SFT nr 3 2025 by Svensk Familjeterapi

svensk familjeterapi nr 3 • 2025

Kunskap finns överalltäven i frustration

Årets familjeterapeut

Vad gör barn trygga?

Ledare

Det var drygt en månad sen att ca. 100 personer samlades tillsammans på den stämningsfulla Storforsen i Älvsbyn för årets familjeterapikongress, ”Samarbete Över Gränserna”. Dagarna var en välkommen paus från livets hastiga tempo för mig. Mellan föreläsningarna kunde jag hämta kraft i naturen. Inga högtraffikerade gator eller folkträngsel. Luften var frisk. Fåglar och forsen bidrog med en lugnande melodi. Miljön möjliggjorde för genuina möten och lärande utan onödiga prestationskrav och stress.

”Vad har du lärt dig från årets kongress?” frågade Tryggve Balldins fru honom i telefonen under torsdagskvällen. ”Att det är bra att vara otrogen,” svarade Tryggve och skrattade. Tryggve återberättade samtalet under hans föredrag i slutet av kongressen. Hans svar var en referens till Rolf Sundets föreläsning som startade

hela kongressen, ”Skillnader som gör skillnader” och är ett svar som har stannat hos mig efter kongressen.

Rolf Sundet förespråkade ett terapeutiskt förhållningssätt som lät sig gå utanför ramarna av en specifik teori eller modell. Med andra ord, att vara otrogen sin metod. I denna otrohet vilar en paradoxal princip: Så fort man övertygas av ett system eller metod så väljs andra system och metod bort. Detta är inte systemisk. Därför ska man vara systemisk och icke-systemisk på en och samma gång.

Rolf talar till ”de andra 40%.” De 40% som inte nödvändigtvis blir hjälpt av en specifik terapiform eller metod. När terapin fungerar är det på grund av att terapiformen är ”evidensbaserad” men vad betyder det när den inte fungerar då? Är dessa personer som inte blir hjälpta resistent till terapi? Kan de inte bli hjälpt?

Rolf köper inte ett sådant resonemang. Verkligt och etiskt evidensbaserat arbete kräver istället ”otrohet,” att terapeuten eller behandlaren utvecklar former och metoder för samtal tillsammans med de som de möter. Så att även ”de andra 40%” får tillgång till jämlik vård. Denna process blir kreativ och medskapande där familjerna och terapeuternas erfarenheter och resurser så väl som andra material bidrar till det evidensbaserade arbetet.

Detta nummer bjuder in till att läsa reflektioner från sommaren och höstens kongresser och systemcaféer. Roger Debourg delar sin dagbok från deltagandet i EFTAs kongress i Frankrike och AnnCatrine Andersson reflekterar över processen som gjorde att kongressen i Storforsen blev till. Anna Forsell delar lärdomar från FFSTs systemcafé, ”Vad gör barn trygga?” och Bill Petitt skriver om relationen mellan vetenskap och

psykoterapi. Det kommer även flera bokoch mediatips och annat smått och gott för höstens ruskiga väder.

Må detta nummer ge inspiration till nya tankar och förhållningssätt. Må den svara an och bekräftar dig i att vi är många som bär och står för medmänsklighet i Sverige och internationellt. Och må den utmana dig att våga vara ”otrogen” din metod när det krävs för att hjälpa de som söker dig och ännu inte fått hjälp.

Allt gott,

Amber Forsberg

Ordföranden

Kära vänner,

Efter en lång brittsommar börjar höstrusket och mörkret krypa inpå. Fortfarande brusar Storforsen i mina öron och jag kan känna den enorma kraften från vattenmassorna, som fick marken att vibrera och vattenröken att stiga upp i luften. Årets familjeterapikongress hade en fantastisk inramning, som skapade en alldeles särskild stämning. Ett tema som blev levande på olika sätt under dagarna i Storforsen, var

Naturen som hjälpare.

En mamma berättar: ”Och pappan… Han kunde sitta och lägga mer ved på elden och se in i lågorna och prata och prata i timmar i sträck… Då var han så lugn och avslappnad. Pojken också, för den sakens skull”

Det här var en av de berättelser vi fick av Tove Laiti och Anne Lene Turi Dimpas från SÁNAG eller SANKS, Samiskt nationellt kompetenscentrum, i Karasjok i Nordnorge. De hade kört åtta timmar söderut kvällen innan för att komma till Storforsen, och skulle köra tillbaka igen samma kväll för att fortsätta sitt intensiva arbete med familjer. De representerade på mycket fint sätt temat för kongressen, som var Samarbete över gränser. SANKS har ett uppdrag att erbjuda tjänster till

den samiska befolkningen i hela Sapmi. Som bekant sträcker sig Sapmi över fyra nationalstater: Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Tove och Anne Lene arbetar på en familjeenhet, som är en specialisttjänst inom BUP. De tar emot barn och familjer, via remiss från BUP, från en stor del av Norge, från de fyra nordligaste regionerna i Sverige och från delar av norra Finland. Familjerna kommer till dem för fyra veckors intensiv familjeterapi, två familjer i taget.

Den del i SANKS föreläsning som verkligen beskrev konceptet Naturen som hjälpare, var när de berättade om sin meahcceterapija, eller utmarksterapi. Under den andra veckan av familjernas vistelse hos dem, åker de på en tre dagars övernattningstur med familjerna och gör aktiviteter utomhus hela dagarna. Det kan vara sådant som att köra hundspann, fiska, rida, besöka rengärden eller plocka bär. De leker och lagar all mat tillsammans, ofta över öppen eld. Och pratar. Samtalen ute i det fria blir något helt annat, berättade SANKS. En annan viktig del av utmarksterapin är att den ger barnen en chans att lära sig nya färdigheter och att klara av saker. Den ger familjerna positiva upplevelser tillsammans och ett mer jämlikt förhållande till behandlarna.

Meahcceterapija är särskilt värdefull för samiska familjer eftersom naturen är en så central del av den samiska kulturen. På så vis blir den en trygg

plats med djupa rötter, som bjuder in till samtal om familjens historia. Men utmarksterapi är också en behandling för alla, konstaterade SANKS. Det är något som Ulrika Ernvik instämmer i. Hon höll ett seminarium om ”Naturen som medterapeut”, utifrån sin bok Ekopsykoterapi. Både Ulrikas och SANKS’ presentationer finns att ta del av på sfft:s hemsida, titta gärna på dem och inspireras.

Kanske ska vi våga öppna upp terapirummen och ge oss ut i naturen med familjer? Det skulle kunna bli en motvikt mot den AI och digitalisering som väller över oss idag.

En annan fin aktivitet kan vara att gå en promenad i naturen med en vän eller kollega, och berätta om varför du är medlem i sfft. Vi behöver på riktigt vända de minskande medlemstalen…!

Om varje medlem värvar varsin ny blir vi dubbelt så många. Vore det omöjligt? sfft behövs för att familjeterapikongresser, systemcaféer,

föreläsningar, webbinarier och internationellt samarbete inom familjeterapifältet ska hända. För att SFT ska ges ut. För att vara en mötesplats och en kraft för familjeterapi och systemiskt arbete.

Återigen vill jag påpeka att alla är välkomna, helt oavsett utbildning! Det enda som behövs är att du har ett intresse för familjebehandling, familjeterapi eller systemiskt arbete.

Det finns mycket att se fram emot under de kommande åren. IFTA:s världskongress arrangeras i Bergen i Norge 26-28 mars nästa år. Nästa Svenska kongress blir i Malmö 22-23 oktober 2026. Och så förbereder vi för fullt för den 14:e Nordiska familjeterapikongressen i Uppsala 17-20 augusti 2027!

Varma hösthälsningar, Lotta Beskow

Ordförande sfft

Svensk Familjeterapi

Redaktonen: Amber Forsberg

Layout: Magnus Olerspiattodesign.se

Annonsera i SFT!

helsida 2 000 kr

halvsida 1 000 kr kvartssida 500 kr

Maila till Eva Dahlgren eva.a.dahlgren@gmail.com

Utgiven av SFFT

Ordförande: Lotta Beskow

Kassör: Eva Dahlgren

Sekreterare: Helena Prahne

Vetenskaplig sekreterare: Kristina Edman

Informationssekreterare: Susan Hanshoff

Ledamöter:

Ann-Catrine Andersson

Amber Forsberg

Bibbi Gundersen

Maria Åhman

Mats Höjing

Skriv! Skriv! Skriv!

