SFT nr4 2022

Ledare

Jag vet inte om alla familjer har det så, men i min ursprungsfamilj hade vi en person som var högtidsentusiast och hon var mormor. Mormor älskade både högtider och att samla, en farlig kombination om du frågar mig. Julgranar, utebelysning, julkrubbor, änglar och tomtar fyllde hennes hus varje juletid. Sedan skulle familjen såklart komma för en stor familjemiddag. Och när jag använder ordet familj är det med den mest generösa tolkningen. Varje år fylldes huset med släktningar - morbröder, mostrar, syskon, kusiner, gammelmoster och hennes familj – ja, ni förstår. Utöver släktningar var det nästan alltid någon gäst som bjöds in, inte sällen en utbytesstudent av något slag som inte skulle åka hem för julen och som skulle kunna tänka sig närvara på vår familjs jultraditioner.

Ett år kom det en kille från Ghana. För enkelhetens skull kallar vi honom för Erik. Han var i staterna för studier och hade blivit kompis med min morbror som bestämde sig för att bjuda in Erik till familjens julfirande. Han tackade ja.

När dagen kom var det kaos som vanligt -

precis som amerikanska filmer skildrar det. Barnen springer runt och lekar, gubbarna sitter på soffan och snackar om amerikansk fotboll eller vädret och alla andra fixar med maten. Borden ska dukas, maten ska lagas, pajer ska gräddas, grönsaker ska blandas. Hos mormor är det hon som bestämmer, vi följer hennes ledning.

Erik ville också hjälpa till men det är inte bara att kliva in i någon annans kök och veta vad man ska göra. Mormor gav honom en enkel uppgift, hämta den gröna salladen från matkällaren och lägga fram den på bordet. Tiden gick och snart var det dags att äta. Alla satte sig vid bordet och mormor gjorde en sista kontroll innan middagsbönen. ’Vart är den gröna salladen?’ frågar hon och ser bekymrad ut. Erik, tittar upp och pekar på en stor skål med sallad, tomater och gurka som ligger på bordet. ’Jag gjorde den själv då jag inte hittade någon färdig sallad i matkällaren.’ Mormor gick ut ur rummet och nerför trapporna till matkällaren och återkom efter några minuter med en skål fylld med diverse frukt i en grönfärgad gräddblandning, en grön fruktsallad så att säga. Alla började skratta.

’I vår familj kallar vi detta för grönsallad,’ förklarade mormor och log mot Erik. Helt chockad, tittade Erik henne i ögonen och svarade, ’Hur kan det där kallas för grönsallad?! Det finns inte ens sallad i den!’

Jag skrattar fortfarande idag när jag fixar en sallad och ställer den på bordet. Hur tokigt det kan bli när olika traditioner och kulturer möts. Det är så lätt att vi människor fastnar vid våra egna uppfattningar om verkligheten så pass att vi inte ens inser att våra begrepp är fullständigt obegripligt för andra.

I höstas fick jag äran att lyssna på när Madeleine Cocozza föreläste på ett lunchseminarium med titeln ’Är familjepsykoterapi på väg att elimineras?’ I seminariet lyfte hon vikten av att artikulera sig noggrant när det gäller familjeterapifältet, att det finns en risk att familjeterapi blir urvattnat utan tydliga och väldefinierade begrepp som kan förmedlas utanför familjeterapin inre kretsar. Lennart Lorås artikelserie lyfter liknande sentiment. Jag tänker på min mormors gröna sallad och hur lätt det kan bli tokigt!

I detta nummer av SFT bjuds vi in till att reflektera över vårt språk och hur vi talar om det vi gör i den andra delen av ‘Hvor er vi-Hvor skal vi.’ Vi ställs även inför frågan kring hur våra egna föreställningar om relationer och kärlek kan påverka exempelvis par i parterapi i Gill Wetterbergs artikel ’Kärlekens diskurs.’ Läs gärna också om hur familjeterapienheten i Dalarna arbetar med samspel i familjer redan från spädbarnsålder. Gå på spaning efter anknytning med Magnus Ringborg och ta en stund att läsa om böcker som har format Bill Petitt som terapeut. Det finns även gott om julklappstips och förslag på böcker, poddar och föreläsningar för att se till att du inte blir uttråkad under den kommande ledigheten!

Läs. Njut. Gå en promenad och krama om någon som du håller kär. Jag kommer att äta grönsallad i alla fall som jag nu vet kallas för ’pistachio fluff’ i resten av världen.

Jag önskar er en god jul och ett gott nytt år!

/Amber

Ordföranden

Kära vänner!

Det är advent och jag tänker på färger.

Hemma hos mig har novembers mörker och den skånska vinterns vanliga grå de senaste dagarna förbytts i gnistrande vitt. Men egentligen inte vitt, för snön som täcker marken skiftar mellan gulvita toner i solen, blått i skuggorna och med silverglitter strött över alltsammans. För egen del har jag fått ta time out på den senaste tiden, och har därför tacksamt möjligheten att njuta av allt det vackra och komma ut på skidor på dagarna, istället för att gå upp i mörker, jobba långa dagar och komma hem i mörker…

Det har varit en innehållsrik höst i familjeterapins tecken. I oktober var vi drygt hundra personer som fick mötas vid ett spännande vetenskapligt symposium i Stockholm, arrangerat av Stockholmsföreningen FFST, tillsammans med vår vetenskapliga sekreterare Karin Thorslund. Första gången på tre år som vi hade en rikstäckande konferens i Sverige och kunde hålla årsmötet live, det var efterlängtat! Mycket fint arrangerat och härligt att träffas, tack FFST!

I november fick jag vara med som gäst vid den danska föreningen STOK:s årsmöte under en dag i Köpenhamn, och jag vill bjuda på några glimtar därifrån. Ordförande Mats Widsell inledde med ett anförande om Hartmut Rosas teorier om social acceleration och resonans. Sedan en av huvudtalarna, Anne-Mette Sohn Jensen, som pratade om omsorgströtthet och compassion utifrån sin kommande bok. Här blev det en hel del resonans (genklang) för mig. Hon redogjorde för våra olika känsloreglerande system enligt Compassion Fokuserad Terapi, CFT. Och här kommer det mera färger. Först Hotsystemet eller ”alarmknappen” med funktionen att hålla oss vid liv. Representerat av en röd färg. Här finns alltså negativ stress i olika former och det medieras av de välkända stresshormonerna adrenalin och cortisol. Sedan Motivationssystemet eller ”startknappen” som handlar om allt som vi vill och går i gång på med positiv energi. Det aktiverar känslor som glädje, spänning och begeistring. Det systemet medieras av dopamin i hjärnan. Det går såklart att välja olika färger här men jag väljer att tänka mig startknappen som grön. Det gröna systemet innebär övervägande positiv aktivitet men vi kan också lockas att skruva upp tempot för högt och pressa oss själva. Då riskerar det gröna att också blir rött. Det här två aktiva systemen behöver balanseras

av det tredje som CFT kallar Trygghetssystemet, eller ”pausknappen”. Med plats för samhörighet och närvaro, återhämtning och avslappning. Trygghetssystemet medieras av endorfiner och oxytocin. Jag väljer för min del i denna adventstid att tänka mig den här välbehövliga pausknappen som blå. Blå som himlen och havet, blå som de lekande skuggorna och som en vinterskymning.

Behöver jag säga att jag har ”glömt” att trycka på den där pausknappen lite för länge…? Men nu är den intryckt. Välbehövligt.

Så alla uppgifter och utmaningar för det kommande året får vänta lite. STOK har haft en delvis liknande situation som sfft med att de tappat medlemmar. Situationen inför årsmötet var att det fanns ett hot om nedläggning av STOK om de inte lyckades få in nya krafter till styrelsen. Men det fick de, och STOK lever vidare. De har haft en ”revitaliseringsgrupp” som arbetat med hur de vill utveckla föreningen.

För sfft:s del kan det motsvaras av vår visionshelg med alla lokalstyrelser i september, som gav många frön vi hoppas kan växa och utvecklas. Familjeterapins ställning i samhället är en annan utmaning. På det temat hade Madeleine Cocozza två välbesökta lunchseminarier under november. Det finns mycket som känns viktigt men också roligt och motiverar oss att jobba vidare. Vi kan börja se fram emot en svensk kongress på det aktuella temat ”Behandlarens värld” i oktober nästa år.

Men först vill jag få önska Er alla sköna och vilsamma helgdagar, utan måsten men med plats för en regnbåge av Era alldeles egna färger.

Riktigt God Jul och ett Gott Nytt År, så ses vi igen 2023!

Lotta Beskow, Ordförande sfft

Svensk Familjeterapi

Redaktonen: Amber Cook Layout: Magnus Olerspiattodesign.se

Annonsera i SFT!

helsida 2 000 kr halvsida 1 000 kr kvartssida 500 kr Maila till Inger Bergström ibergstrom57@gmail.com

Utgiven av SFFT

Ordförande: Lotta Beskow Kassör: Inger Bergström Sekreterare: Amber Cook Vetenskaplig sekreterare: Karin Thorslund

Informationssekreterare: Susan Hanshoff Ledamöter: Ann-Catrine Andersson Helena Prahne Eva Dahlgren Raymond Valdes

Skriv! Skriv! Skriv! Bidrag till nästa nummer och feedback Manusstopp 24 februari sftredaktion@gmail.com facebook(sfft) hemsida www.sfft.se

Årets familjeterapeut

Gunnar Forsberg och Johan Wallmark utnämns till årets familjeterapeuter

Under årets vetenskapliga symposium på Finlandshuset Conference i Stockholm den 6-7 oktober 2022 utnämndes Gunnar Forsberg och Johan Wallmark till årets familjeterapeuter. I motiveringen till nomineringen står det följande:

’Gunnar Forsberg har under mycket lång tid verkat som familjeterapeut, handledare och utbildare inom systemisk psykoterapi, familjebehandling och nätverksterapi. Gunnar är en uppskattade föreläsare, utbildare, handledare och psykoterapeut, omtyckt för sin generösa och ödmjuka hållning i sitt förmedlande av sin praktik. Han har skrivit böcker om handledning, nätverksarbete och har tillsammans med Johan Wallmark gett ut

en ny utgåva (2021) av Nätverksboken om mötets möjligheter. Gunnar var länge ledamot i Styrelsen för FFST och var medredaktör tillsammans med Johan Wallmark till den lokala föreningstidningen i Stockholm. Gunnar är aktiv i det nätverk som finns i Sverige för nätverksterapi och även internationellt.

Han har också en musikalisk ådra då han spelat trumpet på FFST:s julfester och fick in alla deltagare i tid på den stora Nationella Familjeterapikongressen i Stockholm 2018.

Johan Wallmark har under lång tid verkat för det systemiska synsättet genom sitt arbete inom socialtjänsten. Johan är familjeterapeut, handledare och utbildare inom systemisk psykoterapi, familjebehandling och nätverksarbete. Han har tillsammans med Gunnar Forsberg arbetat på Krismottagningen i Botkyrka, som är ett utsatt område utanför Stockholm, som familjeterapeut och nätverk-

sledare. Johan har ett stort teoretisk kunnande där han kan berätta familjeterapins historia och förklara teorier på ett mycket levande sätt. Nyligen gjorde han och Gunnar ett stort arbete med en nyutgåva av Nätverksboken där de lade ner ett omfattande arbete och också gjorde nya intervjuer med personer som arbetar med nätverk. Johan ingår också i det stora nätverket av nätverksterapeuter och har medverkat med sitt kunnande på många evenemang. Johan var un-

der många år ledamot i Styrelsen i FFST. Johan uppskattas för sin vänlighet och nyfikenhet som också avspeglas i hans praktik.’

Tack Gunnar och Johan för att ni sprider era enorma erfarenheter av det systemiska synsättet genom utbildningar och handledning på ett så entusiastiskt sätt!

Intensiv familjeterapi

fortsätter utvecklas på BUP i Dalarna

Amber Cook intervjuar Frida Rosenström (avdelningschef/psykolog/ psykoterapeut) och Peter Leijonborg (psykoterapeut/socionom) som arbetar med Intensiv Familjeterapi (IFT) vid Familjeterapienheten i Region Dalarna samt ordförande för Dalarnas Familjeterapiförening (DFF) Inger Bergström (psykoterapeut/behandlingsassistent) som arbetat vid enheten under många år och nyligen gått i pension.

