Amos hösten 2025_Rogberga

! allhelgona

XX

Så kan vi prata om sorgen under

HÖSTEN 2025

SORGEGRUPPEN HJÄLPTE MONICA ­HAMMARLUND ATT LEVA VIDARE SOFIA KARLSSON:

”Det ständiga j­ ämförandet i flödena tog fram mina sämre egenskaper”

närvaro tema

– ett ord fyllt av omsorg

1

ODR SAMHÄLLSINFORMATION HÖSTEN 2025

VÄLKOMMEN

Varför pratar du med dig själv?

J

ag har inte mött någon människa som inte resonerat med sig själv kring olika frågor.

Redan vid två års ålder börjar detta resonemang då barnet pratar öppet med sig själv för att arbetsminnet skall utvecklas. Ju äldre vi blir desto mer utvecklar vi färdigheten och i vuxen ålder brukar många vända sig inåt sig själv för att resonera med sig själv.

Egentligen finns det väl ingen bättre än du att besvara frågor om dig? Därför borde du vara den ultimata samtalspartnern till dig själv.

Själv kan jag sitta i bilen och resonera med mig själv. Högerhandens rörelser brukar öka beroende på hur intensiva resonemangen blir. Med jämna mellanrum frågar min fru: Vad tänker du på denna gång? Ofta handlar det om att föra ett logiskt resonemang kring en komplex fråga. I detta resonemang blir det sedan för- och motargument fram tills jag själv känner mig trygg i frågan och alla lösa trådar i frågan är utagerade. Faktum är att jag kan resonera fram och tillbaka under ganska lång tid kring en och samma fråga för att nå vägs ände med den.

Ett sådant exempel för min del var frågan kring hur man slipar ett par hockeyskridskor?

Om du hittar den inre friden så blir mörkret, tystnaden och ensamheten inte ett hot utan en möjlighet.

Frågan tog tre år att reda ut och idag håller jag med jämna mellanrum föredrag kring slipning av hockey­ skridskor och komplexiteten kring alla variabler som finns för att nå den optimala slipningen. Tror ni mig inte, så våga undersöka frågan.

MEN FÖR MÅNGA kan det bli jobbigt att resonera och

umgås med sig själv. Det finns till och med något vi kallar för lappsjuka, där människor som kommer till mina födelsetrakter upplever att mörker, tystnad och ensamhet gör att man tvingas umgås med sig själv.

Resultatet är att man inte tycker om det.

Bibeln talar om kroppen som ett tempel för Gud, och jag har ibland ställt mig den enkla frågan om det är så att vi kan vända oss i vårt resonemang till Gud själv.

2

HÖSTEN 2025

HJÄRNANS PROCESSER VID SJÄLVRESONEMANG Default Mode Network Självreflektion, inre dialog

Amygdala

Känsloreaktioner, hotrespons

Planering, logik, arbetsminne minne

Språkproduktion ion, språkförståe åelse Hippocampus

Prefontala cortex

Brocas Wenickes områden

Minneslagring, ­hämtningskopplingar

Att vända oss inåt, inom oss för att resonera och få hjälp av Den helige Ande att reda ut frågor, förstå frågor och ibland få vägledning med hjälp av en inre frid.

Faktum är att lappsjukan och den inre friden som Bibeln berättar om står i motsats till varandra och om du hittar den inre friden så blir mörkret, tystnaden och ensamheten inte ett hot utan en möjlighet att få umgås med Gud. VISSTE DU ATT Templet i Israel hade tre färger utöver guld? Det var blått, rött och violett som en bild av vårt inre: blå vener, röda blodådror och violett för vårt övriga inre. Tanken var att Templet med dess olika rum fick vara en förebild för oss människor. Det fanns ett allra heligaste, ett heligt rum och en förgård. I det allra heligaste bodde Gud, i det heliga fanns prästerna och vid förgården var alla människor som vi träffar.

I Bibelns berättelse är budskapet tydligt. Jesus Kristus har dött och uppstått och därför kan varje människa låta Jesus flytta in i sitt allra heligaste rum.

För min del tog det långt fler år än tre för att jag skulle acceptera att det var möjligt. Tror ni mig inte så, våga undersöka frågan.

Att resonera med sig själv är inte fel, det öppnar upp perspektiv. Att resonera med Jesus är bättre, det öppnar upp hela universum!

Greger Larsson Kyrkoherde

Innehåll Din församling

4 Sorgegrupper Monica Hammar­ lund fick hjälp av Leva vidare 6 Reflektion När frånvaron blir närvaro 8 Krönika ­Sökandet är nyckeln

Tema närvaro

9 Vad händer när vi byter ­papper mot skärm?

Välkommen i allhelgona ”Jag är händerna som kan hjälpa”, säger Jan Sjögerund, diakon.

Foto: MARCUS GUSTAFSSON

Mötet

fredagen firar vi Allhel◗Under

gonaafton med andakter klockan 16.00 i båda kyrkorna. Under fredagen finns det även fika i Tillandz­gården och Öggestorps kyrka.

På lördagen firar vi minnesgudstjänster för alla medlemmar som avlidit i vår församling under året. Minnes-

14 Sofia Karlsson ­ Musiker och sångerska

Tänd ett ljus i allhelgona.

EN DEL AV

NENMÄRKE VA

T

Tankar om tro Närvaro som yrke 26 ­Församlingsliv Längtan efter något som håller 31 Korsord

S

Övrigt 20

gudstjänsterna är klockan 13.00 i Öggestorps kyrka och klockan 16.00 i Rogberga kyrka.

På söndagen firar vi gudstjänst klockan 16.00 i Rogberga kyrka som vanligt där Allahelgona helgen får vara i fokus.

Välkomna att dela gemenskapen på kyrkogårdarna och i kyrkorna denna helg!

Trycksak 3041 0934

REDAKTION Redaktionen: Greger Larsson och Sophie Torrealba.

Kontakta oss Expeditionen: 036 39 06 80.

Kyrkoherde Greger Larsson: 073 037 47 80 eller 036 39 06 82 Kyrkogårdsföreståndare Dan Lundstedt: 070 649 25 63 eller 036 39 05 92 E-post: tenhult@svenskakyrkan.se Adress: Rogberga-Öggestorps ­församling, Myrstadavägen 19, 561 60 Tenhult

Följ oss Webb: svenskakyrkan.se/tenhult Instagram: svenska_kyrkan_tenhult Facebook: Svenskakyrkan Tenhult Produktion: Verbum AB Ansvarig utgivare: Martina Croner martina.croner@verbum.se Tryck: Printagon, Helsingborg, 2025 Distribution: Postnord Foto om inget annat anges: Sophie Torrealba Omslagsbild: Sophie Torrealba HÖSTEN 2025

3

SORGEGRUPPER

MONICA HAMMARLUND

fick hjälp av sorgegruppen Leva vidare när maken gick bort.

”Det var det bästa som kunde hända” TEXT OCH FOTO: Anna-Karin Hedén

26 september förra året ◗Den

dog Monica Hammarlunds man ­Johan. I mer än 53 år var de gifta och de träffades redan i nionde klass. Trots att Johan var sjuk i många år och Monica visste att han inte hade lång tid kvar, så blev hans bortgång svår.

– Jag trodde att jag var beredd, men det går inte att förbereda sig, säger Monica.

”Jag trodde att jag var beredd, men det går inte att förbereda sig.”

Sorgen och ensamheten blev tung och Monica minns inte mycket från den första tiden. Men hon berättar att hon kom att tänka på att hennes egen mamma och även en väninna till henne hade berättat att de fått stöd i en sorgegrupp i kyrkan, när deras anhöriga gått bort. När Monica fick erbjudande om att vara med i en sådan grupp, som skulle starta i kyrkan i Tenhult, sa hon genast ja.

– Det var det bästa som kunde hända. Jag har blivit bönhörd, tänkte jag.

NÄR JAG TRÄFFAR Monica slår vi

oss ner i ”det gröna rummet” i Kyrkans hus i Tenhult och Monica sätter sig i fåtöljen mellan fönstren. Hon berättar att här satt hon alltid när de träffades förra hösten och vintern i sorgegruppen Leva

4

HÖSTEN 2025

vidare. I gruppen skapades en trygghet och tillit där deltagarna kunde berätta om sina känslor och tankar i sin sorg.

– Det var en liten grupp och det var bra. Även de som först inte ville prata så mycket, började efter­hand berätta och dela de också, minns Monica.

I GRUPPEN KOM deltagarna överens

om en tystnadsplikt. Det som sades i rummet fick stanna i rummet. Det var viktigt för Monica, för att hon skulle våga och vilja dela sin sorg av sin livskamrat. Vi pratar om olika aspekter av närvaro och hur viktigt det kan vara att vara nära andra som gått igenom samma sak.

– Det fanns andra som också upplevt sjukdomstiden och tagit hand om sin anhörige som jag gjorde. Jag kan verkligen rekommendera den som mist någon att vara med i en sådan här grupp, säger Monica.

Livet utan Johan är annorlunda för Monica. Hon säger att hon tror det är viktigt att bevara en känsla av närvaro av honom.

– Ja, det tycker jag. Jag har bord med ett ljus och ett fotografi på Johan hemma. Han är med mig, nickar hon.

Monica och Johan delade en tro på Gud och en andlig närvaro i tillvaron kan också hjälpa genom sorgen, tror hon.

– Tron har hjälpt mig att tänka på tacksamheten över alla de år vi trots allt fick tillsammans.

Samtalsgruppen är öppen för alla – oavsett tro, bakgrund eller tidigare kontakt med kyrkan, och deltagandet är kostnadsfritt.