Bidrag till nästa nummer och feedback

Manusstopp 23 november 2025 sftredaktion@gmail.com

facebook(sfft)

hemsida www.sfft.se

ISSN 3035-7411

Kunskap finns överallt - en resedagbok

Söndag 24 augusti

Kanske borde en erfaren socialarbetare, som arbetat med familjer inom både socialtjänst och BUP, redan ha deltagit vid någon familjeterapikonferens. I mitt fall har det dock dröjt, men imorgon reser jag till Lyon för att delta i EFTA-RELATES 2025. En konferens med fokus på familjeterapeutisk och systemisk praktik, teori och forskning. I denna text kommer jag att göra ett försök att berätta om mina upplevelser under denna resa. Om jag känner mig själv rätt kommer det att vara en blandning av saker som jag kommer vilja berätta om i denna text. För att säga något kort om mig själv så arbetar jag som kurator på BUP och studerar till psykoterapeut på Göteborgs universitet. Som sällskap på denna resa har jag två klasskamrater, Sofia och Linda, och vår gemensamma bekanta Elin.

Som för många andra händer det något med mig såhär kvällen innan jag ska resa. Det är svårt att komma ner i varv, kanske framförallt för att jag ser fram emot att resa iväg. Det är dock med en skavande känsla kring mitt familjeterapeutiska arbete som jag reser med till Lyon. Det gör något med mig som person (och terapeut) att arbeta i en organisation som BUP. En organisation som på många sätt förväntar sig att jag ska inta andra perspektiv än det som jag själv tror på, och där viss forskning och vissa metoder ges företräde och utrymme. Det är en miljö där jag som systemiskt tänkande terapeut får kämpa med att upprätthålla mitt perspektiv i relation till kollegor och familjer, men utan att bli för annorlunda. Att förhålla sig till det konstant tar till slut ut sin rätt, och den senaste

tiden har energin minskat och tvivlet har smugit sig in hos mig. Några av de frågor som dykt upp hos mig den senaste tiden är: Varför tror jag på det systemiska perspektivet egentligen? Vilka belägg har jag för att familjeterapi kan vara hjälpsamt? Och vad spelar det för roll om jag förstår och tror på familjeterapi, om det ändå inte är någon annan som tror på det jag delar med mig av?

Kloka personer omkring mig påtalar att denna upplevelse går att förstå. Jag kan också se betydelsen av den kontext jag befinner mig i dagligen, och den effekt som den har. Men denna insikt till trots: hur vänder man gryende tvivel till tilltro? Resan till Lyon kunde därför inte komma vid en mer lämplig tidpunkt. Trots tvivel finns det hoppfulla känslor inför denna resa. Förhoppningar om att återvända till Göteborg med stärkt övertygelse kring systemiska idéer och familjeterapi, som ger både tilltro men också lust.

Men också förhoppningar om att konferensen blir en injektion som ska ge både energi och stimulera kreativitet inför hösten. Imorgon bär det av.

Tisdag 26 augusti

Vi har nu kommit fram till Lyon efter ca 36 timmars resa. Med tåg har jag och Sofia fått se centrala delarna av Europa från vårt tågfönster, med vackra vyer och byar, och till slut tagit oss till den franska regionen Auvergne-Rhône-Alpes och dess huvudstad Lyon. Jag vet, tåg är inte särskilt tidseffektiva. Flyget tar både kortare tid och kostar lika mycket. Men förutom de miljömässiga skälen till att öka tågresandet så är

överallt - även i frustration resedagbok från Lyon

det ett fantastiskt alternativ i den samtid som annars rusar fram. För även om det står att tåget reser i 314 km/h på displayen mellan Frankfurt och Lyon blir tågresan samtidigt något väldigt långsamt, som skapar utrymme för annat. Det gör att saker, tankar och samtal tillåts ta lite längre tid. Det öppnar upp för ‘loitering around’, om man så vill. Ett utrymme att låta tankar snurra klart, tankebanor som man annars inte hinner tänka färdigt. Det är under vår resa ner till Lyon som jag inser hur mycket som flugit runt i huvudet den senaste tiden men som nu kan stillas för varje timma som tågresan pågår. Jag ångrar nu att jag valde att boka ett flyg hem på söndag.

Under tågresan ner funderar jag och Sofia över familjeterapins relevans, vad vi sett i våra samtalsrum som vi upplevt som både svårt och roligt, och hur vi ser på oss själva som terapeuter. Det är samtal som kanske väcker frågor, men som samtidigt ökar uthålligheten hos mig att finna mig i att inte ha svar på allt. Att saker får vara osäkra, och att det ändå finns vägar framåt. Kanske är poängen ibland att det inte går att veta alla svar. För egen del blir det samtidigt lite mindre ensamt i det tvivel som jag oftare känner av. Vi pratar också om hur livet format oss på olika vis, och om livet som pågår här och nu. I Lyon möter vi Linda sent på kvällen, vi diskuterar vad vi ser

fram emot att se under konferensen och laddar för onsdagens uppstart i Lyons kongresscenter.

Onsdag 27 augusti

Valet att boka boende på halvön La Presqu’île mitt i centrala Lyon har visat sig vara ett väldigt lyckat val. Inte bara har vi lagom promenadavstånd till konferenscenter och Lyons universitets campus där konferensen hålls, utan vi har omedelbar närhet till mat, kultur och historia utanför hotellets port. Efter en god natts sömn och frukost gav Sofia, Linda och jag oss ut i Lyons morgonpuls. Vi promenerade denna kvalmiga morgon längs med floden Rhône öster om halvön, genom parken Tete d’Or och sedan vidare till konferenscentret i Lyon och konserthallen L’Amphithéâtre. En mäktig känsla väcktes hos mig när vi klev in, och vi möttes av tonerna av Pink Floyds ‘Echoes’. Ett gott omen om något, enligt mig.

Lugnet övergick så småningom till sorl och ljudnivån steg allt mer. Ordförande för EFTA, Umberta Telfener, inleder konferensen och i sitt öppningsanförande berättar hon att konferensen samlar 1600 deltagare från 66 länder. 18 personer från Sverige är tydligen anmälda. “Stor andel av svenskarna från Göteborgs universitet ändå”, konstaterade vi. Jag uppskattade Umbertas resonemang om att koppla samman forskning med kreativitet, och att vi behöver vara generösa med varandra för att vi skall kunna ta oss framåt och utvecklas. Det som slog an något ännu mer hos mig var när Umberta uttryckte att “kunskap finns överallt - även i frustration”. I en annan värld och tid, där jag hade haft lite mer mod, hade jag efteråt bett henne berätta mer om det. För frustration är något som också kommer med tvivel i mitt fall. Jag hade önskat höra mer om detta från henne.

Samtliga deltagare i salen genomförde sedan en övning som påminde oss om omvärldens pågående krig och konflikter. Det var sorgset samtidigt som det var kraftfullt, och jag var knappast ensam om att uppleva en önskan om att bidra till förändring. Jag beundras alltid av människor som lyckas få stora grupper av människor att mötas och göra saker tillsammans, så även denna gång. Innan lunch lyssnar vi till ett nytt anförande av Umberta Telfener samt från ordföranden för RELATES, Marcelo Ceberio. De lyfter fram viktiga utgångspunkter för systemiska terapeuter i tider av krig och aktivism, hur vi idag är fast i linjära modeller samt polariteter. Förändring behöver istället förstås ur ett mer komplext perspektiv. Men det som lever kvar hos mig nu några timmar senare är frågan om hur världen blir till. Upptäcks den eller utvecklas den? Här tar jag rygg på Umberta. “Vår position är att vi skapar världen, vilket är en systemisk epistemologi”, säger hon. Det blir hoppfullt för mig att tänka på och utgå ifrån, något jag kan bära med mig in i samtal med människor framöver. Det finns en kraft i att tänka att världen går att skapa, och att saker inte bara händer en. Det skapar god känsla inför vad kommande dagar skall kunna ge mig.

