Nummer
2 2024
VÄRLDEN I VÅNDA
Innehåll
2. När varningsklockorna ljuder, fortsätter vi som vanligt
5. Recept: Lidandets linssoppa
6. En mörk verklighet för HBTQ+ personer
7. Visste du att...
9. Konspirationen om klimatet
12. Kapitalismen gör oss maktlösa inför klimatkrisen
13. Open your eyes
14. Den sista hösten
16. Tysklands gröna –nytt hopp eller början på slutet?
17. Ska vi sänka ribban för att killarna ska hänga med?
19. Gästkonstnär
21. Engagemanget blev vägen tillbaka
23. Transvården behandlas som mörk magi
25. Dystopiska boktips
26. En tystad kamp –Västra Papuas strävan mot självständighet
Bladet
Grön Ungdom
Ringvägen 125, 116 61 Stockholm
Kontakt: bladet@mp.se
Ansvarig utgivare
Julius Eberhard
Omslag & layout
Julia Berntsson
Bladet är Grön Ungdoms medlemstidning. Vi har funnits sedan 2019. Vår vision är att vara en grön plattform för medlemmarna där vi kan göra allt ifrån att debattera världshunger till att dela med oss av roliga minnen från lokalavdelningarna. Detta är den 11:e upplagan.
Redaktionen väljs varje år på riksårsmötet, men alla kan vara med och bidra. Har du en text, bild eller annan idé du vill dela med dig av? Hör av dig till bladet@mp.se.
Följ oss på instagram! @bladet_gronungdom
När varningsklockorna
ljuder, fortsätter vi som vanligt
Häromdan stod jag på bussen. Den var full, så full som bara en buss i Stockholms rusningstrafik kan vara. Det var knappt att jag kunde stå upp. Jag fick hålla i automaten där man blippar biljetten för att inte ramla när busschauffören kryssade fram över gatorna vid Odenplan. Jag höll mig krampaktigt fast och valde att stänga av musiken. De som känner mig väl vet vilken artist jag lyssnade på. Han börjar på B och slutar på Ingrosso. Men. Det var inte honom den här texten skulle handla om.
Discodunket i mina öron tystnar och två kompisar tittar förvånat på varann när de inser att de stått bredvid varandra hela bussresan utan att hälsa. De skrattar och börjar småprata. I övrigt är det ganska tyst. Jag gissar att de flesta är lika morgontrötta som jag.
Busschauffören har radion på. Klockan är strax efter halv 9 och de sänder nyheter från Vetenskapsradion.
“Jordens medeltemperatur har stigit med 1,25 grader.”
Jag tittar ut genom fönstret. Vi passerar Stadsbiblioteket. En cykel passerar med en knapp meters avstånd från bussen. Bilarna tävlar om att ta sig fram så snabbt som möjligt genom att växla fil.
“...med dagens utsläppstakt kommer Parisavtalets 1,5 gradersmål att passeras inom fem till tio år.”
Busschauffören gör en kraftlig inbromsning och jag är nära på att tappa balansen. Han tutar på en bil som kör mot rött.
“Forskarna ser nu för första gången tecken på att jordens ekosystem har blivit sämre på att binda koldioxid. Något som kan göra det ännu svårare för världens länder att klara sina klimatmål.”
Radioreportern intervjuar klimatforskaren Johan Rockström.
“Det är djupt oroväckande. All politik
bygger på att haven och naturen på land inte kommer att överraska oss med minskade värmeupptag eller koldioxid bindningsförmåga.”
Lustigt att det kallar det nyheter, vi alla vet väl redan att det står illa till?
Ändå rör inte passagerarna på bussen en min.
De som lyckats få en sitt plats tittar ner i sina telefoner. Vi andra, inklusive jag, kämpar febrilt med att hålla balansen. Och så fortsätter resan. Mot jobb, skola och vad det nu än må vara.
Vad är det? Om inte att leva i en dystopi?
Hedda Johansson Chefredaktör för Bladet
REDAKTION 2024/2025
Annkatrin Willuhn Skribent
Imaan Muqbil
Nora Svensson Skribent
Sylvia Mattsson
Hedda Johansson Chefredaktör
Julia Berntsson Grafisk formgivare
Vågrätt
2. Första dystopiska boken från 1895
4. Högteknologiskt samhälle, nedbrutet avsocialt förfall
Across
2. Första dystopiska boken från 1895
8. Land i the Hunger Games
Down
1. Land i Handmaid's tale
4. Högteknologiskt samhälle, nedbrutet av socialt förfall
11. Temperaturen som papper brinner i Farenheit enligt Roy Bradbury
8. Land i the Hunger Games
12. Styre där religiösa ledare har makten
11. Temperaturen som papper brinner i farenheit enligt Roy Bradbury
13. En ensam robot som städar jorden av Pixar
3. Samhällssystem där män har mest makt
5. Motsats till dystopi
6. En av de första feministiska utopiska romanerna av Perkins Gildman
Robert Nyberg
12. Styre där religiösa ledare har makten
15. Förlorad tro på samhällssystemet
13. En ensam robot som städar jorden av Pixar
Lodrätt
15. Förlorad tro på samhällssystemet
1. Land i Handmaid’s tale
3. Samhällssystem där män har mest makt
5. Motsats till dystopi
6. En av de första feministiska utopiska romanerna av Perkins Gildman
7. Manipulativ information eller media för att påverka människors åsikter
9. Göteborgsk författare av Kallocain
10. Övervakande makt i ”1984” av Orwell
11. Total auktoritär ideologi med uppkomst i Italien
14. Dystopiska böcker med sci-fi inslag som handlar om klimatkrisen
7. Manipulativ information eller media för att påverka människors åsikter
9. Göteborgsk författare av Kallocain
Robert Nyberg är skämttecknare och illustratör. Han har bland annat jobbat för Aftonbladet och Dagens Nyheter. 1993 gjorde han en uppmärksammad affischkampanj för fackförbundet Kommunal.
10. Övervakande makt i "1984" av Orwell
11. Total auktoritär idologi med uppkomst i Italien
Genom sina teckningar riktar han en kritisk blick mot samtiden, alltid med glimten i ögat.
14. Dystopiska böcker med sci-fi inslag som handlar om klimatkrisen
I höst är Robert Nyberg aktuell med boken Det är mycket nu, en samling serier som kommenterar svensk politik mellan 2018-2022.
För fler illustrationer, se @nybergbild på Instagram!
Lidandets linssoppa à la Filip Magnusson Diurlin
Slut på matlådeidéer? Varför försöka sig på kreativitet, testa en vegansk klassiker! Här har du min tolkning av en gammal hederlig linssoppa som kommer förändra ditt perspektiv på den mänskliga tillvaron.
Du behöver:
Frysta tomater
Ämnade att bli sönderkokta
Mobbade gröna linser
För Hemköp hade slut på röda
Räddad lök
Från ICAs kompost
Matolja
För två olika syften med varierande resultat
Ondskans chili
Den vet vad den gjorde
Mer tomater
Chilin gjorde soppan alldeles för stark
Sista räddningens spenat
Soppan var fortfarande för stark
Tvål
Både innan och under matlagningen
Kryddor:
Basic salt och peppar
Överbliven Santa
Marias Fajitakrydda
Soja, Honung och Kanel
Mina underväldigande hemliga ingredienser
Paracetamol
Serveras separat från soppan
Du behöver inte:
Vinäger
Sandpapper
Din stolthet
Bildkälla: Freepik
Tillvägagångssätt
Värm den första omgången tomater i en stor gryta på spisen (du vet ännu inte varför men det är en fördel om grytan är stor). Mät upp en deciliter gröna linser och häll sedan i ungefär lika mycket till direkt från påsen för vem bryr sig. Hacka löken hur du vill, vad spelar det för roll, och stek i matolja i en stekpanna innan du tillsätter det i grytan. Hacka chilin som din mamma odlat i små små bitar utan att komma ihåg hennes varningar om dess styrka. Häll i chilin i grytan och tvätta händerna för aj du fick chili under naglarna och det svider lite. Rör om i grytan och känn hur capsaicin attackerar fler och fler av dina hud celler. Börja panikartat googla ”chili på fingrarna” och lär dig vad capsai cin är. Testa allsköns värdelösa tips från familjeliv, flashback och odla. nu medan dina händer turas om att bada i en skål med iskallt vatten för det är det enda som faktiskt funkar ens litegrann. Smaka av soppan och inse att den är alldeles för stark, va fan trodde du, och ta upp mer
fryst tomat vilket temporärt lindrar smärtan i dina fingertoppar eftersom huden domnar bort av kylan. Försök tvätta händerna med vinäger. Försök tvätta händerna med matolja. Försök tvätta händerna med tvål i fem minuter. Lägg i spenaten i soppan för den är fortfarande för stark. Försök slipa bort det yttersta lagret av hud med slippapper och upptäck att inte heller det hjälper, samt att du plötsligt inte kan låsa upp mobilen med tummen. Ligg på golvet i ett hopplöst försök att vänta ut smärtan medan det känns som att dina fingertop-
Serveringsförslag:
Matlåda som det en gång var tofu-glass i.