Familjeterapienheten är en länsövergripande subspecialitet inom Barn- och ungdomspsykiatrin i Dalarna. Den grundades av psykolog Johan Sundelin 1981 efter att han kommit hem från USA där han arbetat med och inspirerats av familjeterapeuten Salvador Minuchin. Enheten har varit under ständig utveckling där man genom åren har försökt följa den familjeterapeutiska forskningen och anpassa metoderna. Grunden är fortfarande lik den Johan Sundelin skapade även om metoderna har förändrats en del och är fortfarande den metod som används för den äldre målgruppen. Man har dock till exempel för länge sedan slutat med veckolånga behandlingar där

familjerna bodde på enheten till att man för den äldre åldersgruppen träffas en gång i veckan om sammanlagt omkring tre timmar.

Enheten arbetar med två typer av ålderskategorier; 0–3:11 år eller 4–17 år. I den yngre ålderskategorin arbetar man oftare kortare perioder och sessioner. Behandlarna berättar att de utifrån att de redan arbetat mycket med samspelsbehandling på det viset arbetade för att få utöka sitt uppdrag till att omfatta och möta de allra yngsta barnen, men vill betona att späda och små barn i sig utgör en egen subspecialitet. I den äldre kategorin, där man mer traditionellt arbetar med IFT, arbetar man ofta 1–2 terminer, ibland mer och ibland mindre, utifrån familjens behov. I den yngre åldersgruppen är det sällan någon kö för att komma till behandling. Till den äldre åldersgruppen kan det i perioder förekomma viss kötid för att få en plats hos IFT-teamet. Denna åldersgrupp är redan pågående patient inom någon av BUP öppenvårdsmottagningar. Barn och föräldrar är ofta trötta och slutkörda, upplever inte att de fått hjälp som hjälper och känner sig ofta maktlösa, ofta känner de att de tappat tilltron till sina egna resurser och på det viset gett upp hoppet om att det kan bli bättre för dem. Ofta finns egen psykisk ohälsa hos föräldrarna.

Intervjupersonerna berättar att om uppdragen kommer från BUP:s öppenvård så har de där inför remiss bedömt att patienten/familjen behöver mer än vad öppenvården kan erbjuda. Teamet berättar vidare att de med inten-

svensk familjeterapi 8

siv menar att de ägnar flera timmar i veckan åt en och samma familj. Så det intensiva menar dom dels handlar om tid och det arbete som möjliggörs utifrån en utökad tidsram. Ofta utspelas det familjen beskrivit som problematiskt även under besöken. Man försöker se till att det blir samma tid varje vecka för kontinuitetens skull.

”Det bästa med jobbet är att komma nära, att få vara med och göra skillnad för barnen. Att man blir en person för barnen”, säger Peter Leijonborg.

För att komma till Familjeterapienheten kan man dels komma på remiss från BUP:s öppenvård. De allra yngsta barnen kommer oftast på remiss från barnhälsovården eller vuxenpsykiatrin.

”Det handlar ofta om komplex och sammansatt prob-

lematik bland de familjer som kommer till oss från BUP-mottagningarna”, säger Frida Rosenström. ”Det är viktigt att behandlingen är flexibel, men den får inte samtidigt spreta åt olika håll”, fyller Peter i. ”Det är av vikt att uppdraget är avgränsat och att inte vi gör andra aktörers arbete”. Teamet har 8,5 tjänster och förutom behandlarna så finns det även en kommunalt anställd sjukhuslärare kopplad till enheten. Behandlarna gör alltid minst ett hembesök i varje familj de träffar för att få en glimt av familjen på hemmaplan och hur det kan fungera där.

Uppdraget kring varje familj tydliggörs i en vårdplan som blir ett arbetsredskap som upprättas tillsammans med barnet och föräldrarna, där barnens behov och situation behöver stå i centrum. Man följer upp vårdplanen, gör delmål och reviderar vårdplanen kontinuerligt under

behandlingen, allt utifrån barnets och familjens behov. De berättar att uppdragen skräddarsys utifrån varje enskild familj och deras önskemål, men med fokus på det enskilda barnet där deras röst är viktig oavsett om barnet explicit kan uttrycka sina behov i ord eller inte. Peter säger att han brukar försöka formulera målen i vårdplanen på ett sätt att de kan skatta en siffra för att på så vis göra det synligare både för familjen och behandlarna att arbetet går framåt. Skattningen görs av familjen. De beskriver att de tillsammans med föräldrarna försöker se vilka behov som ligger bakom barnets beteende. Det

är också av stor vikt att familjerna kan vara öppna mot behandlarna och ta upp sådant som kanske inte fungerar eller där familjerna har andra önskemål. Det behöver vara full transparens mellan behandlarna och familjen. Ibland kan till exempel behandlarna prata med varandra i form av reflekterande samtal inför familjen eller föräldrarna. Det kan till exempel innehålla tankar som delas utifrån det samtal man har haft med familjen. I vårdplanen ska också familjens styrkor stå med. Det utgör i sig en terapeutisk funktion, beskriver Frida, Peter & Inger, att familjens styrkor också blir viktiga i arbetet med

familjen och att fokus även hamnar där. Föräldrasamtal varvas under behandlingen med samspelsbehandling in vivo.

Man arbetar alltid två och två i familjerna, vilket intervjupersonerna har positiva erfarenheter utav. När man arbetar med olika behandlare så kan man utvecklas på nya sätt professionellt, man blir mer flexibel och fastnar inte i samma lösningar för varje familj man träffar. Det kan dock bli en del logistiskt roddande när man ska jobba i olika par i olika familjer, men samtliga tycker att det vägs upp av fördelarna av att göra så.

Marte Meo är en av metoderna man arbetar med inom enheten. Marte Meos syfte är att hjälpa föräldrar att stödja en positiv utveckling hos deras barn genom att ge dem verktyg för ett stödjande samspel i den dagliga samvaron genom att man filmar förälder och barn i olika situationer. För att sedan titta på filmen tillsammans med den filmade föräldern och stärka det den gjorde bra. Trygghetscirkeln (COS-P) är ett anknytningsbaserat föräldrastödsprogram som också flertalet behandlare har utbildning i. Kompetens finns även inom ABFT (Anknytningsbaserad familjeterapi) och några medarbetare går för närvarande utbildning i CPP (Child Parent Psychotherapy) som är en är en relationsbaserad behandlingsmetod för barn 0-6 år som upplevt traumatiserande och svåra påfrestningar av olika slag. I arbetet med de yngsta barnen används det diagnostiska klassifikationssystemet DC: 0-5 som nyligen kommit ut i svensk översättning.

Det alliansskapande arbetet är centralt i behandlingen för att behandlarna ska få mandat att arbeta med familjen.

Samtidigt berättar de att det är viktigt att familjen förstår att de har ett mål att uppnå tillsammans med dem. Leken beskriver de utgör en central del i behandlingen. Leken säger bland annat mycket kring hur familjemedlemmarna interagerar med varandra och är barnets språk. Samspelsobservation under fri lek kan vara ett inslag. Även styrd lek, där man kanske behöver klargöra vissa situationer/kritiska moment innan med föräldrarna, kan till exempel konkret för de äldre barnen kan handla om att familjen får spela ”Den försvunna diamanten”, vilket stöd barnet behöver kring turtagning, motgångar och hur föräldrarna kan hjälpa barnet/barnen när det blir jobbigt samt stötta och glädjas med barnet när det går bra.

Teamet beskriver vidare betydelsen av samverkan kring familjen som viktig utifrån IFT-modellen. Man tar med för familjen viktiga aktörer som förskola/skola, barnhälsovård, socialtjänst, vuxenpsykiatri, viktiga omsorgspersoner, nära släktingar och andra som är betydelsefulla för familjen. Man försöker också arbeta utifrån det som fungerar i familjen och det föräldrarna gör bra och stärka dom i det men också att hjälpa föräldrarna att förstå sitt barns behov. Man märker ofta att teamets arbete med familjerna skapar ringar på vattnet även i områden som teamet inte arbetar med.

En träff med de äldre barnen och deras familjer ser ofta ut på följande sätt: Först gör man en gemensam planering kring vad som kommer hända under träffen. Detta görs gärna med bildstöd för att få det mer förståeligt för både barn och föräldrar. Det blir också som en modell för hur man kan göra i hemmet med till exempel schema för dagen eller veckan om behov finns av detta. Efter

svensk familjeterapi 11

man gått igenom dagens planering så börjar man med att, utifrån ålder och mognad, samtala där man kanske först följer upp tidigare träffar och vad man pratade och bestämde om då, samtal om samtalen. Man använder sig ofta av bildstöd eller att man på olika sätt ritar under samtalen för att få samtalen tydligare. Man kan rita pilar mellan olika system, individer eller annat, rita livslinjer eller olika typer av collage, till exempel hur familjen vill att det ska se ut om ett år. Dessa redskap blir viktiga också för att få fram barnens röst. Efter det har man en planerad aktivitet. Det kan bestå av varierande innehåll, men har ett på förhand bestämt syfte som är klargjort med föräldrarna. Enheten har förutom samtalsrum tillgång till; lekrum, kuddrum, pysselrum (där man både kan dreja, slöjda, måla, pärla etc), kök samt en idrottshall nere i källaren. Efter aktiviteten brukar de fika. ”Vid fikat kan också mycket värdefulla samtal ske och där får vi som behandlare också mycket information om familjen”, säger Frida.

På frågan om vilken typ av problematik teamet möts mest av gällande de äldre barnen säger de att det generellt handlar olika typer av samspelproblematik. Det kan ge sig i uttryck i utåtagerande beteende, ängslighet hos barnet, ångestrelaterade besvär, separationsångest, depression med mera. Remitterande enhet har på något sätt konsulterat IFT-teamet innan remiss skickas. Vanliga frågeställningar som föräldrar till de äldre barnen kommer med är till exempel ”Mitt barn lyssnar inte på mig”, ”Mitt barn får kraftfulla utbrott”, ”Jag är rädd för mitt barn”. Gällande späda och små barn handlar det oftast om anknytnings- och/eller regleringssvårigheter av olika slag eller betydande riskfaktorer för att utveckla

symtom. Det kan vara ett nyfött barn till en förälder med postpartum depression/postpartum psykos eller till exempel mat- och sömnstörningar hos barnet, att barnet är svårtröstat/oroligt, försenad/avvikande utveckling, att barnet upplevt svåra livshändelser. Det kan alltså både vara utifrån svårigheter hos barnet eller/och hos förälder, risktecken i samspel på olika vis.

Teamets utmaning just nu är att de har en generationsväxling där de har haft flera pensionsavgångar vilket gjort att de har behövt arbeta på kompetensförsörjningen på ett annat sätt. Här är en fördel att de alltid arbetar i par och kan lära av varandra. Flera i gruppen går just nu också utbildning i Marte Meo. Personal verkar trivas på arbetsplatsen då de ofta stannar länge.

Frida, Peter och Inger är glada över att de fått utveckla enhetens inriktning till att även omfatta målgruppen späda och små barn, en grupp som i sig behöver ses som en subspecialitet. De menar att denna grupp nationellt idag ej erbjuds god och jämlik vård inom BUP utan att detta är helt avhängigt vilken region du råkar tillhöra. Att flera BUP i Sverige avsäger sig målgruppen och istället hänvisar till andra instanser för stöd och hjälp anser de både är uppseendeväckande och helt går emot vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. ”De späda och små barnen förtjänar en hel artikel i sig”.

av Rickard Forsberg Skolkurator, Åre Kommun

svensk familjeterapi 12

Utdrag ur BUP Dalarnas Uppdragsbeskrivning:

Familjeterapienheten

Familjeterapienheten är en behandlingsenhet som erbjuder samspels-/anknytningsbehandling utifrån systemiskt synsätt. Målgrupper är barn i åldern 0-3:11 år med späd- och småbarnspsykiatriska symtom och/eller betydande riskfaktorer för att utveckla symtom samt barn/ungdomar/familjer som inte kunnat tillgodogöra sig behandling inom BUPs öppenvård.

