Gösta Berg Karlin och Hazelius

3. Eldskärm av snidad ek med bildvävnad i gobelängteknik. Vävnaden är utförd 1897 av fru Anna Karlin, Georg Karlins första hustru. Figurerna, som föreställer Margareta Leijonhufvud och Gustav Vasa. är tecknade efter ett nordtyskt 1500-talsbroderi i Kulturens samlingar. Ramen kröns av parets alliansvapen och är troligen snidad av Jöns Mårtensson.

mente för skolan skrevs år 1901. Alla elever finns antecknade i de s.k. slöjdböckerna, där man finner deras betyg på utförda prover. Anna Nordström f. 1880 står som nummer ett i den första slöjdboken. Hennes ritböcker och prov i gobelängteknik har återgått till museet och finns nu i Kulturens ägo. Hennes prover i konstvävnad utgjordes enligt slöjdboken av "Sängmatta, helflossa I Kuddöfverdrag, trensaflossa I Förkläde, bårder-rosengång, krabba, skälblad I Serveringsduk, delad dukagång I Bordduk, dukagång, munkabälte, krabbasnår". Det var tillämp-

4. Från den av Georg Karlin arrangerade stora skånska konstslöjdsutställningen i Lund 1897, där bland annat Märta Måås-Fjetterströms första bildvävnader visades. Till vänster sagan om Sven i Rosengård, till höger Bebådelsen. Däröver Axel Nilssons Vinterstämning.

ning på gamla svenska vävtekniker efter Jakob Kulles mönsterböcker. Men även andra tekniker har använts på skolan. När jag intervjuat elever som gått på kurserna på slutet av 1920-talet, har de sagt att man fick lära sig tio tekniker, däribland finnvävnad, norsk rölakan och HY-teknik. Till ämnena på kursen hörde teckning, komposition, färgval och montering. Eleverna minns också föreläsningarna i konstslöjdens historia som intendenten höll varannan vecka.

I broderikursen lärde man de vanliga teknikerna - schattersöm, plattsöm och hålsöm. S.k. landskapssömmar och tyllträdning antecknas som en nyhet 1916.

Alla bildvävnader som tecknades för KSA utfördes i gobelängteknik, med undantag av några stora, strängt stiliserade

5. I tävlingen Dekorativa utkast och kompositioner, utlyst av Kulturen 1900, fick fackläraren vid KSA, Bror Sahlström första pris för denna nordiska högbänk med skulpterade bockhuvuden.

kompositioner av Märta Måås-Fjetterström och Pär-Axel Olsson, som vävdes i norsk rölakan.

Teckningslektionerna användes till studier i samlingarna. Man skulle lära sig se och avbilda föremålet så exakt som möjligt, men vid tillämpningen för det egna provet - som man fick göra utan hjälp - kunde eleven få ändra mönsterdetaljer och färger och använda sin fantasi och sitt omdöme. Den tekniska skickligheten tummades inte på och inte heller på den riktiga, goda kvaliten. Det framgår också klart av de elevprover, som vi fått låna till museet vid insamlingen under hösten i år. Färgställningen måste vara den ursprungliga, friska, om förlagan var en äldre vävnad. Kopiering av de smultna, "dekadenta" färgerna från en sliten och blekt framsida, som var på modet, var för

6. Ciselören Sven Bengtssons förlaga till keramikfat med motivet "Från sockerbeta till sockerbit" . Här har han släppt loss sin omvittnat burleska fantasi. 1890talets slut.

Karlin en styggelse. Han visste, hur det skulle se ut. Mer än en gång under sin uppväxttid hade prästens nyfikne påg fått titta i bondkvinnornas kistor "och därvid bländats af färgprakten i de gamla rödlakans- och snärjeväfnader som ännu lågo hopade sen mors och mormors dagar".

Trä- och metallfacket i skolan startade på hösten år 1900. Under fackets verksamhetstid arbetade där endast ett tjugofemtal elever. Två av dem finns representerade på museet och de gick här samtidigt från januari 1904 till juli 1905. Båda sökte sedan till konstakademien i Stockholm. Den ene hette Ragnar Svensson. Hans elevarbete, en tidstypisk vägghylla, inköptes till museet efter hans död 1906. Den andre var den blivande skulptören Ivar Johnson, som senare efter foton och minnesbilder skulpterade den kraftfulla porträttbysten av Georg Karlin, som nu står i trapphallen i Vita huset på Kulturen. Han fick bra betyg på sina elevarbeten: "Modellerad porträttbyst I Skrin med intarsia, bildhuggeri och ciselering I Ram med intarsia I Hängskåp, skulpterat, mahogny I Teckning och komposition".

