Bazar Masarin 2022:1
Kristina Hermansson
fil. doktor, forskare och universitetslektor i litteraturvetenskap med inriktning mot barn- och ungdomslitteratur.
Susanne Sandström
Vuxenvärlden vill skapa trygga barndomsvärldar för barn. Barnen ska skyddas från allt presumtivt farligt och skadligt. En del vuxna ser att innehåll i barnlitteraturen kan vara farligt och skadligt. Vad tänker du kring detta? Ska barn skyddas från farligt och skadligt, ja tom från det som kan upplevas som obehagligt? Finns det böcker som är olämpliga för barn?
Detta är en gammal debatt, och den kan kopplas till barnpsykologens Bruno Bettelheims psykoanalytiska teorier från 1970-talet, om folksagors symboliska skildringar av motgångar som värdefulla för barns utveckling, men bara om sagorna har ett lyckligt slut. Frågan om vad barn anses behöva skyddas ifrån är fortfarande högst aktuell, på olika sätt. För runt femton år sedan startade i Sverige ett antal uttalat normkritiska förlag för att ge ut barnlitteratur utan stereotyper och förlegade normer. Denna utgivning kan ses som ett svar på en, troligen i högre grad då än nu, ensidig barnlitteraturutgivning vad gäller vilka kroppar och erfarenheter som skildrades. Men tanken att litteraturen helt bör eller kan undvika att i någon mån återskapa normer och stereotyper, tror jag, leder fel. Snarare behöver både litteraturen och läsaren förhålla sig till dem; ingen litteratur har så att säga ryggen fri.
Att det per automatik skulle vara farligt för barn att bli rädda, ledsna eller oroade av barnlitteratur tycker jag är en befängd idé. Flera receptionsstudier har visat att det som bekymrar vuxna har mycket lite att göra med det som eventuellt oroar yngre läsare. Det gäller exempelvis Maurice Sendaks bilderboksklassiker Till vildingarnas land, som ansågs mycket skrämmande när den först gavs ut i början på 1960-talet. 41