Familjeterapienheten erbjuder:

• Indikerade insatser för späda och små barn i åldern 0-3:11 år med späd- och småbarnspsykiatriska symtom (till exempel utifrån utvecklings-/anknytningstrauman) och/eller betydande riskfaktorer för att utveckla symtom. Metoder som inkluderas i behandlingen kan exempelvis vara Marte Meo (filmbaserad metod med fokus på samspelet mellan förälder/primär omsorgsperson och barn) samt Circle of Security/Trygghetscirkeln (COS-P) (anknytningsbaserat föräldrastödsprogram). Målet för behandlingen är att uppnå minskat lidande samt ökad funktionsnivå hos barnet genom ett mer utvecklingsfrämjande samspel med dess föräldrar/primära omsorgspersoner.

• Psykoterapeutiska insatser i form av intensiv familjeterapi (IFT), en mer intensiv familjebehandling än vad som kan tillhandahållas inom öppenvården. Familjen/ patienten kommer till Familjeterapienheten om den ej kunnat tillgodogöra sig en kontakt inom BUPs öppenvård och behöver hjälp att i praktiska situationer omsätta

det man pratar om. Behandlingen är teambaserad och innefattar samtal integrerat med praktiska aktiviteter. Nätverkssamverkan med aktuella vårdgrannar och samarbetspartners utgör även en viktig del. Metoder som inkluderas i den familjeterapeutiska behandlingen kan vara exempelvis Marte Meo, Circle of Security/Trygghetscirkeln (COS-P) samt ABFT (anknytningsbaserad familjeterapi).

Vanliga symtom och problem kan till exempel vara:

• Problem i samspelet med åtminstone en förälder som i olika grad kopplas till symtombilden.

• Underliggande neuropsykiatriska svårigheter hos barnet som ställer ökade krav på föräldraförmågan och samspelet förälder-barn.

• Generellt hög vårdtyngd i familjerna med många riskfaktorer för barnets fortsatta utveckling.

• Psykiatriska symtom kan föreligga hos förälder/föräldrarna liksom ytterligare belastningsfaktorer.

Behandlingsarbetet utgår från en vårdplan som upprättas tillsammans med föräldrarna/omsorgspersonerna, vilken innehåller tydliga mål samt delmål. Behandlingen utvärderas kontinuerligt i relation till vårdplanen och revideras löpande.

Familjeterapienheten har även i uppdrag att bedriva internutbildning samt bevaka kunskapsutveckling och forskning inom fältet för familjeterapi samt späda och små barns psykiska hälsa och utveckling.

Jag och

Efter att ha badat i existentialistisk teori under en tid var det dags att åka till Borlänge och lyssna till Lance Cederström.

Jag och min kollega Mats har läst lite originaltext och några böcker om existentiell filosofi, mer som biografier om existentiella filosofer. Och några skönlitterära böcker av existentialister. Ett försök till sammanfattning skulle kanske vara att vi har ganska bra koll på Sartres existentialism, lite sämre på Heidegger och Kirkegaard, vi har några brottstycken från Beauvoir, Camus och Merleau-Ponty. Sedan är det andra namn som svindlat förbi. Det är inte lätt att förstå alla begrepp och att hålla isär olika

och du

teorier. Kan teorierna hjälpa oss att få en annan förståelse av vår praktik på Familjerådgivningen, kan de alls göra någon skillnad i vår vardag i arbetet med par. Vi såg fram emot dagen med Cederström.

Cederström presenterar sig som existentiell terapeut, han pratar utifrån Martin Buber och nämner också Simone Weil. Hans föreläsning är sprängfylld med begrepps ursprung (oftast sanskrit) och korta berättelser från antiken. Han benämner genom hela dagen terapeuten existent och den besökande konfident. Han uppmanar oss 50-tal som lyssnar att ta emot det han säger och inte anstränga oss för att förstå allt.

Relationen och mötet mellan existenten och konfidenten är Cederströms huvudtema. Att möta konfidenten där han, hon eller de är och att hjälpa existenten dit han, hon de vill vara

– eller kanske redan är utan att se det. Utifrån Buber talar han om att växla mellan jag-durelation och jag-det relation under samtalet. Cederström talar om att hjälpa konfidenten att berätta sin historia i sitt eget vardagsspråk och om kärlek och omsorg.

Sammantaget var det en bra dag i Borlänge och bra föreläsning av Cederström. Han hade en mycket lovvärd hållning till frågor från oss som lyssnade att frågorna diskuterades eller besvarades när det passade innehållet under dagen. Jag tror för min del att jag inte fått så mycket mer koll på existentiell teori efter dagen men jag tror inte Mats håller med riktigt. av Gill Wetterberg

På spaning efter anknytning

Vad är din uppfattning av misär?

Att skiljas från Maman! svarade den trettonårige Marcel Proust på en enkätfråga från en skolkamrat.

Ingen har undgått att Marcel Proust dog för ett hundra år sedan. Och hans författarskap tycks mer aktuellt än någonsin. Kanske kan man också få hjälp att få syn på abstrakta psykologiska teorier med hjälp av hans arbeten. I Prousts monumentalverk På spaning efter den tid som flytt går förhållandet till mamman och till mormodern som en tung basstämma genom hela verket. Man ska vara försiktig med att utgå från att en författares verk speglar hans eget liv och att texten kan tolkas genom att psykologisera författaren. Marcel Proust hävdade detta tidigt i sin polemik mot litteraturkritikern Saint Beuve . Nedanstående anteckningar syftar inte till en förståelse av varken författarens person eller hans verk, nej tanken är bara att vädra några reflektioner kring hur en författare gestaltar de relationsmönster som psykologer idag är tränade att observera.

Författaren

Marcel Proust levde tillsammans med sin mor till hennes död som inträffade då han var trettiofem år gammal. De hade en intensiv kontakt och brevväxlade med varandra flera gånger om dagen trots att de bodde i samma lägenhet. Proust var sjuk hela sitt liv. Hans samtida läkare tolkade hans svåra allergiska symptom som orsakade av neurasteni, ett slags nervsvaghet. Han behandlades med olika kurer och med Veronal, kokain, koffein, kamferolja, adrenalin och ett förmodligen hallucinogent pulver som kallades ”poudre de Louis Legras”. 1906 blev han övertalad att lägga in sig på ett sanatorium hos neurologen Paul Sollier. Det är strax efter moderns död och Proust är inte bara astmasjuk utan också djupt deprimerad . ”Solliers behandling innebar att patienten var förbjuden att kommunicera med någon annan än behandlande läkare. Under den första veckan skulle neuraste¬nikern ligga till sängs och endast få en mjölkbaserad diet med syftet att regrediera och bli alltmer beroende av sin terapeut. I sina patientsamtal försökte Sollier framkalla förträngda emotionella upplevelser, något han kallade för »reviviscenses«.” skriver Carl Lindgren i en mycket intressant artikel i läkartidningen . Det hjälpte inte mot astman, men strax efter denna vistelse börjar han ta itu med sitt livsverk, att skriva ”På spaning efter den tid som flytt”.

anknytning

systemteorin talar vi om interpunktionens betydelse. Var vi väljer att sätta startpunkten i det systemiska samspelet är beroende av betraktarens förförståelse.

Berättaren

Psykologer har ibland varit benägna att förstå sjukdomsbilder som bedöms som psykosomatiska som skapade av, eller åtminstone vidmakthållna av, en överbeskyddande förälder. Men man har också förstått att en sådan intensiv beroenderelation som utvecklas kan vara orsakad och förstärkt av sjukdomen själv. Vilken vinkel vi ska se fenomen utifrån blir av stor betydelse när vi iakttar relationer i ett kliniskt sammanhang. Sjukdomen skapar relationen som påverkar sjukdomen som påverkar relationen. I

Jagberättaren i På spaning efter den tid som flytt är inte identisk med författaren även om han på några ställen kallas Marcel. Men låt oss titta in på några ställen när författaren gestaltar relationer. Verket börjar med att berättaren har svårt att somna. Han plågas svårt av att modern går en trappa ner för att umgås med en besökare och har glömt att ge sonen en godnattkyss. Dennes oro och oförmåga att somna beskrivs sedan i detalj de följande femtio sidorna. I del två har berättaren blivit tonåring och ska resa till en badort. Mormor är med på tåget, men avskedet från mamman är otroligt smärtsamt och berättaren upplever det som en avrättning. För att klara resan berusar han sig på öl i restaurangvagnen. Berättarens ångest rör inte bara honom själv utan också hans oro för hur mamman ska kunna överleva utan honom under några veckor. Separationer är ett återkommande tema i de närmare fyratusen sidorna. Den akuta, djupa och långvariga sorgen över mormoderns död hör också till en av verkets höjdpunkter.

På spaning omfattar en tidsrymd på kanske trettio år. Berättaren söker kontakt och längtar sig genom böckerna. Han längtar efter moderns godnattkyssar men också efter barndomsförälskelsen Gilberte. Sedan är det Odette Swann, Gilbertes mor och framförallt är han besatt av hertiginnan de Guermantes, den ouppnåeliga. Slutligen blir det Albertine, en jämnårig flicka som han till sist förmår till att flytta in hos sig. Då upphör kärleken och förvandlas i stället till manisk kontroll och svartsjukefantasier. Det är genomgående hos Proust att åtrån finns bara i trianglar. Först när den andre dras till den tredje förstärks åtrån . Berättaren fantiserar hela tiden om att Albertine är otrogen, han söker henne, han kontrollerar henne och försöker hålla henne inlåst. Samma mönster gestaltas utförligt i den första delen i relationen mellan Charles Swann och Odette de Crecy, hon som senare ska bli mor till Gilberte. Sida upp och sida ner skildras Swanns vansinnesjakter genom Paris efter den undflyende Odette.

Det här är lysande litteratur, men lägger man böckerna ifrån sig avtecknar sig de tragiska turerna tydligt. Ju mer den ene försöker stänga in och kontrollera, desto mer förstärks flykttendenserna hos den andre. Inom systemteorin brukar man kalla detta mönster komplementär upptrappning, en spiral som tyvärr ofta slutar i våld. Flykten förstärker kontrollen, som i sin tur ökar ansträngningarna att försöka fly. Det finns i hela Prousts verk en grundläggande otrygghet. En förvissning om att kärlek inte kan vara, att man är inte önskvärd, att den älskade kommer att försvinna. Berättaren har också en grundläggande misstro mot öppna samtal. Man döljer sig,

man snärjer sig, man säger motsatsen till det man menar och man hoppas att den andra ändå kommer att förstå. Att tala öppet är alltför riskabelt, man blir alltför sårbar och man riskerar att bli övergiven eller krossad. Läsaren av Psykologtidningen har redan börjat tänka ”Otrygg anknytning, typ ängslig - ambivalent”. I den otrygga anknytningsstrategin försöker man hänga på hela tiden, man klänger, man utvecklar ett symptom som måste behandlas, man ställer till gräl och bråk som måste bemötas. Detta i kontrast till en annan huvudstrategi, den undvikande - förnekande. Där stänger man av. Man överger i stället för att riskera att bli övergiven. Jag klarar mig själv - du ska inte tro att du betyder något! Det går naturligtvis inte att reducera ett komplicerat verk till något så kategoriskt, men mönstret av ängslig ambivalens i På spaning är alltför genomgående för att ignoreras!

James Joyce och Ulysses.

Att Proust inte formulerar en generell lag för mänskliga relationer blir tydligt om man jämför med en annan klassisk hundraåring, nämligen James Joyces Ulysses som utkom 1922. Författaren James Joyce var äldst av åtta syskon och sin mammas ögonsten. I Porträtt av konstnären som ung man skriver Joyce i inledningen kärleksfullt, och som jag uppfattar det helt unikt, om det förspråkliga jollrandet mellan mamman och spädbarnet. Vid sju års ålder skickas Stephen, som huvudpersonen kallas, till internatskola. Någon separationsångest

svensk familjeterapi 20

nämns inte. Stephen lever ett självständigt liv och förråder så småningom sin mamma genom att bryta med hennes djupa religiositet. Detta ger honom djupa skuldkänslor men hindrar honom från att ta beslutet att besluta sig för att lämna landet. Här ser vi alltså den totalt motsatta gestaltningen - man måste separera för att kunna utvecklas! Samma mönster går igen i Ulysses inledningsepisod, alltså Stephens skuld inför att ha svikit mamman på dödsbädden. Den andre protagonisten i romanen, som tar betydligt större plats, Leopold Bloom, verkar fullständigt trygg under sina irrfärder på Dublins gator. Han överfalles visserligen återkommande av

erotiska fantasier och frestelser under det dygn han är ute på vandring, men han är helt förvissad om att hans hustru Molly väntar på honom. Han vet att hon kommer att vara otrogen mot honom med sin impressario Blazes Boylan under dagen, men det rubbar inte hans jämvikt nämnvärt.

