Gloria April 2020

april 2019

Mysteriet med den namnlösa graven Påskens dramaturgi är som en Hollywoodfilm

Tema: Berättelser Jag berättar — alltså finns jag.

Det är när vi delar våra berättel­ ser som vi blir människor. Genom dem skapar vi vår historia, framtid och gemenskap — de hjälper oss att förhålla oss till det som varit, det som är och det som ska bli.

Liljan som ger hopp i påsk

Johan Fournér Winghamre:

”Ger mycket att lyssna på andra”

ODR SAMHÄLLSINFORMATION

20am3215_omslag_22120.indd 1

2020-03-20 11:48:11

Ledare & innehåll

FOTO: MARIA ÖSTLIN

Hopp, liv och nya möjligheter VÅREN VECKLAS ut som en knopp. Vi gläds

hur uppståndelsens kraft påverkat deras egna över vårens framsteg inte bara för att det blir liv. Hur nya möjligheter visade sig när det såg varmare och dagarna blir längre, men ockhopplöst ut, hur vändningen kom när det så därför att våren förkunnar hopp. var som svårast, hur ljuset övervann Hopp om liv, glädje över att det mörkret. Det skedde då, och det som sett ut att vara dött åter sker nu. grönskar, knoppas, blommar.

Varje söndag är en påskLiv och död. Det är två dag. Snart efter Jesus dött ofrånkomliga verkligheter och uppstått började de som och erfarenheter för oss följt honom samlas en gång människor. Födelsens och i veckan för att fira uppståndödens faktum delar vi med delsens dag. Sjudagarsrytmen varandra. Påskens berättelser var given men fick ett tillägg. handlar om död och liv. Om Erfarenheterna av påsken och vägen till lidandet och döden, om uppståndelsens kraft var och är FOTO: GETTY det djupa mörkrets tystnad, om vägen grundläggande för tron och kyrkans liv, ut ur dödens grepp. Påsken är centrum i kyrså viktiga att de firas varje söndag. kans liv. Den handlar om hopp, om liv och nya GLORIA DELAS ut av Strängnäs domkyrkofmöjligheter. Om ljusets seger över mörkret. örsamling med Aspö till alla hushåll i församOm Livets seger över döden. Om befrielse. lingen. Jag hoppas att du i detta nummer ska BERÄTTELSEN OM vad som hände vid korset hitta något som är dig till glädje och nytta. Jag och berättelsen om den tomma graven har önskar dig en välsignad vår och en Glad Påsk förts vidare människor emellan i tvåtusen år. när den kommer.

Det är en berättelse som handlar om Jesus CHRISTOFER LUNDGREN och Guds skapande kraft. Men det är också DOMPROST en berättelse som handlar om dig och mig. Vi har alla våra egna erfarenheter av lidande, av död. Men många har också erfarenheter av

”Liv och död. Det är två ofrånkomliga verkligheter och erfarenheter för oss människor. Födelsens och dödens faktum delar vi med varandra.”

14

Innehåll

4 Intervju: Johan Fournér Winghamre 6 Den namnlösa graven 8 Betraktelse 10 Tema: Berättelser 14 Porträtt: Jon Henrik Fjällgren 18 Påskens drama — som en Hollywoodfilm 20 Ny syn på arbete 22 Arnolds äventyr 26 Spa för kropp och själ 28 Pernilla August 30 Ikoniska djur

30 N VA

ENMÄRK

E

T

S

EN DEL AV

Trycksak 5041 0004

Ges ut av Strängnäs Domkyrkoförsamling med Aspö Telefon: 0152-245 00 Post- och besöksadress: Biskopsgränd 2, 645 30 Strängnäs

2

20am3215_ledare_mm_22493.indd 2

E-post: strangnas.domkyrkoforsamling @svenskakyrkan.se Webbplats: svenskakyrkan.se/strangnas Omslagsbild: Ulf Tjärnström

Redaktör och ansvarig utgivare: Sara Grant, sara.grant@verbum.se Produktion: Verbum AB Tryck: Stibo Complete 2020

April 2020

2020-03-20 11:48:16

Aktuellt i Strängnäs

Vandring mellan liv och död Varje år bjuds alla förskole- och skolbarn in till domkyrkan på en upplevelsevandring. Vandringarnas tema är olika för varje årskurs. De handlar bland annat om vad man gör i kyrkan, om livet och döden och om medeltiden. I årskurs två bjuds barnen in till påskvandring, här berättar pedagog Sabina Mathiasson om hur en sådan går till.

DEN STORA plåtporten till domkyrkan öppnas med ett gnissel. Utanför står en förväntansfull klass som går i årskurs 2. De ska gå på påskvandring i kyrkan.

Så stängs dörren efter barnen och de får hänga av sig sina ytterkläder i vapenhuset.

Vi är två personer som tar emot barnen och de får börja med att ställa upp sig i en halvcirkel.

Genom berättande, läsning av bibeltexter

och olika sinnesintryck får barnen så följa med i dramat. Tillsammans tar vi oss till olika platser runt om i kyrkan. De är iordningställda till olika scener i påskberättelsen, från palmsöndag till påskdag.

Men vi är inte ensamma. Vi får på vandringen slå följe med Jesus och hans lärjungar.

Vi möter även Maria och andra kvinnor. Vi får se vakterna i aktion och går med Josef från Arimatia till Jesu grav. Alla personer i berättelsen gestaltas av personal i församlingen och av frivilliga, iklädda tidstypiska kläder.

Vandringen avslutas vid den tomma graven. Vi upplever lärjungarnas och kvinnornas glädje över att Jesus uppstått och lever.

Tillsammans fyller vi kyrkan med ett rungande ”GLAD PÅSK” så att det ekar mellan valven.

Glada och uppspelta tar barnen sig tillbaka till vapenhuset där ytterkläderna hänger.

Det är dags att säga hej då och tack för idag och bege sig tillbaka till skolan.

SABINA MATHIASSON

Det är spännande att följa med till övre salen där Jesus och hans lärjungar ska fira påskmåltid tillsammans.

Graven är tom!

Tre röster om berättelser 1. Vilken berättelse har betytt mycket för dig i ditt liv och varför?

2. Vilken berättelse/bok skulle du vilja tipsa våra läsare om just nu?

JENNY SJÖGREEN, biträdande kyrkoherde: 1. – Jag älskar berättandet som form, vare sig det är bok, film eller teater. Många av berättelserna i Bibeln är viktiga för mig. Till exempel berättelsen om profeten Jona som ifrågasätter det uppdrag han får av Gud att gå till staden Nineve för han tänker att de ändå inte kommer lyssna på Gud. Jona sticker i stället åt rakt motsatt håll. Men det går inte bra. Tillslut går han till Nineve och människorna ”där borta” lyssnar faktiskt och ångrade allt dumt de gjort!

Då blir Jona sur… Tänk vad ofta jag tänker att jag vet bäst! Och så när jag blir motbevisad så är det ju med blandade känslor. Men Gud är med.

Varje dag. Puttar på oss att se nya saker. Utmanar oss att gå dit det inte är så bekvämt. Att säga ifrån men också att välkomna. Det är fint.

2. – Mitt bästa boktips är När Pappa visade Mej Världsalltet av Ulf Stark. Det är en barnbok som passar alla åldrar! Den handlar om att se det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Livets mysterium helt enkelt.

April 2020

20am3215_ledare_mm_22493.indd 3

MAGNUS ANDERSSON, församlingspedagog: 1. – Den berättelse som följt mig och fastnat är Mark 9:42 – kvarnsten och havets djup, det sägs att det är ett av få ställen i evangelierna där Jesus blir riktigt arg och mer eller mindre hotar att döda en annan människa. Genom att fästa en kvarnsten runt halsen och sänkas i havets djup.

När Hen utsätter en av dessa minsta som inte kan försvara sig. I mitt arbete som pedagog är det viktigaste att skap en trygg miljö för de barn och ungdomar (och alla andra) som kommer till vår verksamhet med alla sina frågor om livet och allt de bär på. Hur kan jag som medarbetare i vår kyrka stå upp för dessa ”utsatta” och se till att de alltid känner sig trygga, välkomna och uppskattade för de dom verkligen är i vår kyrka?

2. – Jag vill tipsa om filmen Min pappa Marianne som är den film jag såg senast.

Som samhället ser ut i dag med all rädsla för det okända och obekväma så gav filmen så mycket kärlek. Den visar på ett samhälle när det är som bäst med öppenhet och respekt för mänskligt liv. Medmänsklighet och människovärde är något som i dagens samhälle känns allt mer hotat. I scenen vid korvkiosken fick allt detta ”onda” svar på tal. Livet kärleken är en fantastik kraft precis som ljuset, där mörker finns, tänd ljus…

CATHARINA FRÖJD, kommunikatör.

1. – När jag var fyra–fem år visade min pappa mig Ingmar Bergmans filmatisering av Mozarts opera Trollflöjten. Jag blev som förtrollad av berättelsen, om prinsar och prinsessor, om det goda och det onda. Och vilken musik! Än i dag är det min favoritopera och jag kan lyssna och titta hur mycket som helst utan att tröttna.

2. – Jag vill tipsa om boken Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Den handlar om författarens egen uppväxt i en sträng patriarkalisk och sektlik miljö där utbildningsväsendet ses som konspiratoriskt och farligt och hennes väg till att upptäcka sig själv och världen utanför familjen. En stark berättelse om en stark kvinna.

Mer boktips

Vi vill också tipsa om boken Jag färdas mellan nu och då – texter om livet i Strängnäs kommun. En antologi med texter skrivna av människor som lever i eller som har växt upp i kommunen. Här finns noveller, berättelser och dikter om livet i stort och smått.

3

2020-03-20 11:48:17

Porträttet

Johan om sin livsberättelse:

”Tanken på Gud ersätter slumpen Johan Fournér Winghamre pratar gärna om tro med andra människor, något som inte alltid är helt lätt. I en liten samtalsgrupp fick han möjlighet att pröva både sina egna tankar om sin livsberättelse — och andras.

JAG MÖTER Johan Fournér Winghamre för

att samtala om berättelser, och inte om vilka berättelser som helst utan om våra livs berättelser. Låter det pretentiöst? Ja, vi får väl se.

Tror nog att vi kan balansera det hela. Det brukar vara både intressant och kul att prata med Johan.

Vi lärde känna varandra i en grupp som möttes varannan vecka under några månader för att samtala om livet och tron. I katekumenatet, som den här samtalsmodellen kallas, spelar deltagarnas livsberättelser en viktig roll. Inledningsvis bekantade vi oss med varandra genom att berätta om våra liv och om var och hur vi sett glimtar av Gud på vägen.

Våra egna erfarenheter blev också utgångspunkt för olika teman som vi ville fördjupa.

Jag minns inte om vi använde oss av berättelsen ”Fotspår i sanden”, men det är ju ett slags livsberättelse. Känner du igen dig i berättelsen?

– Ja, jag känner igen reaktionen. Besvikelsen och övergivenhetskänslan i svåra situationer. Men jag tänker att i de situationerna är det snarare jag som överger Gud än tvärtom. Jag blir så upptagen med mitt problem, så inåtvänd, att jag inte ser det stöd som finns för mig. Egentligen är det nog så också i medgången. När man surfar på vågen är man också så upptagen att Gud liksom dränks av allt det andra.

Men ändå verkar du räkna in Gud som en ganska självklar del i ditt liv?

– Det är väl erfarenheter jag hittills gjort i livet. Erfarenheter av att när jag ”släpper sargen”, när jag lyfter blicken lite från mig själv så finns ju Gud där med sin omsorg.

Vad händer då?

4

20am3215_intervju_22498.indd 4

– Jag får ork att lösa problem, kraft och ”skinn på näsan”. Jag upptäcker något i det och dem som finns omkring mig som plötsligt förklarar saker. Ibland gör Gud mig full i skratt, när jag plötsligt inser ”ja, men visst…”.

Den som inte tror skulle kunna resonera på motsvarande sätt utan att blanda in Gud. Säga att det som ger kraft och inspiration till exemplet är familj och vänner?

– Det räknar jag förstås också med, men jag ser Gud bortom det. Gud omfamnar allt det.

Om du inte räknade med Gud, vad skulle bli skillnaden?

