Beväringsbloggen

Det finns många olika uppgifter att utföra inom Försvarsmakten. Det kan ibland ta en stund för att hitta den roll som man slutligen kommer att ha under sin tjänstgöringstid.

Jag började min tjänstgöring på underofficersskolan, byggnaden där jag skulle spendera största delen av min tid som beväring. Efter R-skedet beslöt jag efter en del funderande att bli kustjägare och blev i slutet av U-skedet vald till underofficerskursen inom vapenslaget. I slutet av underofficerskursen blev det såklart tid att hitta nya underofficerare att fylla de platser som den före detta kontingenten snart skulle lämna tomma. Jag tillfrågades om jag skulle kunna tänka mig att göra jobbet som byråunderofficer. Till det svarade jag ”ja”. Efter en intervju beslöt man att jag var den bäst lämpade för jobbet och därmed hade jag hittat min uppgift.

Byråunderofficerare kan vid behov utbildas på alla kompanier, men det är vid underofficersskolan det finns en oberoende av läget. Det betyder att det inte gör någon skillnad vilket vapenslag man ursprungligen utbildats i. Så länge man är underofficer kan man fungera som byråunderofficer. Det man gör som byråunderofficer på underofficersskolan är väldigt varierande. Som grund fungerar man som fältväbelns hjälpreda och tar hand om delar av kompaniets administration, styrkor, inre ordning, post och en stor del pappersarbete. Långt stereotypiska skrivararbeten, det är vad man i början mest tar hand om när det viktiga är att få den nya kontingenten inkvarterad och organiserad. På grund av den arbetsmängd som ofta förekommer jobbar alltid 2 (eller ibland till och med 3) personer på byrån, och när det hittas en lämplig kandidat från den nya kontingenten så utbildar man en skrivare på fulltid. När man har en större mängd människor som sköter kompaniets pappersarbete finns det större möjligheter att utföra mera tidskrävande och varierande saker än att bara printa papper. Jag sköter till en stor del underhållet på kompaniet, både på brigaden och i skogen. Jag ser till att detta sköts så bra och på så rätt sätt som möjligt. Många gånger kör jag själv med hjälp av andra av kompaniets underhåll ut det som behövs till fältet. Allt det här betyder är att jag kan ta på mig nästan vilken uppgift som helst, det gör att man utför många intressanta och krävande arbetsuppgifter.

Att vara byråunderofficer är stressigare och mera krävande än många tror. Det finns såklart dagar när det inte finns något att göra, när man bara dricker kaffe och rullar tummarna. Alla dagar är inte sådana, en stor del av tiden har du mycket att göra och allting skall ske snabbt och utan fel. Många av uppgifterna medför mycket ansvar och tillit. Man lär sig också mycket av hur allting fungerar och får på så sätt insikt på hur saker fungerar också i det civila, hur det är att administrera och organisera. På grund av att du hanterar en så stor mängd information tror många att man är allvetande eller att ditt jobb är att sköta varje litet problem som uppkommer, så huvudvärk är något att vara beredd på. Jag har också börjat förstå varför fältväblar sällan är på bra humör, och jag beskyller dem inte det minsta för det.

Många frågar därför såklart om jag ångrar att jag tog emot platsen som byråunderofficer. Mitt svar på frågan är nej, det gör jag inte. Det är ganska stressigt och man är nära att slita av sig håret i många situationer, men jag har själv tyckt om att få jobba i underofficersskolans kansli. Jag har lärt mig väldigt mycket, mycket som jag kommer att ha nytt av i framtiden.

Det jag till slut vill säga är, att fast du skulle ha en klar idé när det gäller vad du vill gör som beväring så finns det alltid en chans att du inte helt hamnar där du hade tänkt dig. Men vem vet, kanske det är exakt där du passar?

Undersergeant

Leander Witting

Försvarsmakten är ett synligt organ i den finska staten och dess politik. För inte mer än 81 år sedan sattes det på prov i och med vinterkriget. Detta innebär att en stor del av den finska befolkningen har någon nära släkting som varit på fronten, och att kriget ännu är väldigt närvarande på så sätt.

Min morfar föddes 1918, var beväring under mellankrigstiden, och stred i fortsättningskriget. Han skrev mycket om sin tid i tjänst och i strid, och med hjälp av det han skrev har jag fått en förståelse för hur det var att vara i strid - åtminstone så mycket man kan förstå en sådan situation utan att själv ha upplevt krig.

Han skriver förstås en del om kontakt med fienden och att vara tvungen att vara vaken i flera dygn på grund av aktiv strid, men största delen av tiden beskriver han väldigt vardagliga situationer.

“ Det är en stor dag idag för vi har kommit så långt med vår kårsu att vi har flyttat in och skall såva första natten i den i natt. Korp. _____ fick permis i dag” Onsdagen 4.10. -41

Allting han upplevde under krigstiden och beväringstiden formade honom och dem han delade upplevelserna med.

Inte bara det som var negativt och obehagligt, utan också de positiva och lugna stunderna, som att bada bastu, bygga korsu och hitta på sånger och ramsor om den civila drömmen.

När min morfar senare träffade de vänner han lärt känna under kriget satt de tillsammans och diskuterade det i flera timmar, och ingen annan kunde vara med. Det här var deras gemensamma upplevelse, och bara tillsammans kunde de behandla vad som skett.

Jag tror att det kommer att vara likadant för mig och de av mina vänner som jag delat militärtiden med.

Att diskutera militären med vänner som också tjänstgör eller har tjänstgjort är inte obekant. Lätt blir det att man återgår till “miliprat” när man är tillsammans, och då kan det hända att de andra får påminna en om att att de som inte har varit i militären känner sig utanför. Ändå finns behovet av att få tala om den gemensamma upplevelsen, lika mycket nu som då, trots att allvaret inte är lika tungt.

I militären är det gemensamma viktigt, såväl under tjänstetid som under fritiden. Att ha en bra gruppanda och komma överens med andra hjälper en orka den tiden man tjänstgör, oavsett om man tjänstgör ett halvt år, nio månader, eller är “årets man”.

Min tjänstgöring börjar närma sig sitt slut, och hemförlovningen är bakom hörnet. Bakom mig har jag marscher, ärtsoppor, coopertest, navigationsövning och vänskap. Tiden i Försvarsmakten har format mig. Jag har dessutom fått möjligheten att lära mig teoretiska och praktiska kunskaper som båtförare, ledarskap på underofficerskursen och fått en djupare insikt i samarbete och gruppsammanhållning. Min tid i militären kommer jag alltid se positivt på, både de dagar då man suttit och väntat hela dagen, och då det fysiska och psykiska satts på prov. Trots detta blir det nog skönt att återgå till det civila.

Undersergeant

Elisabet Wikström