Gustaf Trolle-Bonde När Vita Huset var privatbostad

3. Ragnar Blomqvist vid utgrävningen av S:t Botulfs kyrkogård år 1931. Foto G. J:son Karlin.

tid ådragit sig riksantikvariens misshag och anslag till fortsatta grävningar hade lämnats till docenten Sven Söderberg vid Lunds universitets historiska museum. Det var illa, ty när det gällde arkeologi i Lunds jord, var denna institution en besvärlig konkurrent till Kulturen. Kontroversen mellan Karlin och Hildebrand nådde en kulmen med grundgrävningen 1906 för nykterhetsföreningarnas byggnad Wieselgrens Minne på Kiliansgatan 9. Där konkurrerade de båda lundamuseerna om fynden, varvid Historiska museet hade riksantikvarien bakom ryggen. Striden hade varit häftig och bitter, men Karlin kunde för mig belåtet konstatera, att det var han som slutligen hemfört segern. Han hade nämligen författat en skrift om Hildebrands agerande. Den slutade med de hotfulla orden "Vi träffas vid Filippi ! ". Med skriften i handen hade Karlin ställt ultimatum till Hildebrand; avgå som riksantikvarie, annars publicerar jag skriften. Resultatet blev, enligt Karlin, att Hildebrand avgick. Oscar Montelius blev riksantikvarie och Karlin fick anslag till tre somrars fortsatta utgrävningar vid Falsterbo.

Författaren till dessa rader har förvärvat den mest ingående kännedom om Karlin som arkeolog. Jag fick 1934- 35 på riksantikvariens uppdrag fullfölja de av Karlin påbörjade undersökningarna av Falsterbohus' borgruin. Därtill har jag i min tjänst vid Kulturen grävt under Karlins s.k. ledning och även haft anledning att grundligt penetrera Karlins rapporter om grävningsundersökningar i Lund. Det vore oriktigt att sticka under stol med den uppfattning, jag därvid fått, att Hildebrands misstro mot Karlin som arkeolog var berättigad. Grava och befänga feltolkningar av gjorda fynd vittnar om total avsaknad av vetenskapligt kritiskt sinne. Detta kan dock icke förringa den ära, som tillkommer Karlin såsom grundläggare av stadsarkeologien i Lund.

Det nämnda sammanträffandet med Karlin 1926 ledde till att denne prompt ville ha mig till amanuens på Kulturen. Det blev jag också och började som sagt min tjänstgöring där i april 1929.

Kulturen erbjöd en högintressant arbetsmiljö för en museiman och för mig var den under de flesta åren huvudsakligen trivsam. Karlin mullrade, men därav hade jag föga olägenhet. Det saknades ingalunda ljusa punkter och avbrott i vardagen. Festlig i åminnelse är den supe, varmed Kulturens revisorer efter fullgjort uppdrag undfägnades en ljum försommarkväll i slutet av maj 1929. Den avåts i Dackestugan, loftboden från Uranäs i Älghults socken i Småland. Om boden hade Karlin hört berättas, att upprorsledaren Nils Dacke en vinter hållit hov i densamma. Denna tradition må vara osannolik, men de båda rummen i bodens ovanvåning var försedda med till traditionen passande inredning. Där hängde även ett porträtt av upprorsmannen själv.

Supen avåts i det västra rummet i ovanvåningen. Vid ett bord i ett inre hörn satt Karlin med revisorerna. Dessa var Oscar Heyden, Thure Westerström och Carl Wickman. Vid ett annat bord strax innanför dörren mot svalen satt amanuenserna William Karlson, jag och Bertil Hellquist, tecknerskan Karin Rudmark och verkmästarinnan, vävlärarinnan Anna Karlsson. Det avtagande skymningsljuset, som silade in genom dörröppningen liksom de levande ljusen i rummet gjorde miljön i den åldriga byggnaden synnerligen stämningsfull. Förplägnanden kom från

4. Årsmötet 1929. G. J:son Karlin (nr 7 fr.v.) och amanuenserna Ragnar Blomqvist och William Karlson (nr 5 och 6 fr.h.).