Foto: MAGNUS ARONSON/IKON

Samtalsgrupp för dig som mist en nära anhörig förlora en livskamrat eller ◗Att

nära anhörig är en av livets mest omvälvande händelser. Sorgen ser olika ut för oss alla, men ibland kan det vara till hjälp att få dela tankar och känslor med andra som befinner sig i en liknande situation.

I Rogberga Öggestorps församling vill vi erbjuda en trygg och kravlös gemenskap för dig som sörjer. Under hösten startar vi en Leva vidare-grupp, en samtalsgrupp där du får möjlighet att samtala om livet, sorgen och framtiden tillsammans med andra i samma livssitua­tion. Gruppen leds av Marianne Nilsson, präst, och ­Anna-Karin Hedén, prästkandidat.

Vi lyssnar, delar, stöttar och vandrar en bit av vägen tillsammans.

Samtalsgruppen är öppen för alla – oavsett tro, bakgrund eller tidigare kontakt med kyrkan, och deltagandet är kostnadsfritt.

Svenska kyrkan bjuder på fika varje gång.

Gruppen träffas totalt fem gånger, varannan vecka.

Du är inte ensam i sorgen. Välkommen att ta ett steg vidare – i gemenskap och med varsamhet.

”Jag har bord med ett ljus och ett fotografi på Johan hemma”, säger Monica som miste sin man för ett år sedan.

Sorgegruppen Leva vidare Start: onsdag 5 november 16.00–17.30.

Gruppen träffas totalt fem gånger, varannan vecka.

Plats: Kyrkans Hus, Myrstadavägen 19, Tenhult Sista anmälningsdag: 15 oktober.

Anmälan eller frågor kontakta: marianne.nilsson@svenskakyrkan.se eller tel: 036 390681 HÖSTEN 2025

5

SORG

När frånvaron blir närvaro TEXT: Greger Larsson

finns ett före och ett efter. ◗Det

Före samtalet och efter samtalet.

Före sjukhussängen och efter sjukhussängen. Före det sista andetaget och efter det sista andetaget. Men när det sker innebär det också att en röst har tystnat, en stol står tom, och trots det verkar världen fortsätta som om inget har hänt.

Att mista en närstående – en förälder, ett syskon, en mormor, en vän – är inte bara att mista en person. Det är att leva vidare med en närvaro som blivit frånvaro. En stilla tystnad som smyger in i vardagen.

Ett tomrum som är både osynligt och alldeles påtagligt. Vi lär oss leva med det – men vi slutar aldrig känna det.

ritualer. Men mitt i sorgen säger hon också något oväntat. Något nästan för stort för att våga tro: att döden inte har det sista ordet.

Och att frånvaro inte alltid är hela sanningen.

Nattvardens mysterium – närvaro i Kristus

Vid högmässan firar kyrkan nattvard. På ett bord läggs bröd och vin fram. Orden ljuder: ”Gör detta till minne av mig.” Men det är mer än minne. Det är närvaro. En verklig, andlig närvaro av Kristus själv – i brödet, i vinet, i gemenskapen.

Nattvarden är inte en minnesstund för en död ledare.

Det är en måltid där den levande Jesus kommer till oss, kroppsligen på Frånvarons tyngd riktigt, med evighetDet är svårt att sätta ens kraft. ord på vad som egentI Bibeln säger Jesus: När du nästa gång går ”Detta är min kropp… ligen saknas när någon fram till nattvardsbordör. Det är inte bara detta är mitt blod” det så vet detta: Du är samtalen eller rösten – inte ensam. Och den du (Matt 26:26–28). det är hela den relation Svenska kyrkan och saknar är inte glömd. som var. Den historia stora delar av den Ni är båda burna av ­samma kärlek. man bar tillsammans, världsvida kyrkan Foro: ALEX GIACOMINI/IKON de outtalade banden tolkar detta bokstavsom bara fanns där. ligt i en andlig mening: Sorgen är inte bara en känsla – det Kristus är verkligen närvarande. är en plats i hjärtat som ingen Vi kan inte förklara exakt hur – annan kan ta. Ett tyst ”om ändå” men vi bekänner att det sker.

Och med honom kommer också som aldrig riktigt tystnar.

Kyrkan känner till detta. I gene- hela hans kropp – inte bara den rationer har hon burit människors synliga kyrkan i bänkarna runt omkring oss, utan också alla de som sorg, samlat den i böner, sånger, 6

HÖSTEN 2025

Det är svårt att sätta ord på vad som egentligen saknas när någon dör. Det är inte bara samtalen eller rösten – det är hela den relation som var.

Foto: PHOTOBAC/ MOSTPHOTOS

dött och gått före oss in i evigheten i tron.

I nattvardens säger vi: ”Tillsammans med dina heliga i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisar vi ditt namn.”

Det är kyrkans bekännelse: att i Jesus Kristus binds vi samman över tid, död, rum och sorg. Därför kan frånvaron bli till närvaro just här – vid Herrens bord.

När någon fattas

Du kanske står där med barn i famnen och saknaden i bröstet. Du

Närvaro trots allt

Nattvarden är kyrkans starkas­ te svar på livets smärtsammaste fråga: Är vi övergivna?

Svaret är: Nej. Gud själv valde att bli närva­ rande i människans värld – i Jesus ­Kristus. Han gick vägen genom smärta, död och sorg. Han vet vad det är att förlora. Men han stan­ nade inte i graven. Han uppstod – och i varje nattvard firar vi inte bara hans död, utan hans seger över döden.

När Jesus säger: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20) är det inte en metafor. Det är ett löfte om evig närvaro, mitt i livets allra största frånvaro.

Ett hopp som blir tro

För många börjar tron just här – i saknaden. Inte som färdiga svar, utan som en bön om att närvaro ska segra över frånvaro.

Och nattvarden blir ett gen­ svar: en verklig påminnelse om att Jesus inte bara älskar – utan bär oss genom döden in i livet.

När vi firar nattvard, påminns vi: ◗Du är inte ensam. du älskar är inte borta ur ◗Den

Guds hand. som skiljer oss är tillfälligt – ◗Det

inte evigt.

Detta är hoppets kraft. Och när vi vågar tro det, blir hoppet till tro.

En tro på Jesus, den korsfäste och uppståndne, som själv är närvaro mitt i vår frånvaro.

Nattvarden är inte en minnesstund för en död ­ledare. Det är en måltid där den ­levande Jesus ­kommer till oss, med ­evighetens kraft. kanske inte vet vad du hoppas på längre. Men i nattvardens heliga ögonblick, när du går fram, öppnar händerna och tar emot Kristi kropp och blod – då står du inte ensam.

För i Kristus är de döda inte borta, utan levande på ett nytt sätt.

De är hos Gud, och i Gud är vi fort­ farande förenade. Nattvarden blir då inte bara en tröst, utan också en påminnelse om en djupare verklig­ het: att vår gemenskap med dem vi saknar inte upphör vid döden, utan fortsätter i Guds eviga närvaro.

Slutord

”Detta är min kropp… detta är mitt blod” (Matt 26:26–28).

Foto: GETTY IMAGES

När du nästa gång går fram till nattvardsbordet – kanske med barnen bredvid dig, kanske med gråten i halsen – så vet detta: Du är inte ensam. Och den du saknar är inte glömd. Ni är båda burna av samma kärlek.

Frånvaron försvinner inte. Men den är inte hela verkligheten.

I Kristus – i nattvardens myste­ rium – får vi ana en annan närvaro.

En närvaro som ger tröst, sam­ manhang och hopp. En närvaro som bär ända in i evigheten.

HÖSTEN 2025

7

KRÖNIKA Foto: SVEN-ERIK FALK/IKON

Om vi söker i skrifterna och längtar efter Hans närvaro kan vi var och en uppleva Herrens JA på frågan : Är du där, Herre?

Sökandet är nyckeln J ag är inte alltid så bra på närvaro.

Det är ett jobbigt erkännande. Det jag avser är närvaro i meningen mindfulness eller medveten närvaro i nuet, att med tankar och sinnen helt och fullt vara med i stunden. Att vara närvarande i ord kan vara att läsa med full koncentration men också att lyssna med samma koncentration på vad en medmänniska har att berätta.

Närvaro nog för att kunna höra kärnan i ordflödet, det viktiga den personen har att säga, ibland inlindat i en massa annat prat. Inte helt lätt det heller.

ANDRA TILLFÄLLEN VI inte alltid är ”mindfulla” är när man kanske tänker på tvätten som ska hängas när man egentligen borde njuta med alla sinnen av jordgubbarna man just äter. Även i bönestunder splittras man lätt av ”verkligheten ” runtomkring.

Det är så lätt att flyta i väg med tankarna, att låta sig distraheras, och plötsligt är man någon helt annan-

Har vi koll på våra medmänniskor?

Ser vi dem? Hör vi dem? Är vi där... för dem?

8

HÖSTEN 2025

stans och tappar tråden. Så är det för mig. Jag tror inte jag är ensam om det. Idag omges vi av så mycket som pockar på vår uppmärksamhet.

Medveten närvaro går att träna. Jag övar för fullt.

NÄRVARO KAN OCKSÅ stå för något annat. I ungdoms-

åren kändes ordet närvaro mycket som en plikt. Man skulle bockas av i olika sammanhang inte minst i skolan.

Det var på den tiden svårt att se omsorgen i ordet.

Att den där plikten kanske kunde betyda att man inte halkade vid sidan av, att någon noterade att man var med, på ett eller annat sätt. I alla fall fysiskt närvarande.

