Anekdoter från tidigare redaktörer

Redaktörer som hållit fanan högt delar med sig av sina minnen

När tidigare redaktörer delar med sig av anekdoter från sin tid vid Fanbäraren slås man av tre saker. För det första hur mycket tekniken har utvecklats. För det andra hur mycket som trots allt är sig likt ännu i dag. Och för det tredje hur många av redaktörerna som efter tiden vid Fanbäraren har gjort en framgångsrik karriär inom journalistik och kommunikation.

Fräckheten öppnade dörren

– Är någon av er fotograf? Fältväbel Kraufvelins tordönsstämma ekade genom kasernen. – Jag, herr fältväbel!, hörde jag mig replikera. – Ni? Är ni säker på det? Fältväbel Kraufvelin spände klentroget sina ögon i mig.

Skulle han genomskåda min bluff? Jag var ju inte riktigt någon fotograf ännu. Jag ville bli fotograf. Och hade därför skaffat mig en Yashica systemkamera med ett litet utbytbart teleobjektiv. Den hade slukat en stor del av pengarna från sommarjobbet som städare. Men det var det värt. Jag föreställde mig att jag skulle se tuff ut med den svarta kameran. I själva verket låg apparaten fortfarande oanvänd i sin låda. Jag hade inte ens hunnit ladda film i den innan tåget med de blivande rekryterna i kontingent III/74 avgick från Helsingfors till Dragsvik.

Att jag hade svarat rappt på Kraufvelins fråga berodde på att jag hade fått nys om att Fanbärarens nästa redaktör skulle utses inom kort. Den nuvarande, artilleristen Karl-Erik Wikström, skulle snart hemförlovas. Dessutom hade jag klarat inträdesprovet till Social- och kommunalhögskolans journalistlinje samma vår.

Att jag aldrig hade producerat en journalistisk text eller bild var en bisak, som jag inte tänkte orda desto mera om. Drömmen var att bli en legendarisk krigskorrespondent. Att utses till redaktör för brigadens tidning var därför ett steg i rätt riktning, tyckte jag. Inga konkurrenter om jobbet dök upp så saken var biff. Min företrädare var en hygglig prick som snabbt lärde mig utnyttja den nya positionen till fullo.

– Gå alltid omkring med kameraväskan. Om någon undrar vart du är på väg så säg att du är på väg till Holmströms fotohandel med filmer, som ska framkallas. Arrangemanget att komma och gå lite hur som helst passade perfekt för en rekryt som vårdade en tynande sommarförälskelse i Ekenäs och en spirande i Hangö.

Jag fick ut ett enda nummer av Fanbäraren under mina åtta månader i Dragsvik. Produkten blev inte mycket att vara stolt över. Framgångarna inom det militära lämnade också mycket övrigt att önska. Länge har jag intalat mig att jag i alla fall blev ”belöningskorpral”, men i soldatpasset står det krasst att jag är ”hjälpkarl”.

Legendarisk krigskorrespondent blev jag inte heller. I Mellanöstern, i Baltikum och på Balkan fick jag senare med egna ögon se och rapportera om vilka hemskheter militärer kan ställa till med bland civila.

Att det hittills har blivit 46 händelserika år som journalist brukar jag tacka Kraufvelin, Fanbäraren och min ungdomliga fräckhet för.

Stefan Lundberg

Redaktör 1975 Journalist och författare

Fanbäraren gav bättre Coopertest

En måndag morgon i november 1976 i stuga nr 2 på I jägarkompaniet. Kompaniet är på väg till skjutbanan, in stiger premiärlöjtnant Manni, en av plutoncheferna. Han ropar: Rekryt Kevin, vill ni bli chefredaktör för Fanbäraren? Jag svarade uppstudsigt ”nej, men gärna redaktör” (som chefredaktör fungerade ju en officer, i mitt fall kapten von Schantz). Manni gav order: Byt om till permissionsuniform, redaktionen är i Reservunderofficersskolan.

Under månader framöver skulle överfältväbel Kraufvelin på rustlagret skälla ut mig varje gång jag lämnade in permissionsuniformen som smutstvätt. Jag svarade varje gång sanningsenligt att det var en order, permissionsuniformen var min arbetsuniform. Jag hade återkommande tjänsteärenden till Foto Boström på Stationsvägen inne i Ekenäs. På utvägen till garnisonen slank jag in på kaffe hos mina föräldrar på Björknäsgatan.