det karlinska köket. Det var god mat, tillagad av Karlins hembiträde Ebba från Broby, sedermera maka till museets rustmästare Wilhelm Jönsson. Gedigen skånsk smörgåsmat med småvarmt serverades och därtill sedvanliga drycker, öl, brännvin och punsch. Av alla håvorna fick vi vid personalbordet vår beskärda del. Stämningen steg efterhand hos Karlin och herrar revisorer. Vid vårt bord rådde en diskret och vördnadsfull tystlåtenhet. Karlin kom efterhand mer och mer i högform. Berättade och stod i. Satt inte mycket stilla vid bordet utan rörde sig fritt på golvet, om det var för att hälla något i glasen, ge order åt Ebba eller snoppa något ljus. Konversationen blev livlig. Karlin dominerade högst eftertryckligt och det var inte lätt för de andra att komma in med mer än korta repliker som Karlin gärna avbröt genom att höja rösten. Hans röstresurser var revisorernas överlägsna och han hade ingen svårighet att leda konversationen. Revisorerna tycktes trivas eller åtminstone taga Karlins dominans med jämnmod. För mig, som nykomling, var kvällen en upplevelse, som stannat i minnet: den sammansatta stämningen av vårkväll, romantisk miljö och Karlin i obunden form. Jag var snart inne i det ordinarie museiarbetet. Till en början bestod detta mest av katalogisering. Efterhand blev de arkeolo-

5. G. J :son Karl in och Konstslöjdanstaltens väverskor 1929.

giska undersökningarna i Lund min speciella uppgift. I utställningen "Konst och Konstslöjd", som öppnades den 10 augusti 1929 i närvaro av kronprinsen, var jag endast obetydligt engagerad. Under den följande hösten blev jag beordrad att åhöra Karlins textilhistoriska föreläsningsserie, som han regelbundet höll för Vävskolans elever. Det var en lärorik genomgång av museets bestånd av allmogetextilier. Vi ambulerade runt i museet till de kistor, i vilka vävnaderna var magasinerade. Karlin plockade upp, demonstrerade och berättade. Jag var därmed någorlunda förberedd, när jag fick uppdraget att hänga en utställning av hela samlingen av skånska allmogetextilier. Detta skulle ske i Allmogehallens ovanvåning. Karlin meddelade anvisningar - det skulle vara mellanrum mellan vävnaderna - och avreste därefter till Stockholm. När han kom tillbaka var hängningen färdig. Den kasserades omedelbart av Karlin. Med egna händer ryckte han under stor vresighet ned varenda vävnad. Sedan Karlin lugnat ner sig spikade vi tillsammans upp vävnaderna igen, nu utan mellanrum. Det kunde alltså vara nog så påfrestande att ha Karlin som chef. Det berättades om amanu-

en ser, som var så rädda för Karlin att de sprang och gömde sig då de hörde honom nalkas.

Av det anförda kan det se ut som om alla mina år under Karlin varit påfrestande , men så var alls inte fallet. Sedan 1929 års utställning stängts i september gällde det att helt nyordna museisamlingarna till 50-årsjubileet, som firades den 30 november 1932. I detta arbete var jag med hela tiden som Karlins hantlangare, då jag inte var ute på grävningsplatser eller i andra uppdrag. Avdelning efter avdelning gjordes färdig och öppnades i regel till en folksöndag. Ofta var det stor hets in i det sista. Men det var ytterst lärorikt. Så gott som allt i samlingarna gick då genom mina händer. Vapen, textilier, dräkter, allmogens alla redskap och mycket annat fick jag göra en grundlig bekantskap med. Samarbetet med Karlin var för det mesta gott, ibland t.o.m. trivsamt. Karlin berättade gärna om föremålen. Jag fick även höra mången historia om tidigare amanuenser, Nils Lithberg, Axel Nilsson, stortysken Heinz Hungerland och andra. Historierna kunde vara drastiska men Karlin berättade dem alltid med en viss godmodighet.

Karlin hade en enorm arbetsförmåga. Från bittida till sent var han i farten. All hans idoghet gällde hans livsverk Kulturen. Museet var hans skötebarn, åt vilket han offrade allt. Bättre än någon annan visste han hur detta barn skulle skötas och helst ville han sköta det själv. Detta orkade han givetvis inte, museet hade nu blivit för stort. Men i det längsta behöll han greppet även över detaljer. Liggaren över nyförvärv förde han egenhändigt alltifrån det första numret 1882 till det sista vid 1933 års slut. Det var nummer 36.882.

