SFT nr3 2022

Ledare

Ikväll sitter jag vid datorn och försöker hitta orden till denna ledare. Tankarna snurrar. Sommarens vila känns som länge sedan. Hösten är här med sina fina färgar. Livet är i full snurr igen. Efter en lång period av avstånd så har vi börjat att kunna mötas igen och det har varit gott. Tankar och inspiration delas fritt, nya perspektiv gör sig tillkänna och historians visdom klär om sig för att bättre möta nutidens utmaningar. Det är som om draken fick vinden under sig till slut. Samtidigt så blir dagarna kortare och kortare. Vinterns kalla luft viskar en förhälsning. Krig och ekonomiska utmaningar är verkliga hot. Det är svårt för mig att låta det bli att undra vart vi är på väg, som individer, samhälle och mänsklighet. Det finns så många goda krafter, fina möten, viktiga visioner. Och det finns starka krafter som vill separera, isolera och förtrycka. Även i dessa tider står vi inför vägval. Inget kan tas för givit. Våra tankar,

handlingar och engagemang spelar roll och är värt en stund av reflekterande. Vilka blir vi tillsammans? Varifrån har vi kommit? Vad håller vi på med just nu och vart är vi på väg?

En del av mig vill checka ut. System, myn digheter, organisationer och relationer kan bli så tungrott ibland. Förändring tar tid och hoppet lever på kredit. En del av mig vill tro att ensam är starkt, eller åtminstone mindre sårbart, och att om jag väljer att inte vara med i det större systemet så blir allt mycket enklare. Sedan blir jag påmind av ett citat från Gregory Bateson: ’There are times when I catch myself believing that there is such a thing as something, which is separate from something else.’

Ja, det finns tider när jag inte endast råkar tro men vill tro att jag är separat. En del av mig vill checka ut, men en ännu större del av mig vill vara med. Något i mig vill verkligen tro

att ett plus ett blir mer än två. Att helheten är mer än summan av delarna. Och att vi männi skor deltar ständigt i en medskapande process av varandra. Vi är en ovärderlig del i det som blir. Vi har val i vårt agerande, och våra val spelar roll inte endast för oss själva men för det större sammanhanget. Vi behövs, helt enkelt.

Denna höst har jag fått ett smakprov på allt gott som redan görs i Sverige och världen om. Det finns så mycket att berätta, att dela med sig av, och att bygga vidare på. Jag hop pas att med tid och tillsammans med andra, får dela med mig av det jag hör och ser för att både uppmuntra och inspirera. Det finns mycket att berätta om och samtalen fortsätter.

I detta nummer av SFT får vi ta del av ett första avsnitt i Lennart Lorås tankar kring familjeterapins historia och framtid. Förhopp ningsvis blir ni även nyfikna på fortsättningen

som publiceras i de nästa två numren. Vi får även ta del av Bill Petitts tankar kring vad vi håller på med egentligen. Gabriella Henriks son delar med sig av sina tankar och erfaren heter efter att ha varit med på den nordiska kongressen i Köpenhamn. Ni får även ta del av mina reflektioner utifrån Sigga Birna Vals dottirs keynote i Köpenhamn om könsbekräf tande vård och behandling. Det finns även bok-och mediatips till den som söker något att fördjupa sig i och en recension av boken ’Svåra samtal i skolan.’ Njut av det som finns. Bidra med det du kan. Och leva som om du spelar roll, för det gör du.

Amber Cook

Kära vänner!

Ordföranden

Det är en orolig tid vi lever i. Det är en skrämmande tid på många sätt i vår omvärld och kanske även här i Sverige. Det är en tid då alla goda krafter behövs, då engagemang behövs.

Möten behövs. Kanske är vi många som har känt av det mer efter pandemin än tidigare, hur viktigt det är att träffa människor i verkligheten, att mötas för att inspirera varandra.

Hösten 2022 har i mycket känts som året då allt ska hända. Jag var en av de drygt 200 personer som hade förmånen få att vara med på den Nordiska familjeterapikongressen i Köpenhamn i augusti. Det var väldigt roliga och inspirerande dagar, med väldigt många starka bidrag. Om jag ska försöka sammanfatta det jag tog med mig därifrån i några få rader, så handlade mycket om att nå fram till männi skor som på olika sätt lever i en utsatt situation eller svår kontext. Att nå fram med ödmjukhet, lyssnande och respekt. Att vilja och våga vara någon som det kan gå att lita på, åtminstone litegrann. Ett exempel.

Jacob Cilius Vinsten Christiansen från Danmark

berättade om CMM, coordinated mamagement of meaning, som ett förhållningssätt för att nå fram till tonåringar med olika utmanande beteenden. Han formulerade den ”gamla” socialkontruktionistiska tanken enkelt och vackert:

Vi skapar nya sociala världar för varandra när vi pratar med varandra.

Eller, när vi pratar och handlar. För tal är handling, en ”speech act”.

Och en ny eller utvidgad social värld kan bidra till en förändrad självupplevelse som i sin tur möjliggör nya sätt att prata med varandra och agera i världen.

I vårt samhälle, som verkar bli allt mer polariserat och uppdelat, är det kanske det förhållningssättet som behövs allra mest? Att vara beredd att möta människor i alla olika sammanhang, att lyssna på varandra och skapa nya världar tillsammans och för varandra.

För mig bidrog den nordiska kongressen starkt till en känsla av meningsfullhet och motivation för att fortsätta engagera sig i sfft. Den känslan fylldes

på i början av september då vi efter drygt två års fördröjning kunde samla alla lokalföreningarnas styrelser till en inspirations- och visionshelg med inspirerande samtal kring hur vi vill utveckla före ningen. Och i skrivande stund ser jag fram emot det vetenskapliga symposiet i Stockholm i nästa vecka och sfft:s årsmöte. Det blir första gången på tre år som vi har ett större fysiskt möte här i Sver ige. Planerna för en svensk kongress nästa höst har börjat smidas…

Och allt det här tänker jag är saker som behövs. Åt minstone behöver jag dem. Vi behöver träffas för att bli klokare, modigare och gladare. Och vi behöver hjälpas åt. För det är ju såklart också tider då det på olika sätt blåser snålt kring familjeterapin och de systemiska tankarna. Familjeterapiutbildningen i Linköping är nedläggningshotad, och om den förs vinner är det illa. Många upplever att det är svårt att få arbetsgivare att bekosta både utbildningar

och sådant som föreläsningar eller kongresser kring familjeterapi.

Det är lätt för oss systemiskt intresserade att tänka att samhället verkligen behöver just den kunskapen, men samhället verkar inte riktigt ha fattat det än… Så kanske är sfft viktigare än någonsin? Ju fler vi är som hjälps åt och ju fler medlemmar sfft har, desto starkare blir vi och ju mer kan vi göra!

Jag önskar er alla mod, glädje och vila i lagom pro portioner under den här hösten. Och så hoppas jag att vi ses framöver! Varma hälsningar, Lotta Beskow

Ordförande sfft

Svensk Familjeterapi

Redaktonen: Amber Cook Layout: Magnus Olerspiattodesign.se

Annonsera i SFT! helsida 2 000 kr halvsida 1 000 kr kvartssida 500 kr Maila till Inger Bergström ibergstrom57@gmail.com

Utgiven av SFFT

Ordförande: Lotta Beskow

Kassör: Inger Bergström

Sekreterare: Amber Cook

Vetenskaplig sekreterare: Karin Thorslund

Informationssekreterare: Susan Hanshoff

Ledamöter: Ann-Catrine Andersson Helena Prahne Eva Dahlgren

Raymond Valdes

Skriv! Skriv! Skriv!

Bidrag till nästa nummer och feedback

Manusstopp 1 december sftredaktion@gmail.com facebook(sfft) hemsida www.sfft.se

svensk familjeterapi

Rätten att finnas till Könsbekräftande vård i terapi och behandling

’Jag känner mig som en kille,’ säger Elin när hon kommer in genom dörren. Jag har alltid känt så. Hela mig känns fel nu. Jag har bröst. Jag skäms över mina bröst, och mina ben. Titta på dem. De ser inte ut som de ska. Jag känner inte igen mig.

Jag tittar på mig själv i spegeln varje dag och gråter. Jag vill dö. Jag orkar inte detta längre. De säger att jag lider av depression. Jag mår inte bra. Så mycket kan jag säga, men jag vet inte vad jag ska göra. Ångesten kommer över mig. Jag hör någon ropa mitt namn, men jag känner inte igen mig. Så kan jag inte heta. Mamma säger att jag kommer att växa ur detta, att jag vill ha uppmärk samhet. De andra kuratorerna håller med. Jag har en identitetskris just nu. Så kanske det är. Det vet jag inte, men jag är inte säkert på att jag kan stå ut tills jag fyller 18. Jag orkar inte det här.’ Elin har varit i kontakt med sjukvården under en längre

tid. Depression, ångest och problem i familjen har varit arbetsdiagnoser. Idag är Elin tydlig med vad hon vill. Kanske Elin ser sin chans när hen får möta mig för första gången, en utomstående person. Hon vill få stöd i hennes könsidentitet, även om jag ser att hon tvekar medan orden läm nar munnen. Hon undrar om det ens finns hopp till förändring, och i så fall hur skulle det kunna se ut. ’Mamma skulle aldrig tillåta det,’ säger hon och tittar mig i ögonen med allvar, när jag ställer frågor kring hur hon hellre skulle ha det. ’Det är inte möjligt, så får jag inte tänka.’ Vi kommer överens om att jag ska prata med mamma och höra mammans tankar innan vi tar några steg vidare.

