SFT nr3 2023

svensk familjeterapi nr 3 • 2023

Socialtjänsten och psykoterapi

- Varför inte?

Tillitsbaserad styrning eller NPM?

Heuristics, algorithms and manuals med Bill Petitt

Ledare

Ibland blir jag rädd. Rädd för framtiden, rädd för hur det kommer att bli. Vissa dagar känns det svårare än andra att se en framtid för mig själv och de kommande generationerna. Om jag ska vara helt ärlig så undrar jag ibland om det ens är värt att fortsätta kämpa emot. Krig, våld, klimatförändringar och polarisering är dagens verklighet. Samtidigt finns det en dominerande berättelse om att ensam är stark och att mänskligheten inte går att lita på. Ja, det är mycket att förtvivlas över idag.

Hon var knapp 18 år, en ung vuxen. Ensam i ett främmande land. Om hon fick välja själv skulle hon åka hem, men hem var inte tryggt. Det har det inte varit på länge. Så hon är kvar här och försöker skaffa ett liv för sig själv. Det känns tungt. Det är mycket som går emot. Nyheterna gör henne orolig. Hon tänker på de som är kvar hemma. Hon måste leva här och nu, med de förutsättningar som finns.

Vi känner varandra och jag tror mig känna hennes maktlöshet. Det är inte en bra tid att vara på flykt. Det vet vi både två, och ännu står vi här, hon och jag, med en lång resa framför oss. Inte endast en inre resa, utan en fysisk resa som måste göras för att kunna möjliggöra att vara kvar i landet. Denna

gång kan jag inte följa med. Jag har alltid följt med på diverse resor, men inte denna gång. Hon är tvungen att åka själv och rädslan paralyserar. Jag vill ge henne hopp och tröst. Jag vill berätta för henne att det kommer att gå bra, att mänskligheten kommer att bära, men jag tvekar själv.

Rädslan är stor i oss båda, men vad är ett liv som drivs av rädsla? Jag måste försöka. Jag skickar sms till några bekanta längst resans gång med en alldeles för sent och förhoppningsvis inte för desperat förfrågan – Kan du hjälpa oss? Vi fixar inte detta själva och vi behöver din hjälp. Till min förvåning fick jag gång på gång ett svar jag inte förväntade mig, ’så klart ställer vi upp!’ Inom några timmars period blev det omöjliga möjligt. Inte för att någon enskild tog på sig allt, men för att många bidrog till det som blev en viktig helhet. Resan blev av och flickan var inte själv, hon var buren av många – så många – som konfronterades med en situation och som valde att svara an till begäran med ett tveklöst ’JA!’ När vi sågs igen, efter resan var hon så stolt, så stolt att hon klarade det som hon tidigare tyckte var omöjligt. Inte ensam men med hjälpen av många andra.

Ja, när jag tänkte på dessa underbara människor som ställde upp, tänkte jag på den underjordiska

järnvägen som hjälpte människor att fly slaveri på 1800-talet. Det är lätt att känna sig förtvivlad i tider som dessa, men må vår förtvivlan inte gör oss blind för möjligheterna som är oss givna. Må vi inte sluta lyssna till våra medmänniskor, eller sluta sträcka ut en hjälpande hand.

I år var det sextio år sedan att Martin Luther King Jr. gav sitt kända tal som kom att kallas för ’I have a Dream speech’ i Washington D.C. Ett tal där han talade genom rädslan till hoppet och drömmarna. ’I have a dream... I have a dream today.’

Det är mycket som har hänt sedan 1963. En del av Martin Luther King Jr.’s drömmar har ännu inte förverkligats men drömmarna slog hål i murarna av polarisering och hat. Drömmar bär när förtvivlan drar isär. Vi är många som vill bära, många som har drömmar om och längtar till att vara en del av något annat. Jag undrar hur världen skulle bli om människors drömmar fick komma till tals.

I detta nummer av SFT får vi läsa om tillitsbaserad styrning som ett alternativ till New Public Management. Vi får utmanas av Ann-Catrine Andersson i vår egen roll som familjebehandlare och familjeterapeuter i denna värld vi lever i och vi får dela Bills tankar om manualbaserade terapi. Vi får även ta del av Madeleine Cocozzas tankar

om psykoterapi i socialtjänstens regi. Med detta nummer samlar vi oss själva efter sommaren inför en fullspäckad höst, så som Svenska familjeterapikongressen i Borlänge, och vi ombes på olika sätt med olika ord att svara ’JA’ till det vi tror på. Ingen enskild är värd mer än någon annan, men var och är en oersättlig del av en ovärderlig helhet som är livet. Med detta tror jag ’att vi ska kunna arbeta tillsammans, be tillsammans, kämpa tillsammans, sitta i fängelse tillsammans och stå upp för frihet tillsammans, i vetskapen om att vi en dag ska bli fri’ (King, 1963).

/Amber Forsberg ‘This is our hope. This is the faith that I go back to the South with. With this faith, we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope. With this faith we will be able to transform the jangling discords of our nation into a beautiful symphony of brotherhood. With this faith we will be able to work together, to pray together, to struggle together, to go to jail together, to stand up for freedom together, knowing that we will be free one day.’

Martin Luther King Jr., augusti 1963

Ordföranden

Kära vänner!

Så många olika och motsägande intryck denna sensommarhöst. Mystiskt dimmiga morgnar och kvällar varvat med soliga ljumma eftermiddagar och för min del havsbad som än så länge inte kväver att en är vinterbadare (vilket är tur!). I samhället så många oroande och allvarliga händelser; kriget i Ukraina som bara pågår, våldsvågen som sveper över Sverige, koranbränningar och den förvirrade och tafatta samhällsdebatten kring detta, och så Tidöpartiernas förslag om en angiverilag som trotsar all yrkesetik såväl som barnkonventionen och mänskliga rättigheter.

Samtidigt finns det hopp. De utbredda och samfällda protesterna mot angiverilagen från såväl politiker av många olika politiska färger, fackförbund och organisationer samt mängder av privatpersoner ger hopp och visar att solidaritet och civilkurage lever här i landet. sfft motsätter sig självklart också angiverilagen och kräver att den stoppas! En text kring den frågan finns publicerad i detta nummer av SFT och skickas även till regeringen i dagarna.

Inom vår lilla horisont kan vi se fram emot en spännande familjeterapikongress om mindre än en

månad. Det är otroligt kul att anmälningarna till kongressen har överträffat alla förväntningar och det ska bli så roligt att träffa er alla! Vi behöver samla kraft, inspiration och idéer och stärka varandra. Och så helt enkelt ha lite kul och festa!

Det finns så många uppgifter i samhället som jag tänker att vi systemiskt intresserade människor kan bidra till. Det ropas på polis och militär, på hårdare tag. Rädslan i samhället ökar och rädsla är sällan en bra drivkraft. Polemiken som vill ställa grupper mot varandra och öka klyftorna i samhället vinner terräng. Det behövs en motkraft. Det behövs röster för solidaritet, sammanhållning och förståelse. Det pratas om vikten av förebyggande insatser och om föräldrars ansvar. Men vem ska hjälpa de föräldrar som har ungdomar som riskerar att rekryteras till kriminella gäng? All evidens för vad som är effektivt för att hjälpa ungdomar med utagerande och antisocial problematik handlar om föräldrastöd, familjeterapi och multisystemiska insatser. Det är en paradox att familjeterapin marginaliseras i och med det rådande individuella paradigmet, samtidigt som behovet av familjeterapeuter och kunniga familjebehandlare kanske aldrig har varit större.

sfft vill vara en förening som samlar människor

med intresse för familjeterapi, familjebehandling och systemiskt arbete. Tillsammans kan vi ha en röst. För att vår förening ska få kraft behövs fler medlemmar och även fler medlemmar som engagerar sig aktivt. Allt arbete inom sfft görs ideellt och vi som jobbar i föreningen kan bara göra så mycket. Blir vi fler aktiva kan vi skapa arbetsgrupper kring viktiga frågor, och det vill vi gärna. Om du som läser detta ännu inte är medlem – bli det! Har du en vän eller kollega som inte är medlem, locka dem att gå med. Och har du en hjärtefråga om du tycker att sfft borde jobba med och som du är beredd att bidra till, kontakta din lokalförening eller riksstyrelsen och kom med förslag! Vem vet, kanske kan det bildas en arbetsgrupp kring just din fråga?