James Joyce var under hela sitt liv gift med Nora Barnacle . James´ drickande, tidvisa otrohet och opålitlighet med pengar rubbade inte i grunden deras förhållande. Kan man beskriva de anknytningsmönster som Joyce gestaltar som trygga? I alla fall ligger de långt från den ängsliga ambivalens som kännetecknar Prousts verk. Snarare lutar Joyce i så fall åt det undertryckande distanserande förhållningssättet. Kanske detta kan förklara en skillnad mellan de litterära modernistiska mästarnas utsiktspunkter; Prousts konsekventa djupborrande subjektivitet mot Joyces breda allomfattande objektivitet?

Många har sagt det före mig, men det tål att upprepas: För att de psykologiska teorierna ska få kött och blod är det en ovärderlig hjälp att söka sig till den stora litteraturen. Prousts och Joyces huvudverk består av många sidor att plöja igenom, men de ger rik utdelning.

text och bild

Magnus Ringborg Leg psykolog, leg. psykoterapeut, psykoterapihandledare

Kärlekens diskurs

Vad är parterapeuters kärleksbilder? Ett äldre par vandrar hand i hand på en strand i solnedgång?

Eller den romantiska premissen; en kvinna i nöd, träffar sin älskande i sista stund, hon är den enda rätta, det är hon och han, man och kvinna och det är bara de två. Som i sagan om Askungen.

Öfsti uppmanar oss parterapeuter att utmana våra egna bilder av kärlek och förhållande och öppna för icke censurerande samtal med de par vi träffar. Hon är norska och är doktor i systemisk psykologi vid Diakonhjemmet i Oslo. Hennes bok Parrelationer. Kärlek, intimitet och samlevnad i en brytningstid är uppfordrande och lättläst. Vi lyssnar på henne på Ersta i Stockholm den 11 november 2022.

Vi terapeuter är priviligierade och de par vi möter är ofta marginaliserade. Paren läser oss som de skulle läsa en självhjälpsbok. Vilka frågor ställer vi

och vilka spår väljer vi att följa i samtal och vilka frågor ställer vi inte och vilka spår undviker vi. Par har ofta prestationsångest och känner sig inkompetenta på kommunikation. De söker inte sällan kommunikationsövningar eller stöd och hjälp att kunna prata på ”rätt sätt” så att det inte blir stelt eller att det blir dålig stämning. Öfstis råd är att dekonstruera frågan. Att istället tala om vem är du och vad vill du? Och vem är ni? Kanske kan man komma fram till att det finns en kärlekssorg och att paret behöver försonas med sig själva och sin parrelation. En annan viktig fråga är varför paret bestämt sig för att söka just nu.

Anthony Giddens talar om det rena förhållandet. En förutsättning för förhållande i dag är öppenhet, kommunikation och möjligheterna till självförverkligande och stimulans. Till skillnad från plikt, tradition och evig trohet.

En bra och uppfordrande dag.

av Gill Wetterberg

svensk familjeterapi 22

Hvor er vi – Hvor

Systemisk familiebehandling blir i all hovedsak definert som en praksisdisiplin, hvorav teori utledes (Flaskas, 2005). Det kan derfor også hevdes at forskningsbasert kunnskap ikke har blitt vektlagt som en sentral kilde for kunnskapsgenerering. Jeg vil imidlertid argumentere for at fagfeltet bør ses i kortene, og vi bør kunne vise til det forskningsmessige grunnlaget for det vi tilbyr.

For det første: kravene om å kunne dokumentere at den kunnskap vi anvender er virksom for dem vi skal hjelpe, er allerede nedfelt i retningslinjer for alle helsearbeidere (Statens helsetilsyn, 2002). Dette er altså ikke opp til oss.

Prinsipperklæringen som ble vedtatt av Sentralstyret til Norsk Psykologforening i 2007 vektlegger også bruken av empirisk

underbygde prinsipper for behandling, hvor en skal velge de beste forskningsresultatene som er tilgjengelige, såkalt evidensbasert behandling.

Enten vi liker det eller ikke, så er det en kjensgjerning at beslutninger om valg av helsetjenester til befolkningen i økende grad styres av økonomiske hensyn. Som fagpersoner innen feltet mener jeg derfor at familieterapeuter må bidra i danningen av premissene for slike beslutnings- prosesser. Vi må derfor gjøre oss relevante slik at vi blir sett på som en naturlig deltager i beslutningsprosesser knyttet til psykisk helse.

For det andre vil familierelatert forskning, både kvalitativ og kvantitativ, kunne gi terapeuter økt forståelse og kunnskap om familien som system, og om ytre faktorer som påvirker familiesystemet – inklusive hvilke typer tiltak som er virksomme for hvem. Slik kunnskap vil også kunne bidra til bedre begrunne- de valg av intervensjonsformer vi velger og trolig også bidra til mer nyttig behandling for de det gjelder. Men, selv om vitenskapelige kriterier kreves og forventes lagt til grunn for det terapeutiske tilbudet som

svensk familjeterapi 24

Hvor skal vi (del 2)

gis, opplever jeg stadig at mange klinikeres valg av «sin» modell er påvirket av andre faktorer, som fks. personlig stil/overbevisning. Uten at dette nødvendigvis er i tråd med hverken klientenes behov eller forskning. Dette er ikke bærekraftig i lengden og personlige overbevisninger bør vike.

Isteden fremstår det for meg som at vi fortsatt bare ser på oss selv som «opprørere». Også

mot forskning. Selvfølgelig kan ikke forskning forventes å representere sannheten. Det er det heller ikke mange som lenger vil hevde. Det bør derfor heller ikke være grunnen for at familieterapifeltet ikke skal forholde seg til forskningsbasert kunnskap.

Kravet om å arbeide forskningsbasert har økt de senere årene og kommer sannsynligvis til å øke ytterligere i styrke de neste årene. En av

de fremste i verden på sammenstillinger av forskning på familieterapi, er professor Alan Carr. For å kort oppsummere deler av Carr sitt budskap, så sier han at familieterapifeltet i langt større grad trenger å forske på egen praksis og drive forskningsinformert praksis. Han sier også at de fleste av oss, i fremtiden, vil ha praksiser som er informert av ulike former for manualer og kart som inkluderer spesifikke teknikker for ulike vansker i fremtiden. Han deler også sine tanker om at det bør utvikles egne fellesfaktorer for familiet-

erapifeltet, i tillegg til de allerede anerkjente generelle fellesfaktorene. I tillegg til at han understreker betydningen av jevnlige evalueringer av behandlingen.

Kunnskap må vurderes og etterprøves, den må passe til situasjonen. Kunnskapsgrunnlaget skal være med å begrunne vår yrkesutøvelse. Samfunnet og psykoterapifeltet både forventer og har behov for at beslutninger, også fra familieterapeutisk praksis bygger på den best tilgjengelige kunnskapen. Derfor må

også familieterapifeltets kunnskapsgrunnlag være i utvikling. Kun på den måten vil det gi oss kompetansen som samfunnsmandatet krever av oss nå og i fremtiden.

Å tilby kunnskapsbaserte tjenester er derfor etter min mening en nødvendighet om vi ønsker å bestå som fagfelt. Å tilby kunnskapsbaserte tjenester er heller ikke et urimelig krav. Kunnskapsbasert praksis innebærer å holde seg oppdatert på forskningsbasert kunnskap når den foreligger. Forskningsbasert kunnskap alene er imidlertid ikke nok for å ta beslutninger. Praksis skal alltid farges av faglig skjønn gjennom den kliniske erfaringen du har med deg og gjennom etiske vurderinger. I tillegg må vi ta hensyn til pasientens behov og ønsker og legge til rette for at pasienten selv kan ta velinformerte valg der det er aktuelt.

Å arbeide kunnskapsbasert betyr å forholde seg til egen kunnskap/skjønn, brukernes kunnskap og den best tilgjengelige forskningen. Er det noe vi virkelig er uenige om, på samme tid som vi alle ønsker at familieterapifeltets utbredelse og innflytelse skal økes? Systemiske terapier og narrativ terapi er svært relevante, til å fylle to av de tre kravene i modellen. Problemet er imidlertid å også vise til den tredje kilden, nettopp at det er

forskningsbasert. Som Glenn Larner, redaktører for Australian and New Zealand journal of Family Therapy sier: «While family therapists acknowledge the need for clinical practice to be evidencebased, the difficulty is identifying any one methodology that does justice to the work» Larner, 2004, p. 20)

Som Alan Carr fortalte, så gjøres det likevel endel forskning, spesielt internasjonalt på ulike familieterapeutiske tilnærminger tilpasset ulike vansker. Skal familieterapifeltet være kunnskapsbasert krever det derfor at vi retter blikket utover og tar i bruk de databasene som gir oss tilgang til forskningen. Dette krever et personlig engasjement og en iver jeg vet at store deler av familieterapifeltet har. Men, det er samtidig et engasjement feltet i liten grad, kollektivt har tatt tak i.

Kan det være slik at sosialkontruksjonismens forførelse har ført til at vi har mistet muligheten til å plassere oss i innflytelsesrike posisjoner i helsevesenet. Har sosialkontruksjonismens forførelse gjort at vi har mistet en viktig del av det kunnskapsgrunnlaget vi behøver? Jeg tror det. Eller som Paolo Bertrando sa i et intervju med meg i 2016:

svensk familjeterapi 27

Jeg tror at sosialkonstruksjonistene har vært for entusiastiske. For eksempel, ideen om at alt kan dekonstrueres, jeg tror ikke det er riktig. Jeg fant dette veldig vakkert uttrykt av Umberto Eco, den italienske filosofen; han bidro til en bok om realisme i filosofi. Han sa noe som jeg synes er veldig viktig. Han sa at det er umulig for oss å vite hva som er «sant», men samtidig må vi innse at det er noe som er «usant». Eller, han er veldig humoristisk når han beskriver ting, han sier: «vi kan ikke si hva som er rett, men alle kan fortelle hva som er galt» (Eco, 2012). Og jeg tror det er det samme i familier. Vi kan ikke si hva riktig familieinteraksjon er, men vi kan si når det er usunn familieinteraksjon.

Jeg synes også psykologen og en av nestorene i norsk familieterapi, Sissel Reichelt (1995, s. 134) satt ord på dette på en god måte: «Det er spenningsfylt å tilhøre en profesjon som på den ene siden er basert på tradisjonell akademisk naturvitenskapelig orientert kunnskap, og på den andre siden basere virksomheten på ideologier som i liten grad kan underbygges på tradisjonelt vitenskapelige måter. Det har ført til en konstant uro i forhold til hvilke premisser vår faglighet er

basert på, og ofte en synkende følelse av å drive rent kvakksalveri»

Jeg tror at vår faglige identitet vil styrkes proporsjonalt med økt kunnskap, noe som også vil virke inn på vårt engasjement og håp overfor klientene, og som dermed også på-

svensk familjeterapi 28

virker klientens opplevelse av terapeutisk allianse og forventning om endring. Når denne kunnskapen også inkluderer forskningsbasert empiri, er min erfaring at trygghet på egen kompetanse også styrkes ytterligere.

Skal familieterapifeltet tilby kunnskapsbaserte tjenester i fremtiden må vi som fagfelt

også utvikle de teoriene som ligger til grunn for vår praksis. Vi kan ikke lenger bare vise til de gamle systemteoriene, vi må legge til rette for å utvikle dem videre for å utfordre dem empirisk, videreutvikle dem og tilpasse dem vårt fagfelt. Teoriene er ikke bedre enn den empirien som eventuelt støtter dem. Vi som familieterapeuter må derfor forske på de teorier vi legger til grunn for egen praksis. Vi bør forlate fornektingen av det positivistiske synet og vi bør heller bør bruke de for å sjekke om våre teorier er «sanne» eller er gjeldende også utenfor enkeltindivider. Først da kan vi bli et sterkt fagfelt som er i front.