’Elin har alltid varit lite udda, men nu har hon mått dåligt under en längre tid,’ förklarar Mam ma. ’Därför tog vi kontakt med er. Elin säger att hon är kille. Jag vet inte. Tänk om detta är bara en fas? Tänk om Elin ångrar sig?! Hon kommer att bli utstött. Alla kommer att tycka att hon är konstig. Hon behöver riktigt hjälp. Kanske en psykolog. Hon skulle ju behöva utredas orden tligt. Skulle hon kunna ha ADHD? Hon vill ju dö

ibland. Det säger hon till mig. Hon behöver vård. Vad ska ni göra? Kan ni hjälpa henne nu? Jag tror inte på det här med att byta kön. Det kommer att gå över. Ni måste se helheten. Ibland säger hon ingenting om det på ganska länge.’

Torsdag den 18 augusti gav Sigga Birna Valsdot tir från The National Queer Organisation of Ice land, en keynote presentation med titeln ’Gender affirming therapy. How to support and work with gender diverse and transgender clients and their families’ under den Nordiska Familjeterapi kon

gressen i Köpenhamn. Under presentationen lyfte Sigga vikten av att bemöta de vi arbetar med på ett inkluderande och affirmerande sätt. Hon me nar att ett inkluderande språk går ofta ouppmärk sammat till den som redan känner sig inkluderad men för den som inte känner att de passar in i normen så kan ett inkluderande språk göra hela skillnaden. Sigga gick igenom viktiga termer som ofta används med människor som identifiera sig på spektrumet HBTQI. Hon gav en inblick i de frågorna som hon ofta möter i terapirummet samt delade med sig av enkla råd för hur vi som

Sigga Birna Valsdottir, Island

behandlare och terapeuter kan vara mer välkom mande i vårt arbete. Jag började nästan direkt att tänka på Elin när Sigga påbörjade sitt föredrag men även på andra ungdomar med berättelser som liknar Elins. De ungdomar som har levt hela livet med att känna att de inte passar in, och har haft mer eller mindre stöd av de närstående i att navigera genom dessa tankar och känslor.

Gender Affirming Care (GAC) betyder att tera peutens hållning är det som bekräftar klientens identifierade kön och inte försöker reparerar den. Terapeuten lyssnar, bygger förståelse, och skapar en trygg plats för klienten att uttrycka tankar, känslor och funderingar utan att döma. Terminologin är nyckeln till att erbjuda denna bekräftande vård. Klienter som blir bekräftade i vården har en minskad risk för både depression och självskadebeteende.

I ett samtal kring könsbekräftande vård är det viktigt att definiera och särskilja begreppet kön sidentitet ifrån sexuell läggning. Könsidentitet handlar om hur en person själv upplever sitt kön. Könsidentitet går inte att se utifrån, det upplevs från individen själv. De som upplever sig vara av det kön som de tilldelades vid födelsen kallas för ’cis’ vilket betyder ’på samma sida.’ Andra ex empel på könsidentiteter kan vara transman (en man som tilldelades könet kvinna vid födelsen), transkvinna (en kvinna som tilldelades könet man vid födelsen), icke-binär (en person vars kön sidentitet inte är kvinna eller man), könsneutral och genderfluid (en person vars kön varierar över tid). Orelaterad till könsidentitet är begreppet

könsuttryck vilket har med hur personen väljer att uttrycka sin kön. En person som identifierar sig som kvinna kan alltså välja att uttrycka sig manligt utan för den skull identifierar sig som man. En person som identifierar sig som ickebinär kan också uttrycka sitt kön på många olika sätt. Hur en person identifierar sig behöver alltså inte gå ihop med hur personen uttrycker sin kön.

Medan könsidentitet handlar om hur man själv identifierar sig så handlar sexuell läggning om vilka personer en person blir attraherad av eller kär i. En persons sexuell läggning är oberoende av en persons könsidentitet och beskrivas med olika termer. Några exempel på sexuella läggn ingar är homosexuell, heterosexuell, asexuell, pansexuell och bisexuell. För att förtydliga så kan en person som identifierar sig som transman (tilldelad vid födelsen kvinna) vara homosexuell, heterosexuell, pansexuell eller ha någon annan sexuell läggning.

Genom att skaffa sig baskunskap och en grund förståelse för de olika begreppen som används så kan behandlare och terapeuter undvika att utsätta klienterna för onödiga frågor där klienten ställs inför att antingen utbilda och förklara sig själv för terapeuten eller denne tystnar inför en upplevd brist på förståelse. En öppen miljö där klienter känner sig välkomna och sedda precis som de är ger rätt förutsättningar för terapi som gör skillnad. När miljön känns otrygg för klienter och familjer så blir möjligheter till förändring och hjälp begränsad.

Detta förhållningssätt blir särskilt viktigt när det gäller frågor om identitet och där klienter är beroende av sjukvården för att få vård och be handling i diverse former. Det faktum att många individer och familjer är tvungna att ta kontakt med sjukvården för att så småningom få tillgång till adekvat vård och behandling gör att klienter hamnar i en utsatt situation där de måste blotta sig inför terapeuten utan att vara säkert på hur terapeuten kommer att bemöta dem. I sådana situationer är det särskilt viktigt att signeralera att du som terapeut är affirmerande så tidigt i kontakten som möjligt så att klienterna känner att de kan ta upp det som är bekymmersamt utan att behöva paketera om bekymren. Detta kan göras på större och mindre sätt så som att ha en pridef lagga hängande på kontoret, presenterar sig med sina föredragna pronomen i introduktionen och bjuder in till olika erfarenheter med sitt språk. På så sätt kan klienten fokusera på det som känns angelägen att prata om i stället för att använda energi till att läsa av vart terapeuten står i frågan.

Könsdysforin är en känsla av obehag eller ångest som kan uppstå hos människor vars könsidentitet skiljer sig från deras kön som tilldelades vid föd seln. Denna dysfori kan vara av social karaktär där ångesten är orsakad av hur andra ser och upp fattar individen. Denna kan också vara en kropp slig dysfori där kroppsdelarna (brösten, händerna, fötterna, axlarna osv) inte överensstämmer med ens egen identifierade könsidentitet. Dysforin

missdiagnoseras ofta som ångest och depression och orsakar mycket lidande hos individen.

Sigga delar ett stycke skriven av en person som upplever könsdysfori:

’Are they looking at me? Do they see that I’m wearing a pad? Do they see my chest? He is look ing at my chest. She definitely knows I’m not cis. Are the toilettes here gendered? I hope I don’t have to use the toilette. They see through me. What are the toilettes like? If they see my feet under the door they won’t believe I’m in the right place. If I pee they will hear I’m not a boy. Do they see what’s in my trousers, did I tuck well enough. I will never be right. Are there mirrors here? I hope not. I hope no one speaks to me, they will hear my voice. I wonder if I am trans? Who am I? Do I want hormones or not? Why me? Why are they still looking at me? Do they think I’m trans? Do they know? Are they trans? Did some one tell them? Who could have told them? They notice my high hairline. They are looking at my forehead. I feel so bad, this will never change. I just look like a boy in a dress, who am I fooling? I will never change. I will always be a freak. I will never pass. Maybe I’m a boy? Maybe I’m both? What if I’m wrong? What if I’m just a lesbian? What if I tell everyone and its not right? What if I will always be a girl? I want to ask for a binder but I don’t dare. I’m sure they will ask me some thing. I want to disappear. No one gets me. Where can I hide? They are looking at how I walk. They

see I’m sitting like a girl. What am I thinking, I’ll never be a real boy. They are looking at my hands, my feet. I can’t stay here any longer. Why did I wear this shirt, it makes me look like a girl. Change the way you are standing now, you stand like a girl. I’m getting a panic attack. I don’t want to live like this. Help me. Anyone…’

För oss som möter individer med könsdysfori är det viktigt att inte avfärda upplevelsen el ler känslan. Bekräfta och acceptera personens upplevelse samt ge hopp genom att hjälpa per sonen att göra framtiden hanterbar. I kontakt med personer med könsdysfori är det viktigt att vara medveten om ens egna fördomar. Vi som terapeuter kommer aldrig kunna förstå individens upplevelse fullt ut. Att vara medveten om detta gör att vi kan behålla nyfikenhet och minimera risken för att avfärda.

För en person med könsdysfori så är familjen ny ckeln till välbefinnande. Här kan familjeterapeu ter och andra yrkesverksamma vara avgörande för inte endast individens välbefinnande men även familjens. Så att familjen kan finnas med som stöd för individen behöver även familjen få stöd i att bearbeta situationen. För vissa anhöriga är detta en stor sorgeprocess. Andra gånger har familjen lätt att kliva in som stöd. Alla familjem edlemmar har egna processer för att komma ut till andra även om det innebär att komma ut som förälder eller syskon till en ’icke-cis’ person. Att ha en person som inte identifierar sig med nor

men påverkar hela familjen. Medan dessa frågor är viktigt att prata om tillsammans i familjen så kan de vara extremt känsliga. Många anhöriga har rädslor kring hur personen kommer att bli bemött och ha det i livet framöver. Därför är det viktigaste arbete med anhöriga ibland att ge fakta och kunskap kring hur HBTQ-personers situation ser ut i Sverige idag samt att bygga kommunika tionsbroar mellan individen och stödnätverket så att individen i frågan lättare kan dela med sig av sina erfarenheter, upplevelser och behov. Dessa broar blir extremt viktiga ifall att nätverket möter motstånd under processen som bidrar till osäker het och självtvivel.

