#8 TALA FRITT

BladeT

Nummer 1 - 2023 / Grön Ungdoms Medlemstidning

Yttrandefrihet

3. Ledare: Att skriva med livet som insats

4. Redaktionen för Bladet

5. Våldsutsatta kvinnor tvingas till evig tystnad av myndigheterna

6. Min utrikesrapportering tystades

8. Lärare ska bemöta elever med respektinte agera polis

10. Tala fritt inom Grön Ungdom

12. Du behöver inte vara rädd för ryssar som springer runt i hamnen...

14. I våra fotspår: Djurriksdagen

15. Spionlagens instiftande bör leda till självrannsakan

Vad är Bladet?

16. Därför måste vår yttrandefrihet inkludera koranbränning

18. Koranbränningvår tids bokbål?

20. Meddelarfrihet för vem?

22. Framtidens viktigaste kvinnofråga

24. För Sveriges säkerhet, men till vilket pris?

26. Valen som väntar

Bladet är Grön Ungdoms medlemstidning. Vi har funnits sedan 2019. Vår vision är att vara en grön plattform för medlemmarna där vi kan göra allt ifrån att debattera världshunger till att dela med oss av roliga minnen från lokalavdelningarna. Detta är den 8:e upplagan.

Redaktionen väljs varje år på riksårsmötet, men alla kan vara med och bidra. Har du en text, bild eller annan idé du vill dela med dig av? Hör av dig till bladet@mp.se.

Visste du att? Mellan 1997 och 2008 hette Grön Ungdoms medlemstidning Nisse Hult. Tidningen fick sitt namn efter en karaktär i sketchen “Skattkammarön”. Därefter bytte tidningen namn till Avtryck, och lades ner 2011.

Följ oss på Instagram! @bladet_gronungdom

Att skriva med livet som insats

Alla kan vi enas om att det är viktigt. Men vad betyder egentligen yttrandefrihet? I ett land som Sverige är det lätt att ta sina rättigheter för givna. Kanske märker vi inte ens när de håller på att tas ifrån oss?

Det var med de tankarna jag mötte journalisten Katarina Bjärvall, som arbetat som utrikeskorrespondent i Saddams Husseins Irak. På en reportageresa i norra Kurdistan sprängdes hennes bil i luften. Hon klarade sig mirakulöst nog oskadd. Men några veckor senare skjuts hennes tyska kollega Lissy Schmidt ihjäl på ett uppdrag. En resa som Katarina skulle följt med på. Intervjun i sin helhet kan du läsa på sida 6.

Journalister som arbetar i icke-demokratiska länder lever under ständigt hot. Enligt Reportrar utan gränsers årliga rapport mördades 57 journalister år 2022. Det är en ökning med 19% jämfört med året innan.

Därtill sitter 533 journalister fängslade – fler än någonsin. 65 hålls som gisslan, och 49 är spårlöst försvunna.

Allra farligast lever de lokala journalisterna, som myndigheterna har god kännedom om och som inte kan resa hem till en trygg plats när situationen blir livshotande.

De topp tre farligaste ämnena att rapportera om är krig, organiserad brottslighet och korruption. På femte plats kommer miljöfrågor. Ett uppmärksammat fall är den brittiska journalisten Dom Phillips, vars kropp hittades i utkanten av Amazonas förra året, efter att han hade rapporterat om ursprungsbefolkningens kamp mot avskogning, tjuvjakt och illegal gruvbrytning.

I Sverige lever inte journalister under samma brutala förutsättningar. Men ibland kan det kännas som att rösterna som vill tysta vinner mark.

Koraner som bränns. Dragqueens som inte får läsa godnattsagor. Och en statsminister som kallar Turkiet för en demokrati.

I det här numret vill vi uppmärksamma dig på vilka rättigheter du har. Och uppmana dig att använda dem!

HEDDA JOHANSSON, CHEFREDAKTÖR FÖR BLADET

Bladet

Grön Ungdom

Pustegränd 3

118 20 Stockholm

Framsidesillustration av Vera Seth Hallgren

Layout av Emanuel Enberg

Ansvarig utgivare Julius Eberhard

bladet@mp.se

© Copyright 2023 Bladet, Grön Ungdom

Foto av Klaus Wright på Unsplash

Redaktionen för Bladet 2023-2024

Sylvia Mattson Skribent

Vera Seth Hallgren Formgivare

Imaan Muqbil Skribent

Lydia Löthman Skribent

Hedda Johansson Chefredaktör

Våldsutsatta kvinnor tvingas till evig tystnad av myndigheterna

Yttrandefrihet och rätten till ett liv utan våld gäller inte kvinnor och barn i Sverige 2023. Istället tvingas vi våldsutsatta kvinnor att skriva under ett osynligt patriarkalt tystnadskontrakt med de svenska myndigheterna. Ett orättfärdigt kontrakt tar ifrån oss vår röst, vår identitet, våra grundläggande mänskliga rättigheter och tvingar oss till ett liv i skuggan av det vanliga svenska samhället.

Vi menar att våldsutsatta kvinnor ändå aldrig kommer att tveka till att skriva under det kontrakt som kräver en evig tystnad om våldet vi utsatts för. Vi ger upp vår rätt att berätta om våldet eftersom vi i eftervåldet gång på gång fått möta kravet på tystnad vid kontakt med myndigheter och samhället i övrigt. Men vad är det då som gör att vi inte tvekar till att ge upp vår rätt att berätta? Svaret är enkelt: Rädslan för att helt förlora våra barn.

Vi menar att våldsutsatta kvinnor och barn i det eftervåld som samhället utövar genom detta tystnadskontrakt, fråntas rätten till våra mänskliga rättigheter, vår hälsa och vår framtid.

Som gömd, våldsutsatt kvinna möter vi dagligen ett flertal olika myndigheter som helt

har makten över våra liv, makten över vår framtid och makten att hålla oss tysta. Men även icke gömda kvinnor tystas med samma rädsla som orsak. För den yttersta makten i det osynliga patriarkala kontraktet har de svenska domstolarna.

När vi kvinnor lämnar en våldsam relation raseras hela vår tillvaro, vi förlorar många gånger allt; hem, egendom, ekonomi, hälsa och nätverk. Men det finns en sak som vi kämpar in i döden för och som samhället vet är nyckeln till vår tystnad. Hotet om att ta våra barn eller i värsta fall ge vårdnaden över våra barn till den våldsutövande mannen som vi lyckats lämna.

För att bryta det osynliga patriarkala kontraktet, behöver synen på våld mot kvinnor och barn förändras i grunden. Nyckeln till förändring är att samhället måste börja se det vi berättar om, ta det på allvar och agera med offrens behov i fokus. Samhället måste förstå att vid våld i nära relation kommer barnen att användas som ett medel för att fortsatt kontrollera och skada kvinnan.

Domstolarna måste börja frånta våldsamma män rätten till vårdnad och umgänge med barnen. Polisen måste börja

använda de skydd som redan finns men inte används, kontaktförbud och fotboja.

Mammor ska inte tystas för att myndigheter inte har våldskompetens eller tvingas att ”samarbeta” med sin förövare till och med när kvinnan lever som gömd med barnen. Tvingar oss att möta förövarna för att lämna våra barn till umgänge med en pappa de fruktar.

Mäns våld mot kvinnor är ingen konflikt mellan män och kvinnor, inga ord som står mot ord. Att skydda barn från våld är inte umgängessabotage eller alienation.

Vi kräver att ingen kvinna ska förlora sina barn för hon vågar berätta om våldet. Vi kräver att ingen kvinna eller barn skall behöva dö för att domstolarna och myndigheterna inte tog våldet på allvar eller hade barnperspektivet i fokus. Det är nog nu och dags att även Sveriges myndigheter sätter yttrandefriheten, kvinnor och barns rättigheter och våldsamma mäns skyldigheter på agendan.

CISSELA OCH ELLA, (LEVER GÖMDA) FÖRELÄSARE TILL FÖRELÄSNINGEN: I SKUGGORNA AV DET SVENSKA SAMHÄLLET

SUSANNE HYDÉN, FÖRFATTARE

Journalisten Katarina Bjärvall: "Min utrikesrapportering tystades"

Det är söndag, den 13 mars 1994. Katarina Bjärvall och fotografen Anders Blomdahl befinner sig i byn Bardarash som ligger en dryg timmes bilfärd från den kurdiska huvudstaden Erbil i norra Irak. De har blivit erbjudna boende här hos den svensk-kurdiske politikern Khasro Goran, eftersom parlamentet de ska göra ett reportage ifrån varit stängt under ramadan. Högtiden börjar dock lida mot sitt slut och det är dags att resa tillbaka till huvudstaden för att göra klart reportaget. Katarina lägger märke till hur de grå molnen har börjat tätna på himlen när de går mot bilen.

