Jan Gerber Bord från 1600-talet

111. Kabinettskåp med förgyllning och rik intarsiadekor, 1600-talets senare hälft. KM 17-457

III

IV. Fåglar i intarsia av olikfärgat trä mot svart botten. Detaljer från skåpet, bild III.

IV

sevärdheter i sina gömmor. Även om mästaren till detta skåp, Philip Hainhofer, tillhörde de yppersta av tidens möbelkonstnärer, så är nivån hos hans många samtida kolleger märkligt hög. Man förbluffas av den uppfinningsrikedom, som de kunde använda vid skåpens arkitektoniska komposition och kanske ännu mera i den ofta slösande utsmyckningen, där ädla träslag, elfenben, sköldpadd, metaller och mineraler utgjorde material för inläggningar och skulpturer.

Redan omkring 1600 hade man lämnat det italienska skrivskåpet långt bakom sig, även om stora konstskåp fortfarande kunde kallas skrivskåp eller skrivbord (som Gustav Adolfs skåp kallades). »Konstkammaren» var furstens privatmuseum. Utomordentligt intressanta och rika samlingar, föregångare till vår tids museer fanns på många håll i Europa. I skåpet kunde en icke föraktlig kuriosasamling koncentreras och på så sätt blev det möjligt även för t.ex. svenska herremän att i sina slott visa fram en motsvarighet till de kontinentala furstarnas samlingar.

Det är en aktningsvärd mängd av kabinettskåp, som i Sverige bevarats till vår tid. Många av dem - de praktfullaste - har utan tvivel tillverkats i Tyskland, men vi kan finna belägg på en svensk produktion. Kulturen äger åtskilliga skåp av växlande storlek och kvalitet. Vi har avbildat ett av dem i färg på planscherna 111 och IV.

När det gäller att bestämma skåpets härkomst till tid och rum, har man i första hand att taga hänsyn till den yttre ornamentiken. Den krönande förgyllda skulpturen i form av en starkt plastiskt skuren akantusranka, daterar skåpet till högbarocken, antagligen 1660-talet eller något decennium senare. De sinnrikt profilerade hopplisterna, som förekommer framför allt på krönet, för tanken till Holland, som är hopplistens ursprungsland och där tekniken framför allt hade sin hemvist. Emellertid tillämpades den även i Tyskland och andra kulturområden. Den nyssnämnda akantusornamentiken tyder på Tyskland; vi ser den ciselerad på silverpjäser från samma tid och även målad som väggdekoration. Men även denna dekorationsform spreds utöver

3 - 566-3652 25

gränserna för sin hemvist, vilket inte minst svenskt konsthantverk och heminredning kan vittna om.

Dock är skåpet till sin form av den typ, som under hela den tid, kabinettskåp tillverkats, varit vanlig i Tyskland, vid sidan om det som en helhet komponerade skåpet, med dörrar och lådinredning även nedtill. Vi har sålunda knappast någon anledning att tro, att skåpet tillverkats utanför Tyskland.

Skåpet tarvar knappast någon detaljbeskrivning, men några notiser bör lämnas. Med de två dörrarna stängda, vis·ar skåpet inga andra färger än svart och guld, men när det är öppet, strålar en hel färgsymfoni emot åskådaren. Det inre är fyllt med lådor runt ett centralt fack, tillslutet av en dörr. Lådornas framsidor är bemålade med fåglar i imiterad, färgsprakande träintarsia, med röda och gula nyanser som förhärskande inslag. Fåglarna intar olika ställningar; inget motiv förekommer två gånger, även om färgskalan i stort sett bibehålles. På så sätt bildar det öppnade skåpets framsida en i både komposition och färg livfull yta. Det bör också nämnas, att lådorna innantill är klädda med rött, blått och vitt marmorerat papper, sådant som man vid den aktuella tiden brukade använda som försättsblad i bakband.

Naturligtvis frågar man sig om det konsekvent genomförda fågelmotivet har någon särskild mening. Man kunde tänka sig, att skåpet innehållit en naturaliesamling av ornitologiskt slag, såsom prover på fjädrar, skelett, ägg etc. Detta är givetvis möjligt, trots att fågelbilderna inte synes ha någon förankring i verkligheten. Fastän de så gott som alla ter sig som fåglar, som man kunde tänkas träffa på i naturen, är ingen av dem en realistisk avbildning av en igenkännbar fågel. Detta vore faktiskt ingen omöjlighet, med tanke på tidens vaknade intresse för naturbeskrivningar. Men man behöver bara gå till andra kabinettskåp och granska deras inläggningar för att finna liknande motiv, som verkligen inte .gärna kan alludera på innehållet i lådorna. I Nordiska museet finns t.ex. ett skåp, vars

ter är dekorerade med bilder av allsköns djurarter, kombinerade med ett dekorativt arrangemang av musikinstrument på insidan av en skrivklaff. Här är ett samband mellan dekor och innehåll helt uteslutet. Fantasifåglar ser man ofta på kabinettskåpens lådor, ofta ännu mer fantasifullt avvikande från verkligheten än fågelbilderna på Kulturens skåp.

Kabinettskåpens tid var ute, när nya möbelformer började uppträda under sen:barocken. Det sammanhänger delvis med en ny rumskänsla, delvis med att uppvisandet av privata kuriosasamlingar förlorat sin tjusning. Man var på väg mot rokokon, med dess förkärlek för smärre möbler, för byrån och inventiöst inredda skrivmöbler. Dessa möbelformer uppträder redan på Ludvig XIV :s Versailles och även om Boulle och andra inredningsarkitekter fortfarande kunde åstadkomma monumentala skåp, så var dessa nu förvaringsplats för annat än kuriosa och småting. Konstskåpens tid var förbi; i den mån man ägnade sig åt kuriosasamlande, avdelades särskilda utrymmen med specialtillverkade och mera praktiska möbler. Ett sent uttryck för detta är Georg Haupts mineralskåp i Chantilly, som Gustav III år 1774 gav till prinsen av Conde.