Så räddas en eka En vacker eka i nyfernissad furu har legat bredvid Tvåkronorna på ESK:s hamnplan i sommar. Den är frukten av att Lennart Beckmans i fem år arbetet med att återskapa båten som han som ung lärde sig att ro - och till och med segla. Vår gamla eka började mer och mer likna naturen den kom ifrån. I yngre tonåren levde jag i den här ekan hela somrarna. Den lärde oss att ro, och – faktiskt – att köra en utombordsmotor. Så småningom lärde den oss att segla. Försiktigt i början, seglet bestod av en badrock som var uppträdd på en av årorna. Det är inte så svårt som det låter, åran sticks in i ärmarna, reses rakt upp och sen skotar man i nerkant. Det fungerar nästan. Detta var för länge sen, för ungefär ett halvt sekel sedan. Och ekan var gammal redan då. I flera år hade jag funderat över den gamla ekan. För varje år blev den mer och mer lik naturen den ligger i. Men formen hade den kvar, nästan. Och den var fin en gång i världen, byggd vid Djursten fyr på Gräsö. Att rädda den är nog för sent. Men kanske skulle det gå att bygga en kopia? Jag hade ingen erfarenhet av arbetet, men 14
å andra sidan skulle jag snart gå i pension och skulle ha tid att lära mig. Jag fick hjälp att mäta upp ekan av min brorsdotter Ylva som gått på Skeppsholmens båtbyggarlinje. Vi ritade upp linjerna i full skala och jämnade till dem. På så sätt fick vi formen på kölplankan och mallarna. Med lite pyssel fick jag allt på plats och kunde börja bygga. Allt var nytt för mig. På en klinkbyggd båt ska borden hyvlas lite snett, så nästa bord passar in. Jag försökte argumentera ”Men trä sväller när det blir blött, så det tätar väl?”. ”Det tätar aldrig tillräckligt”, var svaret. Så det var bara att hyvla och känna efter med om det blev jämnt. Och hyvla lite mer. Borden nitas ihop. Man borrar ett hål för niten och slår in den utifrån. En nit-