Igjen, noen verktøy har vi allerede. Jacob Priest hevder at fremtidens familieterapeuter for eksempel bør kunne systemisk diagnostisere av hva som foregår i familiesystemet. Jeg skrev en artikkel om dette i Fokus på Familien i 2016, hvor jeg argumenterte for at familieterapeuter i psykisk helsevern, allerede har et verktøy som vi, etter min mening, burde være eksperter på, nemlig: akse 5 i det multiaksiale klassifikasjonssystemet Akse 5 er et hjelpemiddel for koding av alvorlige og unormale aspekter ved et barns psykososiale forhold. Akse 5 representerer på mange måter et diagnostisk område som er tett forbundet med familieterapeuters spesialkompetanse og teoretiske fokus.

svensk familjeterapi 29

Som et tilsvar til min artikkel (2016) argumenterte psykiater Søren Hertz mot at familieterapeuter burde fokusere på akse 5 da det anses som langt mindre betydningsfullt enn de mer tradisjonelt psykiatriske aksene (1, 2 og 3). Jeg kunne ikke vært mer uenig. Vår ekspertkunnskap om relasjoner og det relasjonelle diagnosesystemet kunne vært et glimrende bidrag i en brobyggerprosess inn til en kontekst hvor vi burde være mer representert.

Vi har også Karl Tomms IPscope som også er å anse som et relasjonelt rammeverk for å kartlegge og forstå familiers gjentagende helende og problematiske interaksjonsmønstre. Selv om dette ikke er et allerede etablert verktøy som akse 5, så kunne også dette vært et interessant verktøy å utforske nærmere og tilpasse norsk kontekst. Poenget er at det allerede finnes en del verktøy som kunne styrket vår posisjon, om ikke perfekte. Men, fagfeltet har, igjen, valgt å stå utenfor.

Jeg startet foredraget med å snakke om blant annet den språklige vendingen som skjedde i familieterapifeltet på 70 og 80 tallet. En vending som har hatt stor innflytelse på både utviklingen av enkelte familieterapitilnærminger og på mange terapeuters praksis.

Men, til at store deler av det familieterapeutiske fagfeltet beskriver seg som opptatt av språk, fremstår vi for meg lite opptatt av hvordan det språket vi selv bruker oppfattes av andre utenfor vårt eget fagfelt.

I den anledning vil jeg nevne at i neste nr. av Fokus av Familien, som kommer 20 mars, så kommer det en kommentar, til Åse Holmberg og Rolf Sundets artikkel i Fokus på familien om den ikke- vitende posisjon, i nr 4, 2021. Kommentaren er skrevet av Terje Tilden fra Modum bad, som stiller seg kritisk til begrepet «den ikke vitende posisjon». Jeg deler Terje Tildens bekymring for at ordlyden «ikke vitende» fører til assosiasjoner som får oss til å fremstå som motstandere av å arbeide kunnskapsbasert. Eller som Terje Tilden skriver i sitt tilsvar: (...) mange assosierer begrepet til at vårt fagfelt ikke ser nytten av å anvende kunnskap/ vitenskap i klinisk praksis. En slik tolkning er åpenbart misvisende og har potensial til å skade fagets anseelse. Jeg mener derfor at «ikke-vitende posisjon» er uegnet til å kommunisere innholdet (...)

Begrepet den «ikke vitende posisjon» var nyttig når det først ble introdusert, og bidro nok også til den store epistemologi debatten

svensk familjeterapi 30

på 80 tallet som førte til at faget beveget seg tildels fra krigsmetaforer som strategier og kontroll som Lynn Hoffman den gang var fanebærer for. Men, ordvalgene i begrepet: «den ikke vitende posisjon» gjør at det er blitt mye misforstått. Den «ikke vitende posisjon» er et begrep som kanskje også i liten grad er direkte overførbart til praksis, og som har underminert behovet for andre kunnskapskilder og som kanskje også har blitt brukt som en fraskrivelse av ansvar

På tross av de beste intensjoner har begrepet bidratt til å få faget til å fremstå som en motsetning til kunnskapsbasert arbeid. Jeg tror i den anledning at begrepet har vært direkte skadelig ifht. våre muligheter til å nå ut, utenfor vårt eget miljø. Når jeg fks. foreleser for psykologistudenter om familieterapi, så er de alle kjent med begrepet den ikke vitende posisjon, og har betydelige negative assosiasjoner knyttet til det.

Kanskje bør et slikt begrep heller være positivt ladet for å anspore til ønskede holdninger og handlinger, ikke til hva vi bør unngå. Det er også forskningsmessig støtte for at positivt formulerte målsettinger istedenfor negative gir større måloppnåelse i psykoterapi (Wollburg & Brauhaus, 2010).

Som Terje Tilden skriver i sin kommentar:

Siden vi innen vårt fagfelt er svært opptatt av språkets betydning som virkelighetsskapende, bør vi spørre oss hvilken innvirkning et så sentralt begrep som starter med «ikke» kan ha.

Som nevnt, «ikke vitende» gir assosiasjoner til at vi ikke ser nytten av å anvende kunnskap/vitenskap i klinisk praksis. Det er særdeles uheldig og ei heller i tråd med anerkjent forskning. For eksempel vektlegger Bruce Wampolds kontekstuelle modell for psykoterapi, som mange familieterapeuter på et overordnet nivå synes inspirert av, terapeutens eksplisitte bruk av kunnskap i klinisk arbeid, noe som igjen støttes av forskning (Wampold & Imel, 2015). Dette støttes også av forskningen til blant annet psykolog Rolf Sundet, som gjerne ville vært her i dag, som sier at klientene våre vil ha tilgang til vår kunnskap, når de etterspør den! Og, de vil selv bli gitt muligheten til å selv vurdere hvorvidt den er hensiktsmessig eller ikke. For eksempel viser forskingen at det er viktig at den profesjonelle hjelperen er tydelig på sin egen kompetanse ovenfor klienten da det bidrar til å øke muligheten for den viktige placebo effekten, som også familieterapi kan ha. Isteden så er min opplevelse at

svensk familjeterapi 31

svært mange systemiske terapeuter, inspirert av den ikke vitende posisjon nedtoner egen kompetanse av redsel for å bli oppfattet som «ovenfra og ned». Selv om terapeuter opptrer med ydmykhet og respekt kan det likevel gå for langt. Klienter har et utrykt ønske om at terapeuten kunne ha vært mer styrende, aktiv og utfordrende

I lys av idealet om en «ikke- vitende posisjon» virker terapeuter for meg å bli overhensynsfull og lite tydelig på egen faglighet. Wampold nevner det samme og mener dette kanskje mest bygger på en misforståelse. En misforståelse basert i at det ikke har blitt tilstrekkelig skilt, mellom for eksempel den «ikke vitende» intensjonen om å anerkjenne terapeutens etiske posisjon som en respektfull samtalepartner. På samme tid som at terapeutens kunnskap om prosesser for terapeutisk endring og andre kunnskapskilder (dvs. biopsykososiale modeller og velkjente risiko- og beskyttelsesfaktorer) anerkjennes.

Dette trenger imidlertid ikke å innebære et motsetningsforhold mellom ulike typer kunnskap, men understreker kanskje heller viktigheten av å bli bevisst på hvordan en som terapeut forholder seg til denne kunnskapen i møte med klienten. Jeg har tro på at det går an å finne en balanse mellom det å framstå med

tydelighet på at vi innehar en kompetanse, noe som skaper trygghet og tillit, uten at vi samtidig oppleves som nedlatende og respektløse overfor klientene.

Isteden for å bruke et begrep som «ikkevitende» bør det derfor heller handle om hvordan vi formidler vår kunnskap. Et eventuelt nytt begrep bør derfor heller assosieres med en ydmyk bruk av terapeutens kompetanse. Vi må samtidig også anerkjenne at relasjonen mellom klient og terapeut heller aldri vil bli symmetrisk. Kanskje bør det heller ikke være et mål, all den tid vi vet at klienters forventninger til at vi kan tilby dem noe de ikke har tilgang til selv, er et potensielt viktig element i at de skal ha tro på det vi har å tilby. Verdien av en aktivt ledende og problemfokusert terapeut støttes også, som nevnt flere ganger av forskningen. På den måten kan det ujevne maktforholdet også bidra til bedre behandlingsutfall.

Jeg opplever at begrepet «den ikke vitende posisjon» var hensiktsmessig når det kom og la til rette for en større grad av demokratisering i terapirommet enn det som ofte var gjeldende tradisjon på den tiden. Men, den dikotomiske fortolkningen som begrepet bidrar til fremstår mer skadelig enn hensiktsmessig i dag. På samme tid synes det ikke

svensk familjeterapi 32

lenger å være noe særlig uenighet om at terapeutisk ydmykhet er avgjørende. Dette er også betydelig støttet av forskningen som viser at terapeuter som har «selvtvil», som Peter Rober nevnte, også har bedre resultater enn «ekspertene» (Nissen-Lie et al., 2012).

Personlig synes jeg Magne Mæhles (2010) begrep, terapiintern og terapiekstern kunnskap gir langt mer mening og kanskje burde være våre foretrukne. Terapiintern kunnskap handler om typiske terapeutiske ferdigheter. Innen systemisk orientert terapi vil det være for eksempel at terapeuten har: systemfokus, utvikler en sirkulær forståelse av problemet, benytter seg av systemisk spørsmålsstilling, hypotesedannelse, Identifisering av mønstre og sammenhenger osv. Terapiekstern kunnskap kan for eksempel være kunnskap om barns utvikling, resiliens, tilknytningsteori, hjerneforskning, kunnskap om seksuelle overgrep, diagnostisk kunnskap og lignende.

Magne Mæhle kom inn i familieterapifeltet på 80 tallet, med bakgrunn i utviklingspsykologi og klinisk barnepsykologi. Han stilte da spørsmål om hvorfor familieterapeutiske tilnærminger hadde en sånn marginal posisjon i behandling av barn og unge med psykiske vansker. Og, da han for vell 20 år siden lanserte begrepet terapi intern

og terapiekstern kunnskap brukte han det som redskap i en argumentasjon for å gjenreise statusen til det han kalte barnespesifikk kunnskap i familieterapi.

Mæhle hevder i den anledning at sosialkontruksjonismens inntog på 1980 tallet førte til at systemteorien i stor grad ble erstattet og at det isteden bredte seg en betydelig skepsis til vitenskapens grunnpremisser, som igjen førte til at fks utviklingspsykologisk kunnskap ble oversett. Som også Haldor Øvreeide beskrev viktigheten av. Altså, det han kaller terapiekstern kunnskap mistet fokus. Som igjen førte til at metodeutviklingen i familieterapifeltet i liten grad har inkludert kunnskap om fks. barns særegne utfordringer og behov.

Mæhle sier videre, og som jeg mener vi bør ta til ettertanke, at familieterapifeltet har vist påfallende liten interesse for fks. utviklingspsykologiske forskningsmiljøer. Kanskje har vi i for stor grad drevet fagutviklingen med overdrevent kritisk blikk på vitenskapelig forskning? Eller som Mæhle sier kritisk: Familieterapeutene, har i stor grad publisert i sine egne tidsskrifter og deltatt på sine egne konferanser.

Istedenfor en sunn skepsis og opposisjon har vi i følge Mæhle derfor gått så langt at akad-

svensk familjeterapi 33

emisk frembragt kunnskap er blitt ansett som mer begrensende enn berikende for familieterapeuters praksis. Som Mæhle sier: Familieterapifeltets er på sin side i stor grad et praksisorientert fagfelt, grunnlagt på og utviklet i opposisjon til det som har vært oppfattet som akademias snevre og begrensende vitenskapssyn. Paradoksalt nok har denne kritikken først og fremst rammet det kunnskapsgrunnlaget som fagfeltets egne profesjoner er tuftet på, særlig psykologi og psykiatri» (Mæhle, 2010).