– Det skulle bli meningslöst. Jag behöver någon eller något som tänkt ut och vill att jag och världen ska finnas. Tanken på Gud ersätter för mig slumpen. Tanken på Gud ersätter däremot inte allmänt accepterad vetenskap till exempel evolutionen. Jag tänker att Gud har startat och satt igång skapelsen sen rullar evolutionen på. Tanken på Gud ger mening.

Ger ett svar på varför.

Det finns inte så många sammanhang vi öppenhjärtigt och ärligt samtalar om våra liv. Berätta lite mer gruppen vi tillsammans deltog i.

– Det var en liten tight grupp. Jag såg fram emot träffarna. Det gav så mycket att lyssna på andra. ”Okej kan man tänka så, spännande!” ”Oj, känner du samma!”

Vad betydde det att vi lyssnade till din berättelse? Hur kändes det att berätta?

– Vi sa när gruppen började mötas att vi skulle tillåta oss att ”provtänka”. Det var spännande att provtänka i reflektionen kring sitt eget liv. Och det bästa var att få respons från er andra. Vi var ganska olika. Särskilt en person, på många sätt rätt olik mig och med

annorlunda livserfarenheter än jag, gav mig mycket i samtalet.

– Jag tror att just det att vi inte kände varandra innan, tillsammans med formatet – en liten grupp som ses över rätt lång tid, gav något särskilt. Vi fick förtroende för varandra. Vi kom varandra nära.

Berättelserna i katekumenatet berörde också det vi tror på och inte tror på. Det pratar vi inte så ofta om. Varför är det så, tror du?

– Jag pratar ganska mycket om tro med människor, men det beror säkert på att de vet att jag pluggar teologi och ska bli präst.

Annars tror jag att människor tycker att frågor om tro är något privat. Eller att man faktiskt aldrig provat att tänka om detta.

Tror du att man tänker att just tron är ett område där man inte få provtänka, där man måste vara övertygad?

– Kanske är det så. Att tankar om tro och tvivel finns hos många, men att man inte vill prata om det för att man är rädd att göra bort sig. Att de egna tankarna inte håller. Jag skulle önska att människor unnade sig detta. Oavsett hur deras tro kring existentiella frågor ser ut. Man upptäcker en hel del då.

Det är dags att runda av vårt samtal. Är det något mer som du vill skicka med till den som läser om vårt samtal?

– Det skulle vara Psaltaren 23, från Bibeln.

Just utifrån att unna sig tro: ”Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro.” Tron och närheten till Gud fyller mig med energi, lust, kraft.

CARINA ÖJERMO

April 2020

2020-03-20 11:48:13

Johan Fournér Winghamre Ålder: 40 år.

Familj: Gift sedan i somras.

Sysselsättning: Verksamhetschef för servicefunktioner i Eskilstuna pastorat. Läser också teologi för att bli präst i Strängnäs stift.

Fritidsintressen (i den mån det finns någon fritid när en både arbetar och studerar): Läser gärna skönlitteratur och löptränar i skogen.

Favoritberättelse: Det får bli något av Selma Lagerlöf, Kejsaren av Portugallien.

Gud är en självklar del i Johans liv. När han ”släpper sargen” och lyfter blicken lite från sig själv så finns Gud där med sin omsorg.

FOTO: CATHARINA FRÖJD

Fotspår i sanden En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och

Mars 2020

20am3215_intervju_22498.indd 5

han frågade Gud om detta. ”Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: ”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig.

FÖRFATTAREN OKÄND

5

2020-03-20 11:48:16

Kyrkogårdshistoria

Samhällsbyggare i namnlös grav Att vandra runt på en kyrkogård känns rofyllt och gravstenarnas namn kan väcka många minnen.

Strängnäs gamla kyrkogård vid Nabbviken, som invigdes 1861, är en sådan plats.

på den tomt där Strängnäs hospital låg från 1300-talet till 1771 då hospitalets 15 personer förflyttades till Nyköping. År 1782 köptes gården på auktion av skalden Karl August Nicanders far kollegan Jonas Nicander. Efter flera ägare av gården köptes den 1835 av överstelöjtnant Gustaf Johan Silfversparre och kallades sedan dess för Silfversparreska gården.

Den låg i hörnet av Järnvägsgatan och Hospitalsgatan, då som nu det bästa affärsläget i staden.

Huset finns kvar, ombyggt på 1960-talet då tinnar och torn på huset försvann. Det hör till saken att den första diakonissan i församlingshemmet blev Cecilia Silfversparre som var ett barnbarn till den tidigare ägaren av den gamla gården.

Gravstenen utan namn har fått sin förklaring.

Kyrkogårdarna är viktiga kulturbärare där man genom århundraden kan följa gravskick av tidens mode i utformning av gravstenarna, där höga och låga stenar blandas minnande om en stadsbild FOTO: MARGARETA BERGQVIST med höga och låga hus som träbron över vattnet är ett fint inslag. Vattnet skapar en viss stämning. Vår under bron rinner dels från Långberget men tids strängare regler är tyvärr sannolikt även från Silveruddskällan som låg mera uniforma vad gäller graungefär där korset står på den södra delen av varnas höjd och utseende. kyrkogården.

På våra tre kyrkogårdar Den delen av kyrkogården som kallas vilar stadens minne. Där ligINVIGNINGEN AV församlingsKlockartäppan nedanför gravkapellet, invigger de som på ett eller annat huset ägde rum den 21 sepdes av domprosten Elis Malmeström 1943. sätt varit med och format vårt tember 1907 av biskop Ullman.

Silveruddskällan finns utsatt med ett litet samhälle. Inte alla stenar på den Båda makarna Lybecker kom snapsglas som är tecknet för mineral och hälgamla kyrkogården bär namn.

Friherre Axel Lybecker. att medverka i missionsarbetet sokälla på den geologiska kartan över SträngBeroende på väder, sol och för pojkar och flickor som starnäs uppmätt mellan åren 1859–1862. skugga kan det vara svårt att läsa tade i det nya huset och som för pojkarnas I en notering i Strengnäs Tidning från namnen på stenarna, en ficklampa kan vara del bestod i korgflätning, bokbinderi och till1858 står att läsa: ”SILFVERUDDENS HÄLen god hjälp. Vad jag vet är det bara två stenar verkning av fiskredskap.

SOKÄLLA – Hvilken hwarje år ådrager sig som inte har något namn. Varför, det får vi Jag äger en originalbild från 1910 av allt mer uppmärksamhet har under innewaaldrig veta.

Strängnäsfotografen Anders Thunqvist där vi rande brunnstermin besökts af 21 personer, Jag står framför en av dem. Jag har gått in kan se Axel Lybecker som sitter vid ett bord hwilka af dess wälgörande watten sökt återgenom stora grinden vid vattnet och därefter och hjälper en liten pojke med ett slöjdarbewinna förlorad hälsa”. till höger och i kvarteret till vänster närmast te. Inkomsterna vid försäljningen av ungI en skrift om mineralbrunnar från 1770 av gången en bit bort står en stor sten med ett domarnas alster delades mellan kyrkan och Abraham Hülpers läser jag ”Strengnäs eger kors ovanpå. Stenen har inga namn endast en Evangeliska Fosterlandsstiftelsens mission en mineralkälla nedanför Långberget mot inskription ur Johannesevangeliet ”Så älskaoch gick till missionsverksamhet i Afrika, sjön”. Källan var järnhaltig. Att i dag tro på att de Gud världen” och en hand.

Rhodesia. återvinna förlorad hälsa genom att dricka det Många har säkert undrat vems grav det är.

Ingeborg Lybecker avled den 14 september vatten som rinner genom kyrkogården kanHär har Strängnäs släktforskarföreningen 1908 och maken Axel Lybecker den 28 mars ske inte är tillrådligt. gjort en stor insats genom att dokumenteINGE FRITTE BERGQVIST 1929. Ett nytt församlingshem invigdes ra alla gravar. Graven tillhör friherre Axel 2002, Kyrkans hus, vid Biskopsgränd Lybecker och hans hustru Ingeborg född von Ungdomsoch granne med Domprostgården Schwerin. arbete där det tidigare elevhemmet från i församlingsMAKARNA LYBECKER kom till staden 1904 1953 för pojkar vid gymnasiet bygghemmet 1910. från hans födelseförsamling Västra Ed i des om efter ritningar av arkitekterna Kalmar län och köpte det dåvarande huset Birgitta Engellau och Pål Nyström.

Trädgårdsgatan 28. Makarna Lybecker engaI DET här sammanhanget kan det vara på sin gerade sig samtidigt i kyrkans arbete. Axel plats att ge en eloge till kommunens parkLybecker var med i den första kommittén förvaltning som skapat en vacker park och som bildades 1904 och som 1906 inköpte Strängnäs finaste promenad i anslutning till tomten för det nya församlingshuset av kyrkogården och vattnet. Den lilla charmiga Strängnäs stad. Församlingshemmet byggdes 6

20am3215_gravsten_22500.indd 6

FOTO: ANDERS THU NQV

IST

April 2020

2020-03-20 11:48:08

Korsord ONÄMNBAR DONERA SVÅRTUGGAT

ÄGNAR SIG ÅT BOLLSPORT

B IL D : P IX A B A Y. C O M

GÖRA SLAG I SAKEN

PRYDNADSFJÄDER

INLEDER STILLA VECKAN HASSELBLADARE

GENLJUDA FIRAS 14/9

MATT 26:36 PROGRAM TRÄDGÅRD DÄR I MOBILJESUS BAD TELEFON

VÄDJA

BEFÄL TILL SJÖSS MIRO KLIBBIG DRYCKES- REMSA KÄRL LISTA UT

SES MED RÅTTA TA ETT PROV AV GLAS I SAGAN

HAMNA VID SIDAN AV

EVA STRÖM HANEN KALLAS FÖR DRAKE

KÖRA OMKULL

DISKHO

VERSMÅTT SPETSIGT FÖREMÅL

GULDFORMAT

PRONOMEN

EN BÖRJAN MITT I HAND

DROG IVÄG

VID SEINE VÄLBÄRGAD

HAR KOTTAR KOMPONENT I ORGANISM

STÅR BAKOM HÖRNET

STÅR INSTÄLLSAM PÅ

MITELLA

EN SORTS FÅGEL HAR TIDEN FÖR SIG LURA

VÄSSAD ANNAT ORD FÖR FINRUM I VAPENHUSET I AS PÖ KYRKA

BJÖRNRAM

VÄGER TUNGT

OORDNAD MED HJÄLP AV

TÄCKT AV

UTANDNING

GÖRA SUCCÉ

SJÄTTE TONEN

SLANG FÖR DÅLIGT

STRANDSÄTTA SES MED SE TAR PÅLITLIG

SPÖKDJUR KALLT VATTEN HÅLLA OM

BÄR PRÄSTEN PÅ PÅSKNATTSMÄSSAN

FÖRMODAR TAR GUNKE VÅGHALS

RÖR SIG PLANLÖST PASSÉ

LÄGGA PÅ EN REM SAMARIU M

SLASK YTMÅTT

HÅLLER GÅNGART KANSKE HUND

EXPLOSIVT ÄMNE

FINNS

HA TILLSAMMANS

ETT ELEMENT DOMÄN BEHÄRSKA SPRÅKET

PÅSKAFTON I DOMKYRKAN

INLEDER BÖN

SÄGA IFRÅN

TILLRÄTTAVISAR

SYRE

ÄLSKVÄRD

KORSORDSKONSTRUKTÖR: HANNA FREDHOLM

LOCKBETE

MÅLLÖS

DEL AV ÖGA NÄRINGSVÄTSKA

TAPPA ANDAN

GÅNG PÅ GÅNG

NORPA

BADPLATS

VÄRMEKÄLLA

GRÄVD RÄNNA

SVÅRBEDÖMD

ENHET VID MÄTNING KAN VARA LÖST

HAR PARTIKEL FÅTT BETALT JÄMMER

INGEN PÅ TAKET

BÖRJA VÄXA

Skicka in din lösning senast den 24 april till: Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö, Box 73, 645 21 Strängnäs. Märk kuvertet ”Korsord”.

Bland de rätta svaren lottar vi fram två vinnare som får ett presentset med en bricka, domkyrkans egen te-blandning och choklad samt två vinnare som får te och choklad. Lycka till!

Namn................................................................................................................................................................Telefonnummer..................................................................................................