Vintern 1976–77 var snörik. Jag kvitterade aldrig ut skidor, men jag fotograferade stämningsfulla, snötunga miljöer på området. Det är det jag minns av innehållet i Fanbäraren 1/1977 som utkom i april. Mina stugkamrater betraktade säkert inte snön på samma idylliserande sätt. Men jag utsattes aldrig för negativa kommentarer, man insåg att bara en kunde bli Fanbärarredaktör. När civila dagen närmade sig gjorde kompaniet ett förnyat Coopertest. Jag hörde till dem som fick bättre resultat än strax efter inryckningen. Att bära fanan var ett uppdrag tungt av ansvar. Det förbättrade konditionen.

Torbjörn Kevin

Redaktör 1976-77 Chefredaktör emeritus

Från kommendör till fotboll

Efter tre månaders vintrig tuff grundutbildning som jägare på Pansarvärnskompaniet, blev kommenderingen till redaktör för Fanbäraren en glatt omtumlande upplevelse. Det blev en annorlunda vår och sommar i Dragsvik 1982.

Väckningen skedde fortfarande med det övriga kompaniet, men efter morgonmålet marscherade en liten kvartett med beväringskommitténs tre medlemmar och undertecknad till beväringskommitténs lilla hus mitt på brigadområdet. Redaktörens eget arbetsrum med gammaldags skrivmaskin och ytterligare skilt mörkrum för fotoframkallning kändes på riktigt ganska lyxigt.

Även om vi för det mesta fick jobba i fred, kunde det bli överraskande påhälsning av befälet. Då gällde det att inte bara sitta och rulla tummarna. I praktiken kunde jag planera innehållet i tidningen helt själv, men givetvis krävde det chefredaktörens – en välvillig och tidningsintresserad batteriofficers – godkännande. I det nummer som jag gjorde ville jag satsa på bilder och layout. Jag fick chansen att intervjua generalen Jaakko Valtanen på hans sommarstuga i västra Nyland – en respekterad personlighet som i unga år hade deltagit i både vinterkriget och fortsättningskriget och som ett år efter Fanbärarintervjun blev försvarsmaktens kommendör.

Roligt var att åka på reportageresa till brigadmästerskapen i fotboll som det året avgjordes i Sandhamn, med en viss Ari Hjelm som vass målskytt. Mest meningsfull kändes en intervjuserie om beväringsliv under tre olika decennier – där disciplin och kamratskap beskrevs med början från 1950- talet, då senare biskopen och ärkebiskopen John Vikström ryckte in som rekryt, jämfört med hur det var på 1960- och 1970-talen.

Henrik Stenbäck

Redaktör 1982 Generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen

Så här såg pärmen ut på det nummer som Torbjörn Kevin var med om att producera år 1977.

Fanbärare redan vid uppbådet

”Stammisen” från Vasa militärdistrikt betraktade mig misstroget, men skrev ner önskemålet:

-Fanbärare!

Kanske trodde han att ynglingen fantiserade om att få bära fanan vid högtidliga parader?

Lite naivt framfördes önskemålet redan vid uppbådet, men etablerad i Dragsvik fick kanoniär Ekman sin kommendering som Fanbärarens redaktör.

År 1987 fanns arbetsmoment som i dag har försvunnit i och med digitaliseringen – exempelvis att framkalla svartvita fotografier i mörkrummet i BevKoms hus. Ibland snurrade en C-kassett i bandspelaren.

Jag bläddrar i dag i tidningen som var på mitt ansvar, 68 sidor Fanbäraren 3/87.

Där finns bland annat en stor intervju med försvarsminister Ole Norrback (som då var mot kvinnlig värnplikt), avskedsintervju med sektionskommendör Risto Lindgren, presentation av VHS-filmen om Nylands brigad och rapport från Rovajärvi. Och ett då brännhett ämne, med inledningen: Vad beror det på att väntsalen vid garnisonens sjukhus är fullsatt på måndagar och tisdagar, medan det är nästan tomt på fredagar? Varför ökar antalet befriade inför skogsläger?

Åtminstone då, för 33 år sedan, fick redaktören (tillika fotograf) förmånen och förtroendet att arbeta självständigt. Jag är övertygad om att många beväringsredaktörer tagit sitt uppdrag på största allvar – bestämt sig för att hålla Fanbärarens fana högt.

