
4 minute read
Den oförmodade seglaren
from ESKaren 3 2020
by ESKaren
in memoriam
Folke F – Den oförmodade seglaren
Advertisement
Plötsligt vid 40 års ålder blev Folke Freund seglare. För oss, som kände Folke på femtiotalet var han akademikern som fördjupade sig i tyska grammatiken, lyssnade på Wagner och spelade, mycket avancerat, såväl klassiskt som jazz på flöjt och klarinett. Naturvetenskap såväl som praktiskt hantverk tog han aktivt avstånd ifrån. Men till allas vår häpnad införskaffade han en segelbåt, en fransk Silhouette. Han hade, kanske inom sin forskning, läst om segelbåtar och blivit fascinerad.
Han knöt till sig den kunnige seglaren Pelle Zaine som gav honom privatlektioner. Hans vänlige men stränga lärare fick honom att inse att naturens lagar gällde. Att det fordrades framfart för att rodret skulle fungera, att det var olämpligt att sätta segel liggande långsida vid en bryggas lovartsida och att skota på rätt sätt för att inte båten skulle driva på tvären.
Folke var en god elev och övade mycket. Snart började han längta efter de stora vidderna. Större än vad vi vanliga seglare vågade drömma om. Han bytte ut sin franska lustyacht mot en IF-båt, som han köpte av Stig Alderin i Flottsund. Denna var en av de först byggda Internationella folkbåtarna. Den saknade förlucka eftersom man på Västkusten inte ville ha en sådan, Den ansågs vara otät.
Ganska snart gav han sig med Pelle Zaine som gast iväg på en rejäl långsegling. Ut genom Mälaren och Södertälje kanal, ned utefter ostkusten, rätt igenom Sverige längs Göta kanal. Väl ute i Väster12
Folke Freund till rors. Foto: arkiv
havet styrde han söderut och seglade runt landets södra del hem till Uppsala.
Under en period vid Linköpings universitet fick han kontakt med en bankdirektör som tyckte att Folke behövde en större båt och hjälpte till med finansieringen. Det blev en L28, byggd och inhandlad i Luleå.
Med sin vanliga beslutsamhet begav han sig dit tillsammans med sin gast från Hamburg, hämtade båten och seglade sig söderut. Efter några dagar hårdnade vädret, båten krängdeoch tog in en hel del vatten mellan skrov och däck. Då vände Folke, seglade tillbaka, hämtade en ny båt samt seglade hem.
Vi hans vänner undrade hur i all värl-
den detta skulle gå, men vi litade, liksom
Folke, på tre storheter: 1.Laurin som ritat båten, 2.Wallgren som byggt den och 3.Gud som beskyddare. Folke var djupt troende.
Folke ville ha sin båt väl utrustad så han besökte Örtengrens segelmakeri på Skeppsbron i Stockholm och beställde en riklig segelgarderob. Storsegel, ett antal fockar samt en spinnaker och en gennaker, blooper eller vad en slörballong heter nuförtiden, i tyska flaggans färger.
Med sin L28 gjorde Folke ett stort antal djärva seglingar till Öland och Gotland samt rätt över Östersjön och Bottniska havet till många såväl svenska som åländska och finska hamnar från Luleå till Visby, Mariehamn, Åbo och Helsingfors.
Efter många lyckade seglingsår i sina havsgående båtar, saknade Folke det som så många seglare som börjat sitt båtliv i barndomen upplevt i små grundgående farkoster. Kontakten med naturen i den grunda och trånga skärgårdsmiljön med spännande vikar och öde öar. Folke hade läst mycket om segelkanoter och efter några års funderingar sålde han sin Laurin koster ock köpte en gul C-kanot i plast. Den fanns i Kristinehamn och hade typbeteckningen Blyger. Väl hemma i Uppsala fick han mycket hjälp av Karl Anton Teuber att utrusta kanoten med bland annat en fin mahognysarg och bottenfärg. Efter att ha försett kanoten med en liten utombordsmotor, ett Trangiakök, sittbrunnstält och sovsäck gav han sig iväg till Stockholms skärgård och fann vad han sökte. Folke som läste mycket fick snart kontakt med andra kanotseglare och med dem seglade han i eskadrar runt bland kobbar och skär i såväl yttre som inre havsbandet.
Då vi närmade oss de åttio åren fann både Folke och jag att Ekoln motsvarade alla våra nautiska önskemål. Vi hade tillgång till en GKSS-gigg, en 4,5 meter lång modern segeleka. I den, utrustade med kaffekorg, gjorde vi fina dagseglingar. Vi kom inte så långt. Lyckades vi någon gång runda Fläskjan var vi mycket nöjda. Folke trivdes bäst vid masttoften där han skötte fockskoten.
Att tillhöra Ekolns segelklubb gjorde Folke både glad och stolt. Han fick gott om vänner där. Många visste att han då och då behövde hjälp och alla ställde glatt upp. Vår sekreterare Gunilla Ekholm berättar: ”Jag och min familj hade en hel del kontakt med Folke när han hade den gula C-kanoten. Vi låg vid samma brygga och tog honom på släp genom broar och sluss mot eller från Stockholm vid några tillfällen och pratade ofta med honom i hamnen.
Mina barn, särskilt sonen som då var i tioårsåldern och uppåt, älskade att umgås med Folke och satt ofta med honom i kanoten –bananbåten– som han kallade den.”
Folke lämnade oss oväntat den tionde juli, åttioåtta år gammal, denna alltför varma sommar. Vi saknar honom. Rudolf Aust
Fransk Silhouette. Foto: arkiv.

13