Konstslöjdanstaltens verkstäder var en självständig affärsrörelse som framförallt arbetade med lotteriets vinster, men som även tog emot uppdrag från andra håll. Fanorna för Skåne och

7. Skiss till taklampa i järnsmide, okänd formgivare. På 1910talet smidd av Henning Persson, som samarbetade med Konstslöjdanstalten från 1907.

Halland till Bondetåget 1914 syddes här, ett museum i Norge beställJe en kopia av en stor skånsk dukagångsdrätt, år 1912 gjordes en exakt kopia för Kulturen av den berömda Överhogdalsbonaden i Östersund, år 1924 syddes delar av den skånska dräkten till kronprinsessan Louise för Östarpsinvigningen o.s. v. Även museet fick betala för tjänster och uppdrag, utförda på KSA. Det gav KSA medel till löner åt sin fast anställda personal (ca 16 personer) och till inköp av material för vävnader och broderi, konstsmide och träarbeten. Och man får inte glömma all den konservering och restaurering som utfördes på KSA åt museet, allmänheten och många kyrkor i Skåne.

När man läser vinstlistorna i KSA:s slöjdböcker och lotteriets förteckningar på vinstinköp från slöjdare, yrkesmän och verkstäder runt om i södra Sverige, tar miljöerna form och föremålen faller på plats. Det är vad en kvalitetsmedveten, vanlig svensk hade eller borde ha haft i sitt hem under den 40-årsperiod, då så mycket hände inom konsthantverk och inredning i Sverige.

Förlagorna till vinster för lotteriet var tecknade av konstnärer som Märta Måås-Fjetterström, Bror Sahlström, Colma Svensson, alla tidvis facklärare och de konstnärligt verksamma amanu-

8. Konstslöjdanstaltens avdelning på den femte Sydsvenska Konstslöjdutställningen i Kristianstad 1906. Möbler, textilier och arbeten i metall är tillverkade för lotteriet. Jöns Mårtenssons piano med sträckande svanor och Colma Svenssons gobelängskärm "De fyra elementen" blev särskilt lovordade. Hängskåpet med Yggdrasil, ett elevarbete från 1905, samt gobelängerna tillhör Kulturen.

enserna Axel Nilsson, Pär-Axel Olsson och Maria Engström-Olsson, förutom av museiintendenten Karlin själv. Konstnärerna Maja Fjaestad och Helmer Osslund engagerades av Karlin och de representerade Kulturen på den stora utställningen av vävda tapeter på Nordiska museet 1902. Vidare kan nämnas Justus Lundegård, allkonstnären i Lund Jöns Mårtensson, konstsmeden Henning Persson och till sist konstnären Gösta AdrianNilsson - GAN. Konservatorn Anders Gräns och bildhuggarna Per Månsson och Henry Nilsson bidrog med sin konstskicklighet att utföra ideerna.

Förlagorna på KSA, framförallt för textilier, både större och mindre kartonger, mönster och arbetsritningar kunde lånas därifrån av slöjdare och yrkesmän. Utlån av föremål och mönster var ett led i den fostrande uppgift, som var museets målsättning

9. Väggur med fodral av mörkpatinerad mässing. Driven dekor med glasnussinläggningar i rött, grönt och brunt. Konstslöjdanstalten, 19()()-talets början. Höjd 59,5 cm. KM 50.733.

redan från början. Över 4.500 förebilder vandrade under åren 1886-1940 ut och in ur samlingarna. Dit räknas också tidskrifter som The Studio, Deutsche Kunst und Dekoration m.fl. och mönsterböcker som givits ut av Handarbetets Vänner, Nordiska museet och Svenska Slöjdföreningen.

10. Förslag till broderi i blekingesöm, mittparti till kudde. Komponerat av Hildegard Dinclau 1916. Under sina två år som textil facklärare på KSA införde hon nyheter som landskapssömmar, tyllträdning och HY-teknik. Hon blev senare konstnärlig ledare på Johanna Brunssons vävskola i Stockholm.

Utställningar följde slag i slag under de första trettio åren. Det var dels de stora mönstringarna av konstindustri och hemslöjd i de olika länen, där inköp gjordes till lotteriet, dels de mindre med alster från KSA tillsammans med den av Karlin särskilt utvalda skånska hemslöjden, som visades på Kulturen eller fördes ut på turneer.