KRÖNIKA
En mörk verklighet för HBTQI+ personer
Ibland är inte allting så himla lätt, glatt eller roligt som det verkar. Att folk inte alltid gillar sin kropp är egentligen inget nytt, det har funnits på tapeten i urminnes tider. Att förstora eller förminska bröst eller rumpa, fettsugning, spruta in i läpparna och använda botox är bara några grejer som samhället tycker vara okej. Men så fort någon vill operera bort sina bröst eller operera in silikon för att passera som man eller kvinna, ändra sitt namn och pronomen, då är det inte okej längre?
en stor hemlighet som bara du vet om, som du har burit på i säkert flera år. Att det är något som känns fel när någon säger ditt namn. Eller man blir kanske obekväm när ens vänner sitter och scrollar på Instagram och visar bilder på personer av det motsatta könet som de tycker är snygga, medan du bara vill vara med någon av samma kön. Känslan av att inte tillhöra, rädslan av att bli en outcast, mobbad, att förlora dina vänner och familj för vem du är.
Att födas i fel kropp är ingenting som någon transperson önskar sin värsta fiende. Tänk dig att behöva att vakna upp och kolla dig själv i spegeln och se alla dina fel, allting du hatar med dig själv dag efter dag. För personer som är cis finns det kanske en till två saker med ens kropp man önskar att man kunde ändra på. Men för transpersoner kan det vara betydligt mer än så.
Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) var det 12% av alla hatbrott som anmäldes, år 2022, där offren var HBTQI-personer. Det finns ett stort mörkertal av HBTQI-personer som inte vågar anmäla, då de känner att de inte kommer att få den hjälp eller förståelse från myndighetspersoner som de förtjänar. Eller för att de kanske inte har kommit ut för sin familj eller sina vänner.
Att komma ut för sin familj och sina vänner är så svårt. Tänk dig själv, du har
Även om Sverige har kommit längre än vissa andra länder här i världen så vaknar HBTQI-personer här i Sverige ändå upp med en klump i magen, ett tryck över bröstet. En del av Sveriges könsdysforimottagningar har en väntetid på 2 år, medan andra mottagningar har en väntetid på 3 år, bara för att komma igång med en utredning. Vi här i Sverige både måste och kan bli bättre än vad vi redan är när det gäller transvård och HBTQI+ personers rättigheter. Enligt Folkhälsomyndigheten är det fler HBTQI+ personer som försöker att ta livet av sig om man jämför med heterosexuella personer i samma ålder. Inom HBTQI+ communityt är det flest transpersoner som försöker, eller lyckas med att ta sitt liv. Detta är väldigt oroväckande och Sverige måste bli bättre. Bättre vård, förståelse och fler safe places för HBTQI+ personer, i alla åldrar.
Lionel Persson
Visste du att...
Miljöpartiet har en egen biståndsorganisation?
Green Forum grundades 1995 och har varit verksam i över 50 olika länder! Wanja Kaufmann, f.d. internationell sekreterare för Grön Ungdom, är ordförande och berättar mer om vad pengarna går till.
Vad är Green Forum?
– Green Forum är Miljöpartiets insamlingsstiftelse, eller “biståndsorganisation”, om en så vill. Vi arbetar dels med att stötta andra gröna partier i olika delar av världen, dels med att stötta bredare demokratiprojekt som fokuserar på unga, kvinnor och andra marginaliserade grupper i politiken. Vi jobbar i Latinamerika, södra och östra Afrika samt Östeuropa, och vi får pengar från Sida tack vare att vi sitter i Riksdagen –så ditt kampanjarbete bidrar!
Berätta om ett projekt som möjliggjorts tack vare Green Forum.
– Ett av mina favoritprojekt som vi bidrar till är ledarskapsakademin PYPA (Program for Young Politicians in Africa), som är ett samarbete mellan flera olika partier och som syftar till att ge unga i 16 olika afrikanska länder verktyg för att utgöra en ny generation av politiker. I Zambia och Malawi, de länder som Green Forum huvudsakligen är aktivt i, utgörs majoriteten av medlemmarna i politiska partier av unga (18–35 år), men ledande positioner innehas nästan alltid av personer över 50 år. På samma sätt, trots att unga utgör en stor del av väljarkåren, är deras politiska representation mycket låg. I Zambia och Malawi innehas endast 0,7 procent av parlamentets mandat av personer under 35 år. Som en följd av detta prioriteras sällan frågor som specifikt berör ungdomar, och deras rättigheter respekteras inte.
Hur kan jag bidra till Green Forums arbete?
Intresserad av biståndsfrågor?
Gör praktik på Green Forum!
– Du kan göra det på flera sätt, beroende på engagemangsnivå! Genom att följa oss på Instagram och Linkedin kan du se vad vi jobbar med och få regelbundna updates från de projekt vi stöttar samt info om lediga tjänster med mera. På engagera.mp.se och i Facebookgruppen “Miljöpartister i Sverige” får du uppdateringar från våra styrelsemöten. Är du intresserad av att engagera dig ytterligare, till exempel genom att representera svenska Grön Ungdom i samband med partnermöten eller göra praktik hos oss? Hör av dig till mig på wanja. kaufmann@mp.se så kan vi prata vidare!
Serieruta av @gronamemes
0,5 1,0 1,5
0,0
UTREDANDE
Konspirationen om klimatet
Det råder i princip konsensus inom vetenskapen att människans utsläpp av växthusgaser orsakar klimatförändringarna.
Trots det har det under en lång tid cirkulerat en rad alternativa uppgifter på såväl sociala medier som av högt uppsatta svenska politiker. Klimatförnekandet är oerhört problematiskt. Inte enbart för att den förlamar klimatpolitiken, när dess blotta existens, istället för lösningarna, debatteras, men också för att det helt undergräver förtroendet för all vetenskap och forskning. I filterbubblornas era riskerar vi att hamna i en situation där den enskilda uppfattningen väger tyngre än den samlade vetenskapen.
Klimatskepticismen har många intressen. Det rör sig om allt från ekonomiska vinstintressen i ett försök att flytta fokus och undgå politiskt ansvar till att psykologiskt befria sig från tanken av den apokalyps som väntar om vi inte agerar. Förnekelsen kanske inte är så konstig. Hoppet är ändå det sista som lämnar människan, men om hoppet hålls vid liv genom förnekelse, kommer förnekaren, när den minst anar det, möta den svidande sanningen.
