#3 ARBETE OCH ARBETARRÖRELSE

Grรถn Ungdoms Tidskrift

Redaktion

Bladet

2020 #03 Arbete och arbetarrรถrelse

Redaktion Ansvarig utgivare Julius Eberhard Chefredaktรถr Clara Popenoe Thor Skribent Nadine Rosenhall Gomis Skribent Filippa Magnusson Diurlin Skribent Hanna Lindqvist Skribent Elena Schwarz Max Karlsson Hedda Berkesand Nick Doggen

Layout Bjรถrn Adriansson Grafisk form Clara Popenoe Thor

2.

7

Grön röd dag?

Filippa Magnusson Diurlin

10

Om vi och de Nadine Rosenhall Gomis

Hanna Lindqvist

12

14

Sammanfattning från RÅM

Att fånga prekariatet

17

18

Män: den nya underklassen?

Hedda Berkesand

Elena Schwarz

Uppdatering från IU

Vi vill ha sex lika mycket som vänstern Vi vill ha sex! Vi vill ha sex!

Vi vill ha sex timmars arbetsdag!

Det är ord som ropas till röda flaggors vinande på första maj-tåg och andra demonstrationer runtom i Sverige, varje år.

Och det är inget man direkt förknippar med Miljöpartiet eller Grön Ungdom.

Men faktum är att vi med jämna mellanrum motionerat i riksdagen för sex timmars arbetsdag sedan 1989.

Frågan om arbetstid är inte bara en ursäkt för en clickbaitig titel, utan även ett exempel för att illustrera att vi minsann driver arbetarfrågor och alltid har gjort det.

Så varför går vi inte i ett första maj-tåg på World of Warcraft?

Vi kan inte blunda för sanningen som är att vi inte har den historiska erfarenheten av arbetarrörelsen som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har. På så sätt har vi inget naturligt belägg för “arbetarfrågor” och arbetarväljare, vi måste kämpa för det.

“Men det gör vi ju!” Tänker du, inbitna partist. Socialhållbarheträttvisajämlikställdhet osv osv osv osv! Jo, såklart. Funkar det?

Det är såklart läskigt, men vi måste våga prata om arbete. Utan att linda in det i “social rättvisa” eller något annat vagt.

Självklart måste vi skapa gröna jobb och driva en omställning. Det kan vi vara eniga om, även om vi är oeniga om hur vi tar oss dit. I detta nummer finns många olika åsikter om vad vi gör rätt och fel, vad som gjorts och vad som bör göras.

4.

Att vara visionär är en lyx. Att kunna drömma om ett bättre samhälle är en sak, men att helhjärtat förlita sig på att den går att genomföra är ett privilegium som inte alla har.

Arbetarrörelsen lyckades inte för att den var visionär. Den samlade kraft, inte bara i marscher och protester, men i fackförbunden och partierna.

Den uppnådde till mångt och mycket sina mål och nu letar man efter nästa problem, nästa rörelse.

Det nya alternativet ska såklart inte vara brunt.

Däremot vet jag inte hur lätt det är att övertyga folk om att det är grönt. Rött var och är inte en främmande färg, det var och är en trygghet. Det gröna är något främmande, men i grunden är det bara en annan färg som i nuläget och sedan 80-talet har velat samma sak.

Vi måste vara ärliga, och även om vi internt lär och kan fortsätta maskera arbetspolitik i “grönt”, “hållbart” och “klimatsmart” så bör vi inte göra det utåt. Självklart är vår politik alla de sakerna oavsett, men det hjälper oss inte externt. Där räcker det med att vi har bra politik, och att vi vågar stå för den. Vi kommer aldrig ha varit ett historiskt arbetarparti under 1900-talet, men det är fegt och otaktiskt att inte försöka vara det nu.

// Clara Popenoe Thor, chefredaktör

Foto: Harald Tydén

Clara Popenoe Thor, chefsredaktör

5.

Fack you, Grön Ungdom Det finns en äldre konservativ föreställning om att jobb på något sätt står emot att agera för klimatet - att gammal industri är dödsdömd under gröna planer. Den här uppdelningen ställer upp en falsk målkonflikt och blundar för det som idag är ett helt centralt mål för organiserade arbetare runt om i hela världen: grön omställning. Frågan förenar två av världens största folkrörelser, facken och hållbarhetsrörelsen, i en kamp för att inte bara skydda det vi har kvar utan också ta reella steg framåt.

