenska "provinsmuseum" ha förvärvat konstföremål av högsta internationella klass.

Jag inbillar mig att han satte skeden högst. Vad en smörask kan åstadkomma "Han behöver aldrig fåfäng gå, så länge han har Gauffin !" Detta är ett klipp ur Lundagård och tycktes då inte behöva någon närmare förklaring, troligen för att tidningarna ägnat sina inrikes- och insändarspalter åt en kontrovers, där överintendenten, tillika chefen för Nationalmuseum, fil. dr. Axel Gauffin samt intendenten för Kulturen, Georg J :son Karlin, var huvudkombattanterna. De sutom förekom i periferin chefen för Nordiska museet Gustaf Upmark, ecklesiastikministern, riksantikvarien m.fl .

Hösten 1926 skulle det bli en stor keramikauktion i Stockholm. AB Rörstrand skulle sälja ut sina vida berömda samlingar av äldre fajans från egen och andra fabrikers tillverkning. För att inte de mest intresserade museerna skulle konkurrera inbör-

des om de begärligaste utropen, vidtogs mått och steg från stockholmsmuseernas sida, bl.a. gentemot Kulturen. Man talade efteråt från deras sida om en "överenskommelse", som bl.a. skulle innebära att Karlin skulle avstå att bjuda på vissa föremål som "centralmuseerna" förbehållit sig. Vad man "kommit överens om" blev tidigt höljt i dunkel.

I tidningen Social-Demokraten förekom emellertid ett kåseri, som fick cheferna för Nordiska museet, resp. Nationalmuseum att gemensamt utbrista i en insändare: "I anledning av en uppgift i dagens nummer av eder ärade tidning att vid gårdagens keramikauktion på Rörstrand skulle ha förekommit en kraftmätning mellan Nordiska museet och Nationalmuseum angående en smörask med lock och fat, tysk keramik från 1800-talets början, ha undertecknade härmed äran påpeka: dels att smörasken ifråga ej var av någon "tysk keramik" utan en sällsynt pjes av Rörstrandskt flintporslin, dels att de två institutioner som tävlade om pjesen ifråga ej voro Nationalmuseum och Nordiska museet utan Nordiska museet och Kulturhistoriska museet i Lund. Denna omständighet har en större betydelse än den möjligen vid första anblicken kan synas äga."

Så kommer en lång redovisning för den hänsyn och lojalitet som de flesta museer och även privatsamlare visat för stockholmsmuseernas självklara rättigheter. "T.o.m. representanterna för grannländernas museer ha lojalt böjt sig för det av k.m:t som centralmuseum för svensk keramik designerade, Sveriges Nationalmuseum .... Men det är alldeles tydligt att så länge det ännu finns ett enda museum som ej lärt sig inse betydelsen av att söka gå i samarbete med sina kollegor, så länge få svenska museer vara beredda att, som vid flera tillfällen var fallet vid gårdagens auktion betala onödigt höga summor för sina förvärv."

Auktionen ägde alltså rum den 16 september 1926. Vad inträffade? Jo - Karlin ropade in en smörask i ljusbrun terrakotta med lock och fat, färgbild XX. Det märkvärdiga med den var signeringen, som visade att den var tillverkad av en speciell provlera och därför begärlig för Nordiska museet, som förut ägde liknande produkter från Rörstrand, men också för Kultu-

ren, som dittills icke ägde något motsvarande, bild 7.

Vid auktionen bjöds upp till 50 kronor, då Nordiska museet rätteligen borde behållit asken, men så satte Karlin igång och budgivningen mellan de två konkurrenterna steg till den då fasansfulla höjden av 425 kronor, som alltså Kulturen fick punga ut med. Det var detta, som låg till grund för Social-Demokratens kåseri och som alltså hade förargat herrar Upmark och Gauffin.

Naturligtvis svarade Karlin på deras "beriktigande". Spydigheten var en av hans vassaste dolkar: "Då Eder ärade tidning fäst viss uppmärksamhet på ett högst officiellt svar i SocialDemokraten i Stockholm från cheferna för Nationalmuseum och Nordiska museet med anledning av ett kåseri i nämnda tidning. - ", så börjar hans inlaga i Skånska Aftonbladet (!).