Vad är det då som belägger klimatförnekarnas tankar? För även den mest självspekulerande och ångestfyllda förnekaren behöver ett ethos för att belägga sina alternativa fakta, i syfte att ha den minsta chans att framstå som någorlunda relevant framför det etablerade klimatetablissemanget i form av forskare och vänsterliberala politiker. Antropologen och forskaren Myanna Lahsen analyserade redan 2008 en grupp amerikanska läkare som genom myntandet av ett institut propagerade för klimatskeptiska tankar. En hög akademisk titel inger ett ethos och kan därför frekvent utnyttjas av klimatförnekare. Problem uppstår emellertid när akademiker uttrycker sig i sakfrågor utanför deras expertområde, som i fallet med läkarna. En läkares trovärdighet, som saknar teoretisk kunskap inom klimatvetenskap och som dessutom inte bedrivit evidensbaserad forskning på området, kan inte på något sätt likställas med en samlad klimatvetenskap.
Av samma skäl kan det bli problematiskt när vi hänvisar till den “samlade forskarkåren” vid bemötandet av klimatförnekande åsikter, då forskare inte nödvändigtvis är allvetande experter. Istället är de vanligtvis specialiserade inom ett begränsat vetenskapligt område såsom tumörbiologi
”Ojlebolagen är, precis som enskilda högertroll, rädda”
eller meteorologi. Detta gör det följaktligen svårt och problematiskt när vem som helst med ett visst antal högskolepoäng eller en akademisk utbildning kan utropa sig som en självutnämnd expert och på det här sättet skapa ett spelrum för desinformation och alternativ fakta.
Detta problem belyser även forskaren och vetenskapsprofilen Emma Frans i sin bok Expertparadoxen (2023). I sökandet efter alternativa fakta, blir självutnämnda experter inom olika områden som inte omfattas av deras egen forskning eller expertis, messior för de som söker alternativa svar. På samma sätt kan en enskild forskare eller expert ge en missvisande bild, när den ges medieutrymme att diskutera ett brett men osäkert forskningsområde, enligt Frans. Vidare beskriver Frans hur tilliten till forskningen kan brista på en individuell nivå, om man tidigare har haft dåliga erfarenheter av den. Författaren ger exempel på vaccinationer mot covid som orsakade hjärtmuskelinflammation hos en liten andel
av befolkningen. Tilltron till vaccination riskerar att minska om man på ett personligt plan drabbats av en mycket ovanlig biverkning.
Kanske är det samma känslor som dyker upp när ens oljebolag eller jordbruk riskerar att hotas av vetenskapens svar på klimatförändringarna? Det var ju troligen av ekonomiska intressen som amerikanska oljebolag under flera decennier mörkade rapporter om hur förbränningen av deras fossila bränslen påverkade atmosfären. I samband med lanserandet av dokumentären Den stora klimatskandalen 2018 intervjuade SVT Nyheter advokaten och miljöaktivisten Carroll Muffet, som menade att oljebolagen än idag finansierar klimatförnekande politikers kampanjer, såsom Donald Trump under hans presidentvalskampanjer från 2016 och framåt. Och visst stämmer Muffets farhågor. När den amerikanska nyhetssidan Bloomberg granskade den republikanska primärvalskampanjen 2024 så visade sig att Trump hade mottagit över 7,4 miljoner dollar från den amerikanska oljeindustrin.
Oljebolagen är, precis som enskilda högertroll, rädda. Troligen fruktar de inte vad som komma skall till följd av uppvärmningen såsom extremväder, torka och svält, utan snarare rädda över att förlora sina inkomster. Dessa bolag är en del av en fossilindustri som omsätter flera miljarder varje år. De har pengar och makt att finansiera såväl amerikanska presidenters kampanjer som Moderaterna här i Sverige, vilket Dagens ETC nyligen avslöjade. Förnekandet, lobbyismen och spridandet av desinformation blir därför viktiga verktyg för att få igenom sina intressen. När rika bolag själva kan finansiera forskning, dölja dess innehåll och finansiera makthavare riskerar hela demokratin och tilltron till forskningen att sättas ur spel och i längden braka samman. För att komma till bukt med detta krävs modiga politiker och journalister som genom politiskt hantverk, lagstiftning och granskning kan förbjuda utvinningen av fossila bränslen, stoppa fossila subventioner och blotta oljebolagens metoder och påverkanskampanjer.
Men kampen mot klimatförnekarna behöver även ske bland vanligt folk. Hur vi hanterar rädslan och ångesten över den dystopin som väntar är som sagt var individuell. Vissa gör som jag (och troligen det stora flertalet av oss som kommer läsa den här artikeln), och väljer handling före förnekelse och drar sitt strå till stacken genom politiskt engagemang.. Andra väljer förnekelse – en tämligen normal psykologisk respons på rädsla och kris.
Vilka är det då som löper störst risk att hamna i den sistnämnda gruppen och bli nyttiga idioter åt högerpolitikernas och oljebolagens lögner? En forskargrupp på KTH och Södertörns högskola sammanställde en review över vetenskapliga artiklar och kartläggningar av klimatförnekare ur ett interna-
Bild: Bonnier Fakta
tionellt perspektiv (Björnberg et al., 2019). Enligt forskarna är medborgare som identifierar sig till höger i allmänhet, och som konservativa i synnerhet, i större utsträckning anhängare av klimatskeptiska tankesätt. Därutöver är den demografiska och socioekonomiska stereotypen (föga förvånande) vita äldre män med låga inkomster, enligt sammanställningen.
Så hur ska vi då bemöta en klimatförnekare när vi möter dem på stan eller i kommentarsfältet på X? Om vi utgår från Emma Frans resonemang om rädsla och dåliga erfarenheter av vetenskap som orsaken till faktaresistens är det kanske ett känslomässigt stöd som krävs och inte ett berg av vetenskapliga rapporter som påvisar det uppenbara. Det har ju uppenbarligen inte övertygat klimatförnekarna om verkligheten hittills och kommer troligen inte göra det framöver heller. Stödet skulle kunna yttra sig genom samtal där man försöker förstå klimatförnekarens rädsla och diskutera orsaken till tvivlet.
Men är rätt bemötande verkligen tillräckligt? Stöden behöver kanske vara mer omfattande än enbart känslomässigt grundade. Rädslan drivs i även av kortsiktiga negativa effekter
som åtgärder mot klimatförändringar får för den enskilda individen, ens livsstil eller försörjning. Det kan handla om ens arbetsplats på ett oljeraffinaderi som riskerar att konkurssättas när de fossila bränslena ska fasas ut. Eller så handlar det om de höjda drivmedelspriserna som gör det omöjligt att fortsätta driva sitt storskaliga jordbruk. För att mota bort den här rädslan behöver denna grupp av människor se de alternativ och möjligheter som kommer med klimatomställningen. Omställningen måste vara rättvis och gynna snarare än missgynna den här gruppen. Det som krävs för att bekämpa klimatförändringarna är helt enkelt ren och skär miljöpartistisk politik. En framtid att längta till är kanske den bästa boten mot klimatförnekelse och det är troligen på det sättet som klimatförnekandet kan bekämpas.
Dagens ETC:s granskning av amerikanska oljebolag publicerades den 4 juni 2024 under rubriken “Så köpte oljejätten Exxon inflytande över Moderaternas klimatpolitik”.
Serieruta av Juni Rosenkvist
Malmberg
Imaan Muqbil
Skribent för Bladet
DEBATT
Kapitalismen gör oss maktlösa inför klimatkrisen
När jag som socialdemokratisk skribent fick frågan om att skriva en text i Grön Ungdoms tidning så blev jag väldigt glad och hedrad. Att få resonera tillsammans med engagerade inom miljörörelsen väcker alltid ett visst hopp för en klimatengagerad systemkritiker som jag. När ord som kapitalism, samhällsomdaning eller systemförändring i det närmaste är utrotningshotade inom den socialdemokratiska idédebatten – om man jämför med hur den såg ut för över 100 år sedan – så lever dessa ord i allra högsta grad vidare inom miljörörelsen.
Inom miljörörelsen tycks det dock finnas en inre kluvenhet inför systemkritiken, som jag oroar mig för. Samtidigt som de kritiserar systemet tycks samma personer ändå anse att enskilda aktörer inom detta system agerar fel. Man beskyller oljebolag för att bara bry sig om ekonomisk vinst och ifrågasätter hur politiker mitt i en brinnande klimatkris kan bry sig så mycket om tillväxt och inte lyssna på klimatforskningen. Kritiken mot dessa politiker och företag blir ju dock meningslös om man inte samtidigt menar att de hade kunnat välja att agera ”rätt”. Men vad vore i sådana fall problemet med ”systemet” om det endast handlade om enskilda aktörers val inom det?
