Redaktörer som hållit fanan högt delar med sig av sina minnen
N
är tidigare redaktörer delar med sig av anekdoter från sin tid vid Fanbäraren slås man av tre saker. För det första hur mycket tekniken har utvecklats. För det andra hur mycket som trots allt är sig likt ännu i dag. Och för det tredje hur många av redaktörerna som efter tiden vid Fanbäraren har gjort en framgångsrik karriär inom journalistik och kommunikation.
Fräckheten öppnade dörren – Är någon av er fotograf? Fältväbel Kraufvelins tordönsstämma ekade genom kasernen. – Jag, herr fältväbel!, hörde jag mig replikera. – Ni? Är ni säker på det? Fältväbel Kraufvelin spände klentroget sina ögon i mig. Skulle han genomskåda min bluff? Jag var ju inte riktigt någon fotograf ännu. Jag ville bli fotograf. Och hade därför skaffat mig en Yashica systemkamera med ett litet utbytbart teleobjektiv. Den hade slukat en stor del av pengarna från sommarjobbet som städare. Men det var det värt. Jag föreställde mig att jag skulle se tuff ut med den svarta kameran. I själva verket låg apparaten fortfarande oanvänd i sin låda. Jag hade inte ens hunnit ladda film i den innan tåget med de blivande rekryterna i kontingent III/74 avgick från Helsingfors till Dragsvik. Att jag hade svarat rappt på Kraufvelins fråga berodde på att jag hade fått nys om att Fanbärarens nästa redaktör skulle utses inom kort. Den nuvarande, artilleristen Karl-Erik Wikström, skulle snart hemförlovas. Dessutom hade jag klarat inträdesprovet till Social- och kommunalhögskolans journalistlinje samma vår. Att jag aldrig hade producerat en journalistisk text eller bild var en bisak, som jag inte tänkte orda desto mera om. Drömmen var att bli en legendarisk krigskorrespondent. Att utses till redaktör för brigadens tidning var därför ett steg i rätt riktning, tyckte jag. Inga konkurrenter om jobbet dök upp så saken var biff. Min företrädare var en hygglig prick som snabbt lärde mig utnyttja den nya positionen till fullo. – Gå alltid omkring med kameraväskan. Om någon undrar vart du är på väg så säg att du är på väg till Holmströms fotohandel med filmer, som ska framkallas.
28
Arrangemanget att komma och gå lite hur som helst passade perfekt för en rekryt som vårdade en tynande sommarförälskelse i Ekenäs och en spirande i Hangö. Jag fick ut ett enda nummer av Fanbäraren under mina åtta månader i Dragsvik. Produkten blev inte mycket att vara stolt över. Framgångarna inom det militära lämnade också mycket övrigt att önska. Länge har jag intalat mig att jag i alla fall blev ”belöningskorpral”, men i soldatpasset står det krasst att jag är ”hjälpkarl”. Legendarisk krigskorrespondent blev jag inte heller. I Mellanöstern, i Baltikum och på Balkan fick jag senare med egna ögon se och rapportera om vilka hemskheter militärer kan ställa till med bland civila. Att det hittills har blivit 46 händelserika år som journalist brukar jag tacka Kraufvelin, Fanbäraren och min ungdomliga fräckhet för. Stefan Lundberg Redaktör 1975 Journalist och författare
Fanbäraren gav bättre Coopertest En måndag morgon i november 1976 i stuga nr 2 på I jägarkompaniet. Kompaniet är på väg till skjutbanan, in stiger premiärlöjtnant Manni, en av plutoncheferna. Han ropar: Rekryt Kevin, vill ni bli chefredaktör för Fanbäraren? Jag svarade uppstudsigt ”nej, men gärna redaktör” (som chefredaktör fungerade ju en officer, i mitt fall kapten von Schantz). Manni gav order: Byt om till permissionsuniform, redaktionen är i Reservunderofficersskolan.