Ni har väl förresten inte missat att sfft har börjat med lunchwebbinarier? Och att det planeras en nor-

disk familjeterapikongress i Bergen i augusti 2024, där det nu fram till mitten av november är möjligt att skicka in abstracts för den som vill bidra med något. Håll utkik efter detta och efter alla spännande arrangemang runt om i landet på sfft:s hemsida!

Jag önskar er alla en glädjefull höst med goda samarbeten mitt i det tilltagande mörkret. Tillsammans kan vi tända ljus.

Varma hösthälsningar

Lotta Beskow

Ordförande sfft

Svensk Familjeterapi

Redaktonen: Amber Forsberg

Layout: Magnus Olerspiattodesign.se

Annonsera i SFT!

helsida 2 000 kr

halvsida 1 000 kr

kvartssida 500 kr

Maila till Inger Bergström ibergstrom57@gmail.com

Utgiven av SFFT

Ordförande: Lotta Beskow

Kassör: Inger Bergström

Sekreterare: Amber Forsberg

Vetenskaplig sekreterare:

Karin Thorslund

Informationssekreterare:

Susan Hanshoff

Ledamöter:

Ann-Catrine Andersson

Helena Prahne

Eva Dahlgren

Raymond Valdes

Mats Höjing

Skriv! Skriv! Skriv! Bidrag till nästa nummer och feedback Manusstopp 30 november sftredaktion@gmail.com facebook(sfft) hemsida www.sfft.se

Du missade något Tillitsbaserad styrning eller NPM?

Innan pandemin hade vi i Luleå planerat att ha ett systemcafé med Helena Lanto organisationskonsult och Maria Bergalm organisationspsykolog om tillitsbaserad styrning. Nu när pandemin är över och saker börjar bli som vanligt kände både vi och föreläsarna att det var dags att det blev av. Vi träffades ett mindre gäng på plats i Luleå och sedan skulle tre vara med via länk. En kom inte in, en tappa vi och en kunde vara med hela tiden trots teknikstrul.

Vi var ett gäng kräsna lyssnare alla minst leg familjepsykoterapeuter. Båda föreläsarna hade läst undertecknads arbete om NPM (New Public Management), så många av de förbereddafrågorna fick svar innan frågorna hanns ställas. Båda har jobbat inom organisationer som inte låtit dem använda sina kunskaper. En av dem var besviken på att hon inte tidigare lyssnat mer på vad vi familjeterapeuter sa. Hade hon det, tror hon att hon snabbare hade förstått de grunder som tillitbaserad styrning bygger på.

De började med att ge oss bakgrunden till hur tillitsbaserad styrning uppstod. När välfärden i Sverige ökade blev den offentliga sektorn till slut en kollos. NPM såg man då som en bra modell som skulle effektivisera och minska kostnaderna. Nu blev det en nedmontering av välfärden. Styrningen av verksamheten sköttes på annat ställe än där verksamheten bedrivs. Man byggde upp staber av människor som skulle kontrollera vad

verksamheterna gjorde. Det blev politiker och administratörer i staben som bestämde vad läkarna med flera skulle göra.

Kontrollbaserad styrning (som NPM) kännetecknas av: -Utformningen av styrningen sker centralt, utifrån kontrollbehov - Ansvarsområdena är snäva och personliga -Fokus på överordnade beslutsfattare (uppåt). Viktigaste instrumenten är kontroll, angränsat ansvar och formalisering. Uppföljning på distans från mätning, fokus på avvikelser. Främsta medel för att nå verksamhetens mål är följsamhet mot beslutslinje och formella processer.

Som en motreaktion till NPM började civilministern i den socialdemokratiska regeringen Ardalan Shekarabi titta på hur man skulle kunna styra på ett annat sätt. Han tillsatte en tillitsdelegation. Han tror dock att det kan ta 2–3 dessenier innan det har fått fullt genomslag då NPM gynnar de som är höga chefer mer än tillitsbaserad styrning gör. Det är lättare att toppstyra än att samverka. NPM har lett till problem och brister, såväl i mötet med medborgaren som i den interna arbetsmiljön. Det är en systemfråga och inte beroende på enstaka medarbetares fel. Det beror inte heller preliminärt på att verksamheterna är kraftigt under finansierat. Man menar alltså att de problem man observerat inom hälso- och sjukvård, skola och omsorg är en systemfråga. Det är brister i styrningen, kulturen och ledarskapet och hur arbetet är

organiserat. Man vill istället verka för samverkan och helhetsperspektiv. Bygga tillitsfulla relationer samt säkerställa att medarbetare kan, vill och vågar hjälpa medborgaren.

Louise Bringselius var forskningsledare i Tillitsdelegation. Hon anser att man måste minska den administrera bördan och stuprörstänkandet. Medarbetarna skall slå larm vid missförhållanden inte som nu straffas. Hon välkomnar oliktänkande.

Man skall ha fokus på människans beteenden och mötet mellan individer och i grupper. Men även organisering, arbete, utbildning och utveckling.

Forskare har i många år påtalat att vi behöver styra och leda på ett annat sätt. Besluten behöver läggas ut närmare medarbetarna. Tillitsbaserad styrning kännetecknas av: - Ansvarsområden är breda och gemensamma -Fokus på kärnverksamheten (nedåt) -Viktigaste instrumenten är helhetssyn,

lärande och samverkan. -- Uppföljningen sker i nära dialog med verksamheten, delvis kvalitativt, fokus på främjande. Främsta medel för att nå verksamhetens mål är kollegialt lärande och ömsesidig anpassning. Utformningen av styrningen sker i samskapande dialog med verksamheten. Det handlar i grund och botten om att: - Formulera mål - Se till att organisationen och dess medlemmar agerar i riktning mot dessa mål. -Att styra en organisation.

Tillit innebär inte valfritt arbete. Tilliten förutsätter tydliga ramar och mandat. Tillit innebär att premiera lärande. Det innebär att ha överseende med mindre misstag, men agera vid allvarliga problem. Tillit innebär att fortsätta kontrollera. Men det behöver ske mer selektivt, kvalitativt och utifrån dialog med den granskade. Prestationer måste utvärderas, inte minst från den politiska huvudmannens sida, men utifrån en närmare dialog med dem som ska rapportera. Tillit är ett ansvar för alla delar i styrkedjan.

Honnörsord för Tillitsbaserad styrning är: tillit, helhetssyn, stöd, medborgarfokus, kunskap, öppenhet handlingsutrymme. Enligt tillitsdelegationen behöver detaljstyrningen minskas och handlingsfriheten öka i offentlig sektor, för att tillvarata medarbetarnas kompetens, kunskap och engagemang. Tilliten till utförarna har blivit mindre och mindre. Oron för att ¨göra fel¨ har blivit större och större hos utövarna. De som utför arbetet med medborgarna har fått mindre och mindre att säga till om. Man har ställt olika yrkeskategorier och individer mot varandra. Den utbildning som yrkesutövarna fått på till exempel universiteten har de inte fått använda i sitt arbete i offentlig verksamhet, varför många startat eget el-

ler börjat i bemanningsföretag. Staberna har växt medan de som arbetar ¨på golvet¨ har minskat.

