Georg J :son Karlin Det stora äventyret. Efterskrift av Sigfrid Svensson

Bengt Bengtsson

213 1910-29/12 1981

En av de sista decemberdagarna kom budet om att Bengt Bengtsson avlidit efter en kort tids sjukdom. Vår bestörtning var stor. Det var ju alldeles nyss han lämnat manuskriptet till årsboksartiklarna och deltagit i planläggningen för jubileet. På hans skrivbord trängdes anteckningar och material för framtida forskningsuppgifter. Han stod mitt i arbetet och var en betydelsefull person i Kulturens gemenskap, alltid beredd att dela med sig av sina outtömliga kunskaper och sitt goda och sällskapliga jag.

Bengt Bengtsson var verksam på Nordiska museet och Skansen i knappt tjugotalet år fram till 1961, då han blev chef för Kulturen, en tjänst som han innehade till 1977. Att med några få rader beskriva hans gärning som Kulturens intendent låter sig inte göras. Som museiman var han ovanligt rikt utrustad och kombinerade forskarglädje med praktiskt handlag och förmåga att inspirera skaran av medarbetare och auditorier av de mest skiftande slag. Under hans tid kom undervisningsavdelningen till, liksom den för ide- och lärdomshistoria. Konserveringsavdelningen fick också utvidgade möjligheter. Många betydande utställningar avlöste varandra och några av dem visades också utomlands. Flera av Kulturens permanenta utställningar fick sin form efter Bengt Bengtssons anvisningar bl.a. hantverksexposeerna i Ystadhuset och silvervalven i Herrehuset. Vita husets övre våning inreddes för samlingen av bildkonst av lundakonstnärer och i Allmogehallen arrangerades de basutställningar, som utförligt behandlas vidare i denna årsbok.

Kulturens årsbok blev mottagare för hans i landet enastående kunskaper om typografi och bokhistoria. De många uppsatserna under åren av hans hand vittnar om vilket brett register han behärskade även utanför specialområdena silversmide och boktryckarkonst. Han skriver med djup historisk förtrogenhet, elegant och med munter berättarglädje och resultatet blir populärvetenskaplig framställning av bästa märke. De flesta av hans tyngre vetenskapliga arbeten utgavs på 1940- och 50-talen, men efter sin pensionering förberedde han publiceringen av forskningar om bl.a. de svenska kistebreven. Under sin intendenttid skrev han själv och inspirerade sina medarbetare att skriva populära handböcker om museets samlingar.

Karlshamnssonen Bengt Bengtsson var också en hängiven seglare av hemmakustens blekingseka. Om livet kan ses som en seglats så hade Bengt en händelserik och lustfylld sådan. Kanske förekom kastbyar och hårt väder, men han höll upp i vind och till glädje för oss alla som följde hans färd länsade han för fulla segel i sol och värme och höll som alla goda seglare in i det sista kurs och fart.

Eva Nordenson

Det stora äventyret

Kulturhistoriska museets första decennium

Återgivet i sammandrag efter minnesskriften till 50-årsjubileet 1932.

Så började det I Lund bildades 1865 en skånsk fornminnesförening, som inom kort fick det utvidgade namnet De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening. I sakta fart hade den börjat samla skånska fornsaker och etnografika. Under inflytande av Artur Hazelius gärning i huvudstaden tillsatte föreningen 1879 en kommitte som skulle uppgöra en plan för skapandet av ett skånskt etnografiskt museum. Men härvid stannade det.

Vid denna tid bröt sig emellertid en ny rörelse fram vid universiteten. Det var landsmålsföreningarna som nu bildades inom de olika studentnationerna. När jag, redan från barndomen livligt fornminnesintresserad, 1879 blev student, rycktes jag med i denna rörelse som en ganska aktiv deltagare. Den stora livaktighet som nu utmärkte föreningarna under deras första år tog sig bl a uttryck i anordnandet av landsmålssoareer med musik, dans, sång, sagoförtäljning, bygdeskildringar och skådespel. Svårigheten vid våra dramatiska divertissement var emellertid frågan om rekvisita. Vi behövde folkdräkter och husgeråd, för att våra bilder skulle få livets och sanningens prägel, och särskilt för mig, som producerade några av de "dramer", som spelades, stod denna fråga, som för alla regissörer, i förgrunden. Därför väckte jag vårterminen 1882 förslag om insamlandet under sommaren av behövliga rekvisita.