Den globala fackföreningsrörelsen slår an gröna toner och för ett minst sagt aktivt klimat- och hållbarhetsarbete. FN-organet ILO ser klimatarbetet som en del av arbetet för social rättvisa och nästan alla världsfack så väl som de europeiska storfacken rekommenderar idag sina medlemmar att föra in skarpa gröna krav i förhandlingssituationer. De har insett och nästan internaliserat att det är mer eller mindre lönlöst att förhandla om övertidsersättning om himlen brinner och haven kokar på grund av hur arbetsgivare, stater och näringsliv agerar. Det förminskar inte vikten av lokala krav, men visualiserar till viss del en facklig omprioritering. Även fackförbund vars medlemmar inte själva känner av konsekvenser tar strid för förändring.

I mars i år såg USA sin första officiella strejk med klimatkrav: städare i Minneapolis strejkade mot arbetsgivare och näringsliv som de bedömde förhalade och försenade akuta åtgärder och branschomfattande krav på bland annat grön omställning. Det lokala facket hade länge märkt att klimatet var en fråga som kraftigt resonerade hos medlemmarna, många är invandrare med en klar bild av hur klimatkrisen redan idag slår mot deras respektive hemländer och världens redan utsatta. En städare och aktivist med släkt från Ecuador förklarar att han ser ett ansvar när han städar för några av samhällets största klimatbovar samtidigt som torka härjar tidigare fruktbar mark i Sydamerika.

6.

Lokalt ställdes krav på ”grön rengöring” och facket fick igenom krav på klimatkommittéer där fackliga representanter och arbetsgivare i ett särskilt forum kunde diskutera och enas om åtgärder för omställning. När arbetsgivare bara förde fram vagt språk och backade från tidigare överenskommelser blev strejken ett faktum. Facket deklarerade att policyskiften som kommer från ovan aldrig kan implementeras genom ett helt led om inte de som ansvarar för att genomföra faktiska förändringar längst ner också har en röst i processen. Här synliggörs en viktig tumregel för att konkretisera och genomföra klimatkrav i praktiken. Städarna i Minneapolis säger att de genom att komplettera existerande fackliga krav med gröna organiserar ett fackligt och skarpt klimatskydd. Det är ett av flera inspirerande exempel som enkelt kan översättas till vår kontext här i Sverige.

Det kan inte vara så att svenska fackförbund bara tillåts fortsätta i redan rätt bekväma ramar och roller.

Kollektiv förhandling kan bevisligen användas som ett starkt verktyg för att förhandla för det allmänna och alla. Det är ett unikt och kraftfullt verktyg för solidaritet - och där frivilliga överenskommelser ofta sviker kan kollektiv aktion på allvar skifta maktdynamiken till arbetares tillika klimatets fördel. Att använda sig av fackliga förhandlingsmandat för att lyfta in klimatkrav är också ett effektivt sätt att synliggöra gemensamma intressen och bygga allianser som rör sig utanför klassiska samarbeten. Den svenska fackföreningsrörelsen blir uppenbart rikare av fler gröna aktivister, och klimatarbetet blir ett luftslott om det inte förankras och förs fram tillsammans med de som arbetar.

Max Karlsson är frilansande skribent och förtroendevald i Handelsanställdas förbund.

Folkrörelse i tid och otid

Foto: Wikimedia

En årlig, nationell helgdag är ett tydligt hedersmärke för en folkrörelse att uppnå. Den första maj har, till arbetarrörelsens ära, i över 80 år varit en röd dag i svenska almanackor. Kan det va möjligt för någon annan folkrörelse att uppnå ett sådant hedersmärke? Eller är det egentligen ett bäst-före-märke? Arbetarrörelsens subversiva dagar tycks vara över, och en ny kris skuggar framtiden. Kan klimatrörelsen ha något att lära från historiens folkrörelser - eller är det för sent för folkrörelser, och samtidigt för tidigt för klimatrörelsen?

Arbetarrörelsens frö sås precis innan den industriella revolutionen i Storbritannien på 1760 talet. Människor hade fram till dess i betydligt större utsträckning arbetat för sig själva; man ägde en bit mark och brukade den som man önskade. Men när industrialismen började spridas förde den också med sig urbaniseringen. Städerna växte och människor bodde tätare, allt för att de ville arbeta i de fabriker som etablerats. Det ansågs vara något positivt att flytta in till stan för att bli fabriksarbetare.

Men, hur blev det så egentligen?

Arbetarna som sålde gården och flyttade till en liten lägenhet i stan för att kunna arbeta på fabriken, hur gick det för dem?

9.

De låga lönerna resulterade i att det var svår, om inte omöjligt, att försörja en familj. Det ledde i sin tur

till att hela familjen tvingades arbeta i fabriken, även barnen. Möjligheten att säga upp sig fanns praktiskt taget inte, eftersom det fanns många arbetslösa som var i behov av ett arbete; arbetet på fabrikerna var således eftertraktat.