Regnet piskar mot vindrutan och åskan mullrar utanför. Vinden tar emellanåt sitt grepp om bilen och gör det svårt att köra rakt. Chauffören kämpar för att hålla bilen kvar på den lilla landsvägen. I sätet bredvid sitter Katarina. Anders sitter i baksätet tillsammans med deras livvakt. Enligt ryktet kan den som dödar en journalist få upp till 10 000 dollar i skottpengar. Trots omständigheterna rullar resan mot Erbil på, åtminstone i en halvtimme eller så. Sedan hörs

en öronbedövande smäll. Bilen förvandlas till ett svart moln. De kastas av vägen och rullar ut på en åker. Katarina hinner tänka att det måste vara på grund av vädret. Men det är deras bil som just har sprängts i luften. Någon har fäst en mina på undersidan av bilen. Det skulle senare visa sig att personen var betald av Saddam Hussein.

Katarina klarar sig oskadd. Men Anders blir mycket svårt skadad.

– Hans ansikte var sönderslitet och örat hängde långt ner på halsen, berättar Katarina.

De stoppar en bil som passerar och tar sig till ett sjukhus i närheten. Alla överlever.

Två veckor senare skjuts deras tyska kollega Lissy Schmidt ihjäl på en reportageresa i en annan del av Kurdistan. En resa som Katarina skulle följt med på.

– Det blev som en ”reality check”, det var först då jag förstod hur allvarligt det var. Efter det bestämde jag mig för att sluta arbeta i konfliktdrabbade områden.

Ända sedan Katarina Bjärvall var liten har hon drömt om att bli journalist. Hon var 8 år när hon gav ut sin första tidning, som delades ut hemma i kvarteret, och 12 år när hon skrev klart sitt första bokmanus. Sedan dess har det skrivits 9 böcker till, och gjorts otaliga mängder av frilansreportage.

– Jag har alltid varit en äventyrare och drömde tidigt om att arbeta som utrikeskorrespondent.

Men händelserna i norra Irak fick henne att tänka om.

En vän till mig blev mördad. Hon blev tystad. Man kan säga att även min utrikesrapportering tystades. Jag skulle aldrig vilja åka tillbaka dit.

Foto: Hedda Johansson

Engagemanget för journalisters rätt till yttrandefrihet har dock snarare stärkts i samband med händelsen och på senare tid har hon blivit aktiv i organisationen Svenska PEN, som arbetar med press- och yttrandefrihetsfrågor.

– Det känns väldigt meningsfullt. Jag känner en enorm tacksamhet till de journalister som fortsätter riskera sina liv för att presentera fakta i sakfrågor.

Enligt Reportrar utan Gränsers årliga rapport om våld och övergrepp mot journalister dödades 57 journalister år 2022, en ökning med nästan 20% i jämförelse med året innan. De farligaste ämnena att rapportera om var krig, organiserad brottslighet och korruption. Mest utsatta är de lokala journalisterna.

Foto: Hedda Johansson

År 2019 vann Katarina Bjärvall Guldspaden för sin bok "Störningen: ADHD, pillren och det stressade samhället"

– Vi ser en glidning mot mer auktoritära styren på flera håll i världen. Det är klart att det är oroväckande tendenser. Framför allt för journalister.

Yttrandefrihet har på senare tid blivit ett aktuellt ämne även i den svenska debatten. Införandet av den så kallade ”spionlagen” har kritiserats av flera journalister, bland annat för att försvåra rapporteringen av brott som begås av stater utomlands. Sveriges medlemskap i Nato och Rasmus Paludans koranbränningar är andra exempel på sådant som skapat debatt.

– Jag kan tycka att ordet ”yttrandefrihet” missbrukas av aktivister som Rasmus Paludan och används som svepskäl för minskad frihet. Det är en utmaning för demokratin, att

hantera antidemokratiska krafter som träder fram inom ramen för demokratin.

Hur dessa krafter ska hanteras låter hon vara osagt. Men på frågan om yttrandefriheten är hotad svarar hon entydigt ja.

HEDDA JOHANSSON, CHEFREDAKTÖR FÖR BLADET

Foto: Hedda Johansson

Lärare ska bemöta elever med respekt – inte agera polis

Barn är barn. Lärare är lärare. Poliser är polis. Vi måste skilja på vi och dom, och inse att skolpersonal inte både kan undervisa och samtidigt agera angivare.

Lärare ska bemöta ungdomar med respekt och arbeta för att skydda elevernas integritet. Men i Tidöavtalet föreslås en utredning om att bland andra lärare och läkare ska tvingas rapportera om papperslösa. Man vill utreda huruvida det borde bli en skyldighet att anmäla personer som inte har uppehållstillstånd.

I Sverige är barnkonventionen lag sedan 2020, bland annat tack vare Miljöpartiets och UNICEF:s engagemang för lagförslaget*. I konventionen står att ”det enskilda barnets rättssäkerhet stärks” och att man ska prioritera barnets bästa. Med all sannolikhet skulle alltså Tidöavtalets förslag strida mot lagar vi redan har.

I regeringsförslaget föreslås att ”en breddad översyn ska göras av regelverket kring inre utlänningskontroller {…}”, detta för att ”skapa ett mer effektivt arbete för att upptäcka personer som uppehåller sig illegalt i Sverige”.

Hur går detta ihop med barnkonventionen och plikten att skydda barnets integritet? Och hur känner egentligen lärare och skolpersonal inför det nya förslaget?

Johan Wahlberg, biträdande rektor på ESS-gymnasiet (ÅSÖ) i Stockholm säger att han skulle tycka att det var svårt att veta hur han skulle agera i ett fall med en papperslös elev, om planen går igenom:

– Skolan bygger mycket på relation och förtroende, säger han. Situationen skulle bli svår om Tidö-förslaget blev verklighet. Jag tror inte eleverna skulle känna samma förtroende för oss.

Hur skolpersonal ska handla ifall de blir skyldiga att avslöja elever kommer bli ett oerhört svårt ställningstagande för lärare, menar Johan Wahlberg.

– Vi skulle bli tvungna att sätta oss in i hur den här lagen ser ut. Vi kan inte uppmana lärare att jaga elever.

Wahlberg trycker också extra mycket på att barnkonventionen är ett så pass viktigt dokument i Sverige. Om förslaget skulle träda i kraft skulle personalen behöva göra noga överväganden om vad man ska prioritera i första hand.

– Skolan ska handla om att bygga relation och sprida kunskap, inte agera polis.

I dag tror han att elever som olovligt befinner sig i Sverige fortfarande kan känna att skolan är en av få trygga platser. I nuläget ska skolpersonal arbeta för att stärka denna trygghetskänsla och bemöta dem med respekt, men om förlaget i Tidöavtalet blir lag skulle det förmodligen leda till att många barn och ungdomar undviker skolan.

– Det kan i sin tur bidra till ökad psykisk ohälsa bland unga.

Sofie Abrahamsson, rektor på ESS-gymnasiet (ÅSÖ) har själv tidigare stöttat elever som haft tillfälliga personnummer i väntan på svenskt uppehållstillstånd.

– För mig har det alltid varit självklart att dessa elever ska ha samma rätt till utbildning som de som är födda och uppvuxna här.

– Jag har haft ett stort engagemang för att asylsökande ungdomar med hög närvaro och goda studieresultat ska få stanna i Sverige. Barnens bästa ska alltid komma i första hand.

Sofie Abrahamsson berättar också att, som det är nu, är det ändå i princip omöjligt för en elev som olovligt befinner sig i Sverige, att gå på en skola. För att vara med i undervisningen behöver man ha ett fullständigt personnummer, tillfälligt eller permanent.

– Så länge en elev är inskriven kan inte jag göra något, då har jag inget att säga till om. Därför ser jag det som orimligt att vi skulle hamna i en situation där vi behöver anpassa oss till vilken lag som väger tyngst. Har man kommit till Sverige som ung, så har man rätt till utbildning.

Ur hennes synvinkel är det osannolikt att förslaget går igenom, i och med att vi redan har många lagar som går emot detta.

Hur skulle du agera om det trots allt ändå skulle bli lag?