Några av mina närmast lierade "landsmålare" sammanträffa-

1. Scen ur lustspelet "Besöket hos svärföräldrarna'', 1880-talet. J. Melen och G. J:son Karlin.

de så vid midsommartiden 1882 i mitt hem, Huaröds prästgård. Där var marken väl förberedd. Mina starka folkloristiska intressen hade smittat av sig i ett hem, där redan en liten samling folklig konst, särskilt den gamla textila, funnit en fristad. Och med folket här, en uteslutande självägande bondebefolkning, stod jag sedan barndomen i nära kontakt. Det var en mycket ålderdomlig bygd.

Här satt alltså vi fem kamrater i Huaröds prästgård och bearbetade Gärds härads tungomål, deklinerande och konjugerande, när min fader, just hemkommen från en ämbetsförrättning i Svensköp, trädde in i vårt lag med en jobspost, som djupt upprörde oss. Det hade kommit en jude till Svensköp, annexförsamlingen. Han gick från stuga till stuga och köpte upp eller

2. Scen ur lustspelet "Ost, bröd och brännvin" av G. J:son Karlin, 1880-talet. Per Larsson och C.A. Lundgren.

bytte sig till gammalt silver, konstvävnader och husgeråd och höll på att köpa Ola Lundbergs samling.

Ola Lundbergs samling! Det fattades bara! Det var 70 nummer, som jag redan lagt beslag på - ja, naturligtvis om jag kunde skaffa de hundra kronor som den kostade. Där fanns stolar och skåp, trätallrikar och fat och först och främst gamla kläder, som vi så väl behövde att skruda oss i, när vi spelade landsmålskomedier.

Nu var det lyckligtvis så, att jag i mina kära föräldrar ägde tvenne i den vägen icke alldeles oförstående hjärtan. Här måste alltså attacken sättas in och den lyckades över all förväntan väl, så att vi dagen efter - midsommardagen - befunno oss i besittning av ett förskott på 200 kronor.

Vi hade då redan efter en allvarlig diskussion i den stilla, varma midsommarnatten beslutat taga det djärva steget att utvidga rekvisitaplanen till en museiplan - vitt famnande, lika vitt som landsmålssträvandena vid universitetet. Tidens slagord kulturhistoria - fick bestämma namnet. Alltså Kulturhistoriska museet för södra Sverige eller, då vi fruktade att det sista ordet museet - skulle betraktas som förmätet: Kulturhistoriska samlingarna för södra Sverige. Men södra Sverige höllo vi styvt på. Någon markerad provinsialism ville vi i varje fall icke veta av. Vi ville hålla vägen öppen till något större och vidare. - Och så började det stora äventyret.

Museet öppnas i Lund. Kulturhistoriska föreningen bildas Midsommardagen satte vi i gång vårt fälttåg i Svensköp genom att göra olika inköp. Då erhöllo vi också de första gåvorna, några silversmycken. Natten tillbragte vi under lek och gamman med församlingsborna, som enligt gammal hävd höllo midsommarvaka i Kilhults skog. De flesta köpen gjorde vi sedan andra dagen, innan vi i prästgårdens charabang, lastad med vårt rov, återvände till herdetjället i Huaröd, dock för att efter middagen i en av grannbyarna göra ett nytt strandhugg. Härmed hade de Kulturhistoriska samlingarna för södra Sverige stigit till 97 nummer, av vilka 12 voro skänkta och de övriga inköpta för 131 kronor. Dagen efter skrev jag i min dagbok: Vad månde varda utav detta barnet.