Adress................................................................................................................................................................................................................................................................................................

Postnummer................................................................................................................................................ Postadress ...........................................................................................................

April 2020

20am3215_korsord_22499.indd 7

7

2020-03-20 11:48:08

Betraktelse uppståndelsen

Vi förkunnar likt kvinnorna Jesu uppståndelse i kritiskt ljus

MEN DET finns fler frågor att fundera över.

Kvinnornas roll som huvudvittnen till uppståndelsen i Jerusalem har förringats av traditionen. Paulus nämner inte några kvinnor som vittnen när han skriver om uppståndelsen i Första Korinthierbrevet, kapitel 15. Däremot lever berättelserna om kvinnorna som de första vittnena kvar i evangelierna. Varför blev det så? I den manligt dominerade värld som Jesus levde i måste det varit avvikande att ta kvinnor som vittnen för en så pass avgörande sak som uppståndelsen. Ändå framhärdar kyrkan med sina berättelser om kvinnor som uppståndelsens primära vittnen, trots Paulus tystnad.

Jesu grav, som alltså uppgavs vara tom, blev aldrig en samlingsplats för Jesustroende efter uppståndelsen. Däremot blev söndagen gudstjänstdag. Vi kan därför dra slutsatsen att något avgörande för de Jesustroende inträffade just på den tredje dagen. Alternativt kan man tänka sig torsdagen som de Jesustroendes dag skulle fått en särställning i den fortsatta traditionen; dagen då Jesus firade sin sista måltid med sina följeslagare. Men det är på söndagar vi kristna samlas till gudstjänst, uppståndelsedagen. Denna avgörande händelse att de första Jesustroende uppfattade att Herren hade uppstått en söndag gjorde att den gemenskapsmåltid han instiftade en torsdag helt sonika flyttades till söndagen.

8

20am3215_kronika_22496.indd 8

FOTO: GETTY

D

öda personer brukar inte uppstå. Grundproblemet med Jesu uppståndelse är förstås att en person som varit fysisk död i flera dygn normalt inte kan börja leva igen. Berättelsen om uppståndelsen, en av den kristna kyrkans absoluta huvudberättelser, är inte riktigt så självklar som vi i förstone kan tro. Det bibliska materialet drar åt lite olika håll och historia och tradition har också påverkat berättelsen.

Om man väljer att studera Jesu uppståndelse som en historisk händelse som ska undersökas med vetenskapligt accepterade historiska metoder. Ja, då är det omöjligt att tänka sig att Jesus av Nasaret efter sin avrättning genom korsfästelse skulle kunnat uppstå.

Till detta grundproblem att döda inte brukar uppstå kommer flera andra problem. Låt mig ge några exempel.

Vad som hände med Jesu kropp i samband med avrättningen genom korsfästning borde rimligen vara detsamma som hände med andra avrättades kroppar. Antingen fick kroppar hänga kvar på korset efter att döden inträffat så pass länge att asätande fåglar och andra djur helt enkelt konsumerade de döda. Eller också togs kropparna ner och kastades i en massgrav. Där gick den rimligen inte att identifiera efter bara några dagars förmultning i den vårvärme i vilken Jesus avrättades.

En annan fråga är om uppståndelsen var rent kroppslig, att Jesu döda kropp verkligen började leva igen, eller om Jesu följeslagare fick visioner av Jesus som levande igen? Det finns berättelser om Jesu uppståndelse både från Jerusalem och Galiléen. I Jerusalem handlar berättelserna om den tomma graven. I Galiléen om visioner. Ska vi förlita oss på berättelserna från Jerusalem som handlar om att Jesus visar sig kroppsligt och där man kan visa den tomma graven. Eller ska vi förlita oss på berättelserna från Galiléen som handlar om att Jesus visar sig genom visioner?

Paulus intar en hållning till uppståndelsen som framför allt visionär och därför icke-kroppslig som kyrkans huvudlinje senare kom att avvisa. Och Paulus är den förste som skrivit om uppståndelsen och vars skrifter vi har kvar. Evangelierna tillkom senare än Paulus skrev sina brev. Efterhand kom kyrkan att hävda Jesu kroppsliga uppståndelse för att avgränsa sig mot det vi brukar kalla gnosticismen. En död kropp kom till liv. En grav var tom. Han var inte där. Paulus däremot skriver om visionära, extatiska och andliga upplevelser. Båda synsätten har levat vidare i kyrkan.

Paulus skriver att den uppståndne Jesus visar sig för ”mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle” (Första Korinthierbrevet, kapitel 6, vers 6). Man kan tänka sig att det är en variant på Lukas berättelse i Apostlagärningarna, kapitel 2, om den första pingsten.

Alltså människor samlade till gudstjänst erfar en extatisk upplevelse av att Jesus är uppstånden och lever bland dem. I Svenska kyrkan är vi sällan extatiska i våra gudstjänstupplevelser. Men i många kyrkor tillhör det vanligheterna. Syriska och koptiska kristna av olika slag dansar och sjunger öppna för Guds närvaro.

JAG TROR att vi måste söka ursprunget till kyrkans budskap om Jesu

uppståndelse vid två händelser. Den första är kvinnornas vittnesbörd om den tomma graven och mötet med Herren. Det andra är denna starka gudstjänstupplevelse då Jesustroende i extas upplevde Jesu närvaro som levande i deras mitt.

Kyrkans tro på Jesus som uppstånden från de döda handlar inte i första hand om att vi håller något otroligt för sant. Döda personer brukar inte uppstå. Men vi har starka vittnesbörd från kvinnorna som fann graven tom och mötte Herren. Och när vi firar gudstjänster upplever vi Jesu närvaro i vår mitt. Påskens midnattsmässa är brännpunkten för vår tro på Jesu uppståndelse. Vi förkunnar likt kvinnorna den tomma graven och vi upplever gudstjänstens gemenskap med den uppståndne.

Då är det påsk på jorden.

MICHAEL ÖJERMO kyrkoherde i Täby

April 2020

2020-03-20 11:48:08

Pärlor för reflektion och eftertanke Den kallas ibland för livbojen. För liksom en livboj finns Frälsarkransen till hands när du behöver den.

Den påminner om att det finns en mening.

Hela du får ta plats, hela du behövs, hela du ryms.

Frälsarkransen tillåter och omfamnar. Du hör till.

Frälsarkransen är ett modernt radband och armband, med 18 pärlor i olika färger och av olika betydelser.

Den har under 25 års tid hjälpt otaliga människor till fördjupad bön och en innerligare Gudskontakt.

1.

2.

1. Gudspärlan påminner om att det finns någon som alltid är med oss.

3.

2. Tystnadspärlorna finns där för stillhet och lugn.

3. Jagpärlan riktar tanken inåt, till den vi är när yttre roller skalas bort.

10.

4.

4. Doppärlan manar oss att våga börja om på nytt. Det är aldrig försent.

5. Ökenpärlan symboliserar motgångar. De är okej och kan besegras.

9.

6. Bekymmerslöshetspärlan är livets rastplats. Här finns inga krav.

7. Kärlekspärlorna finns för de människor vi älskar och de som älskar oss.

5.

8. Hemlighetspärlorna rymmer det vi döljer och den gröna även medmänsklighet.

9. Nattens pärla står för mörker. För att uppleva dagen måste man utstå natten.

8.

10. Uppståndelsepärlan flödar av ljus och liv. Den är hoppet som övervinner oro och rädsla.

6.

Frälsarkransen av glas tillverkas Tara Projects i New Delhi, i Indien, och uppfyller bestämmelserna för Fair Trade. Varje pärla görs för hand.

7.

Fråga efter Frälsarkransen i din kyrka.

FK_230x300.indd 1 20am321_annons_21580.indd 9

2020-03-16 15:00 2020-03-20 10:15:48

Jag alltsü berättar finns jag 10

20am321_tema_berettelser_21581.indd 10

April 2020

2020-03-20 10:16:01

TEMA BERÄTTELSER Genom att berätta gör vi oss sårbara. När vi för en stund lämnar tryggheten och låter berättelsen skava och prövas utvecklas vi. Berättandet gör oss till människor.

i mötet, i direkt samspel med en annan människa, som berättelsen gör avtryck.

– Först när jag börjar berätta gör jag anspråk på min historia, men också den möjliga framtiden. Jag osäkrar berättelsen. Den landar hos en annan människa, vi smakar på orden och kan utmanas med frågor som skapar en osäkerhet. När jag berättar blir en utveckling möjlig, säger Ulrika Tajthy.

Hon är logoped och kursföreståndare för afasilinjen på Sundsgårdens folkhögskola utanför Helsingborg. Där möter hon dagligen människor som har svårigheter med språket. En av hennes uppgifter är att hjälpa dem uttrycka sina egna berättelser. Att berätta stärker jaget.

AV MATS KARLSSON ILLUSTRATION: ROBERT HILMERSSON ”NARRATIV” SÄGER forskarna. ”Stories” heter det på sociala medier, ”storytelling” i reklamen. I en värld med överväldigande mängder information blir berättelser allt viktigare. Ju mer vi stressas av det oavbrutna flödet av fragmentiserade budskap, desto mer behöver vi sitta ned och lyssna på någon som berättar.

Och låta någon höra mig.

Alla har vi berättelser, även om de kan se väldigt olika ut och framföras på många olika sätt: med eller utan ord, i tal eller i skrift, som musik, dans, teater eller film. Men det är framför allt

April 2020

20am321_tema_berettelser_21581.indd 11

EN MÄNNISKAS berättelse rymmer inte bara historien, utan också den möjliga framtiden. Men att bära den själv inom sig är inte nog, förklarar Ulrika Tajthy.

– Det är jätteviktigt att både berätta och ta del av andras berättelser! En berättelse som inte berättas är statisk, och den som inte tar del av andras berättelser kan inte utvecklas. Då sker något även i mig. Om jag lyssnar ordentligt tar jag emot den och låter den bli en del av min egen berättelse.

Hon talar om ”ubuntu”, ett uttryck som blev känt genom fredspristagaren Desmond Tutus kamp mot apartheid i Sydafrika. Innebörden är ungefär ”främmandevänlig”, att man är nyfiken och vänligt inställd även mot dem man inte förstår. Det skapar möjlighet att utvecklas.

Tutu ville inte ställa apartheidregimen inför rätta utan samarbeta för framtiden. ”Jag är för att du är för att vi är”, var hans måtto.

Ulrika Tajthy har jobbat länge med personer med afasi, som behöver hjälp att uttrycka sina berättelser. Hon har lärt sig samspela med människor som bättre läser av andra bortom orden än de flesta av oss, som märker nyanser som vi andra inte lägger märke till. Det triggar vår lyhördhet.

– Jag kunde inte gå in i rummet utan att vara närvarande och autentisk, det märkte de direkt. Jag fick gå ut och samla mig, sen gå in igen. Skorrar det illa, att det yttre och det inre inte stämmer överens – som en ostämd gitarr – kalibreras vi av människor som de här. De sätter oss på prov, säger hon.

– Vi bär alla på en sårbarhet i olika grad, men jag som har språket är aldrig lika utsatt som de här i klassen. Om jag kan ta in vidden av det kan jag växa som människa. Att möta sårbarhet kräver mina resurser.

FORTS.

11

2020-03-20 10:16:03

Tema Berättelser

Antropologen Don Kullick vid Uppsala universitet, som länge forskat om utsatta människor i olika miljöer, anser att vi inte ska se utsatthet som en brist och kostnad för samhället, utan en resurs som lär oss bli bättre. De ställer krav på att människor runtikring engagerar sig och tar ansvar, i verkliga möten.

Greta Thunberg ­utanför Sveriges riksdag.

FOTO: MIKAEL M JOHANSSON

LIKA SVÅRT som att sakna språket kan vara att sakna en historia att berätta. Inga i en Stockholmsförort växte upp med en tystnad kring sig, som det tog henne många år av terapi att förstå och acceptera.

– Jag insåg att jag inte hade någon sammanhängande historia, som andra. Kompisar berättade om somrar på landet, om ställen de besökt och saker de gjort. Jag insåg att min historia mest bestod av anekdoter och luckor. Jag kunde ibland se en vägskylt till någon plats som kändes bekant, men jag visste inte vad vi gjort där. Mamma sade aldrig ”Kommer du ihåg när vi var där?

Då hände det och det”, säger Inga.