Generellt sätt är det viktigaste för de vi möter att vi är öppna och bekräftande. Individer och familjer som upplever sina terapeuter som stödjande kla rar sig bättre än de som upplever förtryck och ett dömande bemötande. Därför är det avgörande att känna till dina egna fördomar och värderin gar och INTE döma någon annans sätt att vara även när det inte överensstämmer med din egen bild av hur människor ska vara. Ett affirmerande förhållningssätt kan signaleras redan innan ni möter familjerna med en webbsida och informa tionsblad som är öppen och bekräftande. Använd dig av intagsdokumentation/bedömningsmaterial som är inkluderande av ett könsspektrum under möten. När klienten/familjen har presenterat sig, härma deras språk när det gäller pronomen. Anta inte. Om du inte känner dig bekväm med orden eller är osäker kring innehållet, be om förtydli

gande. Ord och termer kan betyda olika saker för olika personer så en fråga som ’Vad betyder ordet för dig?’ bjuder in till samtal utan att sätta klienten i en utbildande roll.

Klienter som känner sig sedd och bemött med respekt kanske inte kommer ihåg dig, men klienter som känner sig förtryckt, utesluten och inte bekräftade kämpar med dessa känslor långt efter att kontakten med dig som behandlare el ler terapeut är avslutad. Klienter som befinner sig utanför könsnormen har tillräckligt att arbeta med utan att behöva också hantera terapeuter och sjukvård som är fylld med fördomar.

När Elin först sökte sig till sjukvården hade hon en egen frågeställning kring könsdysfori. I dialog

med vårdpersonal kom det även fram ångest och depressiva tendenser likaväl som konflikter i familjen. Elin fick vård under en längre tid för dessa svårigheter utan någon större fokus på frågorna som var viktig för Elin. På grund av detta blev även depressionen och ångesten allt mer allvarligt med tid. Kanske skulle det ha varit annorlunda för Elin om Elin hade träffat Sigga när hen först sökte vård. Det märktes i Siggas tal att hon bär med sig utanförskapet, sorgen och ils kan av många missförstådda människor. ’Om jag får be er om en sak,’ avslutade hon föreläsningen, ’så är det att berätta om det ni har hört för någon annan. Det kan göra hela skillnaden.’ Jag tror henne. Vad tror du?

av Amber Cook

Att skydda barn från tidigare generationers våld

Den 13/10 hade vi i lokalföreningen Norr ett nytt systemcafé, som vanligt började vi med en soppa till självkostnadspris och lite småprat.

Sedan hade vi förmånen att få lyssna till Anna Gustafsson och JonErik Nilsson som berättade om sitt arbete med ¨bryta vålds arvet¨ inom socialtjänsten i Skellefteå. De har utbildats i Norge (Stavan ger) i metoden. Förutom att ha kurser för småbarnsföräldrar och blivande föräldrar, utbildar de även ambassadörer. De är ganska ensamma tror de med sitt sätt att arbeta i Sverige. De skulle gärna se att fler arbetade med denna metod då de upplever att den är verksam. De upplever även att det är ett bra förebyggande arbete.

Deras beskrivning (på hemsidan) av kursen är följande:

Har du oro för hur din utsatthet som barn ska påverka dig i ditt föräldraskap? Du kanske redan är förälder till små barn eller fun derar på att bli förälder? Kanske tvekar du på om du ska klara av föräldraskapet utifrån dina erfarenheter av våld. Bryt vålds arvet. Har du själv erfarenhet av våld i din uppväxtfamilj och oroar dig för hur det ska påverka dig som förälder? Centrum mot våld kan ge dig hjälp i din föräldrauppgift genom kursen Bryt vålds arvet.

Forskning visar att vi tar med oss mönster och sätt att agera från våra egna föräldrar och att det kan få betydelse för hur vi agerar mot våra barn. Har du varit våldsutsatt som barn kan det vara vik tigt att ta oron på allvar.

Hos oss kan du jobba med fem till tio andra som har det som du. Gruppen är för dig över 23 år. Kanske du redan har barn upp till fem år, väntar barn eller överväger att skaffa barn. Du kan antin gen komma ensam eller med din partner.

Vi kommer att arbeta oss samman med förmedling av kunskap, enkla övningar/aktiviteter, samtal/erfarenhetsutbyte, tankar och goda lösningar.

Träffarna leds av Jonerik Nilsson och Anna Gustafsson. Båda arbetar vid Centrum mot Våld, Skellefteå kommun och har lång erfarenhet av arbete med våld i nära relationer.

Innehåll i träffarna:

• Vad är ilska? Vad är våld?

• Vad gör det med barn att växa upp med våld i familjen?

• Vad behöver barn för att vara trygg?

• Från skuld och skam (inte våga prata om) till öppenhet och ansvarstagande.

• Hur hantera egen ilska på ett tryggt sätt?

• Vad gör vi om…? Det finns mycket trygghet i att veta vad man kan göra när saker blir svåra.

• Var kan man vända sig när man önskar hjälp som förälder?

För er som är intresserad av att arbeta enligt detta sätt eller få mer information kan ni kontakta dem.

Ring oss på: 073-063 87 70 eller 070-661 23 28

Eller mejla till: jonerik.nilsson@skelleftea.se eller anna.gustafs son@skelleftea.se

Du som inte får tag på oss via telefon, lämna ett meddelande och telefonnummer på vår röstbrevlåda, så ringer vi upp dig.

av Ann-Catrine Andersson Familjeterapiföreningen Norr

XII Nordisk familjeterapikongress Köpenhamn 16-19

Vi var två kollegor från BUP som reste från Östersunds svala sensommar, till ett varmt och soligt Köpenhamn.

Vi sammanstrålade där med två kollegor från Öster sund. Hotellet myllrade av deltagare från Danmark, Norge, Finland, Sverige och Island.

Kongressen med temat ”Missions and Visions” inleddes morgonen därpå med välkomsttal och fantastisk musik av ett danskt jazzband ”Girls in airports”, som spelade så upplyftande, målande och vacker musik som ramade in starten av kongressen med ljus och öppen stämning.

Så följde tre dagar med inspirerande föreläsningar... Först ut att föreläsa var Svend Aage Madsen från Danmark som talade om perinatal depression hos blivande och nyblivna fäder och hur viktigt det är att uppmärksamma dem. Män som lider av detta har ofta egna dåliga erfarenheter från sin uppväxt och som tillsammans med kulturella krav kan leda till en internaliserad ambivalens mellan att å ena sidan vara fri och självständig och å andra sidan söka närhet och anknytning vilket när det ställs på sin spets i föräldraskapet kan leda till ett undvikande av relation till barnet och familjen. “His ambivalence becomes sharpened in men’s mental states during the process of being a parent, and it is a vital issue

in postnatal depression in men. This ambivalence is often displayed in a man’s tendency to withdraw himself from relationships in the hope that he will find relief indistancing himself from close family. It also appears in many men’s wanting to quickly getaway from agony, sometimes by alcohol abuse, irrational actions, etc. Finally, this also appears in some men’s tendencies to act out in angry outbursts, violence, or different abuse.”

Förluster, brister och konsekvenser som hänger ihop med detta tror jag att vi var många som kunde relatera till och känna igen, både från våra egna liv, som från människor vi har mött i våra olika arbeten och vikten av att ha med en djupare förståelse för dessa processer i ett relationellt arbete.

Relation blev som ett slags eget tema för mig under kongressen som surrade på inom mig med olika minnen, stämningar och betydelser beroende på vilken föreläsare jag lyssnade på.

Ett annat återkommande tema var hur politik, pap persbyråkrati och stora offentliga organisationer påverkar och ibland försvårar ett systemiskt arbete med människor. Trots tyngden i ämnet var det upplyftande att få andras professionella och aka demiska perspektiv, andra ord och förståelse för hur krockarna kan uppstå och hur andra förhåller sig till det, vilket gav mig i alla fall, lite luft under vingarna. Vi blir kanske härdade och vindbitna men inte uppgivna, vilket belystes av Sången till modet

familjeterapikongress

augusti 2022

av Mikael Wiehe som Hans Christian Mikaelsson från Norge spelade. Han föreläste under rubriken “Living with uncertainty”. Jag blev berörd både personligen utifrån egna erfarenheter och utifrån patienter och deras familjers erfarenheter av att leva med osäkerhet, ovisshet och förluster. Hur vi också som mänsklighet globalt delar den osäkerhet som klimatångest, pandemi och krig i Europa skapar. I tider av oro, mörker och pessimism är det lätt att vackla också på ett personligt plan. Han talade om hur vi i våra uppdrag ofta står i att finna vägar att fortsätta att stå ut, att hitta nästa steg, i samtal som ofta äger rum i ovissa och osäkra kontexter. Hans Christian knöt elegant ihop sitt tema på både indivi duell och global nivå med att säga: “Relational and contextual perspectives are the guiding lights for practitioners They form our missions and visions.”

De orden tydliggör också för mig att det inte pre senteras några nyheter men att familjeterapin är rik på erfarenheter att ta med sig och bygga vid are på med nya erfarenheter. Jag tar verkligen till mig orden om att vi med hjälp av kreativitet och konstnärliga uttryck i konst, musik och litteratur kan skapa möjlighet och hitta värden och kraft som direkt tilltalar oss om hur det är att vara människa och medmänniska.

Det gav mig en stor kraft att lyssna till alla föreläsare, att få olika praktiska uppslag och idéer, att samtala med andra och på plats erfara att vi är ganska många runtom i Norden som nu vill arbeta systemiskt och relationellt.

av Gabriella Henriksson Familjeterapiföreningen Mitt-Sverige

Intro för Lennart

manuskript från hans föreläsning under Vettredagarna

Svensk familjeterapi står inför viktiga vägskäl.

Situationen för familjeterapin i Norge har många likheter med den i Sverige.