Disse dikotome feilslutningene/ misforståelsen har skapt utfordringer med å håndtere spenningene mellom sosialkonstruksjonisme og fag som i større grad baserer seg på realisme som epistemologisk forståelse. Vi skal ikke skylle ut vår egenart med badevannet, men som språklig funderte, fremstår vi overraskende lite opptatt av hvordan vårt eget språk og da begrepet: «den ikke vitende posisjon» bidrar til å skape avstand heller enn å bygge bro til viktige andre instanser, som fks psykiatrien.

Jeg mener fremtidens familieterapeuter bør forlate begrepet den «ikke vitende posisjon». Vi bør isteden bruke begrepene terapi intern og terapiekstern kunnskap i fremtiden. Vi

bør også inkludere utviklingspsykologi som en sentral teoretisk kilde i vårt arbeid og på den måten tydeliggjøre vår posisjon som kunnskapsbaserte.

svensk familjeterapi 34

Lennart Lorås Professor

Western Norway University of Applied Sciences, and VID Specialized University, Oslo, Norway Editor, Fokus På Familien

Välkommen till workshop

del 3 (av 3) vi bjudit in Paolo Bertrando och Claudia Lini från Scuola Sistemico-Dialogica, Bergamo, Italien!

Tema: Finding one's place: Theory and practice of systemic-dialogical therapy

OBS! Nytt datum 12 maj 2023 i Stockholm!

FFST är stolta och glada att kunna erbjuda intresserade den tredje workshopen av tre i föreläsningsserien med våra gäster Paolo Bertrando och Claudia Lini för att ta del av det systemiska arbetet ur ett internationellt perspektiv.

Paolo Bertrando utbildades hos Luigi Boscolo och Gianfranco Cecchin på 80-talet och var med och utvecklade Milanoskolan i arbetet med familjer inom flera områden, t ex inom psykiatrin. Paolo har därefter vidareutvecklat den systemiska dialogiska familjeterapin. Paolo reser över hela världen och föreläser i olika ämnen kopplat till systemisk familjeterapi, bl a med fokus på "emotional microhypothesising, consideration of polyphony in the session, dialogue with the context, finding one's place in relational network, fostering relational responsibility in both therapist and clients".

Claudia Lini är specialiserad i systemisk terapi, utbildad i Turin med koppling till Milanoskolan. Claudia har bl a arbetat inom hälso- och sjukvårdssystemet i Italien med inriktning psykoterapi och äldre. Hon har varit involverad i ett projekt i Milano kring könsskillnader. Claudia är intresserad av frågor som bl a rör kön, olika sexuella identiteter och mångfald kopplat till psykoterapi. Hon är också ansvarig för Systemic-Dialogical School of Psychotherapy i Bergamo, Italien, som hon startade ihop med Paolo.

Både Paolo och Claudia har publicerat böcker och artiklar, t ex Lini, C., & Bertrando, P. (2020) Finding one's place: emotions and positioning in systemic-dialogical therapy. Journal of Family Therapy, 42, 204– 221. I boken Emotion and the Therapist, 2014 (utgiven av Karnac Books; London) resonerar Paolo kring hur terapeutens egna känslor kan användas i förståelsen av emotioner i den terapeutiska dialogen. Både Paolo och Claudia har ett stort engagemang kring flera områden som rör systemisk psykoterapi, bl a förhållandet mellan sociala och politiska aspekter kopplat till teorier och metoder.

Anmälan till workshopen

Datum och tid Fredag 12 maj 2023

Plats Ersta Konferens vackert beläget på Södermalm i Stockholm med utsikt över vattnet

Pris och anmälan se hemsidan ffst.se Varmt välkommen att delta!

Styrelsen i FFST

Lisa Koser, Alessandra Greco, Lisa Carlsson, Hasan Durna, Jörgen Hedälv, Susan Hanshoff, Elena Öberg, Giusi De Santi och Kari Kamsvåg Magnusson.

Dalarnas familjeterapiförening bjuder in till en studiedag på temat: MÄNNISKAN I SITT SAMMANHANG Torsdag 9 mars 2023

Familjebehandling - en utforskande och samskapande lek som förvandlar relationer Denna studiedag syftar till att Du som professionell ska få inspiration till att kunna möta och arbeta med individer och familjer. Få fokus på relationer och de utvidgade system/familjekonstellationer som vi alla har runt oss. Att sätta människan i sitt sammanhang och ha en systemisk utgångspunkt.

Nu är det dags för Ulrika Ernvik att dela tankar och praktiska övningar med oss utifrån sin bok ”Familjeterapi – en utforskande och samskapande lek som förvandlar relationer”.

Ulrika skrev boken då hon både i utbildningen, i litteraturen och i det praktiska arbetet upplevde att barnen glömdes bort. Hon insåg att vi som familjebehandlare behöver bli flerspråkiga och lära oss barnens språk: leken, rörelsen och skapandet i olika former. Hon upplevde att vänster hjärnhalva med de många orden tagit över även i familjebehandlingen, och ville hitta former att bjuda in och aktivera även höger hjärnhalva.

Samtidigt blev det tydligt för henne hur viktig både glädjen och tryggheten är för förändring och utveckling. Genom kunskap om den interpersonella neurobiologin får vi tips om hur vi kan föra in glädje och trygghet i familjebehandlingen. Ulrika beskriver också hur vi behöver vidga det systemteoretiska tänkandet och se människans behov av tillhörighet också till flocken, till naturen och till någon form av livskraft.

Teori och praktiska övningar kommer varvas under hela dagen, och vi kommer få med oss en gedigen aktivitetsbank för att föra in glädje och trygghet i familjebehandlingen.

Ulrika är socionom, legitimerad psykoterapeut, handledare och lärare med systemteoretisk inriktning. Hon har arbetat inom svensk socialtjänst samt på ett internationellt terapicenter i Thailand. Nu arbetar hon deltid som familjeterapeut på en vårdcentral i Mariestad, och deltid som handledare och föreläsare.

Hon är författare till fem böcker, alla med fokus på hur vi för in glädje och trygghet i relationer.

Ulrika Ernvik

Målgrupp: Studiedagen riktar sig till er som jobbar inom socialtjänstens olika yrkesgrupper, inom barn o ungdoms/vuxen-psykiatrin, inom vård- och omsorgsverksamheter samt inom skolhälsovård som direkt eller indirekt jobbar tillsammans med familjer.

Avseende behandlare och terapeuter riktar sig dagen både till familjebehandlare/familjeterapeut som vill fördjupa sina kunskaper och utveckla sina färdigheter och till behandlare/terapeut som nu arbetar med individer men som är intresserade av familjearbete.

Plats: Missionskyrkan, Borlänge, Borganäsvägen 22

Vi startar med kaffe och smörgås kl. 08.30. Föreläsningen börjar 09.00 och slutar 15.30 med frukt.

Kostnad: 1 200: - för icke medlem och 700: - medlem.

Vill du bli medlem i Dff för 2023 i samband med studiedagen är kostnaden 1 000: - (950: -för pensionär/stud.)

OBS: Är du chef för målgruppen erbjuds du delta kostnadsfritt tillsammans med betalande deltagare.

Anmälan via denna länk: https://forms.gle/JpzGstjeMNkAiahH9 senast den 3 mars 2023

Vid frågor, kontakta dalarnasfamiljeterapiforening@gmail.com

Välkomna!

Styrelsen, Dalarnas Familjeterapiförening .

PS. Riksföreningens nationella kongress planeras i samarbete med Dff till Borlänge 18-19 oktober 2023

Some books that have formed

I would like to skim over fifty years instead, and think particularly about books – and especially those that have meant the most to me. Of all the books that I have read that are related to psychotherapy, a few have embedded themselves deep into my mind and changed how I think about the nature of the world. As I mulled the idea of this column, it occurred to me that if every therapist were to list the five to ten books that have most influenced their professional development, then you might have a clearer picture of how they think than any diploma might tell us! So here goes – six of the books that have meant most for me, in roughly chronological order. (Why six - because there isn’t space for more!)

First, Thomas Scheff – Being Mentally Ill (1966). The sixties, seventies and eighties were the golden age of sociology, when the scent of revolution was in the air, and the authoritarian, patriarchal system was being questioned. There were a number of important sociological studies that came during this period – but it was Scheff’s book that became for me the symbol for this perspective. In his work, he analyzes the social processes that are involved in creating, defining, identifying and responding to what he called “deviance”. He traces how social groups create behavioural rules, and when individual members will not or cannot follow them and are detected, they may well be identified as deviant, which often means that some form of control mechanism will be activated, which in turn is justified by the rule. The really interesting thought here is that both the rules, and the mechanisms that protect them, seem largely arbitrary in nature.

At around the same time, I encountered Thomas Szasz. A psychiatrist, his classic The myth of mental illness (1962), challenged the medical profession’s argument that certain behaviours are best thought of as signs of an underlying biological pathology, an argument that is generally used to justify recommending medical treatment for individuals displaying such behaviours. Sixty years later, the argument is virtually unchanged, perhaps more intense since the advent of the pharmacological companies and the immense amount of money involved. At the heart of Szasz’s argument is the fact that there are no biomarkers for any identified mental “illness” – an observation that is as true today as it was then. This in turn connects with a growing acknowledgement that there is something flawed with the nosology that the medical profession uses, and that some major re-thinking is required (for example – just how does one define a disease/illness?).

The two-volumed The structure of magic, by Bandler and Grinder (1975 & 1976) describes a new way of thinking about communication in general, and therapeutic communication in particular. The books are both a theoretical and practical guide for the therapist, showing how to apply the model in clinical work. Interestingly, their work revised and extended the work of Gregory Bateson and the Palo Alto team (with Bateson’s blessing). It was also, I think, the first time a linguistic approach (that of Naom Chomsky) was made available that met the requirements of therapy. The language of the client is seen as the key to mapping the client’s model of the world, helping the therapist to understand how the client’s problem is constructed and maintained. It also underscored the uniqueness of every person’s world model, and the need to tailor-fit the process of treatment to every individual client. The influence of the hypnotherapist and psychiatrist Milton Erickson was clearly spelled out – which was the start of another journey for me to learn about his way of working.

2022 will soon end, and traditionally it is a time to reflect over what the year has meant.

formed how I think as a therapist

Lynn Segal’s A dream of reality: Heinz von Foerster’s constructivism (1986) entranced me. This book was also my introduction to the other major constructivist thinkers. I will always be grateful for von Foerster’s ambiguous phrase “understanding systems” which is the simplest definition of self-referential systems that I am aware of. Possibly, one attractive feature of constructivism for family therapists is that if every individual is the creator of reality, it provides the therapist with a theoretical justification to remain neutral in the therapy room: an important requirement when working with groups that often contain conflicts. The focus of von Foerster is mostly on the nature of cognition at an individual level, but constructivism (that everyone creates their own reality) leads inevitably to the question: how can we understand and cooperate? One obvious explanation is that if person A rates cooperation with person B as being desirable, then both may need to describe, explain and negotiate their individual realities with the other. And surely this is often how families become so complicated – that negotiations do not work.

Whilst trying to understand the idea of categories better, I found Bowker and Starr’s Sorting it out: Classification and its consequences (2000). It was like being given a new pair of spectacles that made the world look quite different. Bowker and Starr point out that categories are ubiquitous, saturating our language and our thinking, (aptly summed up by Stevan Harnad (2017), who said that To cognize is to categorize: Cognition is categorization). This suggests that the content of consciousness can be thought of as being constructed from thousands upon thousands of interlinked categories that are all self-referential. “A tree” is a tree because it is a tree. Or how about the word “I” – which exists because “I” say so.

Quite hypnotic. And we don’t just use categories to make sense of the natural world in our minds - our material constructions (houses, cars, computers) are formed in accordance with the way that we think, and often drift into standardized and easily recognized forms.

Finally, I shall name a book that I wish that I had written: Wampold and Imel’s The great psychotherapy debate: The evidence for what makes psychotherapy work (2015). A wonderful oversight of psychotherapy research, and a strong argument that it is neither the model used, nor the theory chosen that determines outcome in the therapy process: rather, common factors seem to be the key. Therapist factors, client factors and relationship factors. In all probability, the essential curative factor resides in the communication loop, over which neither client nor therapist ever have complete control.