Vem som är viktigast kan medborgarna och höga chefer/politiker ha olika åsikter om. Det gör också att resurserna fördelas olika. Därför ökar köerna för medborgarna att få hjälp. De som utför hjälpen till medborgarna skulle ibland behöva hjälp med administrationen men den hjälpen får de inte, den skall de göra själva. Staberna skall bara kontrollera och sätta upp regler inte sköta administration som skulle underlätta arbetet för dem som är närmast medborgarna.

På Helsingborgs stad har man provat tillitbaserad styrning. Men vi vet inte hur det fallit ut. Man kan inte själv avgöra om man toppstyr (ev. med någon annan) utan det är hur andra uppfattar det. Man behöver som chef ha en helhetssyn. Man skall stödja sina underställda. Man skall ha ett medborgarfocus och inte ett fokus på sig själv. Man skall ta tillvara all kunskap som finns, man skall var öppen och ge de anställda handlingsutrymme. Man skall främja att personalen vågar ta ansvar. Ge förutsättning för anställda att bli medledare. Att de anställda får styra sig själv. Inte som nu lägga på individen att det är dennes fel, om något inte blir som man tänkt sig. Om inte ledningen har tillit till arbetarna så tappar även arbetarna tilliten till organisationen. Man behöver ha tillit till medborgarna och ge handlingsutrymme utifrån den kunskap personalen har.

Nu har man anställda som vill ha arbetsbeskrivning för att man inte skall göra fel. Många får att -det inte är ditt uppdrag, man får smäll på fingrarna om man försöker hjälpa medborgarna. När Kalix kommuns datasystem kollapsade fick hemtjänsten möjlighet att själva lägga upp ett fungerande ar-

betssätt som även bättre motsvarade medborgarnas behov. Var och en fick det den behövde och inte vad någon utomstående bestämt.

Det är viktigt att ta tillvara personalens engagemang, det är viktigt att lyssna på dem som möter patienter. Man har bestämt långt ifrån individen vad var och en skall ha. Detta har hänt i många andra sammanhang där de som skall hjälpa tvingas använda sig av sina kunskaper och inte varit styrd av manualer. Ofta har detta skett i samband med stora kriser som Utöja och Drottninggatan. Man får nu ersättning till verksamheten utifrån diagnoser eller andra regler i stället för vilka behov som finns.

De som skall bestämma behöver vara ute i verksamheterna så de får se hur verkligheten ser ut. Det finns en riktig verklighet och en pappers verklighet. Man behöver ha ett samskapande, man behöver ge patienten vad patienten vill ha, inte vad manual säger. Man kan skapa struktur som ger tillit.

När det kommer något nytt finns även risken att det finns de som vill göra sig pengar, på det nya moderna men inte delar dess grundtankar. Tilliten behöver finnas i alla lager. Det är i gränserna det händer. Det är när man samarbetar man kommer framåt och inte när man sätter upp staket eller stuprör. Man behöver ha en nyfikenhet -vem är du?

Alla vill bli förstådda och få hjälp utifrån det. Man vill vara ett subjekt inte ett objekt. Man behöver tänka mer kvalitativt inte bara kvantitativt. Man behöver samarbeta mycket mer runt patienten/ människan. Alla kan bidra även individen själv. Man behöver kunna använda organisationen som ett redskap. Inte se det vi gör som produkter och

varor utan som tjänster och service. Chefer som inte kan verksamheten pratar inte samma språk som de anställda. Man behöver ha tålamod då olika nivåer tar emot det på olika sätt när man introducerar tillitsbaserad styrning.

Maria och Helena uppmanar att man kan lyssna på Jonna Bornemarks tankar. Vilken information behöver vi ha för att göra ett bra jobb? Vi har kunskaper om människors fungerande låt oss använda det. Vi är inte emot saker vi vill vidare utveckla dem och organisera dem i samskapande. Vi behöver professionella omdömen och veta vad kompetensen kan användas till. Vi behöver veta varför vi gör saker. Organisationen behöver fixa förutsättningarna, de behöver även tänka på det etiska. Nu skall någon tolkar explosiva barn till exempel och sedan skall någon annan utföra arbetet. Svensk forskning visar på att vi behöver system att lita på inte individer. Då medborgarna både är högst upp (politikerna) och längst ner (patienten) behöver man arbeta från båda håll för att få det bättre. Då olika målbeskrivningar kan kollidera och man har få styrsignaler kan det bli fel.

Mina frågor till er blir: vet någon om det blivit som det är tänkt i de kommuner som provar tillitsbaserad styrning? Till exempel, Helsingborgskommun? Vad skall man göra av alla som jobbat i staber och har höga löner? Går det att få bukt med stuprören? Har ni erfarenhet av chefer som påstår att de jobbar tillitsbaserat men jobbar enligt NPM?

Ann-Catrine Andersson Leg. familjepsykoterapeut

Debatt

Vad kan vi familjeterapeuter, familjebehandlare

Min utgångspunkt är att människor behöver möta människor. Familjer behöver hjälp och vi behöver se varandra.

Dagligen möts vi av förslag eller berättelser om hur man skall dra ner på personal och andra möten människor emellan. Skolan har dragit ner på personal vilket resulterar i att barn som har det jobbigt får det ännu jobbigare. Ensamma människor blir ännu mer ensamma. Vi skall automatisera allt. Köerna blir längre och längre till olika ¨proffs¨. Varför inte möta människor tidigare med vanlig medmänsklighet?

Problem med barn som inte går i skolan ökar, men vad skall man som litet barn göra när skolan är ett rent helvete? Lärarna vill säkert hjälpa med de hinner inte, de har så många andra barn som också behöver hjälp. De hinner knappt med de barn som ligger inom mitten av normalfördelningskurvan. Hur skall de då hinna med de som ligger på sidorna om. Även om jag tror att normalfördelningskurvan borde ha breddats, då så många har det svårt på olika sätt. Föräldrar till barn med svårigheter behöver stöttning vilket de har svårt att få.

Barn med neuropsykiatriska svårigheter, har svårt att få hjälp och anpassningar på skolan, men det

är så många fler som skulle få en bättre tillvaro på skolan om det fanns fler vuxna på skolan. Man plockar, på många skolor, bort assistenter kuratorer och minskar på skolsköterskorna. När man effektiviserar och gör skolorna större och större minskar också ’bredvid’ personalen i antal. Många barn har säkert fått en klapp på axeln av skolstäderskan eller vaktmästarna och ett gott råd av ¨mattanten¨. Vissa skolor hade fritidsledare; nu kan det finnas skolor som har kvar skolfik och där kan det finnas kloka vuxen. Har från patienter hört att de har massvis med lärare men igen de känner. När jag gick skola kände jag mina lärare. Även om jag tyckte att de var knäppa, visste jag vem dom var och kunde säga både det ena och det andra till dem. Jag var inte osedd. Som ung vuxen var jag mycket ute på skolor, då man då på skolorna tog in föreningar t.ex. vid skolstart. Det var inte bara idrottsföreningar som var på skolorna utan många olika föreningar. Där fanns många som kunde se ungdomarna och de fick möjlighet att gå vidare till föreningsverksamheter.