Varje år samlas de norska familjeterapeuterna till årsdagar i Vettre. Till årets sammankomst hade professor Lennart Lorås blivit tillfrågad att hålla en heldagsföreläsning kring temat ”Var är vi och vart ska vi?

Vi har nu fått möjlighet att i vår tidning publicera manuskriptet från denna föreläsning uppdelad i tre avsnitt.

Föreläsningen hölls naturligtvis på norska, men för de flesta av oss brukar det inte vara några större svårigheter att följa med i norsk text.

Vi kommer dock att förklara några norska ord som vi av erfarenhet vet kan vara lite svårare för oss svenskar att förstå.

Lennart Lorås är som sagt professor vid universitetet i Bergen och vid VID. Han doktorerade i Systemic Therapy vid Tavistock Clinic/East London University. Han har mångårig erfarenhet från arbete inom norska BUP och är etablerad lärare och handledare inom familjeterapeututbildningar i Norge. Han är ansvarig för ett flertal publikationer inom vårt fackfält och är medredaktör i två nyligen utkomna norska handböcker i familjeterapi och individualterapi samt SE UT- Refleksjoner om relasjoner. Lennart är också chefredaktör för Fokus på Familien.

I denna föreläsning uppehåller han sig kring familjeterapins utveckling genom åren i Norge och de olika, ibland konkurrerande, perspektiv som

Lennart Lorås

Vettredagarna 2022 för norska familjeterapeuter

varit synliga. Läsaren får följa med på en fascinerande resa fram till våra dagars utmaningar. På vilken kunskapsbas ska familjeterapin luta sig emot idag och framgent? Vilka epistemologiska antaganden ska vi bekänna oss till? Vilken forskningsdesign och metodik är den mest relevanta och till bäst stöd för att vårt arbetssätt ska accepteras av beslutsfattare på olika nivåer? Frågorna söker svar i en tid då familjesystemisk teori och praktik ifrågasätts som relevant inte minst inom hälso- och sjukvård.

Gjerdet = gärdsgård, staket

”Sitte på gjerdet” = ”hålla sig i sargen”

Utfordring = Utmaning

”Støy” = störande ljud

Forstyrre = störa Anerkjenner = erkänner Bakteppe = bakgrund Bevege sig = röra sig Gjentagende = återkommande

Måter = sätt

”Opprørere” = upprorsmakare Jevnlige = återkommande

Fellesfaktorer = ”Common factors”, gemensamma faktorer

Johan Sundelin

önskar god läsning

Hvor er vi –

I forelesningen presenterte Lorås det han op plever som betydelige utfordringer ved famili eterapien i dag og kom med innspill til hvilken retning fagfeltet bør bevege seg i fremtiden. Vi i SFT er glade for å ha fått tillatelse til å dele hans manus. Pga. av manusets omfang vil dette bli presentert i tre deler gjennom de kommende utgivelsene av SFT. God lesing!

Kjære alle sammen! Det var med stor glede jeg takket ja når jeg ble spurt av foreningen om å forelese på Årskonferansen på Vettre.

Vettre som er legendarisk i familieterapisam menheng. Foreningen har vell også vært her mer i mer enn 30 år. Samtidig som det kanskje også kan si noe om familieterapifeltes interesse for manglende interesse for endringer, så rep resenterer også Vettre mye stolt og spennende familieterapihistorie.

Jeg ble spesielt glad for temaet jeg ble invitert til å snakke om, nettopp: «Hvor er vi og hvor skal vi». Et tema jeg mener er viktigere enn noensinne, og ett tema jeg brenner mye for, i

min daglige praksis som professor i familiet erapi. Som terapeut, som forsker, som lærer og som veileder av både studenter og organisas joner! Det jeg vil snakke om i dag vil derfor være en kombinasjon av egne erfaringer og studenter og fagfeltets tydelige tilbakemeld inger ifht. familieterapi- relaterte tema.

Familieterapifeltet er en relativt ung fagdisip lin. Og familieterapiens spede begynnelse ble gjerne sett på som ett opprør. Ett opprør mot samfunnets individorientering, marginalisering av mennesket og forenkling av kompleksitet. Komplekse saker som omhandler mellom menneskelig samhandling, har sjeldent enkle løsninger.

Familieterapifeltet har uansett, som fagdisiplin, med sitt opprør, markert avstand til store deler av det etablerte psykologi og psykiatri feltet.

Spesielt kan vi si at denne motstanden har vært tydelig fra den systemisk og narrativt orienterte delen av familieterapifeltet. En motstand det

Lørdag 5 mars, 2022 var Lennart Lorås plenumsofreleser under Norsk Forening for Familieterapis årskonferanse på Vettre.

Hvor skal vi

har vært lett å støtte. Men, også en motstand som kanskje ikke i tilstrekkelig grad er blitt tatt opp til ny vurdering, etter hvert som en del av familieterapifeltets «kampsaker» er blitt til det vi i dag kaller fellesfaktorer i psykoterapi.

Altså, elementer som det anbefales at alle psykoterapiformer ivaretar, uansett hvilken metode som benyttes. Som for eksempel å sørge for enighet om mål for behandlingen, hvor klientens stemme og definisjonsrett gis

stor vekt, det som gjerne kalles demokratiser ing av terapirommet. Enighet om hvordan vi skal jobbe sammen og betydningen av å vek tlegge det emosjonelle båndet mellom klient og terapeut. Det emosjonelle båndet henger også sammen med at terapeuten skal ha tilstrekke lig grad av selvtvil. Selvtvil vil si at selv om terapeutene har høy kompetanse har de evnen til å vise ydmykhet, fravær av skråsikkerhet og evne til å innrømme feil.

De overnevnte elementene er deler av det psykoterapiforskeren Bruce Wampold kaller den «terapeutiske alliansen». Elementer, som de fleste terapiformer i dag er enige om. Lik evel fremstå store deler av familieterapifeltet fortsatt som opprørere heller en konstruktive ifht. å utvikle oss i tråd med tiden.

Etter min mening har familieterapifeltet, med enkelte unntak dessverre sovet i timen etter op prøret tok til. Vi har blitt sittende på gjerdet og titte inn. Og, på den måten har feltet gjort seg uinteressant for en rekke innflytelsesrike kon tekster, som fks. psykisk helsevern. Psykisk helsevern som ifølge min kollega, professor og psykologspesialist Magne Mæhle er den mest opplagte konteksten for familieterapi, all den tid vi har stadig økende kunnskap om hvor viktige nettopp de nære relasjonene er for alle sider ved barn og unges livskvalitet. Men like fullt, familieterapi taper stadig terreng i flere innflytelsesrike kontekster. Som også min gode venn, psykiater og systemiske familieterapeut,

Systemic therapy seems to drift away from the

Dette sa Bertrando allerede i 2009. Det er dess verre lite som tyder på at dette har endret seg.

Jeg vil derfor bruke mye tid i dag på å drøfte hvor det kanskje har gått galt og hvilke en dringer jeg mener fagfeltet bør gjøre i frem

tiden. Og, vi bør gjøre endringer, vi bør igjen bli innflytelsesrike, da det systemiske og/eller narrative fokuset på våre relasjoner trengs mer enn noensinne, i en tid hvor fokuset i media og helsevesenet i stadig større grad rettes mot in dividet. Dette på tross av at vi har mer forskn ing enn noensinne på familiens betydning for menneskers opplevelse av emosjonell støtte, samtidig som forskningen også viser at fami liesystemene er fleksible og takler endringer godt. Samtidig som forskningen også viser at de fleste opplever hjelpen som mest hjelpsom når den gis av eller i samarbeid med de som betyr mest for mennesket (Carr, 2019). De som også er der når den identifisert «syke» går ut av terapirommet etter sine tildelte 45 minut ter. De som kunne fortalt de historiene som av helsevesenet sjeldent blir etterspurt. Historier om den «sykes» styrker, ressurser og tidligere løsninger av kompliserte utfordringer. Histo rier med stort potensial for å fasilitere endring sprosesser og håp.

I dag er det dessverre isteden heller ofte blitt slik i hjelpeprofesjonene at ens relasjoner blir sett på som «støy» som forstyrrer hjelpetilbu det. Jeg mener at dagens helsetjenester stadig oftere leter etter forklaringene til problemene på feil sted. De leter ikke lenger der vansker både oppstår og best kan løses, nemlig i møte med andre mennesker, og i det livet de lever og utsettes for. Jeg synes dette eksemplifiseres godt med en mindre omskriving av Karl Ove

Knausgårds tekst fra den første boken i serien Morgenstjernen:

En mann står og stirrer på bakken under en lyktestolpe. Noen forbipasserende spør om han leter etter noe. Ja, sier mannen. De ser sammen med han. Er du sikker på at du mistet det her, sier de etter en stund. Nei, jeg mistet det der borte svarer mannen og peker bort i skyggene. Men, der kommer jeg aldri til å finne det så jeg leter her i lyset isteden (mindre omskriving av Karl Ove Knausgård, 2020, s. 662-663).

Letingen etter løsningene skjer i dagens hel setjenester stadig oftere der lyset er sterkest. Der det er lettest å lete. Der det ikke er «støy» som forstyrrer letingen. Der kompleksitet ofte er erstattet av reduksjonisme. Behandlingene handler isteden stadig oftere om å hjelpe klienten til å endre sine tankemønstre, ofte uten at informasjon om kontekst inkluderes i arbei det. En ide som baserer seg på tanken om at det meste den hjelpesøkende tenker er feil, som uttalt av Ingvard Wilhelmsen. Endres tankene forsvinner problemet. Jeg vil imidlertid som systemisk terapeut og praktiker hevde at det meste av det våre klienter tenker er korrekt, tatt i betraktning de vanskelige omstendighetene de lever under. Eller som systemteoretiker Jacob Priest sier: «kognitiv terapi handler om å endre dine tanker så du «overlever» og kan gå tilbake til dine fortsatt vanskelige omstendigheter.