Han fortsätter med att skildra Kulturens keramiksamling som "Skandinaviens största och vetenskapligt sett förnämsta .. . " även om vi icke, vad enstaka praktföremål beträffar, vilja eller kunna tävla med Nationalmuseet i Stockholm".

Några citat från Karlins långa insändare: "Även om herr Gauffin förklarar att Nationalmuseum är av Kungl. Maj:t designerat till centralmuseum för svensk keramik går Kulturen sin under mer än fyrtio år följda väg utan att finna sig i några ensidiga brorskålar, åtminstone så länge jag har dess närmaste ledning om hand."

Karlin fortsätter med att understryka den "undfallenhet" han trots allt visat. Han hade fäst sig vid två saker; en tidig blåmålad bägare och smörasken. "När vid auktionens början Nordiska museets representant förklarade att denna bägare var den enda, som museet absolut höll på, föll jag om också med svidande hjärta undan, vilket emellertid icke medförde från museets sida den reciprocitet jag hade väntat beträffande smörasken."

Karlin klagar sedan över att han - i motsats till centralmuseerna - inte kan använda allmänna anslag till inköp. "Konsekvensen blir, att jag själv, som jag under fyrtiofyra år fått göra, får bära följderna . . . tills jag i lyckligaste fall kan finna en donator." Och så kommer en s.k. rallarsving: "När Ni mina ärade herrar konkurrenter prövat på att själva

6. Lockpokal av masurbjörk med knoppar av ben, 1600-talet. H 28,5 cm. KM 8.875.

gå i breschen och även ekonomiskt taga ansvaret för vad Ni tillföra Edra institutioner, kan Ni kanske vara berättigade att kasta sten på Kulturhist. Museet och G. J:son Karlin. Lund den 23 september 1926."

Men detta var bara början. Om Karlin trodde att rallarsvingen gjort motståndaren "groggy", så bedrog han sig. Den 13 november avgav Gauffin ett remissutlåtande med anledning av Kulturens ansökan till Kungl. Maj:t om ökat anslag.

Gauffin börjar vackert: "Den av nämnda museum bedrivna verksamheten är utan allt tvivel synnerligen betydelsefull och värd understöd från statens sida. Det förefaller mig emellertid ... " och detta emellertid är inledningen till en rad villkor för

7. "Berg: Bors Lära(= bergborrslera), Rörstrand, Schirmer 1802." Signering i botten på smöraskens fat. Rödbrunt lergods. KM 32.064.

alla statsunderstödda men icke statliga museer, nämligen - för att nu något närma sig Karlins argumentering - rätta sig efter vad centralmuseerna säger om samlingsområden.

I slutklämmen får Kulturen en känga för bristande lojalitet och överintendenten tillstyrker statsanslaget "med det villkoret att Föreningens styresman genom av Kungl Maj :t fastställd instruktion ålägges att vid inköp träffa överenskommelse med representanterna för rikets centralmuseer för att sålunda all skadlig konkurrens måtte för framtiden kunna undvikas" .

Dessutom yrkade Gauffin på inspektionsrätt över Kulturen, vad gällde "samlingar, som föll under Nationalmusei samlingsområden."

Detta kunde självklart varken Karlin eller hans styrelse tåla och nu sätter polemiken igång på allvar. Kulturens styrelse svarar den 15 december. med en "förklaring", där man med näbbar och klor avvisar tanken på att stå under Nationalmuseums inspektion. Man tar upp Gauffins anklagelse mot Karlin för hans påstådda illojalitet vid Rörstrandsauktionen, räknar upp keramikpjäser som rätteligen borde ha hamnat i "Nordens enda keramiska centralsamling" d.v.s. Kulturen, men vilka på grund av Karlins undfallenhet hamnade i Nordiska museet och Nationalmuseum. "Kulturhistoriska museet skulle svika sin plikt mot sin ställning som keramisk centralsamling, om det på auktionerna nöjde sig med de smulor, som faller från stockholmsmuseernas bord".