Ängsliga eller nedstämda barn behöver också möten med människor. Föräldrar får göra blixtutryckningar till skolan för att rätta till saker och ta hand om barnen. Men de får inte hjälp med de problem deras barn har eller de svårigheter som blir på skolan. Barn kan bli ganska svårt mobbade, kränkta, slagna utan att skolorna mäktar att göra något åt detta.

Debatt

familjebehandlare och medmänniskor bidra med?

Det finns för få vuxna på skolorna. Kring personal är viktiga. SIP-möten är viktiga men om du inte får hjälp av kommun och region, vem skall då vara på mötena för att hjälpa barnet och föräldrarna?

Jag ställer mig frågande inför hur mycket hjälp och vilken sorts hjälp föräldrar till de barn som nu skjuter ner varandra och andra förbipasserande människor har fått.

Skall vi få en ändring är inte hårdare straff den rätta vägen. Vi måste satsa på de små barnen och deras föräldrar. Vi måste få fler vuxna som ser barnet och ser dess starka sidor. Vi behöver sedan människor som kan hjälpa dem att odla dessa förmågor. Föreningslivet behöver stärkas.

Föräldrar är hårt ansatta av massvis med krav. Men man kan hitta sätt att ha barnen med när man gör saker, när man lagar mat, när man skall träna. När de blir tonåringar kan man byta barn med varandra

så får barnen tillgång till andra vuxna. Dagens moroch farföräldrar kan även vara fräscha och träffa barnen personligen eller digitalt. Jag är medveten om att vi lever i ett individualiserat samhälle men det kanske kan bli lite mer gemensamhetstänk. ¨Laget framför jaget¨.

Äldre människor har ingen tid med och skall nu övervakas med AI för att de inte fysiskt skall skada sig. Anhöriga bor kanske långt ifrån och har inte möjlighet att besöka dem så ofta. Det psykiska/soci-

ala behoven finns inte på agendan på äldreboenden. Det kan finnas aktiviteter men då krävs att du inte är för dålig. Du måste klara dig själv. Det är inga små krav då utvecklingen går så snabbt i samhället och mer och mer digitaliseras. Många äldre har svårt att få hjälp med det. Verksamheter där man låter förskolebarn och gamla människor träffas är ett bra sätt att få människor att må bra. De gamla får någon som ser dem och barnen får någon som ser dem.

Du kan ha svårt att nå olika instanser via telefon, man skall via robotar hitta den fråga du vill ha svar på. Problemet för mig är oftast att det jag vill ha svar på inte finns som alternativ för då hade jag redan kunnat hitta det på nätet. Jag faller mellan stolarna och numera tror jag att det är fler som faller mellan stolarna än tidigare. Vi tillhör inte de normala.

Människor är beroende av att möta andra människor för att överleva. Inte bara att få hjälp av, utan att även bara få vara.

Sjuka orkar inte strida för sina rättigheter och på hälsocentralerna prioriterar man förebyggande hälsovård och akuta patienter. De akuta patienterna skickas sedan till akuten som inte har förutsättningar rumsligt att ta emot dem. På vårdcentralerna kunde du få hjälp och stöd i kontakt med andra t.ex. Försäkringskassan. Om du behöver hjälp får du ofta medicin i stället för möte med människor.

Nu finns det tankar om att öka antalet familjehem och placera ungdomar där i stället för HVB och SIS. Det är väl en god tanke då vi länge vetat att HVB-hem och SIS-inläggningar inte är så bra som familjehem, där barnet/ungdomen blir mera sedda.

Svårigheten är att de flesta som placeras på HVBhem och SIS är så svåra för ett familjehem att klara. Då måste familjehemmen få vara heltidsanställda och ha mycket handledning. Jag har själv varit familjehem, handlett familjehem, jobbat på HVBhem och praktiserat både på SIS och barnpsykiatrins slutenvård. Jag hoppas att vi inte skall utnyttja ytterligare en grupp som inte ges förutsättningar.

Socialtjänstens personal ges sällan förutsättningar att klara sina uppdrag. Det får inte kosta något men det skall göra mirakel.

Angiverilagen som nu föreslås innebär att massvis med människor kommer att begå lagbrott då det inte sviker människor som behöver deras hjälp. Den som arbetar i organisationer som berörs av lagen och där man på arbetsplatsen bestämt sig för att inte ange människor, har ett bekymmer om de har medborgarskap i annat land. Då de bryter mot lagen riskerar de själva att bli utvisade. Där skulle vi mista många kompetenta personer.

Vad kan vi som familjeterapeuter, familjebehandlare och medmänniskor bidra med?

Ann-Catrine Andersson

Leg. Familjeterapeut

Familjeterapiföreningen Norr

What I think about when Heuristics, algorithms

There have been many discussions concerning the place and value of manuals in psychotherapy. Below are some of my own thoughts on the subject. I begin with the key concepts of heuristics, algorithms and manuals.

The choice of a heuristic strategy in goal-oriented behaviour can be thought of as a “best bet” method. Having identified a problem or goal we use our experience to make a quick decision as to what might be an effective way of solving or reaching it – and then we bet on our decision by trying it out. Heuristics are used when we want to save time, or when we do not possess an algorithm for a desired goal. Heuristic strategies are basically trial and error ways of attempting to achieve a goal. When a strategy involves a number of heuristic choices that together prove effective for the purpose at hand, they can be formalised into an algorithm.

An algorithm is a problem-solving strategy that makes use of rules, and perhaps the simplest definition is a step by step procedure that is designed to achieve a specific result. A cookbook offers an algorithm for each dish, IKEA products contain an algorithm to guide home assemblage. Computers, even AI, are run by algorithms. Algorithms are used by medical doctors and psychotherapists.

A manual, at least in psychotherapy, consists of a presentation of a set of algorithms formalised into a specific process, but with additional information that the authors think will be of help to the reader, such as examples and theoretical explanations.

Heuristics, algorithms, and manuals have always had a central place in the development of psychotherapy. Freud was one of the founders of modern psychotherapy, and both the theory and practice of psychoanalysis were rigidly controlled and “manualised”. The first family therapy course that I attended (London 1972) was one that taught Satir’s communication approach to family therapy. The teacher had been trained by Satir, and now wanted to share the theory and method, which is only possible if both areas are organised in a clear and structured way. To do this, the teacher used a form of verbal and informal manual.

Manuals continued to be produced, and I remember laughing when I read an article in the Journal of Strategic and Systemic Therapies (1986) that described the MRI Brief Therapy Model in the form of a flowchart. What made me laugh was the decision contained in the flowchart’s entry box: “Can you tolerate reading a formal, schematic, graphic presentation of the creative process of therapy?” If the answer was “No”, then the exit instruction was to move on to the next article. If the answer was “Yes” then you were instructed to continue entry into the flowchart. This decision box brings into focus the question of the different ways that manuals can be valued by different clinicians.

There is a general pattern in how therapy algorithms become more specialised - from general approaches to more problemspecific applications. This is a natural progression, as therapists meet clients whose problems and goals do not fit with the available algorithms contained in existing manuals. The question then becomes, “What might be of help here?”, and heuristic decisions made in response to that question – always influenced by the specific theoretical perspective of the therapist – may lead to fresh starts, and sometimes even to a new algorithm. And then perhaps a research journey to see if a sound evidence base can be established, and perhaps even a new manual.

There are a number of factors which may complicate how manuals may be perceived at the level of the clinician. One is noted above: the algorithms that are the foundation of many manuals will often reflect one specific theoretical perspective, so, for example, perhaps a cognitive-behavioural therapist may have little interest in a manual based on psychodynamic premises. Presumably therapists choose those models that affirm their basic ideas about human ontology: I for example disliked classical behaviourism from the start because it seemed to reduce what I experience as the complexity and uniqueness of every human being to a cartoon status that resembled a mechanical, stimulus-response robot.