Som följd kunde arbetsgivarna tvinga sin personal att arbeta ändlösa timmar för en orimligt liten lön. Dessutom förekom en hel del barnarbete i de första fabrikerna. Barnen hade tidigare kunnat hjälpa till på gården och på så vis bidra till familjens ekonomi, därför behövde de fortsätta bidra till ekonomin genom att arbeta i fabriken.

De fruktansvärda arbetsförhållandena ledde i längden till att arbetarna började organisera sig. Tillsammans började de systematiskt kräva bättre arbetsförhållanden. Fenomen som strejker växte fram, men till en början var det enkelt för fabrikschefen att avskeda de som strejkade. Desto mer organiserade arbetarna var desto svårare blev det dock för fabrikscheferna att anställa nya arbetare till låga löner. Fackförbund av olika slag började nu växa fram i spåren av industrialiseringen. Arbetarrörelsen nådde även Sverige och år 1898 grundades Landsorganisationen, LO, som ett av arbetarrörelsens “tre ben”. LO grundades av Socialdemokraterna när partiet var som starkast. Alla prisade arbetarrörelsen som om det vore himmelriket på jorden.

Idag däremot har arbetarrörelsen trubbas av rejält, detta i likhet med att (S) i det senaste riksdagsvalet gjorde sitt sämsta val på över 100 år. Det går bara att spekulera i varför, men de flesta verkar vara eniga om att det har att göra med den ständigt uppåtgående levnadsstandarden, och faktumet att det idag finns betydligt färre tunga arbeten. Socialdemokraterna har i stor utsträckning utfört sitt uppdrag. Den typen av organiserad arbetarrörelse som Socialdemokraterna så länge har lyft som ett mål finns redan i Sverige. Den stora medelklassen av arbetare har det väldigt mycket bättre än vad de hade det för 100 år sedan.

Således väljer de istället att rösta på andra

8.

partier. Det märks bland annat inom LO, där Socialdemokraterna inte längre är största parti. Arbetspolitiken kan förvisso fortfarande utvecklas, men 1900-talets arbetarrörelse har stagnerat. Sossarnas uppdrag är idag över.

Vilka ingredienser behövs då för att laga till en riktigt framgångsrik folkrörelse? Arbetarrörelsen kämpade mot ett tydligt problem, bestod av en tydlig grupp som utsattes för problemet, hade en tydlig fiende som bidrog till problemet, och en tydlig lösning. Problemet var hemska arbetsförhållanden, den utsatta gruppen var i stort sett alla arbetare i de lägre samhällsklasserna, fienden var arbetsgivarna som bibehöll förhållandena, och lösningen att förbättra förhållandena genom lagändringar - på demokratisk eller revolutionär väg.

Miljörörelsens år noll brukar ofta placeras 1962 - året då Tyst Vår av Rachel Carson kom ut, och debatten kring miljöförstöring exploderade - men självklart har människor tagit kampen för naturen även längre tillbaka i historien. Naturskyddsföreningen grundades 1909, vetenskapsmän drog under 1800-talet slutsatsen att den industriella revolutionen skulle kunna leda till klimatförändringar, och redan under 1700-talet kan spår hittas; romantiken kritiserade industrialismen samtidigt som naturens skönhet och värde beundrades.

Miljörörelsen är gammal, och värnandet av naturen äldre ändå - det enda som förändrats är huvudfokuset, som de senaste åren otvivelaktigt skiftat från naturskydd till klimatet.

Varför har den då inte tagit fart tidigare?

Tyvärr är situationen långt ifrån lika tydlig som arbetarrörelsens. Vad problemet är har de flesta klart för sig - det kommer alltid finns förnekare, men forskarna är i vilket fall eniga i att klimatkrisen är ett problem. När det kommer till fiender och utsatta grupper blir linjerna suddigare. Det går att hävda att alla människor är fienden, och naturen den utsatta. Naturen kan dock inte gärna leda sin egna folkrörelse - bara människor kan. Det är lätt att föreställa sig varför en folkrörelse emot oss själva inte går som smort. Självklart utsätts vissa grupper mer för klimatkrisens

David Ling, språkrör Grön Ungdom

konsekvenser än andra, men exemplena är ofta både geografiskt och kulturellt långt bort, och därmed svårare för gemene man att relatera till.