Flera gånger hörde jag Karlin framhålla, att ordet semester ej fanns i hans ordbok och jag kan intyga, att under de fem år jag var i hans tjänst tog han ledigt endast en gång. Då låg han en vecka på Möen. Det var strax före det ödesdigra styrelsemöte den 26 augusti 1933, då Karlin tvingades avsäga sig ledarskapet.

Mitt i det idoga arbetet med museets nyordning hann Karlin med att planera och genomföra en höstmarknad, ett evenemang i museets tillvaro, som brukade återkomma med något ojämna intervaller. Den hölls hösten 1931. Tre dagar mitt i oktober fyllde den museets område med liv och rörelse. Skänkta varor

såldes i marknadsstånd och dansen gick på dansbanan. Kabareten "Röda Fjädern" i Wahlbomska huset lockade med en ormtjuserska, en dragspelsvirtous, gluntsång och mycket annat. Ändamålet var att få in pengar till museets verksamhet. Ett stort antal personer, däribland flertalet av museets personal, medverkade i olika aktiviteter. På min lott hade bl.a. fallit att ha hand om "Marktschreier" och andra figurer, som enligt Karl in hörde till för att ge publiken den rätta marknadsatmosfären. I det lilla garde av frivilliga studenter, som jag fick ihop, skulle en agera polis och en annan vara bov, som infångades av polisen och under mer eller mindre uppseendeväckande motstånd fördes till finkan, som var i dekanhuset. Båda studenterna, sedermera kända under namnen Villgrund och Ljunghusen, agerade med inlevelse.

Vid samma höstmarknad framträdde Karlin också som dramatisk författare. Han skrev ett folklustspel "Vid Smygehuk, ett ishavsdrama i en akt" , som uppfördes i kabareten "Röda Fjädern" . Jag fick aldrig tillfälle att se pjäsen och vet därför inte hur munter den var.

Lönekrav från anställda tyckte Karlin inte om. Stjärngossarna, som tågade runt i museiparken på trettondedagen under avsjungande av sånger om Staffan och Jungfru Maria, försökte en gång, det var 1932, med en lönerörelse. Deras "starke man" var gossen Knut, son till museets städerska, som bodde i huset bredvid intendentsbostaden. Han var alltså uppvuxen i Karlins omedelbara närhet. Det var en framåt gosse, härdad i livets hårda skola. Han befann sig nu i springpojksåldern. Jag hade hand om stjärngossedetaljen i trettondedagsfirandet och i den uppgiften ingick att öva gossarna i sjungandet. Några dagar efter vi börjat repetitionerna framförde Knut under instämmande mummel från de andra ett önskemål att arvodet för deras medverkan skulle höjas från, sedan flera år gällande, en och femtio till två kronor per gosse. Stjärngossarna var nio till antalet och den begärda lönehöjningen skulle betyda en årlig kostnad för Kulturen på fyra och femtio. Jag hade inte befogenhet att besluta i ett sådant ärende, utan hänvisade gossarna till Karlin. Knut samlade mod och stegade uppför trätrappan till Karlins arbetsrum, som befann sig i andra våningen i en 1940 riven flygel till

6. Möte på Kulturen. G. J:son Karlin och professor Ragnar Josephson. 1930-talets början. Foto Waldemar Wahlöö.

intendentsbostaden. Knut slapp in till intendenten och framförde sitt ärende. Karlin måste ha blivit något förbluffad över det djärva kravet men reagerade snabbt med ett rytande: U-U-U-T - U-U-U-T. Knut kom i hög fart utom dörren ned för trappan under stort buller från trätofflorna.

Efter en stund kom Karlin till mig, smått förgrymmad över det oförsynta lönekravet och gav order att hela stjärngossegruppen skulle avskedas och att jag skulle värva ny uppsättning. Det var ingalunda lätt, men det gick. Tiden blev dock för kort att öva den nya truppen till önskvärd kläm i sjungandet. Publiken på trettondedagsfesten fick uppleva en säregen tillställning. Medan de nyövade gossarna beskedligt sjungande tågade runt med stjärnan inne på Kulturens område, exekverades ute på Adelgatan samma sånger med en helt annan bravur. Det var det avdankade gardet, som på detta sätt för full hals demonstrerade sitt missnöje.