A second factor that may complicate the perception of manuals has to do with implementation. There is perhaps an inevitable

when I think about therapy algorithms and manuals

tension between fidelity and freedom in which mastering a skill requires first that we follow the algorithm’s procedural steps but when mastery is achieved then we tend to want to fly in our own way. We might call this the “fidelity/freedom complex” (which may be illusory in some cases, as there is often a great deal of flexibility in most psychotherapy algorithms). This tension may be further increased by contextual factors: an organisation may require its employees to work in just one way rather than another, in contrast to the freedom a therapist in private practice possesses. Implementation may also be influenced by licensing demands – and so on.

A meta-perspective suggests a possible source of further tension: once an algorithm is established and manualised, how are we to view the role, value, and function of the manual as a product in psychotherapy? The perspective that I like is that every manual that has proven useful in approaching a specific kind of problem deserves a place of honour in the therapeutic library of algorithms, but at the same time they are not end stations – proofs of problems solved – but can be thought of as stepping stones, incentives to encourage further development perhaps with updated or even new manuals.

I have always been aware that if I claim to represent a specific approach to psychotherapy, particularly in teaching and supervising, then what I practice and teach must be distinguishable from other approaches. This is not meant in a competitive sense, but is simply a reflection of the primary theoretical perspective that I have chosen. The algorithms that I have developed to use in my own work as a therapists, teacher and supervisor are divided into two major groups: first, algorithms to establish baseline agreement with the client concerning what the problem and goal of therapy is. The second group consists of a fair number of different algorithms collected from my professional learning history which can be applied to different kinds of problems. Once baseline problem agreement is established, I then heuristically choose an algorithm from the second group, which I judge to be best fitted to the problem/ goal that the client has specified. I believe that this decision is

best thought of as being heuristic because experience suggests that I can never be entirely sure if the selection made will prove satisfactory or will need to be exchanged for another heuristic choice. Whatever choice is made will then be discussed with the client, and if she agrees, then work can begin. There are also secondary algorithms for adapting communication style, structuring the therapy process, dealing with conflict, searching for and responding to negative feedback, and many more.

The definition of an algorithm offered earlier contains the promise that its application will result in obtaining a specific outcome. However, as psychotherapy algorithms represent planned interference in complex human systems that are not fully understood, they distinguish themselves from manuals from IKEA, recipes and computer programmes by accepting the impossibility to guarantee a single specific result before the algorithm is applied. Instead, it guarantees one of two possible outcomes: the desired goal will be achieved or it won’t be. Perhaps one of the most important injunctions in therapy is to spot as early as possible if the chosen algorithm seems to be leading us toward the desired goal, or not. Therapists must always be prepared to kill their heuristic darlings.

I hope it is clear that I value the place of manuals in the history of psychotherapy, at least when they are used with care and not viewed as end goals in themselves, but rather as stepping stones. They tell us how methods reflect theory. They reveal how psychotherapy develops over time. They orient us to what knowledge and technique might be useful and where. They also encourage us to think in a creative way by showing that there are great number and variety of algorithms, and that there are many ways of tackling similar types of problems, and that the complexity and variety of human systems means that we will continually need to adapt old ones, and create new ones.

Öppet brev till regeringen Dra tillbaka förslaget om angiverilag!

Svenska föreningen för familjeterapi (sfft) ansluter sig till alla de röster som reagerar, kritiserar och tar avstånd från en angiverilag. Många av sfft:s medlemmar arbetar med familjebehandling, par- och familjeterapi inom kommuner och regioner. Vi möter dagligen barn och familjer i utsatta situationer och vet hur viktigt det är med förtroende och tillit för att de som är behov av vår hjälp ska kunna ta emot den.

Vi känner en djup oro över hur en framtida angiverilag skulle påverka vårt samhälle och våra medmänniskor. Det borde vara självklart att samhället vill verka för integration, för tillit och inkludering. Men en angiverilag skulle tvärtemot detta skapa ökade klyftor, misstänksamhet och rädsla, och underminera tilltron till myndigheter. Ett samhälle där lagen säger att vi ska ange varandra bidrar inte till tillit och inkludering.

Barnkonventionen är lag i Sverige. Redan innan den blev lag var det lagstadgat att papperslösa barn i Sverige har rätt till skolgång och sjukvård. Skolans roll som friskfaktor och trygg zon för barn som lever under otrygga förhållanden kan inte nog betonas. Om vi stiftar en lag som gör att familjer blir rädda för att låta sina barn gå till skolan eller uppsöka vård, kommer detta endast att öka risken för att redan utsatta barn och familjer hamnar i ett skuggsamhälle där de också löper större risk att rekryteras till kriminella miljöer.

Vi behöver ta ställning för vilket samhälle vi vill leva i. Det handlar om arbetsmiljön, skolmiljön, tilliten mellan kollegor, tilliten mellan myndigheter, tilliten mellan stat och människa och det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter som denna lag ifrågasätter.

Som familjeterapeuter och familjebehandlare vill vi, i enlighet med etiska riktlinjer för psykoterapeuter, företräda ett samhällsideal som inkluderar mänskliga rättigheter, tolerans, mångfald, humanitet och solidaritet med personer och grupper i utsatta livssituationer.

sfft motsätter sig bestämt en lag som skulle kriminalisera anställda inom kommuner och myndigheter för att de följer barnkonventionen, yrkesetiska grundprinciper och mänskliga rättigheter.

Vi behöver dra gränsen innan lagen stiftas. sfft kräver att Angiverilagen stoppas.

Lotta Beskow

Ordförande Svenska Föreningen för Familjeterapi, barn- och ungdomspsykiater och legitimerad psykoterapeut

Ann-Catrine Andersson

Vice ordförande Svenska föreningen för familjeterapi och riksrepresentant Familjeterapiföreningen Norr (FTFNORR), socionom och legitimerad psykoterapeut

Inger Bergström

Kassör Svenska föreningen för familjeterapi och riksrepresentant Dalarnas familjeterapiförening samt legitimerad psykoterapeut

Amber Forsberg

Sekreterare Svenska föreningen för familjeterapi, Ordförande Familjeterapiföreningen Mitt-Sverige, MSW, och legitimerad hälso-och sjukvårdskurator

Mats Höjing

Styrelseledamot Svenska föreningen för familjeterapi och riksrepresentant Södra Sveriges familjeterapiförening, socialpedagog, legitimerad hälso- och sjukvårdskurator och leg. psykoterapeut

Eva Dahlgren

Styrelseledamot Svenska föreningen för familjeterapi och riksrepresentant för Familjeterapiföreningen Sydost, socionom och legitimerad psykoterapeut

Susan Hanshoff

Styrelseledamot Svenska föreningen för familjeterapi och riksrepresentant Föreningen för familje- och systemorienterad terapi i Stockhholm (FFST), legitimerad psykoterapeut och handledare i systemisk psykoterapi

Kristina Edman

Doktorand i socialt arbete, legitimerad hälso- och sjukvårdskurator, socionom och medlem i Svenska föreningen för familjeterapi

Raymond Valdes

Styrelseledamot Svenska föreningen för familjeterapi och riksrepresentant familjeterapiföreningen i mellersta och östra Sverige (FAMÖS), fil. kand/legitimerad psykoterapeut och handledare/lärare i psykoterapi

Karin Thorslund

Vetenskaplig sekreterare Svenska föreningen för familjeterapi och legitimerad psykoterapeut

Helena Prane

Ordförande Familjeterapiföreningen i Västra Sverige (FTFVS), Styrelseledamot Svenska föreningen för familjeterapi och familjebehandlare

Nadia Sarblad

Styrelseledamot Södra Sveriges familjeterapiförening, socionom, Legitimerad familjepsykoterapeut och legitimerad hälso- och sjukvårdskurator

Simon Bloomfield

Ordförande Södra Sveriges familjeterapiförening, socionom, legitimerad psykoterapeut samt handledare och lärare i psykoterapi

Lisa Koser

Ordförande Föreningen för familje- och systemorienterad terapi i Stockhholm (FFST) Socionom, leg. psykoterapeut och handledare enligt UHÄ

Margareta Wikström

Ordförande Familjeterapiföreningen Norr (FTFNORR), socionom, legitimerad psykoterapeut och handledare UHÄ

Patric Thuresson

Ordförande Dalarnas Familjeterapiförening, Familje- och Marte Meo terapeut och beteendevetare

Call for Abstracts

Abstract submission for the 13th Nordic Family Congress ... is now open!