Arbetar-, kvinnorätts- och nykterhetsrörelsen - tre stora folkrörelser från Sveriges historia, och tre framgångsrika sådana. Kanske ligger lösningen i skolboksexemplen? Nykterhetsrörelsen hade ett tydligt problem att bekämpa, alkoholen: en mönster-fiende utan ansikte, utsatta att lätt sympatisera med, och lyckades få bolag utan vinstmål att starta. Totalförbud av alkohol gick inte igenom - men ja-sidan fick 49% i folkomröstningen 1922. Föreställ er sådana opinionssiffror för att förbjuda flygplan eller köttprodukter! En stor del av nykterhetsrörelsens arbete gick ut på att sprida kunskap om problemet. Frågan är om klimatkrisens problem är brist på kunskap, eller motvilja? Den feministiska rörelsen var och är precis som miljörörelsen otroligt bred - men de som kämpade för kvinnors rättigheter lyckades sluta upp kring ett enda politiskt mål, och ge allt för att just det målet skulle nås.

Kan det för klimatrörelsen vara rätt väg att vinna en fråga i taget, eller är krisen för akut för så pedagogiska metoder? Det finns även exempel på rörelser som inte låtit sig förminskas av avstånd; kriget i Vietnam blev en av Kalla Krigets mest uppmärksammade delar, och antikrigsrörelsen engagerade människor även i Sverige - ett klart bevis på hur långt solidaritet kan sträcka sig. Onekligen är det inte bara länder-långt-borta som utsätts för klimatkrisen - torkan 2018 står fortfarande som konkret exempel. Men är en torka nog för att förvandla de utsatta från översvämningsdrabbade öar till svenska bönder?

Den största skillnaden mellan dessa uppräknade folkrörelser och klimatkrisen är att problemet i fråga inte har inträffat än. The tipping point har ännu inte passerats, och i Sverige lever vi ännu inte under oumbärliga klimatrelaterade förhållanden. När den verklighet vi kämpar emot inträffar, och möjligtvis kan sporra människor till att agera, är det redan för sent. Problemet är tydligt, men kanske inte verkligt nog. Fienden skulle kunna vara densamma som i arbetarrörelsen - samhällets rikaste, mest mäktiga personer; de som bär ansvaret för att släppa ut mest växthusgaser. För att kunna fokusera på dem kan det dock krävas att många-bäckar-små-mindsetet lämnas i skuggorna - att alla våra små gärningar för att leva klimatsmart räknas och de facto kommer lösa krisen. De två sanningarna utesluter egentligen inte varandra, men människor gillar klarhet, och att veta som som egentligen spelar roll. Kanske måste sikte tas på vad som egentligen spelar roll, om klimatrörelsen ska lyckas ta en lika självklar plats i vårt samhälle (och vår almanacka) som arbetarrörelsen. En sak är säker: så länge ingredienserna för en folkrörelse finns, så kan en folkrörelse uppstå. Det finns mycket att lära från tidigare folkrörelser om hur den sedan går i mål, inte minst arbetarna - men som varje folkrörelse finner vi oss också inför en unik tidpunkt i historien, med ett specifikt problem, och vi kommer tvingas följa vår egen väg för att lösa det.

Hanna Lindqvist och Filippa Magnusson Diurlin är skribenter för Bladet.

9.

Rörelsen som inte blivit en folkrörelse, utan ett vi och dem

A

rbetarrörelsen skapade ett vi och ett gemensamt de. ​Vi:et ​ blev de som tidigare var bönder, pigor och drängar men nu hade urbaniserat och arbetade i städernas fabriker. För att räknas som arbetare behöver inte just du arbeta som stålarbetare eller sömmerska, utan det går i släkten. Du föds som arbetare, om din familj är arbetare blir även du en del av arbetarklassen. Arbetarklass fanns inte innan begreppet myntades. Det fanns folk som arbetade, men ​vi:et​skapades i gemenskapen.

Miljörörelsen har inte något självklart vi.​Vi har ännu inte skapat vårt vi.​Vi har inte samma arbete eller bor på samma platser, vi äter inte samma saker; vissa äter kött, andra gör inte och andra vill inte sätta någon etikett på sig själv. Vissa i miljörörelsen vill bo i ekobyar och andra bor hellre i städer. Det som förenar oss är att vi vill vårda jorden och inte skada den. Vi vill inte vara offer för klimatförändringar, men vi är inte de enda offren för klimatförändringar. Att vara ett offer kan inte vara vårat v ​ i​för v​i:et​behöver vara ett vi som kan skapa förändring och med benämningen drabbas vi enbart av andras handling. Vi behöver hitta vårt v ​ i​och det behöver vara ett subjekt. Vi behöver bli de som handlar för att jorden ska räddas.

