RECENSION
En djupdykning i den komplexa reportagegenren Cecilia Aare: Reportaget som berättelse. En narratologisk undersökning av reportagegenren. Diss. Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet 2021. 301 sidor.
A
v de tidningsgenrer som av tradition behandlas i undervisningen i svenska och litteratur är vissa de facto så gott som utdöda. Det har gått decennier sedan den finlandssvenska pressen roade läsekretsen med dagliga kåserier. Insändarna finns kvar men för – i ärlighetens namn –en ganska tynande tillvaro när det inte är valtider, allt medan debatten florerar i diverse forum på nätet. Handen på hjärtat, när har du senast bidragit med ett debattinlägg i lokalpressen? Men en genre som däremot lever i högönsklig välmåga är reportaget. När vi i skolan arbetar med medieläskunnighet är skillnaden mellan nyhetsartiklar och reportage därför ett tacksamt ämne att behandla. I studentexamen dyker reportage också upp gång på gång som material både i text- och skrivkompetensprov. Till exempel hösten 2021 gällde det uttryckligen att redogöra för ”de drag i reportaget som utmärker reportage som genre” utgående från en text om tevebönderna Paulina och Charlie. Och nu senast, i vårens examen, gällde det att analysera hur olika textgenrer kombinerades i texten ”Kökar – eldorado för naturturisten”. Det finns verkligen goda argument för att i undervisningen gå på djupet med reportaget som genre! En som minsann tagit genren på fullt allvar är Cecilia Aare som un36 ARENA
dervisar i journalistik vid Södertörns högskola. I sin doktorsavhandling i litteraturvetenskap med titeln Reportaget som berättelse använder hon en narratologisk begreppsapparat för att undersöka olika typer av berättande som förekommer i genren och hur ett narrativt engagemang skapas. Aare presenterar inledningsvis en etablerad svensk definition av genren, formulerad 1979 av Gunnar Elveson: ”En redovisning som återger en samtida (yttre) verklighet och bygger på iakttagarens direkta egna upplevelser registrerade inom ganska kort tid i det självupplevdas form samt med tidpunkt och plats väl preciserade.” Hon förvånas dock över att inga invändningar riktats mot denna definition av reportage för att den förutsätter att reportern själv varit på plats. Sådana ”primärt vittnande” reportage är förstås vanliga, men inte minst efter den amerikanska new journalism-vågen på 1960-talet har det skrivits många ”sekundärt vittnande” reportage, där reportern inte varit med som ögonvittne utan bygger sin text på andra källor. För att inkludera även dessa reportage lanserar Aare en reviderad definition på genren: ”Varje text som har skrivits med ett journalistiskt syfte och som helt eller delvis berättas i en narrativ form med sceniska inslag.” Med ”journalistiskt syfte”
avser hon att texten ”berättar om verkliga förhållanden” och publiceras som journalistik. Litteraturhistoriskt sett har reportaget sina rötter i realismen i början av 1800-talet, men sitt definitiva genombrott som dagstidningsgenre fick det efter naturalismen i slutet av seklet. Ett avgörande steg var när journalisterna gav sig ut i samhället och med hjälp av intervjuer och egna iakttagelser samlade material, i stället för att bara sitta på redaktionen och skriva. Det material Aare utgår från i avhandlingen är i första hand svenska reportage under en tvåhundraårsperiod från tidigt 1800-tal och framåt. Dessutom tas också en del internationellt material med från det senaste seklet för att illustrera mönster och trender i genren.
Reporterroller Texten och berättandet är i fokus i avhandlingen, men ett sidospår som är relevant med tanke på undervisningen i skolan är diskussionen om de många olika reporterroller som förekommer i genren. Utgångspunkten för den moderna journalistiken som vi förstår den är att en reporter ska ”stå till medborgarnas tjänst och vara deras röst i samhället”. En tidig roll kopplad till naturalismen var ”flanörreportern”, som ofta var en författare