För att kunna förstå klimat- och miljökrisens grundproblem menar jag att vi också behöver förstå varför medborgare, politiker och företag agerar som de gör. För att förstå det måste vi klargöra vad vårt samhälle egentligen grundar sig på. Själva basen i vårt samhälle utgörs av det som vi ofta tar för givet. Nästan alla du känner kommer någon gång i livet behöva sälja sin arbetskraft mot lön i någon form. Viljan att sälja sitt arbete mot ersättning beror inte på någon personlig eller politisk övertygelse, utan bottnar i nödvändigheten att tillfredsställa de mest grundläggande behov vi har som människor. För att vi exempelvis ska kunna få i oss mat behöver vi i dagens ekonomi alltså ha ett jobb att gå till. Men makten över jobben är ju inte demokratiskt styrd. Den makten har ka-
pitalägare, som äger makten över hur de ska investera kapitalet. Men på grund av att vi inom kapitalismen behöver arbeten att gå till, ligger det indirekt i vårt intresse att dessa kapitalägare väljer att investera sitt kapital i en produktion där vi bor. På så sätt får vi fler som kan sälja sitt arbete, få lön och därmed betala skatt till välfärden.
När politiker pratar om vikten av konkurrenskraft och använder det som skäl för att inte ställa hårdare klimatkrav på företag så är det alltså inte bara en lite knasig idé som vi kan ändra på hur som helst. Det är en konsekvens av det ekonomiska system vi lever i och av. Kapitalismen innebär att vi saknar demokratisk kontroll över vad vi producerar och det gör att alla länder tvingas tävla mot varandra om vem som kan få kapitalägare att vilja etablera sig just där.
På liknande sätt tvingas vi som konsumenter anpassa våra beteendemönster. Om svenska konsumenter hade valt att leva hållbart och känna sig nöjda med det som de redan har, utan att kon sumera allt mer, så hade vår ekonomi gått betydligt sämre. Företag hade inte gått med vinst, vi hade blivit av med jobb och pengarna till välfärden hade minskat drastiskt. Vilket förstås i sin tur skulle leda till att vi inte hade kunnat tillgodose alla våra behov.
Det är alltså inte av ondska eller girighet som vi ser till att hålla de stora utsläp parföretagen nöjda. Det är för att vi tyvärr är så illa tvungna till det.
Inte heller är det av ondska eller girighet som företagen ständigt måste producera, och därmed också sälja, mer och mer. Den ständiga konkurrensen mellan före tagen gör att de alltid behöver återinvestera i en ökad produktion och fler varor för att kunna upprätthålla en vinstmarginal och inte konkurre ras ut.
Genom detta ekonomiska system som vi lever i varje dag, tvingas vi till att alltid producera och konsumera allt mer –trots att vi vet att det i grunden går på tvärs med planetens ekologiska gränser. Inom dessa kapitalistiska ramar kan man förstås fatta mindre bra eller dåliga beslut som gör skillnad på marginalen. Men själva ramarna som sådana kan varken politikern, företagaren eller någon annan enskild aktör välja bort. Trots att många av dem nog förstår att vårt system står på en grund av ekonomisk tillväxt som vår planet inte klarar av.
Vi befinner oss alltså i en situation där alla tvingas fatta klimatskadliga beslut för att klara sig – men ingen har makt över helheten. Som den marxistiske socialdemokraten Rosa Luxemburg konstaterade för 125 år sedan: Kapitalism är anarki. Kapitalism är avsaknad av ansvar för, makt över och kontroll av helheten.
Men så länge miljörörelsen uppehåller sig vid att kritisera de enskilda aktörernas agerande riskerar det att i slutändan hindra rörelsen från att gå till roten med klimatkrisens främsta orsak. Jag är övertygad om att det är denna marxistiska analys både arbetar- och miljörörelsen skulle behöva när den formulerar tjugohundratalets systemkritik.
För den har nog aldrig behövts så mycket som nu!
Bjarne Snis Sigtryggsson
Open your eyes
Föreställ dig en värld där det mäktigaste landet på planeten har stöttat militära övertaganden i demokratier och inrättat diktaturer för att säkerställa sin makt. Globaliseringen har lett till en homogenisering av kulturen över landgränser, där sagda land håller i kontrollen. Vi läser deras böcker, vi ser på deras serier, vi följer deras politik, alltmedan de förser oss, de bildar oss. För de vill ju vårat bästa, de vill hela planetens bästa, åh, att ett enda land kan vilja hela planetens bästa. Vi älskar dem och de älskar oss. ”God bless Ame… The whole world”.
Föreställ dig en värld där människor arbetar upp till 96 tim mar i veckan i fabriker som kan rasa samman vilken minut som helst, om de inte redan har gjort det. På rasterna kan arbetarna passa på att tvätta håret i handfatet på toaletten, och har de tur har de bara drabbats av en handfull sjukdomar. Kläderna, tekniken som tillverkas går sönder, den är gjord för att gå sönder. Men de får ju jobb! Och det finns alltid någon som kan ta deras jobb, så de kan strunta i att organisera sig.
Föreställ dig en värld där din privata information säljs ut till högstbjudande. Cookies blir fler, kamerorna blir fler, kryp teringarna blir färre. Men du har inget att oroa dig för, du har ju inte gjort något. Ett barn trodde att brandvarnaren på hotellets toalett var en övervakningskamera. Hon gjorde det hon skulle, hon gick ut, sa inget till någon. Inget konstigt med det. Vi behöver inte lära barnen att låta sig övervakas, för de har redan lärt sig. I skolan lär de sig rätten till integritet, men ute i världen lär de sig något annat. Ute i vår sköna nya värld.
Föreställ dig en värld där människor svälter, i Burkina Faso, i Kongo-Kinshasa, i Niger, i länder med namn som inte säger dig nånting. Varför hör du inte något om det? För att det är så långt borta och för att det inte är nyheter, inte när svälten började och definitivt inte nu. Dessutom finns det ju alltid nå got nytt att skriva om vår älskade diktaturskapande världspo lis. Visste du att presidentkandidaten du troligtvis vet mer om än dina egna språkrör stöttas av golflegendaren John Daly?
Förresten behöver du inte föreställa dig någonting.
Vill du höra en dystopi? Se dig omkring.
Ingrid Weichert
Den sista hösten
Serieruta av Klara Lasses
Tysklands gröna – nytt hopp eller början på slutet?
I skrivande stund (den 27 september 2024) är Tysklands gröna parti, Die Grünen, i totalt kaos. För två dagar sedan avgick hela partistyrelsen. Bakgrunden till detta är ett enormt dåliga valresultat i de regionala valen, sedan de år 2022 satte sig i regering med bl.a. Socialdemokraterna. Alla regeringspartier gick nyligen starkt bakåt i de lokala valen i september i år. De Gröna bakåt i princip överallt och åkte ur den otroligt viktiga östtyska regionen Brandenburg, med endast 4 procent av rösterna (spärren ligger på 5 procent).
Strax därefter följde ungdomsförbundet, Grüne Jugends, förbundsstyrelse moderpartiets exempel och avgick även dem. En skillnad var att de valde att grunda ett nytt ungdomsförbund, till följd av det missnöje som de sedan länge hade känt.
Anledningen till splittringen är i grunden en väldigt vanlig grön konflikt. De som lämnade ville se en tydligare vänsterprofilering, samtidigt som den största tvisten var en klassisk fundis-realos konflikt; ifall moderpartiet skulle sitta i regering och få igenom sin politik där eller ifall de skulle ha större inflytande genom att sitta i opposition.