Ofte er imidlertid menneskers lidelsesuttrykk adekvate uttrykk for allmenne behov som ikke har blitt møtt, eller er blitt møtt feil eller til feil tidspunkt. Uttrykk som sett fra utsiden er uforståelig, over grensen og vanskelige å forstå. Dette synliggjør et samfunnsmessig problem, hvor det å sette en diagnose for ek sempel gjerne ses på som en bekreftelse av at vanskene er påført mennesket «innenfra», med det resultat at både omgivelsene, behandlerne og samfunnet for øvrig frikjennes. Vi trenger et helsevesen som anerkjenner og omfavner de relasjonelle ressursene som er av betydning for klienten. Vi trenger et helsevesen som ser helheten istedenfor delene. Vi trenger at famili eterapeuters spesialistkunnskap om relasjoner, samspillsmønstre og kommunikasjons betydn ing gis den plassen det fortjener. Og, vi trenger at familieterapifeltet tilpasser seg en verden i endring, slik at dette kan bli mulig.

For å svare på dagens tema, hvor er vi og hvor skal vi, er det nødvendig å starte med en liten gjennomgang av noen av de viktigste milepælene i familieterapiens historie i Norge. Dette som et mulig bakteppe for å hjelpe oss å forstå hvorfor vi også er der vi er i dag, hvor startet det som senere kanskje ga oss de prob lemene og utfordringene vi opplever i dag. Og, jeg vil bruke erfaringene fra historien som et ar gument for hvor vi bør «bevege» oss fremover.

Vi kan kanskje si det hele startet i det små på 30- tallet, hvor praksisen på den tiden skapte et utgangpunkt for det som senere skulle bli fam

Paul Watzlawick och Ludwig von Bertalannfly

ilieterapifeltet i Norge. Dette skjedde blant an net gjennom etablering av ekteskapsrådgivning av psykiater Gordon Johnsen og psykiater Arne Kanters og deres undersøkelser av hvordan ekteskap preget psykiske plager. Dette var et veldig viktig første steg mot en mer systemisk og sirkulær forståelse av menneskers vansker.

Med introduksjonen av systemteorien på slut ten av 30 tallet ved Von Bertalannfly, så førte det til en teoretisk forståelse av problemer som relasjonelle og familien som mulig skaper og opprettholder av problemer. System-metaforen var født! Dette utfordret individualterapien og psykoanalysen som var dominerende på den tiden, både i Norge og internasjonalt.

Utviklingen av teori og senere forskning førte til det som gjerne regnes som familieterapiens mer offisielle, men likefullt spede begynnelse på 50 tallet. Opprettelsen av det første fami lievernkontoret i Norge kom i 1957. Og, utover

på 60 tallet dukket det opp stadig flere familiev ernkontor. Og, ikke minst endret forståelsen av menneskelige problemer seg gjennom blant annet utviklingen av kommunikasjonsteorien. Hvor blant annet Watzlawick sto helt sentralt.

Watzlawick som for øvrig ville fylt 100 år i 2021. Noe den danske sosialhøyskolen UCL, sponset av Høgskulen på Vestlandet og VID Vitenskapelige Høgskole feiret i høst med å lage en konferanse i hans navn. Og, skal vi tro på deltagernes tilbakemeldinger oppleves ideene verdifulle den dag i dag.

I 1968 gjorde myndighetene lovendringer som muliggjorde innleggelse av hele familier i sykehusbehandling. Og, med dette ble den første familieavdeling på en sykehusinstitusjon med innleggelse av hele familier etablert på Modum Bad Dette var et monumentalt løft for familieterapifeltet! Innleggelsesmuligheter av familien, er noe vi i en periode har hatt en god

del av, men hvor det nå dessverre kun eksist erer ett fåtall.

På 70 tallet etablerte barne og ungdomsp sykiatrien flere flerfamiliegrupper på Ullevål sykehus og familieterapi ble anerkjent som be handling også innen disse rammene. På denne tiden kan vi si at det var en tydelig bro mellom nettopp familieterapifeltet og psykiatrien. En bro som i dag er mildt sagt vaklevoren.

Selv hadde jeg gleden av å arbeide i flere år ved familieenheten ved BUP, på sykehuset Levan ger hvor familieterapifanen ble holdt skyhøyt av nærmeste leder, Ingunn Helmersberg, som ikke har fått den anerkjennelsen hun fortjener. På familieenheten hadde vi det privilegiet at vi hadde både poliklinikk samtidig som vi kunne tilby 1 eller 3 ukers innleggelser for hele fami lien, når det ble vurdert som hensiktsmessig.

På 80-tallet skjedde det endringer knyttet til hvilken betydning språket ble gitt innen store deler av familieterapifeltet. Den nye forståels en bestod av å anerkjenne mennesket som et meningsskapende vesen fremfor å fokusere på handlingene. Sosialkonstruksjonismen begynte også med dette å gjøre seg for fullt gjeldende. Det språklige fokuset ble imidlertid raskt, og jeg vil si med rette, utfordret av norgesvennen Philippe Caille. Caille hevdet at det uttalte språk favoriserer det lineære, og at terapeuter går glipp av mye ved å kun ha fokus på det. Igjen, noe jeg vil komme mye tilbake til. Ideer

om språkets innflytelse har hjulpet fagets ut bredelse, men det har kanskje også har vært i overkant forførende .

Uansett, sosialkontruksjonismens inntog var sentral i det vi kan kalle demokratisering av terapirelasjonen. Tromsøgruppen, med Magnus Hald, Anne Margrethe Flåm og Tom Andersen har i den anledning vært svært sentrale og er å anse som en internasjonal drivkraft for demok ratiseringen som skjedde i terapirommet.

På 80 tallet fikk vi også Michael Whites og David Epstons narrativ terapi. Narrativ terapi skilte seg fra de systemiske retningene vi hadde på den tiden, med at de avviste sys tem-metaforen og ideen om at underliggende strukturer, som fks. at familiesystemet legger føringer for atferd og interaksjon som skjer mellom medlemmene av systemet. Isteden fokuserte White & Epston på den meningen menneskene tillegger hendelser som da leg ger føringer for deres atferd (White & Epston, 1990, s. 3).

På 90 tallet vakte Norgesvennen Harlene An dersons beskrivelser av den ikke vitende po sisjon internasjonal oppmerksomhet. Den ikke vitende posisjon er fremdeles et sentralt begrep i store deler av familieterapifeltet. Peter Rober og flere var imidlertid tidlig ute med kritikk av hvordan den ikke vitende posisjon ble forstått og benyttet av familieterapifeltet.

90 tallet var uansett en fruktbar tid for fam ilieterapifeltet og i 1998 ble det faktisk også lovpålagt at alle fylker i Norge skulle tilby familieverntjenester til sine innbyggere. Så familieterapifeltet på 90- tallet kan kanskje sies å være på høyden. Tiden etter år 2000 har vært preget av fortsatt metode utvikling og stadig nye retninger har dukket opp.

I Norge blir i dag det psykoterapeutiske fag feltet generelt tydelig formet av krav, ønsker og fokus på å tilby evidensbasert behandling. En mengde familieterapeutiske retninger er derfor blitt tilpasset dette og har tatt form av manualiserte retninger da det gjorde de lettere å sammenligne og forske på. Og, nettopp de manualiserte retningene (som fks FFT, MST, Marte Meo, Cos-P, ICDP,) er det gjort mye for skning på. Noen vil kanskje ikke kalle de siste retningene jeg her nevnte for familieterapi eller systemiske terapier. Det er det lett å være enig i. Dette vil jeg også komme tilbake til. Vi kan derfor si at siden 2000 tallet har familietera pifeltet på mange måter delt seg i to, de manu aliserte- ofte forskningsbaserte retningene og «de andre». Familieterapifeltet har derfor på kort tid vokst seg stort og som sagt, kanskje også oppdelt.

Pr dags dato finnes det angivelig over 250 ulike familieterapiretninger, i tillegg finnes det en enorm rekke retninger som spesifikt retter seg mot parterapi. Og for ikke å glemme, så finnes det visstnok også ca 2500 individualter

beidende dialogisk og løsningsfokusert terapi. Men, likefullt blir fks. narrativ terapi ofte også benevnt som en systemisk tilnærming, selv om Michael White og David Epston i 1990, i boken Narrative Means to Therapeutic Ends, s. 4, tok avstand fra system-metaforen. Selv om narra tiv og systemiske terapier er «søskenbarn» som Stephen Madigan sier, så er det som tidligere nevnt, også betydelige forskjeller.

Det er lett å være enig i at likhetene mellom de ulike retningene er store, forskjellene er like fullt betydelige. Skal familieterapifeltet få mer innflytelse bør fremtidens familieterapeuter være mer bevisste hvilket språk vi bruker for å presentere vårt fag.

Jeg tror mange familieterapeuter støtter sin kanskje manglende bevissthet i forhold til hvilke intervensjoner en benytter seg av, på en misforståelse, basert på Wampolds forskning. Bruce Wampold er blant annet kjent for sita tet, «det finnes ikke evidens for evidensbasert praksis». Med dette viste Wampold til at det er (med noen få unntak) er små/ikke eksisterende forskjeller mellom de ulike terapeutiske retnin gene. Men, det betyr ikke at det ikke er av be tydning at terapeuten kan den valgte retningen. Det er ikke evidens for «everything goes».