Det som fastnade i minnet var ofta incidenter, händelser där hon gjort illa sig, blivit rädd eller ledsen. Men hon vågade aldrig bli arg, vara till besvär, utan kände skuld för att hon var lat och slarvig.

– Jag trodde att jag var ett dåligt barn. Men när jag var i 20-årsåldern sade min bästa vän: ”Så får man inte göra mot ett barn”. Jag började fatta att det inte var mig det var fel på, utan att min mamma var konstig.

”En berättelse behöver inte vara någon solskenshistoria, något att visa upp på sociala medier. Det som skaver kan också vara det som utvecklar.”

Kring Inga fanns även en självupptagen mormor och en snäll moster, medan pappa tidigt försvann ur sikte, utan att mamma förklarade varför. Morfar lämnade också mormor. Som tur var hade mamma en pojkvän som förstod Inga. Genom att i vuxen ålder fråga honom, mostern och andra i omgivningen kunde hon börja rekonstruera sin historia.

Förutom att få detaljer kring luckor kunde Inga också börja förstå vilka människor mamma, moster, mormor och hon själv var.

– Alla var oerhört kapabla människor, mormor var en problemlösare av rang. Mamma var estetisk och duktig praktiskt, hon kunde förklara komplicerade saker. Hon och morfar sporrade mig att läsa – när jag var elva gav han mig Eddan – de väckte min kunskapstörst, gav mig viljan att veta, ifrågasättandet.

Samtidigt var det stopp när det gäller känslor och berättande – troligen fanns någon diagnos i botten, gissar Inga. Men läsandet av andras berättelser har gett henne styrka genom åren. Författare som skrivit de episka berättelserna: Margaret Atwood, Donna French, Selma Lagerlöf, ­Göran Tunström, Robertson Davis.

Tegelstenar som Carl Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia hade allt det som hon saknade – gedigna sammanhållna berättelser där trådar knöts ihop i slutet och ... är berättelser som allt får sin förklaring. Samma med serierna ­format mänskligheten. på tv och senare nätet.

Världens myter skiljer – Jag älskar Tunströms Juloratoriet, där sig inte mycket åt. väldigt mycket förklaras, och han beskriver vad människor känner och varför.

Ingas berättelse har blivit hennes egen rekon-

SAGOR

12

20am321_tema_berettelser_21581.indd 12

struktion, analys och förklaringen till varför mamma, moster och mormor blev som de blev. I dag är hon tillfreds med det.

DET ÄR när vi delar våra berättelser som vi blir människor.

Genom dem skapar vi vår historia, framtid och gemenskap – de hjälper oss att förhålla oss till det som varit, det som är och det som ska bli. Hade vi bara varit här och nu skulle vi inte haft några berättelser.

En berättelse behöver inte vara någon solskenshistoria, något att visa upp på sociala medier. Det som skaver kan också vara det som utvecklar. Just det bär de uråldriga arketypiska berättelserna med sig, draman som får sin upplösning på gott och ont. De destillerar våra känslor, är symboler för trygghet, hot, skönhet.

I trygghetszonen där allt går på automatik är det svårt att utvecklas, resonerar Ulrika Tajthy.

– Men hamnar man i det väldigt obekanta får man panik.

I utvecklingszonen finns både trygghet och lite skav.

Vår tid är utmätt och vi bär alla på en beredskap inför annalkande katastrofer. Som tur är bär vi också på skrattet, som är ett sätt att släppa på garden. Det utlöser en lättnad, befriar oss och vi får slappna av.

I en för många så inrutad och stressad värld är det inte märkligt att efterfrågan på berättelser är så stor, anser Ulrika Tajthy.

Människor som Greta Thunberg och fredspristagaren Malala Yousafzai från Pakistan får ett sådant genomslag för att de är autentiska och bär ett äkta engagemang med etik och moral.

Därför skapar deras berättelser ett hopp.

– Jag tror vi är på väg mot ett samhälle där vi förstår de här sakerna.

April 2020

2020-03-20 10:16:04

Berättelser om svenska berättare Att memoarer får kröna en författar­gärning är inte ovanligt. Men några av de största berättarna får aldrig tillfälle att berätta sin egen historia. Då är det fint när andra kan göra det åt en. Här är några spännande porträtt och självporträtt av människor som ägnat sitt liv åt att skildra andras öden – påhittade eller verkliga.

Staty av författaren Astrid Lindgren på Stora torget i Vimmerby.

FOTO: MICHAEL ERHARDSSON/MOSTPHOTOS

AV SARA GRANT

Ett jävla solsken

Den besvärliga Elin Wägner

Astrid och jag: 50 års arbetsliv

Den som utmanar sin samtid – och samtidigt är kvinna – kunde dömas hårt för inte så många år sedan. Elin Wägner kämpade för rösträtten, freden, kärleken och miljön, men skrev även några av de största klassikerna i svensk litteratur. Hennes hjärtefrågor är minst lika aktuella idag som för drygt 100 år sedan.

Kerstin Kvint jobbade som chefssekreterare på Rabén & Sjögren förlag och blev Astrid Lindgrens personliga sekreterare när författaren inte riktigt orkade själv längre. En ny bild av den folkkära sagoberätterskan träder fram när Kerstin Kvint berättar om resor, möten och samtal ända fram tills Astrid Lindgren gick bort.

Sladdisen

Mannen i skogen

Jag vill sätta världen i rörelse

Hon har givit oss många böcker för både barn och vuxna, inte minst den älskade serien om invånarna på Saltön, men särskilt mycket om sin egen uppväxt har Viveca Lärn inte berättat. Förrän nu. Här skildras en barndom i en konstnärlig och fritänkade familj där förmågan att berätta en god historia alltid slog högre än att hålla sig till sanningen.

Många har läst Utvandrar-eposet om Karl Oskar och Kristina, men Vilhelm Moberg var mer än författare. Han var opinionsbildare och drama­ tiker, en folkbildare och kulturikon. Och samtidigt mycket kontro­ versiell för sin samtid.

Fatima Bremmer Forum

Ester Blenda Nordström slog igenom när hon wallraffade som piga på en bondgård. Senare levde Sveriges första undersökande reporter med samer i Lappland, med tredjeklasspassagerare till Nordamerika och i Sibiriens kargaste landskap. Hon trotsade alla bilder av hur en kvinna skulle vara i början av 1900-talet, men fick betala ett högt pris.

Viveca Lärn Albert Bonnier Förlag

April 2020

20am321_paheng_berettelser_21589.indd 13

Ulrika Knutson Historiska Media

Jens Liljestrand Albert Bonnier Förlag

Kerstin Kvint Astrid Lindgren Text

Anna-Karin Palm Albert Bonnier Förlag

Belönad med Nobelpriset, och samtidigt sagotant.

Bilden av Selma Lagerlöf är komplex. Hon var engagerad i kvinnokampen och många andra av tidens samhällsfrågor. Här får vi en bild av en sökande, tänkande och älskande kvinna med enorm styrka.

13

2020-03-20 10:16:06

Porträtt Jon Henrik Fjällgren

”Jojken är ett sätt att få ur mig mina känslor” Jon Henrik Fjällgren har alltid gått sin egen väg. Gjort det han själv tror på. Det har kostat på. Men samtidigt har han aldrig haft något annat val.

AV ANNA-MARIA STAWREBERG FOTO: MARIA ÖSTLIN

JON HENRIK Fjällgren höjer volymen på bilstereon samtidigt som han mer eller mindre sladdar fram över grusvägen som slingrar sig över fjället. I baksätet sitter hans bästa vän och arbetskamrat, hunden Ranne, och väntar ivrigt på dagens första arbetspass.

Ur högtalarna strömmar tonerna av Jon Henriks senaste jojk. Högt, klart och innerligt.

Det är som om något inombords sätts i svängning.

Kanske är det själen som berörs. Det är åtminstone så Jon Henrik förklarar känslorna som uppstår. Det är svårt att hålla sig oberörd inför en jojk.

– Jojken står för alla ting. Allt levande. Man kan jojka glädje och man kan jojka sorg. Den finaste gåvan man kan få, det är att någon skriver en jojk till en, säger Jon Henrik.

Då, 2014, när han var 27 och fick juryn i Talang att brista i tårar genom sin Daniels jojk, en hyllningssång till nära vännen Daniel som några år tidigare begått självmord, vann han svenska folkets hjärtan.

– För oss samer betyder jojken allt. Den står för allt levande och är ett sätt för mig att få ur mig mina känslor. Vi samer är nämligen ganska

14

20am321_portrett_jon_henrik_21582.indd 14

”När jag får komma ut i naturen, sitta vid en tjärn och tända en eld blir jag lugn. Då kan jag samla tankarna och få perspektiv på tillvaron.” dåliga på att prata känslor, säger Jon Henrik allvarligt.

HAN SVÄNGER in på en nästan igenvuxen

skogsväg. Framför oss breder hagar ut sig. Hit kommer renarna innan det är dags för vinterbete. Här skiljs de som ska slaktas från de som ska leva vidare ytterligare några år, och här märks de nya kalvarna i öronen med renägarnas unika märkning.

Jon Henrik visar runt. Lagar en del av stängslet som omgärdar platsen. Pekar mot slakteriet nedanför backen som alla renägare i samebyn delar. Visar ut över vidderna och

försöker förklara varför han aldrig kommer att flytta från Härjedalen.

– När jag får komma ut i naturen, sitta vid en tjärn och tända en eld blir jag lugn. Då kan jag samla tankarna och få perspektiv på tillvaron.

Då är det som om jag påminns om vad som är viktigt här i livet.

HAN GER ett allvarligt intryck. Då och då tränger ett hastigt leende fram, men lika snabbt som det kommit försvinner det. Han är en gammal själ i en 33-årig kropp. En person som upplevt mycket, som vågar stanna i de svåra känslorna och som har modet att vara annorlunda.

– Jag lärde känna Maret när jag under en period bodde på SANKS, ett samiskt behandlingshem i Norge för personer som lider av psykisk ohälsa. Maret skrev till mig på Facebook, och efter ett tag bestämde vi oss för att träffas, berättar Jon Henrik.

Han minns första gången han klev in hemma hos familjen Nystad i den nordnorska samebyn där Maret bodde. En bullrig och stor familj där han direkt kände sig välkommen, om än lite omtumlad.

Jon Henrik, som nyligen slagit igenom, hade

April 2020

2020-03-20 10:15:57

Trots framgångar med sin musik tänker Jon Henrik Fjällgren aldrig att flytta från Härjedalen. Närheten till naturen är viktig för honom. Och här kan han leva ut sin samiska identitet.

April 2020

20am321_portrett_jon_henrik_21582.indd 15

15

2020-03-20 10:15:59

Porträtt Jon Henrik Fjällgren

precis diagnosticerats med posttraumatiskt stressyndrom och depression. Han hade avslutat en lång turné omgärdad av stor uppmärksamhet. Haft dagliga ångestattacker, men lyckats genomföra alla sina framträdanden.

Han har i flera intervjuer berättat att han levt under konstant stress sedan barndomen.

Att han varken passat in i skolan eller i samebyn, att han varit annorlunda från den dag han landade i Sverige.

– Men jag är den jag är. Många jag träffar försöker förställa sig. Jag ser ingen poäng i att vara någon annan, även om det har gjort att jag ibland har råkat illa ut och blivit rejält mobbad i skolan.

Jon Henrik är adopterad från Colombia, och när han växte upp hörde han dagligen glåpord som ”neger” eller ”indianen”.

1

SORGEN, RÄDSLAN och ångesten stängde han in inom sig. På fjället bland renarna kunde han koppla av.

– Jag vet inte hur många nätter jag tillbringat på fjället. Att vara renskötare är hårt arbete, men det är värt allt. Ibland tänker jag att jag är mer ren än människa. Deras lugn gör mig lugn. När jag tittar in i deras ögon, hör deras andetag och hör deras klövar mot snön, då Född: Den 26 april 1987. försvinner all stress och Familj: Sambon Maret Nystad, 28 år. all oro, förklarar Jon Gör: Är renskötare och musiker.

Henrik.

Bor: Mittådalens sameby i Härjedalen.