I could name more, of course, but space is rationed. One of my beliefs is that our favored choices of music, literature and art reveal something of who we like to think that we are, and how we think. For example, Spotify told me in its annual wrap-up, that I am a comfort listener, who, when he has found songs that he likes, continues to listen to them. Fair enough, I thought, that about sums up my approach to life. Oh – and a Merry Christmas and a Happy New Year, everyone!

Psykoterapi

De sex grundläggande

Boken är skriven av Leif Havnesköld och Birgitta Elmquist. Birgitta tog över skrivandet efter att Leif gått bort. Boken är ovanlig, då den inte är inriktad på någon specifik terapiinriktning, den är bra som intro till området. De sex kompetenserna som beskrivs är: 1 En sammanhängande teoretisk modell, 2 Den terapeutiska relationen, 3 Bedömning och problembeskrivning, 4 Strategier och interventioner, 5 Avslutning och utvärdering, 6 Intersektionalitet, kultur, etik. Författarna beskriver sig själva som eklektiska, och anser att man redan under grundläggande psykoterapeututbildningen behöver denna intro för att sedan kunna fördjupas. Boken visar på hur viktiga de mänskliga mötena är. De menar att olika benämningar i olika terapeutiska inriktningar på samma fenomen gör det svårare att jämföra metoderna. Boken beskriver den medicinska och den kontextuella modellen. Fokus i boken ligger på individuell psykoterapi, vilket är synd då bara delar av boken kan användas för familjeterapeuter. De menar att terapeutens inre arbetsmodell har stor betydelse i arbetet med patienter. Den medicinska modellen nedgraderar terapeutens roll i terapin och uppvärderar manualtrogenhet. De påpekar även att den medicinska modellen menar att det är lätt att avgränsa psykiatriska sjukdomar och att samma störning skall behandlas på samma sätt. I USA har man börjat ifrågasätta DSM5. Man anser inte att det som mäts är det som skall mätas. Författarna har haft samtalen med Socialstyrelsen om DSM5. De olika terapeutiska inriktningarna pre-

Psykoterapi

grundläggande kompetenserna

senteras i boken och hur man utifrån varje teori skall utföra behandlingen. Att olika ord för liknande fenomen används i olika terapier anser författarna vara ett sätt för de olika inriktningarna att tjäna pengar och göra karriär och därför förstärker större skillnader. Författarna pekar på att det är viktigare med vem som ger terapin än metoden. Affektteori ser de som en övergripande teori. De pekar på vikten av modern affekt och anknytningsteori, stress och sårbarhetsmodell och transdiagnostik. Alliansbrott är en viktig sak att arbeta med. Dagens sätt att ta emot patienter med till exempel bedömningsteam fördröjer terapin då det är först när man som patient känner sig trygg som man vågar släppa ¨bomber¨. Kartläggningar kan ta lång tid och komma under själva terapin. Boken har mycket bra fallbeskrivningar och de olika undermodellerna av PDT och KBT beskrivs på ett bra sätt. Patientens betydelse i behandlingen beskrivs även. Terapeuten uppmanas använda skattningsskalor för att se hur terapin fortskrider. Boken tar upp synen på hur avslut som definitiv eller flexibel. Om man glesar ut och hur man kulturellt avslutar. Terapeutens utveckling är viktig och hur denne kan påverkas av organisationen. Direkt handledning och träning anser författarna vara viktigare än terapimodell.

av Ann-Catrine Andersson

Dig vill jag älska av Ulrika Ernvik

Det är svårt att skriva lätt. Det är ännu svårare att skriva enkelt om komplicerade saker. Det är svårt att skriva vackert om det som blivit trasigt och trassligt. Ulrika har en väldigt fin förmåga att göra detta. Att skriva in trygghet, hopp och glädje i bråk, rädsla, trauma och trassliga relationer.

Boken handlar om alla slags relationer som familjerelationer, vänskap och även i våra professionella roller. Ulrika skriver bra om hur rädsla lätt

Dig vill jag

triggas i relationer, och hur rädslan får oss att fly ifrån och distansera oss från varandra eller kanske attackera varandra. Det är lätt att se det logiska och få en större begriplighet för vårt agerande när vi kommer in i rädsla och hur viktigt det därför är att föra in trygghet i relationer. Jag har använt boken och citerat för par i terapi, uppmanat dem att läsa själva mellan gångerna, läst tillsammans med min tonåring kring svåra känslor, samtalat om materialet med de jag har runt mig. Det är en användbar bok, språket är föredömligt vardagligt, trots sin vetenskaplighet. Som ni märker påverkar boken även hur jag skriver. Jag kontrollerar mina texter och mina föredrag för att se om jag för in tillräckligt med trygghet och är observant på när rädsla kan triggas.

När jag läser Ulrika känner jag mig hållen av någon äldre, klokare och snäll. Hon skriver i slutet om att vi alla behöver fylla våra relationer med trygghet när rädsla och konflikter kommer. Att vi inte är perfekta människor, utan på väg.

Ulrika använder ett enkelt, lekfullt och levande språk. Språk och ord som kan inspirera dina terapier, våra relationer med egna barn och handledning. Ord som lugn-och-ro-bromsen, gasen och panik-bromsen, har jag använt mig flera gånger när vi pratar om nervsystemet och konflikter.

Jag uppmanar er alla att läsa och använda den i sina relationer, men även låta familjer läsa den tillsam-

jag älska

mans och jobba med tillsammans. Boken handlar om alla slags relationer och är så enkel att läsa att man inte behöver vara speciellt akademisk alls. Jag tänker att tonåringar kan läsa delar och sen samtala tillsammans med föräldrar eller behandlare. Vuxna som inte är vana läsare kommer kunna läsa små korta avsnitt och ändå få med sig det viktiga. Många andra böcker jag läst om relationer tenderar att bli lite svåra att läsa, allt för optimistiska eller säljande, denna är inte något av detta. Den är lätt att läsa utan att bli förenklad.

Ulrika står stadigt i familjeterapin, men inspireras och tar lärdom av omfattande och modern forskning om vår hjärna och vårt nervsystem. Lite som att Virginia Satir och modern neurobiologi möts i Ulrikas skrivande och praktik. Att arbeta med familjeterapi i vår tid är inspirerande, så mycket forskning görs om vårt inre, hjärna och nervsystem som bekräftar det som familjeterapin lyft fram över tid. Men också bekräftelse på det vi ser i våra samtalsrum när vi är med om att bygga om människors hjärnor och deras sociala synaps.

I alla relationer behöver vi fylla på med trygghet skriver Ulrika, inte så mycket lösa problem utan öka tryggheten så att våra hjärnor kopplar ihop sig och kan samarbeta med den andres. Det som händer när vi är i konflikt, under stress eller hot är att hjärnans delar kopplar isär och slutar samarbeta. Jag tänker att vi i alla samtal där olikheter och ibland konflikter

syns mellan skolbildningar, terapitraditioner eller där vi skiljer oss åt i värderingar, behöver vi fylla på med mer trygghet. Att fokusera på trygghet och att våga mötas, istället för att trigga den andres rädslosystem och därmed hindra möten och utforskande.

När jag läser Ulrikas text så går mina tankar till ett större plan och jag tänker att vi har ett ansvar att tanka oss med glädjebränsle och vara uppmärksam på om vi i våra relationer till våra nära, kollegor, mellan terapiinriktningar eller meningsmotståndare är tankade med rädslobränsle. Vi kan alla börja där vi står och fylla på relationerna med trygghet och glädje. Att vara nyfiken, öppen för den andre och låta oss inspireras. Förundras över likheter och olikheter. Förundras över att vår tillvaro på denna planet vi kallar Tellus kan vara kan vara både så vacker och ibland så full av rädsla och rädslodrivna interaktioner, där vi kämpar, försöker övertyga och hitta fel på den andre, där vi förväntar oss att andra ska ändra sig. Samtidigt som vi i vårt arbete ofta säger att om det ska bli någon förändring är det bara oss själva vi kan ändra.

Köp boken som en julklapp till dig själv, som en gåva till de i din närhet och införskaffa några exemplar till din mottagning och låna ut böckerna till familjerna!

av Marcus Westergren

Öppet

Öppet sinne, Adam Grant.

Jag gillar inte att ha fel. Kanske anar jag till och med lite skam och rodnad. Vill det sig illa så kommer den inre rösten om att jag är naiv, dum etc. Men jag har nu börjat tycka om känslan av att ha fel. Att jag har haft mycket fel genom åren innebär ju att jag lärt mig en hel del. Målet är inte att vi oftare ska ha fel, utan att vi erkänner att vi har fel oftare än vi tror. Och att haft fel innebär att vi lär oss.

I boken vill Adam Grant få oss att just uppskatta att ha fel. Att komma i vår omtänkarloop, istället för vår tvärsäkerhetsloop. Det är en väldigt bra och forskningsbaserad bok, utan att vara svår. Adam belägger, resonerar och argumenterar för ”både och”, att vi inte vet så säkert, så ofta som vi tror. Den fas som vi tror att vi vet mest, är ju ofta precis när vi börjar lära oss något, sedan börjar vår resa mot att verkligen bli kompetent när vi ser hur lite vi vet.

sinne

I boken får du ökad kunskap för att när du argumenterar tvärsäkert, bara förstärker den andre i sin åsikt. Att ni båda går in i en falsk uppfattning om att allt är binärt, rätt och fel, för och emot. Du får också insikter i att den som vinner debatten inte är den som har bäst argument eller inte heller flest. Men hur det hänger ihop får du läsa mer om i boken.

När du möter någon som tänker annorlunda är det lätt att hamna i roller som tenderar att förstärka motpartens åsikter. Dessa roller är åklagaren som försöker hitta fel hos den andre, predikanten som tar fram fördelarna och förträffligheten i den egna ståndpunkten och slutligen politikern som kampanjar för den egna hållningen och försöker övertyga. ”Risken är att vi blir så upptagna av att predika när vi har rätt, anklaga andra för att ha fel och kampanja för att få stöd att vi inte lägger någon tid på att ompröva vår egna åsikter.”

Om vi nu vill få andra att ändra sitt sätt att tänka, t ex att jorden är rund eller att individuell terapi inte alltid är det bästa, behöver vi vara i det Adam kallar att

tänka som forskare. Här ställer vi frågor, lyfter fram den andres styrkor och likheterna i våra olika ståndpunkter. En fråga kan vara ”Vad skulle behöva hända för att du skull överväga att ändra din ståndpunkt?” Vi vill ju bidra till en omtänkarloop i motsats till en tvärsäkerhetsloop.

Några favoritråd som jag gillar lite extra:

- Utnyttja tvivlets fördelar

- Välkomna glädjen över att ha fel

- Skapa ett utmanande nätverk, inte bara ett stöttande

- Definiera din identitet efter dina värderingar, inte efter dina åsikter.

- Kom ihåg att du ofta kommer längre med mindre.

av Marcus Westergren

Den systemteoretiska

en utgångspunkt i familje- och parpsykoterapeutisk

Den systemteoretiska analysen – en utgångspunkt i familje- och parpsykoterapeutisk behandling, av Madeleine Cocozza.

När jag förstod att denna bok var på gång så blev jag väldigt upprymd och förväntansfull. Den känslan stannar kvar hos mig efter att jag läst den. Det är en viktig bok och kommer vara till nytta framöver i utbildningar och fortbildning för terapeuter. Ibland är den lite väl filosofisk, men det är också samtidigt en av bokens styrkor.

Den systemteoretiska analysen som presenteras i boken vilar i den systemteoretiska skolan, närmare bestämt den strukturella och den strategiska. Det är viktigt att veta var saker hör hemma, men jag menar att detta är liksom en av flera mittfåror som ska finnas med i familjeterapin. Inte som enda analys, utan som en av de viktiga. Jag läser ju också att de som ligger bakom, Bateson, Bertalanffy, Palo Alto-gruppen, etc. alla bidrar till pusselbitar, på samma sätt som denna bok bidrar.

systemteoretiska analysen

parpsykoterapeutisk behandling

Idag när ledningen ofta efterlyser tydligare arbetssätt och metoder som är ”förpackade” väl (ibland även manualiserade) är denna bok en tillgång. Det finns i den systemteoretiska analysen en robusthet och ödmjukhet i kombination som passar väl in i samtiden.