– I sådant fall kommer skolledningen, inklusive jag själv, att gå ut och reagera. Med hjälp av barnkonventionen, läroplanen och deklarationen om mänskliga rät-

tigheter och allas lika värde kan vi tillsammans jobba mot det här förslaget.

Emilia Bjuggren (S), skolborgarråd i Stockholms kommun, tar helt avstånd från Tidöavtalets förslag. Hon poängterar att det viktigaste i dagsläget är att se till att så många elever som möjligt klarar av grundskolan, detta genom höjt ekonomiskt stöd till skolan och extra pengar till elevhälsa. Utöver detta har det redan i dag skett en stor förändring sedan det nya kommunfullmäktige tillträdde 2022.

– För att öka barnens trygghet går det bland annat inte längre att sälja vidare friskolor, i syfte att göra stora vinster.

Summa summarum skulle troligtvis känslan av otrygghet och utanförskap trappas upp om utlänningslagen stramas åt, samhällsklyftorna skulle bli större, och integrationen för invandrare sämre. Och vart ska de papperslösa ungdomarna ta vägen om man inte längre vågar gå till skolan? Ett möjligt scenario är att dessa barn och unga i stället vänder sig till gängen och den kriminella vägen. I detta fall leder förslaget till ökad segre-

gation och att fler unga dras in i gängkriminalitet. Om dessutom den psykiska ohälsan ökar bland ungdomar, blir det ytterligare belastning för BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) som redan i dag har ett ansträngt läge, med personalbrist och långa köer.

Vore det inte bättre att istället satsa på att försöka integrera de här unga människorna, få dem att bli en del av det svenska samhället? Ge dem förtroende, skapa gemenskap och trygghet. Inte skilja dem från resten av Sverige genom att pressa både lärare och elever. Var det inte den här regeringen som skulle ”få ordning på gängen”? Förstör då inte den processen genom att göra livet ännu värre för dem som redan har det allra sämst.

*flera andra organisationer var också med och debatterade för att få igenom lagförslaget

SYLVIA MATTSSON, SKRIBENT FÖR BLADET

Emilia Bjuggren (S), skolborgarråd för Stockholm Stad. Foto: Sylvia Mattsson

Johan Wahlberg, biträdande rektor på ESS-gymnasiet i Stockholm. Foto: Sylvia Mattsson

Tala fritt inom Grön Ungdom

Det finns uppåt 30 lokalavdelningar i Grön Ungdom, belägna i hela vårt avlånga land. Har du någonsin undrat vad de andra lokalavdelningarna har framför sig, eller om folk älskar te oberoende av lokalavdelning? Följ med på en resa genom Sverige där GU:are från norr till söder berättar om förberedelser för bokbord, bedyrar dammsugare och genom detta nyttjar yttrandefriheten.

Ida Dittman Johansson, GU Stockholm

Just nu ligger fokuset i lokalavdelningen på GU Stockholms årsmöte; jag sitter faktiskt på tåget på väg dit i detta nu. Jag ser fram emot ett nytt år med nya utmaningar, och att få se vad den nya styrelsen (som väljs idag!) hittar på. Jag är också taggad på mer Tonys pizza, som vi oftast äter på våra möten, tillsammans med någon rip off-cola.

Det senaste jag gjorde med GU var riksårsmötet. Vi diskuterade både organisatoriska och politiska frågor, men mest om vår politik. Dessutom fick vi ju välja en ny förbundsstyrelse och ett nytt språkrör, och sedan Rebecka såklart, Favorit i repris! Det var även mysigt att få träffa och komma närmare varandra. Man kunde se någon sitta och sminka sig i sovsalen och få väcka någon annan när de ignorerade morgonens larm.

Shalom Sekitoleko, GU Kronoberg

Just nu planerar vi inför en bokbordsturné på skolorna runtom i Kronoberg! 2023 ser jag fram emot vårt årsmöte och att värva nya medlemmar. På vår senaste träff hade vi språkrörsutfrågning. Det vi oftast äter på möten är, ohhh, saft och pizza? Lite B kanske...

Amanda Lerner, språkrör, GU Linköping

Just nu förbereder vi oss för fullt inför både GU Linköpings årsmöte och MP Linköpings årsmöte. Så, mycket styrelsearbete och planering. Det har (tyvärr) inte blivit så mycket fika men te är något som konsumeras i mängder!

Jag ser fram emot att 2023 satsa mycket på de sociala delarna av GU. Värvningar, demonstrationer och även möten med andra ungdomsförbund i Linköping och Norrköping.

Just nu har vi paus för sportlov! Efter sportlovet planerar vi att som vanligt rulla på med träffar en gång i veckan. Vi har årsmöte snart också vilket vi ser fram emot! Dessutom ser jag fram emot inspirerande och roliga träffar, att lära känna förbundet bättre, lära mig och andra mer om viktiga ämnen och ännu mer om politik under 2023.

Vårt senaste möte hade vi tillsammans med Studiefrämjandet i Östersund, Ungas delaktighet i Jämtland och Ung vänster Östersund. På initiativ av unga från Studiefrämjandet har vi nu haft två träffar där vi diskuterat mobbning samt hur vi kan motverka det. Vi har tillsammans med Ung vänster och Ungas delaktighet i Jämtland skickat in en insändare till Länstidningen om hur man skulle kunna motverka mobbning i skolan.Vårt favoritfika under möten är dammsugare och kaffe!

Avslutningsvis; bild från när jag höll i en träff med temat feminism i mitten på Januari. :D

mäktigegruppens sammanträden i Borås och vi har även deltagit i olika medlemsmöten och beslutsprocesser för att förändra och påverka lokalpolitiken. Det vill vi förstås fortsätta med för att visa att det är möjligt för oss unga att påverka lokalpolitiken. Vi har bland annat varit med tagit beslut om nybyggandet av skolor i kommunen, förtroendeuppdrag i kommunens nämnder och bolagsstyrelser samt tagit fram ett utkast till en skolfärdplan. Detta vill vi förstås fortsätta arbeta med.

Att kunna växa som lokalavdelning och engagera fler medlemmar, ser vi som en av våra främsta prioriteringar under det kommande verksamhetsåret. Detta för att fortsatt tillhandahålla ett grönt engagemang och vara ett ljus i mörkret för dem som känner sig manade att påverka politiken. På det här sättet kan vår lokalavdelning fortsatt vara en motståndsrörelse mot den blåbruna regeringen och samtidigt kämpa för klimat och rättvisa.

När det kommer till fika under möten brukar vi inte har några särskilda preferenser, oftast blir det vatten eller saft!

Olle Nordlund, GU Syd

På vårt senaste möte målade vi en flaggor inför en demonstration för Ukraina i Malmö. Sedan kollade vi på Politikbyrån om MP under kniven. Därefter var vi ute och affischerade runt om i Malmö. I GU Syd är favoritfikat på mötena Lemon snacks, delicatobollar, majskakor, linschips och färskost från Lidl. Till det brukar vi dricka blåbärs- och rabarberte från Friggs.

Imaan Muqbil, språkrör GU Sjuhärad

Just nu planerar vi inför en kommande aktivitet om hållbar och inkluderande konst. Tanken är att träffen skall vara öppen för allmänheten att delta på oavsett politisk eller ekonomisk bakgrund. Genom att samtidigt skapa och måla genom återbruk, hoppas vi även kunna väva in grön kulturpolitik både i Borås och på nationell nivå. Dessutom kommer vi att delta på en manifestation tillsammans med Ung Vänster för gratis kollektivtrafik - en fråga som vi länge drivit och kampanjat för i lokalavdelningen.

2023 ser vi fram emot att fördjupa vårt nuvarande samarbete med Miljöpartiet i Borås. Under det senaste verksamhetsåret har vi bland annat haft en adjungerad till kommunfull-

2023 ser vi fram emot demonstrationen 8 mars på internationella kvinnodagen då Grön ungdom tillsammans med andra politiska partier ska demonstrera i Lund. Då kommer det spelas musik och hållas tal. Under demonstrationen får vi även finbesök av våra språkrör Rebecka Forsberg och Leon McManus!