Den intressanta konferensagendan till trots valde vi spendera eftermiddagen i olika kvarter i Lyon. Vi besökte saluhallen Les Halles de Lyon Paul Bocuse och åt god lunch, där samtal om höstens kurser på psykoterapeutprogrammet, handledning och förmiddagens innehåll avhandlades. Elin mötte upp oss då hon rest ner under förmiddagen och vi avslutade dagen med middag på restaurangen Le Troquet. Morgondagen innehåller både symposium och workshops på universitets campus. Nu på kvällen tänker jag på vilken skillnad det gör för ens känsla av tilltro och samhörighet att spendera några timmar

tillsammans med andra likasinnade. Både i det stora formatet, men också i det lilla.

Torsdag 28 augusti

Campus Berges du Rhône, som tillhör Université Lumière Lyon 2, har tagit andan ur mig lite. En historisk stenbyggnad med olika franska budskap på väggarna på utsidan (Liberté, égalité, fraternité), där fyra stora byggnader tillsammans med huvudbyggnaden Palais Hirsch i mitten bildar ett campus som är svårt att inte bli imponerad av. Varje del förfogar över varsin innergård med grönska, där man kan vara utomhus innanför byggnadens väggar. Korridorer och passager som alla känns nya för en, även om man gick förbi någon halvtimme tidigare. Myllret av människor som är på väg mot någon sal för att ta del av systemiska tankar, idéer och projekt har varit både något stressande men också härligt. En inspirerande miljö att befinna sig i.

Som ni förstår har dagen ägnat sig åt att orientera sig runt i byggnaden och supa in atmosfären med alla andra deltagare. Men dagen har också inneburit andra intressanta möten och tankar. Den inleddes med ett symposium med bland andra Carlos E. Sluzki och Peter Stratton (båda professor emeritus på sina respektive universitet) kring metoder och kreativitet. De samtalade om vikten av att inte reducera betydelsen av kreativitet till förmån för strukturella metoder. Sluzki illustrerade detta i en berättelse där han blev ombedd av andra att imitera Freud mer i sitt arbete. Reaktionen blev att han bad personen fara och flyga, för att beskriva det milt. Han menar på att andras arbeten och metoder alltid kommer att passera igenom en själv som terapeut. Det går därför inte att imitera någon annan, och när vi slutar imitera andra blir vi också mer kreativa, betonar Sluzki. Kreativitet

är också grunden för att skapa nya hjälpsamma metoder och strukturer. När ett arbetssätt inte fungerar utvecklas det vidare av människors kreativitet, som i sin tur skapar nya arbetssätt och strukturer, belyser flera av föreläsarna. Senare lyfter Stratton fram vad som krävs för att kreativitet ska vara möjligt, bland annat behovet av en trygg bas, en egen vilja till kreativitet och att använda eventuella snedsteg till utveckling. En del av mig blir upplyft av detta, en annan del blir frustrerad. Jag konstaterar krasst för mig själv att vissa kontexter skapar fler hinder än andra, men funderar också på vad som är möjligt att göra trots dessa hinder.

Under en längre tid har det dock varit ett specifikt namn som varit inringat i min kalender inför denna dag: Peter Rober. Under utbildningen har vi läst hans bok In Therapy together, och som snabbt blivit en favorit hos mig. Salen är full och fokus är hur emotionsreglering kan ske i familjeterapeutiska samtal. Peter inleder med att prata om grundläggande kunskaper om psykoterapi (det funkar ibland, men inte alltid) samt den stora betydelsen av andra faktorer än specifika metoder för utfallet i psykoterapi (terapeutegenskaper, allianser med familjen). Han belyser därefter betydelsen av att känna tvivel som professionell och terapeut, att samtidigt uppskatta sig själv som person, samt att systematiskt efterfråga feedback i syfte att bli en effektivare terapeut. Det är människors upplevelse av psykoterapi som har större koppling till dess utfall,

inte terapeutens upplevelse. Han övergår sedan till att prata om teorier kring emotionsreglering och alliansens betydelse för detta i familjeterapi. Han för fram att i familjeterapi är vi mer intresserade av den gemensamma emotionsregleringen, “co-regulation”att vara kvar i ett fönster av gemensam tolerans för det som upplevs i rummet. Det som jag tycker Peter belyser så himla tydligt, både i sättet han pratar och i vad han visar på scenen, är vikten av terapeutens inre dialog. När något händer i rummet behöver vi föra en dialog med oss själva om vilken betydelse det som sker har i familjen, och vad kan jag som terapeut bidra med. En inspirerande timme flyger fram och tar slut abrupt. Jag hade kunnat lyssna en hel dag.

Utöver detta har vi också lyssnat på symposium och

workshops avseende ätstörningar med samsjuklighet samt indikatorer för dessa, hur neuroforskning kan informera psykoterapi och även om hur en kort krisintervention utformades i Kanada under pandemin. Under eftermiddagen tog regnet över en stund, och vi tog oss in på hotellrummen. Därefter har kvällen fokuserat på samtal om Sluzkis “fuck you” gentemot andras tyckande, men också hur vi kan ta med oss kunskaper från dagen och göra något av detta i våra samtalsrum hemma. Flera av oss brottas kring innehållet i vad vi hört under dagen. Även om vi lär oss saker så skaver vissa delar. Tillsammans gör vi dessa känslor mer begripliga, och det blir mer förståeligt varför det skaver. Det känns fint att kunna hjälpas åt i detta.

Fredag 29 augusti

Där gårdagen till stor del fokuserade på teori blev dagens aktiviteter mer blandade. I en överfull föreläsningssal ska Peter Rober, tillsammans med Federico Ferrari, presentera och samtala om terapeutens positionering i samtal med familjer. Vi samtalar om mångfalden i familjer, och Peter menar att vi behöver fantasi för att kunna föreställa oss vad som sker hos respektive familjemedlem under samtalet. Tystnad hos en tonåring, eller föräldrarnas tjat och gnäll, kan istället ses som uttryck för andra behov, eller rent av rädsla för att uppfattas på olika vis. Vad dessa behov och rädslor är kan fantasin hjälpa oss med, menar Peter. Federico berättar sedan om hur vi kan förstå vår positionering under samtal genom att reflektera kring hur vi ser på vetande, makt och ansvar, och att det är centralt att vi funderar över dessa perspektiv i vår praktik. Vi behöver flexibilitet i mötet, men samtidigt värna om vår epistemologiska utgångspunkt, hur vi förstår det som beskrivs och sker. Vi behöver detta för att kunna fortsätta “dansa” med

människor vi möter, menar Ferrari. En fin slutkläm på en intressant föreläsning.

På eftermiddagen deltar jag och Elin i en workshop som handlar om att göra en emotionell mappning av hemmet. Fokus är att kartlägga och upptäcka hur personer upplever hemmet, till exempel var de känner sig trygga och otrygga i hemmet. Då kan man också undersöka vad som kanske har skett som ligger bakom dessa olika upplevelser. Det handlar om att kunna ge uttryck för det som är svårt att enbart prata om - synliggöra det osynliga - och att tillsammans illustrera dessa platser utifrån de känslor, erfarenheter och minnen som finns. Hemmet är samtidigt en plats som präglas av det som har skett i tidigare led i familjen, där mappningen kan bli ett sätt att få syn på dessa spår. Vi pratade också om hur verktyget kan användas på olika sätt, exempelvis utifrån plats (mappning kan ske av det egna hemmet, skolan eller annan viktig miljö) och utifrån tidsperspektiv (nutid, dåtid, framtid).