Nu började en husesyn i snart sagt varje gård och stuga i de båda hemsocknarna, och skatterna växte dag för dag, förnämligast genom gåvor. Innan avfärden till Lund skedde, var det Kulturhistoriska museet redan öppnat, visserligen icke i Lund utan den 21 aug. i Huaröds prästgård med en utställning på ett vindsrum, dit församlingens innevånare genom kungörelser i kyrkorna inbjudits att beskåda härligheten och erfara mina högtflygande planer. Vi skulle förvärva, rädda och flytta en gammal klinegård till Lund och i den skulle samlingarna tills vidare förvaras och utställas.

Härmed var alltså redan friluftsmuseitanken uttalad. Den avsedda gården, Anders Pers i Flensma, kom emellertid aldrig till Lund. När Kulturen äntligen 9 år därefter hade tomt och pen-

3. Kulturens emblem, ritat av Svante Thulin på 1880-talet.

ningar till dess förflyttning fanns den icke mera.

När jag den 31 aug. anlände till Lund kunde jag där mönstra en samling på 242 nummer. Men vad skulle nu ske? Jag och mina kamrater Nils Olseni uppvaktade omedelbart professor M. Weibull, själen i De skånska provinsernas historiska och arkeologiska förening. Hans intresse för saken var snart vunnen. Sin första tillfälliga lokal erhöll samlingarna på Akademiska Föreningen. Medan den stora festmiddagen med anledning av nya universitetshusets invigning pågick i Föreningens stora sal, höll jag som bäst på med samlingarnas uppställande i ett par sidorum. Redan dagen efter kunde alltså inbjudan ske att bese sommarens förvärv.

Resultatet skulle snart visa sig. Det såg ut, som om det djärva tilltaget verkligen fyllt ett behov. 14 dagar därefter kunde vi flytta in i ett par av de genom Historiska museets överflyttande till nya universitetshuset ledigblivna salarna i gamla bibliotekshuset. Den 21 okt. 1882 öppnades museet för allmänheten. En styrelse bildades med professor Martin Weibull som ordförande. Dess första uppgift blev att utarbeta stadgar och utfärda det upprop som skulle göra Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige till något mer än blott en styrelse. Uppropet blev färdigt

4. Framför Borgarhuset. Höstmarknad på Kulturen omkring år 1900.

den 1 mars 1883. Det räknade 84 underskrifter och samlade mellan 500 och 600 medlemmar, därav 70 studenter.

Under tiden hade det museala samlingsarbetet fortgått, jag kan gärna säga rastlöst. Många gåvor gavs som svar på det första offentliga föredrag, med vilket jag den 2 jan. 1883 från katedern i Huaröds folkskola invigde min nya kulturmission. Ämnet var "Det lillas betydelse i kulturens tjänst".

I samband med uppropets utsändande tog insamlingen ännu starkare fart. Medarbetarna hade blivit många. När Kulturhistoriska föreningen den 26 maj 1883 sammanträdde till sitt första årsmöte hade samlingarna vuxit till 1.081 nummer, av vilka 449 voro skänkta och 632 inköpta för en summa av kr 1.065:36. Vid Föreningens 2:dra ordinarie sammanträde den 30 maj 1884 stodo vi beredda att lämna den provisoriska lokalen i Lundgårdshuset mot övre våningen i det förnämliga "Kuggis", förunderligt

nog nu rivet. Den nya lokalen, som även den kostnad fritt upplåtits av universitetet, kunde såväl genom sitt läge vid östra sidan av Lundagård som sitt utrymme betraktas såsom väl motsvarande den närmaste tidens krav - och vi hyste också förhoppningar att komma i besittning av själva huvudvåningen och att därmed kanske bita oss så fast att vi icke en gång kunde rubbas från platsen. Längre sträckte sig icke styrelsens planer.