D

et andra problemet ​är ju att vi inte har någon gemensam fiende, ingen gemensam fiende som alla i miljörörelsen kan enas kring. De största företagen släpper ut mest och de rikaste människorna likaså. Men det är ju vi, det är vi som köper företagets produkter och vi som

10.

lever i den rikaste delen av världen. Med d ​e största företagen och de rikaste människorna ​ som fienden blir folket vår fiende, eftersom folkets konsumtion gör företagen rika och många av Sveriges medborgare räknas som de rikaste. Om spegelns spegelbild är vår fiende så blir vi problemet. Du och jag, människan.

Vi kan inte symbolisera oss själva som fienden. Om vi är fienden kan vi inte bygga något vi, för då är vi problemet. Fienden kommer inte med lösningen, de stora företagen drivs av människor, men de drivs av pengar inte av förnuft och det som är bäst för djur och natur. ​Vi:et ​måste komma med lösningen,​vi:et måste skapa en förändring och vara en del av förändringen, vara dem som sätter press på andra som fienden. Att sätta sig själv som fiende är självskadebeteende för vad skulle det resultera i, att vårt argument blev kollektivt självmord? Det kan inte vara lösningen, så vi måste finna en annan fiende än oss.

F

ör att vi ska bli en folkrörelse måste människor känna sig välkomnade och accepterade. Men folkets bild av miljörörelsen är att vi är rika hippies som bär färgglada 70-talskläder och pratar om träds själslighet (vilket inte är helt felaktigt) men vi är fler än så. Kan ett vi som inkluderar alla bli ett tydligt vi? Arbetarna inkluderade inte alla, men dem som de inkluderande kände drivkraft för att mobilisera.

Däremot kunde även andra klasser välja att ansluta sig till arbetarrörelsen, precis som Olof Palme. Kan miljörörelsen ha sitt vi men släppa in alla som vill va en del av rörelsen?

Vårt mål gynnar inte bara enskilda individer.

Miljörörelsens problem drabbar inte bara miljörörelsens folk, klimat- och miljöhotet som vi står inför drabbar inte bara en sort.

Nej, ​till slut​kommer allt och alla på denna jord att drabbas av klimatförändringar. Så hur kan vi sätta ett vi på allt levande som existerar?

V

i är de som inte vill att klimatförändringar ska förstöra allt, vi är de som vill se en framtid som inte består av klimatförändringar utan en framtid som är grön och skönare än en död öde ö. Arbetarrörelsen har i många år kunnat vara en del av makten som tar ansvar men också kunnat betona sitt underifrån-kommande perspektiv, alltid ansträngt sig för att också vara i opposition och samhällskritiska fastän de suttit vid makten. Det har gjort att människor kunnat identifiera sig med på Socialdemokraterna, fast partiet uppfyllt allt de lovat.

Men vi har aldrig varit folkliga. Kan vi någonsin bli folkliga med det som räknas som folkligt nu? Att ha villa, volvo och hund? Att ständigt konsumera resor och materia? Om vi vill bli folkliga behöver vi ändra innebörden på vad som är folkligt. Vi vill folkets och hela jordens bästa, vi värdesätter inte enbart en sorts varelser utan alla. Miljörörelsen är en unik rörelse, för vi vill inte ge folk mer ohållbar bekvämlighet med mer materia, vi vill ge folket nu och folket sen en framtid. Men för att det göra det behöver vi folket.

H

ur kan Miljöpartiet bli ett parti som uppfattas vilja göra det bättre för folk? Vi behöver diskutera om vilka vi är och vad eller vem som är vår fiende är. Folket kan inte vara vår fiende, för då kommer vi ingenstans.

N

är Miljöpartiet de gröna kom till makten så var det inte egen makt, Socialdemokraterna kunde hålla sin opposition och samhällskritik fastän de hade egen majoritet. Miljöpartiet kunde inte det även fast vi enbart var och är en minoritet i en minoritetsregering.

Miljörörelsen tappade tron på Miljöpartiet.

Miljöpartiet de gröna blev enbart de med ett ovanifrån perspektiv; akademiska hemska politiker som säger hur andra ska leva, översittare som har kunskap och pengar att betala för sin omställning, som har råd att äta ekologiskt och ta tåget. Miljöpartiet säger sig vill göra det lättare att leva hållbart, men innan dess blir den som inte har råd och kunskap att leva hållbart en syndare och vem vill rösta och kämpa för en rörelse som stämplar en som syndare?

En demokrati är ett folkstyre, enda vägen till makt är med folkets vilja.

Nadine Rosenhall Gomis är skribent för Bladet.

11.

Riksårsmötet 2020

Hur bygger vi vår folkrörelse då? Hur arbetar vi? Hur utvecklas vi? En av de främsta sätten är att vi alla ses på vårt riksårsmöte, som i år gick av stapeln i Borås.