Men inför Maret Drömmer om: Att fortsätta med musiken och vågade han vara sig han var barn. renarna. Jon Henrik planerar även att hålla själv. Under en av deras Visserligen är han föreläsningar mot mobbning. Tillsammans första träffar gick de på född utomlands, med Maret vill Jon Henrik starta eget bio. Där brast allt och Jon i storstaden Cali i inom turistnäringen, där de kan Henrik minns att han grät sig Colombia, men sedan föra det samiska kulturarvet igenom hela filmen. han adopterades av vidare.

– Så om Maret trott att hon mamma Ulla och pappa Jan träffat någon samisk machoman förstod som baby, har han ogärna lämnat hon ganska snart att hon hade fel, säger Jon hemtrakterna.

Henrik med ett snett leende.

– Nej, varför skulle jag det? Här finns allt jag Det blev början på ett långt och kärleksfullt behöver. Här har jag naturen och här har jag förhållande. När vi ses tar Jon Henrik och renarna, säger Jon Henrik.

Maret emot det lilla hus paret lånar av hans föräldrar. Huset, där farmodern tidigare bott, TROTS ATT han slagit igenom stort, ser han sig ligger i Mittådalens sameby i Härjedalen, mitt själv främst som renskötare. emellan en dånande fors och föräldrarnas Hans farfar var renskötare. Pappa Jan likaså. souvenirbutik.

Att Jon Henrik skulle ta över var underförstått, och aldrig något som ens diskuterats. Han började vara med sin pappa och de andra rensköDE HAR satt på kaffe och lagt fram renfärs till lunchen på tining. På köksbordet brinner ett stearinljus. Ranne ligger och sover under köksbordet. Familjens nytillskott, huskyvalpen Arrú, har däremot lite svårare att komma till ro, snor runt och vill leka.

– Arrú var Marets idé. Hon ville prompt ha en hund, förklarar Jon Henrik, och ser inte helt missnöjd ut.

Här i samebyn har Jon Henrik bott sedan

JON HENRIK FJÄLLGREN

tarna redan som mycket liten.

Att enbart satsa på artistkarriären är inget alternativ. Inte heller att vara enbart renägare. Som det är nu får han lite av varje, och Jon Henrik trivs med kontrasterna.

Han säger att han varit andlig så länge han kan minnas, och för honom är jojken ett sätt att uppleva en kontakt med det andliga.

– Förr hade samer trolltrummor, jojk och vissa andliga ritualer. Sedan tvingades vi bli kristna och övergav både jojk och trolltrummor.

För oss samer har naturen alltid betytt mycket.

Det är den vi lever av och därför vördar vi den, säger han enkelt.

När Svenska kyrkan i mars 2001 arrangerade en försoningsgudstjänst i sydsamiska Undersåkers kyrka talades det både sydsamiska och jojkades. Biskopen i Härnösand bad officiellt om ursäkt för övergrepp i kyrkans namn, men

”Jag vet inte hur många nätter jag tillbringat på fjället. Att vara renskötare är hårt arbete, men det är värt allt. Ibland tänker jag att jag är mer ren än människa.”

16

20am321_portrett_jon_henrik_21582.indd 16

April 2020

2020-03-20 10:16:00

1. Här trivs Jon Henrik Fjällgren som bäst – med sin arbetskamrat hunden Ranne vid en eld i skogen.

3

2. Tillsammans med sambon Maret bor Jon-Henrik i sin farmors gamla hus i Mittådalens sameby. Han har bott i byn sedan han var barn.

3. Jon-Henrik och Maret i traditionella samiska dräkter tillsammans med sina hundar. Valpen Arrú är nytillskottet.

2

bad också om förlåtelse för att kyrkan varit passiv när samer behandlats illa.

NÄSTAN EXAKT 14 år senare gjorde den då 14-årige Jon Henrik sitt första officiella framträdande i en annan kyrka, Funäsdalens kyrka, knappt 30 mil därifrån. I publiken satt kungaparet, och Jon Henrik insåg den dagen att han aldrig skulle överge musiken. Ändå kommer han inte från något musikaliskt hem. Varken föräldrarna eller syskonen har spelat instrument eller sjungit. Att han var musikalisk upptäcktes av pedagogerna på förskolan.

– Jojkandet bara kom till mig en dag, och är egentligen inget jag lärt mig.

Tv-programmet Talang blev hans stora genombrott. Sedan dess har han, vid sidan om renarna, komponerat nya låtar och gjort turnéer.

De senaste åren har han engagerat sig mycket i kampen mot mobbning, bland annat genom organisationen Orange Day MC. – Om jag kan hjälpa en enda individ genom att berätta om mina erfarenheter har jag gjort stor nytta. Jag önskar ingen samma barndom som jag har haft, men jag vill samtidigt visa att det går att komma ut på andra sidan och få ett liv som är värt att leva.

April 2020

20am321_portrett_jon_henrik_21582.indd 17

17

2020-03-20 10:16:02

Dramaturgi

Påskens drama är som en riktig ­Hollywoodfilm

INTENSITET

Anslag, upptrappning, klimax och avrundning – med en riktig cliffhanger ut i framtiden. Påskens dramaturgi går från djupaste moll till triumfe­ rande dur, i en historia om svek och död men även hopp och liv.

AV SARA GRANT

Palmsöndagen Presentation

Skärtorsdagens kväll

l Lärjungarna och Jesus har samlats till kvällsmat. Men Jesus uppför sig märkligt. Han börjar med att tvätta lärjungarnas fötter, något som egentligen är en uppgift för en tjänare, inte för någon som är ledare för en grupp.

Sedan bryter han brödet

l Jesus rider in Jerusalem där förberedelserna för det judiska firandet av pesach pågår för fullt. Han rider på en åsna, och folket breder ut palmblad på hans väg och hyllar honom som

den som ska befria dem från förtrycket.

För Jesus själv är det en allvarligare ton över dagen. Han vet att hans svåra uppdrag nu är inlett, det finns ingen återvändo längre.

Skärtorsdagens natt och häller upp vin och talar om hur lärjungarna ska fortsätta dela vin och bröd för att minnas honom. l Allra sist händer det märkligaste. ”En av er ska förråda mig”, säger han. Alla stirrar bestört på varandra, men för en av dem, Judas, brister det helt. Han känner sig utpekad och rusar därifrån.

l När gruppen går ut efter kvällsvarden och vandrar till Olivberget händer det. En grupp människor kommer emot dem, ledda av Judas, som kliver fram och ger sin mästare en kyss. Det är tecknet. Han har pekat ut Jesus, som grips.

Långfredagen

l Jesus ställs inför rätta inför Pontius Pilatus. Han döms till döden, torteras av soldater och tvingas själv bära sitt kors till Golgata där han ska dö. In i det sista väntar lärjungarna på en mirakulös vändning – när ska Guds hand komma ner från himlen och stoppa det här? Men inget händer, och i den nionde timmen dör deras mästare på korset.

Konfliktupptrappning

Fördjupning

FOTO: ZVONIMIR ATLETIC /MOSTPHOTOS

VÄNDPUNKT 1 18

20am321_paskens_dramaturgi_21585.indd 18

# X 2016

2020-03-20 10:54

Påskafton

l Förtvivlan är total bland de som följt och älskat Jesus. Vart ska de ta vägen nu när deras mästare inte finns längre? Då var han alltså inte Guds son, för inte skulle en sådan kunna bli dödad som en simpel brottsling? Dessutom måste de nu gömma sig, för soldater är överallt i staden, beredda att gripa de som varit med och spridit Jesus lära. För Petrus blir det riktigt svårt, när han pekas ut som en av Jesus lärjungar. Han förnekar sin mästare flera gånger, och skäms sedan något oerhört för det.

Påskdagen

l Några sörjande kvinnor är på väg till graven för att se till den.

Men något är mycket märkligt.

Den stora stenen är undanrullad från gravens öppning och utanför sitter en väldig ljusgestalt som hävdar att Jesus inte är där. De tittar inne i graven och mycket riktigt – här ligger bara delar av svepningen kvar.

Ljusgestalten säger åt dem att Jesus har uppstått från de döda, och att de ska gå och berätta detta för lärjungarna.

l När de börjar springa mot staden möter de också Jesus som låter dem känna på honom för att de verkligen ska kunna vara säkra på att han lever. Senare visar sig Jesus även för lärjungarna. Döden har övervunnits, och ljuset har segrat över mörkret. En riktigt bra finalscen i en film!

Klimax

Kristi Himmelfärd

l Efter 40 dagar som återuppstånden på jorden meddelar Jesus att det är dags att ge sig av igen – och i en spektakulär scen stiger han upp till himlen.

Lärjungarna fylls av helig ande och börjar tala världens alla språk.

Pingsten avslutar påsktiden, men historien är inte slut här heller. Som en cliffhanger ända in i vår tid får vi nu se lärjungarna gå ut i världen, för att berätta om Jesus och sprida hans lära. Det uppdraget pågår än i dag.

Avtoning

FOTO: VLADGANS/ GETTY IMAGES

VÄNDPUNKT 2 # X 2016

20am321_paskens_dramaturgi_21585.indd 19

TID 19

2020-03-20 10:54

Arbetstid & fritid

Forkarna Charlotte Petersson och Lisbeth Rydén:

”Vi behöver en ny syn på arbetet” Har du jobbet på hjärnan? Det är normalt. Kraven i arbetslivet ökar snabbt och vi springer allt fortare för att klara vad vi ska. Många av oss tänker på arbetet i princip dygnet runt. Forskarna Charlotte Petersson och Lisbeth Rydén anser att vi behöver prata om förutsättningarna för arbetet, och de normer som styr hur vi hanterar våra arbetsliv.

På kontoret glor väggarna stumt, åtta långa timmar om dagen. Här går inte att tänka.

Dags att ta en paus på en halvtimme och promenera fram lite idéer.

Men vänta nu – är det en paus, om jag går ut i parken och löser jobbproblem? Och jobbar jag egentligen om jag sitter och tomglor på en skärm? Hur ska jag göra med arbets­tiden om jag tänker bättre på min fritid än på jobbet?

Vi måste börja prata om normerna i arbetslivet, anser Charlotte Petersson, doktorand inom urbana studier på Malmö Universitet, och Lisbeth Rydén, doktorand i företagsekonomi på KTH. Deras respektive forskning har öppnat för både stora och inte så väl utforskade frågor om normer, identitet, mening och organisation.

NÅGOT CHARLOTTE Petersson har slagits av är att många av oss tycks jobba mer än vi är medvetna om. Enligt den tidsbaserade norm för ersättning för arbete som gäller för många, så är ”arbete” per definition det som görs på arbetstid.

– Jag misstänker att vi jobbar mycket mer än vi själva tror. Jag blir mer och mer övertygad om det när jag analyserar mitt forskningsmaterial, säger Charlotte Pettersson.

Hennes forskningsprojekt ”Stick ut” har

20

20am321_arbete_ny_syn_21587.indd 20

våra arbetsplatser, trots att så många fler av oss än tidigare har kunskapsintensiva jobb.

Flera forskningsstudier visar att vi är mer kreativa när vi rör på oss, utslaget är som störst när vi gör det i naturmiljöer. Då får vi dessutom mycket effektiv återhämtning. Och ändå är det inte riktigt okej att göra så.

Och om själva arbetsplatsen är illa lämpad för tankearbete, kanske en del av förklaringen kan ligga i att själva tänkandet förutsätts redan vara gjort. ­Charlotte – ”Tänket” förväntas finnas på ­Peterssons plats redan. Lite tillspetsat kan och Lisbeth Rydéns forskning har öppnat man säga att arbetstiden främst för en diskussion om vänt upp och ned på hur deltycks vara till för produkten av hur vi ser på arbetet. tagarna ser på hur de arbetar, tänkandet: ett beslut kan fattas, FOTO: MARIKA inte minst på idén om när arbeett problem lösas eller en rapport ­SIVERTSSON tet utförs. Ett antal tjänstemän i skrivas. Om det är så vi ser på det Malmö Stad deltog i studien, som måste vi göra själva tänkandet på gick ut på att de skulle sticka ut och ­bussen, under gympasset eller i duschen, arbeta i naturen istället för på kontoret. om vi ska klara jobbet.