Karlin mullrade ofta, men mullret var icke alltid så illa menat. Jag minns en gång då han hade varit på järnvägsstationen för att ändra en tågresa till Stockholm. Det hade inte gått friktionsfritt utan utlöst ett animerat meningsutbyte mellan Karlin och biljettförsäljaren. När Karlin kom tillbaka till museet var jag den förste han stötte på. Det var i parken bakom Vita huset. Karlin var ännu något upprörd och ville lätta sitt sinne. Han lade handen på min axel och så vandrade vi omkring i parken medan Karlin upprepade allt det skäll han levererat in i biljettluckan uppenbarligen med samma röststyrka, som han där använt. Rösten ekade mot väggarna i kringliggande kvarter och folk måste ha fått den uppfattningen, att det var jag, som råkat ut för Karlins vrede.

Femtioårsjubileet 1932 var en ståtlig och välregisserad fest, med uppvaktningar från myndigheter, från Riksantikvarieämbetet och från ett stort antal museer och kulturella institutioner. Hyllningarna riktade sig främst till Karlin. Vid årsmötet ett halvt år tidigare hade han tilldelats medaljen "Illis quorum ''. Vid banketten vid femtioårsjubileet talade bl.a. kronprins Gustaf Adolf. Han slutade med en önskan, att Karlin ännu i många år skulle få stå i spetsen för sitt verk.

Man behövde dock inte vara särskilt lyhörd för att förnimma, att det stundade oväder för Karlin. Det talades alltmer om att museets ekonomi var sämre än någonsin. Det skylldes på Karlin. Samlingarna sköttes enligt förlegade principer. Det spreds en åsikt, att Karlin måste bort, om museet skulle kunna räddas. Till en början utsades den inte öppet utan inlindades i parollen att för Kulturens del måste samlandets tid nu vara förbi, bevarandets och det vetenskapliga utnyttjandets tid var inne. Det blev två, av handelsministern tillkallade, sakkunniga för utredning av Kulturens ekonomiska ställning, som otvetydigt formulerade kravet: Karlin måste lämna ledningen för museet vid 1933 års slut. Denna högst olustiga och tragiska historia skall här inte återberättas. Vare nog sagt, att för oss på amanuensnivå var det en påfrestande tid. Vi befann oss i en högst obehaglig mellanställning i det spel som bedrevs. Både William Karlson och jag fördjupade oss i museiarbetet. Mycken tid fick vi också ägna åt att skriva ansökningar om anslag och andra inlagor på maskin.

7. G. J:son Karlin framför Borgarhuset. 1930-talets början. Foto Waldemar Wahlöö.

Jag dikterade Karlins manuskript och William skrev med två pekfingrar på maskinen.

Karlin fick lunginflammation i mars och låg en tid på lasarettet. Bulletinerna därifrån lät oroväckande och man började räkna med att Kulturens flagga skulle vaja på halv stång, man t.o.m. önskade det, hur hemskt detta nu må låta. Det är nu inte lätt att förklara det psykiska tryck, som kunde framkalla en sådan önskan. Karlin tillfrisknade emellertid. När jag mötte honom i museiparken förkunnade han: "Jag har varit i dödens käftar". Man kände sig liten.

Det fleråriga samarbetet under nyordningen av museet hade inte skapat den kontakt mellan den åldrige chefen och den 42 år yngre amanuensen, som kunde ha lett till en djupare samhörighet och vänskap. Avståndet oss emellan var för stort.

Någon fiendskap vad det dock inte fråga om. När Karlin skulle bevista invigningen den 20 juni 1933 av den nyrestaurera-

de Kiviksgraven, tog han med sig icke endast hustru och en son utan även sina båda amanuenser. För det lilla sällskapet slöts dagen med supe på Östarp. Någon uppsluppen samvaro var det dock inte. Ett annat tecken på önskan om kontakt var den gåsmiddag vi fick vara med på hemma hos Karlins vid Mårtenstiden.

Den sista sällskapliga samvaron med Karlin hade vi tillsammans med museets övriga personal på årets sista dag i intendentsbostaden efter Karlins avskedstal i Bosebo kyrka. William Karlson överlämnade våra blommor och uttalade personalens tack. En sångerska, som medverkat i Bosebo, stämde spontant upp "Du gamla, du fria", som vi sjöng unisont, understödda av smeden Ernst Cederqvist på fiol.