Mina egna tankar gingo väl något vidare; för mig gällde det framför allt att få utrymme för återuppförande och inredande av den gamla Flensmagården som jag önskade inrätta till en filial i parkbolagets trädgård i Lund belägen i nuvarande Stadsparken. När mina planer togo sina djärvaste luftsprång tänkte jag mig där också uppförandet av en riktig museibyggnad - i tidens fullbordan.

Museet hemlöst

Våra vid "Kuggis" fästa framtidsförhoppningar skulle emellertid snart grusas. Universitetet hade fått en professur i fysiologi och vi fick ett åläggande att till bestämd tid utrymma " Kuggis" för att giva plats åt fysiologerna.

Det var mitt under sommaren avflyttningen skulle ske, styrelsen var skingrad för alla vindar utan att hava träffat några anstalter för magasinering. Jag var alltså lämnad helt åt mig själv.

Samtidigt förberedde jag en skånsk textilutställning i Köpenhamn, som skulle öppnas på Industriföreningen den 9 sept. Men innan den hann ordnas skulle flyttningen ske - men vart? "Ni har Er själv att skylla", sade mig rektor magnificus Wisen, när jag i förtvivlan att icke äga möjlighet att skaffa magasinsrum för våra nu till 4.000 nummer ökade samlingar, helt enkelt nekade att flytta. "Är amanuensen galen?" frågade han då. "Nej, men jag har ansvar'', sade jag. "Jag kan icke flytta samlingarna ut på Lundagård och jag betvivlar att Professorn har mod att göra det. Alltså blir vi k var, tills Ni lämnar oss magasinsrum" . Det hjälpte. Vi fingo också sådant, dels och först på Universitetet, dels något senare på fyra andra ställen i staden, i källare och på vindar.

Det gällde nu att söka skaffa anslag av vår egen stad för att

5. "Tag genast upp din penningpung att den ej blifver dig för tung och töm den sen på denna disk så får du kött och fläsk och fisk och bröd och smör och ost därtill och annat som din mage vill." Höstmarknad på Kulturen omkring år 1900.

hyra en tillfällig museilokal. Styrelsens första försök i denna riktning hade besvarats nekande - och det såg mörkare ut än någonsin. Då föll mig den tanken in, att, om Lund icke aktade oss värdiga ett litet offer, kunde kanske vår grannstad Malmö göra det. Så började jag sondera ställningen i Malmö. Rätt som det var togs frågan upp i pressen. Opinionen vände och vi beviljades ett årsanslag av 1.000 kr. Lokaler förhyrdes i Weibullska gården vid Gråbrödersgatan, där museet åter kunde öppnas den 28 febr. 1888.

Någon lön hade "Kulturen" naturligtvis inte råd att under dessa år giva sin första tjänare och han begärde icke heller någon. De arma föräldrarna, såsom man vänligt beklagande kallade prästfolket i Huaröd, läto fortfarande topprida sig av sin förlorade son och fingo alltså betala fiolerna.

6. Samlingsbild av de medverkande vid höstmarknad på Kulturen omkring år 1900.

Vid denna tid lade sig Kulturhistoriska Föreningen också till med det av Svante Thulin tecknade emblem, som sedan följt oss genom tiderna - en medaljong med ett av sjuuddig stjärna belyst sydsvenskt landskap med stad, borg, kyrka, land och i fonden en strimma av havet. Från medaljongen utgingo tvenne band med orden: Forntid - Framtid markerande Föreningens och museets dubbla uppgift.

Museet på egen mark Sedan vi vunnit temporärt lugn i den Weibullska gården gällde det att allvarligt gripa sig an med att anskaffa en egen byggnad. Vägen gick genom ett varulotteri, som i runt tal gav oss en behållning av 60.000 kr. Redan innan detta ekonomiska resultat var vunnet, trängde sig emellertid byggnadsfrågan fram. Den Tollska gården - en del av Per Henrik Lings, där den svenska

gymnastiken fötts - i centrum av staden hade genom ägarens död blivit till salu.