Men i projektet diskuterades också normer VI HAR enligt Charlotte Petersson inte mycket grundligt. Inledningsvis fick deltatillräckligt diskuterat allt som krävs av oss garna reflektera över vad de gjorde på jobbet, under arbetsdagen, givet hur samhället och vilka aktiviteter, var de utförde dem och hur arbetslivet förändras. det fungerade. För flera innebar det en stor – Helt plötsligt kan vi ta reda på vad som aha-upplevelse. Om de har diskuterat arbetet helst, bara en sådan sak. För några år sedan en hel fikarast, har man haft rast då? var jag tvungen att fysiskt ta mig till ett uni– En stor del av ”Stick ut” handlar om förversitetsbibliotek… Men nu finns inga ursäkutsättningarna för att arbeta utomhus: Vad ter, allt finns på internet. Har jag inte fått fatt kan hindra det, vad kan vi behöva för att göra i en uppgift så är det bara jag som inte gjort det? Det visade sig att det största hindret för tillräckligt, eller som inte kan tillräckligt. att arbeta ute var känslan av att smita från Lisbeth Rydén instämmer. Hon kan lätt jobbet, berättar Charlotte Petersson. se anledningar till att så många av oss ägnar DELTAGARNA VITTNAR i studien om att de hela livet åt arbetet: det är som hon ser det en jobbar bättre ute, men att de ändå känner sig del i ett identitetsarbete som under den snabskyldiga när de gör det. Normerna om var ba samhällsutvecklingen har blivit alltmer arbete ska utföras – och kanske också om hur intensivt. Särskilt olyckligt är det när organihärligt man får ha när man utför det – sitter sationer inte ger förutsättningar för anställda djupt. Det är till men för effektiviteten såväl att göra vad som enligt den egna yrkeshedern som för återhämtningen. är ett bra arbete.

– Vi är dåliga på att stötta tankearbetet på – Om arbetet är en viktig del av ens iden-

April 2020

2020-03-20 10:16:09

”Det visade sig att det största hindret för att arbeta ute var känslan av att smita från jobbet.”

Charlotte Petersson

titet blir ju frågan ”gör jag ett bra arbete?” egentligen en fråga om ”duger jag?”. Det är en existentiell fråga. Inte undra på att vi springer benen av oss för att känna att vi gör ett tillräckligt bra jobb.

Charlotte Petersson ser det knappt som ett alternativ att inte känna mening i arbetet i dag: – I dag blir det nästan som ett krav att göra det, vi klarar inte av jobbet annars i den komplexitet som råder. Och för många kan det också finnas någonting väldigt positivt i att arbetet kan bidra till en stor del av identiteten. Men vi måste reflektera över både hur vi ser på arbetet och hur det går till i praktiken.

BÅDA FORSKARNA är själva bekanta med situ-

Flera forskningsstudier visar att vi är mer kreativa när vi rör på oss. Utslaget är som störst när vi gör det i naturmiljöer. Kanske dags att utmana normerna om var arbete ska utföras?

FOTO: ROBERT DALY/GETTY IMAGES

ationen att ha en kurs att undervisa och minimalt med timmar för att genomföra undervisningen. Men, som Lisbeth Rydén påpekar: ingen av dem skulle drömma om att gå in till studenterna och säga ”i dag blir det bara en halvtaskig föreläsning eftersom jag inte fått tillräckligt betalt för att hinna göra den bra.”

– Samtidigt har system för att mäta resultat och styra kvalitet tillkommit. Tiden vi får på arbetstid att ägna oss åt vad vi egentligen ska göra blir allt mindre. Det är ett av huvudproblemen, säger Charlotte Pettersson.

Hon gör en djupandning. Varje dag arbetar hon med sin del av lösningarna på de problem utvecklingen i arbetslivet har skapat. Men hon diskuterar inte forskning och resultat, just nu, utan de tankar som hennes och andras forskning har väckt. Om hur livet skulle kunna vara.

– Jag kan inte förstå att vi har en värld där vi har rätt till arbete. För mig är det helt upp och ned. Ska man ha rätt till något borde det vara till återhämtning och vila. Och till mat, värme och trygghet. Till sammanhang och mening. Kan man ha rätt till mening? Man kan önska att det vore så.

MARIKA SIVERTSSON

Mars 2020

20am321_arbete_ny_syn_21587.indd 21

21

2020-03-20 10:16:12

Äventyr

”Jag har insett att paradiset är där du befinner dig”

Arnold driver ­Kannibalmuseum i Önneby.

Arnold Wernersson, 62, har vigt sitt liv åt att resa. Han har träffat kannibaler, blivit arresterad av säkerhetspolis och liftat genom Afrika med en säck och en dunk vatten. Och lärt sig en och annan livsvisdom längs vägen.

– Det viktigaste är att vara vänlig mot människor.

AV JACOB HÄRNQVIST FOTO: JOI GRINDE DET ÄR kallt i luften när vi träffar Arnold Wer-

nersson på hans gård i Önneköp utanför Hörby. Gårdsbyggnaden från 1800-talet utstrålar lugn och ro liksom Arnold själv. Stress och rastlöshet verkar vara okända begrepp här.

Men allt är inte stilla. Under den lugna ytan finns en nyfikenhet och äventyrs­lust som tagit Arnold på otaliga äventyr jorden runt. Vid 62 års ålder kan han konstatera att han han varit på resande fot halva livet. Han har besökt 171 länder, blivit förhörd i fuktiga källare, träffat medicinmän, kannibaler, mambor och giftspindlar och lurat döden med en hårsmån ett otal gånger. Uppväxten var dock allt annat än äventyrlig. Snarare trygg och ombonad.

– Jag växte upp på den här gården där jag fortfarande bor med min fru Anne-Britt. Jag hade ett väldigt naturnära liv som barn. Vi var en småbrukarfamilj med ardennerhästar.

Man tog sig fram genom att cykla, rida, gå eller ta bussen. Pappa dog alldeles för tidigt så jag skötte gården tillsammans med min mamma Carla. Hon lever fortfarande och är 101 år gammal nu.

22

20am321_arnold_eventyraren_21583.indd 22

Det naturnära livet har betytt mycket för Arnold.

– Som barn var jag ofta ute i skogen och hjälpte till. Jag tog hand om djuren och hämtade korna på morgonen inför mjölkningen.

Självklart var det inte helt frivilligt alltid.

Men det var en sund uppväxt.

En uppväxt som tidigt hade ett stråk av sökande. Till en början var det dock inte äventyr och exotiska platser som lockade.

– Som barn brukade jag följa med mamma till kyrkan. Jag grät när jag inte fick följa med.

Och i femårsåldern brukade jag ställa mig på en stol i köket och predika för mina systrar.

Och så tog jag kollekt. De tröttnade rätt fort på det.

MÖJLIGEN BLEV systrarna lättade den där

dagen då Arnold upptäckte något mer spännande än improviserade predikningar och envis kollekt.

– Jag var fem år när jag hörde upptäckts­ resanden Sten Bergman på radion. Han berättade att han blivit adopterad av kanni-

baler. Det gjorde ett enormt intryck på mig.

När man är född på landet låter det ju helt fantastiskt att gå runt i djungeln och träffa urbefolkningen. Så jag började fantisera om det. I samma veva blev jag intresserad av folkliv och geografi. Jag läste snabbt ut alla böcker om främmande länder och upptäcktsresanden i vårt lilla bibliotek i Önneköp.

Som fjortonåring var det äntligen dags. Då gjorde Arnold sin första riktiga äventyrsresa.

Den gick till Österrike och Italien.

– Jag tog en bussresa på egen hand. Några år senare började jag arbeta på sjön och i flottan och sedan gjorde jag FN-tjänst som sambandsbefäl i Sinaiöknen. Sedan bodde jag ett tag vid Röda havet i ett hippiekollektiv och bestämde mig för att resa för alla pengar jag tjänade i mitt liv.

Det tog inte lång tid förrän planerna sattes i verket. Arnold gjorde sin första riktiga långresa som tjugoåring. Han och två vänner var på resande fot i nästan ett och ett halvt år.

– Vi var tre grabbar som bestämde oss för att resa jorden runt. Vi tog oss genom hela USA

April 2020

2020-03-20 10:16:01

Arnold Wernersson har hunnit med det mesta under sina många år på resande fot. Simma bland hajar är en av sakerna han kan checka av.

med bil och tältade längs vägen. Sedan tog vi oss genom Sydamerika och så småningom runt hela klotet. Efter det visste jag att det var det jag ville göra för resten av livet. Jag var fast.

UNDER SINA många resor har Arnold sett

mycket som vidgat hans perspektiv. Och han har gjort många ovanliga bekantskaper. Bland annat med ett antal schamaner och medicinmän som gjort stort intryck. Och tydligen var det ömsesidigt i minst ett av fallen.

– En medicinman i norra Panama ville att jag skulle stanna i några år. Han hade ingen som kunde bevara hans kunskap och ville att jag skulle göra det. Han tyckte att jag verkade lämplig. Jag hade nog stannat om jag inte haft familj.

Ordet medicinman låter kanske som något ur en Tintin-berättelse. Men naturligtvis är begreppet mer komplicerat och nyanserat än så.

– Medicinmän kan vara själasörjare som botar sjukdomar via dina förfäder. De kan också bota akuta och fysiska sjukdomar med ört-

April 2020

20am321_arnold_eventyraren_21583.indd 23

Arnold Wernersson Ålder: 62 år.

Gör: Äventyrare, samt driver Arnolds Kannibalmuseum i Önneköp.

Familj: Frun Anne-Britt och barnen Odin, Victor och Shanti.

Bor: I Önneköp utanför Hörby.

mediciner. De kan även vara väldigt duktiga på att bota psykiska problem. En läkare i Sydafrika som inte kan hjälpa dig med dina neuroser kan utan vidare skicka dig till en medicinman.

Det är helt öppet och normalt där.

Men alla människor är förstås inte konstruktivt lagda. Arnold har träffat personer som jobbar på motsatta sättet också.

– Jag har mött ett antal jujumän, eller folk som jobbar med svartkonst mot betalning.

Vill man någon illa kan man gå till dem och förklara vad man vill ska hända personen man vill hämnas på. Ofta får man betala stora pengar för det, ibland en hel årslön. Häxdoktorn använder sedan sina kontakter för att förstöra någons karriär eller rykte eller vad det nu kan vara. Ibland räcker det med att folk får veta att den här personen har fått en förbannelse på sig för att det ska gå illa. Folk börjar ju undvika den här personen då. Hen blir isolerad och det hela blir en självuppfyllande profetia. Ingen vill ju jobba med någon FORTS.

23

2020-03-20 10:16:03

Resor

I Arnolds kannibalmuseum i Önneköp utanför Hörby finns minnen från alla hans resor.

som fått onda ögat på sig av en häxdoktor.

Och ibland är detta kopplat till kannibalism.

– Man sluter pakten genom att äta en hjärna eller lever från någon människa som försvunnit. Det är inte helt ovanligt i vissa afrikanska länder.

ETT LIV av resande har förstås en hel del strapatser och obehagliga upplevelser. Men också ett stort antal varma möten. Som med urbefolkningen i Madagaskar.

– Jag tog mig fram genom ett sumpmarks­ område med kanaler och vandrade genom gyttja och regn. När jag nådde byn var jag fruktansvärt nerkyld och våt och riktigt mise­ rabel. Hela byn var uppbyggd runt ett torg och allting var gyttja och husen stod på pålar.

Till saken hör att Arnold var i stort behov av att gå på toaletten. Och att det inte fanns någonstans att göra det privat.

– Jag skulle just sätta mig bakom ett träd när 50 barn ställde sig runtomkring och titta­ de. Alla skrek och skrattade.

Det var inte mycket att göra än att bjuda på sig själv.

– Jag hade en dosa luktsnus i fickan och jag bjöd allihop efteråt. Hövdingen också. Alla provade och vi fick riktigt bra kontakt. Sedan kom natten och det var fullmåne och regnet slutade äntligen falla. Det var stjärnklart och trolskt. Och plötsligt hörde jag folk sjunga utanför mitt hus. Jag gick ut och såg dem gå

24

20am321_arnold_eventyraren_21583.indd 24

”Hundra personer stod på flodstranden och vinkade av mig medan de sjöng ’Helan går’ för full hals.”

I Ecuador fick Arnold köpa ett krympt människohuvud, för att magin i det ”ändå hade tagit slut”.

där i rader längs torget. Hövdingen förklara­ de att de sjöng välkomstsånger för mig.