Märta Kjellgren, GU Jämtland

Du behöver inte vara rädd för ryssar som springer runt i hamnen... “K

vällarna är tysta vid frontavsnittet vid Pisky men soldaterna vet av dyrköpt erfarenhet att de kan beskjutas med granater, artilleriprojektiler eller raketer när som helst. Den enda förvarning de får är att hundarna brukar skälla som vansinniga minuterna innan projektilerna exploderar. Hundarna är en välsignelse [...]. Två soldater tittar på en ryskdubbad engelsk actionfilm med ljudnivå bortom smärtgränsen. En mus klättrar sakta ner för en elledning som löper längs ena väggen. Hundarna börjar skälla utanför.”

Scenen är dokumenterad av fotografen Paul Hansen i boken Being There och utspelar sig i byn Pisky i Donetsk i östra Ukraina 2014. Men minns du det? Scenen känns kanske bekant idag, men var det bekant då? 2014 eller 2015?

Vad minns du från året då ryska trupper intog Krimhalvön?

Jag minns blod och snö. Jag minns bilden av en kvinna i mörk kappa som låg framstupa, i rött blod utspillt i den vita snön. Blod och snö. Det var min första fysiska bild av vad som skedde i Ukraina och den dröjde fram till hösten 2016

(för allmänheten skulle det dröja ännu längre). Jag satt i ett klassrum på Malmö universitet (då Malmö högskola) i kursen Media i krig valde några klasskamrater från Fred- och Konfliktvetenskapsprogrammet att analysera mediebevakningen av annekteringen av Krimhalvön. Bilden av blod och snö lyste kall på storskärmen. Händelserna var vid det laget i stort sett obefintliga i våra medier.

Men några veckor senare blossade frågan om Nord Stream 2 upp. Skulle Gotland och Karlshamn hyra ut sina hamnar till ett ryskt gasbolag för bygget av den rysk-tyska gasledningen Nord Stream 2? Plötsligt hamnade Ryssland i blickfånget. Men i diskussionen för och emot affären, höjdes få röster för att belysa Rysslands roll i det som pågick i Ukraina, eller i kriget i Syrien, där ryska attacker mot civila mål som sjukhus och skolor redan användes i hög grad. Istället dominerades debatten av det potentiella hotet rysk närvaro i våra hamnar utgjorde för det svenska säkerhetsläget och kommuners rätt till självbestämmande.

Jag kunde inte bli kvitt bilden på blodet i snön eller bilderna av skyddsrum i Syrien som gjorts om till underjordiska lekplatser. Så under kommande veckor samlade jag in underskrifter i min hemstad Karlshamn, mot uthyrningen av hamnen till Nord Stream 2. Ett känslostarkt brev formulerades, med argument som “Måltavlan i båda dessa krigskonflikter är inte soldater utan civila och de mest drabbade är barn.” Luciadagen 2016, samma morgon Karlshamns kommunalråd skulle träffa dåvarande utrikesminister Margot Wallström gällande Nord Stream 2, ringde jag för att försäkra mig om att han fått underskrifterna. Kommunalrådet tog sig tid att förklara, visserligen var det rysk gas det handlade om men det var tyska rör och svenska hamnarbetare som skulle utföra jobbet, “så du behöver inte vara rädd för ryssar som springer runt i hamnen” avslutade han.

Drygt sex år senare, den 24 februari 2022 skulle den officiella invasionen av Ukraina inledas och under de kommande veckorna skulle det omoraliska i ekonomiska samarbeten med Ryssland, men också och hotet

från “ryssar i hamnen” bli skrämmande ofrånkomligt. På årsdagen av invasionen, minns jag att min första tanke när invasionen inleddes var, “låt de lösa det innan det går en vecka, innan det går 15 dagar, tre månader… Låt de lösa det innan det blir för komplext för att lösas”.

Det finns egentligen ingen tidsram för när en konflikt eller ett krig blir för svår för att lösa men ju längre kriget håller på och ju fler aktörer som blir inblandade (antingen direkt genom att strida på plats eller indirekt genom finansiellt eller väpnat stöd), desto mer invecklad och långvarig blir konflikten.

I krigstider har alltid bestämda röster höjts för att lösa ett krig med mer vapen, mer militärt

stöd, i detta fall till och med för ett tredje världskrig. Medan röster för fred och medling aggressivt utmålas som naiva, blåögda eller ren propaganda. Men i de stundande ropen på att bistå Ukraina med mer vapen eller ett världskrig för att sätta stopp för Putins brutalitet, hör jag historiens eko från första världskriget: “The war to end all wars.”

Mer vapen ser bara till att hålla igång kriget, ett krig som egentligen aldrig varit Ukrainas krig, utan Ryssland och USA:s krig, ett så kallat ‘proxykrig’ eller ‘ombudskrig’ där två stater använder territoriet i ett tredje land för att indirekt strida mot varandra.

Kriget i Ukraina kan bara stoppas genom medling, diplomati och nedrustning. Lite mer

än ett år in i kriget ser vi inga tecken på ett slut av konflikten. Sverige och EU behöver byta taktik och Sverige som ett demokratiskt, fredligt land behöver främja medling. Mer vapen betyder inte att Ukraina “vinner” kriget, för krig går aldrig att vinna. Men vapnen garanterar att kriget fortsätter, det är krigets syre och näring. Mata in krigsmateriel och du får mer blod, död och förstörelse. Desto tidigare kriget avslutas desto mer finns att vinna, fler människoliv att rädda, infrastruktur att bevara och mer tid, möjligheter och pengar till återuppbyggnad.

ALICE ABBAS, LEDAMOT INTERNATIONELLA UTSKOTTET

I våra fotspår: Djurriksdagen

Varför skulle yttrandefrihet bara gälla människor? Den frågan ställde sig stockholmaren Jack Ljunggren, som år 2012 lade fram en motion

på riksårsmötet om att Grön Ungdom skulle införa en egen djurriksdag.

Det är lätt att tro att yttrandefrihet bara skulle gälla människor, men Grön Ungdom har som alltid legat steget före. År 2014 lade stockholmaren Jack Ljunggren fram en motion på riksårsmötet om att Grön Ungdom skulle införa ett eget “fiktivt djurparlament” där olika arter skulle finnas representerade för att framföra sina åsikter. Tanken var då inte att det skulle sitta riktiga djur i parlamentet, utan att dessa skulle representeras av medlemmar. Motionären skriver att vi måste “lära oss tänka som djuren” och “få in deras

behov och framtidsutsikter i vår tankevärld”. Bakgrunden till motionen är det som brukar kallas för “den sjätte massutrotningen”, vilket handlar om att människans sätt att leva och exploatera naturen gör att arter utrotas i så pass snabb takt att det kan jämföras med när dinosaurierna dog ut. Enligt Världsnaturfonden minskade exempelvis antalet vilda ryggradsdjur (som däggdjur, fisk och fågel) med 69% mellan år 1970 och 2018.

Motionen gick dessvärre inte igenom.

HEDDA JOHANSSON,

Illustration: Juni Rosenkvist Malmberg

CHEFREDAKTÖR FÖR BLADET

Spionlagens instiftande bör leda till självrannsakan

Sveriges medier, Miljöpartiet och Grön Ungdom bör göra en kritisk självbetraktelse utifrån händelseförloppet som föranledde instiftandet av spionlagen.

Den 16:e november röstade riksdagen ja till den kontroversiella “spionlagen” som kort sagt är en grundlagsändring som rör utlandsspioneri. Arbetet med den nya brottsrubriceringen började redan 2016 och propositionen lades fram i oktober 2021 när Miljöpartiet fortfarande var en del av regeringen. Sedan tidigare är spioneri kriminaliserat om de röjda uppgifterna bedöms hota Sveriges säkerhet. Den nya lagen gör att skyddet även avser uppgifter som kan skada svenska internationella samarbeten.

Inför omröstningen i november uttryckte flertalet medieorganisationer oro för vilka konsekvenser lagstiftningen kan få. Kritiker har lyft Ekots avslöjande om att Sverige år 2012 hade planer på att hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik som ett exempel på journalistik vilken inom ramen för den nya lagen skulle kriminaliseras. Om man döms för brottet riskerar man fängelse i upp till 4 år, något som många menar kommer ha en avskräckande effekt på grävande journalister.

Spionlagen är visserligen bara ett i raden av alla katastrofala beslut som tagits av den nya regeringen men det är likaså ett händelseförlopp som bör leda till en kritisk granskning av alla involverade parter, även Grön Ungdom.

