Tema: Berättelser

Jag berättar alltså finns jag

TEMA BERÄTTELSER

Genom att berätta gör vi oss sårbara. När vi för en stund lämnar tryggheten och låter berättelsen skava och prövas utvecklas vi. Berättandet gör oss till människor.

AV MATS KARLSSON ILLUSTRATION: ROBERT HILMERSSON

”NARRATIV” SÄGER forskarna. ”Stories” heter det på sociala medier, ”storytelling” i reklamen. I en värld med överväldigande mängder information blir berättelser allt viktigare. Ju mer vi stressas av det oavbrutna flödet av fragmentiserade budskap, desto mer behöver vi sitta ned och lyssna på någon som berättar. Och låta någon höra mig.

Alla har vi berättelser, även om de kan se väldigt olika ut och framföras på många olika sätt: med eller utan ord, i tal eller i skrift, som musik, dans, teater eller film. Men det är framför allt i mötet, i direkt samspel med en annan människa, som berättelsen gör avtryck.

– Först när jag börjar berätta gör jag anspråk på min historia, men också den möjliga framtiden. Jag osäkrar berättelsen. Den landar hos en annan människa, vi smakar på orden och kan utmanas med frågor som skapar en osäkerhet. När jag berättar blir en utveckling möjlig, säger Ulrika Tajthy.

Hon är logoped och kursföreståndare för afasilinjen på Sundsgårdens folkhögskola utanför Helsingborg. Där möter hon dagligen människor som har svårigheter med språket. En av hennes uppgifter är att hjälpa dem uttrycka sina egna berättelser. Att berätta stärker jaget.

EN MÄNNISKAS berättelse rymmer inte bara historien, utan också den möjliga framtiden. Men att bära den själv inom sig är inte nog, förklarar Ulrika Tajthy.

– Det är jätteviktigt att både berätta och ta del av andras berättelser! En berättelse som inte berättas är statisk, och den som inte tar del av andras berättelser kan inte utvecklas. Då sker något även i mig. Om jag lyssnar ordentligt tar jag emot den och låter den bli en del av min egen berättelse.

Hon talar om ”ubuntu”, ett uttryck som blev känt genom fredspristagaren Desmond Tutus kamp mot apartheid i Sydafrika. Innebörden är ungefär ”främmandevänlig”, att man är nyfiken och vänligt inställd även mot dem man inte förstår. Det skapar möjlighet att utvecklas.

Tutu ville inte ställa apartheidregimen inför rätta utan samarbeta för framtiden.

”Jag är för att du är för att vi är”, var hans måtto. Ulrika Tajthy har jobbat länge med personer med afasi, som behöver hjälp att uttrycka sina berättelser. Hon har lärt sig samspela med människor som bättre läser av andra bortom orden än de flesta av oss, som märker nyanser som vi andra inte lägger märke till. Det triggar vår lyhördhet.

– Jag kunde inte gå in i rummet utan att vara närvarande och autentisk, det märkte de direkt. Jag fick gå ut och samla mig, sen gå in igen. Skorrar det illa, att det yttre och det inre inte stämmer överens – som en ostämd gitarr – kalibreras vi av människor som de här. De sätter oss på prov, säger hon.

– Vi bär alla på en sårbarhet i olika grad, men jag som har språket är aldrig lika utsatt som de här i klassen. Om jag kan ta in vidden av det kan jag växa som människa. Att möta sårbarhet kräver mina resurser. FORTS.

Antropologen Don Kullick vid Uppsala universitet, som länge forskat om utsatta människor i olika miljöer, anser att vi inte ska se utsatthet som en brist och kostnad för samhäl let, utan en resurs som lär oss bli bättre. De ställer krav på att människor runtikring engagerar sig och tar ansvar, i verkliga möten.

LIKA SVÅRT som att sakna språket kan vara att sakna en historia att berätta. Inga i en Stockholmsförort växte upp med en tystnad kring sig, som det tog henne många år av terapi att förstå och acceptera.

– Jag insåg att jag inte hade någon sammanhängande historia, som andra. Kompisar berättade om somrar på landet, om ställen de besökt och saker de gjort. Jag insåg att min historia mest bestod av anekdoter och luckor. Jag kunde ibland se en vägskylt till någon plats som kändes bekant, men jag visste inte vad vi gjort där. Mamma sade aldrig ”Kommer du ihåg när vi var där? Då hände det och det”, säger Inga.

Det som fastnade i minnet var ofta incidenter, händelser där hon gjort illa sig, blivit rädd eller ledsen. Men hon vågade aldrig bli arg, vara till besvär, utan kände skuld för att hon var lat och slarvig.

– Jag trodde att jag var ett dåligt barn. Men när jag var i 20-årsåldern sade min bästa vän: ”Så får man inte göra mot ett barn”. Jag började fatta att det inte var mig det var fel på, utan att min mamma var konstig.

”En berättelse behöver inte vara någon solskenshistoria, något att visa upp på sociala medier. Det som skaver kan också vara det som utvecklar.”

Kring Inga fanns även en självupptagen mormor och en snäll moster, medan pappa tidigt försvann ur sikte, utan att mamma förklarade varför. Morfar lämnade också mormor. Som tur var hade mamma en pojkvän som förstod Inga. Genom att i vuxen ålder fråga honom, mostern och andra i omgivningen kunde hon börja rekonstruera sin historia.

Förutom att få detaljer kring luckor kunde Inga också börja förstå vilka människor mamma, moster, mormor och hon själv var. – Alla var oerhört kapabla människor, mormor var en problemlösare av rang. Mamma var estetisk och duktig praktiskt, hon kunde förklara komplicerade saker. Hon och morfar sporrade mig att läsa – när jag var elva gav han mig Eddan – de väckte min kunskapstörst, gav mig viljan att veta, ifrågasättandet.