Det var många händer i luften, inlägg i talarstolen, att-satser som bifölls och beslut som direktjusterades. Tillsammans har vi röstat igenom hela 62 motioner som ska till Miljöpartiets kongress nästa år.

Några av de mest omdiskuterade frågorna handlade om sockerskatt, manlig omskärelse och revisionsberättelsen. Haha, nä. Inte den sista i alla fall.

Legender som Alice Bah Kuhnke, Åsa Lindhagen och Amanda Lind talade, alla lärde vi oss RÅM-dansen och alla blev vi dygnsura på söndagens färd från Borås kommunfullmäktige till tågstationen.

I och med att det inte är någon MP-kongress i år valde vi inte några kongressombud, men i övrigt var allt som vanligt. Vi drog över på många punkter, kom inte alltid i tid och hade inte jättebra talartidsstatistik. Ändå är det årets roligaste grej!

12.

Foto: Julia Ekman

Förtroendevalda 2020/2021 FÖRBUNDSSTYRELSEN Aida Badeli Språkrör

David Ling Språkrör Lucas Henriksson Förbundssekreterare + socialpolitik Alexander Franzén Migrationspolitik Clara Popenoe Thor Kultur + demokrati Elon Wissing Rättvisa och utbildning

INTERNATIONELLA UTSKOTTET

Nick Doggen, internationell sekreterare Alma Gunnarsson, ansvarig för Brittiska öarna Dominique Lim, ansvarig för Amerika, Asien och Afrika Elias Artur Fjellander, ansvarig för Norden Henry Winckle, ansvarig för Baltikum och Östeuropa Kristy Louise Rhades, ansvarig för Benelux och Tyskland Thilde Brolin, ansvarig för Syd- och Centraleuropa FYEG-ombud

Nick Doggen Rebecka Forsberg

Revision

Erik Nordlund, revisor Alice Abbas, revisorssuppleant Gunnar Thullberg, auktoriserad revisor

Riksvalberedning

Simon Frånander, sammankallande Anna Örnestrand Nora Söderberg Niklas Wesslander Wilma Antonsson

Hedda Berkesand Jämställdhet + arbetsmarknad Julius Eberhard Ekonomi + rättspolitik Lovisa Berglund Infrastruktur Nick Doggen Säkerhet + utrikespolitik Rebecka Forsberg Klimat + miljö

Foto: Julia Ekman

13.

Fånga upp prekariatet

G

uy Standing, författare och professor i utvecklingsstudier, beskriver prekariatet som en fristående grupp i samhället bortom arbetarklassen. Ett liv i prekariatet definieras av instabilt arbete och boende, en utbredd ekonomisk osäkerhet och bristande rättigheter.

Prekariatet präglas starkt av en låg framtidstro. På engelska används uttrycket ”precariatized mind” som betyder att inte veta vad som är bäst att göra med sin tid, en slags existentiell instabilitet. Denna del av samhället är även den första samhällsklassen där individers nivå av utbildning är markant högre än de jobb som erbjuds.

Foto: Wikimedia

Vidare delar Standing upp prekariatet i tre grupper. Den första beskriver han som de som blickar bakåt. Detta är människor vars föräldrar känner en stolthet över sitt förflutna, men de sörjer också ett tappat förflutet. Det handlar om gruvarbetare, bilmekaniker och hamnarbetare, människor som i många fall inte har en universitetsutbildning. Denna del av prekariatet tenderar att vända sig till och lyssna på neo-fascistiska populister.

D

en andra gruppen består av migranter, minoriteter och flyktingar. En grupp som beskrivs som nostalgisk, utan en känsla av hemma. Gruppen håller låg profil, för att överleva. Men ibland spricker det och individer säger ifrån, som vid flertalet sittstrejker i Stockholm där unga afghaner har demonstrerat mot utvisningar.

Kvar finns gruppen som av Standing kallas de progressiva. Dessa människor studerar eller har en avslutad universitetsutbildning och föräldrar som säger att de har en framtid, men när de kommer ut i samhället hittar de inte sin plats. Skulder som sträcker sig in i framtiden är utbrett och gruppen präglas av en känsla av desperation, överlåtelse, ångest och framförallt: ilska. Denna del av prekariatet vänder sig inte, till skillnad från den första

14.

gruppen, till neo-fascister och nationalister, utan den letar efter en ny, progressiv, politik.

D

et är omöjligt att i rådande tider inte se prekariatet. Arbetslösheten i Sverige beräknas under 2020 att stiga till uppemot 13,5 procent, så hög har den inte varit på över 20 år. Coronakrisens konsekvenser är påtagliga och krisen belyser samhällets brister.