På grund av att det rör sig om en grundlagsändring krävs det två omröstningar i riksdagen med ett riksdagsval däremellan, för beslut. Den första omröstningen tog plats under våren 2022. Då röstade alla partier förutom Vänsterpartiet och Liberalerna ja. Den andra omröstningen skedde i november 2022, denna gången röstade Vänsterpartiet och Miljöpartiet nej. De två partierna ville istället att omröstningen skulle skjutas upp ett år för att möjliggöra vidare granskning av lagen. Miljöpartiets åsiktsändring var självklart välkommen men tyvärr alldeles för långsam och tafatt.

Förloppet ger upphov till en rad viktiga frågeställningar. Hur kunde Miljöpartiet rösta ja till förslaget under den första omröstningen? Och kanske

ännu viktigare: hur kunde inte Grön Ungdom reagera tidigare? Det är trots allt Grön Ungdoms uppgift att progressivt bevaka Miljöpartiets agerande och när det behövs, kritisera och agera.

Det borde också leda till en ordentlig självrannsakan hos Sveriges nyhetsmedier. Att granska politiken är mediernas existensberättigande. När en grundlagsändring först blir till allmän kunskap några dagar innan den andra omröstningen kan inte det klassas som något annat än ett misslyckande. Särskilt anmärkningsvärt är det då medierna själva har ett egenintresse i att lagen inte stiftas.

Ett koordinerat motstånd tidigare hade haft goda chanser att lyckas. Ungdomsförbund, journalister och jurister stod alla för viktiga kritiska röster men de hann inte organisera sig. Förhoppningsvis kan detta bidra med viktiga insikter inför framtiden.

LYDIA LÖTHMAN,

REDAKTIONSLEDAMOT BLADET

Därför måste vår yttrandefrihet inkludera koranbränning

Alla ögon är på Sverige efter de omtalade koranbränningarna, och frustrationen råder över hela det politiska spektrat. Ledarskribenter runt om i landet frågar sig alla samma sak: Är inte hädelse lite passé? Det är rasism, säger vänstern. Vår säkerhet sätts på spel, säger högern. Regeringen tar sig i skägget då de måste förhålla sig till situationen, men det är trots allt inte första gången Sveriges omfattande yttrandefrihet får oss att hamna i trubbel.

När konstnären Lars Vilks år 2007 tecknade en karikatyrteckning av profeten Muhammed föreställande en rondellhund lät reaktionerna från omvärlden inte vänta. Uppståndelsen som konstverket förlöste var av en omfattning så stor att den inte går att jämföra med den respons som Rasmus Paludans senaste koranbränning fått från den muslimska världen och

Sverige hamnade, precis som nu, i rampljuset i och med sin yttrandefrihet. För Lars Vilks slutade det med en hotbild som gjorde honom tvungen att leva med livvaktsskydd för resten av sitt liv, men han var inte ensam. Inte heller den franska satirtidningen Charlie Hebdo, som skämtsamt avbildade samma profet, eller författaren Salman Rushdie som skrev den satiriska Satansverserna, undkom den förargelse och kränkthet som hädelse väcker. Det är en förargelse och kränkthet som kan vara skrämmande. Så skrämmande att många av oss är beredda att uppoffra den viktigaste beståndsdelen i vår yttrandefrihet, rätten till att häda, för att slippa undan känslorna som uppkommer. Men sekunden vi viker oss för de hetlevrade reaktioner som ett bruk av vår yttrandefrihet kan medföra, öppnar vi dörren till ett sluttande plan. Fallen Salman Rushdie, Charlie

Hebdo och Lars Vilks, visar att den förargelse som hädelse ger upphov till knappast tar slut vid koranbränningar. Ska vi ha en lagstiftning som utgår från vad som framkallar förtret lär det inte finnas mycket kvar man får göra, då även den mest välmenande kritiken av religion kan bli orsak till en annan människas kränkthet. En enkom känslobaserad begränsning av vad som är tillåtet att uttrycka och inte, skulle likaväl kunna vändas mot oss själva. Varenda förskjutning av gränsen för vad som ryms inom yttrandefriheten är ett steg mot att exempelvis klimataktivism, som ideligen väcker förargelse bland klimatförnekare, skulle förbjudas med hänvisning till att det kan trampa på ömma tår. Måste man då? Om människor nu blir så arga, varför tända eld på den bok som är så mångas vägledning i livet? Det är inte sällan den frågan ställs av skeptiker i debatten, och

svaret är inte svårare än att nej, det måste man inte alls. Det är mycket man inte måste. Givetvis finns det lämpligare sätt att kritisera religion på än bokbränning (det är rent strategiskt idiotiskt att göra saker som får folk att vilja döda en om man vill att de ska lyssna), men ibland är det bäst om människor tillåts ta sina egna dumma beslut. Otrohet är lagligt, men inte måste man vara otrogen bara för det. Det borde vid det här laget vara känt att det finns mycket bättre sätt att tämja sina sexuella begär på än otrohet, men att våra politiker skulle få för sig att vilja kriminalisera det är än så länge otänkbart. Tack och lov sköter befolkningen i landet moraliseringen på egen hand och politiker bör därför låta bli att värdera hur våra demokratiska friheter används, oavsett om det är genom brännandet av böcker eller en bruten lojalitet mot sin partner. I en demokrati måste man få vara en idiot.

Det är dessutom skillnad på att ta dumma beslut i syfte att skada andra människor och att göra det med avsikten att slå mot en idé. Att bränna koranen är inte att bränna människor, det är att bränna nedskrivna idéer som har samma os-

kyddade ställning i samhället som vilka politiska ideologier eller religioner som helst. Det är därför befängt att hävda att uppeldning av koranen strider mot lagen om hets mot folkgrupp, då koranen är en bok, inte en grupp människor. Särställningen som religion i allmänhet, och islam i synnerhet, får i yttrandefrihetsdebatten, vittnar om en tolerans som gått över till de låga förväntningarnas rasism. Vissa människors känslor tas i större beaktning än andras enbart baserat på grupptillhörighet, vilket bottnar i en tro på att vissa grupper inte klarar av yttrandefrihet på samma sätt som andra. Det är ett förhållningssätt som omöjligen kan samspela med principen att alla människor i ett land är lika inför lagen.

Ändå förefaller det inte konstigt att många känner en skepsis till dagens yttrandefrihetsdebatt. När allt kommer omkring har vi låtit ett danskt högertroll bli dess ansikte utåt, och det är just därför vi i den politiska mitten måste våga ta striden för vår yttrandefrihet. Oavsett om den används med syften vi själva inte ställer oss

bakom eller om det är vi ungdomspolitiker som nyttjar den i våra utspel. Vi får inte låta extremerna lägga beslag på den fråga som hela vår demokrati grundar sig på. Det är nämligen först när vi tagit tillbaka kampen om yttrandefriheten som våra politiska föregångare banade väg för, som vi kan börja diskutera huruvida hädelse är passé eller inte.

AVRINA ARAM BIGLARI, CENTERPARTIETS UNGDOMSFÖRBUND STORSTOCKHOLM

Koranbränning – vår tids bokbål?

Allas ögon är på Sverige efter de omtalade koranbränningarna, och kravallerna som följde. Frustration råder över hela det politiska spektrat. Det är rasism, säger vänstern. Vår säkerhet sätts på spel, säger högern. Regeringen tar sig i skägget och måste förhålla sig till situationen. Men den faktiska frågan är: vad är en politisk åsikt som bör tillåtas i en demokrati, och vad går emot lagstiftningen om hets mot folkgrupp?

Yttrandefriheten lyder: ”Enligt 2 kap 1 § regeringsformen (1974:152) har varje medborgare rätt att i tal, skrift eller bild meddela upplysningar och uttrycka tankar, åsikter och känslor”.1

Hets mot folkgrupp, enligt 16 kap. 8 § brottsbalken, lyder: ”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år”.2

Samhället är polariserat, och media kan spä på debatter som ställer en grupp mot en annan, en debatt där allting är svart på vitt, gott mot ont, rätt

och fel. En debatt utan gråzon. Men verkligheten ser annorlunda ut. I Paludans bränning av koranen finns det en tydlig gråzon och moralisk debatt kring vad som ska vara tillåtet i Sverige, ett land där yttrandefriheten utgör en grundpelare i vår demokrati, men där vi även har en tydlig lagstiftning om att hets mot folkgrupp inte är tillåtet.

Varför brände Paludan just koranen? Vad var meningen bakom aktionen? Vi kan konstatera att det inte var bara för att han tycker om att sätta eld på saker eller bränna vilken bok som helst, utan det hade ett tydligt politiskt budskap: att islam inte borde få ta plats i vårt religionsfria samhälle. Detta startade hela diskussionen och upploppet.