The conceptual inspiration for our 13 th congress

"Nothing is small, nothing is big - In us are worlds. The small divides into the big The big in the small – a drop of blood, a world with solar centres and globes. Had a drop. A small part of a body.”

The quote from Edvard Munch's poem Nothing is Small, Nothing Is Big - in us are worlds, reflects how we constantly move between ourselves and our surroundings.

At the Nordic Congress in Family Therapy 2024, we invite you to experience keynotes and contributions that draw from Munch's quote and explore how the larger philosophical and multiverse perspectives can travel with us in meeting the concrete and small details of our work and everyday life.

Call for abstracts:

We want the 13th Nordic Congress to be a forum where everyone interested in family therapy, systemic practice and relational work can exchange ideas, thoughts, theories and experiences. The hope of our Congress is to help ensure that we continue to encompass and foster diversity and complexity in our field.

We invite you to contribute with presentations inspired by the theme of the congress and diversity, and we encourage you to find expressions that best suit your contribution. It is up to you what format these can be: from clinical practice, research presentations, dissemination of art and culture, dialogues, posters, installations or verbal reflections.

Proposal Types

ORAL PAPER PRESENTATION

The oral paper presentation may be authored by an individual or a group. The oral presentations will be grouped in parallel sessions based on the sub-themes. The abstract submitted should be 250 words or less. More information about the abstract is provided below

P POSTER PRESENTATION

The poster presentation may be created by an individual or a group and will be displayed on a portable wall. At times, the author(s)of the poster will accompany it to answer people's questions. To apply for a poster presentation, the author(s)must submit an abstract of a maximum of 250 words. More information about the abstract is provided below.

W WORKSHOPS OR DIALOGUES

A self-organised seminar of one or more presentations relevant to family therapy practice or research. Workshops and dialogues are intended to be thoroughly interactive, with considerable participation and discussion from those attending. Workshops may have an explicit agenda of training participants on a given topic or generating an interest group or a network for future collaboration. If applying for a workshop, please submit an abstract of 250 words or less, including a description of the content and how it will be delivered (pedagogical methods, etc.).

D DISSEMINATION OF ART AND CULTURE, INSTALLATIONS OR OTHER CREATIVE PRESENTATIONS

The presentation has a free and creative form.

To apply for a presentation, the author(s)must submit an abstract of 250 words describing the presentation.

GUIDELINES

The following guidelines for all kinds of presentations are advisory. If there are good reasons to amend them, please feel free to do so.

If your abstract is for a presentation based on one or more empirical research projects, it could include the following:

•Background and purpose: description of the problem, study objectives, research question(s) and/or hypotheses

•Methods: study design, including a description of participants and selection strategies, data collection procedures, measures, and approaches to analysis

•Findings: specific results in summary form

•Conclusions and implications: description of the study’s main outcome(s)and impact on practice, policy or further research.

If your abstract is for a presentation based on practice, it could include the following:

•Background and purpose of the presentation

•A summary of the main points of the presentation

•Implications of your presentation for practice.

S SUBMISSION INSTRUCTIONS

The submission deadline is Oct. 15, 2023; see the separate form on the congressional website: www.nftc2024.no

Submitted research abstracts will be reviewed by a Nordic peer panel.

Socialtjänst och Psykoterapi

Den nuvarande socialtjänsten vilar på en reform av lagstiftningen som genomfördes år 1982. Reformen innebar att tre lagar; nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen och socialhjälpslagen sammanfördes i Socialtjänstlagen. Inom ramen för socialtjänsten återfinns därför i dag många olika verksamheter med syftet är att tillhandahålla välfärdstjänster. Socialtjänstens skrivning 3 kap § 3 anger av det skälet en ram för professionella som ska arbeta inom socialtjänstens verksamheter: För utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet.

Under de senaste decennierna har fler och fler legitimerade psykoterapeuter med inriktning familj

kommit att arbeta inom socialtjänsten. Det har inte funnits något hinder för kommunerna att anställa exempelvis socionomer som är utbildade till legitimerade psykoterapeuter för att arbeta med relationer, inom familjen, mellan föräldrar, föräldrars relation till barn och ungdomar. Inte heller har det funnits något hinder att inom familjerådgivningen anställa exempelvis socionomer som är utbildade till legitimerade psykoterapeuter för att arbeta med råd och behandling till par och föräldrar. Det förhåller sig till och med så att under de sexton år jag varit lektor på psykoterapeutprogrammet har socialtjänsten bekostat många studenters utbildning.

Så långt verkar det ju inte vara problematiskt?

Psykoterapi - varför inte?

Men det finns en diskrepans mellan det som sker och det som inte får ske vad gäller legitimerade psykoterapeuter och metoden psykoterapi inom socialtjänsten. En diskrepans som nu behöver åtgärdas.

De flesta kommuner för att inte säga alla ser inget hinder med att professionella inom socialtjänsten är legitimerade psykoterapeuter men anställer dem inte som sådana. Det innebär att legitimerade psykoterapeuter arbetar inom socialtjänsten- att deras kunskap och färdigheter behövs där- men att behovet inte tydliggörs.

Familjer som behöver hjälp med en psykoterapeutisk process för att ändra sina relationer, eller par som behöver parpsykoterapi kan få sina behov tillgodosedda inom ramen för socialtjänsten men par- och familjepsykoterapi som behandlingsmetod tillåts inte benämnas som sådan: metoden- par och familjepsykoterapi- används inom socialtjänsten men får inte benämnas som sådan.

Detta förhållande, denna diskrepans, är förödande för både medborgare, legitimerade psykoterapeuter och familjepsykoterapi som metod.

• Familjer, par, barn, vuxna får inte den hjälp de skulle kunna få utav anställda familjepsykoterapeuter, alternativt får hjälpen utan att den benämns med rätt epitet. Människors behov av familje- och parpsykoterapi blir inte synliga.

• Legitimerade psykoterapeuters kompetens används utan att kommunerna ersätter de professionella för sitt kunnande och de måste arbeta under en förtäckt dimridå.

• Familjepsykoterapi som metod riskerar att bli osynliggjord då den använd, blir verksam i familjebehandlingar, på familjerådgivningen utan att benämnas.

Vad som skapar diskrepansen är oklart. En orsak verkar vara den uppdelning mellan region och kommun vad gäller psykoterapi som råder och gjuter formen för vad som får göras inom socialtjänsten när människor önskar hjälp. Vid närmare granskning är det ändå oklart om en förändring av den rådande uppdelningen mellan region och kommun skulle kunna genomföras inom ramen för rådande lagstiftning.