Skal vi igjen bli et sterkt fagfelt så må vi være tydelig på hvilke teorier vi legger til grunn for vår praksis. Men, det er selvfølgelig enklere

sagt enn gjort. Mannen bak boken, The Science of Family Systems Theory, min nye «bror» og sjelevenn Jacob Priest viser til følgende:

“ Så hva er familie system teori? Selv om det er vidt diskutert er det overraskende hardt å definere. I en review av 275 forskningsstudier ble hele 28 ulike definisjoner av teorien brukt (Chen, et al., 2017)

I tillegg mener Jacob Priest at det eksisterer tre definisjoner til som ikke var benyttet i disse studiene. Så vi har altså 31 ulike definisjoner av systemteori! Med andre ord, familie- system teori er ofte definert uklart, med det resultat at det er vanskelig å egentlig vite hva det er blitt forsket på. Priest foreslår derfor at vi samles om en ny, forskningsbasert versjon av fami liesystemteori. Den består av to hypoteser for å forstå hvordan familier organiserer seg, at: (1) Familier er autonome og (2) familier er adaptive.

Det fremstår for meg som at den galopperende utviklingen familieterapifeltet opplevde på 80 tallet og som ga faget betydelig oppmerk somhet, i dag også er blitt et problem. Krea tiviteten, den språklige vendingen, gikk fra å være et gjennombrudd til å gjøre oss utydelige og på den måten urelevante. Etter min mening, som nevnt flere ganger, så trenger derfor det systemiske fagfeltet en langt større bevissthet om hvilke begreper vi bruker når vi beskriver

vårt fag, hvilken teori tilnærmingen bygger på, og vi trenger å videreutvikle retninger som kan gi tydelige beskrivelser av de terapeutiske intervensjonene.

Jeg vil i den anledning nevne et veldig godt stykke arbeid som ble gjort av Leeds teamet, bestående av Helen Pote, Peter Stratton, med flere på tidlig 2000. De satte i gang et større forskningsprosjekt med hensikt å tydeliggjøre hva systemisk familieterapi er, både for å trene studenter og for å gjøre systemisk familieterapi tilgjengelig for forskning. Dette på bakgrunn av at de så hvordan systemisk psykoterapi ikke lenger ble vurdert å ha god nok forsknings messig støtte, sammenlignet med for eksem pel kognitiv terapi som benyttet et språk som var mer i tråd med det etterhvert etterspurte språket, på samme tid som kognitiv terapi tar utgangspunkt i en modell som var lett å forske på.

LEEDS teamet samlet inn filmopptak av hun drevis av timer med mennesker som definerte seg som systemiske terapeuter og intervjuet dem om, hva som definerte deres praksis. De analyserte deretter filmene for å identifisere hvilke spesifikke elementer terapien besto av. Basert på dette lagde de det de kalte for en «manual» for systemisk familieterapi. Dette ar beidet utviklet de videre og i 2009 lagde de det som kalles for en etterlevelsesprotokoll. Denne har jeg fått oversatt til norsk. Personlig har

jeg aldri brukt den som et «scoringsverktøy», men som et fantastisk godt verktøy for å trene meg på systemiske intervensjoner. Som de selv også sier i artikkelen som kommer i Fokus på familien i nr 2, 2022, så var også et av målene å lage et verktøy som kunne guide terapeutene i deres praksis.

Det systemiske fagfeltet har en lang historie med ambivalens knyttet til manualisering av praksis. Men, det må uansett kunne forventes at vi skal kunne si tydelig hva vi driver med og hvorfor. Kanskje er ikke problemet manualen/e i seg selv, men de assosiasjonene de gir oss, med utgangspunkt i egne erfaringer fra stramme og rigide manualbaserte tilnærminger som fjernet rom for skjønn og tilpasninger. Kanskje burde det heller handle om i hvilken grad manualene er instruktive eller hvorvidt de er å anse som «kart» som kan være til hjelp for å holde oss på «sporet». Selv de mest manualkritiske kol leger av meg, over forsåvidt hele verden, har ihvertfall anerkjent punktenes i LEEDS manu alen, og at det på tross av ordlydene (manual og etterlevelsesprotokoll) er et tilstrekkelig stort rom for kreativitet.

Etter min mening har LEEDS teamet tilbudt oss med dette noen helt fantastiske verktøy, Dessverre er LEEDS teamets store arbeid i liten grad blitt benyttet. I Bergen har vi det på pensum og studentene liker det meget godt, for øvrig synes det å ha fått lite oppmerksomhet.

svensk familjeterapi

Jeg vil i den anledning nevne at nr 2 av Fokus på Familien i år er et temanr som jeg og Johan Sundelin er ansvarlig for og som er viet til det vi kaller en manualisert tilgang til systemisk praksis. I dette nr vil vi blant annet ha en artik kel av Peter Stratton og Helen Pote om deres viktige arbeid med Leeds manualen og den tilhørende etterlevelsesprotokollen.

Det er likevel ikke for sent for de som er in teresserte i manualiserte tilganger til systemisk terapi, og Mauro Mariotti, George Saba og Peter Stratton ga nylig ut en bok om manualer i systemisk terapi, som er mulig å bestille nå. Boken består av hele 33 ulike kapitler, hvor blant annet undertegnede har skrevet ett av dem. Om LEEDS teamets arbeid hadde nådd bedre ut, hadde vi muligens unngått mange av de problemene vi i dag ser.

Jeg vil i den anledning nevne et arbeid som på mange måter blir sett på med svært positive øyne, men som etter min mening har bidratt sterkt til å gi den systemiske delen av fagfeltet problemer. Jeg tenker da på arbeidet av Kirsti von Sydow og kolleger som ble gjort med å lage en definisjon av systemisk terapi i Tysk land i 2007. Deres definisjon dannet utgang spunktet for at systemisk terapi i dag er å anse som en evidensbasert metode i Tyskland. Noe som isolert sett høres bra ut. Definisjonen er som følger:

Systemisk terapi kan defineres som en form for psykoterapi der man forestiller seg væremåter

og spesielt psykiske symptomer innen for konteksten av de sosiale systemene mennesker lever i. Det legges spesielt vekt på mellommenneskelige forhold og samspill, sosiale virkelighetskonstruksjoner og tilbakev endende årsakssammenhenger mellom symp tomer og samspill. Partnere/familiemedlemmer og andre viktige personer (f.eks. venner og profesjonelle hjelpere) involveres direkte eller virtuelt i behandlingen gjennom system orien terte spørsmål om deres væremåte og oppfat ninger (Becvar & Becvar, 2009; Sydow et al., 2007)

Definisjonen gir på mange måter god mening for systemiske terapeuter. Jeg vil tro mange her også kan kjenne seg igjen/ finne seg til rette innenfor disse rammene. Det er kanskje også fordi definisjonen er veldig bred. Og, «bredden» har ført til at når forskere, har øn sket å vise til evidensen bak systemisk terapi, så har de inkludert en rekke ulike terapeutiske tilnærminger som er svært forskjellige og som svært mange, ofte heller ikke opphavsperson ene til retningene selv vil kalle systemiske. De kan likevel «passe inn» i definisjonen. Og blir dermed inkludert som en del av forskningsg runnlaget for systemisk terapi.

Dette har resultert i at retninger som fks: Marte Meo, Cos- P, med flere blir ansett som system iske. Så når det senere hevdes at systemisk ter api er evidensbasert, så er det en sannhet med store modifikasjoner. Ettersom definisjonen da vil kunne inkludere retninger som langt på vei

svensk

kan kalles motsetningsfulle som fks. Milanosystemisk og Marte Meo, som et av mange mulige eksempel. Etter min mening misbruker vi med dette begrepet systemisk, på samme tid som vi misbruker forskningen.

Med utgangspunkt i måten systemisk er blitt å anse som evidensbasert på, så kan vi for eksem pel bruke funn fra manualiserte metoder som fks COS-P, som argument for å si at systemisk terapi er evidensbasert, og dermed vil det også fremstå som at for eksempel samarbeidende dialogisk terapi, som meg bekjent nærmest utelukkende baserer seg på praksisbeskrivel ser, er evidensbasert. Det er ikke korrekt. Vi har med dette, med de beste intensjoner, skylt ut systemisk terapis egenart med badevannet.

Måten begrepet «systemisk terapi» brukes på av fagfeltet i dag, har ført meg til den vonde erkjennelsen av at begrepet slik vi kjenner det i dag er død! Selv om dette for meg er sterke ord å si, så er det kanskje likevel ikke så uvanlig at selv høyt elskede ord og begrep mister sin opprinnelige betydning etter mange år og må erstattes av noe annet. Eller, det må gjenoppstå i en annen form.

Lennart Lorås Professor

Western Norway University of Applied Sciences, and VID Specialized University, Oslo, Norway Editor, Fokus På Familien

What am I doing, exactly?

Even after fifty years of practicing psychotherapy, I sometimes find myself thinking that I don’t really know what I am doing - or worse, being visited by the idea that I am a charlatan and that psychotherapy is merely a quasi-scientific practice. In the beginning this thought was accompanied by a panic that suggested that I might be dragged into the crowded marketplace where all would see that the therapist had no clothes.

The panic emerged in two contexts – when I was practic ing psychotherapy, and when I was teaching how to do psychotherapy. It was as if that at the centre of the thera peutic endeavour existed a kind of black hole, symbolis ing uncertainty. In therapy the black hole emerged when I sensed that something was going wrong with the process of the therapy – that I was losing the client in some way. In teaching it occurred during discussions of the theory and practice of psychotherapy. It was in relation to oth ers – the clients, the students - that practice and ideas that up to that point in time had seemed self-evident and well thought out were suddenly revealed as inadequate, or even plain wrong.