Min poäng är att människor blev arga utav en orsak, deras frustration var berättigad. Däremot kan man diskutera huruvida metoderna de använde sig av var för extrema eller inte; bilbränder, stenkastning på polisen etc.

Om man utgår ifrån tanken att en mobbare fortsätter mobba så länge hen får reaktioner, i detta fall är Paludan mobbaren, så kan en del upplopp ha gått över gränsen eftersom det ledde till precis det som vi kan anta att Paludan ville uppnå – nämligen uppmärksamhet,

ökade fördomar, splittring och provokation – vilket i sin tur fick honom att fortsätta bränna koranen i stad efter stad.

Å andra sidan bevisar ungdomarnas starka reaktion hur diskriminerande, allvarlig och farlig koranbränning är för muslimer och andra utpekade. Om det inte hade varit så illa, hade inte upploppen gått så långt som de gjorde. Ifall jag hade satt mig in i deras sits av att varje dag uppleva någon form av islamofobi, rasism och fördomar hade jag också byggt upp en inre känsla av att känna mig utesluten och ovälkommen i mitt hemland. Frustrationen skulle bubbla inom mig. Då skulle en extrem aktion som denna kunna vara droppen som får vattnet i bägaren att rinna över.

Om vi tillåter svensk polis att stå bredvid en vit man i skyddsväst som bränner koranen på offentliga torg runt om i landet, samtidigt som de har batongen i högsta hugg mot ungdomar i förorterna, är det inte konstigt att folk tappar förtroendet för rättsväsendet.

Självklart vill vi inte inskränka yttrandefriheten, det vore en farlig väg att gå, men att bränna koranen är ett praktexempel på hets mot folkgrupp – en lagstiftning vi har utav en anledning. Vi vill att alla män-

niskor ska kunna leva fritt, med starka rättigheter och skyldigheter.

Paludans aktion var idiotisk, och i en demokrati måste man kunna få vara en idiot – ja, men när idiotin kränker, skapar otrygghet och smutsar ner samhällets bild utav en folkgrupp måste vi sätta ner foten. Muslimer som folkgrupp är redan strukturellt förtryckta och diskriminerade i samhället och de möter fördomar hela tiden bara genom att existera. Paludans koranbränning sparkar nedåt, på de som redan kämpar med sina frioch rättigheter. På hijabis som ständigt behöver förklara att deras sjal inte är förtryck. På de muslimska män som blir misstänkta för att vara terrorister endast på grund av hur de ser ut. På de som känner sig otrygga på sin arbetsplats, i kollektivtrafiken, i skolan och på gatorna.

Moralen ska inte styras av politiken, nej, men politiken styr vilka lagar som finns. Att vara otrogen bryter inte mot någon lag, trots att det kan anses vara omoraliskt och fel. Men att bränna koranen bryter mot lagen: hets mot folkgrupp, samtidigt som det kan anses vara omoraliskt och fel. Idioti kan gå över gränsen för vad som tillåts i en demokrati, och i detta fall gör den det.

Annie Lööf, tidigare partiledare för Centerpartiet och justitieminister, uttalade sig till och med om att förbjuda demonstrationer i utsatta områden under den muslimska högtiden Ramadan när detta var aktuellt för ca ett år sedan.

Koranbränning går att koppla till de flertalet bokbål som skedde i Nazityskland under 1930-talet i samband med förföljelsen av judar, vilket ledde till Förintelsen.

Debatt

Om vi låter koranbränning bli en del av yttrandefriheten och demokratin – vart är vi på väg? Hur långt kan vi låta det gå? Hur långt är vi villiga att flytta på gränsen för vad som är politisk åsikt som får tillåtas i vår demokrati? Tro mig, vi vill inte låta gränsen flyttas längre ut än vad den redan har gjorts. För uppenbarligen fick Paludan upprepade gånger bränna koranen innan polisen satte stopp för honom. Det borde ha skett tidigare.

Koranbränning bör inte bli en del av vår yttrandefrihet och demokrati. Låt oss istället lära oss av historien, som aldrig någonsin får upprepas.

Källor

1 Regeringskansliet (2022). Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469). https://www.riksdagen. se/sv/dokument-lagar/dokument/svenskforfattningssamling/yttrandefrihetsgrundl ag-19911469_sfs-1991-1469 (hämtad 2023-04-16)

2 Bodström, Thomas (2001). Hets mot folkgrupp. https://www.regeringen.se/contentassets/94fa125a7 e7f4984bf1d7cd0ad9052a2/hets-mot-folkgrupp-m.m (hämtad 2023-04-16)

SANNA VIOLETA FUENZALIDA RIBBING, GRÖN UNGDOM VÄST

Meddelarfrihet för vem?

Meddelarfriheten är en rättighet som omfattas av både yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och tryckfrihetsförordningen (TF). Lagen innebär att alla offentligt anställda har rätt att informera om brister på ens arbetsplats för journalister, utan att behöva utstå repressalier från arbetsgivaren. Dessutom finns det en kompletterande lag för journalister, beträffande deras skyldigheter vid kontakt med visselblåsare. Lagen innebär att offentligt anställda å ena sidan har rätt att vara anonyma vid kontakt med media, å andra sidan omfattas journalister av tystnadsplikt. Myndigheter, staten eller kommunen har dessutom ingen rätt att försöka finna visselblåsaren1. Dessa lagar är med och säkerställer ett grundlagsskydd för väldigt många människor och som därmed innebär en större frihet och rättighet att anmäla samt uppmärksamma brister och felaktigheter på ens egen arbetsplats. Lagen omfattar emellertid enbart anställda inom offentlig sektor eller offentligt ägda bolag. Arbetar man inom privat sektor omfattas man därmed inte av samma form av skydd. Kan detta ses som ett kryphål och allvarlig brist i den svenska yttrandefrihetsgrundlagstiftningen?

Men även inom de sektorer som omfattas av lagstiftningen förekommer det flera brister.

Bland annat finns det flera exempel på hur skyddet mot visselblåsare inte har kunnat garanteras och där arbetsgivare i flera fall försökt undgå lagstiftningen. I dessa sammanhang råder det vanligtvis en konflikt, som till stora delar kan beskrivas som ett etiskt dilemma. Å ena sidan finns tilliten och lojaliteten till arbetsgivaren, å andra sidan lojaliteten till ens kollegor och ens egen rättighet som annars riskerar att drabbas om brister i arbetsplatsen inte åtgärdas. Ett konkret exempel på detta uppmärksammades av SVTs Uppdrag Granskning år 20212. I reportaget får man bland annat följa Ingrid Leirnes, medicinsk sekreterare på Bureå hälsocentral, som larmade om arbetande vårdpersonal med förkylningssymptom i en insändare till lokaltidningen. Ingrid möttes då av kritik från sin arbetsgivare och blev även av med sin position som receptionist, något som därmed bryter mot meddelarfriheten. Beror detta på arbetsgivarens okunskap kring lagstiftningen eller är det ett försök att försöka undgå den? Troligen en kombination av båda. För inslaget visar även att det i regionens anställningsavtal tidigare hade förekommit punkter om att visa lojalitet till sin arbetsgivare. Något som därmed inte tydligt betonar den anställdas rätt att verka som visselblåsare. Detta är

med och skönjer bristerna i den nuvarande lagstiftningen genom att den inte efterlevs. Lagstiftningen har också ett tydligt allmänintresse genom att även kunna verka som en form av konsumentupplysning för dessa vid val av skola, vård och omsorg. Offentlighetsprincipen och transparensen kring vad skattepengar går till, blir följaktligen den främsta orsaken till det starkare skyddet för offentligt anställda. Om felaktigheter kommer fram kan detta sända flera olika signaler. Utifrån arbetsgivarens perspektiv riskerar det att väcka en oro och ge en bild av arbetsplatsen som bristfällig, vilket innebär att färre väljer att söka sig till den. Ett problem som kan ses som mer angeläget för de vinstdrivande välfärdsbolag som finansieras av skattemedel och som därmed riskerar att förlora skolpeng eller annat offentligt finansiellt stöd när “kunderna” avskräcks. Men som reportaget antyder, förekommer detta även inom offentlig sektor. För medborgarnas synvinkel kan en arbetsplats där det regelbundet uppkommer visselblåsuppgifter, förutom att ses som bristfälliga, även sända signaler kring att de anställda inte räds från att tala öppet om felaktigheter. Det kan även sända signaler om en arbetsplats där kommunikationen och relationen mellan arbetsgivare och anställda är

dålig, vilket framförallt kan vara information som är betydelsefull för arbetssökande. Att alla privata företag inte skulle omfattas av lagstiftningen är dock inte en fullständigt vedertagen sanning. Bland annat förekommer det lagstiftning sedan 2017 (2017:151) som berör meddelarfrihet i vissa enskilda verksamheter. Där anges det bland annat att anställda inom privat sektor som delvis finansieras av offentligt finansiellt stöd, i form av till exempel skattemedel, omfattas av meddelarfriheten och meddelarskyddet. Detta kan tolkas som att privata företag inom skola, vård och omsorg,

