Ikoniska djur

”Jag var rätt trött på elefanter ett tag”

Hans rosa elefanter och charmiga myror har förtrollat miljontals svenskar. Inte bara förtrollat: De lärde oss räkna och läsa också. Möt Owe Gustafson, illustratören bakom 5 myror är fler än 4 elefanter. 79-åringen som aldrig tänker sluta med konsten.

NÄR KONSTNÄREN och illustratören Owe Gustafson i början av 1970-talet fick i uppdrag att göra illustrationerna till ett nytt barnprogram som skulle heta 5 myror är fler än 4 elefanter trodde han aldrig att det skulle bli ett av de mest omtalade barnprogrammen genom tiderna. Inte heller trodde han väl att han skulle bli legendarisk för sina myror och elefanter.

Han suckar lite när vi träffar honom och hustrun Harriet i parets våning på Östermalm i Stockholm. – Under en period var jag, ärligt talat, ganska trött på att ständigt förknippas med något som jag gjorde på 1970-talet. Sedan dess har jag gjort så oändligt mycket mer, förklarar han.

Inredningen går i vitt, svart och grått och är sparsmakad. Finurliga och tankeväckande stilleben här och var. I vardagsrummet hänger två skulpturer föreställande ett bananskal och en äppelskrutt.

DET ENDA SOM avslöjar att vi kommit hem till konstnären som står bakom de mest ikoniska myror och elefanter som någonsin sett dagens ljus är den stillsamma humorn som skiner igenom i valen av konst.

När vi ses har det gått över 46 år sedan Fem myror… sändes första gången, i november 1973.

– Från början var planen att Lasse Åberg och Ardy Strüwer skulle vara programledare, men man ansåg att Ardy inte kunde svenska tillräckligt bra, och därför ersattes de av Brasse Brännström, Magnus Härenstam och Eva Remaeus, säger Owe.

OWE BÖRJADE TECKNA redan som barn. Han och hustrun Harriet växte båda två upp i Eskilstuna, träffades redan när de var 14 och har hängt ihop sedan dess. Hon har sett honom utvecklas som konstnär, och har alltid, enligt Owe, varit hans bollplank och främsta kritiker. – När jag gick i gymnasiet tjänade jag extrapengar genom att göra reportageteckningar i Eskilstunakuriren, och det gav mersmak. Jag ville hoppa av och söka in till Konstfack, men min mentor, konstnären Olle Ängkvist, övertalade mig att ta studenten först.

Owe tog studenten, och 1959 sökte han till Konstfack. Hans plan var att bli bokillustra

Att ägna sig åt något annat än att teckna och måla har aldrig varit ett alternativ. Owe jobbar fortfarande varje dag.

Harriet och Owe Gustafson i hemmet på Östermalm i Stockholm. De har hängt ihop i 65 år.

tör, men under de fyra åren på Konstfack gick det yrket upp i rök.

Owe hamnade i samma klass som Lasse Åberg, Carl Johan de Geer och Olof Landström som senare tecknade bl a Kalles klätterträd. I parallellklassen gick Jan Lööf, – Det är ganska lustigt att vi var fem stycken som gick samma år och som fortsatte med illustrationer för barn, konstaterar Owe.

EFTER EXAMEN BÖRJADE han på en studio för animerade filmer, sedan frilansade han som illustratör för DN. Idén till myrorna och elefanterna kom från det amerikanska barnprogrammet Sesame Street och när Owe fick uppdraget hade han aldrig någonsin tecknat en elefant.

– Inte heller hade jag någon som helst känsla av att det skulle bli en succé. Det var ett uppdrag som alla andra, även om det var väldigt roligt.

Owe har aldrig varit mycket för att krångla till saker och ting när han tecknar. Kanske är det därför som hans minimalistiska, men ändå så uttrycksfulla teckningar och målningar väcker så mycket känslor.

PÅ EN LÅNG arbetsbänk skymtar en illustration av Tintin. Eller? Vid närmare anblick är det en grafisk bild av ett kvinnosköte, men med Tintins karaktäristiska hårlock.