För mig stod det såsom en bjudande nödvändighet att förvärva densamma - den bar i sig alla framtidsmöjligheter, ej blott genom sitt fasta tre våningars stenhus utan ännu mera genom sin stora trädgård, som erbjöd det yppersta tillfälle att förverkliga mina museala framtidsdrömmar. Min plan rönte emellertid starkt motstånd inom styrelsen. I denna hade nu stora förändringar inträtt, bl.a. hade professor greve G.K. Hamilton efterträtt Weibull såsom ordförande. Och jag kunde icke driva det längre än till ett beslut att, om jag själv kunde bilda ett konsortium, som ville inköpa gården och tillhandahålla museet densamma utan andra kostnader än själva köpeskillingen 39 .000 kr. , skulle man, ifall lotteriet lämnade en behållning, som tillät ett köp, gå med på ett sådant. Man hade alltså väl garderat sig mot alla äventyrligheter.

Det lyckades mig få ett sådant korsortium av elva personer till stånd. Styrelsen underströk mina framtidsplaner genom att i årsberättelsen för 1889-90 intaga en passus, där det bl.a. säges att det nya området gav möjligheter till museets ordnande efter paviljongsystem med inflyttandet av gamla byggnader, som var för sig kunna bilda ram för likartade samlingar. Sedan detta uttalande väl gjorts, skulle det icke dröja länge förrän planen också var utarbetad och i princip av styrelsen godkänd.

Att dess fullbordande hos oss kom ett par månader senare än för Nordiska museet berodde därpå att vi hade hela museibygget, inredandet och flyttningen av samlingarna under arbete. Redan vintern 1884, då jag gjorde en resa till västra Blekinge och därunder även besökte Bröthultstugan i Kyrkhult köpte jag en del av dess inventarium samt gjorde förbehåll på själva stugan, när vi kunde få plats och penningar att uppställa densamma.

Några år senare hade jag emellertid vid ett sammanträffande i Lund med museets gamle vän och gynnare Jämshögsbarnet Bengt Nordenberg fått anvisning på och teckning till en annan och äldre ryggåsstuga därtill fullständig med gårdens alla uthus bevarade. Huruvida den var till salu eller möjligen redan riven, visste emellertid varken jag eller Nordenberg. Just som jag stod

i begrepp att resa upp till J ämshög för att beskåda den eventuella stugan i Nybygden och för att köpa henne eller Bröthultstugan, fick jag se i en tidning, att Hazelius redan inköpt den senare. Naturligtvis blev jag icke alltför angenämt berörd av underrättelsen. På ritningarna till vår byggnadsplan var Bröthultstugan eller rättare en schematisk bild av densamma återgiven. - Tänk nu om stugan i Nybygden var riven eller icke till salu. Men till min glädje fann jag den i behåll om också mycket förfallen och till salu. - Jag tackade Gud för att det icke var stugan i Nybygden som fallit i Hazelius händer. Det låg mer än 100 år mellan de båda gårdarnas tillkomst.

Alltnog, redan våren 1891 började arbetet med förflyttning av Lembkeska, det s.k. Borgarhuset från Malmö, som skänkts av de dåvarande ägarna. Blekingegården och Smålandsstugorna följde efter. Samtidigt pågick omgestaltningar av det på den inköpta tomten befintliga stora stenhuset. Men lotterimedlen förslogo icke, vadan jag måste begiva mig ut på tiggarefärder genom hela södra Sverige vilka inbragte kontant eller i natura (byggnadsmaterial) omkring 30.000 kr.

Min omvändelse: ny syn på kulturminnesvården! I samband med redogörelsen för vår byggnadsverksamhet är det min tunga plikt att även offentligen göra den syndabekännelse, jag ofta gjort man och man emellan. Den rör huvudbyggnadens omgestaltande till en herrgård från vår storhetstid - Herrehuset - det första ståndets representant i vår riksståndsplan för paviljongssystemet.

I fullt samförstånd med styrelsen kom jag på den dåraktiga iden att förvandla det nyktra empirhuset till en svällande barockbyggnad.