Märker vi när någon inte är närvarande? Har vi koll på våra medmänniskor? Känner vi andras närvaro? Ser vi dem? Hör vi dem? Är vi där... för dem?

Kan man känna Guds närvaro? Ja, det svaret är förstås individuellt och olika från tidpunkt till tidpunkt.

Gud är ju allestädes närvarande men uppfattar vi det?

Jag tror att sökandet är nyckeln. Om vi söker i skrifterna och längtar efter Hans närvaro kan vi var och en uppleva Herrens JA på frågan : Är du där, Herre?

Birgitta Sunnqvist Församlingsbo

XX

närvaro tema

Vad händer när vi byter papper mot skärm?

TEXT: Ida Therén, Sophie Ekman ILLUSTRATION: Sophie Ekman

HÖSTEN 2025

9

TEMA NÄRVARO

d

PAPPER VERSUS SKÄRM. Är det bara nostalgi vi förlorar när

det ­fysiska ­läsandet alltmer ersätts av skärmar? Tre experter berättar varför närvaro, fokus och kropp är viktigare än vi tror.

et taktila

– kroppen läser också

u kanske också har känt det, hur det är något särskilt med att hålla en bok eller tidning i handen. Känslan av att kunna bläddra fram och tillbaka, att känna doften av papper, handlar inte bara om nostalgi. Det finns något mer grundläggande där, något vi inte riktigt kan sätta ord på.

Ylva Gislén, konstnär och forskare, försöker ändå göra just det. När vi ringer upp henne sitter hon i sitt hus i en by utanför Simrishamn, där hon lever nära naturen. Hon berättar om något som sällan får plats i debatten om digitaliseringen, nämligen kroppens roll i vår förståelse.

– Många pratar om hur det är mer ansträngande för ögonen att läsa på en skärm. Men jag tror inte att den förklaringen räcker, säger hon och menar att det handlar om något djupare.

10

HÖSTEN 2025

Hon lyfter fram den fysiska kontakten med texten som en aspekt vi sällan pratar om.

– Förmodligen har vi skrivit i sanden och på grottväggar långt innan vi började skriva på papper. Men något händer när vi flyttar litteraturen till en skärm.

Många funderar på vad det gör med hjärnan, men få talar om vad som händer med handen.

V

ad betyder det egentligen att hålla något i handen? Ylva menar att vi är dåliga på att sätta ord på just det. På hur kroppen minns, som tyngden av en bok i handen, hur papper doftar, känslan i fingertopparna när vi bläddrar.

Hon ser hur något går förlorat i det digitala. Visst kan det vara skönare för ögat att läsa på papper, men det handlar om mer än så. Vi får en känsla av helheten när vi kan bläddra fram och tillbaka.

– Det funkar inte på samma sätt att scrolla. Sedan finns det något med det taktila, att ta in pappret, som vi

Y

lva har handlett många studenter och doktorander inom konstnärlig forskning – ett område där många brottas med hur man uttrycker något som inte låter sig mätas, men ändå finns där.

– Det är svårt att hitta ett språk för det. Hur för man över något som sitter i kroppen och intuitionen till det vi förstår med huvudet?

Foto: ALVA BEXELL

inte riktigt kan förklara. Men vi vet att det spelar roll.

Ett exempel är barn som gör minnes­anteckningar för hand.

– De minns innehållet bättre än om de skriver på dator. Något händer, kroppen är med i lärandet.

Vad betyder det att verkligen hålla något i handen?

”Många funderar på vad det gör med hjärnan, men få talar om vad som ­händer med handen.” Ylva Gislén, konstnär och forskare

Hon konstaterar att, precis som vi är blinda för hur till exempel haven långsamt förändras, är vi också blinda för kroppens förändring – hur våra upplevelser skiftar när vi lämnar det fysiska. Saker som en gång varit självklara, som att skriva för hand och läsa på papper, blir allt mer ovanliga. Många barn saknar fysiska skolböcker och lär sig inte längre skriva skrivstil.

– Något går förlorat, och det är svårt att förstå konsekvenserna av det. Ofta märker vi det först när det är för sent.

D

ärför menar Ylva att vi har ett ansvar att bevara den taktila kunskapen – inte bara för oss själva, utan för våra barn.

– Det finns någonting i händerna och i hur vi lyssnar, hur vi uppfattar ett rum med hela kroppen. Det är något som vi behöver återerövra, och vi behöver lägga lite tid på det.

HÖSTEN 2025

11

TEMA NÄRVARO

a g i l s m u r t e d

– där tanken får plats

K

anske är det just det, behovet av att återerövra närvaron, som också driver poeten Jonas Gren. Han har aldrig ägt en smartphone. I stället har han ägnat sig åt att lyssna. På vad som händer med oss när vi alltid är uppkopplade. På vad vi längtar efter när vi försöker koppla ner.

I sin nya bok Ingen surf: handbok i nedkoppling samlar han både sin egen erfarenhet och samtal med trettio personer om livet med och utan ständig uppkoppling. Boken är ett slags hybrid, en existen­tiell essä om vad det gör med oss att aldrig riktigt vara ifred.

– All typ av nedkoppling måste vara ett ­experiment, så som världen ser ut i dag, säger han.

– Starka krafter vill att vi ska vara uppkopplade: teknikbolag, arbetsgivare, sociala sammanhang, myndigheter. Vi kan inte riktigt vinna över dem, men vi kan hjälpas åt att fantisera mot ett bättre sätt.

ETT STÅENDE FYND han gjort när han pratat med

folk som valt att vara mindre online, är att lästiden ökar. När folk kopplar ner – läser de mer. Nästan alla beskriver det med samma ord: det är skönt. Som att något tungt lyfts bort.

Precis som Ylva Gislén ser Jonas hur det är först i efterhand som vi förstår vad vi lämnat bakom oss.

Hur mycket tid och energi som går åt till att vara digital och hela tiden tillgänglig, hur svårt det är att fokusera när man vet att något kan plinga till när som helst.

12

HÖSTEN 2025

Han pratar också om det taktila, om vad som händer när vi läser på papper i stället för skärm. Men han vill även gärna lyfta en annan aspekt: det rumsliga.

– Forskning visar att vi minns bättre, och förstår bättre, när vi läser på papper än på skärm. En del tror att det hänger ihop med hur minnet fungerar i relation till rumslighet. Vi kommer ihåg var i boken något stod, hur sidan såg ut. ”Forskning visar att vi minns ­bättre, och förstår bättre, när vi l­äser på ­papper än på skärm”, säger Jonas Gren, poet.

Foto: CASPER HEDBERG

DET HANDLAR OM förankring, förklarar han. Om att

vara fysiskt engagerad i det man läser och skriver.

Själv tar han alla anteckningar för hand, både för minnet och känslan.

Det han märkt är att hans skrivande blir något helt annat när han befinner sig i ett rum utan internet. När allt som pockar på är borta. Hemma kan han alltid falla för det han kallar ”kollasjukan”. Det där rastlösa behovet att kolla mejlen eller meddelanden hela tiden.

– Egentligen är det där ju en marginell syssla, den koncentrerade tiden är själva kärnverksamhet. Men i vår tid blir det ofta tvärt om.

Kanske är det just det som gör att den tryckta texten fortfarande har ett försprång, frånvaron av distraktion. Den stör inte. Den distraherar inte. Den ligger bara där stilla och väntande, och låter dig stanna kvar.

INGEN SURF: HANDBOK I NEDKOPPLING Jonas Gren Weyler förlag

det själsliga a v i t a t i d e m och

– tankens långsamma samtal

N

är vi läser på skärm blir vi nästan alltid distraherade, även om vi inte märker det. Det är något Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria och författare till Bokens folk, har funderat mycket på.

Boken handlar om hur vi läser, och varför det spelar roll, både för vår tanke och vår tro. Under arbetet reflekterade han särskilt över hur själva formatet påverkar oss. Hans slutsats är tydlig: skärm och papper har båda sin funktion, men de främjar olika typer av läsning.

– Datorskärmen och telefonen är inte byggda för långsam läsning. Det finns så mycket som stör, säger han och nämner reklam, länkar och notiser. Bara beslutet att låta bli att klicka kräver energi, menar han.

Skärmen gör texten lättillgänglig, men just därför blir det också svårare att stanna kvar. Joel beskriver det som att vi ständigt ställs inför valet: Vill jag fortsätta här? Eller finns det något mer lockande ett klick bort?

HAN BERÄTTAR ATT det för några år sedan gjordes en studie på kyrkliga läsare som fick läsa bibelcitat på skärm eller papper. De som läste på skärm läste oftare, men hade svårare att ta till sig innehållet. Många beskrev det som att de läste informativt ­snarare än meditativt. Det blev något man bara snabbt tog till sig, snarare än något man levde med.

Det går att läsa långsamt även digitalt, menar Joel, men det kräver träning och fokus.

– När man läser långsamt på en skärm får man jobba lite mot formatet. Det kan gå bra ibland om man blir väldigt fångad eller har tränat upp det.

Men formatet bjuder in till snabbläsning och skumning, och Joel menar att vi har vant oss vid att läsa snabbt på skärm. Att det har blivit vårt defaultläge.

SAMTIDIGT VILL HAN inte döma ut den digitala tex-

”Vi måste bara medge att skärmar och tryckta böcker är bra på olika sätt”, säger Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria.

Foto: MIKAEL M JOHANSSON

ten. Visst har det sina fördelar att kunna skumma, scrolla och söka snabbt. Problemet uppstår när det är det enda sättet vi läser på. Då vi går miste om den andra kvaliteten i läsning, som är mer dialogisk och av meditativ art. Alltså, där vi läser för att utveckla vårt tänkande för att gå i dialog med en annan människa, som författaren eller berättaren. Den typen av läsning gynnas om vi läser mer långsamt och mer noggrant, konstaterar han. Och det görs bäst på papper.