Källor

vilka till stora delar finansieras genom skattemedel, kan nyttja lagstiftningen, eftersom den motsvarar liknande samhällsservice. Dessutom återfinns sedan 2021 en visselblåsarlag som är bredare och som även omfattar privatanställda3. Lagen kan beskrivas som ett visseblåssystem som skall ges till det stora flertalet istället för den andel som arbetar inom offentlig sektor. Däremot är lagen inte en del av YGL och är därmed inte grundlagsskyddad. En enkel riksdagsmajoritet skulle därmed kunna inskränka eller förkasta lagen under nuvarande mandatperiod.

Sammanfattningsvis går det att dra slutsatsen att dagens meddelarfrihet och meddelarskydd inte är tillräcklig för att garantera visselblåsares rättigheter. Grundlagen har kompletterats av visselblåsarlagen som även omfattar anställda inom privat sektor, men det faktum att lagstiftningen inte efterlevs påvisar bristerna och att fler åtgärder behöver tas för att skydda arbetstagarnas rättigheter, men också för att värna om allmänintresset.

IMAAN MUQBIL, SKRIBENT FÖR BLADET

1 Tidningsutgivarna: “Offentliganställdas meddelarfrihet och meddelarskydd” https:// tu.se/juridiskradgivning/tryckfrihet/det-har-galler-for-offentliganstalldas-meddelarfrihet-ochmeddelarskydd/ (publicerad 2020-02-04, hämtad 2023-03-09)

2 SVT Uppdrag Granskning: “Håll käften och lyd”, https://www.svtplay.se/video/86gkGZP/uppdraggranskning/hall-kaften-och-lyd?info=visa, (publicerad 2021, hämtad 2023-03-09)

3 Arbetsmiljöverket: “Visselblåsning -Visselblåsarlagen”, https://www.av.se/om-oss/visselblasarlagen/ (senast ändrad 21/2-23, hämtad 2023-03-09)

Riksdagen.se: “Lag (2017:151) om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter”, https://www.riksdagen.se/sv/ dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/ lag-2017151-om-meddelarskydd-i-vissa-enskilda_sfs-2017151 (publicerad 2017, hämtad 2023-03-09)

Foto av National Cancer Institute på Unsplash

Framtidens viktigaste kvinnofråga

Så här i närheten av Internationella kvinnodagen skulle jag vilja lyfta en ofta bortglömd feministisk fråga som kommer att bli allt mer påtaglig under de kommande åren. Kanske är det rentav en av de viktigaste framtida kvinnofrågorna? Men innan jag avslöjar vilken den är ska jag ta en liten retorisk omväg.

Häromdagen tackade jag nej till en utlandsresa för att den innebar flyg. Det var trist, men jag var inte så taggad på resan att jag mådde dåligt över att offra den. Men det är inte alltid jag orkar göra de här uppoffringarna. Jag köper avokado hela tiden trots att jag vet att jag därigenom sponsrar konflikter, skapar vattenbrist och krossar min egen matbudget. Det är många sådana vardagsgrejer som kan verka små, men som är skitjobbiga att lämna bakom sig, oavsett om det är för att undvika att ens pengar hamnar i Putins krigskassa, stödjer djurplågeri eller helt enkelt för sin egen hälsas skull. Det är småsakerna som sätter guldkant på tillvaron, och jag har hundra sådana saker som jag skulle hata om någon tog ifrån mig.

Därför kan jag, ”trots” att jag själv är miljöpartist, verkligen sympatisera med rädslan som många känner för att en kli-

mat-tillräcklig politik skulle innebära att alla ens guldkanter försvann. Du ska väl inte behöva offra allt livets goda? Det är ju inte du som har skapat klimatkrisen! Visst, du släpper ut mellan åtta och elva ton koldioxid per år istället för mellan ett och två, men det beror ju på att samhället du lever i gör det så otroligt svårt att välja klimatsmarta alternativ. De är dyrare, färre och mer svårtillgängliga. Och det är inte du som har känt till klimatkrisen i över hundrafemtio år utan att göra världsomvälvande förändringar för att undvika den. Du har inte ens makten att göra världsomvälvande förändringar! Du har bara makten över dig själv och dina utsläpp, och att sänka dem är en fis i rymden. Du är inte skurken i den här berättelsen. Det enda du gör är att skjutsa dina barn till och från träningar, se till att de får i sig god, proteinrik mat genom att laga samma saker som du själv växt upp med, och att ett par gånger om året flyga utomlands så att ni kan upptäcka världen och få fina familjestunder ihop. Hur ska du kunna ge din familj ett bra liv - eller ens få ihop livet - om du plötsligt inte får åka bil, äta kött eller flyga utomlands? Guldkanterna gör livet värt att leva, så vad händer om vi måste ta bort guldkanterna för att överleva?

Lösningen är förstås att, i och med klimatomställningen, göra om samhället så att många guldkanter i vardagen finns kvar, fast på andra sätt, eller byts ut mot helt nya. Om kollektivtrafiken finns överallt, är välfungerande och bekväm och inte kostar skjortan, så kanske ditt liv inte förändras särskilt mycket av att skippa bilen. Om de vegetariska substituten är minst lika goda, näringsrika och billiga som köttet så känner du kanske inget behov av att äta kött oftare än någon gång då och då. Och om ditt jobb inte tar upp hela ditt liv så kanske du inte är lika desperat efter att bara få resa bort från allt, och när du är det så kanske toppmoderna snabbtåg är det bästa och billigaste alternativet för att ta sig utomlands i väntan på fungerande elflyg. Eftersom att vi har skjutit upp klimatlösningarna i etthundrafemtio år så finns risken att vår livskvalitet får vara på paus i något år medan vi får till alla dessa nya fantastiska alternativ, ungefär som en lock-down under Covid-19. Men jag är helt övertygad om att klimatlösningarna på sikt kommer att ge oss ännu mer livskvalitet än den vi har nu. Må så vara inte i materiella ting räknat, utan i välmående och lycka. Men det är inte det jag ska prata om nu.

Det jag ska prata om är den där känslan av orättvisa som vi alla känner när vi tänker på klimatkrisen. Vi föddes ett århundrade för sent för att genom en totalt smärtfri process undvika mänsklighetens undergång. Våra föräldrars, och deras föräldrars, handlingsförlamning har lett till att vi måste bära ångesten och de nödvändiga livsstilsförändringarna på våra axlar. Vi har inte gjort något direkt fel - ändå är det vi som tvingas lida. Och det är

just den känslan av orättvisa som jag vill att du bär med dig när jag äntligen kommer in på det som den här texten egentligen handlar om.

Så vad är det egentligen för bortglömd feministisk fråga som jag hintade om i början?

Jo, det är förstås faktumet att kvinnor bidrar minst till, men ändå drabbas hårdast av klimatkrisen. Både här i Sverige och i världen i stort.

Som alltid när det kommer till ojämlikhet så handlar det främst om könsroller. Jag ser det som helt kristallklart att de negativa och överdrivet binära aspekterna av könsroller är huvudorsaken till många av de orättvisor som drabbar kvinnor, män och personer som är hbtqi+.