Om jag fick önska, skulle jag vilja se mer kopplingar och överbryggningar till det breda psykoterapifältet, till de läsare som inte tidigare är så bevandrade i familjeterapeutisk kontext. Jag skulle vilja se mer kopplingar och mindre positionering. Skillnaderna till individuella perspektiv är redan tydliga i sig. Psykoterapeuter som främst arbetar med individer, kanske även i sin par- eller familjeterapi kan i denna bok få stor hjälp att flytta fokus och analysera vad paret eller familjen skulle behöva. Det boken presenterar är relevant för psykoterapeuter inom andra traditioner, men de skulle kanske behöva bryggor in i teorin och praktiken. Jag tror att den systemteoretiska analysen kan tilltala dagens vårdapparat. De bitvis svåra begreppen får sina förklaringar i boken och kanske främst i de många fina fallbeskrivningarna. Detta att jag tillåter mig önska, betyder inte att boken är sämre utan snarare att dess innehåll skulle kunna få en större spridning och användning även utanför familjeterapivärlden.

Boken lyfter också frågan om familjeterapi och familjepsykoterapi, men även skillnaden mellan

parterapi och familjeterapi. Denna fråga är viktig och jag är glad över att den frågan ges plats och jag skulle gärna se att det skrivs mer om denna fråga. Men frågan är inte unik för familjeterapin, den är lika aktuell inom KBT-traditionen med skillnaden mellan KBT-terapeut och KBT-psykoterapeut.

Jag längtar också efter en tid när traditioner inte ställs emot varandra, när man inte måste argumentera för den ena eller andra. Jag är glad över mina färdigheter kring den systemteoretiska analysen och att jag lärt mig så mycket kring den strukturella traditionen och ser inte att det hindrar att jag också analyserar enligt andra traditioner.

Det som jag gillar allra mest och som jag menar är bokens absoluta styrka, är att Madeleine lyfter fram behovet av att göra en grundlig analys i kombination med en ödmjukhet att familjerna har ”vetot”. Analysen som man kan göra med hjälp av det som presenteras i boken är grundlig, robust och praktisk. Jag menar att den inte är analys för sin egen skull, utan för att börja jobba, samgå med familjer och vara till nytta. Jag håller med Madeleine att vi måste göra våra analyser noga, avsätta tid för att tänka och planera våra samtal.

av Marcus Westergren

Läsvärt

Håpets betydning i helsefaglig og sosialt arbeid, Knut Tore Sælør och Rose-Marie Bank

Håpets betydning i helsefaglig og sosialt arbeid - Ei lita bok om det største i verden handler om hva håp er eller kan være, og hvordan håp kan hjelpe mennesker som opplever motgang, utfordringer eller sykdom i livet. Boken fører til refleksjon rundt håp og bidrar til en utvidet forståelse av håpets betydning for god helse og livskvalitet, samt hvordan man kan hjelpe andre gjennom håp. Håp er

et begrep som kan være vanskelig å definere. Det kan ha ulik betydning fra person til person, og i dagligtale brukes det ofte ubevisst, for eksempel når vi håper på godt vær eller en lottogevinst. I boken presenteres ulike syn på håp, og gjennom forskning og eksempler gjøres begrepet håp til noe konkret og håndgripelig. Håp er viktig og noe av det mest betydningsfulle i bedringsprosesser. Ting som tilsynelatende kan virke små, hverdagslige og ubetydelige, er ofte helt avgjørende for personer og pårørende i vanskelige situasjoner. Boken tydeliggjør hvorfor kunnskap om håp er viktig for studenter som utdanner seg for å jobbe i ulike deler av hjelpeapparatet, fordi den omhandler et uunngåelig tema i klinisk arbeid. Håpets betydning i helsefaglig og sosialt arbeid - En liten bok om det største i verden henvender seg først og fremst til studenter og fagpersoner innenfor helse- og sosialfag, som sykepleie, vernepleie, ergoterapi, sosialt arbeid og barnevern.

Läsvärt

verksmötets nutida praktik och teori. Boken beskriver erfarenhet och forskning om socialt nätverksarbete och nätverksterapi. Under de fyrtio år som metoden använts för utredning och behandling inom psykiatri, socialtjänst och därmed besläktade fält har stora framsteg gjorts.

Nätverksboken, Johan Wallmark och Gunnar Forsberg

Alla människor lever i ett nätverk av relationer. Utan dessa kan vi inte överleva. När någon är i fara eller i kris och andra oroas, mobiliseras dennes nätverk, det sätts i rörelse. Utgången av krisen kan hänga på kvaliteten av samarbetet i nätverket. I den tredje, grundligt omarbetade upplagan av Nätverksboken - om mötets möjlighet, möter läsaren nät-

Läsaren får ta del av den rika metodutveckling som ägt rum inom struktur- och processorienterad nätverkspraktik. Tillämpningens hela bredd presenteras, från samtal med klienten/ patienten om hens nätverk, över att rita en nätverkskarta, till stora möten med hela nätverket samlat. Olika praktiker som Signs of Safety, SIP, Framtidsdialoger och Öppna samtal beskrivs och förklaras. Medborgardialoger och organisationsformer som bygger på nätverksmötets dialogiska och demokratiska principer presenteras. Olika sätt att tillämpa nätverksperspektiven inom skilda fält beskrivs av yrkesutövare, som även delar med sig av sina professionella och personliga reflektioner.

Perspektiv som gör skillnad : meningsskapande samtal i praktiken, Johan Bysell och Michael Hjerth

En heltäckande bok om konsten att samtala! Forskning har i decennier visat att relationen är viktigare än metoden när det kommer till att skapa goda samtal. Men hur gör vi egentligen

Läsvärt

för att skapa goda relationer och hur kan vi förfina våra sätt att få till meningsfulla samtal?

I boken beskrivs konkreta hållpunkter för att bygga relationer, synliggöra behov, utforska känslor, aktivera resurser och undersöka vad vi kallar må-bra-mönster. Vi påminns om vikten av att ha ett tydligt fokus, förbereda oss väl och samtidigt lära oss att improvisera och experimentera.

Vad händer exempelvis när vi lånar synsätt från dem vi möter och översätter perspektiv från dataspelsvärlden till en persons vardagsliv? I bokens avsnitt om spelfullhet ger författarna exempel på hur vi kan låna förutsägbara principer som finns i spelvärlden till att få bättre grepp om vardagen.

Läsvärt

Systemic Therapy and Attachment Narratives - Häftad, Engelska, 2021, Rudi Dallos och Arlene Vetere

Systemic Therapy and Attachment Narratives explores how attachment-based ideas can be used in clinical practice by offering a practical and sophisticated exposition of clinical approaches.

This new edition offers an updated overview of the integrations of attachment, systemic and narrative theory, and practice incorporating key developments in developmental trauma, intergenerational trauma and neuroscience of the emotional brain. It shows how early emotional experiences set the tone of the narratives we develop about our lives and how these in turn shape our emotional connections. This edition is more oriented towards activities and features more visual representations of problematic patterns of interaction, showing their significance for the family members. It also uses clinical examples to provide guidance on using attachment narrative therapy in different clinical contexts and with various client groups.

Mediabruset

Klaras Kalasbra av Eva Edberg i Familjehemspodden https://familjehemspodden.se/ klaras-kalasbra-eva-edberg-forfattare/ Filosofiska rummet - Vad händer om vi tar bort psykiatriska diagnoser?

Allt fler får diagnoser som adhd och autism parallellt med att diskussionen går het om hur diagnoser påverkar individer och berättar om vårt samhälle. Vanliga livsproblem och en tuff skolmiljö och ett hårdnande arbetsliv blir något som medicinen ska lösa, säger en del. Diagnosen skapar förståelse och kan bidra till ett bättre liv, säger andra. De psykiatriska diagnoserna har också blivit en del av vardagsspråket, där vi alla kan ha en släng av adhd, vara lite ”aspiga”, eller drabbas av PTSD.

Vad skulle hända om vi tog bort diagnoserna? Hur skulle det påverka synen på vad som är sjukt och friskt? På vad som är normalt och onormalt? På om problemen ligger hos individen eller hos samhället?

https://sverigesradio.se/avsnitt/ vad-hander-om-vi-tar-bort-psykiatriska-diagnoser

Marelds podcast - ’What Works’

What works är en nystartad intervjuserie med olika utövare av systemteori från olika länder. Det är samtal om hur man kan tänka/möta stora utmaningar och frågor. Vi får möta personer med olika kunskaper och erfarenheter och ta del av hur de arbetar och tänker.

https://mareld.se/what-works/#

Vetenskapliga Symposium 6-7 oktober 2022 föreläsningar på Youtube:

Samband och samspel är ett forskningssymposium om verksamma processer i psykoterapi och andra mellanmänskliga möten. Symposiet anordnades av FFST (Föreningen För Systemorienterad Terapi i Stockholm) i Stockholm den 6-7 oktober 2022.

https://www.youtube.com/watch?v=Hq_TPay_2Dk (Del 1)

https://www.youtube.com/watch?v=x9lEF2j_fUk (Del 2)

https://www.youtube.com/watch?v=cSPYTuLWXtA (del 3)

https://www.youtube.com/watch?v=KIXwCT8Fvbw (del 1)

https://www.youtube.com/watch?v=I66IyiNovPw (del 2)

https://www.youtube.com/watch?v=82wA-pimjNI (del3)

Harry Korman – ’Kan vi se sociala konstruktioner skapas’

Rolf Sundet – ’Når virksomme metoder ikke virker’

SYDOST

7 februari kl 18 Systemcafé med Marianne Gustafsson, leg psykoterapeut och certifierad EFTterapeut i Växjö

15 mars kl 13-16 Föreläsning kring den barnfokuserade samtalsserien “Hela Barn” för separerade föräldrar i konflikt med familjeterapeuter från Botkyrka socialtjänst.

MITT-SVERIGE

7 februari kl 13.30-16.30 ’Familjesamtal utan Barnets röst – vad blir det?’ med Erik Abrahamsson Plats: Altinska skolan, Skolhussallen 5, Sundsvall Anmälan och kostnad: 300:- för medlemmar, 595:- för icke-medlemmar. För mer information och anmälan, se webbsidan.

STOCKHOLM

23 februari Systemcafé med tema, föräldrar i konflikt vid separation. Vi får lära oss om SES, ett digitalt hjälpverktyg som hjälper föräldrar och barn att hantera den livskris som skilsmässa oftast innebär.

24 mars FFST Årsmöte med spännande gäst. Mer information kommer.

12 maj ‘Finding one’s place: Theory and practice of systemic-dialogical therapy’ with Paolo Bertrando och Claudia Lini Håll utkik på kommande After work där vi delar systemiska tankar över ett glas på något trevligt ställe i Stockholm. Datum kommer snart!

DALARNA

9 mars kl 8.30-15.30 Del 3 i serien Människan i sitt sammanhang med Ulrika Ernvik. Temat för dagen är Familjebehandling- en utforskande och samskapande lek som förvandlar relationer.

Plats: Missionskyrkan, Borlänge, Borganäsvägen 22 Kostnad: 1200:- för icke-medlemmar, 700:- per medlem För mer information och anmälan, se webbsidan eller annonsen.

Kommande konferenser/kongresser

World Family Therapy Congress i Malaga, Spain, för information https://www.ifta-congress.org 18-19 oktober 2023 Svensk Familjeterapi Kongress i Borlänge Mer information kommer inom kort på sffts webbsida 28-31 augusti 2024 Nordic Family Therapy Congress i Bergen, Norge

Se också www.sfft.se för aktuella evenemang och följ föreningen på Facebook, www.facebook.com/ svenskfamiljeterapi, men också de lokalföreningssidorna på Facebook så att du inte missar intressanta evenemang.

Södra www.facebook.com/groups/407896639263380

Västra www.facebook.com/familjeterapiforeningen.vastrasverige

Stockholm www.facebook.com/groups/ffststockholm

Dalarna www.facebook.com/groups/2318192368495836

Mitt-Sverige www.facebook.com/groups/232049741458936

Söker du sidor med information om din närmaste lokala förening så gå in på www.sfft.se och sök på lokalföreningar. Där hittar du kontaktuppgifter. Flera lokalföringar har också egna hemsidor där det finns intressant att läsa och information om aktuella händelser.