Samtidigt är det många i de tyska unga gröna som stannar kvar, inte för att de är mindre vänster, utan då de fortfarande tror på partiet, något de markerar genom hashtagen #wirbleiben, “vi stannar”, på sociala medier.
Oroligheterna är därmed starka, inte bara på ett tyskt plan, utan för hela den europeiska gröna rörelsen. De tyska parlamentarikerna i den Gröna Gruppen i Europaparlamentet utgör ungefär en femtedel. Men efter det senaste EU-valet backade Die Grünen och gick från 21 till 11 parlamentariker i den gröna gruppen.
Politisk splittring är dock inget nytt för gröna partier i Europa. År 2017 splittrades det gröna ungdomsförbundet i Österrike, som istället valde att gå till val med Kommunistpartiet. Moderpartiet åkte för första gången ur riksdagen. Sedan dess har det österrikiska gröna partiet vänt opinionen. 2019 fick de sitt bästa resultat någonsin i EU-valet med 14 procent, samt en stark återkomst i riksdagsvalet där man ökade med 10 procentenheter i jämförelse med valresultatet 2017. Opinionen har sedan dess varit stabil och låg på samma nivå i årets EU-val.
De österrikiska gröna är därmed ett bevis på att det går att vända opinionen, med rejäla ansträngningar och ett stabilt ledarskap.
Men dessa splittringar ställer ändå stora frågor som vi i Grön Ungdom måste ta ställning till, innan det sker för oss. För liknande problem har vi hamnat i de senaste åren; från att vi valde att lämna regeringen 2021 och under den senaste kongressen när ett nytt språkrör skulle väljas. Till vilket pris är vi redo att kräva förändringar från Miljöpartiet när opinionen svajar? Och vad är vi villiga att göra för att kräva den förändring som vi ser behövs?
Vad är bäst, intern eller extern kritik?
Det finns starka argument för båda sidor. Att fokusera på intern kritik håller dramat utanför allmän åsyn och kan leda till förändring utan att allmänheten ser oss som ett instabilt parti som inte kan få något gjort. Att vi fortfarande ses som ett regeringsdugligt parti som är värt att rösta på, för att få så mycket inflytande per röst som möjligt.
Att få extern kritik, så att allmänheten
Med extern kritik kan vi ses som ett dynamiskt parti med starka ställningstaganden, att även vi bryr oss om de frågor som väljare bryr sig om. Det är dessutom ett utomordentligt tillfälle att få medieutrymme, något som alla ungdomsförbund är väl medvetna om. Som Rebecka Forsberg sa till mig under valrörelsen 2022, “Ett säkert sätt att hamna i Aftonbladet är att kritisera MP”. Samma sak gällde under den senaste kongressen, där vi inte bara tog ställning för Magnus P Wåhlin i språkrörsvalet, utan även för att Miljöpartiet borde gå över till att ha ett språkrör.
Men för att ifrågasätta ordspråket – är all PR verkligen bra PR?
Detta är frågor som jag inte har något bra svar på, utan som borde utarbetas och diskuteras inom Grön Ungdom. Hur vill vi påverka Miljöpartiet, och hur gör vi det som bäst? Är en intern, konstruktiv dialog alltid rätt eller ska vi ta ut svängarna och visa att vi i Grön Ungdom är en organisation av starka, unga och progressiva röster som inte tar någon skit.
Och vad som nu kommer att ske i Tyskland vet absolut ingen. Kommer vi se ett enande och en ökad opinion för Die Grünen? Eller har tiden kommit för ett nytt starkt vänsterparti på gröna grunder?
En fortsatt splittring och ingen lösning
Ska vi sänka ribban för att killarna ska hänga med?
I Socialdemokraternas rapport ”En ung generation med framtidstro”, med syfte att undersöka ungas minskade tilltro till samhälle och politik, diskuteras skolsegregation, psykisk ohälsa och skolans brist på resurser. Rimligt. Men när rubriken “Killar hamnar efter i tjejskolan” dyker upp är det inte konstigt att man hajar till. “I en skola som har blivit mer anpassad efter studievana tjejer så hamnar killarna efter redan från första uppropet.” säger Amalia Rud Pedersen som lett analysen.
Det stämmer att tjejer presterar bättre än killar i skolan. (Det har de för övrigt alltid gjort.) Men i Socialdemokraternas slutsats bortser man från en hel dimension av verkligheten. I “tjejskolan” blir tjejer trakasserade, går in i väggen och lämnar sedan skolan till en mindre lön än sina klasskamrater.
Vad är då lösningen för att jämna ut skillnaden i den så kallade tjejskolan? Skriv om hela läroplanen! Killar kan bara rabbla glosor och fakta. Att resonera och diskutera är alldeles för krävande, tycker arga skoldebattörer på X.
förhållningssätt och att undervisningen ska präglas av ett jämställdhetsperspektiv och sammanfattar det hela med att: “...skolans ”tjejiga” värdegrund måste ses över.”
”Ett gap mellan könen borde ju rimligtvis lösas genom att hjälpa de som släpat efter att komma ifatt.”
Eller ännu bättre: Ta bort jämställdhet som värdegrund i skolan, anser Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson (professorer, filosofer och författare till boken “Den mjuka staten”). De ifrågasätter de delar i läroplanen som handlar om kulturell mångfald, normmedvetet
”Sluta dra feminismen för långt och alla behöver inte förändra vilka de är”
Pojke, 16 år
“Alla lärare gillar dem mer och de blir bättre behandlade. De klagar på sämre lön men ofta gör män arbetet bättre och mer effektivt och klagar inte lika mycket som kvinnor”
Pojke, 16 år
”Tjejer har inte alls för mycket makt, det börjar likna något jämlikt i samhället och ingen är van med det så därför säger man att tjejer har tagit makten.”
Flicka, 14 år
“Man kan inte säga ’du får inte gå ut på natten’. Det kan man ju inte säga. Men om en tjej säger att hon är orolig över att bli våldtagen… för det första, då kanske hon inte ska gå och visa hela brösten, ha korta kläder och sånt där och för det andra, vad gör hon ute och dricker så där sent?”
”Undrar lite vilken makt det är kvinnor har, världen är fortfarande mansdominerad så jag tycker att kvinnor har för lite makt.”
Flicka, 16 år
Citat från ECPAT:s rapport ”Ny rapport från ECPAT visar att pojkar lägger ansvaret på flickor för sexuell utsatthet”
Pojke
Ett gap mellan könen borde ju rimligtvis lösas genom att hjälpa de som släpat efter att komma ifatt. Men nej, när det är tjejerna som sprungit ifrån killarna så ska vi inte gå framåt längre. Då backar vi istället bandet. Varför orka lägga tid på att hjälpa killar som har det svårt när man kan förstöra lite för tjejerna istället?
I en rapport gjord av ECPAT blir det skrämmande tydligt hur ungas syn på jämställdhet glider isär. Framförallt ungdomars uppfattning av feminism och maktförhål landen mellan könen är rentav deprimerande att läsa.
I rapporten får eleverna ock så svara på hur delaktiga de känner sig i samhället. Det blir låga siffror för både killar och tjejer. Samtliga elever anser att stora förändringar behövs för att förbättra Sverige. Men när frå gan om jämställdhet ställs uppstår en tydlig skillnad: Majoriteten av tjejerna svarar att jämställdheten inte kommit långt nog, medan majoriteten av killarna menar att den gått för långt. Vidare visar resultaten att tjejer anser att killar har störst möjligheter i Sverige, medan kil larna ger mer neutrala svar.
Samtidigt växer trender vars syfte är att förstärka, eller rent av skapa nya, könsnormer. Citat som “Step into your feminine energy” och ”Be unapologe tic in your masculinity, fight against the cultural emascula tion of men” sprids på TikTok. Andrew Tate sprider misogyn propaganda för miljarder tittare (majoriteten under 18). Och bland gen alpha är det fler som definierar sig som ”soft girls” än som feminister.
- 38 procent av tjejerna i nian som haft en relation har utsatts för partnervåld.