Vi hade emellertid först vänt oss till överintendenten Zettervall, som i kärlek till Lund, där han, ett barn av sin tid uppfört den nya domkyrkofasaden och utfört sitt övriga förstörelseverk på den gamla domen, nu kostnadsfritt ritade om det Tollska huset till en riddarborg med torn och tinnar. Men denna mycket beundrade plan blev oss för dyr. Då skisserade jag upp mitt barockpalats, som renritat av arkitekten Henrik Sjöström av styrelsen godkändes, då det kunde utföras för 15 .000 istället för

7. Majgrevefest omkring år 1900. Stående bakre raden nr 3 fr.h. G. J:son Karlin.

40.000 kr, som det Zettervallska förslaget skulle kosta. Min omgestaltning var emellertid icke väl utförd, förrän jag bittert ångrade densamma. Min omvändelse hade redan skett. Den tog sig två år därefter uttryck i skriften: Huru vi skydda våra kyrkliga minnesmärken, närmast framkallad av det förkrossande intryck Uppsala cementerade domkyrka gjorde på mig.

För oss var det emellertid för sent, om jag också många år gick och närde den stilla förhoppningen att åter få knacka bort gesimser och festurer. Men nu får väl omändringen vara kvar såsom en illustration till den mänskliga kulturens förvillelser, förklarlig på grund av att även den var ett barn av en tid, som ännu icke vaknat till restaureringspurismens enkla sanning.

Redan 1887 hade Föreningens revisorer avslutat sin berättelse med att "lägga styrelsen på hjärtat att söka bereda samlingarnas föreståndare någon ersättning för hans outtröttliga arbete med museet", en sats som med mitt goda minne ströks vid publicerandet. Först 1891 såg sig dock Föreningen efter sju år i stånd att bevilja sin amanuens och sekreterare en lön som sedan hans

8. Tombola i lusthuset. Höstmarknad på Kulturen omkring år 1900.

egna resurser nu voro i det närmaste uttömda, gjorde det för honom möjligt att fortfarande existera.

Men innan vårt byggnadsarbete ännu var fullt avslutat, hotades detsamma av en katastrof. Vi hade nämligen icke avvaktat byggnadsnämndens tillstånd att uppföra våra gamla trähus i museiparken. Och istället för tillstånd erhöllo vi ett föreläggande att åter omedelbart riva ned dem såsom eldfarliga och icke motsvarande "måttliga anspråk på prydlighet". Den nästan tragikomiska processen slutade hos Kungl. Maj:t med tillstånd icke blott att låta husen stå utan att utöka dem med en liten träkyrka och klockstapel, vilken senare emellertid ännu icke (1932) intagit sin plats vid kyrkan. Men när detta en gång sker kommer det i enlighet med våra principer att om möjligt ske såsom kopia.

Den till museiparken flyttade loftboden från Uranäs i Elghults socken, Småland, hade jag först förgäves sökt bevara på platsen

9. Museimannaföreningens möte den 17 juni 1909.

såsom ett monument över sin gamla Nils Dacke-tradition. Vi förvärvade den liksom Mocketorpsboden under en resa i Småland vintern 1891 närmast för att söka efter någon gammal, till rivning dömd kyrka och klockstapel.

Båda funno vi. Den senare, Stockaryds i Småland, gick oss emellertid åter ur händerna och står nu i Slottsskogen i Göteborg. Med den förra min gamle morfars, sedermera Prosten Carl Fredrik Nilssons i Vittaryd, kyrka under de sju år han var komminister i Bosebo , skulle det dröja ännu tre år, innan hon kom till Lund, beroende på våra ansträngningar under tiden, att, i enlighet med museets redan då stadgade uppfattning av det oberättigade i att i onödan flytta gamla hus i all synnerhet Gudshus, söka bevara henne för sitt kultändamål på sin historiska plats. Det var här så mycket mera önskvärt, som hon befann sig i bästa kondition och dessutom var alldeles tillräcklig för den