– Den där ja. Jag är väldigt förtjust i Tintin, och har målat en lång rad olika tolkningar. Just den här köptes av en man som var gift med en barnmorska. Han ville ge henne den

Owe Gustafson

Gör: Illustratör, konstnär, författare och grafisk formgivare. Ålder:79 år. Familj: Hustrun Harriet, vuxna barn och barnbarn. Bor: På Östermalm i Stockholm. i födelsedagspresent. Efter bara några dagar hävde han köpet, eftersom hustrun vägrade sätta upp tavlan på väggen, säger Owe, och ser mycket förtjust ut vid minnet.

Att ägna sig åt något annat än att teckna och måla har aldrig varit något alternativ.

– Men visst har det hänt att inspirationen försvunnit ibland under åren, konstaterar han.

HALVA ÅRET BOR HAN och hustrun i huset på Österlen. Det blir en skön kontrast till livet i Stockholms innerstad, men inte heller där blir det någon semester.

– Visste du att jag skrivit tio böcker också? Men ingen jävel har läst dem. Folk känner egentligen bara till det här med elefanterna och myrorna, konstaterar Owe, utan att se det minsta bekymrad ut.

Just det är en sanning med modifikation. Faktum är att han ställt ut otaliga gånger.

– Jag bestämde mig tidigt för att jag ville ställa ut i Tokyo, Paris och New York någon gång under min livstid. Nu har jag gjort det. Men Owe har inte några som helst planer på att sluta jobba, trots sina 79 år.

– Nej, nej. Det skulle aldrig falla mig in. Jag målar och tecknar dagligen, fortfarande. Det måste jag göra.

TEXT: ANNA-MARIA STAWREBERG FOTO: JOI GRINDE

Den minimalistiska och enkla men uttrycksfulla stilen har han ställt ut i Tokyo, Paris och New York.

Det största ljuset

Längst fram i kyrkan brinner det stora påskljuset under hela påsktiden, ända fram till Kristi himmelsfärd.

I alla kyrkor är ljus tända under gudstjänsten. Det är lite olika antal ljus på altaret under kyrkoåret, och det kan också variera vilka lösningar man har för enskilda att komma in och tända ett ljus vid en ljusbärare eller annan slags ljus hållare.

Det allra största ljuset, längst fram i kyrkan, kallas Kristusljus eller påskljus.

Det är ofta prytt med olika symboler. Främst ett kors, förstås, men ofta även de grekiska bokstäverna A och O, som står för alfa och omega och symboliserar att Gud är alltings bör jan och slut (det kommer från en vers i Uppenbarelseboken, som är den sista boken i Bibeln). Olika kristna traditioner kan ha olika dekoratio ner på ljusen. Ofta finns även årtalet med på ljuset, eftersom man tänder ett nytt ljus varje påsk som sedan får räcka ett helt år.

Påskljuset började man redan på 300-talet använda i gudstjänsten. Det tänds på påsk nattens midnattsmässa eller till påskdagens högmässa, som en symbol för att Jesus har återuppstått. Sedan får det brinna genom hela påsktiden, ända fram till Kristi Himmelsfärds dag. Då släcks det precis efter att man läst evangelietexten om hur Jesus stiger upp till himlen, som en symbol för att han då inte läng re vandrar på jorden.

I påskljuset bäddar man traditionellt in fem korn av rökelse, som en symbol för den fem såren på Jesus kropp (de fyra spikarna, plus såret efter svärdet som en av de romerska soldaterna stack i hans sida på korset för att kontrollera att han verkligen var död).

Påskljuset tänds under resten av året även vid alla dop, så att de nydöptes dopljus kan tän das på det stora ljuset – en symbol för hur alla får del av ljuset från Jesus.

Det allra största ljuset, längst fram i kyrkan, kallas Kristusljus eller påskljus. FOTO: ALBERT HILLERT/IKON