I sin teori kring prekariatet talar Standing även om en lösning: basinkomst. Basinkomst ska hjälpa oss bygga ett nytt inkomstsystem där varje människa säkras. Verkställs basinkomst kommer vi se en mer produktiv befolkning där individen känner en uppmuntran för just sina egenskaper. Därtill har det uppvisats att människor som ges en bredare grundläggande säkerhet, blir mer medmänskliga, toleranta och benägna att engagera sig i civilsamhället. Basinkomst ger individer en efterlängtad säkerhet, bidrar till ett mer stabilt samhälls- system och drar ner på ojämlikheten i samhället.

V

i måste ge människor möjligheten att känna kontroll över den tid de lever i, sina liv. Alla ska ges detta. Basinkomst är ett oundvikligt steg på vägen dit.

Prekariatet är mer utsatt än på länge men också mer i rampljuset än någonsin.

Ingen vet vad som väntar efter Coronakrisen. Står vi upp för varandra, ser alla delar av samhället, menar jag att det kan komma något gott.

Elena Schwarz är skribent för Bladet.

15.

It’s a man’s world - and a man’s future?

En återkommande diskussion vad gäller klimatomställningen är hur jobben ska kunna tryggas i framtiden. Det finns egentligen inte mycket forskning som tyder på att antalet arbetstillfällen totalt sett kommer att minska – däremot är det uppenbart att jobben i de gamla, klassiska industrierna till stor del kommer att försvinna samtidigt som nya uppstår inom de gröna näringarna.

inom andra klassiska och slitsamma arbetaryrken som sjukvård, omsorg och service.

Coronakrisen har tvingat oss till insikt om många stora brister i vårt samhälle, inte minst samhällets beredskap och krishanteringsförmåga. En redan utsatt vårdsektor sätts på prov. Sjukvårdspersonal jobbar 16 timmar i sträck på intensiven. Skyddsutrustningen räcker inte till och sjuksköterskorna tvingas använda regnponchos från Skara Sommarland som arbetskläder. Privatpersoner uppmanas donera munskydd. De kallas för hjältar och får applåder från balkongerna, men ingen vill diskutera deras arbetsvillkor eller framtid.

Att kunna lära sig nya saker genom hela livet och utveckla nya kompetenser är en förutsättning för att kunna hävda sig på det gröna samhällets arbetsmarknad. Människor ska omskolas, kompetensutvecklas, anpassas efter nya branscher. I kunskapssamhället är det de klassiska jobben inom industrin som ryker först – jobb som till stor del Vi gröna vet att klimatkrisen inte enbart innebär utförs av män. att vi måste minska våra utsläpp. Vi vet att en av de stora konsekvenserna av en globaliserad, Man kallar dem för den nya underklassen, mänvarmare värld är att de stora kriserna kommer nen alltså. För på universiteten är det kvinnorna bli vanligare, kraftfullare och farligare. Även om som dominerar. Och prognosen är att det därför Coronakrisen inte är en klimatrelaterad kris visar är kvinnorna som kommer att klara sig bäst på den tydligt vad vi kan förvänta oss av framtiden den nya tidens arbetsmarknad och att maktkartan och vilka som står i första ledet ute på fältet när i samhället kommer att ritas om. Men så kul, eller krisen slår till. enkelt, är det ju faktiskt inte.

I vanlig ordning är det, om jag får raljera, mänÅterigen underskattar vi patriarkatets muskler nen (industrierna) som släpper ut och kvinnorna och själva debatten, som vi gröna själva bidrar till (vården och omsorgen) som får betala priset. Den och deltar i, är ett tydligt exempel på det. Rakt av klimatrelaterade jobbkrisen är således inte så köper vi att det är industrierna som förtjänar vår enkel att det enbart handlar om en rättvisefråga uppmärksamhet och omsorg. Det är här vi måste mellan klasser, utan också mellan kön. ge svar på vad som ska hända med de som jobbar inom koldioxidtunga branscher när vi avvecklar Vem blir först med att på allvar lyfta frågan om ardem. betarkvinnornas säkerhet, hälsa och ekonomi i en klimatförändrad värld? Jag satsar inte mina penVi sitter med andra ord rakt i knät på industrins gar på arbetarrörelsen. Som ett feministiskt parti fackorganisationer med miljonbudgetar avsatta för finns nu istället en möjlighet att visa på föränopinionsbildning. Och i vanlig ordning när arbedringsvilja, förståelse och initiativ. En möjlighet tarrörelsen genom de stora fackorganisationerna för oss gröna att visa att vi står på alla arbetares får dominera en politisk debatt glöms den grupp sida – inte bara de som har råd att betala för vår som vare sig arbetar inom industrin eller samlar uppmärksamhet. högskolepoäng på universiteten bort. Den grupp Hedda Berkesand är arbetsmarknadssom inte dominerar yrken inom tillverkning och och jämställdhetspolitisk talesperson för transport, men som till 80% utgör arbetsstyrkan Grön Ungdom.