Hans slutsats är tydlig men nyanserad: – Vi måste bara medge att skärmar och tryckta böcker är bra på olika sätt. Det är jättebra att kunna hitta saker snabbt, men vi kan inte bara leva i den textmiljön utan vi måste också kunna ha rum för en reflekterad, meditativ och kritisk läsning. Och där är pappersboken omistlig.

BOKENS FOLK: EN CIVILISATIONS­ HISTORIA FRÅN PAPYRUS TILL PIXLAR Joel Halldorf Fri tanke HÖSTEN 2025

13

MÖTET

SOFIA KARLSSON MUSIKER OCH SÅNGERSKA

”Om du hela tiden ­kollar morgondagens väder är du inte i nuet” + kort om

Sofia Karlsson Ålder: 50.

Familj: Maken Benoit Fauchier, son på 14 och dotter på 7.

Bor: Järvsö.

Gör: Musiker och sångerska.

Aktuell med: Albumet ”En sång till Selma” och turné där dessa nya låtar spelas.

Mer info på ­sofiakarlsson. com

När mobilen flög i golvet landade närvaron. I hälsingegården bland fäbodar och familjeliv valde Sofia Karlsson bort flöden och stress – och in kom Selma, stillhet och sång. Resultatet?

Mer musik. Mer mening. Och betydligt färre väderappar.

TEXT: Linda Newnham FOTO: Theresia Köhlin

◗De stod i köket i hälsingegården. Sofia minns inte ens vad grälet handlade om. Kanske var det bara något vardagligt. Hon minns just den här gången för att hennes man Benoit i ilskan grabbade tag i hennes mobil och drämde den i golvet så att den gick i bitar.

– Efter någon vecka tackade jag min man för detta, för det var ett genombrott. Lite som att få en ny livsåskådning, säger hon.

För Sofia, som redan innan hade reflekterat över hur mycket tid och energi scrollandet tog, bestämde sig nu för att inte skaffa en ny smartphone.

– Det var då jag förstod vilket beroende mobilen är. De första veckorna vet jag inte hur många gånger i timmen jag försökte ta upp den ur fickan. Nästan som en fantomupplevelse, min hand ville fippla med telefonen.

Hon väckte så småningom liv i en gammal telefon, men valde då att inte lägga in sociala medier-apparna.

”De första veckorna vet jag inte hur många gånger i timmen jag försökte ta upp den ur fickan. Nästan som en ­fantomupplevelse.”

14

HÖSTEN 2025

– Flödena och det ständiga jämförandet hade påverkat mig mer än vad som var sunt. De tog fram mina sämre egenskaper, som bitterhet, avundsjuka på andras liv och framgång, snålhet … Och jag tror inte att det här bara gäller mig.

Hon valde också bort mejl, Dagens Nyheter och väderappen i telefonen.

– För om man hela tiden ska kolla vilket väder det blir i morgon är man inte närvarande i nuet.

Hon betonar att detta drygt två år senare fortfarande är ett experiment, och visst tycker hon det är synd att hon ibland missar vissa saker, men konstaterar att hon får hacka i sig det – för den övervägande känslan är att detta har varit positivt. Tid och kraft har frigjorts.

– Jag har blivit en bättre mamma och fru, och mer kreativ. Bland annat bestämde jag mig för att bli bättre på att spela piano och stärka min sång. Och jag fick ro att fokusera på plattan med Selma.

JA, FÖR SOFIA KARLSSON, sångerskan som fick sitt

stora genombrott för 20 år sedan med sina folkkära tolkningar av Dan Anderssons dikter, har nu tagit sig an en annan nationalklenod, Selma Lagerlöf, och hennes stora textskatt.

– Musiken, som jag skapat tillsammans med text-

»

XX

HÖSTEN 2025

15

MÖTET

» författaren Johan Salberg, är fritt byggd från Selmas

berättelser, tal, dikter och brev. Vi har även med några originalbrev och dikter.

Sofia säger att hon älskat att gräva i författarens liv.

En kvinna som var så mycket coolare än hur hon ofta porträtteras.

– Många ser henne som en sagotant i hatt, men Selma var en rebell. Hon levde under två världskrig i en spännande tid där kvinnor tog mer mark. Hon klippte håret, engagerade sig i kvinnors rättigheter och var en väldigt passionerad kvinna. Genomgående teman för henne som jag lyft fram är människa-Gud, mystik, passion och systerskap. Underbara teman som är lika aktuella i dag, säger Sofia som även i höst turnerar med sin konsertföreställning om Selma.

VI SES I ETT SOLIGT Järvsö. Sångerskan hämtar upp oss vid tågstationen, ursäktar gårdsbilens stök, och gasar hem till Hälsingegården som ligger vid åkrarna ett stenkast utanför byn.

– Vi bytte en liten tvåa i Gamla stan i Stockholm mot allt det här, säger hon och visar oss runt på gården som har två stora boningshus, en lada med höskulle, två fäbodar och en liten bastu med utsikt över Ljusnan.

Det är sju år sedan hon och fransmannen Benoit bestämde sig för att flytta hit.

– Det är tack vare min modiga man. En dag sa han bara att ”Det är dags, nu gör vi det, Sofia.”

Paret, som träffats strax efter att Sofia fått sitt första barn, träffades på en fest i Värmland.

– Helt otippat råkade våra vägar korsas.

Till att börja med var de särbos, där de ibland sågs i Stockholm och andra gånger i en cirkusvagn i Bre­ tagne, Frankrike – då han spännande nog är cirkus­ artist och jobbar som akrobat.

– Jag är fortfarande ”cirkusfru” ibland. Det är inte riktigt så romantiskt som det låter. Lika gärna som vi kan hålla till på en vacker äng kan vi bo på en parkering under en bro.

5 tips

... från Sofia för ökad närvaro:

1

Släng din smartphone i golvet! Eller stoppa helt enkelt undan den i en byrålåda.

2

Träna eller meditera varje dag med avsikt att komma ner i kroppen.

3

Ta inte snyggbilder av dig själv när du tränar eller yogar.

4

Ta ett kallt dopp i älven eller en skogssjö. Det gör susen!

5

Gör en 30-årsplan.

RELATIONEN BYGGER PÅ tillit. Hon säger att den är född ur nödvändighet då båda har jobb där man delvis flackar runt. Han med cirkusen, hon med turnébussen.

”Många ser henne som en sagotant i hatt, men Selma var en rebell.”

– Det händer att vi inte setts på två månader. Visst hörs vi, men inte hela tiden. Vi håller inte på och kontrollerar varandra. När jag är i väg och spelar får jag vara närvarande i det och tvärtom, vilket är väldigt skönt, säger hon och funderar en stund: – Visst kan det vara en utmaning att hitta tillbaka till varandra. Men det finns något fint i det också, att vara nyfiken på sin partner och vad han har upplevt och känt.

Tillbaka till Järvsö: Att stockholmstjejen skulle bli bybo var kanske ett oväntat men välkommet steg.

16

HÖSTEN 2025

– Jag älskar det lugnare tempot, vidderna, de kalla doppen i Ljusnan – att få jorda mig. Jag ville också att mina barn skulle få det här, närheten till naturen och att växa upp i ett mindre samhälle där man känner varandra.

MEN DET TAR tid att rota sig och komma in i samhället, konstaterar Sofia. Nu, sju år senare, är hon redo att sätta på sig Järvsödräkten. I alla fall delar av den; koftan och lomman.

– En sak som hjälpt oss är att vi verkligen vill ta hand om den här gården. Vi kommer inte hit, river allt, bygger nytt och fixar pool. Gården är ett kulturarv vi försöker förvalta. Även om jag är utsocknes har jag stor respekt för det, säger hon och skrattar till: – Vi vill gärna smälta in, men det kanske inte är så lätt för en musiker och fransk cirkusartist.

Från början var planen att rusta upp gården på några år.

– Men nu har vi en 30-årsplan i stället för att hinna vara närvarande i livet också, inte rusta sönder relationen. Det känns lugnare och mer görbart.

En utmaning har varit att lära sig leva med det icke perfekta, det som ännu inte är färdigt.

– Bor man i en tvåa så är det ganska lätt att göra den fin, har man däremot sex hus i behov av rust, så…

Förut kunde det göra mig nervös. Nu försöker jag vara i stöket, att heller inte nödvändigtvis diska och plocka undan efter barnen innan jag sätter mig vid pianot.

Det är svårt, det är gamla krav som ekar i mig.

Hade du eller din man erfarenhet av att renovera gamla hus?

– Nej, men jag har alltid tagit på mig lite för stora uppgifter: Leva på musik? Det är ett ganska knixigt yrke, men det ska nog gå bra! En hälsingegård, det fixar vi!

Varifrån kommer det modet?

– Från mina föräldrar och min släkt, alla starka kvinnor jag har bakom mig som en outtalad ryggrad.

Kvinnor som likt Selma var med om att få rösträtt, att ta plats i samhället och hemmet.

Du sa i en intervju för några år sedan att flytten var ett sätt att skapa sig ett enklare liv, att downshifta.

Har ni gjort det?

– Sa jag det? Hur tänkte jag då? Jag kan tala om för alla som nu blir sugna: Att köpa en hälsingegård i nedgånget skick är inte att downshifta, säger hon och skrattar.