Konstindustriutställningarna var en stor apparat med noga utvald jury. Bara att få deltaga var en utmärkelse. Det gällde att hålla hög klass på vinsterna i lotteriet. Landshövdingar och andra honoratiores höll tal. Pris och diplom utdelades och det gjordes stora inköp, ibland för över 20.000 kronor. Det var ett enastående tillfälle för slöjdare och yrkesmän att bli kända och att få sälja. Vinsterna spreds ju över hela landet. År 1916 fanns lottkollektörer på 420 orter i Sverige, och i Tyskland var från 1897 Hohenzollern Kunstgewerbehaus i Berlin "generalagent"

11. Mittmotiv från kartongen till Finnsagan, tecknat av Gösta Adrian-Nilsson, GAN. S:t Laurentius med halstret framför Lunds domkyrka, därunder jätten Finn och jättedottern Gerda. Finnsagan var ett uppdrag från Georg Karlin till utställningen på Kulturen 1929 och gobelängen vävdes på KSA. Den är 500x250 cm och tillhör Universitetsbiblioteket i Lund sedan 1957.

för Kulturens lottförsäljning och utgjorde ett nederlag för KSA och skånsk hemslöjd.

Den första av de stora utställningarna hölls i Lund 1897 på hotel Altona, mitt emot domkyrkan. Den blev en stor framgång. Nästa mönstring hölls i Karlskrona 1899 och två år senare i Halmstad. År 1904 kom turen till Jönköping och den sista utställningen av detta slag var i Kristianstad 1906.

Under åren 1899 och 1901 for Karlin två gånger till Tyskland på utställningsturneer. Med sig hade han kollektioner, som han hindrats från att visa, dels på Stockholmsutställningen 1897, dels på världsutställningen i Paris 1900. Han tog revansch och turneerna blev lyckosamma. "Vinterstämning" eller "Elgskog", en vävnad av Axel Nilsson, sedermera chef för Röhsska Konst-

12. Från utställningen 1929, GAN i mitten, på besök hos sina väverskor. "De hade större kunskaper än jag om färgtrådarnas effekt."

slöjdmuseet i Göteborg blev bl.a. mycket prisad av den tyska pressen. Enligt Miinchener Zeitung "uttryckande en stor naturen avlyssnad skönhetseffekt" .

Den stora utställningen av "konst, konstindustri och hemslöjd" i södra Sverige, som blev en verkligt lysande final, hölls sommaren 1929 på Kulturen. Till den vävdes tre av GAN:s folkvisebilder i nära samarbete med konstnären och även den stora "Finnsagan", som nu hänger i läsesalen på universitetsbibilioteket i Lund.

KSA var beroende av lotteriet och vice versa. Under många år var lotteriet också museets ekonomiska livsnerv. När det måste läggas ner i november 1932 efter de sista årens förluster, upphörde även KSA efter ett år. Men vävkurserna fortsatte t.o.m. våren 1939 med KSA:s verkmästare Anna Karlsson som lärare. Från hösten 1941 och fram t.o.m. våren 1949 hyrde Lunds stads lärlings- och yrkesskolor vävskolans lokaler på Kulturen för sina kurser.

Karlin och Hazelius

De båda främsta svenska museigrundarna, G. J :son Karlin och Artur Hazelius, kom på skilda vägar till sin livsgärning. En erfarenhet hade de emellertid gemensam, nämligen att de i unga år lärt känna förhållandena på den svenska landsbygden, där då ännu den långt övervägande delen av Sveriges befolkning levde.

Prästsonen Karlin växte upp i Huaröd i Gärds härad i Skåne och började efter ett par års militärtjänstgöring 1879 sina universitetsstudier i Lund. Där greps han snabbt av en nyväckt rörelse bland studenterna, som såg som sitt mål att inventera de särpräglade folkliga dialekterna och att ta till vara det muntliga traditionsstoff, som man för var dag såg förvandlas och försvinna. En skånsk landsmålsförening hade bildats 1875 och 1878 slöt sig de olika nationernas organisationer samman till ett gemensamt utskott. För att väcka intresse för sin verksamhet och för att skaffa medel till fortsatt arbete anordnade detta utskott två år senare en stor fest som snart följdes av flera. De viktigaste inslagen i programmen vid dessa soareer var de prov på folkdiktning av skilda slag, som av studenterna framfördes på deras hembygders dialekter. I november 1881 finner vi Karlin i verksamhet vid en sådan tillställning. Han berättade här om Käringen som red till Blåkulla, om Mjölkharen, om Liafrun och om Böj-om i Ramsadal. De flesta historierna hade han upptecknat i Huaröd, men en kom från Vollsjö i Färs härad. De trycktes senare i den i Uppsala utkommande vetenskapliga tidskriften "Nyare bidrag till kännedomen om de svenska folkmålen och svenskt folklif".