Detta om auktionsbråket. Men så granskar man - sida upp och sida ner - den principfråga, som förvärvet av smörasken drivit fram; inspektionsrätten och kommer fram till att om chefen för Nationalmuseum skulle inspektera, så måste också riksantikvarien, cheferna för Nordiska museet, Livrustkammaren samt Etnografiska museet få inspektionsrätt. "Herr Gauffin såsom inspektor skulle komma att känna sig ganska hemlös på Kulturen".

Man tillbakavisar alltså Gauffins förslag, men förklarar att man med vissa reservationer kunde tänka sig riksantikvarien.

Så kom andra ronden i kampen. Den inleddes, liksom den första, av Gauffin som den 17 december 1927 svarade på "nådig remiss" med anledning av Kulturens petita. Gauffin säger sig där vara orättvist angripen och hänvisar i sin skrivelse till en PM, som han hade sänt till Kulturens ordförande, professor Karl Petren, då han "önskade visa den största möjliga hänsynsfullhet mot Kulturhistoriska föreningen" och alltså inte ville att hans PM skulle offentliggöras i pressen. Skrivelsen blir därför ganska kort och slutar med samma yrkande som året innan.

Men den PM, som sändes till Petren var på 26 maskinskrivna foliosidor. Den fick emellertid varken Karlin eller styrelsen se, eftersom Petren avled innan han hunnit föredra den för styrelsen. Först sedan den omnämnts i pressen, fann vice ordf. den med Privat påskrivna handlingen och så kunde polemiken gå vidare.

Gauffins PM utvecklar i detalj vad som förargat stockholmsmuseerna vid auktionen, han redovisar vart och ett av de nummer i auktionskatalogen, som skulle fördelas mellan museerna. Karlin hade grovt brutit mot överenskommelsen, inte bara vad smörasken beträffar. Han hade genom att "nicka" drivit upp buden även på sådana ting, som han inte själv var intresserad av och därigenom hade Nationalmuseum fått betala 2.140 kronor i onödan för endast åtta föremål.

Gauffins PM till Petren är mycket temperamentsfullt och han använder många sidor för att bevisa hur dåligt Kulturen har behandlat forskare och museer, som sökt bistånd eller samarbete. Han citerar intyg från chefen för Kungl. Livrustkammaren och från professor Romdahl i Göteborg, han misstänkliggör Karlins omhändertagande av Bengt Nordenbergs kvarlåtenskap och mycket annat. Till slut går han in på Kulturens användning av ordet "centralmuseum" .

Kulturens svar, daterat 1 maj 1928, tar upp de principiella frågorna om förhållandet mellan Kulturen och "riksmuseerna" och överlåter åt Karlin att upptaga de frågor, som "synes oss närmast innebära ett mellanhavande mellan honom och överintendenten Gauffin".

Nu kämpar styrelsen för Kulturens självständighet, för statsanslaget, som kunde bortfalla, då Kulturen under inga förhållanden kunnat böja sig för de krav på förmynderskap, som uppställdes av Nationalmuseets chef. Den högtidliga, till Konungen ställda skrivelsen kan då och då tillåta sig små krumbukter. "Men styrelsen anser, att i varje fall nationalmuseichefen ej har något att göra på Kulturen," säger Gauffin och styrelsen replikerar: "Det är så långt ifrån att styrelsen anser något sådant, att den tvärtom med synnerlig tillfredsställelse skulle hälsa överintendenten välkommen såsom gäst efter de många år, som förgått sedan han sist besökte museet." Det var vänligt sagt.

Karlins bilaga till styrelsens genmäle är ett -som man kunde vänta - festligt aktstycke. Han citerar sin motståndare på ett infernaliskt sätt, han undervisar i begreppet konst, ställer halländska bonadsmålningar samman med Roslin och Breda, stenålders keramik mot Haupt och Kändler och raljerar mot Gauf-