Senare hamnar jag, Elin och Sofia i en workshop kring utvecklandet av metaforer i samtal. Människor använder metaforer i språket nästan hela tiden, och att använda människors metaforer blir ett kollaborativt grepp i syfte att få fram deras kroppsliga upplevelser och levda erfarenheter. Metaforer blir ett hjälpsamt verktyg att dela och att förstå. Det sker både i språket men dessa kan också visas och göras i rummet. Jag slogs av den kreativitet som vår föreläsare Tomas Fondelli illustrerade. För hur hade Du målat en bild av känslan av att “det finns en mur mellan mig och min partner”? Och på vilket sätt hade jag anordnat klossar för att illustrera en känsla av att “vara instängd”?

Denna “semantiska lekplats” skapar utrymme för att utvidga berättelser, att synliggöra både behov

och förmågor, som baseras på personens egna sätt att beskriva sina liv. Tomas pratade om att skapa ett samtal “som om” vi kunde veta mer om den metafor som personer använder, hitta fler detaljer och få syn på de dynamiska aspekterna som finns i metaforerna. Dessa aspekter kan sedan kopplas ihop med deras aktuella liv, där möjligheterna finns. Här går mina tankar till Bateson och “en skillnad som gör en skillnad”, att hitta sätt att förstå situationer på nya sätt. Där lösningar blir kopplade till metaforen (som personen använder sig av) också kan stärka agens hos människor i sitt vardagliga liv. En tankeväckande föreläsning på många vis.

Både workshopen med metaforer, men också den om mappning, ger mig inspiration till att iscensätta och göra saker i rummet. Det var också ett skönt avbrott mot de tidigare mer teoribaserade inslagen som var igår och på förmiddagen. En sak jag tänkte inför att resa ner till Lyon var att våga delta under någon aktivitet som kan öppna upp för kreativitet. Med den möjliga risken att det skulle bli lite ovanligt för mig, då jag ofta finner mig själv bli både obekväm och nervös i liknande sammanhang. Därför har dagens eftermiddag inneburit en injektion av kreativitet och en positiv upplevelse, med fler tydliga idéer kring hur jag kan vara kreativ i rummet. Efter dagens föreläsningar, workshops och sena middag är det nu dags att stänga ner för dagen. Men det är förvånansvärt hur snabbt man hamnar i en sydeuropeisk rytm. Middagar vid 21 är inte vardagsliv i Sverige för en småbarnsförälder direkt.

Lördag 30 augusti

Det har varit en betydligt tröttare dag idag. Trots en solig morgon i Lyon, med en morgonpromenad till Place Bellecour med kaffe och croissant, och trots ett trevligt besök på matmarknaden Marché Alimentaire

Saint-Antoine Célestins, var tröttheten mer närvarande hos mig. Promenaden till campus gick långsammare än tidigare. Men det skulle visa sig bli en ny kreativ förmiddag trots detta, där den stora behållningen blev en skattjakt.

När möjligheten att delta i en “ADHD-treasure hunt” dök upp blev det en möjlighet som jag inte kunde gå miste om. Skattjakten är en gruppintervention för barn med ADHD och deras föräldrar. Skattjakten handlar om att uppleva glädjefyllda ögonblick tillsammans, att göra barn till hjältar i sina egna liv och där föräldrar ges möjlighet att vara hjälpsamma på nya vis. Att skapa nätverk mellan familjer samt fokusera på (och utveckla) styrkor och förmågor. Tillsammans med Dahlia från Universitet i Strasbourg (som spelade förälder) spelade jag ett barn som fick bestämma vilken superhjälte jag ville vara, vilken mentor jag ville att min förälder skulle bli för mig och sedan pröva olika övningar att samarbeta tillsammans. Det var både lustfyllt och tankeväckande att för en stund få “vara” Batman, fundera över ens styrkor som superhjälte och att sedan också fundera vad man behöver hjälp med trots att man är en superhjälte.

Mellan alla övningar under workshopen funderade jag över hur jag kan skapa fler meningsfulla övningar i syfte att skapa kontakt och glädje (om än för enbart en stund) i olika familjer. Vilken av mina familjer jag träffar idag skulle till exempel behöva arbeta fram ett hemligt handslag, som kan bli ett sätt att mötas när det varit en svår situation? Och vad skulle det kunna ge en familj att få prata om barnet som hjälten i sitt eget liv? Det blev en av de mer kreativa stunderna under konferensen för mig. På samma vis som gårdagens workshops skapade detta idéer om nya kreativa aktiviteter i samtalsrummet. Dessutom fick jag en ny systemisk kompis från Strasbourg på köpet.

Imorgon åker vi hem. Jag funderar över var jag befann mig i början av resan och i denna text: gryende tvivel men med hopp och förväntan. När jag nu avslutar resan till Lyon så har tvivlet inte försvunnit, men det har krympt. Det gör det enklare för mig att se och vidröra de idéer och teorier jag känner mig hemma i, och som jag vill utgå ifrån i mitt arbete. Kontakten med dessa har ökat denna vecka. Jag känner mig också tryggare i att kommande termin kommer ge ytterligare förankring och trygghet i systemisk och familjeterapeutisk praktik. Men det som fastnat tydligast hos mig är att världen är något som skapas. Frågan är vad jag vill göra med den idén framöver. Kanske är det att välja att titta på tvivlet och frustrationen, och se vilken

kunskap som faktiskt finns där. I linje med Umberta Telfeners öppningsanförande: Kunskap finns överallt - även i frustration.

6 september - Epilog

Det har nu gått nästan en vecka sedan jag kom hem från Lyon. Vardagen kickade igång omedelbart och obarmhärtigt. Men från Lyon hänger fortfarande känslor kvar som dels handlar om minnen från promenader i staden och saker vi har åtnjutit, dels också upplevelsen av att få vara tillsammans med andra personer som tänker systemiskt. Jag kan fortfarande tänka på exempel som Peter Rober berättade om under sina presentationer och att få vara superhjälten i sitt eget liv. Det blev den uppstart för terminen som jag någonstans hoppades på. Jag ser fram emot att krympa tvivlet ytterligare med hjälp av både lärare, handledare och kollegor på psykoterapeutprogrammet i höst. Jag kommer också bära med mig upplevelsen av staden Lyon, en stad jag gärna vill återvända till.

Avslutningsvis vill jag passa på att uttrycka min tacksamhet gentemot Sofia, Linda och Elin. De har delat med sig av sina tankar och sina liv, ställt nyfikna frågor till mig och varandra, och tillsammans har vi vänt och vridit på det vi hört och sett på ett givande vis. Denna text hade inte kommit till utan deras uppmuntran och generositet. De har haft stor betydelse för känslan av samhörighet, och även mitt lärande, som veckan i Lyon har inneburit för migsom terapeut och som person. Tack!

Hoppas ni haft någon behållning av denna text.

/Roger Debourg

När tant grön, tant brun, tant blå ordnade kongress i Storforsen

Tant gredelin fick en förfrågan om hon kunde ordna kongress någonstans i Norr. Hon tackade ja för hon ville träffa vänner och bekanta som finns runt hela Sverige. Hon skickade ut en fråga om någon ville hjälpa henne och hennes systrar anmälde sig. Tant grön och tant brun tyckte även de att det skulle vara kul med en kongress då det så sällan finns något de kan åka på, då det mesta är så långt ifrån. Senare anmälde sig även deras granne farbror blå. Farbror blå fick både när deltagarna kom och for med tåg och flyg köra upp och ned hela tiden med en minibuss. När alla skulle hem ställde även andra deltagare upp och körde ner folk till tåg och flyg, då det inte finns fungerande transporter upp till Storforsen, allt fick man hjälpas åt med.

Man började på onsdag kvällen med egen lagad mat. Råvarorna var skänkta av lokala producenter som Svantes vilt och bär, Nylén Hugosson, delikatessfabriken och polarbröd. Den som skulle sponsra kaffeosten backade ur så det fick man köpa. Man bjöd även på Kokkaffe. Det man bjöd på var renskav i mjukbrödstrut med dressing, kolbulle med bacon och lingonsylt. Det avslutades med kaffe och kaffeost. Många satt vid eldarna vid älvstranden och myste samt minglade.