Vid soareerna, som väckte livlig anslutning, blev det vanligt att de uppträdande klädde sig i sin respektive bygds dräkter och ibland även demonstrerade husgeråd och redskap. 1882 väcktes

inom den skånska landsmålsföreningen förslag att anskaffa en mera permanent samling rekvisita att användas vid dessa tillfällen men också vid de uppteckningsaftnar som man samlades till varje vecka. I avsikt att förverkliga dessa planer inbjöd Karlin vid midsommartid nämnda år sina kamrater till ett möte i Huaröds prästgård. I samband härmed igångsattes en intensiv insamlingsverksamhet i bygden. De föremål, som hopbragtes, blev kärnan i Kulturhistoriska museet i Lund, såsom det kallades redan från början. Senare samma år stiftades Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, som blev ägare av samlingen.

Ett decennium hade vid detta tillfälle gått sedan Hazelius i Stockholm grundat vad han kallade den Skandinavisk-etnografiska samlingen, Nordiska museets föregångare. Det är helt klart att detta initiativ verkat inspirerande på Karlin. I mars 1883 skriver också den sistnämnde i ett brev till sin stockholmske kollega: "Liksom den ide, för hvilken Herr Doktorn är banerförare inom vårt land, vunnit en ny konkretion i Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige, hvilken med sina samlingar söker åstadkomma ett motstycke om än svagt till Nordiska museet; på samma sätt vill då också jag genom mina uppteckningar och folklifsstudier söka draga ett om än aldrig så ringa strå till den stora stacken och det är med uppriktig glädje öfver att Herr Doktorn vill räkna äfven mig bland sina medhjälpare som jag nu med djupaste högaktning tecknar ödmjukligen Ge. Fr. J:son Karlin."

Den medverkan som åsyftas i brevet gällde främst ett bidrag till den av Hazelius utgivna skriftserien Ur de nordiska folkens lif. Om de båda första häftena av denna publikation hade Karlin redan i december 1882 skrivit en mycket positiv anmälan i den ovan anförda tidskriften Nyare bidrag. Han utlovar nu flera egna bidrag, bland dem ett om Julens firande i Gärds härads skogsbygd under början af 1800-talet. Den skulle illustreras "med teckningar gjorda på ort och ställe" . Dessa planer kom dock aldrig att genomföras, trots att Hazelius t.o.m. uppsökte den unge studenten i hans "kula" i Lund. Femtio år senare har Karlin berättat, hur man vid detta tillfälle även kommit att saintala om den av honom högt beundrade August Strindberg. Hazelius ställde sig kritisk till dennes "arenande i egen rede",

I. Georg J:son Karlin. Foto från 1880-talet.

som han uttryckte sig. Karlin fann "i likhet med annan 'kritisk' 80-tals ungdom Hazelius något patetisk och chauvinistisk" och menar att denna inställning var bakgrunden till att hans institution kom att i huvudsak begränsa sitt samlingsområde till de skandinaviska länderna. Kulturhistoriska museet ville redan genom sitt namn visa att man i sin samlingsverksamhet i lika hög grad ägnade uppmärksamhet åt internationell växelverkan.

Artur Hazelius var son till en radikal ofrälse officer med förankring i borgerliga familjer i Stockholm men samtidigt nära knuten till Carl Jonas Love Almquist och kretsen kring honom. Fadern hade en kritisk inställning till det enligt hans mening förflackade och konventionella umgängeslivet i huvudstaden och sände därför sonen till skolgång hos en prästman av herrnhutisk läggning i Hannäs i Tjust. Han fick där liksom Karlin

tillfälle att delta i alla lantliga sysslor och lära känna skilda levnadsförhållanden. Men långa fotvandringar under sommarferierna förde honom också till andra delar av landet, särskilt till landskapen i nedre Norrland.

När Hazelius började sina universitetsstudier i Uppsala 1854 fanns där ännu ingen folkrörelse bland studenterna för tillvaratagande av dialekter och folkminnen. De första landsmålsföreningarna bildades 1872. Och visserligen intresserade sig Hazelius lärare Carl Säve för utforskningen av folkspråket, men de akademiska studierna i nordisk filologi bedrevs ännu på ett ålderdomligt sätt med huvudvikten lagd på fornspråken. Själv disputerade Hazelius 1860 för sin magistergrad på en avhandling om Håvarna) eller Odens sång. Under ett decennium blev han sedan en uppskattad läroverkslärare. Han fann emellertid också tid för andra arbetsuppgifter i anslutning till sina filologiska och pedagogiska intressen. En betydelsefull insats gjorde han som sekreterare vid det rättstavningsmöte i Stockholm 1869, då riktlinjerna för den följande utvecklingen utstakades fram till Fridtjuv Bergs stora reform 1906. En sådan reform tedde sig för Hazelius som nödvändig för skriftspråkets demokratisering och därigenom för en vidgad folkbildning. Språket framstod för honom samtidigt som den viktigaste faktorn i den nationella samhörigheten.