Jag menar att vi nu nått vägs ände vad gäller denna uppdelning och att tiden är inne för att förändra det som hindrar socialtjänsten att anställa legitimerade familjepsykoterapeuter som kan bedriva par och familjepsykoterapi.

• Det skulle gagna såväl familjer som par, barn och vuxna att få tillgång till familjepsykoterapi för relationsdilemman.

• Det skulle gagna de legitimerade psykoterapeuterna; dels då det skulle avtäcka dimridån och göra deras arbetet tydligt dels för att de då skulle få ersättning för sitt yrkeskunnande.

• Det skulle gagna familjeterapi som metod att bli synliggjord då den används. Det skulle även vara etiskt rätt att en metod som gagnar familjers möjlighet till förändring får bära sitt rätta namn då den används.

Madeleine Cocozza socionom/leg. psykoterapeut

Attachment Theory: The Basics

By Ruth O’Shaughnessy, Katherine Berry, Rudi Dallos, Karen Bateson

This book provides a comprehensive and accessible introduction to key concepts of attachment theory, from the work of its founder John Bowlby to the most recent research within the field.

Läsvärt

The first part of the book gives readers a clear understanding of attachment theory during infancy, childhood, adolescence, adulthood and in bereavement. The second part of the book illustrates how attachment theory can be used to inform clinical interventions with children in different contexts, adults, and within wider health, social and educational systems. Using case examples throughout, the authors provide the reader with a practical understanding of the clinical applications of attachment theory across the lifespan and in varying health, social care and educational systems.

Läsvärt

Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar

Så läker du efter en uppväxt med avvisande eller självupptagna föräldrar - 2023

Författare: Lindsay C. Gibson

Att växa upp i en familj med känslomässigt omogna eller självupptagna föräldrar kan skapa

svåra konsekvenser för barnet men också i vuxenlivet. Den problematiken behandlar Lindsay C. Gibson i boken Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar. Författaren är doktor i psykologi och har en djup och gedigen kunskap och erfarenhet från sin kliniska verksamhet inom området.

Bokens syfte är inte att skuldbelägga någon utan att hjälpa läsaren förstå sig själv på ett djupare plan och bli befriad från gamla nedbrytande mönster, som förhindrar vägen till det sanna jagets läkande och känslomässiga utveckling. Det är en smärtsam resa från insnärjning i destruktiva relationer till insikt med frihet och hälsa. Boken innehåller ett stort antal kliniska exempel, som man kan känna igen sig i, från författarens psykoterapeutiska verksamhet. Enkla övningar kan berika självförståelsen. Med stor medkänsla och imponerande kunskap erbjuder Gibson i en utmärkt välskriven bok goda möjligheter till självhjälp för alla som vill utveckla sin känslomässiga mognad och bygga starkare relationer

Tillitsbaserat ledarskap

Handbok för chefer och medarbetare

av Charlotta Lundgren

Många verksamheter strävar idag mot att bli tillitsorienterade. Det påverkar inte minst ledarskapet. Vad innebär det att leda med tillit? Hur kan chefen lita på att medarbetarna

är beredda att axla mer ansvar? Och hur kan

Läsvärt

chefen veta att medarbetarna prioriterar verksamhetens bästa även utan full kontroll?

Den här boken handlar om varför ditt företag ska sträva efter mer tillit i ledarskapet och lär dig hur du kan utveckla så väl team som medarbetare. Det tillitsbaserade ledarskapet ökar handlingsutrymmet för medarbetare och skapar ett klimat där det är gynnsamt att känna tilltro till andra. Det i sin tur leder till ökat engagemang och större effektivitet i verksamheten.

Boken innehåller konkreta övningar och verktyg att använda i det dagliga arbetet men också en mängd reflektions- och dialogfrågor som kan användas för att fördjupa den gemensamma förståelsen på arbetsplatsen.

Läsvärt

Refleksjoner om relasjoner

Författarna: Jacob Cilius Vinsten Christiansen og Lennart Lorås

Vi tar alle del i relasjoner. Noen i mange, andre i få, men vi er alle på en eller annen måte forbundet med hverandre – genetisk og språklig, på kryss eller tvers. Vi puster inn den samme luften og drikker det samme vannet.

En lang rekke bøker har de siste årene handlet om hvordan man kan bli mer oppmerksom på seg selv og egne behov – hvordan vi som individer kan komme i kontakt med og kanskje til og med «finne» oss selv. Denne boken har både den samme og den motsatte målsettingen. Forfatterne legger til grunn at vi blir til i de relasjonene vi involverer oss i, og for å finne oss selv bør vi ikke se inn, men ut! Ut mot de relasjonene vi har og involverer oss i, og ikke minst på alle de andre som er involvert. Boken tilbyr et nyansert og tankevekkende perspektiv på relasjoner og viser hvordan vi kan gjøre mer for å pleie dem vi tar del i – hvordan vi kan finne både oss selv og hverandre.

Läsvärt

Nätverksfamiljen

Författare: Margareta Bäck-Wiklund

Kärnfamiljen är fortfarande den vanligaste samlevnadsformen i vårt land men samhällstrenden visar på en allt större variation i samlevnadsmönster. Familjer bryter upp och nya par flyttar samman. Med barnen som länkar bildas nätverk av relationer. Den senmoderna familjen utgör en nätverksfamilj. Med nätverket som metafor upplöses familjen som en sluten social enhet. I stället ställs relationerna och det vardagliga familjelivet i fokus. Invanda levnadsmön-

ster, traditionella roller och könsidentiteter utmanas och ifrågasätts. Uppbrotten kan även splittra familjer mellan länder och världsdelar.

Vad är en familj? Vilka familjekonstellationer är tänkbara? Hur påverkar de nya strukturerna barns och föräldrars roller? Denna bok skildrar samtidens mångfald i samlevnadsformer, t ex den traditionella kärnfamiljen, nya familjebildningar med styvföräldrar och egna samt gemensamma barn, ensam mor-familjen, heltids- eller deltidspappan, den homosexuella familjen och den inflyttade familjen från en annan kultur. I bokens andra del fördjupas resonemangen kring det “nya” fader- och moderskapet, fosterfamiljen, den utsatta familjen, våld i familjen och problematik kring barnlöshet.

Boken vill beskriva och analysera hur män och kvinnor i nya familjemönster praktiskt utformar föräldraskap, parförhållande liksom ansvar för och omsorg om familjen. Familjen skapas genom sina vardagshandlingar.

Boken riktar sig till studerande i socialt arbete, sociologi och andra samhällsvetenskapliga ämnen på universitet och högskola men också till yrkesverksamma inom socialt arbete, vård och inom andra sektorer av det samhällspolitiska området.

Att möta sorg i behandlingsarbetet och behålla glädjen i livet

Lilian Pohlkamp är legitimerad psykoterapeut med lång klinisk erfarenhet på privat mottagning efter många år i psykiatrisk vård. Vid sidan om det kliniska arbetet arbetar Lilian med utbildning och forskning, som lektor vid Marie Cederschiöld högskola. Avhandlingsprojekt handlade om föräldrar som mist ett barn i cancer, deras sorg, psykiska hälsa och erfarenheter av vårdtiden. Lilian handleder personalgrupper inom ASIH, barnonkologi och psykiatrisk vård samt chefer inom skola, vård och socialt arbete. Föreläser i olika professionella sammanhang om att möta människor i sorg och komplicerad sorg.