- 25% av tjejer mellan åldern 16 och 25 år upplever svåra problem med ångest och oro, motsvarande siffra hos killar är 9%
- För första gången sedan 2007 ökar nu lönegapet.
- Lågutbildade kvinnors livslängd sjunker.
även hur farliga de misogyna narrativen kan vara för den yngre generationens tjejer och hur viktigt det är att fortsätta utmana manlighetsnormen.
ECPAT är en barnrättsorganisation som arbetar mot sexuell exploatering av barn.
ECPAT landar i att lösningen för att jämna ut klyftorna, både gällande delaktighet i samhället och syn på makt förhållanden, är mer information och kunskap om jämställdhet. De betonar
I en studie från Sveriges kommuner och regioner 2021 tillämpades ett normkritiskt perspektiv på en högstadieskola i Katrineholm för att förbättra skolresultaten. Genom att satsa på eleverna som individer och öka både lärarnas och elevernas medvetenhet om rådande normer har man lyckats få killarnas resultat att stiga, utan att tjejernas försämrats.
Makthavare och debattörer försöker dra snabba poänger genom att plocka ut fakta som passar det som för dagen trendar, drar en slutsats om att feminismen gått för långt och förklarar killars problem i skolan med att “de kan helt enkelt inte resonera, det är biologiskt omöjligt”.
Att spela med i det narrativet kan kanske vinna Socialdemokraterna tillfälliga opinionsegrar, men det är inte vägen framåt.
Det är inte tillfälle att så tvivel på feminismen.
Nora Svensson Skribent för Bladet
Gästkonstnär
Alva Candy Super Bimbo Havetsgudinna Nilsson
Om konstnären
Alva (Candy Super Bimbo Havetsgudinna) Nilsson, är en multimedial konstnär baserad i Stockholm. Hen skapar illustrationer, film och är drag-performer i det Göteborgsbaserade dragkollektivet Cult.
Konstnären har länge arbetat med att skapa queera utopier i sin konst och vill ta med betraktaren till en alternativ värld fri från hat, hot och förstörelse. Under 2024 har Alvas konst utforskat olika alternativa framtider. Hen inspireras av queerfeminism och xenofeminism. Andra inspirationer för hen är filmen Tank-Girl, boken Crier’s war av Nina Varela och solarpunk-rörelsen.
Instagram: @_alva_candy_
Om verket
Engagemanget blev vägen tillbaka
Esmeralda Sjögren, ett förmodligen ganska okänt namn för de flesta. Ändå borde hennes namn vara världsberömt vid det här laget, med tanke på vad hon har åstadkommit. Esmeralda arbetar med att, genom juridikens hjälp, nå klimaträttvisa och en hållbar framtid för alla. Tillsammans med organisationen Aurora arbetar hon för att stämma den svenska staten för att regeringen, enligt Aurora, gör för lite för att motarbeta klimatkrisen och den klimatångest som klimatförändringarna medför till dagens ungdomar.
Esmeralda har även erfarenhet av ätstörningar, något hon kopplar tätt till klimatkrisen. Hösten 2024 är hon aktuell med sin nya bok som handlar om vägen tillbaka från ett liv präglat av ätstörningar och klimatångest och om resan in i Aurora.
Vad handlar din kommande bok om?
– Den handlar om min resa, från mina ätstörning ar, hur jag tagit mig igenom dem och hur ätstörningarna till viss del bidragit till mitt klimatengagemang. Dessut om berättar jag om hur mitt engagemang hjälpt mig att vidga mitt livsperspektiv och hitta en typ av ny motivation till att åtminstone må bättre. För mig har engagemanget i klimatrörelsen verkligen fått mig att hitta någonting meningsfullt där jag känner att jag faktiskt kan göra någonting större och bidra till välmående för andra människor.
Hur kan jag som individ göra för att dämpa min klimatång est?
Aurora är en ungdomsledd grupp som nu stämmer svenska staten i allmän domstol för att de inte behandlar klimatkrisen som en kris. Läs mer om organisatio nens arbete på auroramalet.se.
– Först och främst genom engage mang, det kollektiva engagemanget allra mest. Jag brukar också skilja på passivt hopp och aktivt hopp. Aktivt hopp är ju att faktiskt göra någon ting, medan passivt hopp är när man hoppas att någon annan ska lösa problemen åt en. Det finns studier som visar att ett kollek tivt engagemang ofta bidrar till mindre klimatångest. Men bara förståelsen för att vi alla är människor som behöver
Om
Esmeralda Sjögren
Ålder: 24 år
Bor: Stockholm
Gör: Styrelseledamot i organisationen Aurora* och arbetar på Greenpeace, Momentum, där hon hjälper unga i deras klimat- och miljöengagemang
vi inte vara allt för hårda mot oss själva. Med det sagt finns det inget som rättfärdigar att folk åker på charterseutan det handlar snarare om att hitta sitt eget sammanhang där man känner gemensamt engagemang. På lång sikt kommer det förhoppningsvis bidra till systemförändring. När vi blir tillräckligt många som är engagerade kan vi få det att tippa över med hjälp av sociala
”tipping points”. Men det är inte alltid lätt, det kan vara svårt att hitta rätt sammanhang. Ofta kan dock resan fram till att hitta rätt vara väldigt fin i sig. Det är värt att våga chansa.
Esmeralda berättar att hennes engagemang började i Fältbiologerna, därefter Fridays For Future och till sist Aurora.
– Där kände jag att jag hittade hem. Aurora var liksom någonting nytt. Det är ingen som har stämt en stat, ingen har använt juridiken tidigare som incitament för att omsätta klimaträttvisa i praktiken. Det tyckte jag kändes spännande. Alla i Aurora var väldigt
jag blev alltmer intresserad. Mitt engagemang började när jag läste en bok där man fick en tydlig bild av att en frigående höna inte har större yta att röra sig på än ungefär ett bokuppslag. Det blev så konkret att föreställa sig att detta alltså är ytan för en frigående höna. Jag började ifrågasätta vad det är som gör att människan anser att vi har rätt att positionera ut ett djur i en sådan situation, och varför det alltid är djuren som ska vara underlägsna oss. Det var efter att jag läst detta som jag började forska mer och försöka förstå mer om den intersektionella analysen av maktstrukturer, och jag utvecklade någon form av systemkritik. Jag blev mer och mer medveten om att det inte bara är sättet vi behandlar djur på som är fel, utan lika mycket sättet vi utnyttjar våra resurser och människor på som är ohållbart. I grund och botten handlar det hela om hur dysfunktionellt hela det kapitalistiska samhället är. För mig ledde veganismen till att jag är klimataktivist. Jag blev vegan när jag var femton. Därefter fick jag ett återfall av min ätstörning i slutet av pandemin, och låg inlagd på sjukhus ett år under pandemin. När jag blev utskriven kände jag att jag ville åstadkomma någonting mer än att bara vara vegan, inte flyga, och så vidare. Jag började fundera på hur jag kunde bidra, och började engagera mig mer och mer. Det var sedan via Fridays For Future som jag hittade till Aurora.
”(...) en frigående höna inte har större yta att röra sig på än ungefär ett bokomslag.”
omhändertagande och trevliga. Det blev en slags läkningsprocess.
Kan veganismen/vegetarianismen kopplas ihop med ätstörningar? (kan man tänka att veganism innebär att äta nyttigt, osv?)
– I de flesta fall hänger nog inte veganism och ätstörningar ihop. Men det kan härröra tillsammans, man har ett väldigt selektivt eller restriktivt ätande. I mitt fall handlade det om att jag utvecklade mitt engagemang genom min veganism. Jag mådde ganska okej i min ätstörning under den här perioden då
Visst spelar genetiska faktorer in i ätstörningar, men jag tror också att hela det kapitalistiska samhället där vi hela tiden exponeras för marknadsföring och produkter vi ska köpa i hög grad skapar ökad psykisk ohälsa och kan leda till ätstörningar, bland annat. Sociala medier är förmodligen ytterligare en orsak. Det finns i dag så många produkter som ska hjälpa en att gå ner i vikt, vilket ju innebär att företag kan kapitalisera på människors sjukdom och på människors ohälsa. Det är så oerhört fel, och jag blir upprörd.