Däremot kan det vara tillfredsställande. Sofia berättar att hon lärt sig bygga fönster. Det började med upptäckten att det är nästan omöjligt att hitta fönster i gammal stil till ett rimligt pris. Nu är det hennes hobby.

– I verkstaden är jag verkligen närvarande i stunden med fullt fokus på det jag gör.

– Man är också mer rädd om fönster man själv har byggt, och blir arg om ens man råkar krossa en ruta, säger hon med ett skratt.

”Man kan inte planera att gå in i ett andligt tillstånd. Man kan träna sig på att vara närvarande, men aldrig tänka sig till det.” Även musiken kan jorda henne. För Sofia är musik och andlighet starkt relaterade.

– Man måste ha ett öppet sinne för att kunna skapa musik, och ett öppet sinne ligger för mig nära närvaro och andlighet: Att gå in i känslan så starkt att man glömmer bort sig själv för en stund och går upp i något annat, något större.

– Det intressanta är hur man inte kan planera att gå in i ett andligt tillstånd. Man kan träna sig i att vara närvarande, men aldrig tänka sig till det. Därför kan de bästa spelningarna komma vid helt oväntade tillfällen. Plötsligt connectar jag med både tonerna och publiken, allt känns så starkt och bra.

På frågan om hon tror på Gud säger Sofia att hon är en tvivlare.

– Jag tror inte på någon gubbe uppe bland molnen.

Och Gud finns, så finns han lika mycket i lador och konserthus som i kyrkor.

Stress är både andlighetens och närvarons motpol, hur gör du för att hitta tillbaka till nuet och dig själv?

– Genom att vara i kroppen och inte huvudet. Kanske promenera ute i naturen, dansa, yoga.

EN ANNAN UTMANING hon tampas med är att inte gå

ner sig i mörkret kring världsläget: Autokratierna som breder ut sig, krigen, svälten i Gaza, klimatförändringarna…

– Att inte förgås av oro utan vara närvarande i min vardag är något jag får jobba på hela tiden.

Är du en orolig själ?

– Absolut. Eller så här: Jag bryr mig, och jag oroar mig, de känslorna ligger nära varandra. Jag vill och kan inte blunda för realiteten, men inget blir hellre bättre av att man deppar ihop. Samtidigt som vi behöver göra saker i det stora kan vi få vara glada och ha det bra i det lilla livet här i Järvsö.

HÖSTEN 2025

17

Att minnas tillsammans, på sitt eget sätt. Lisa Wikstrand och hennes familj brukar samlas vid havet för att hedra hennes pappa. Dahlior, hans favoritblommor, får flyta mot horisonten.

18

HÖSTEN 2025

NYFIKEN PÅ KYRKOÅRET

Hur kan vi minnas under

? n e g l e h a n o g l e h l l a Allhelgonahelgen är en tid för eftertanke och gemenskap. Vad väcks inom oss när vi minns de som gått före? Prästen Ulf Lindgren delar sina reflektioner om denna tid för minne och ljus.

TEXT: Sophie Ekman FOTO: Lisa Wikstrand

om ljuset. Profeterna talar om en tid då vi inte längre behöver sol och måne, eftersom Gud är ljuset som ständigt lyser emot oss. Och Jesus säger att vi själva också är ljus som kan lysa för varandra.

När Bibeln ­talar om evigheten, beskriver den att vi uppstår efter döden. ”Vi ska förvandlas”, säger Paulus, precis som fröet som blir sått och sedan växer upp som en planta. Medan kyrkogårdarna talar om livets slut, talar gudstjänsterna alltså om hur livet fortsätter i ny form.

Varför firar vi allhelgonahelgen?

– Det var först i slutet av 1900-talet som vi i Sverige började besöka kyrkogårdar för att tända ljus under allhelgonahelgen. Inspirationen kom från halloweenfirandet i England och USA, men den svenska traditionen handlar om att minnas dem som dött och besöka deras gravar. Många församlingar erbjuder varm soppa på kyrkogården och det finns personal för den som vill prata om sorg och saknad.

Vilka frågor väcks under denna tid?

– Under allhelgonahelgen får vi möjlighet att reflektera över livet och döden. Vi kan fråga oss: Vem sörjer jag? Hur minns jag dem som dött? Är det viktigt för mig att besöka en grav, eller kan jag sörja och minnas på andra sätt? Och vem kommer att sörja mig när jag dör? Var tar jag själv vägen när jag dör?

Ulf Lindgren är präst i Västermalms församling.

Vad lyfter Bibelns texter fram under allhelgona?

– Även om det som händer på våra kyrkogårdar kretsar kring minnen, sorg och livets slut, handlar bibeltexterna inte främst om döden. Men de handlar

”När vi delar minnen och pratar om vår sorg med andra, kan sorgen långsamt förvandlas till saknad, och det är en känsla som gör mindre ont.”

Varför är det viktigt att minnas?

– Allhelgonahelgen är en tid då vi får ställa de svåra frågorna om död och livets skörhet. Vi får vårda både våra minnen och våra gravar. Genom att minnas dem som gått före oss får vi perspektiv på vårt eget liv – dess korthet och dess möjligheter. Vi får reflektera över vad vi kan göra medan vi ännu lever, och hur vi kan stötta varandra på våra livsvandringar innan allt tar slut.

Hur kan vi dela vår sorg och förvandla den till något hanterbart?

– Att bära sorg kan vara svårt, särskilt om man är ensam. Men när vi delar minnen och pratar om vår sorg med andra, kan sorgen långsamt förvandlas till saknad, och det är en känsla som gör mindre ont.

Under allhelgonahelgen kan du göra livet lättare att leva genom att dela dina minnen på kyrkogårdar och i kyrkor, och genom att lyssna till andras berättelser.

Då anar du att ljuset, trots allt, lyser i mörkret.

HÖSTEN 2025

19

TANKAR OM TRO

NÄRVARO SOM YRKE. De har valt ett yrke där närvaro och en ­kärleksfull

blick betyder allt. Många gånger mer än en efterlängtad matkasse. Men vad gör en diakon? Vilka behov möter de i samhället i dag?

TEXT: Maria Widar FOTO: Marcus Gustafsson, Maria Widar, Lisa Wikstrand

Jan Sjögerud, diakon:

”Det finns en skillnad i att ha Gud med i rummet” Jan Sjögerud – som vigdes till diakon för över ◗För

30 år sedan – handlar diakoni om att sprida hopp.

Och kunskap. Här, i Nacka församling, är behovet stort.

För Jan började allt på Rättviks stiftsgård sommaren 1979. Han var där på en konfirmationshelg, slogs av den vänliga atmosfären och kom att återvända dit flera somrar. Som volontärarbetare, drängfar och konfirmandledare. Kyrkan blev plötsligt ett nytt hemma.

– Jag vet inte om jag ska säga att det var en ­kallelse, men jag visste att jag ville arbeta med utsatta människor, de som lever på marginalen. När jag insåg att jag skulle kunna göra det som diakon i Svenska kyrkan rådde ingen tvekan.

Vad gör du som diakon?

– Som diakon möter jag människor i utsatthet.

I församlingen har vi tre sätt att göra det, i enskilda stödsamtal, gruppverksamheter och öppen verksamhet där människor kan droppa in.

20

HÖSTEN 2025

Vilka behov ser ni i samhället i dag?

– Det är tydligt att många människor har väldigt lite att leva på. Det blir dyrare och dyrare och många barn drabbas hårt. Det vi gör, förutom att finnas där för samtal, är att vi ger ut matkassar och busskort så att människor kan ta sig till jobbet, hjälper till att söka fonder och stöttar i möten med socialtjänsten.

Hur skulle du beskriva diakoni, vad är det för dig?

– Dels är det kunskap, att förklara hur samhället fungerar. Hur får jag ett personnummer? Vad ska jag göra om jag är papperslös? Och dels är det hopp. Vi kan alla hamna i utsatta livssituationer då vi behöver hjälp och hopp om att Gud finns nära. Vi har Gud med oss i rummet vid våra möten. Jag är händerna som kan hjälpa.

Du hjälper andra, vad ger arbetet tillbaka?

– Det ger en ödmjukhet inför livet och människor, inför att en del har betydligt färre valmöjligheter.

Som svensk i Sverige har jag det förspänt. Bara att vara medborgare här är extremt betydelsefullt.

”Det är tydligt att många människor har väldigt lite att leva på. Det blir dyrare och dyrare och många barn drabbas hårt”, säger Jan Sjögerud, diakon i Nacka församling.

HÖSTEN 2025

21

TANKAR OM TRO Foto: LISA WIKSTRAND

Foto: MARIA WIDAR

Caroline Brinkhammar, diakon:

Ebba Älvebrandt, diakon:

livet plötsligt tvärvände och höll andan ett slag ◗När

bestämde sig Caroline Brinkhammar för att det var dags att ta en ny väg och göra något som var ”viktigt på riktigt”. Hon sa upp sig från sitt arbete för att utbilda sig till diakon. Hon hade känt det under flera år, att det var dags att göra något annat. När båda föräldrarna plötsligt blev sjuka och ett av barnen samtidigt vårdades akut på lasarettet bestämde hon sig.

– Det blev tydligt hur skört livet är och det var som att det knuffade mig framåt till en förändring.

– Jag ville få hjälpa andra människor. Det är svårt att förklara men jag känner mycket för människor i svåra situationer och jag vill så gärna användas. Få vara någon som lyssnar.

bli diakon fanns inte på kartan för Ebba ◗Att

­Älvebrandt. Hon vill inte ens vara en del av kyrkan, än mindre bli kristen. Men livet ville annorlunda.