Torsdagen började vi med Rolf med ¨Skillnader som gör skillnader-organisatoriska och professionella ramar för en jämlik och samverkande sjukvård¨, Kristina och Karin fortsatte med ¨Samtal mellan Praktik och Forskning¨,

tant gräddelin och farbror

Storforsen

SANKS fortsatte med ¨Naturen som part i samverkan och systemteoretisk psykoterapi?!¨, både de och vi andra hade velat ha mer men de fick bara borta den tid de hade. Det skulle vara tillbaka och jobba på fredag. Vi avslutade föreläsningarna med lite om närmiljön På kvällen var kongressmiddagen med tre-rätters middag. Årets familjeterapeut tillkännagavs. Det blev Tryggve Balldin. Även åretsredaktör och kongressgeneral primerades (kanske inte lika seriöst som årets familjeterapeut). Lilians orkester spelade fram till 22.00 och sedan var det spellista som gällde med lite dans. Lilian är själv psykoterapeut och tidigare medlem i föreningen.

På fredag genomförde vi årsmöte och alla i riksstyrelsen sitter kvar. Dagen fortsatte med flera parallella föreläsningar. Matz och Carin med ¨ De subjektiva sanningarnas möten: en erfarenhet av ett språksystemiskt arbete¨, Katarina med ¨ Den systemiska verksamhetsmodellen inom barnskyddet i Finland - Att skapa förtroendefulla relationer och dialog i barnskyddsarbete¨, Nehrin med ¨ Vilka effektiva metoder och terapeutiska komponenter finns för familjer med ungdomar som uppvisar antisocialt eller kriminellt beteende? ¨, Sandra med ¨ Anknytningsbaserad familjeterapi i familjer med Anorexi¨, Ulrika med ¨Naturen som part i samverkan och systemteoretisk psykoterapi?!¨Tryggve fick avsluta kongressen med ¨Vad menar vi med ordet ”systemisk”? En del stannade även kvar under helgen efter avslutad kongress.

Arbetet över gränserna fungerade med att vi hade föreläsare både från Norge och Finland. Det var dock ingen kommun som tagit chansen att skicka deltagare från olika verksamheter för att få det att fungera med samarbetet mellan t.ex. BUP/ skola/soc./polis under kongressen (alla har varit inbjudna så även en del frivilligorganisationer).

Samarbete över gränserna kan alltid bli bättre, men det

krävs en gemensam grund. Man måste tagga in i varandra och inte som det ofta är att man vaktar sin egen gräns och inte gör ¨för mycket.¨ Skall samarbetet fungera får den ena ge ena gången och den andre den andra gången. Ett slätt och taggat hjul fungerar inte och vi hade förhoppning om att visa detta men så blev det inte. Hoppas att ni som varit på kongressen kan få till det på hemmaplan istället.

Kongressen hade tur med vädret och inga större förseningar av tåg och flyg förekom som tur var.

En del badade till och med i Piteälven under ledig tid.

De frågor som kom upp 2022 i Nynäshamn som önskvärda områden att arbeta med inom familjeterapiföreningen har vi försökt presentera i detta smörgåsbord med föreläsningar. Men vi fick även inse hur många andra duktiga föreläsare som brinner för familjeterapeuterapin som man hade kunnat ha. Vi hade kunnat hålla på en hel vecka med föreläsningar om familjeterapins fördelar. Vi har fått in många förslag på föreläsare och aktiviteter, tack för det. Familjeterapi är verksamt, och vi har haft en buffé av inriktningar. Allas engagemang och hjälp att få till en bra kongress under ledning av kongress generalen är guld värt. Det gjorde att kongressen blev det den blev. Tråkigt för er alla som inte fått komma för arbetsgivare. Vi får bara hoppas att fler får möjligheten att läsa till familjeterapeuter med dess bredd av metoder och jobba med det. Tyvärr har många själva fått stå för resor och boende under steg-2 utbildningen, en del har fått tiden andra inte. Hoppas ni kan får möjligheten framöver att läsa till familjeterapeuter!

Södra tar nu över stafettpinnen.

Tack för kongressen önskar tant gräddelin.

SAMSPELETS KRAFT – om att ha fokus på det lilla barnet i familjesystemet

Med Monica Hedenbro i Falun onsdag 22 oktober

Hur kan vi förstå och arbeta med små barns kommunikation – även när de ännu inte pratar? Hur kan relationen mellan föräldrar och barn, den så kallade triaden, användas för att främja barns utveckling och även stärka familjen?

Monica Hedenbro, utsedd till Årets familjeterapeut 2007, har lång erfarenhet av forskning och kliniskt arbete kring små barn och familjesystem. Hon har bland annat följt en grupp familjer på BVC från graviditet tills barnet är 18 år och intervjuat och ﬁlmat kommunikationen i deras samspel. Hon har även fokuserat på barn med kommunikationssvårigheter / Svårigheter i parrelationen som är relaterade till tidiga anknytningsmönster / Konﬂikthantering och att handskas med svåra känslor.

Under föreläsningen kommer hon att:

• Visa hur kommunikationen i triaden påverkar barnets utveckling långt upp i åldern. Här görs de första erfarenheterna av hur social kompetens byggs upp.

• Introducera begreppet coparenting, som handlar om hur föräldrar kan samarbeta kring barnets behov och utveckling.

• Presentera metoden MAFI – Mikroanalys och Familjeintervention, som bl.a visat sig användbar i arbet med familjehem.

• Visa ﬁlmer som illustrerar hur teorierna kan tillämpas i praktiskt arbete.

Föreläsningen bygger på samspelsteori, anknytningsteori, utvecklingsteori och familjesystemisk teori.

För vem? Dagen riktar sig till dig som arbetar med barn, direkt eller indirekt – exempelvis behandlare, rådgivare, pedagoger, socialarbetare eller andra yrkesgrupper inom socialtjänst, vård och skola.

Du får kunskap och verktyg för att bättre identiﬁera styrkor och svårigheter i familjers kommunikation –användbart i behandling, handledning och förebyggande arbete.

Om intresse ﬁnns kan en fördjupningsdag med Monica Hedenbro erbjudas vid ett senare tillfälle.

När: Onsdag den 22 oktober kl 9:00-15:30. Fika fr kl 08:30

Var: Föreläsningssalen, vid Falu Lasaretts bibliotek

Kostnad: 700 kr för medlemmar (medlemskap 350 kr), 1 100 kr icke-medlemmar.

Anmälan: Anmälningsformulär Google formulär

Varmt välkommen!

dalarnasfamiljeterapiforening@gmail.com

Vad gör barn trygga?

Hösten första systemcafé hade fokus på mentalisering i föräldraskapet.

Familjeterapiföreningen i Stockholm hade bjudit in Anna Sylvén Björnör och Maggan Hägglund. Hägglund är journalist och författare med flera böcker bakom sig. Sylvén Björnör är familjeterapeut, psykoanalytiker, samt uppskattad lärare och handledare. Tillsammans har de skrivit en bok, som riktar sig till föräldrar, om det komplicerade samspelet mellan barn och dess omsorgsgivare. Boken kommer ut i vår och har i dagsläget arbetsnamnet ”Trygga barn”.

”Vi har vår relationella kunskap i kroppen”

Vi, som ofta, använder oss av samspelsteorier i vårt dagliga arbete med familjer, par och enskilda har den teoretiska aspekten av mentalisering klar för oss. Förenklat beskrivet som att se sig själv utifrån och den andre inifrån. Vi hittar metoder och arbetssätt för att förmedla denna kunskap till de vi möter. Sylvén Björnör lyfter fram att denna kunskap både är en teoretisk kunskap och en kunskap som finns i våra kroppar. ”Vi har vår relationella kunskap i kroppen”, som hon uttrycker det i intervjun. Genom att vara med

barnet bygger föräldern relation med barnet. Mycket av detta sker bortom orden: i hur man ser på barnet, i nyfikenheten på det barnet gör, känner och tänker. Det blir därför viktigt att, som behandlare, lyfta fram dessa aspekter i ljuset och sätta ord på dem.

Vad händer i Dig när du tappar det?