Att denna språkets roll kunde uppbäras också av andra kulturyttringar stod självfallet klart för Hazelius. Men insikten om rikedomen och variationen i den folkliga odlingen i de svenska bygderna synes ha drabbat honom som en uppenbarelse från ovan under en resa i Dalarna sommar.en 1872. De spår av den börjande industrialiseringen som han här kunde iaktta, kom honom att inse "att man skyndsamt måste ingripa, om man ville göra sig till godo de hjälpmedel för forskningen, hvilka ännu erbjödo sig i dessa gamla boningar, som refvos, eller i dessa bohag, som ringaktades, och i dessa dräkter, som borpades". De blygsamma förvärv av några folkdräktsplagg, som han och hans hustru gjorde under denna resa, var i och för sig inget märkvärdigt. Det var redan tidigare vanligt att tidens turister försåg sig med sådana reseminnen och en och annan hade hopbragt aktningsvärda samlingar av dylika ting. Men märklig är

2. Scen ur lustspelet "Besöket hos svärföräldrarna", 1880-talet. S. Budde, J. Melen, A. Kullberg, G. J:son Karlin och C.A. Ljunggren.

den klara målsättningen och den omfattning som verksamheten snabbt fick. Till en början var det visserligen främst folkdräkter och produkter av folklig konstutövning som fångade Hazelius intresse, men ganska snabbt vidgade sig detta att omfatta även hantverksprodukter och redskap. Redan följande år inbegreps också andra samhällsklasser än bondebefolkningen i verksamhetsfältet.

När det gällde att vinna intresse för den sak som snart kom att

framstå som Hazelius allt uppslukande livsgärning, beträdde han till en början redan upptrampade stigar. Vid ett par världsutställningar i Paris på 1850- och 60-talen hade Sverige väckt uppmärksamhet genom att framvisa folkdräkter, monterade på dockor i naturlig storlek. Denna metod att förevisa samlingarna blev nu också tagen i bruk i den första utställningslokalen vid Drottninggatan i Stockholm, som öppnades redan innan året hade gått till ända. Den i sådana ting förfarne skulptören C.A. Söderman stod till tjänst med huvudena. Däremot deltog Hazelius inte, som Karlin synes tro, i världsutställningen i Wien 1873. Så var däremot fallet i Paris 1878, då Nordiska museet blev världsbekant genom de tablåer med folkdräktsklädda dockor som visades där. Vid denna tidpunkt hade denna utställningsform ytterligare utvecklats och med skicklig hjälp av bl.a. dekorationsmålaren Fritz Ahlgrensson nått en viss fullkomning. Nu kom även .hela rumsinteriörer till användning, där dockorna framställdes i olika scenerier, i arbete eller fest. I en tid, när den tryckta bilden ännu var mycket ofullkomlig och de "levande" bilderna i form av biografer och television helt saknades, gjorde dessa tablåer ett djupt intryck på besökarna. En och annan fann så småningom det hela alltför teatraliskt. Hit hörde den danske museiskaparen Bernhard Olsen, som också föredrog att låta publiken komma in i interiörerna och inte endast beskåda dem genom ett begränsat blickfång. Emellertid står de första utställningar Karlin gjorde av sina samlingar mycket nära dem som visades i Stockholm. Han kände dem givetvis väl genom alla bilder som framkom i tidningspressen och de talrika publikationer Hazelius gav ut. Med egna ögon beskådade han dem först vid ett Stockholmsbesök 1885, samma år som Hazelius på nytt gästade Lund för att se, hur långt hans unge vän hunnit i sin verksamhet. Han måste ha fått ett positivt intryck, ty när Karlin följande år mötte åtskilliga motigheter i sitt arbete, erbjöds han anställning vid Nordiska museet, ett anbud som han emellertid inte behövde anta, sedan det mesta ordnat upp sig.

De interiörer, eller rättare halvinteriörer, med vilka museimän och utställningsarrangörer arbetade, hade emellertid flera svagheter. En framskymtar, när man ser på den "bålastuga" från Halland som utställdes både vid Drottninggatan och på