However uncomfortable the experience was, I always thought it had importance. It seemed to contain many of the core questions that are important for all therapists: What actually identifies a competent therapist? How do I know if I am competent? Is therapy a scientific discipline? What kind of science is it then? Or is it an art or a religion or an instrument of repression? What kind of truth do our theories contain? Who am I to involve myself in another person’s suffering?

One consequence of experiencing the black hole was that I learned to tread carefully. I began to think that doing therapy was a bit like walking in difficult terrain, where I hoped that each step forward would prove stable enough to allow me to take the next step, that I wouldn’t slip or trip over. This uncertainty was the message of the experi ence - that the therapeutic theories and models that I fa voured could only prove helpful part of the time. It was a bit like following a map that fitted the territory only when the sun shone!

This experience connects with research in Common Fac tors Theory (CFT), which first suggested that the thera pist’s belief in and adherence to the model she favours in a given context is a significant part of achieving successful results. Later research however modifies this perspective, by suggesting that too much belief and adherence could prove to be a negative factor in terms of alliance and out come. Which suggests that while the sun shines it may be ok to follow the chosen map, but when the clouds come, you probably need a new one.

But what happens to the therapist when following the trusted model seems to be leading to failure of some kind? Particularly early in my career, this was one of the times when the black hole could appear. Today – thank fully – my belief is not invested exclusively in one model, but instead rests in the potential value of a broad range of well-established models and techniques concerning human suffering and loss of function. One of the more important of these “well-established” ideas is that, as we understand so relatively little about how living creatures function, we may at any time (knowingly or not) become

exactly?

involved with processes that our existing knowledge can not account for. So, at this point in my career, the failure of favoured ideas or techniques is no longer a source of anxiety. Rather, it is a cornerstone of the job. Failure has come to possess a different significance. Failure – for me - affirms the uncertainty symbolised by the black hole.

It can be argued that the psychotherapy theories contain a great deal of uncertainty. As one small example, it is interesting to reflect on the use of the word “believe” in the therapeutic context. For example, just what can belief have to do with competence? How does it fit with the idea that therapy should be a rational, scientific affair? By definition, belief has no interest in being subjected to empirical examination. So how exactly does a belief in the efficacy of a model contribute to making the therapy more effective? Interestingly, the same issues relate to the role of the client – it appears that his belief or disbelief also in fluences outcome. While it is easy enough to talk about the placebo effect, for example, we do not really know how it works in practice. As a therapist, can one really believe in family therapy, or cognitive behaviour therapy (CBT)?

The idea seems faintly absurd because both research and experience informs us that in fact family therapy and CBT are effective… well, at least sometimes.

In CFT, the concepts of adherence and fidelity contain similar challenges for nerds such as I: in what way does mastery of a model offer understanding of human suffer ing? The relation of any model to the living of life seems both tenuous and uncertain. This thought makes the black hole stir. If we cannot rely on the model to achieve the desired outcome (as is so often argued), then what can we

rely on? Or is it rather so that choosing any model will relate to outcome – but only in terms of success or failure? Does this mean that therapy is actually a kind of lottery? This thought is made more disturbing as it is rarely possi ble for therapists to follow up their clients systematically over a longer time, so we don’t really know if the clients who bought a therapy ticket from us have actually won something or not in the long term. It’s a little bit scary, because one thing that I do know from experience is that a small percentage of my clients complain about past thera pies – so how many therapists have listened to complaints about me?

Over the years I have learned to live with the black hole and the panic that it brings. I realised early that for me it signals the possibility of learning something. The strategy that I have developed to manage the panic is to take it seriously, and try to understand it’s message. Firstly, this has meant trying to figure out in each case if I can find its cause - in what way it is connected to the context in which it emerged. Then I ask the important question: why did I feel close to panic at just that point in time and space, in relation to those persons. The types of answers vary of course: sometimes I have been careless, sometimes insensitive. But the kind of answer that I value most is the one that informs me that there may be something basically wrong with my thinking about some small or large aspect of the theory and practice of psychotherapy. Something that requires a rethink. And that can gives me something to chew on – sometimes for years.

MÄNNISKAN I SITT SAMMANHANG Onsdag 9 november

En dag för dig som behandlare, människoarbetare. Vad händer dig mentalt och känslomässigt i mötet med medmänniskor. En annorlunda studiedag i det existentiella rummet.

Denna studiedag sätter fokus på dig som professionell behandlare, chef samt alla andra som arbetar med människor i ert professionella utövande.

Nu är det dags för Lance Cederström, existentiell terapeut, leg psykoterapeut, handledare och lärare på Ersta/Södertörns högskolor, att berätta om sina tankar, erfarenheter i det existentiella rummet.

Studiedagen bjuder på ett samverkande samtal i god systemteoretisk anda. Ett samtal om etiska dilemman i våra yrkesroller. Har vi tid att vara i det komplexa?

Vad händer med oss som personer när vi tvingas ta beslut som vi inte känner är gynnsamma för t ex en behandlingsprocess eller när vi av tidspress inte orkar/kan stanna kvar i det komplexa och mer tidskrävande i mötet med andra människor.

Vad innebär ett möte och en terapeutisk relation?

Vad är egentligen ett samtal?

Hur bidrar ångest till salutogena/meningsskapande möten?

Vad innebär en professionell personlig moral och etik?

Målgrupp: studiedagen riktar sig till er som till exempel jobbar som socialsekreterare, psykologer, läkare, sjuksköterskor, kuratorer, behandlare samt chefer.

Plats: Buskåkers gästgiveri, Borlänge

Vi startar med kaffe och smörgås kl. 08.30. Föreläsningen börjar 09.00 och slutar 15.30. Kostnad: 1200: för icke medlem. 700: för medlem samt för blivande medlemmar som betalar in avgift för 2023. Hur du blir medlem, se anmälningslänken.

OBS: Är du chef för målgruppen erbjuds du delta kostnadsfritt

Anmälan via denna länk: senast den 1 november 2022 https://forms.gle/baVwe5miBbqipVGB8

Välkomna!

Styrelsen för Dalarnas Familjeterapiförening

P.S. Har du frågor kan du kontakta oss på dalarnasfamiljeterapiforening@gmail.com

Dalarnas familjeterapiförening bjuder in till en studiedag på temat

Svåra föräldrasamtal

Av Karin Oldegård

Författaren Karin Oldegård Ljunggren är utbildad socionom, familjeterapeut och handledare.

Boken vänder sig till den personal på skolan som har samtal med föräldrar. Det kan vara pedagoger/mentorer, rektorer eller annan personal i elevhälsan. När jag hörde talas om boken tänkte jag direkt att jag måste läsa den. Svåra föräldrasamtal har man ganska ofta. Boken har en mycket tydlig struktur och är lättläst. Författaren delar med sig av olika exempel för att man ska förstå olika situationer, företeelser eller hur man kan använda sig av de tekniker och teorier som författaren skriver om. Författaren har också lagt till olika figurer för att göra det än mer tydligt. Genom de exempel och figurer författaren har med i boken blir det enkelt att förstå hur man kan applicera teorin till det dagliga arbetet på skolan och då främst i samtal med föräldrar. Karin går på ett pedagogiskt sätt igenom grunder för samverkan och kommunikation, hur man som individ påverkas och påverkar i samtal och hur man planerar och genomför svåra samtal med föräldrar. Hon ger tips på olika förhållningsätt som kan underlätta samtal med föräldrar och hur man kan bemöta föräldrar med egna svårigheter. I det sista kapitlet i boken går Karin kortfattat igenom de olika teorier hon refererar till i boken.

Jag tänker att denna bok framför allt är värdefull för pedagoger och mentorer som har den mesta kontakten med föräldrar och

föräldrasamtal – i skolan

Oldegård Ljunggren

vårdnadshavare. Rektorer och övrig personal i elevhälsan tänker jag oftare är mer van att träffa de föräldrar som det ofta bli svårare samtal med men jag kan tänka att om man är ny i skolans värld så är detta en bok även för dem. Efter att jag har läst denna bok och delat med mig av innehållet till mina kuratorskollegor så tänker vi att vi skulle kunna göra någon form av arbete tillsammans med pedagogerna ute på våra skolor och att vi kuratorer håller i det. Jag tänker också att detta är en bok som man ska ha ute på alla skolor och som ska vara lättillgänglig för samtlig personal. Att man kan ta fram boken när man oroar sig eller blir nervös inför ett samtal med vårdnadshavare. Då den är strukturerad, lättläst och ganska kort, går det snabbt att läsa igenom den och det är enkelt att senare gå tillbaka och titta på de delar som man känner att man behöver titta på igen inför ett samtal. Och även om jag har varit socionom ganska länge och är utbildad familjeterapeut så blir jag nervös inför vissa samtal. Då kan det lätta om man känner sig förberedd, något som denna bok hjälper dig med.

Svåra föräldrasamtal – i skolan är en bok som borde finnas ett gäng av på alla skolor.

av Rickard Forsberg socionom, familjeterapeut

Läsvärt

Narrative Psychiatry and Family Collaborations, Nina Tejs Jorring with June Alexander and David Epston

Narrative Psychiatry and Family Collabora tions is about helping families with complex psychiatric problems by seeing and meeting the families and the family members, as the best versions of themselves, before we see and address the diagnoses.