Jag försöker också förmedla hur vårt nuvarande samhällssystem bidrar till
ökad psykisk ohälsa. Systemkritiken är väldigt viktig i min bok. Å ena sidan är det mycket vi kan göra för att hjälpa en person när den väl har insjuknat, men å andra sidan är det minst lika viktigt för samhället att motverka så att färre hamnar i psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Inte bara vad gäller sjukvårdsresurser, utan också kritisera vårt sätt att marknadsföra produkter och kritisera vad som syns i sociala medier. Vi måste få mer mångfald för att förstå att vi är inte så olika varandra, vi har ett ansvar att fundera över vad vi väljer att publicera.
Har du fortfarande framtidstro?
– Jag vet inte om jag skulle säga att jag har framtidshopp. Däremot har jag nog fortfarande framtidsvisioner. Om vi människor agerar tillsammans tror jag att vi kan skapa en bättre värld och bättre framtid för alla. Huruvida vi kommer hinna göra det i tid, innan vi passerar tipping points, är svårare att säga. Klimatförändringarna kanske inte kommer drabba mig, men redan i dag drabbar de väldigt många. Men någonting kommer alltid finnas kvar, det kommer alltid att finnas något att kämpa för och rädda. Om vi skulle ställa om och leva mer jordnära så tror jag att det skulle gynna folkhälsan också. För mig hänger psykisk ohälsa och klimatförstöring ihop.
Sylvia Mattsson Skribent för Bladet
DEBATT
Transvården behandlas som mörk magi
Jag har en app på mobilen som räknar dagar. Den kan räkna ner till viktiga händelser, händelser man längtar efter, händelser man måste veta hur nära de är för annars spricker man av förväntan. Den kan också räkna upp från ett datum som har passerat, om man vill veta hur länge sedan den där fantastiska dagen inträffade. Jag använder appen för att komma ihåg hur många ködagar jag har väntat. Inte i någon bostadskö, utan en vårdkö. För (i skrivande stund) 1271 dagar sedan kom min remiss in till transvården och jag hamnade officiellt i Lundströmmottagningens vårdkö. För 201 dagar sedan besökte jag för första gången mottagningen för att gå på ett möte. För referens säger vårdgarantin att man ska få ett första möte med vården senast 90 dagar efter att man sökt vård. Hur blev mitt möte 980 dagar försenat?
En enkel förklaring är att vården är skamligt underbemannad och underfinansierad. Trots att transvård klassas som högspecialiserad vård och därmed ligger under statens ansvar kan Sverige inte möta vårdbehovet. Ett behov som ökat de senaste åren i takt med att transpersoners existens blivit mer och mer accepterad* och fler och fler vågar fundera över sin könsidentitet, söka vård och komma ut. (*Accepterad är kanske, med tanke på dagens samhällsdebatt, fel ord. Men begreppet trans har i alla fall blivit mer välkänt.) Även om vårdköns procentuella ökning är hög är transpersoner fortfarande en minoritet, och minoriteters behov blir lätt osynliga för samhällets blick. Kön av väntande människor som räknar dagar växer.
Jag räknar inte bara dagar för att hålla koll på min vårdkö. För 1271 dagar
sedan vågade jag erkänna för mig själv att jag verkligen ville söka vård. Lundströmmottagningen var de första människorna jag kom ut till. Det var efter tre års försök till utredning av mina tankar på egen kammare: jag var 17 när jag insåg att jag är trans, 20 när jag vågade söka vård och jag kommer vara minst 25 när (om) jag får påbörja könsbekräftande behandling. Åtta år av väntan och räknade dagar för att få påbörja “rätt pubertet”, som hormonbehandlingen ibland kallas av transpersoner. Det är nämligen så att utredningen i sig tar ett till två år, och efter att en diagnos ställts tar det cirka sex månader innan man kan påbörja hormonbehandling. Att flera transmottagningar inte har tillgång till läkare med rätt specialisering drar ut på väntan även mellan alla besök en utredning kräver, men även under optimala förhållanden är utredningen designad att ta minst ett år.
Innan en transdiagnos ställs (ursäkta mina slängiga termer, jag menar såklart diagnosen transexualism) vill vården säkerställa att du verkligen är trans och verkligen behöver vård. Jag kan skriva under på att resurser som hormonbehandling och operation inte ska ges till folk som inte behöver det, men frågan som ingen tycks vilja röra vid är om ett års utredning behövs för att säkerställa behovet. Självklart ska inte politiken röra runt med pekpinne i hur själva vården ska se ut, men i flera länder som USA och Nederländerna är utredningarna mycket kortare, och i bland annat Australien och Malta behövs inte ens en diagnos. Istället baseras vården på självbestämmande och principen “informed consent”. Det enda som krävs är alltså att läkare gått igenom all relevant information med patienten, och att pa-
Detransition:
att en person som tagit steg för att transitionera till en annan könsidentitet (än vad den tilldelades vid födseln) ändrar sig och gör hela eller delar av transitionen ogjord. Det kan göras medicinskt; genom att ändra sin hormonbehandling och genomgå nya operationer, eller socialt; genom att byta namn och pronomen.
Detransition behöver inte betyda att en person inte längre identifierar sig som trans. Beslutet kan bero på olika saker, som att man inte blev nöjd med specifika delar av sin transition eller att man inte längre eftersträvar samma saker som tidigare. Precis som transition är detransition personligt och kan se annorlunda ut för alla.
tienten ger samtycke till behandlingarna. Patienten behandlas som en vuxen människa som kan fatta beslut gällande sin egen kropp. Min kropp, mitt val.
Idag är den svenska transvården uppbyggd för att risken att en cisperson blir klassad som trans ska vara så liten som möjligt, inte för att ge transpersoner den vård de behöver. Könsbekräftande vård behandlas som om det vore mörk magi. Testosteron och östrogen är mystiska trolldrycker, en operation är en oförlåtlig förbannelse (ursäkta Potter-referensen), bakom illusionen av vård finns oåterkalleliga inkräktelser på kroppen. Fast… könsbekräftande vård är ju inte något som görs på dig mot din vilja. Efter en diagnos och rekommenderade vårdalternativ väljer du själv vilken del av vården du faktiskt vill utnyttja. Det finns ingen tickande klocka som bestämmer när det ska ske. Många delar av vården är inte heller permanenta – hormoner kan du sluta ta när du vill, många av effekterna kommer försvinna, och så länge du inte opererat bort livmoder eller testiklar kan kroppen gå tillbaka till att endast handskas med de hemmagjorda hormonerna. Och varför är de permanenta aspekterna av behandlingarna egentligen så läskiga? Varför ses de som mer ödesdigra än en permanent tatuering? Det är inte risken för ånger som är roten till rädslan, utan samhällets syn på själva ingreppet. Tatueringar har blivit normaliserade, könsöverskridande utseenden har inte det. Ännu.
De som ångrar sin könsbekräftande behandling ska inte sopas under mattan. De ska få den vård och det stöd som
de behöver. Faktum är dock att enligt den största undersökningen av “detransition” som gjorts, publicerad i LGBT Health 2021 (i USA, där många stater har kortare utredningstid än Sverige eller utgår från “informed consent”) svarade bara 13% av deltagarna som genomgått en transition att de även hade gjort en detransition. Av dem var det endast 2,4% som hade gjort en detransition på grund av osäkerhet eller tvivel på sin könsidentitet. Det motsvarar 0,3% av alla deltagare som hade gjort en transition. En överväldigande majoritet av detransitioner berodde tyvärr på externa, samhälleliga påtryckningar.