En stor anledning till att kvinnor bidrar mindre till den globala uppvärmningen är att kvinnliga könsroller fostrat

Illustration: Juni Rosenkvist Malmberg

dem till att välja sociala och vårdande sysselsättningar framför materiella, att äta mindre kött och att värna naturen och dess resurser i relation till hushållsbehoven. Att kvinnor oftast är de som har hand om hemmet leder till att de blir mer drabbade av naturkatastrofer som uppkommer på grund av den globala uppvärmningen. Ett förändrat klimat innebär att hushållsuppgifterna blir farligare, till exempel leder torka till att kvinnor måste gå längre sträckor för att hämta vatten. Eftersom kvinnor i regel tjänar väsentligt mycket mindre pengar än män har de svårare att rusta upp för att förebygga att katastrofen drabbar dem, och har färre möjligheter att komma på fötter igen efteråt. När det kommer till att ta skydd under en klimatkatastrof är det inte sällan lättare på män-

nens arbetsplatser (även om de i övrigt inte alltid kan räknas som säkra) än i husen där kvinnorna befinner sig. Och eftersom kvinnorna är hemma är det de som har möjlighet att försöka skydda barnen, vilket de gör med livet som insats. Kvinnor har ofta svårare än män att få tillgång till information om stundande kriser och fattiga drabbas som bekant hårdare än rika av klimatkrisen, och majoriteten fattiga är kvinnor.

Det är otroligt orättvist helt enkelt. Kvinnor bidrar minst till den globala uppvärmningen och drabbas mest. Och detta problem kommer förstås öka så länge den globala uppvärmningen ökar.

Men varför är det här relevant i Sverige då? Jo, förutom för att våra klimatlösningar kan rädda kvinnoliv i andra länder så gäller faktiskt samma jämställ-

dhetsproblem här i Sverige. Även här skiljer sig mäns och kvinnors livsstil åt och män är de som genererar mest koldioxidutsläpp. Detta är inte minst kopplat till transport-, mat- och konsumtionsvanor. Kvinnor har dessutom sämre tillgång till mark, naturresurser och maktpositioner. Däremot är klyftorna här såklart mycket mindre än i de flesta andra länder.

Så nästa gång det känns orättvist att du ska behöva uppoffra något, ta då den smällen för dem som verkligen drabbas av klimatorättvisa. Du kan inte vara feminist utan att bry dig om klimatkrisen, och du kan inte bry dig om klimatkrisen utan att vara feminist.

För Sveriges säkerhet, men till vilket pris?

Jag vet inte om man

skall skratta eller gråta åt regeringens hantering av NATO-processen. Skratta för dess hyckleri i frågor där regeringens tydliga självcensur är så uppenbar men samtidigt så misslyckad för att inte uppröra det bräckliga trilaterala avtalet. Gråta för att vi de facto viker oss för en auktoritär

regim med goda relationer med fienden i öst, i syfte att försvara den så kallade västerländska demokratin mot samma tyrann i öst? Vi har nått en nivå av hyckleri som vi aldrig trodde var möjlig i Sverige. För vem hade för några år sedan kunnat förutspå att vi själva var tvungna att tumma på våra demokratiska principer

om yttrandefrihet i syfte att försvara oss mot en fiende som riskerar att ta samma rättighet ifrån oss?

En av de farhågor som vi försökte framhålla under den mycket abrupta försvarsdebatten, dock med utebliven framgång, var vilka krafter som vi skulle tvingas vika oss

JUNI ROSENKVIST MALMBERG, SPRÅKRÖR FÖR GRÖN UNGDOM UPPSALA LÄN

för om vi gick med i NATO. Att länder med tydliga auktoritära inslag, som Ungern och Turkiet, ingick i kärnvapenalliansen var något som den nuvarande och dåvarande regeringen blundade för. De har blundat för Viktor Orbans inskränkning av landets yttrandefrihet och akademiska frihet när universitet stängs ner. De har blundat för det systematiska förtryck som Turkiet bedriver på kurder och kurdiska partier i landet. De har blundat för Erdogans fängslanden av alla politiker eller journalister som kritiserar eller ifrågasätter regimen. När oppositionella krafter blir stämplade som terrorister bör det rimligtvis ringa en klocka hos alla dem som titulerar sigsom demokrater.

Vår röst för demokrati och mänskliga rättigheter håller på att tystas. Vi har en regering som kallar en folkmördarstat för demokrati, som vill utreda

möjligheten att förbjuda viftandet av kurdiska organisationers flaggor och som kallar demokratiskt utförda handlingar i linje med yttrandefrihetsgrundlagen för en kupp. För bara ett antal år sedan var det otänkbart för det politiska etablissemanget att sälja svenska vapen till Turkiet. Idag är vi påväg in i en kärnvapenallians med samma land. Eftersom artikel 5 är ett faktum och vad som räknas som ett militärt hot uppenbarligen är en tolkningsfråga, bör frågan fortfarande ställas: Är regeringen villig att skicka trupper till Turkiet för att stödja deras invasion av norra Syrien?

Frågan är om man verkligen skall vara förvånad över regeringens agerande, då den inte är något annan än en marionettregering som till stora delar styrs av ett nationalistiskt och rasistiskt parti. Demokratiska principer blir följaktligen inte lika viktiga,

när man på hemmaplan normaliserar hot och hat mot politiska motståndare, vill införa en gemensam litteraturkanon samt påverka public service innehåll. Eftersom demokratiska värden och principer inte är viktiga och till och med förhandlingsbara, kan det troligen vara den främsta orsaken till den blåbruna regeringens Erdogankramande.

IMAAN MUQBIL, SKRIBENT FÖR BLADET OCH SPRÅKRÖR FÖR GRÖN UNGDOM SJUHÄRAD

kremlin.ru, CC BY 4.0 , via Wikimedia Commons

Valen som väntar

Almedalen, onsdag den 6 juli. Klockan är strax efter två på eftermiddagen. Solen skiner och runtomkring pågår det politiska samtalet för fullt. Jag är på väg till nästa seminarium, men möts av ett plötsligt avbrott i trängseln. Mitt i folkvimlet står en gata så när som helt tom, och det uppenbarar sig snabbt att något inte står rätt till. Längre bort står en ambulans, och den första tanken som slår mig är att någon har fått en hjärtattack eller svimmat av värmen.

Jag hör någon säga att det skett ett knivdåd och ser en polis hålla upp ett skynke mot kamerorna. Jag förstår att det här är inte en olycka och känner en klump i magen. Är det ett politiskt motiverat dåd? Är

gärningsmannen gripen? Står fler människor på tur? Står vi på tur? Jag fylls av ilska, av sorg, av rädsla. Efter ett tag åker ambulansen iväg, tomrummet löses upp, och människorna rör sig återigen runt på gatorna. Dagen fortsätter, men med en märkbart annorlunda stämning i luften. Vi blir påminda om att inte gå ensamma.

Mordet på Ing-Marie Wieselgren skakade om oss alla. Det är en enorm sorg för hennes familj, vänner, och samhället. I skrivande stund har Säkerhetspolisen precis tagit över utredningen av brottet, som nu rubriceras som terrordåd. Vi vet att gärningsmannen har kopplingar till den svenska nynazistiska organisationen NMR, och planerade att mörda fler i Visby.

Under drygt ett decennium har vi sett en kraftig ökning av högerextrem terrorism i västvärlden. Att vi nu bevittnar vad som framstår som ett terrordåd i mitten av den svenska demokratins centrum är skrämmande, men är det förvånande? Det har på något sätt blivit normalt.

Hotet från extremhögern är existentiellt för demokratin och yttrandefriheten. I det utgångsläget är det fullt rimligt

för oss att vara rädda. Alla vi som står upp för just demokrati och yttrandefrihet. Jag är rädd. Betyder det att de har vunnit nu - de som vill skrämma, de som vill tysta, de som vill ta makten med våld? Nej! Rädsla är obehaglig. Den kan förlama oss. Men utan rädsla, kan det inte heller finnas mod. Jag tänker tillbaka på ett tidigare tillfälle när jag var rädd. Det var när jag hörde Peter Alestig läsa ett utdrag ur boken “Världen som väntar”. Då blev det i ett slag handgripligt hur framtiden i spåret av klimatförändringar kommer att se ut. Den 6 juli blev det klart för mig hur en framtid där nynazistiska organisationer får allt starkare fotfäste riskerar att se ut. Vi får aldrig sluta vara motpolen som världen behöver mer nu än någonsin. Rösten för demokrati, för yttrandefrihet, för medmänsklighet.

Att vara modig är att gå mot rädslan. Mod är att stå upp för sina värderingar i motvind. Mod är att inte ge vika för terror. Mod är inte minst ett val vi behöver göra om och om igen. Det är det kanske viktigaste valet vi behöver göra - idag, imorgon och under en överskådlig framtid. Det valet gör vi inte ensamma, utan tillsammans.

EMANUEL ENBERG

Denna artikel skrevs i augusti 2022, innan domen föll mot Ing-Marie Wieselgrens mördare

Illustration: Emanuel Enberg, genererad av OpenAI Dall-E