Den kommande boken lyfter fram forskningsrön om vad som ligger till grund för att barn känner sig trygga. Fokus ligger då på föräldrarnas förmåga att:

• prioritera relationen till barnet

• förmå sig att säga förlåt, när man gjort något man inte kan stå för

• vara nyfiken på barnets inre och inte vara för snabb med att ”veta” vad barnet känner och tänker

• hjälpa barnet att förstå sina känslor

• dela barnets glädje

Detta är råd till föräldrar, som får plats på ena handens fingrar. Där fokus ligger på att se barnet och att ta på sig ansvaret att reparera när konflikten kommer. Sylvén Björnö formulerar att föräldraskapet är en ”slippery

road” där man halkar till ibland. Föräldrar kan göra tokiga saker när känslorna svallar. Det viktiga är då att man tar på sig ansvaret för den uppkomna situationen. Att man som förälder öppnar sitt sinne för att förstå hur det blev för barnet, sätta ord på det och be om förlåtelse för det som blev fel.

Jag tänker att det är viktigt att ha med sig detta i mötet med familjer i behandling och terapi. Saker har ofta blivit tokigt i de familjer vi möter. Skammen har slagit till och sedan blir det svårt att prata om. Behandlingen kan ge utrymme att prata om detta och skapa

utrymme att konkret arbeta med i rummet. Det öppnar upp för att lappa ihop trasiga och såriga relationer.

Tack Anna och Maggan!

Anna Forsell

Föreningen för familje- och systemorienterad terapi i Stockholm

Science, psychotherapy

“Psychological treatment is an intervention consisting of specific actions between a person or persons and a mental health professional or designee, with the intent of engaging cognitive, emotional, behavioral, or interpersonal processes, in the service of modifying health or functional outcomes, and whose core assumptions about its procedures and mechanisms of change are founded in psychological science and consistent with scientific understanding.” (Tolin et al., Clinical Psychology: Science and Practice, Oct. 2025)

“The scientific literature in clinical psychology frequently discusses the notion of a science-to-practice gap (or scientist-practitioner gap), which indicates a disconnect between clinical research and practice.” (Schwarzbach et al, Psychotherapy Research, April 2025)

“There is only one science, physics: all the rest is social work.” (James D. Watson. Quoted by Rose: “Lifelines”, 1997)

Over the past twenty-five years there has been a continuous demand that psychotherapists should strive to be “sciencecentered” in their clinical work. For myself as a practitioner, this leads me to wonder what this could mean for how I should think about my work. What exactly would I be doing and thinking if I were to try and be strictly science-based? And, just as importantly, do I think that it is a good and reasonable way of thinking and controlling how I do psychotherapy?

Perhaps the most common methodological approach that is used to relate clinical work and scientific research consists of four steps: first, an unwanted, often painful experience is described by the client; second, this description leads to the possibility of making a diagnosis; third, the diagnosis is used as the key to identifying a “correct” choice of treatment and fourth, the implementation of the selected treatment is combined with adequate check-ups to see that the treatment works satisfactorily. It is steps 2 and 3 that are designed to help the clinician link descriptions of painful experience to the recommendations provided by scientific research concerning relevant and approved treatment methods.

It can be assumed, I think, that the first step is universal to all therapeutic practice.

In the second step, the description provided by the client is matched to a list of descriptions to be found in one of the nosologies of human suffering (DSM-5, ICD-11) until a match is found. This is the act of diagnosing, of course.

In the third step, the identification of a specific diagnosis will then direct the therapist towards selection of treatment. This is done through the naming (of the client’s description) provided by the identified diagnostic category. The diagnosis name then acts as a link with relevant research, informing the therapist what is the currently recommended treatment of choice for that specific diagnosis.

The fourth step, the check-up, can be divided into two parts: continuous checks to see if both client and therapist are satisfied with the process and progress of the ongoing treatment being provided, and a final check at the conclusion of therapy. In an ideal world, there would be routine followups for a longer period (up to two years, perhaps) after the conclusion of therapy.

Of these four steps, steps one and four are relatively uncontroversial. You cannot in good faith start a treatment unless you both know what you are treating and at the same time acknowledging the source of the information which suggests that treatment is needed, and you cannot claim any value for a chosen form of treatment without checking out as to whether it has benefitted the client or not.

However, because of their importance in the attempted establishment of a scientific approach to treatment, steps 2 and 3 have to be submitted to a more critical examination. Stage 2 is perceived as the mechanism by which the correct treatment is to be selected, which makes it very important. Stage 3 is the identification of specific treatments of choice for the identified diagnostic category, which is also very important. In the proposed methodology, these two steps rely for their legitimacy on the assumption that they are the products of

and I

(and based on) accepted scientific knowledge. Indeed, and as a signal of their approval for this approach, Socialstyrelsen provides a list of diagnostic categories and their preferred (and ranked) methods of treatment (including those that are not recommended), which are regularly updated.

Sounds good perhaps. But there are issues, as we all know.

Regarding the material that is central to step 2, there is perhaps no other single idea in psychotherapy (and even within psychiatry) that generates as much conflict as the diagnostic categories contained in DSM-5 and ICD-11. While even within the medical profession itself there are questions concerning its present nosology, it bears no comparison to the intensity of the criticisms levelled at the psycho-social collection of categories (and sub-categories) described in DSM-5. And this criticism continues, even increases, when focus is placed on the way in which they are used in the clinical context, where categories often become translated into entities, often in the form of illnesses - and this despite the explicit disclaimers in the preambles to both ICD-11 and DSM-5. These disclaimers are in the form of explicit statements by the authors (very explicit in the case of DSM-5) that the categories do not identify illnesses (there are no bio-markers that connect any of the psychosocial categories with a specific pathology in the biological substrata), that they cannot be viewed as distinct entities, that overlaps between categories are common, that boundaries are fuzzy, and comorbidity is very common. So, the jury is still very much out concerning the validity of the category approach, and claims to any possible scientific validity are strongly contested.

Step 3 is the matching of scientifically researched models of treatment to specific categories. Interestingly, since the advent of meta-theoretical analysis, the differences between the results of treatment models derived from different mother theories has been shown to be largely insignificant. Thus, the results generated by applied research concerning the effectiveness of different models can at best serve as benchmarks for the therapist, informing her that this particular

approach would seem to be as good (or bad) as any other. This finding is of particular interest, and carries particular weight in any pursuit of science-based performance, as the treatments identified in this step, and judgements concerning their eventual effectiveness, are the most obvious products of recognisable scientific research.

Almost all who are interested in outcome or effectiveness research would agree that a well-designed and well carried out random controlled trial (RCT) is the best way to answer the simple question: “Does this particular approach seem to work with problem-type X?” But even here, questions remain: one obvious example is that if the results of testing X on Y are positive, this tells us only about the relationship between X and Y, and not about the possible success or failure of any other approach. Another example concerns the claim that necessary contextual research demands that steer RCT research skew the treatment situation so that it is often unrecognisable from that met in the daily work of the clinician. Yet another important and major conclusion reached by meta-theoretical approaches in fact suggests that specific treatment models in themselves are of relatively little importance in terms of determining treatment outcome.

Thus, it might be said that the methodological procedure identified here, designed to ensure that our clinical work is science-based, is of questionable scientific validity. The category systems used in DSM-5 and ICD-11 are doubtful, and research into explicit treatment approaches appears to be of limited value. However, if I reject the method, it presents me with a considerable challenge: just how do I define, describe and justify the work that I do? Until I can do that, as a practising psychotherapist I find myself in a curious and wonderful world, in which knowledge and advice are to be found in abundance, but nothing is etched in stone.

Strangely enough, that actually feels quite good.

Tryggve Balldin är årets

I samband med årets familjeterapikongress på Storforsen i Älvsbyn, delades priset för årets familjeterapeut 2025 ut. Årets familjeterapeut är ett pris för en person eller grupp som utmärkt sig inom det familjeterapeutiska området och på ett eller annat sätt lyft fram familjeterapins och det systemiska arbetets betydelse och kraft och därmed bidragit till familjeterapins fortsatta utveckling i Sverige. I år blev det Tryggve Balldin.