I dag hjälper hon människor i ett av Sveriges fattigaste områden och tron på Gud är helt avgörande.

Som 25-åring hade Ebba länge sökt försoning med sig själv och andra, sökt svar i nyandlighet, böcker och terapi. Försökt förstå och förlåta det hon utsatts för under sin uppväxt. Kristendomen lockade minst.

– Jag behövde resa mig, och mötet med Jesus blev min befrielse.

När hon sedan arbetade på ett behandlingshem för ungdomar växte en längtan att förena tron med arbetet. Allt blev självklart – hon utbildade sig till diakon.

”Du ger mer än en matkasse, du ger ett hopp”

”Behoven handlar om basala saker, inte om guldkant”

Du läser till diakon och arbetar samtidigt som ­d­iakoniassistent, vad möter du?

– Vi möter många människor i ekonomisk utsatthet. Taket för att få hjälp har höjts, de som hade det svårt innan har det ännu svårare nu.

– Vi som diakoner och diakonassistenter kan hjälpa till på olika sätt. Vi stöttar ekonomiskt till del, finns med vid myndighetsbesök, delar ut matkassar och presentkort på matbutiker. Men framför allt finns vi här för gemenskap och samtal och det, märker vi, betyder oerhört mycket.

Hur viktig är din tro i ditt arbete?

– Totalt avgörande. Den ger mig styrka i mötet med människor som går igenom prövningar. Jag har alltid någon som vandrar bredvid.

Varför behövs diakoner?

– Diakoner har ett särskilt uppdrag att stå i försoningens tjänst och vara brobyggare där ofred och orättvisa råder; mellan människor, mellan människor och Gud och mellan människor och samhällsinstitutioner.

Finns det ett särskilt möte du bär med dig?

– Alla möten där jag märker att människor öppnar upp och pustar ut är värdefulla. Men ja, det finns ett möte jag minns extra och det var när vi gav en medmänniska mat. Personen i fråga var så hungrig att hon tillredde bacon, nudlar och hett vatten direkt här i hallen. Det tog tag i mig.

Hur ser du på uppdraget, kopplat till din tro?

– Jag hade inte kunnat gå den här vägen utan den förankringen. Det är tron som ger meningen och styrkan. Som diakon ger du mer än en matkasse, du ger ett hopp. En kärlekshandling som bottnar i tron på Gud. 22

HÖSTEN 2025

Och behoven är stora?

– Enorma! I tio år har jag arbetat i ett av Malmös fattigaste områden. Hyrorna stiger, maten blir dyrare och för många räcker pengarna inte till det mest grundläggande. Det handlar inte längre om guldkanter, utan om ren överlevnad.

Diakon­ emblemet.

Foto: GUSTAF HELLSING/IKON

När känner du att du gör skillnad?

– Varje dag jag möter församlingsbor i utsatthet.

Jag brukar säga till nya kollegor att det viktigaste inte är det ekonomiska stödet, utan den kärleksfulla blicken, närvaron och lugnet. Vila i det.

Foto: MAGNUS ARONSSON

HÅLLBARHET

”Vi behöver använda ett språk som bjuder in, inte trycker ner”, säger prästerna Anna Norrby och Clara Nystrand som har skrivit en bok med tips på hur vi kan tala om ­klimatet utan pekpinnar.

Så kan vi p ­ rata om ­klimatet med hopp ... Anna Norrby och C ­ lara ­Ny­strand, ni har skrivit boken Predika ord som glöder, där ni ger tips på hur vi kan tala om ­klimatet utan pekpinnar, i predikningar såväl som i vardagen.

hallå där

Hur kan vi förhålla oss till klimatfrågan utan att känna skuld och hopplöshet?

– Visst är det lätt att känna sig överväldigad när klimatförändringarna är svåra att greppa och fram­ tiden känns osäker. Kanske hanterar vi det genom att konsumera, planera resor eller dra oss undan.

– Vi är ovana vid djupare samtal, men när vi möts på riktigt kan vi hjälpas åt att stå ut med att det inte finns några enkla lösningar. Sådana samtal skapar gemenskap och påminner oss om att vi är i det här tillsammans.

– Skuld och skam är inte farliga i sig, men behöver delas, inte riktas mot varandra. När vi ser att vi själva är en del av ett ohållbart system kan skuld bli en drivkraft.

Då kan vi fokusera på vad vi faktiskt kan göra, och utgå från längtan: Hur vill jag leva? Vad mår jag bra av?

Vilka är era bästa råd för att prata om miljö och klimat utan att fastna i moraliserande eller pek­ pinnar?

– Det handlar mycket om tonläge och förhållnings­ sätt. Moral handlar om att tala till människors vilja att göra rätt. Moraliserande blir det när vi säger vad andra borde göra utan att öppna för samtal. Även om vi brinner för något behöver vi använda ett språk som bjuder in, inte trycker ner. Det är skillnad på att förmedla engagemang och att förmedla skuld.

– Vi tror på att vara ärliga med hur svårt det är. Att inte släta över, men inte heller förstärka hopplöshe­ ten. När vi vågar stanna i ovissheten kan något nytt ta form. Vi kan säga: det här är svårt, men vi står på samma sida. Att dela sin oro och längtan, snarare än färdiga lösningar, öppnar upp för samtal.

Hur hittar ni själva hopp när klimatlarmen duggar tätt?

Predika ord som glöder Anna ­Norrby, Clara ­Ny­strand Verbum

– Vi känner inte alltid hopp, men det är ändå något vi behöver ha. Det handlar om att orka stå kvar i van­ makten och ta små steg. För oss växer hoppet i samtal och delade erfarenheter. Att inte bära uppgivenheten ensam, utan få säga: det här är svårt, men jag väljer ändå att försöka.

– Att känna hopp är inte att blunda för verklighe­ ten, utan att välja riktning. När vi pratar öppet om både oro och längtan får hoppet fäste. Hoppet om att världen kan se annorlunda ut. Att det kan bli bättre.

Mathilde Olofsson HÖSTEN 2025

23

GULDKORN

3

tips med närvaro Psykologen Susanna Tagesdotter Hagstrand guidar par tillbaka till kontakt och värme.

Foto: EVA LINDBLAD

LIV I KRISTUS Mariann Edgar Budde Verbum

Mariann ◗Biskop

Edgar Budde blev känd världen över när hon vädjade till president Trump att lyssna till dem som fruktar för sin säkerhet, som migranter, hbtq-personer och andra utsatta. I Liv i Kristus bjuder hon in till en vandring i närvaro med Gud, med andra och med oss själva. Budde skriver med värme, mod och erfarenhet, och genom sju andliga övningar visar hon hur tron kan fördjupas mitt i vardagens brus.

KATT­ PROMENADEN Sara Lundberg Bonnier

◗I Kattpromenaden ger sig ett barn och en katt ut på en vandring tillsammans. Men snart är det katten som bestämmer vägen, och barnet tvingas stanna upp, vänta och till sist släppa tanken på att styra. Under promenadens gång förändras allt – från kontroll till följsamhet, från ensamhet till gemenskap. Berättelsen fångar fint hur närvaro kan växa fram när vi vågar släppa taget, lita på någon annan och vara öppna för det 24

HÖSTEN 2025

Närvaro i kärleken RELATIONSKUREN Susanna Tages­ dotter Hagstrand Natur & Kultur

◗I Relationskuren guidar psykologen Susanna Tagesdotter Hagstrand par tillbaka till kontakt och värme med hjälp av små vardag­liga handlingar och övningar.

Vad betyder närvaro för en ­parrelation?

– Närvaro är otroligt viktigt för att skapa emotionell kontakt och uppskatta samtal, närhet och skratt. Utan den blir det svårt att se och bekräfta sin partner, och hantera konflikter.

Hur kan man visa mer omtanke i en stressig vardag?

– Se att små saker faktiskt gör skillnad. En kram, ögonkontakt ­eller att lyssna nyfiket på varandra. Fundera på vem du vill vara som partner och hitta sätt att vara det, lite oftare. En lista med omtänksamma handlingar och påminnelser i mobilen kan hjälpa!

Hur hittar man tillbaka i höst om sommaren varit tuff?

– Det är vanligt att ha höga förväntningar på sommaren, men inte känna sig så utvilad som man hoppats. I stället för att bara köra på i hösttempot, stanna upp och prata om vad ni behöver just nu.

Kanske mer kravlös tid tillsammans, eller att ta bort något i kalendern för att skapa utrymme för återhämtning och närvaro.

Du lyfter acceptans, hur kan man öva på det?

– Det kan vara svårt i en kultur där vi ständigt uppmanas att förbättra. Men det går att öva upp!

Börja med att se din partner med närvaro och försöka förstå hur hen har det. Sök medkänsla, och se det positiva med att ni är olika. Att försöka förändra leder ofta bara till distans och att olikheterna känns ännu större.

Hur hittar vi tillbaka till lekfullheten?

– Börja i det lilla. Lek kan vara mikrobeteenden som att sjunga med i bilen, se en serie som får er att skratta eller låta ett skämt få leva vidare. Lekfullhet är viktigt i livet och i relationer, det är där vi använder fantasi, släpper ansvar och skapar kontakt med sidor av oss själva (och andra) som inte handlar om prestation.

Till sist, har du en hälsning till alla par så här på hösten?

– Vänta inte med att ta hand om relationen. Relationsarbete behöver inte vara komplicerat.

Det kan vara både meningsfullt och lustfyllt.