16.

Foto: Luke Jones, Unsplash

17.

En wake-up call för internationell solidaritet

Klockan är nio på morgonen, det är redan varmt ute och jag är inne på min sjätte vecka i självisolering. Jag förväntade mig verkligen allt från 20-talet men inte ett virusutbrott. Ändå befinner vi oss mitt i en pandemi; en pandemi som har fått mig att inse något viktigt.

Viruset bryr sig inte om hur rik eller fattig du är, varifrån du kommer eller vad du sysslar med. Alla kan bli smittade likaväl. Däremot spelar din ekonomiska situation, bostadsort och arbetsplats jättestor roll när du ska skydda dig från att bli smittad. Tyvärr har inte alla lika möjligheter att sätta sig i karantän och jobba hemifrån. Vissa saknar helt enkelt grundförutsättningarna att isolera sig. Andra kan inte stanna hemma eftersom de utför ett samhällsviktigt yrke. Viruset blottar vilka grupper verkligen bär vårt samhälle - sjuksköterskor, förskollärare, vårdare, busschaufförer, sophämtare och många fler. Sorgligt nog är det just dessa människor, arbetarklassen, som de borgerliga partier vill spara pengar på. Vi gröna måste stå upp för dem, inte bara under krisen utan även efter.

Detta gäller givetvis inte bara Sverige. Coronaviruset är en wake-up call för internationell solidaritet, framför allt med de länder som i nuläget drabbats hårdast. Vi måste stötta länder som Spanien och Italien ekonomiskt, så att de har råd att bygga upp sina samhällen igen när krisen är över. Vi måste även vara solidariska med de som bor i Polen och Ungern, som bevittnar hur deras demokratier nedmonteras utan att kunna gå ut och demonstrera. Den ungerska premiärministern Orbán lyckades till exempel utöka sin makt genom att införa en lag som tillåter honom att fatta beslut utom parlamentets stöd. En tidsgräns på hans nya befogenheter finns inte. På mindre än två veckors tid försökte han både inskränka rätten till abort och sätta stopp för möjligheten att ändra sitt juridiska kön. Det är oacceptabelt att detta sker i Europa. Jag är glad att våra gröna parlamentariker ber EU att agera.

Vi måste hålla ihop. Vi måste säga ifrån.

Inom Internationella Utskottet har vi känt av virusets konsekvenser också. Vi har behövt ställa in vårt planeringsmöte i Malmö och delar av vår planerade verksamhet har lagts på is. Det allra tråkigaste var beslutet att skjuta upp FYEG:s General Assembly, som vi i Grön Ungdom ska stå värd för nästa år istället. Samtidigt har vi hittat nya former att driva våra internationella frågor. Just i dessa tider har jag haft extremt mycket kontakt med andra unga gröna runt om i Europa. Vi har pratat om hur vi kan stötta varandra och utbytt idéer kring hur coronakrisen trots allt kan betyda startskottet på den efterlängtade (och nödvändiga!) gröna omställningen. Det finns ju två kurvor som vi ska platta ut.

Och vilket nöje det är att få göra allt detta med grymma Alma, Henry, Thilde, Kristy, Dominque och Elias! Just nu planerar vi bland annat webinars med internationella gäster, utvecklar vi nya politiska förslag och tar fram olika verktyg som kan göra er ännu mer delaktiga i vår verksamhet. Håll utkik!

Kram från hela Internationella Utskottet, Nick Internationell Sekreterare

22.

22.

Bladet är Grön Ungdoms interna tidskrift. 1997-2008 fanns föregångaren Nisse Hult, döpt efter en karaktär i Skattkammarön. Den bytte sedan namn till Avtryck, som sedan lades ner 2011. Detta nummer är det andra under namnet Bladet, efter att man på RÅM 2019 beslutat att starta upp en tidskrift igen.

En fast redaktion väljs på riksårsmötet, men alla kan bidra med en text, bild eller vad som helst.

Vill du vara med?

Skicka ditt bidrag till bladet@mp.se med titel och gärna en bild på dig. Max 3200 tecken inklusive blanksteg.

Mer info finns i Grön Ungdoms facebookgrupp och på vår hemsida.

Redaktionen 2020/2021 består av: Clara Popenoe Thor, chefredaktör Elena Schwarz Filippa Magnusson Diurlin Hanna Lindqvist Nadine Rosenhall Gomis Siri Thorsted Stefan Fjellander