Porträttet
Johan om sin livsberättelse:
”Tanken på Gud ersätter slumpen Johan Fournér Winghamre pratar gärna om tro med andra människor, något som inte alltid är helt lätt. I en liten samtalsgrupp fick han möjlighet att pröva både sina egna tankar om sin livsberättelse — och andras. JAG MÖTER Johan Fournér Winghamre för
att samtala om berättelser, och inte om vilka berättelser som helst utan om våra livs berättelser. Låter det pretentiöst? Ja, vi får väl se. Tror nog att vi kan balansera det hela. Det brukar vara både intressant och kul att prata med Johan. Vi lärde känna varandra i en grupp som möttes varannan vecka under några månader för att samtala om livet och tron. I katekumenatet, som den här samtalsmodellen kallas, spelar deltagarnas livsberättelser en viktig roll. Inledningsvis bekantade vi oss med varandra genom att berätta om våra liv och om var och hur vi sett glimtar av Gud på vägen. Våra egna erfarenheter blev också utgångspunkt för olika teman som vi ville fördjupa.
Jag minns inte om vi använde oss av berättelsen ”Fotspår i sanden”, men det är ju ett slags livsberättelse. Känner du igen dig i berättelsen?
– Ja, jag känner igen reaktionen. Besvikelsen och övergivenhetskänslan i svåra situationer. Men jag tänker att i de situationerna är det snarare jag som överger Gud än tvärtom. Jag blir så upptagen med mitt problem, så inåtvänd, att jag inte ser det stöd som finns för mig. Egentligen är det nog så också i medgången. När man surfar på vågen är man också så upptagen att Gud liksom dränks av allt det andra. Men ändå verkar du räkna in Gud som en ganska självklar del i ditt liv?
– Det är väl erfarenheter jag hittills gjort i livet. Erfarenheter av att när jag ”släpper sargen”, när jag lyfter blicken lite från mig själv så finns ju Gud där med sin omsorg. Vad händer då?
4
20am3215_intervju_22498.indd 4
– Jag får ork att lösa problem, kraft och ”skinn på näsan”. Jag upptäcker något i det och dem som finns omkring mig som plötsligt förklarar saker. Ibland gör Gud mig full i skratt, när jag plötsligt inser ”ja, men visst…”. Den som inte tror skulle kunna resonera på motsvarande sätt utan att blanda in Gud. Säga att det som ger kraft och inspiration till exemplet är familj och vänner?
– Det räknar jag förstås också med, men jag ser Gud bortom det. Gud omfamnar allt det. Om du inte räknade med Gud, vad skulle bli skillnaden?
– Det skulle bli meningslöst. Jag behöver någon eller något som tänkt ut och vill att jag och världen ska finnas. Tanken på Gud ersätter för mig slumpen. Tanken på Gud ersätter däremot inte allmänt accepterad vetenskap till exempel evolutionen. Jag tänker att Gud har startat och satt igång skapelsen sen rullar evolutionen på. Tanken på Gud ger mening. Ger ett svar på varför. Det finns inte så många sammanhang vi öppenhjärtigt och ärligt samtalar om våra liv. Berätta lite mer gruppen vi tillsammans deltog i.
– Det var en liten tight grupp. Jag såg fram emot träffarna. Det gav så mycket att lyssna på andra. ”Okej kan man tänka så, spännande!” ”Oj, känner du samma!”
Vad betydde det att vi lyssnade till din berättelse? Hur kändes det att berätta?
– Vi sa när gruppen började mötas att vi skulle tillåta oss att ”provtänka”. Det var spännande att provtänka i reflektionen kring sitt eget liv. Och det bästa var att få respons från er andra. Vi var ganska olika. Särskilt en person, på många sätt rätt olik mig och med
annorlunda livserfarenheter än jag, gav mig mycket i samtalet. – Jag tror att just det att vi inte kände varandra innan, tillsammans med formatet – en liten grupp som ses över rätt lång tid, gav något särskilt. Vi fick förtroende för varandra. Vi kom varandra nära. Berättelserna i katekumenatet berörde också det vi tror på och inte tror på. Det pratar vi inte så ofta om. Varför är det så, tror du?
– Jag pratar ganska mycket om tro med människor, men det beror säkert på att de vet att jag pluggar teologi och ska bli präst. Annars tror jag att människor tycker att frågor om tro är något privat. Eller att man faktiskt aldrig provat att tänka om detta.
Tror du att man tänker att just tron är ett område där man inte få provtänka, där man måste vara övertygad?
– Kanske är det så. Att tankar om tro och tvivel finns hos många, men att man inte vill prata om det för att man är rädd att göra bort sig. Att de egna tankarna inte håller. Jag skulle önska att människor unnade sig detta. Oavsett hur deras tro kring existentiella frågor ser ut. Man upptäcker en hel del då. Det är dags att runda av vårt samtal. Är det något mer som du vill skicka med till den som läser om vårt samtal?
– Det skulle vara Psaltaren 23, från Bibeln. Just utifrån att unna sig tro: ”Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro.” Tron och närheten till Gud fyller mig med energi, lust, kraft.
CARINA ÖJERMO
April 2020
2020-03-20 11:48:13