Varpå alla stannade upp och tittade på Arnold.

– Och jag förstod att det var min tur att sjunga. Jag blev helt tyst och kom inte på nånting alls. Det enda som dök upp i skallen var ”Helan går”. Så jag sjöng så högt jag kun­ de, om och om igen. Så småningom började hela byn sjunga med. Det var helt surrea­ listiskt. När jag åkte båt nästa dag för att ta mig därifrån stod hundra personer på flod­ stranden och vinkade av mig medan de sjöng ”Helan går” för full hals.

SÅ HÄR långt har Arnold varit i nästan samt­ liga länder på jorden. Han saknar bara sex länder i Afrika och två i Sydamerika och ett i Europa samt några söderhavsländer och någ­ ra arabstater.

Kommer han någonsin att kunna bocka för världens samtliga länder?

– Jag vet inte om jag klarar av att se alla länder i världen. Det är inte så viktigt.

Det är resan i sig som är poängen. Jag är mer intresserad av att träffa folk och prata. Det som berört mig under mina resor är mina möten med människor.

Det är den direkta kontakten som är fin.

Något som kan kännas som en brist­ vara i vårt uppkopplade och prestationsin­ riktade samhälle.

– Alla stressar och försöker förverkliga sig själva genom att jobba dygnet runt och ingen hinner nånting. Det finns inte tid till barnen eller ens till att laga riktig mat. Många är fast i en cirkel som är väldigt ond. De lever på heloch halvfabrikat som är sockrat och förgiftat och hinner inte ge varandra den där tiden som alla behöver. Och vi är inte ute i naturen mycket heller.

Den tidiga fascinationen över att upptäcka och se världen har kanske gradvis omvandlas till en vilja till mening här och nu.

– När jag var ung ville jag hitta paradiset.

Nu har jag insett att paradiset är där du själv befinner dig. Det är där du måste skapa det.

April 2020

2020-03-20 10:16:06

Påskliljan

Liljan lyser som solen Precis som solen återuppstår varje morgon, och nytt liv föds ur äggets gula, symboliserar den gula påskliljan hopp, liv och ljus under påsken.

Den solgula påskliljan är älskad både inomhus och utomhus under påsken, och ofta delar man ut påskliljor under påskdagen i kyrkan för att fira Jesus återuppståndelse.

I Norden odlade man påskliljor redan under 1500-talet. Det finns platser, bland annat på Utö i Stockholms skärgård, där samma planteringar av påskliljor har blommat varje vår i flera hundra år.

Just för att det är en så populär blomma har antalet olika varianter av den bara ökat ända sedan dess. I dag finns det ett stort urval, både när det gäller färg och form, och man räknar med att det finns närmare 6 000 olika sorter av påsklilja idag, och hela 13 000 olika hybrider (korsningar).

Det latinska namnet är Narcissus psuedonarcissus, och man skulle kunna tro att den gula skönheten fått namn efter den självupptagne guden Narkissos. Men så är det inte. Snarare tvärtom. Grekiskans ­narke betyder bedövning eller förlamning, och förr använde man sig ofta av avkok på roten som ett rogivande medel. I stora doser kunde det till och med vara förlamande. Även Carl von Linné kallade den dock för påsklilja i vardagligt tal.

För den som har trädgård är det extra bra att rådjur ofta lämnar påskliljorna ifred.

Senare under våren kommer pingstliljan, som är en nära släkting, men har vita ytterblad med gula blad i mitten.

FOTO: ROLAND MAGNUSSON/MOSTPHOTOS

# X 2016

20am321_pasklilja_22159.indd 25

25

2020-03-20 10:15:50

Andrum spa

Att spat hör till kyrkan är inget som ses på det yttre, men miljön är ändå klosterlikt stram för att minska distraktionerna.

Här får både kropp och själ sitt Ska kyrkan verkligen driva spa?

Absolut, säger prästen Pelle Sundelin. Det är dags att vi tar hand om hela människan och inte bara själen. Men även han var mycket skeptisk till en början.

MÄNNISKAN BEHÖVER lugn och utandning

för att lättare hitta in till sig själv, menar Pelle Sundelin, prästen och stiftsgårdschefen bakom det nya spat i Höör – Andrum.

– Det här är ett nytt sätt för oss att möta människor. Vi sänker trösklarna och ger kyrkan ännu ett fönster.

Bakom en enorm hängbok, strax intill stiftsgården Åkersbergs kapell ligger ingången till Andrum spa. En stentrappa leder besökaren genom en medvetet smal spiral, byggd 26

20am321_kyrkans_spa_21584.indd 26

för att skapa en känsla av att kliva djupare ner i sig själv.

Att det är ett kyrkligt ställe ska inte heller skrivas någon på näsan. Spat är tänkt som just ett andrum – för alla, oavsett tro och inställning. Den enda synliga och uppenbara kopplingen till den kyrkliga huvudmannen är det närliggande kapellet och att en man med prästkrage, Pelle Sundelin, ibland syns till på gårdsplanen eller i restaurangen.

– Vi behöver inte vara övertydliga. Om någon vill prata med mig finns jag här i närheten, säger han.

ANDRUM ÄR SVENSKA KYRKANS första spa.

När idén först kom upp var Pelle Sundelins spontana kommentar ”över min döda kropp”.

Han hade nyligen blivit chef för Åkersbergs stiftsgård, som sedan 1990-talet driver en konferensanläggning med restaurang, hotell och vandrarhem. Nu stod stiftelsen i ett

vägskäl; skulle de förvalta, avveckla eller utveckla?

– Spa-frågan diskuterades grundligt i styrel­sen under flera år. Ordföranden är vår biskop Johan Tyrberg. Hade han tyckt att det var ute i gråzonen hade det aldrig blivit något.

Men beslutet fick ändå en del kritik. Är spa-verksamhet verkligen något Svenska kyrkan ska ägna sig åt?

– ÄRLIGT talat tror jag att de som är kritiska

inte är mer än max två procent av våra medlemmar. Vi har ofta folk från prästutbildningen här, och de är lyriska, säger Pelle Sundelin.

Jens Malmhagen är driftchef på Åkersberg.

Han betonar att inte en enda krona kommer från kyrkoavgiften. Stiftsgården har använt sina egna vinstpengar samt tagit ett vanligt lån.

– Vi är en stiftelse och allt vi tjänar investe-

April 2020

2020-03-20 10:15:52

”Det här är ett sätt att erbjuda människor att komma i kontakt med sig själva och det andliga”, säger prästen och stiftsgårdschefen Pelle Sundelin.

ras i gården. Liksom tidigare går det vi tjänar också till att möjliggöra de läger vi arrangerar här, bland annat för familjer i sorg som behöver må bra-dagar, säger han.

Att öppna ett spa är inte bara ett sätt att locka besökare till Åkersberg eller möjliggöra spontana möten med en präst. Det finns en mer grundläggande anledning.

– Genom kyrkohistorien har vi betonat själen och andens betydelse. Vi har sysslat mycket med det intellektuella och mindre med kroppen. Men människan är både kropp och själ, säger Pelle Sundelin.

vill. Somliga kanske hellre vill använda ett mantra. Mantran är mer ett ljud för att stämma sig själv inifrån, säger hon.

– Andligheten finns med i meditationerna, även om den kanske gestaltas annorlunda, tillägger Pelle Sundelin.

FÖR ATT VI lättare ska komma i kontakt med

oss själva behöver vi koppla av och släppa på spänningarna, andas ut och våga umgås med vårt inre. Två timmar varje morgon är det tystnad som gäller på spat och det finns planer på att införa hela dagar utan prat.

Den nästan klosterlikt strama miljön, de dova färgerna och den imponerande takhöjden hjälper till att minska distraktionerna, liksom den dåliga mobiltäckningen som sjunker ett snäpp för varje trappsteg besökaren tar i den smala spiraltrappan.

SPATERAPEUTEN JEANINA MILEHAG håller yogapass för gårdens gäster och lokalbor.

Ibland leder hon även mindfulnessinspirerad meditation.

– Jag använder själv inte ordet Gud. Det är upp till varje gäst att använda vilket ord de

April 2020

20am321_kyrkans_spa_21584.indd 27

Spa med andliga vibbar Andrum spa i skånska Höör är den enda svenska spaanläggningen med en direkt kyrklig koppling. I bland annat England och Spanien finns det däremot flera span som drivs av kyrkan.

Vadstena klosterhotell spa har inget med kyrkan att göra, även om det är en klostermiljö och du kan äta middag i munkarnas gamla sovsalar. De har också ett spakoncept som bygger på pilgrimsrörelsens nyckelord: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande.

DET PÅGÅR EN diskussion inom Svenska kyrkan om mindfulness, yoga och buddistiskt inspirerad meditation. Många har en öppen och positiv inställning och ser det som mångtusenåriga, beprövade tekniker, verktyg som kan hjälpa människan att komma närmare sitt inre – och Gud. – Andra studsar till. De kan också påpeka att vi redan har bönen. Men mindfulness handlar om ett annat sätt att känna närvaro i nuet, säger Pelle Sundelin.

– Jag tycker inte att vi ska förbjuda, utan tillåta saker.

Han drar ett citat av före detta ärkebiskopen K G Hammar: Folk älskar sin kyrka, framförallt när prästerna inte är där.

– Det här är ett sätt att erbjuda människor att komma i kontakt med sig själva och det andliga i lugn och ro.

TEXT: HANNA WELIN FOTO: JOI GRINDE

27

2020-03-20 10:15:54

Kvinnornas gestaltare

Pernilla August Ålder: 62 år.

Familj: Barnen Agnes, Asta och Alba.

Gör: Skådespelerska och regissör.

Bor: På Söder i Stockholm.

”Det är ett stort ansvar att spela vanlig” Pernilla August slog igenom med en skräll i Fanny och Alexander 1982. Sedan dess har vi sett henne spela mamma till både Jesus och Anakin Skywalker från Starwars, Nora i Ett dockhem och många, många andra stora kvinnor. Men den svåraste rollen var ändå att bli en trovärdig tant.

28

20am321_pernilla_august_22023.indd 28

2020-03-20 10:16:12

ATT FÅ TILL EN INTERVJUTID med Pernilla August är inte enkelt. Tider skickas fram och tillbaka under närmare ett år, och det utvecklas till rena mejltennisen.

Men till slut har vi det. Pernilla August kommer att mellanlanda ett dygn i Göteborg, och där finns en lucka.

Hon debuterade som Dramatenregissör hösten 2018 i den kritikerrosade uppsättningen av Linn Ullmans bok De oroliga. Boken, som väl närmast kan beskrivas som Linn Ullmans självbiografi, kom hon över när den nyligen getts ut.

– Jag var på väg hem efter att ha gjort Den Allvarsamma leken i Norge, och när jag såg boken på flygplatsen köpte jag den direkt. Den är så fin, allmängiltig. Rör alla som varit barn och alla som varit föräldrar. Den är fantastisk, och därför kontaktade jag Linn och frågade om hon gillade idén att göra en pjäs av den.

Linn gillade idén. Det är fyra år sedan, och både Pernilla och Linn kände att det var viktigt att pjäsen skulle uppföras på Dramaten, Linns pappa Ingmars hemmaplan, och platsen där Pernilla började sin karriär.

– Jag slutade på Dramaten för 15 år sedan, och det var kul att komma tillbaka. Jag har en sån enorm respekt för teater, det är en helt annan puls än att göra film.

PERNILLA ÄR 62 ÅR, och bär vartenda år med

värdighet. Sedan hon slog igenom stort som 24-åring har hon aldrig lämnat vita duken eller teaterscenen. Och, i ärlighetens namn hade hon redan tidigare gjort en del roller, redan som 17-åring hade hon en mindre roll i Roy Anderssons film Gillap och hon spelade även med i Lasse Hallströms Tuppen 1981.

Du började teaterskola redan när du var liten.

Hade du någonsin en plan B?

Pernilla tittar nästan oförstående på mig.

– Jag har visserligen alltid varit väldigt intresserad av människor. Jag skulle kanske ha blivit terapeut, men jag var så dålig i skolan! Jag gick tvåårig social på Södra Latin, det var det enda jag kom in på.

Hon vågade inte berätta för någon att hon sökte in på scenskolan, men att hon hade talang var redan då tydligt. Vid första försöket hängde hon kvar ända till sista uttagningen.