I motiveringen till hans nominering står det så här:

”Vi vill härmed nominera Tryggve Balldin, leg. psykoterapeut samt lärare och handledare i psykoterapi vid Lunds universitet, till priset Årets familjeterapeut. Tryggve har under många år på ett enastående sätt lyft fram – men också utmanat – hur vi kan förstå och vidareutveckla det familjeterapeutiska och systemiska arbetssättet. Han har en unik förmåga att inspirera till fördjupad reflektion, med ett outtröttligt engagemang för både det kliniska arbetet och för de människor som möts i terapirummet.

Tryggve är en mycket omtyckt och respekterad föreläsare, handledare och lärare. Genom sina återkommande frågor – “Aha… hur ska vi förstå det här?” – skapar han ett klimat där det är möjligt att utforska, fördjupa och utmana sina perspektiv. Han förmedlar inte färdiga svar, utan hjälper oss att utveckla de frågor vi behöver ställa för att växa i vår professionella roll.

Ett särskilt skäl till vår nominering är Tryggves konsekventa fokus på den lilla människan –barnet, den ekonomiskt utsatta, den som tillhör en minoritet – och vikten av att vårt arbete som familjeterapeuter alltid ska utgå från ett etiskt ansvar. Han påminner oss ständigt om varför det är viktigt att våga göra skillnad i världen, även när det innebär att vi behöver kliva utanför vår bekvämlighetszon. I Tryggves handledning blir det tydligt att vi som terapeuter är redskap för att tydliggöra behov, skapa förståelse och – i samarbete med våra klienter – söka vägar framåt vid svåra livsval. Allt detta görs med ett djupt systemiskt perspektiv, där varje relation och varje del påverkar helheten.

Tryggve Balldin har inte bara fördjupat vår förståelse för det familjeterapeutiska fältet – han har också visat oss vad det innebär att med mod, ödmjukhet och integritet stå upp för det som är etiskt riktigt i behandlingsarbetet.”

årets familjeterapeut 2025!

Tryggve tog emot priset på scenen under kongresskvällens middag, av sffts ordförande Lotta Beskow och ledamot Mats Höjing. Tillsammans med en blombukett från närområdet fick han ett diplom med följande text, skriven av sffts ordförande Lotta Beskow.

” Med ständig nyfikenhet, med mod och ödmjukhet har Tryggve Balldin i många år undervisat och handlett vid Lunds universitet där han med tankeskärpa, humor och empati har väglett studenter att växa i yrkesrollen inom handledning och psykoterapi

Tryggve insåg tidigt värdet av modeller

Han har utvecklat IHF och är aktiv inom FFT

Men för honom blir det aldrig ett antingen – eller Att stanna inom EN modell är inte Tryggves idé

Själva livet är större än någon bokstavskombination. Att se hela dess fulhet, skönhet och komplexitet och göra skillnad för de minsta i den svåraste situation är kanske det bästa Tryggve vet?

Över hela landet är Tryggve Balldin en kunskapsspridare som inspirerar och utmanar oss att ständigt söka vidare.

För visst kan vi bredda och fördjupa perspektivet lite till?

Tryggves systemiska förståelse och etiska kompass hjälper oss att inte gå vill”

Grattis, Tryggve, till priset!

/Amber Forsberg (med texter av andra)

Fokus på Familien

Ett nytt nummer av finns nu tillgänglig!

Volume 53, issue 3, 2025

I detta nummer hittar du följande artiklar:

Ann-Kristin Johansen

«Jeg tenker at jeg har fått en veldig forferdelig barndom» –En narrativ analyse av tilrettelagte avhør om stebarns opplevelserav vold i nære relasjoner

Silje Skaaraas Leitet og Øyvind Reehorst Kalsås

Terapeuten – terapirommets døråpner? En kvantitativ, eksplorativvignettstudie av terapeuters inkludering av barn i terapi

Göran Wasserman

Studie om sexualitetens betydelse i parterapi: Är det ettområde som familjerådgivare bör uppmärksamma?

Erling Fidjestøl

«Det gjorde meg litt sterkere for hvert brev.» Terapeutisk brevkampanje –betydningen av det kollektive aspektet i terapeutisk virksomhet

DEBATT Per Øystein Steinsvåg, Ingunn Lauten Eriksen og Jan Stokkebekk Kommentar på tilsvar til vår artikkel «Fremmedgjort avbegreper» (04/2024)

BOKANMELDELSE Terje Tilden

David Pocock: Expanding the limits of individual and familytherapies. A critical realist approach

Per.Isdal

Zemir Popovac: Barn som utøver vold: fra normalpsykologitil patologi

MINNEORD Frode.Kavli

Minneord over Pål Abrahamsen

Som medlem i någon av sfft:s lokala föreningar får du gratis digitalt tillgång till Fokus på Familien. Kolla med din lokala förening för lösenordet.

Making Sense Together: The Intersubjective Approach to Psychotherapy

av Peter Buirski, Pamela Haglund, Emily Markley (2020)

“As in raising children, in which each unique parent and child pair emerges from the ongoing, mutually influencing relationship, so

it is with therapists and patients. Peter Buirski argues that intersubjectivity is founded on two assumptions: First, our moment-by-moment experience of ourselves and the world emerges within a dynamic, fluid context of others; and, second, that we can never observe things as they exist in isolation. It follows, then, that therapy is not a search for some objective truth, but what is most helpful is the quality of the relationship constructed in therapy, the personal engagement of patient and therapist. Practicing intersubjectively produces an understanding and appreciation of process. Time pressures or goal-directedness do not promote unfolding and illuminating. Patients are striving for health, attempting to correct disappointing, destructive, or traumatizing experiences with their original caregivers, and long for an antidote to ward off such painful effects as shame or self-loathing. From the intersubjective perspective, resistance, or attempts to thwart the therapist’s efforts, may be seen as healthy striving for self-protection. Demonstrating these points with vivid clinical examples, Buirski discusses the key aspects of the relational model and offers clear and practical guidelines for therapists.

Läsvärt

Trans: Fakta, forskning och erfarenheter

Av Edward Summanen, Matilda Wurm, Tove Lundberg, Anna Malmquist, Meg-John Barker, Ida Linander, Axel Repka och Maria Kindstedt (2023)

Hur är det att leva som transperson i Sverige i dag? Ges könsbekräftande vård lättvindigt eller får man tvärtom vänta alldeles för länge? På vilka sätt kan minoritetsstress påverka transpersoners hälsa?

Transfrågor syns alltmer i samhällsdebatten. Samtidigt är många osäkra på vad olika begrepp betyder, vad som är ett gott bemötande och hur livsvillkoren ser ut för transpersoner. Trans är en antologi som förmedlar forskning och kunskap på ett tillgängligt sätt, där ämnet också tillåts vara komplext. Korta intervjuer ger ytterligare inblick i olika erfarenheter.

Boken är skriven för alla som vill lära sig mer om transfrågor. Den ger även guidning och stöd för transpersoner och närstående.

Spiritually integrated psychoterapy: Understanding and addressing the sacred

Av Kenneth I. Pargament (2011)

“From a leading researcher and practitioner, this volume provides an innovative framework for understanding the role of spirituality in people’s lives and its relevance to the work done in psychotherapy. It offers fresh, practical ideas for creating a spiritual dialogue with clients, assessing spirituality as a part of their problems and solutions, and helping them draw on spiritual resources in times of stress. Written from a nonsectarian perspective, the book encompasses both traditional and nontraditional forms of spirituality. It is grounded in current findings from psychotherapy research and the psychology of religion, and includes a wealth of evocative case material.”

Läsvärt

Doing Psychotherapy: A Trauma and attachment-informed approach

Av Robin Shapiro (2020)

Most books about doing psychotherapy are tied to particular psychotherapeutic practices. Here,

clinical author Robin Shapiro teaches readers the ins and outs of a trauma-and attachmentinformed approach that is not tied to any one model or method.

This book teaches assessment, treatment plans, enhancing the therapeutic relationship and ethics and boundary issues, all within a general framework of attachment theory and trauma. Practical chapters talk about working with attachment problems, grief, depression, cultural differences, affect tolerance, anxiety, addiction, trauma, skill-building, suicidal ideation, psychosis, and the beginning and end of therapy.