Är det verkligen vårdens ansvar att tillgodose alla som kan tänkas vilja ändra sitt utseende? Ska rätten till självbestämmande över sin kropp innebära att våra skattepengar läggs på operationer och hormonbehandlingar utan att behovet bekräftats av en diagnos? Det är relevanta frågor. Vissa könsbekräftande operationer kan göras på plastikkirurgiska kliniker och betalas ur egen ficka. Andra kan inte det. Hormonbehandling är ännu svårare att komma åt. Exempelvis kan testosteron bara hämtas upp på svenska apotek med ett svenskt recept och en svensk diagnos. Även med en utländsk diagnos tvingas du korsa en landsgräns varannan vecka för att plocka upp din medicin, eftersom du max får ta in testosteron för två veckors bruk i landet. Mer än så och du riskerar fängelse för dopningsbrott.
Transvård räddar liv. Självmordsstatistiken för transpersoner är becksvart och könsbekräftande vård är erkänt som det bästa sättet att motverka könsdysfori.
Ändå är transvården mer anpassad efter cispersoners behov än transpersoners, och Sverige vågar inte lita på att vuxna människor kan ge samtycke baserat på välgrundade beslut. Om vi menar allvar med “min kropp, mitt val” bör vi rannsaka hur långt vi är villiga att gå för rätten till självbestämmande över sin kropp och sitt könsuttryck. Jag vill inte låtsas sitta inne på det perfekta politiska förslaget, men jag vill utveckla debatten. Antalet dagar som Sveriges transpersoner tillsammans har väntat i vårdkön överstiger sannolikt siffror jag kan föreställa mig. I väntan gror könsdysfori, psykisk ohälsa och misstro till vården som slingrande revor i form av en nedåtgående spiral. Hur länge skulle du orka vänta?
Filip Magnusson Diurlin
DYSTOPISKA BOK TIPS
Divergent Veronica Roth (2011)
Tänk dig att du vid 16 års ålder ska bestämma den del av samhället du ska vara en del av, och att du aldrig får vara del av något annat i resten av ditt liv. Då har vi Divergent. Denna dystopiska roman utspelar sig i ett framtida Chicago, där samhället är uppdelat i fem så kallade fraktioner Dessa fraktioner representerar var och en dygd: Osjälviska, ärliga, modiga och de intelligenta. Men vad händer om du inte bara tillhör en dygd och är en av de ökända och livsfarliga “Divergents”...?
Rör mig inte Tahereh Mafi (2012)
Röd Drottning
Victoria Aveyard (2015)
Rött är färgen på blodet hos de vanliga människorna, och de med silverblod är dem som besitter övernaturliga krafter. De röda är soldater och tjänare medan de silvriga är adel och dem som regerar. Det är strikt uppdelat och det finns inga undantag, eller? När Mare Barrow, med rött blod, börjar jobba på palatset inser hon att hon, trots sitt blod, besitter dödliga krafter. Medan kungariket smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån och öppna dörren till en ny värld. Men vad händer med kampen när hjärtat börjar slå för silverprinsen?
Jag är inte galen. Jag är inte galen. Jag. Är. Inte. Galen. Fängslad och isolerad lever Juliette Ferrars i en verklighet där hennes dödliga kraft är både en förbannelse och en eftertraktad resurs. För hennes beröring dödar. I en värld präglad av klimatkrisen och en korrupt regering börjar Ferrars att ifrågasätta allt hon trott sig veta om sig själv och världen när hon möter en rebell som vill stå upp mot förtrycket. Vad sker när en tickande bomb får en chans att återvända till samhället och stå upp för det hon tror?
Hunger Games
Suzanne Collins (2015)
En brutal värld där det förtryckande Capitolium tvingar de tolv distrikten i Amerika att skicka två ungdomar vardera – en kille och en tjej – för att delta i en dödlig tävling där 1 person kommer ut levande. När Katniss Everdeens 12 åriga syster blir dragen för att delta i tävlingen, tar Katniss sin systers plats istället. Nu måste hon använda all sin list och överlevnadskunskap för att navigera genom den skoningslösa tävlingen och trotsa det tyranniska systemet. Är detta början av en revolution…?
Powerless Laruen Roberts (2023)
Det finns en värld där man måste ha elitkrafter för att överleva, för utan dem förvisas man från kungariket och undanhållna från samhället. Ingen vet detta bättre än Paedyn Gray som låtsas ha krafter, men inte har det. När hon plötsligt råkar räddar en av Ilyas prinsar, Kai Azer, kastas hon in i en brutal tävling för att visa upp sina elitkrafter. Inte nog med att Gray behöver kämpa extra mycket för att överleva, får hon inte på något sätt visa att hon inte bär på några krafter från början.
Modernista
Modernista
B. Wahlströms
Lauren Roberts
Internationella utskottet
En tystad kamp –Västra Papuas strävan mot självständighet
I Västra Papua ekar rop efter frihet som världen länge har valt att ignorera. Under Indonesiens brutala förtryck har papuanerna utstått otänkbara övergrepp; tortyr, massakrer och en långsam radering av sin identitet. Men trots smärtan vägrar de ge upp. Deras kamp för självständighet brinner starkare än någonsin, en tyst men viktig påminnelse om mänsklighetens motståndskraft.
Västra Papua, en gång känd som Nederländska Nya Guinea, är idag en region som kämpar för sin frihet och självbestämmande under Indonesiens ockupation. Trots att regionen har en komplex och smärtsam historia av kolonialism och konflikter, fortsätter den att vara en av de mest isolerade och eftersatta områdena i det postkoloniala landskapet.
Historien om Västra Papua är djupt präglad av koloniala makters intressen och konflikter. I början av 1960-talet, efter att Nederländerna drog sig tillbaka från området, blev Västra Papua föremål för en omstridd överenskommelse mellan Nederländerna och Indonesien. År 1969, efter en kontroversiell folkomröstning kallad ”Act of Free Choice”, blev Västra Papua en del av Indonesien under omständigheter som kritiserats internationellt för bristande transparens och rättvisa.
Den papuanska befolkningen, som har kämpat för självständighet och erkännande av sina rättigheter, har utsatts för omfattande repressalier och övergrepp från den indonesiska regeringen. Konflikten i Västra Papua är inte bara en kamp för territoriell självständighet utan också en strid för bevarande av kulturell identitet och rättigheter. Den indonesiska regeringen har svarat med hårda åtgärder mot motståndare och aktivister, vilket har resulterat i en allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter.
FN och internationella människorättsorganisationer har gång på gång uttryckt oro över situationen i Västra Papua, men konkreta åtgärder för att förbättra villkoren har varit
begränsade. Trots upprepade rapporter om brott mot mänskliga rättigheter, inklusive tortyr och godtyckliga arresteringar, har det internationella samfundet ofta varit passivt eller haft svårt att påverka Indonesiens politik.
Det är avgörande att det internationella samfundet intensifierar sitt engagemang för att stötta Västra Papua i deras strävan efter rättvisa och frihet. Vi ser en alltmer bristande förmåga hos den globala gemenskapen att effektivt bemöta och adressera de humanitära kriserna som Västra Papua genomgår. Därför måste vi som politiskt ungdomsförbund använda vår plattform för att driva på för ökat internationellt stöd och tryck mot Indonesien. Att sätta Västra Papua på den globala agendan är en nödvän-
dighet för att förändra den nuvarande statusen och säkerställa att rättvisa och mänskliga rättigheter blir en realitet för det papuanska folket.
Vi måste också mobilisera vårt nätverk och våra resurser för att höja medvetenheten om Västra Papua och arbeta för att skapa en bredare solidaritet och stöd för deras sak. Genom att engagera oss i dialoger och kampanjer kan vi bidra till att sätta fokus på deras kamp och pressa för konkreta förändringar. Det är vårt ansvar som ungdomsförbund att stå upp för dem som kämpar för sina grundläggande rättigheter. Det är vårt ansvar att göra allt vi kan för att stödja deras väg mot en rättvis och självständig framtid. Det är dags att vi börjar agera, för Västra Papua, för rättvisa, mot kolonialism!
Internationella Utskottet
Nora Axberg Adam Gustavsson Evred Tove Ljungberg Haasum Shalom Sekitoleko