Mats Ekman

Redaktör 1987 Ansvarig utgivare, Syd-Österbotten

Pärmbilden som frös till is

Pärmbilden var viktig. Det hade jag fått höra upprepade gånger under mina första trevande dagar och veckor som redaktör för Fanbäraren, dagar då jag bekantade mig med mörkrummets hemligheter och brottades med 386:an som hade det banbrytande Windows 3.1-systemet installerat. Pärmbilden, detta första intryck prenumeranter och läsare fick av varje nytt nummer av Fanbäraren, var väldigt viktig.

Helst skulle något av vapenslagen synas på bild, gärna med utrustning i full användning, mitt uppe i någon manöver. Möjligen kunde någon bra bild från en uppvisning eller från ett upphöjt besök av någon främmande dignitär komma på fråga. Huvudsaken var att pärmbilden genast gav en tydlig bild av Dragsviks styrka och skicklighet.

En pärmbild som redaktör Simon Staffans helst skulle glömma.

Men så gick kanoniär Staffans ner förbi PsvK en vacker vårdag år 1994, några dagar före tidningen skulle gå i tryck, och fick syn på de tusentals istappar som hängde i vildvinet på byggnadens fasad, och kanoniärens konstnärliga ådra väcktes till liv. Ett hundratal bilder, några dagar och en väldigt skeptisk chefredaktör senare såg tidningen dagens ljus. Och, ja… vi kan väl konstatera att chefredaktören hade all orsak att vara skeptisk.

Så om ni bläddrar i gamla årgångar av Fanbäraren och kommer över ett nummer som kom ut för sisådär 25 år sedan, med en pärmbild som ser ut att vara ett försök till artistiskt alster av en nybörjare inom fotokonsten… ja, då har ni hittat rätt.

Simon Staffans

Redaktör 1993-94 Vd för produktionsbolaget ReThink NMS.

Kallsvetten bröt fram

Dåvarande försvarsmaktens kommendör, general Gustav Hägglund skulle motta en eller annan utmärkelse av Nylands Brigads Gille. Fanbärarredaktör Skog blev utskickad med buss till Helsingfors och huvudstaben med uppdrag att ta bild av händelsen, iklädd sin gråa tjänstgöringsuniform som kanske var en storlek för liten. Väl framme då det begav sig märkte redaktören att kameran inte samarbetade, den vägrade helt enkelt ta bilder.

Jag är lite osäker om det till syvende och sist var ett tekniskt fel eller en lite för klåpig redaktör som var orsaken till problemen. Men i alla fall, det hjälpte inte så mycket mer för redaktören än att med kallsvetten rinnande nedför ryggen, räta upp ryggen extra mycket och med hög stämma konstatera att “Herr general, ursäkta men kameran fungerar inte”. Som tur var erbjöd sig generalens adjutant komma till undsättning, ta ett par bilder och sen leverera dem till Fanbärarredaktören för att garantera framgång i nästa nummer. En något snopen redaktör kunde dra en lättnadens suck, och generalen förhöll sig också med humor till situationen.

Mikael Skog

Redaktör 1997 Projektledare vid Yle

Ärftliga sjukdomar var skvaller

Det var sällan det hände någonting på brigaden som kändes som en riktig nyhet. Tjejernas kanontia var ändå ett sådant evenemang. Det ordnades på en lördag, men var säkert enda gången jag inte hade någonting emot att vara på brigaden på ett veckoslut.

Året var 2005 och innan kanontian körde igång sjöng Geir Rönning några låtar. Rönning hade just då ett framgångsrikt år. Han representerade Finland i Eurovisionen, och samma kväll som kanontian ordnades skulle han uppträda på invigningen av friidrotts-VM i Helsingfors. Han sjöng den officiella VM-låten.

Jag ville därför självklart intervjua Rönning när han besökte brigaden och det lyckades också. Jag bjöd in honom till Beväringskommitténs hus och förutom frågor om hans karriär frågade jag om hans tid i militären. Men det visade sig att han inte gjort militärtjänsten på grund av någon ärftlig sjukdom, minns inte längre exakt vad det var. Det berättade han öppet, jag antecknade och skrev det i artikeln. Men när chefredaktören senare läste igenom min intervju med Rönning ville han att orsaken till att Rönning inte gjort sin militärtjänst skulle strykas.

Jag minns ännu hans motivering: “Det där är skvaller som Seiska kan snappa upp”, sade dåvarande chefredaktören. Ända sedan dess har jag undrat: har Seiska koll på Fanbäraren?

Christoffer Gröhn

Redaktör 2005 Journalist vid Svenska Yle