Då släppte hon det eventuella tvivel hon hade på sig själv, och vid andra försöket kom hon in.

EN TITT PÅ HENNES imponerande cv avslöjar att hon inte verkar ha tagit någon paus över huvud taget sedan debuten.

– Jag har haft perioder när barnen var små när jag inte jobbade. Det var tufft minns jag.

När det var som allra tuffast ringde Bergman och frågade om jag ville vara med i En vintersaga, och då tänkte jag YES! Samtidigt var det barnen som fick henne att sakta ner och hitta den privata Pernilla

April 2020

20am321_pernilla_august_22023.indd 29

Hon drivs av en enorm passion för yrket, men har med åren blivit bättre på att ­hitta de där pauserna som behövs i vardagen.

”Det är svårt att spela en tant med värdighet, utan att det blir buskis.”

August när tempot var högt.

– Men mina tre döttrar är alla i branschen på det ena eller andra sättet, så uppenbarligen har jag smittat av mig på dem.

Den här privata Pernilla August, hur är hon?

– Jag är nog väldigt dubbel. Jag tycka att livet är skitkul, och sedan komma hem till ett tomt hus och falla ner i ett svart hål. Det är så mycket kontraster i mitt liv, jag är så på. Och sedan är jag så mycket av.

Samtidigt älskar hon vardagen också, försäkrar hon. Den där sortens kärlek som ofta växer sig starkare med åldern, där kontrasterna behövs, och där man uppskattar de olika sammanhang man lever i.

– Med åren har ställtiden blivit allt viktigare för mig. Jag lagar mat. Går ner i tvättstugan och manglar. Åker till landet. Allt det där är avkoppling för mig, förmodligen tack vare kontrasterna jag upplever.

Pernilla spelade Brittmarie i Brittmarie var här med nästan smärtsam övertygelse. Men transformeringen var inte enkel.

– Jag tycker väldigt mycket om Brittmarie, det var så roligt att göra den typen av kvinna.

Men, det var samtidigt oerhört svårt att greppa henne. Brittmarie är den karaktär som jag har haft svårast att hitta.

Vad var det med Brittmarie som var så svårt?

– Hon är så avstängd på något sätt. Har gett upp. Och att spela en äldre kvinna är svårt. Det blir så lätt schabloniserat. Det är svårt att spela

en tant med värdighet, utan att det blir buskis.

För Pernillas och kostymör Kicki Illanders del blev det lite av en upptäcktsresa att tillsammans med regissör Tuva Novotny sätta ihop en trovärdig Brittmarie. I dag känner Pernilla en stolthet över resultatet.

– Det är ett stort ansvar att göra någon som är en vanlig människa. Här insåg jag tidigt att Brittmarie är en kvinna som aldrig ler. Jag jobbade även mycket med hållningen, jag blev en gammal kvinna i kroppsspråket. Här var jag tvungen att helt lägga allt vad fåfänga heter på hyllan. Och sluta le – det var svårt.

Jag ler alltid mycket.

Perioden tillsammans med Brittmarie var tuff för både Pernilla och hennes omgivning, berättar hon. Lika sur som Brittmarie var, lika sur blev Pernilla. Också efter inspelningsdagens slut. Samtidigt lärde Pernilla sig att tycka om Brittmarie. Mycket. Därför var det med kluvna känslor hon hängde av sig Brittmaries tunika när inspelningen var slut.

Nu vill hon ta det lite lugnare, komma i kapp sig själv.

– Jag kommer nog inte att kunna koppla av jobbet helt. Jag funderar nästan alltid på jobbet. Det är alltid något som ska läsas. Men, just nu är jag faktiskt inne i en period där jag skulle behöva göra mer avkopplande saker som att sticka, mangla och läsa recept, säger Pernilla och skrattar stort.

För, det är svårt att tro att hon kommer stanna länge inne i den bubblan.

– Nej, mitt i ledigheten kommer jag att påminnas om hur fruktansvärt roligt det är att filma. Att vara mitt i det där, mitt i det som händer. Jag älskar det. Faktum är att jag aldrig kommer att sluta jobba – det finns inte på kartan.

TEXT: ANNA-MARIA STAWREBERG FOTO: JOI GRINDE

29

2020-03-20 10:16:14

Ikoniska djur

”Jag var rätt trött på elefanter ett tag” Hans rosa elefanter och charmiga myror har förtrollat miljontals svenskar. Inte bara förtrollat: De lärde oss räkna och läsa också.

Möt Owe Gustafson, illustratören bakom 5 myror är fler än 4 elefanter.

79-åringen som aldrig tänker sluta med konsten.

NÄR KONSTNÄREN och illustratören Owe

Gustafson i början av 1970-talet fick i uppdrag att göra illustrationerna till ett nytt barnprogram som skulle heta 5 myror är fler än 4 elefanter trodde han aldrig att det skulle bli ett av de mest omtalade barnprogrammen genom tiderna. Inte heller trodde han väl att han skulle bli legendarisk för sina myror och elefanter.

Han suckar lite när vi träffar honom och hustrun Harriet i parets våning på Östermalm i Stockholm.

– Under en period var jag, ärligt talat, ganska trött på att ständigt förknippas med något som jag gjorde på 1970-talet. Sedan dess har jag gjort så oändligt mycket mer, förklarar han.

Inredningen går i vitt, svart och grått och är sparsmakad. Finurliga och tankeväckande stilleben här och var. I vardagsrummet hänger två skulpturer föreställande ett bananskal och en äppelskrutt.

DET ENDA SOM avslöjar att vi kommit hem till konstnären som står bakom de mest ikoniska myror och elefanter som någonsin sett dagens ljus är den stillsamma humorn som skiner igenom i valen av konst.

När vi ses har det gått över 46 år sedan Fem myror… sändes första gången, i november 1973.

– Från början var planen att Lasse Åberg och Ardy Strüwer skulle vara programledare,

men man ansåg att Ardy inte kunde svenska tillräckligt bra, och därför ersattes de av Brasse Brännström, Magnus Härenstam och Eva Remaeus, säger Owe. OWE BÖRJADE TECKNA redan som

barn. Han och hustrun Harriet växte båda två upp i Eskilstuna, träffades redan när de var 14 och har hängt ihop sedan dess. Hon har sett honom utvecklas som konstnär, och har alltid, enligt Owe, varit hans bollplank och främsta kritiker.

– När jag gick i gymnasiet tjänade jag extrapengar genom att göra reportageteckningar i Eskilstunakuriren, och det gav mersmak. Jag ville hoppa av och söka in till Konstfack, men min mentor, konstnären Olle Ängkvist, övertalade mig att ta studenten först.

Owe tog studenten, och 1959 sökte han till Konstfack. Hans plan var att bli bokillustra-

Att ägna sig åt något annat än att teckna och måla har aldrig varit ett alternativ.

Owe jobbar fortfarande varje dag.

Harriet och Owe Gustafson i hemmet på Östermalm i Stockholm.

De har hängt ihop i 65 år.

30

20am321_owes_elefant_22022.indd 30

April 2020

2020-03-20 10:15:51

tör, men under de fyra åren på Konstfack gick det yrket upp i rök.

Owe hamnade i samma klass som Lasse Åberg, Carl Johan de Geer och Olof Landström som senare tecknade bl a Kalles klätterträd. I parallellklassen gick Jan Lööf, – Det är ganska lustigt att vi var fem stycken som gick samma år och som fortsatte med illustrationer för barn, konstaterar Owe.

i födelsedagspresent. Efter bara några dagar hävde han köpet, eftersom hustrun vägrade sätta upp tavlan på väggen, säger Owe, och ser mycket förtjust ut vid minnet.

Att ägna sig åt något annat än att teckna och måla har aldrig varit något alternativ.

– Men visst har det hänt att inspirationen försvunnit ibland under åren, konstaterar han.

EFTER EXAMEN BÖRJADE han på en studio för animerade filmer, sedan frilansade han som illustratör för DN. Idén till myrorna och elefanterna kom från det amerikanska barnprogrammet Sesame Street och när Owe fick uppdraget hade han aldrig någonsin tecknat en elefant.

– Inte heller hade jag någon som helst känsla av att det skulle bli en succé. Det var ett uppdrag som alla andra, även om det var väldigt roligt.

Owe har aldrig varit mycket för att krångla till saker och ting när han tecknar. Kanske är det därför som hans minimalistiska, men ändå så uttrycksfulla teckningar och målningar väcker så mycket känslor.

HALVA ÅRET BOR HAN och hustrun i huset på Österlen. Det blir en skön kontrast till livet i Stockholms innerstad, men inte heller där blir det någon semester.

– Visste du att jag skrivit tio böcker också?

Men ingen jävel har läst dem. Folk känner egentligen bara till det här med elefanterna och myrorna, konstaterar Owe, utan att se det minsta bekymrad ut.

Just det är en sanning med modifikation.

Faktum är att han ställt ut otaliga gånger.

– Jag bestämde mig tidigt för att jag ville ställa ut i Tokyo, Paris och New York någon gång under min livstid. Nu har jag gjort det.

Men Owe har inte några som helst planer på att sluta jobba, trots sina 79 år.

– Nej, nej. Det skulle aldrig falla mig in. Jag målar och tecknar dagligen, fortfarande. Det måste jag göra.

PÅ EN LÅNG arbetsbänk skymtar en illustra-

tion av Tintin. Eller? Vid närmare anblick är det en grafisk bild av ett kvinnosköte, men med Tintins karaktäristiska hårlock.

– Den där ja. Jag är väldigt förtjust i Tintin, och har målat en lång rad olika tolkningar.

Just den här köptes av en man som var gift med en barnmorska. Han ville ge henne den

Owe Gustafson Gör: Illustratör, konstnär, författare och grafisk formgivare. Ålder: 79 år.

Familj: Hustrun Harriet, vuxna barn och barnbarn.

Bor: På Östermalm i Stockholm.

TEXT: ANNA-MARIA STAWREBERG FOTO: JOI GRINDE

Den minimalistiska och enkla men uttrycksfulla stilen har han ställt ut i Tokyo, Paris och New York.

April 2020

20am321_owes_elefant_22022.indd 31

31

2020-03-20 10:15:53

Vinjett vinjett Kyrkans symboler

Det största ljuset Längst fram i kyrkan brinner det stora påskljuset under hela påsktiden, ända fram till Kristi himmelsfärd.

I alla kyrkor är ljus tända under gudstjänsten.

Det är lite olika antal ljus på altaret under kyrko­ året, och det kan också variera vilka lösningar man har för enskilda att komma in och tända ett ljus vid en ljusbärare eller annan slags ljus­ hållare.

Det allra största ljuset, längst fram i kyrkan, kallas Kristusljus eller påskljus.

Det är ofta prytt med olika symboler. Främst ett kors, förstås, men ofta även de grekiska bokstäverna A och O, som står för alfa och omega och symboliserar att Gud är alltings bör­ jan och slut (det kommer från en vers i Uppen­ barelseboken, som är den sista boken i Bibeln).

Olika kristna traditioner kan ha olika dekoratio­ ner på ljusen. Ofta finns även årtalet med på ljuset, eftersom man tänder ett nytt ljus varje påsk som sedan får räcka ett helt år.

Påskljuset började man redan på 300-talet använda i gudstjänsten. Det tänds på påsk­ nattens midnattsmässa eller till påskdagens högmässa, som en symbol för att Jesus har återuppstått. Sedan får det brinna genom hela påsktiden, ända fram till Kristi Himmelsfärds­ dag. Då släcks det precis efter att man läst evangelietexten om hur Jesus stiger upp till himlen, som en symbol för att han då inte läng­ re vandrar på jorden.

I påskljuset bäddar man traditionellt in fem korn av rökelse, som en symbol för den fem såren på Jesus kropp (de fyra spikarna, plus såret efter svärdet som en av de romerska ­soldaterna stack i hans sida på korset för att kontrollera att han verkligen var död).

Påskljuset tänds under resten av året även vid alla dop, så att de nydöptes dopljus kan tän­ das på det stora ljuset – en symbol för hur alla får del av ljuset från Jesus.

32

20am321_paskljuset_22121.indd 32

Det allra största ljuset, längst fram i kyrkan, kallas Kristusljus eller påskljus.

FOTO: ALBERT HILLERT/IKON

# X 2016

2020-03-20 10:15:53