En tragedi fullbordades. Karlins mångårige vän professorn i straffrätt Johan Thyren hade avlidit tidigare under året. Därmed var den siste i den rad av män, som trott på och kämpat med Karlin vid skapandet av Kulturen, borta. Och icke nog därmed. Den arbetsuppgift, som varit innehållet i hans liv, hade tagits från honom. Han var totalt ensam.

När Vita huset var privatbostad

Till färgbild XV Under åren 1881 till 1887 ägdes norra halvan av Vita huset av Carl och Eva Bonde sedermera Trolle-Bonde, min farfars föräldrar. De hade flyttat ned till Skåne 1877 för att arrendera Trolleholms huvudgård av Carls far Gustaf Trolle-Bonde. De lämnade Kjesäter, numera scouternas folkhögskola, vid Vingåker där de bott sedan de gifte sig 1867 och där de äldsta av deras barn var födda. Slottsbyggnaden på Trolleholm hade före 1877 stått obebodd under långa tider och den visade sig snart vara en alltför kall och ohälsosam bostad, inte minst för den växande barnaskaran. Eftersom de äldsta barnen dessutom börjaåe bli stora nog att gå i "riktig" skola hyrde Carl Bonde våning i Lund vintrarna 1878-81, men när det JO:e barnet väntades köpte han, den 29/1 1881, auditören M. Larssons hus vid Tegnersplatsen, nuvarande Vita husets norra halva, med inflyttning bestämd till 1/10.

Den södra halvan ägdes av en doktor Sjögren som kom att bo kvar i huset in på 1900-talet. Ett växande lundensiskt umgänge gjorde väl också att Carl ville ha ett större antal sällskapsrum än vad hyresvåningarna i allmänhet kunde erbjuda. Carl Bonde hade betydande humanistiska intressen och samlade under sitt liv c:a 50.000 böcker; i början av 80-talet utgjordes samlingen av c:a 2.500 volymer, även dessa krävde ökat utrymme.

Under 1881 fyllde Carl 38 år. Han var kommunalpolitiskt engagerad och snart också riksdagsman, satt som ledamot i diverse förenings- och bankstyrelser och deltog också flitigt i det akademiska lundalivet. Dessutom skötte han, som nämnts, Trolleholms huvudgård och reste ofta dit, liksom till sin gård Kjesäter i Sörmland. Han var en rastlös arbetsmänniska, intelligent och försedd med en ganska sarkastisk humor, men han var

1. Eva Bonde (Trolle-Bonde efter 1886) f. Leijonhufvud, 1848- 1940. Foto c:a 1880. 2. Carl Johan Bonde (Trolle-Bonde efter 1886), 1843- 1912. Foto c:a 1880. Båda ur Trolleholrns arkiv.

samtidigt en sträng och ekonomisk familjefar, som injagade stor respekt i sin omgivning.

Hans hustru Eva fyllde under året 33 år och fick i maj sitt lO:e barn, hon hade nu 9 barn under 13 år - en liten son hade dött tidigare. Eva födde så småningom 3 barn till och dog först 1940. Hennes yngsta dotter är idag 94 år.

Eva hade alltså ansvar för ett stort hushåll, där nästan alltid minst ett av barnen var sängliggande på grund av sjukdom. I hushållet ingick, förutom familjen , följande personer: Fil. och jur. doktor Magnus Billing (1850-1906), färgbild XV, som sedan 1879 och många år framåt var de äldre sönernas informator; guvernanten Mademoiselle Ningler, förmodligen schweiziska; Kerstin, Anna och Bengta i köket; Mina och Cillia, amma resp. barnsköterska; ett par städerskor; drängen Pehrson, som övertagit från auditör Larsson och som stannade i familjens tjänst till sin död på 1920-talet samt hyresgästen, Reinhold Geijer (1849- 1922) docent i praktisk filosofi . Kusk och betjänt fanns ej fast anställda, utan lånades från Trolleholm.

I stallet (nuvarande Allmogehallen) fanns korna Bengta och Blomma samt hästarna Mars och Venus och i hundkojan utanför