Sophie Ekman

REFLEKTION

Spökälgens närvaro

E

n dag när Storerik skulle vittja den nya åtelkameran tittade han på bilderna och konstaterade att en stor älgtjur hade tittat in i k ­ ameran på natten. Kronan, eller hornen var så pass stor att det var svårt att räkna antal taggar med hjälp av den bild som kom fram via åtelkameran. Men det stod klart att det var en bra bit över 20 taggar. Informationen släpptes till jaktlaget och vi funderade på om vi skulle jaga den eller låta den vara. För faktum var att vi hade anat att det var en större tjur på markerna eftersom vi hade många kor och förhållandevis lite antal tjurar. Han mådde bra, älg­stammen mådde utmärkt och älgkorna var många och kalvarna var så pass stora som upp till 100 kg, slaktvikt. Jaktlaget bestämde sig för att ­spara älgtjuren, men om hunden ställde älgen fick vi skjuta eftersom vi hade en ny hund i laget. Faktum var att denna höst så såg vi aldrig älgtjuren och namnet Spökälgen började användas. Vi visste att den var på våra marker men ingen såg den. ÅRET EFTER SÅ började den åter­

igen dyka upp på åtelkamerorna.

Alltid på natten och aldrig några bilder på kroppen, bara huvudet och älgkronan som fortfarande var en bit över 20 taggar. Så här fortsatte det och det var först det tredje året som jaktlaget bestäm­ de sig för att det nu var tillåtet att skjuta honom. Då hade vi sett klövavtrycken i snön på vintrarna, hört hur hunden tagit upp den men ingen i jaktlaget hade någon­ sin sett den. Klövarnas avtryck i snön var större än Storeriks 47: or i skostorlek vilket vittnade om att älgtjuren fortfarande var närva­ rande och regerade på våra marker utan att vi på någonsin sett honom.

Så kom den första jaktdagen det fjärde året och morgonen var precis så vacker som en höstmor­ gon kan vara i Norrland, med lätt dimma och sprakande färger.

25

HÖSTEN 2025

År efter år dök Spökälgen upp i åtel­ kameran.

Själv åkte jag uppför Vittsjövägen, upp mot Vittsjöberget efter en grusväg där bara dåliga bilar med hög markfrigång tar sig fram. Det var jag och Rektorn i jaktlaget som åkte tillsammans.

Strax ovanför travvägen tittade vi ut över 56:ans hygge och där stod en stor älgko med en kalv och endast 70 meter från dem stod den största älgtjur jag sett. En gigant med stort älgskägg som hängde under huvudet och en krona som liknar älgarna i Alaska. Enda pro­ blemet var att han stod på Eriks­ sons mark. En liten skogskil som inte tillhörde jaktlaget. Men kilen låg omringad av mark som vårt jaktlag hade. Älgtjurens närvaro hade nu avslöjats och den var fast.

IDAG LEVER INTE längre Spökälgen

VI BEVAKADE DEN medan alla i

jaktlaget kom till sina pass och därefter släpptes hunden ut, strax norr om Erikssons mark. Det dröjde inte länge innan hunden tog upp och det bar i väg. Alla i jaktlaget fick höra hur hunden skällde och Storerik kunde följa hunden på hundpejlen. Efter bara några minuter var hunden utanför våra marker och älgen hade hittat den enda möjliga väg som fanns utan att springa rakt på en älg­ jägare. Faktum är att ingen annan än Rektorn och jag såg älgen den morgonen. Därefter blev allt tyst i skogen och efter att förmidda­

gen gått och marken var avjagad, samlades vi för att prata.

Den här dagen var det bara jag och Rektorn som fick berätta om älgtjuren vi sett och hur pass stor vi uppskattade att den var. Vilken färg den hade och hur älgkronan såg ut. Varje detalj var viktig och frågorna haglade som spön i backen. Till slut kom en fråga från styckaren: Att det var älg på området det vet vi, men hur kan ni veta att det var Spök­älgen ni såg?

Faktum var att han hade rätt. Det­ ta år hade inte Spökälgen synts till på åtelkameran och genast började alla resonera om det är samma älg, eller en annan älg.

Rektorn och jag har många gång­ er pratat om vad det egentligen var som vi såg. Var den älgtjuren så stor som vi tyckte? Var älgkronan så stor? Var kroppen så stor?

Krona från en annan älg på väggen hos kyrkoherde Greger Lars­ son.

Berättelsen har många ­gånger påmint mig hur svårt det är att berätta om någonting man sett eller upplevt.

för att det gått för många år och faktum är att det var sista gången vi såg den i jaktlaget. Men berät­ telsen finns, spekulationerna finns och bilderna finns på klövarnas märken i snön, älghuvudet och dess krona på svarta foton i natten när den kommit fram till åtelkam­ rorna och minnet hos Rektorn och mig. Dess närvaro lever vidare och det räcker med att vi säger till varandra i jaktlaget: vad tror ni, får vi se Spökälgen i år så vet alla i jaktlaget vad vi pratar om. Älgen har satt spår och tvivel hos oss.

Berättelsen har många gånger påmint mig hur svårt det är att be­ rätta om någonting man sett eller upplevt. Någonting som man kan se vara närvarande i naturen, men som inte går att förklara med ord.

Precis så är det att vara kristen, att försöka förklara någonting man sett och upplevt. Vissa människor tror och kanske själv har sett spå­ ren och bilder, andra tror inte.

Varje gång jag studerar ett djur­ spår påminns jag om Jesu närvaro i mitt liv. Hur Jesus Kristus helt plötsligt dyker upp och blir synlig när vi spanar efter honom, precis som Spökälgen gjorde den första jaktdagsmorgonen.

Greger Larsson Kyrkoherde

FÖRSAMLINGSLIV

Längtan efter något som håller När livet känns osäkert söker sig allt fler till kyrkan. Här finns något stilla mitt i bruset – en plats att andas, lyssna och bara vara. Men vad händer egentligen i en gudstjänst? Vad är det som gör den så viktig för många just nu?

TEXT OCH FOTO: Maria Lokrantz

första som hörs när porten ◗Det

öppnas är ett varmt, lågmält sorl.

Jag kliver in i kyrkan och möts av ett vänligt ansikte.

– Hej! Välkommen! säger ­Fredrik Sahl.

Han är gudstjänstvärd i Fässbergs kyrka i Mölndal utanför Göteborg – en av de församlingar dit allt fler söker sig.

Fredrik, som är 28 år, är en av de som kommit med i Svenska kyrkan på senare tid. För honom handlar engagemanget inte främst om att få, utan om glädjen att få ge tillbaka.

– Det ger mig jättemycket att vara med! Kyrkan spelar en väldigt viktig roll och man ser allt fler unga här, berättar han efter gudstjänsten.

Fredrik tror att många unga saknar något djupare.

”Jag tror att det är något som viskar inifrån vår själ, ett ­tomrum man vill fylla.” Fredrik Sahl 26

HÖSTEN 2025

De söker meningsfullhet – och där kan kyrkan bidra.

– Jag tror att det är något som viskar inifrån vår själ, ett tomrum man vill fylla. Världen utlovar att det yttre kan ge lycka i form av karriär, status och relationer. Men vi kan bara finna frid om vi förlitar oss på det vi finner i vårt inre. Jag upplever att det är något fler och fler kommer till insikt kring.

Till vardags jobbar Fredrik med försäljning inom IT. Han är inte uppvuxen i en kristen familj, men är döpt och konfirmerad. Tron har han haft med sig sedan han var barn.

– Jag har alltid varit intresserad av djupare frågor, andlighet och mystik. För mig är det viktigt att inte bara tro på Gud, utan även känna Gud. För ett par år sedan började han gå i kyrkan. Startpunkten kom när han deltog på ett dop och kände en längtan – samma längtan ser han hos fler unga i sin omgivning.

– Jag tror att det är Jesus, det han står för och lärde ut. Det blir

tydligt hur viktigt det är att leva efter hans principer; att älska Gud och älska sin nästa som sig själv.

JOHANNES IMBERG ÄR församlingsherde i Fässbergs församling. Han tror att fler kommer till kyrkan för att man upplever det som en trygg plats i oroliga tider.

– Jag tror också att många tröttnat på det ytliga materialistiska, och man känner att det digitala inte ger svar på livets frågor.

Fässbergs kyrka i Mölndal utanför Göteborg är en av de församlingar dit allt fler söker sig.

Det är inte bara ungdomar som hittar till Fässbergs kyrka – det är även barnfamiljer och personer mitt i livet.

Men vad är egentligen en gudstjänst?

För Johannes Imberg innebär det en rad olika saker.

– Jag tänker på värme, gemenskap, bön, tillbedjan, något slags sprudlande brokighet, delaktighet och engagemang. Gudstjänst är något vi gör tillsammans. Vi bär

4

tips till dig som vill börja gå i kyrkan Källa: Johannes Imberg

1

Ta med en kompis. Då har du någon att prata med.

2

Bli inte stressad över det du inte förstår.

Upplevelsen är det viktiga. Den

förmedlar något som ord inte kan fånga.

3

Våga hänge dig i psalmsången och bönen. Då upplever du allt mycket djupare

än om du försöker analysera.

Det är som när man äter en god måltid – det blir bäst när man bara hänger sig och känner smakerna.

4

Är du osäker på när man ska stå upp eller sitta ner?

Placera dig så att du har lite folk framför dig. Då kan du kika på hur de gör.

HÖSTEN 2025

» 27

FÖRSAMLINGSLIV

» fram oss själva, men vi tar också

emot från Gud. Johannes lyfter att det finns många sätt att möta Gud, som exempelvis i naturen, i konsten och i musiken. Bland allt detta har gudstjänsten en särskild plats. Där möts människor i alla åldrar och från olika bakgrunder, för att be om hjälp, lovsjunga och ta emot förlåtelse.