Samtidigt var det stopp när det gäller känslor och berättande – troligen fanns någon diagnos i botten, gissar Inga. Men läsandet av andras berättelser har gett henne styrka genom

åren. Författare som skrivit de episka berättelserna: Margaret Atwood, Donna French, Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Robertson Davis.

Tegelstenar som Carl Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia hade allt det som hon saknade – gedigna sammanhållna

berättelser där trådar knöts ihop i slutet och allt får sin förklaring. Samma med serierna på tv och senare nätet.

– Jag älskar Tunströms Juloratoriet, där väldigt mycket förklaras, och han beskriver vad människor känner och varför. Ingas berättelse har blivit hennes egen rekon... är berättelser som format mänskligheten. Världens myter skiljer sig inte mycket åt. SAGOR

Greta Thunberg utanför Sveriges riksdag.

FOTO: MIKAEL M JOHANSSON

struktion, analys och förklaringen till varför mamma, moster och mormor blev som de blev. I dag är hon tillfreds med det.

DET ÄR när vi delar våra berättelser som vi blir människor. Genom dem skapar vi vår historia, framtid och gemenskap – de hjälper oss att förhålla oss till det som varit, det som är och det som ska bli. Hade vi bara varit här och nu skulle vi inte haft några berättelser.

En berättelse behöver inte vara någon solskenshistoria, något att visa upp på sociala medier. Det som skaver kan också vara det som utvecklar. Just det bär de uråldriga arketypiska berättelserna med sig, draman som får sin upplösning på gott och ont. De destillerar våra känslor, är symboler för trygghet, hot, skönhet. I trygghetszonen där allt går på automatik är det svårt att utvecklas, resonerar Ulrika Tajthy.

– Men hamnar man i det väldigt obekanta får man panik. I utvecklingszonen finns både trygghet och lite skav.

Vår tid är utmätt och vi bär alla på en beredskap inför annalkande katastrofer. Som tur är bär vi också på skrattet, som är ett sätt att släppa på garden. Det utlöser en lättnad, befriar oss och vi får slappna av.

I en för många så inrutad och stressad värld är det inte märkligt att efterfrågan på berättelser är så stor, anser Ulrika Tajthy. Människor som Greta Thunberg och fredspristagaren Malala Yousafzai från Pakistan får ett sådant genomslag för att de är autentiska och bär ett äkta engagemang med etik och moral. Därför skapar deras berättelser ett hopp.

– Jag tror vi är på väg mot ett samhälle där vi förstår de här sakerna.

Berättelser om svenska berättare

Att memoarer får kröna en författargärning är inte ovanligt. Men några av de största berättarna får aldrig tillfälle att berätta sin egen historia. Då är det fint när andra kan göra det åt en. Här är några spännande porträtt och självporträtt av människor som ägnat sitt liv åt att skildra andras öden – påhittade eller verkliga.

AV SARA GRANT Staty av författaren Astrid Lindgren på Stora torget i Vimmerby.

FOTO: MICHAEL ERHARDSSON/MOSTPHOTOS

Ett jävla solsken Fatima Bremmer Forum Ester Blenda Nordström slog igenom när hon wallraffade som piga på en bondgård. Senare lev de Sveriges första undersökande reporter med samer i Lappland, med tredjeklasspassagerare till Nordamerika och i Sibiriens kargaste landskap. Hon trotsade alla bilder av hur en kvinna skulle vara i början av 1900-talet, men fick betala ett högt pris.

Sladdisen Viveca Lärn Albert Bonnier Förlag Hon har givit oss många böcker för både barn och vuxna, inte minst den älskade serien om invånarna på Saltön, men särskilt mycket om sin egen uppväxt har Viveca Lärn inte berättat. Förrän nu. Här skildras en barndom i en konstnärlig och fritänkade familj där förmågan att berätta en god historia alltid slog högre än att hålla sig till sanningen.

Den besvärliga Elin Wägner Ulrika Knutson Historiska Media Den som utmanar sin samtid – och samtidigt är kvinna – kunde dömas hårt för inte så många år sedan. Elin Wägner kämpade för rösträtten, freden, kärleken och miljön, men skrev även några av de största klassikerna i svensk litteratur. Hennes hjärtefrågor är minst lika aktuella idag som för drygt 100 år sedan.

Mannen i skogen Jens Liljestrand Albert Bonnier Förlag Många har läst Utvandrar-eposet om Karl Oskar och Kristina, men Vilhelm Moberg var mer än författare. Han var opinionsbildare och dramatiker, en folkbildare och kulturikon. Och samtidigt mycket kontroversiell för sin samtid.

Astrid och jag: 50 års arbetsliv Kerstin Kvint Astrid Lindgren Text Kerstin Kvint jobbade som chefssekreterare på Rabén & Sjögren förlag och blev Astrid Lindgrens personliga sekreterare när författaren inte riktigt orkade själv längre. En ny bild av den folkkära sagoberätterskan träder fram när Kerstin Kvint berättar om resor, möten och samtal ända fram tills Astrid Lindgren gick bort.

Jag vill sätta världen i rörelse Anna-Karin Palm Albert Bonnier Förlag Belönad med Nobelpriset, och samtidigt sagotant. Bilden av Selma Lagerlöf är komplex. Hon var engagerad i kvinnokampen och många andra av tidens samhällsfrågor. Här får vi en bild av en sökande, tänkande och älskande kvinna med enorm styrka.