Filled with examples, suggestions for dialogue and questions for a variety of therapeutic situation, Shapiro’s conversational tone makes the book very relatable.

Läsvärt

Tusen Platåer

Av Gilles Deleuze och Felix Guattari (2015)

Tusen platåer är den andra och avslutande delen av filosofen Gilles Deleuzes och psykoanalytikern

Félix Guattaris monumentala tvåbandsverk Kapitalism och schizofreni. Precis som i del ett, Anti-Oidipus, ifrågasätts såväl strukturalismens grundvalar som den traditionella marxismen och psykoanalysen, men i Tusen platåer är

författarnas teoretiska ramverk – en närmast hallucinatorisk väv av neologismer och kätterskt

bruk av skilda vetenskapliga discipliner –integrerat i bokens själva form. Texten består inte av kapitel disponerade i kronologisk följd, utan av en samling ”platåer” som överlappar och interagerar med varandra och som kan läsas i vilken ordning som helst. Deleuzes och Guattaris oförsonliga kritik av dialektiskt tänkande och enhetlig systematik leder dem kors och tvärs genom historien och det mänskliga vetandet, från den ”arkaiska statens” uppkomst till lingvistikens återvändsgränder, genom den amerikanska litteraturen via zoologin och botaniken och tillbaka till nomadisk metallurgi, minoritär demografi och det epistemologiska motståndet mot ”kunglig vetenskap”. Denna mångfaldiga anordning av vitt skilda linjer och perspektiv genomsyras emellertid av en ständigt närvarande tematik: det sociala fältets förändring i förhållande till konst, vetenskap och politik. Tusen platåer är i flera avseenden ett banbrytande verk som både har citerats flitigt och upphöjts till kultstatus, men som också har rönt ett avsevärt inflytande på de senaste decenniernas samhällskritiska tankeströmningar och idétraditioner.

Systemcafé med Vegard Hanken

torsdag den 23:e oktober 2025, kl 18:30–20:30

Tema: Emotionsfokuserad färdighetsträning för föräldrar (EFST)

Hur kan föräldrar möta sina barns känslor på ett sätt som stärker relationen och skapar trygghet – även när det stormar som mest? Hur gör man när de egna känslorna står i vägen för att se barnets behov? Och hur kan en relation repareras när något blivit fel?

Vid höstens andra systemcafé möter vi psykologen Vegard Hanken i ett samtal om Emotionsfokuserad färdighetsträning för föräldrar (EFST). EFST är en metod som stärker föräldrar i deras förmåga att förstå, validera och stödja barnets känsloliv – och samtidigt hantera sina egna känslofällor. Centrala delar är empatisk validering, reparation efter konﬂikt och att kunna sätta gränser på ett ﬂexibelt och känslomässigt närvarande sätt.

Metoden bygger på emotionsfokuserad terapi (EFT) och har visat goda eTekter i både forskning och klinisk praktik. Studier visar bland annat att EFST kan bidra till minskade svårigheter hos barn och ökad trygghet och välbeﬁnnande hos föräldrar.

Vegard Hanken är legitimerad psykolog, specialist i klinisk psykologi och initiativtagare till Svenska Institutet för Emotionsfokuserad Terapi (SIEFT). Han har lång erfarenhet av att arbeta med barn, ungdomar, vuxna, par och familjer, och är utbildare och handledare i EFT och EFST.

Datum: Torsdag den 23 oktober

- Mingel med tillbehör öppnar upp kl 18:00–18:30

Systemcaféet startar: kl 18:30–20:30

Plats: Malmgårdsvägen 63, Högskolan Sapu, Södermalm

Kostnad: Medlemmar 100 kr, icke-medlemmar 150 kr.

Ingår smörgåsbuTé, dryck och kaTe/te. Betalas via Swish på plats.

Anmälan görs till ordförande Anna Forsell via e-post: ordforande@Tst.se.

Välkomna till att få inspiration och erhålla ny kunskap gällande mentalisering i föräldraskapet.

Mediabruset

Barnpsykologerna, avsnitt 26: Skilsmässor och bonusfamiljer

Psykolog Malin Bergström gästar podden i denna avsnitt och diskuterar nya partners och bonusfamiljer utifrån sin nya bok, Att skiljas med barn: Föräldrar i två hem.

https://poddtoppen.se/podcast/1373262000/ barnpsykologerna/26-skilsmassor-och-bonusfamiljer

Film: Min Lilla Syster (2015)

Stella är på väg in i den spännande och skrämmande tonårstiden, och hon gör allt för att försöka likna storasyster Katja och få mer uppmärksamhet av de upptagna föräldrarna. Men Stella märker att något inte stämmer med Katja, och snart dras hon in i en härva av utpressning, manipulation och lögner. En film om skeva drömmar, syskonrivalitet och det brutala i att växa upp som ung tjej idag.

Familjerådgivaren: Så får du en hållbar relation (14 februari 2024)

Allt fler vänder sig till familjerådgivningen för att få hjälp i sin relation. Socialpedagogen och psykoterapeuten Ina Kurspahic arbetar som familjerådgivare och har flera tips för att hålla relationen stark.

SVT Nyheter Öst har berättat om att acceptansen för terapi och rådgivning i sin relation, tycks ha ökat, när familjerådgivarna i Norrköping och Linköping nu märkt av ett ökat tryck.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/ familjeradgivaren-sa-far-du-en-hallbar-relation

The Wall Street Journal - The Next Big Thing in Luxury Travel: A Family Therapist (14 juni 2025)

Wealthy parents are paying tens of thousands of dollars for a resort vacation with their children where they tackle family dynamics

https://www.wsj.com/lifestyle/travel/luxury-travel-familytherapy-counseling-vacation-a09f0abe?gaa_at=eafs&gaa_n=A SWzDAjOMGHnR9DHRert0LDlSfv2evkQIr1LMgr0snOVZu VjhYWodDzNSzXk2UI0RZY%3D&gaa_ts=68e6cda3&gaa_ sig=9nySrNReQibjs801hJID-UrBhYSmpNiLh38cnQkL1B3QXn AL2aHIf_0gfJtMoCG3fwKgVymQy-m_V18yI8PmOw%3D%3D

Made for Mums - It really does take a village: new research shows family-first therapy helps kids with anxiety (25 june 2025)

A new study from Murdoch University in Australia has found that mental health support that includes the whole family – not just the child – can make a significant difference in reducing anxiety and depression symptoms in young children.

The therapy approach, which focuses on strengthening the relationship between children and their parents, is being hailed as a powerful step towards better mental health support for kids aged 3–11 – especially post-pandemic, where anxiety in young children is on the rise.

https://www.madeformums.com/news/ family-first-therapy-kids-anxiety/

Bli medlem i SFFT!

Svenska föreningen för familjeterapi

Föreningen bildades 1987. Föreningen har cirka 700 medlemmar. Föreningen ger ut en tidskrift, numera nättidning, Svensk FamiljeTerapi (SFT). Som medlem i sfft får du även tillgång till den nordiska tidsskrfit Fokus på

Familien digitalt. Medlem blir du genom din lokalförening. För att hitta din närmast lokalförening se www.sfft.se.

Ingen lokalförening i närhet? Du kan starta en egen lokalförening tillsammans med andra i ditt område. Hör av dig till någon i riksstyrelsen så pratar vi vidare.

Nästa nummer av SFT utges i december 2025.

Håll utkik!

Svenska föreningen för familjeterapi, förkortat sfft, är en ideell förening vars syfte är att representera familjeterapins utveckling i Sverige genom att:

• främja och bidra till teori- och metodutveckling samt forskning inom familjeterapin och dess gränsområden

• representera familjeterapins intressen i offentliga sammanhang och aktivt driva frågar som rör familjeterapin

• verka för spridning av information om familjeterapi som behandlingsmetod

• främja kontakterna mellan familjeterapeutiskt verksamma inom och utom Sverige

• verka för att Svenska och Nordiska kongresser kommer till stånd

• stödja lokala familjeterapiföreningar

• verka för att lokala familjeterapiföreningar bildas i områden där sådana saknas