– Här ryms vår tyngd och sorg, men även vår glädje och tacksamhet. Det blir en smak av himmel här på jorden. Himmel och jord möts i gudstjänsten.

NÅGOT ANNAT SOM utmärker

gudstjänsten är kyrkans tradition som sträcker sig ända till Jesu tid.

– Det är traditionens vingslag och flankering. Traditionen som tydligt bär.

För Johannes har också nattvarden en viktig roll och där blir gemenskapen tydlig.

– Det är barn och gamla, den som är född i Sverige eller utanför Sverige. Den som lever i samhällets marginal, jämsides med den som fått ett lättare liv. Vi ser allt där framme vid nattvardsbordet.

Personer som annars inte möts

28

HÖSTEN 2025

”Himmel och jord möts i gudstjänsten”, säger Johannes Imberg, församlingsherde i Fässbergs församling.

faller på knä tillsammans.

Johannes hoppas att man upplever en varm stämning när man kommer till kyrkan.

– Vi vill ha ett tydligt sorl innan klockorna ringer. Här är det gemenskap, lite stoj och stim, en familjär vänskap. Här går det att lära känna människor. Vissa kyrkor jobbar med tystnaden innan klockorna ringer – här jobbar vi med sorlet. Att hälsa och prata om hur veckan varit. Sedan hoppas jag också att man upplever en innerlighet i psalmsången och ett tydligt fokus på Gud. Gudstjänstens utformning har förändrats med tiden. Någon som

GUDSTJÄNSTBESÖKARE I FÄSSBERGS KYRKA Antal personer i snitt som besökte gudstjänster i Fässbergs kyrka de fyra första månaderna

95,5 92,1 137,9 202,9

2010 2015 2024 2025

har sett det är Göran Landgren, som under många år var kyrkoherde i Örby-Skene församling och nu är pensionär. I början av hans yrkesliv låg fokuset mycket fokus på predikan.

– I dag sjunger vi olika typer av sånger och vi har söndagsskola för barnen. Delaktigheten är större och det är fler som medverkar. Det finns en rikedom i det. Idag är det också lättare att prata med varandra, skratta och visa omsorg.

Gudstjänstens grund är ändå

densamma. Den har funnits med sedan urkyrkans tid och ­inspirerats av synagogorna.

– Man hittade en form med tilltal, bön och nattvard. Mycket är inspirerat av olika delar i Bibeln.

GÖRAN TROR ATT människor i dag

längtar efter helighet.

– I en orolig tid så behöver man en tro. Det finns ett gap inne i människor där man känner att man behöver något fast. Jag behöver något som kan bära mig.

”I en orolig tid så behöver man en tro”, säger Göran Landgren, pensionerad kyrkoherde i Örby-Skene församling.

Han pekar också på en mer ursprunglig längtan i oss.

– Djupast sett tror jag att det är en längtan efter Gud. Vi är skapade av honom.

Göran tror att det är viktigt att fira gudstjänst, oavsett omständigheterna.

– En av de finaste gudstjänster jag varit med på, då var vi sju personer i Svenasjö kyrka. Det avgörande är inte antalet, utan att Jesus är där. Det är något himmelskt som landar i gudstjänsten.

HÖSTEN 2025

29

KYRKOGÅRD Rogberga kyrkogård har utsikt ner över dalen mot Huskvarna och Jönköping.

!

visste du att ◗... de flesta begravningsplatser är allmänna – för alla – i Sverige.

Oftast ligger dessa allmänna begravningsplatser på kyrkans mark.

Den som är folkbokförd i Sverige har efter sin död rätt till en gravplats i 25 år, utan extra kostnad. Ofta kan de anhöriga förnya en gravrätt efter dessa 25 år. ◗Begravnings­

lagen säger att den döda måste kremeras eller gravsättas senast en månad efter dödsfallet.

Om kroppen kremeras ska askan gravsättas inom ett år efter kremationen.

30

HÖSTEN 2025

Kyrkogårdar med olika alternativ för gravsättning församling ◗Rogberga-Öggestorps

har två kyrkogårdar som ligger runt kyrkorna i Rogberga och i Öggestorp. Rogberga kyrkogård ligger på slätten med utsikt ner över dalen mot Huskvarna och Jönköping och Öggestorps kyrkogård ligger med utsikt över Stensjön.

Kyrkogårdarna har vackra stenmurar, häckar som delar av i olika kvarter, träd och buskar för lummig­heten och krukor med

blommande planteringar.

På båda kyrkogårdarna finns olika alternativ för gravsättning.

Det finns kistgravplatser och urngravplatser med gravstenar, askgravplats och minneslund.

PÅ ÖGGESTORPS KYRKOGÅRD finns även ett kolumbarium (ett mindre hus med slutna nischer för urnor).

Det innebär att det på kyrkogårdarna finns både anonyma och icke-anonyma alternativ. En ”van-

lig” grav för kista eller urna kan man välja att sköta själv eller få hjälp med, övriga gravskick sköter kyrkogårdspersonalen.

Vid jordbegravning finns ett alternativ för gravsättning på församlingens kyrkogårdar: gravsättning i grav med gravsten, på en så kallad kistgravplats.

Vid kremation finns ­flera alternativ: gravsättning på urngravplats, askgravplats eller minneslund.

Öggestorps askgravplats.

Öggestorps minneslund.

Rogbergas minneslund.

+

kort om ... olika sätt att gravsättas på: Kistgravplats ◗Kroppen

placeras i en kista och kistan begravs i jorden. Över kistgraven reses ofta en gravsten.

Rogbergas askgravplats.

Urngravplats ◗Kroppen

kremeras, askan läggs i en urna och urnan begravs i jorden. Över urngraven reses ofta en gravsten.

Askgravplats ◗Kroppen

kremeras, askan läggs i en urna av förgängligt material och urnan begravs i jorden. Den avlidnes namn graveras på en namnplatta som sätts upp på stenröse eller stenpelare.

Vad är det för skillnad mellan minneslund och askgravplats?

ASKGRAVPLATSEN

är en icke ano­ ◗Askgravplatsen

nym gravplats. En namnplatta monteras på valfri natursten i ett av de två stenrösena som finns på Rogberga kyrkogård eller på en av de stenpelare på Öggestorps kyrkogård som utgör askgrav­ platsen.

I varje askgravplats finns det plats för fyra urnor som skall vara

av förgängligt material. Anhöriga kan vara närvarande vid gravsätt­ ningen. På askgravplatsen finns en gemensam plats för snittblom­ mor och gravsmyckningar.

I Rogberga finns även två ljusbärare där man kan ställa sitt tända ljus.

Askgravplatsen i Öggestorp är under uppbyggnad och här pla­ neras även en ljusbärare. Kyrko­ gårdspersonalen planterar och sköter om den allmänna plante­ ringsytan.

MINNESLUNDEN

◗I minneslunden finns inga gravstenar eller namnplattor som säger vem som är gravsatt, min­ neslunden är anonym.

Platsen där askan är placerad är inte heller markerad på något sätt, därför närvarar inga anhöriga vid gravsättningen. Det finns en gemensam plats där man får ställa snittblommor, gravsmyckningar och tända ljus. Kyrkogårdsperso­ nalen planterar och sköter om den allmänna planteringsytan.

Minneslund ◗Kroppen

kremeras och askan grävs ner i en minneslund (ett område där askan efter fler avlidna finns).

Minneslunden är anonym, inga plattor med namn finns.

Källa: Svenska kyrkans hemsida

HÖSTEN 2025

31

DIN KYRKA

visste du att

... Svenska ­kyrkan lyssnar när ingen annan svarar?

+

visste du att ◗...

106 000 personer kontaktade Jourhavande präst via 112 under 2024. ◗...

17 204 chattar besvarades och 2 213 digitala brev.

– Det är akut själavård och samtalsstöd för människor som har det svårt, särskilt på kvällar och nätter när mycket annan hjälp är stängd. Du kan ringa via 112 mellan kl 21.00 och 06.00, chatta kl 20.00–24.00 eller skriva ett digitalt brev dygnet runt. Alla kontakter är anonyma och besvaras av en präst, under absolut tystnadsplikt.

Vilka är det som hör av sig?

– Det kan vara vem som helst.

Många är i kris, kanske i sorg, utsatta för våld eller har självmordstankar. Vi tror att kvinnor kontaktar oss oftare än män, och att unga gärna väljer chatt eller brev. Särskilt det långsamma formatet med digitala brev har ökat

Du når Jourhavande präst via 112, chatt eller digitalt brev.

mycket vilket är intressant i sig. Vi vet också att vi räddar liv.

Vad vill ni förmedla till dem som kontaktar er?

– Hopp. Att orka en natt till. Vi är inte där för att ge snabba lösningar, utan för att lyssna, be om någon vill, men framför allt finnas där.

Många som ringer har redan pratat med vården. Men just då, mitt i

Är du medlem i Svenska kyrkan?

Då är du med och gör det möjligt att människor får stöd – precis när de behöver det som mest.

För mer information, se svenskakyrkan.se

natten, behöver de prata med oss.

Vad tycker du fler borde känna till?

– Att den här verksamheten görs av kyrkan som en samhällsinsats och är öppen för alla, oavsett tro. Och att det finns ett otroligt engagemang bland prästerna. Vi frågar varje år om de vill fortsätta.

Nästan alla svarar ja.

Sophie Ekman

Foto: MAGNUS ARONSON/IKON

Hej Nina Sagovinter, präst och nationell samordnare för Jourhavande präst. Vad är Jourhavande präst egentligen?