Barbro Lennéer Axelson är tidigare universitetslektor i psykologi, numera gästlärare vid Socialt arbete, Göteborgs universitet, leg psykoterapeut, föreläsare och författare. Har också arbetat i 25 år internationellt inom olika regioner med jämställdhetsfrågor och våld mot kvinnor. Barbro har arbetat med interventioner och också skrivit facklitteratur som är följande: Psykosocialt behandlingsarbete, Arbetsgruppens psykologi (tillsammans med Ingela Thylefors). Männens röster i kris och förändring (om män som misshandlar och mäns skilsmässokriser). Förluster: om sorg och livsomställning – om skilsmässa, sjukdom och död.

Datum: Fredag den 10 november

Plats: Equmeniakyrkan i Linköping, Drottninggatan 22

Program Kl 9:00–16:00

Förmiddag: Lilian Pohlkamp

Lunch

Eftermiddag: Barbro Lennéer Axelson

Kostnad: Föreläsningsdagen kostar 800 kr. I priset ingår för- och eftermiddagsfika samt lunch.

Anmälan Skicka din anmälan till info@famos.se senast 8/10

OBS! Anmälan är bindande.

Varmt välkomna!

Hälsningar, Styrelsen

Mediabruset

AFTA Podcast

The AFTA Publications Committee was created in 2019 in efforts to facilitate dialogue and conversations about current therapy practices and research-oriented approaches. Danna Carter, Ph.D., LMFT began this podcast to create a space for diversity of thought and action in the field of family therapy.

In 2022, the host role transitioned to Navid Zamani to continue these dialogues and curiosities about the landscape of family therapy with the practitioner scholars who contribute to it. The Publications Committee will further the collaboration with AFTA’s committee members to identify priorities as well as to create content that can help further the commitment to the values that guide AFTA’s initiatives.

Potential conversations for guests include:

- Current interests and curiosities that are capturing their attention.

- The evolution of these curiosities over time.

- Interviewing early career members about their hopes and aspirations in the family therapy field.

Lyssna till podcasten här: https://www.afta.org/afta-podcast/

”Att psykoterapeuter inte anställs är allvarligt”

Familjer riskerar att bollas mellan första linjen, bup och socialtjänsten, skriver Monica Hedenbro, med dr och leg psykoterapeut samt Bengt Weine, familjeterapeut och socionom i en debatt artikel i Dagens Medicin den 5 juni 2023. För att läsa hela artikeln, klicka här:

https://www.dagensmedicin.se/opinion/debatt/ att-psykoterapeuter-inte-anstalls-ar-allvarligt/

Socionomen

Tidningen Socionomen har gjort ett tema inslag i sitt september nummer som heter ’Hur mår psykoterapin?’

Där finns det artiklar som bland annat:

- Yrkesgrupp under hot: Riskerar psykiatrins psykoterapeuter att försvinna?

- Ett universitet, två psykoterapiutbildningar – vad är egentligen skillnaden?

- Oväntad effekt när BUP Väst anställde fler psykoterapeuter i brist på psykologer

- Panelen: Vilken status har egentligen psykoterapin i Sverige?

Det krävs prenumeration till att läsa dessa artiklar, men för den som intresserar sig så kan det vara något att få tillgång till via en bekant eller via deras webbsida.

https://socionomen.se/

SYSTEMCAFÉ

Carina Håkansson, socionom, leg psykoterapeut och doktor i psykologi. Carina arbetar med terapi, handledning, undervisning, skriver böcker och deltar i det offentliga samtalet i frågor som handlar om vardagskunskap och psykoterapi, psykiatrisk diagnos>k och varför konstnärliga u@ryck passar så bra ihop med terapi.

Carina leder oss i e@ systemcafé där värdighet, ansvar, delak>ghet och närvaro manar oss >ll kollek>vt arbete, en vänlig kri>sk blick, e@ lyssnande öra och berörande samtal.

Datum: 12 oktober 2023

Tiden: 18.00 >ll 20.30

Plats: Renmarkstorget 11, Umeå

Anmälan: ragnaasproth@gmail.com senast den 4 oktober 2023 (meddela specialkost).

Pris: Medlemmar gra>s. Icke medlemmar 150 kr. FTFNORR bjuder på kaffe/the och macka.

FÖRELÄSNING MED KATARINA FAGERSTRÖM I

STOCKHOLM, TORSDAG DEN 16 NOVEMBER 2023

Arrangör: MARELDS konsultnätverk, ideell förening (www.mareld.se)

Katarina Fagerström är socialarbetare och psykoterapeut Sedan år 2016 har Katarina varit med om att föra in systemiska närmandesätt; dialogiskt, narrativt, lösningsfokuserat och resursinriktat tänkande i socialt arbete inom barnskyddet i Finland. Hon har varit med om att utveckla den systemiska verksamhetsmodellen inom institutet för hälsa och välfärd. Hon har utbildat systemiska team runt om i Finland.

Där har det skett en stort arbete att förändra och skapa en socialtjänst utifrån ett systemiskt arbete som syftar till att bryta den onda cirkeln av socialarbetarnas känsla av otillräcklighet och höga omsättning av personal. Syftet med att införa det systemiska arbetet har varit att:

Att stärka teamarbete inom barnskyddet

Att föra in familjeterapeuter i barnskyddsteamen

Att öka tilliten och känslan av trygghet i det egna teamet

Att ge tid för reflektion och bygga upp en dialog inom teamet, som sedan avspeglar sig i arbete med barn, ungdomar och föräldrar

Att stärka relation och dialog mellan socialsekreterare och utförare för att öka kommunikation och minska överbelastning

Praktiskt:

P r i s : 7 0 0 k r

, h o t e l l o c h t e r r a s s , A d r e s s : E r s t a g a t a n 1 K , 1 1 6 2 8 S t o c k h o l m

I p r i s e t i n g å r k a f f e / t e , s m ö r g å s , k a k a

B e t a l n i n g s k e r t i l l : B G : 1 5 7 - 3 7 0 8 . S k r i v n a m n , e f t e r n a m n o c h ” 1 6 n o v ” i m e d d e l a n d e f ä l t e t

F r å g o r o m b e t a l n i n g m e j l a s t i l l k a s s ö r e n A n d e r s W ä c h t e r : a n d e r s w 2 0 @ o u t l o o k c o m

Ö v r i g a f r å g o r o m d a g e n m e j l a s t i l l L i s a K o s e r : l i s a k o s e r1 @ g m a i l c o m

Bli medlem i SFFT!

Föreningen bildades 1987. Föreningen har cirka 700 medlemmar. Föreningen ger ut en tidskrift, numera nättidning, Svensk FamiljeTerapi (SFT). Som medlem i sfft får du även tillgång till den nordiska tidsskrfit Fokus på Familien digitalt. Medlem blir du genom din lokalförening. För att hitta din närmast lokalförening se www.sfft.se.

Svenska föreningen

för familjeterapi

Svenska föreningen för familjeterapi, förkortat sfft, är en ideell förening vars syfte är att representera familjeterapins utveckling i Sverige genom att:

• främja och bidra till teori- och metodutveckling samt forskning inom familjeterapin och dess gränsområden

• representera familjeterapins intressen i offentliga sammanhang och aktivt driva frågar som rör familjeterapin

Ingen lokalförening i närhet? Du kan starta en egen lokalförening tillsammans med andra i ditt område. Hör av dig till någon i riksstyrelsen så pratar vi vidare.

• verka för spridning av information om familjeterapi som behandlingsmetod

• främja kontakterna mellan familjeterapeutiskt verksamma inom och utom Sverige

• verka för att Svenska och Nordiska kongresser kommer till stånd

• stödja lokala familjeterapiföreningar

Nästa nummer av SFT

utges december 2023.

Håll utkik!

• verka för att lokala familjeterapiföreningar bildas i områden där sådana saknas