Läsvärt

This book draws on ten years of clinical research and contains stories about helping people, who are heavily burdened with psychiatric illnesses, to find ways to live a life as close as possible to their dreams. The chapters are organized according to ideas, values, and techniques. The book describes family-oriented practices, narrative collaborative practices, narrative psychiatric practices, and nar rative agency practices. It also talks about wonder fulness interviewing, mattering practices, public note taking on paper charts, therapeutic letter writ ing, diagnoses as externalized problems, narrative medicine, and family community meetings. Each chapter includes case studies that illustrate the

theory, ethics, and practice, told by Nina Jørring in collaboration with the families and colleagues.

The book will be of interest to child and adolescent psychiatrists and all other mental health profes sionals working with children and families.

Läsvärt

Helping Couples and Families Navigate Illness and Disability: An Integrated Approach, John S. Roland

Couples and families face daunting challenges as they cope with serious illness and disability. This book gives clinicians a roadmap for help ing affected individuals and their loved ones live well with a wide range of child, adult, and later-life conditions. John S. Rolland describes ways to intervene with emerging challenges over the course of long-term or life-threatening disorders. Using vivid case examples, he illus trates how clinicians can help families harness their strengths for positive adaptation and re lational growth. Rolland’s integrated systemic approach is useful for preventive screening, consultations, brief counseling, more inten sive therapy, and multifamily groups, across health care settings and disciplines.

Läsvärt

Den systemteoretiska analysen – en utgång spunkt i familje- och parpsykoterapeutisk behandling

Madeleine Cocozza Familjepsykoterapi är en behandlingsmetod som möjliggör en förändring av de relationer som skapar och vidmakthåller vissa psykiska eller fysiska symtom hos barn, unga och vuxna. Till grund för familjepsykoterapi lig ger antagandet att symtom på psykisk och fysisk ohälsa kan uppstå och vidmakthållas av och i olika system av relationer. De teor etiska grundvalarna för familjepsykoterapi är primärt systemteori, cybernetik och kommuni kationsteori. Men för att teorier inte ska förbli teoretiska resonemang behöver de med hjälp av en systemteoretisk analys länkas samman med den kliniska nivån i syfte att synliggöra och förstå interaktionen i det unika familjesys

temet och mot bakgrund av det utforma en hypotes för behandling. Boken beskriver de teorier som utgör grundvalen för familjep sykoterapi och ger konkreta exempel på hur teorierna länkas samman med olika familjer och par i den systemteoretiska analysen. Den avslutas med en begreppstabell med primäroch sekundärkällor angivna.

försonas med sin mbarndom

Föreläsningens rubriker:

Måste man försonas med sin föräldrar? Barndomen är inte så personlig som man tror Behovsrektangeln att vara född för att bli sina föräldrars förälder Skammen att inte kunna försvara sig skapar ofta tystnad eller hämnd Försoningsstrategier

Att försonas med sin barndom men kanske inte med sin föräldrar

Efter föreläsningen träffas vi i en After Work

Görel Fred är utbildad socionom, familjeterapeut och leg psykoterapeut

Mediabruset

AAMFT Podcast – Avsnitt 80 Intervju med Deb Cool hart en legimiterad familjeterapeut från Kalifornian som har arbetat med HBTQ ungdomar och deras familjer i över 20 år.

https://media.rss.com/aamft/20220811_060807_dfcad d6bc91eb27e1f23a91df4880722.mp3

Döttrar Sofia, Hedvig och Maja har växt upp med sorg. De var bara 8, 10 och 17 när deras mamma tog sitt liv. I Döttrar möter vi systrarna både från tiden när de var barn och nu som unga vuxna, när de reflekterar över hur det är att växa upp i efterdyningarna av trauma.

https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/ item/?type=film&itemid=646055

RFSL riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter, är en ideell organisation som grundades 1950. RFSL:s målsättning är att samma rättigheter, möjligheter och sky ldigheter ska gälla för hbtqi-personer som för alla andra i samhället. På RSFLs webbsida finns det mycket informa tion kring HBTQI frågor. De erbjuder ett föräldrastöd jande material för HBTQI föräldrar som vill bli eller har nyligen blivit föräldrar. De erbjuder också utbildningar och certifieringar för organisationer och företag som vill bli mer inkluderande och HBTQI-kompetenta.

https://www.rfsl.se/

Popcorn Psychology: En podcast där tre legitimerade terapeuter analyserar populära filmer och karatärer från perspektiven av en individ, ett barn och en familjeterapeut.

https://podcasts.apple.com/us/podcast/popcorn-psychology/ id1367195038

Kropp och Själ, Den talande blicken, ”Trettio sekunders ögonkontakt leder antingen till våld eller sex”, lyder ett känt citat från den amerikanska utvecklingspsykologen Daniel Stern. Vissa experter menar dock att det inte ens behövs så lång tid för att det ska bli obekvämt – utan att det kan räcka med så lite som tre sekunder.’

https://sverigesradio.se/avsnitt/den-talande-blicken

Lustpodden Avsnitt 99 Familje- och parpsykoterapi (med Made leine Cocozza)

Medverkande: Hanna Möllås och Madeleine Cocozza Publiceras:4 oktober 2022

I avsnitt 99 samtalar Hanna med Madeleine Coccozza som är leg. psykoterapeut, med. doktor samt författare. Utifrån sin forskning och möten med över 4000 familjer, berättar Madeleine om system teoretisk familjeterapi. Hon berättar även om sin bok “Familjebyg get”, med fokus på barn, föräldraskap men även parrelationer. Hur kan vi förstå barns mående utifrån familjeterapi? Hur bevarar man erotiken i vårt stressade samhälle? Hur tar vi hand om varandra i parrelationer? Och stämmer det verkligen att barn mår bra så länge föräldrarna mår bra?

https://www.podbean.com/ew/pb-rqrjg-12dbaaf

KALENDER - HÖST/VINTER 2022

RIKS:

Inom kort Digital lunchföreläsning med Madeleine Cocozza. Håll utkik för mer information inom kort.

7 november kl. 18-19 Digitalmöte för dig som är intresserad av att engagera dig i redaktionen av SFT För mer information och anmälan, kontakta Amber Cook alternativ se www.sfft.se

DALARNA:

9 november kl. 9-15.30 studiedag på temat Människan i sitt sammanhang

Plats: Buskåkers gästgiveri, Borlänge

Vi startar med kaffe och smörgås kl. 08.30. Föreläsningen börjar 09.00 och slutar 15.30. Kostnad: 1200: --för icke medlem. 700: -- för medlem samt för blivande medlemmar

FAMÖS:

18 november kl. 9-15 Föreläsningsdag på temat Barn och trauma – Tre perspektiv på att arbeta med trauma, med Anna Nelson, Traumabehandling, Björn Lundin, Münchausen Syndrome by Proxy och Kerstin Lodén Gustafson & Jenny Augustsson, Barntraumateamets arbete med familjer vid förlust och trauma. Plats: Missionskyrkan i Linköping

MITT-SVERIGE:

11 november kl. 13.30-16.30 Försoning med din barndom (och kanske dina föräldrar) med Görel Fred Plats: Mittuniversitet i Östersund.

Anmälan och kostnad: 300:- för medlemmar, 595:- för icke-medlemmar. För mer information och anmälan, se webbsidan.

NORR:

13 oktober kl. 17.30 Systemcafé Att skydda barn från tidigare generationers våld med Anna Gustafsson och Jonerik Nilsson från Centrum mot våld i Skellefteå Plats: Köpmansgatan 2, Hushållningssällskapet, Luleå

Anmälan: senast 10/10 till Margareta Wikström, maewik@hotmail.se Vi ordnar soppa med bröd och kaffe till självkostnadspris.

SYDÖST:

2 november kl. 17-18 Utmaningar och möjligheter med singel sessioner med Martin Söderquist. Plats: Vattentorget i Växjö, Viktoriasalen Pris: Gratis för medlemmar! 100 kronor för icke medlemmar. Kaffe/Te och smörgås ingår. 29 november kl. 17-18.30 Existentiella frågor i samtal med par med Philip Bäckmo Plats: Domkyrkocentrum

Gratis för medlemmar! 100 kronor för icke medlemmar. Kaffe/Te och smörgås ingår.

För mer information om föreläsningarna och anmälan se, www.sfft.se

STOCKHOLM (FFST): 25 november Julavslutning

SÖDRA: 18 oktober kl. 18.30-19.45 Digital systemcafé med Madeleine Cocozza. För mer information och anmälan, se Södra Sveriges familjeterapiförening på facebook.

VÄSTRA: 12 oktober kl. 18-20 Systemcafé med Kristina Edman som föreläser om barns delaktighet i barn- och familjeterapi. För mer information och anmälan se www.sfft.se.

Kommande konferenser/kongresser: 30 mars-1 april 2023 World Family Therapy Congress i Malaga, Spain Mer information www.ifta-congress.org/ - HÅLL UTKIK! Planer pågår inför en Svensk Familjeterapikongress hösten 2023. Mer information, kommer. 28-31 augusti 2024 Nordic Family Therapy Congress i Bergen, Norge

Se också www.sfft.se för aktuella evenemang och följ föreningen på Facebook, www.facebook.com/sven skfamiljeterapi, men också de lokalföreningssidorna på Facebook så att du inte missar intressanta evenemang. Södra www.facebook.com/groups/407896639263380

Västra www.facebook.com/familjeterapiforeningen.vastrasverige Stockholm www.facebook.com/groups/ffststockholm Dalarna www.facebook.com/groups/2318192368495836 Mitt-Sverige www.facebook.com/groups/232049741458936

Söker du sidor med information om din närmaste lokala förening så gå in på www.sfft.se och sök på lokalförenin gar. Där hittar du kontaktuppgifter. Flera lokalföringar har också egna hemsidor där det finns intressant att läsa och information om aktuella händelser.