Illustratören som berättare

ILLUSTRATION: VI ÄR LAJON, JENNY LUCANDER

Att arbeta som illustratör ger möjligheter att utvecklas som konstnär och är ett sätt att med små medel påverka den som läser och iakttar. Illustratörerna Jenny Lucander, Ludwig Sandbacka och Amanda Helling ser sig som berättare och genom sina illustrationer vill de utmana sig själva att inte bli för bekväma i sin konst.

Jenny Lucander har arbetat med frilansuppdrag sedan gymnasietiden. I början var det mest illustrationer för tidningar och olika kultursamarbeten. Hon hade planer på att arbeta på reklambyrå och studerade både socialpsykologi och marknadsföring, men kom underfund med att det inte var för henne. Hon har också gått på Arcada där hon bland annat lärde sig om webbdesign och Photoshop. - När jag kom in i bilderbokssvängen och började få stipendier, kunde jag börja koncentrera mig på det. Först som 30-åring gick jag två utbildningar i Göteborg vilka riktade sig till yrkesverksamma bilderboksillustratörer, minns Lucander.

Via Läscentrum gör hon i egenskap av bilderbokskonstnär författarbesök till skolor och trivs med att leda verkstäder och prata om sitt jobb som bildberättare.

Amanda Helling har illustrerat sedan 2008 då hon gick på Borgå hantverks- & konstindustriskola och fick en del uppdrag där via. Sedan 2014 är hon Arenas layoutare och illustratör och det uppdraget uppskattar hon. Hon har också gått Novias medianomutbildning som fokuserade mycket på fotografi och ifjol gick hon den ettåriga utbildningen till skolgångshandledare. - Jag tycker väldigt mycket om den här kombinationen av att arbeta som skolgångshandledare och vid sidan av också ha mitt egna kreativa arbete, säger Helling.

Ludwig Sandbacka säger att han fick sina första betalda illustratörsjobb som 15-åring. I början var det planscher för teater- och operaföreställningar, men det är först under de senaste tre-fyra åren som han illustrerat på allvar. Just nu finns arbetet med flera olika bokomslag på hans arbetsbord. - Jag utbildade mig till illustratör i England, vid Winchester School of Art där jag studerade Graphic Arts och sedan fortsatte jag i Köpenhamn där jag studerade Game Art, Design and Development vid Kungliga Danska Konstakademin, berättar han.

Jenny Lucander berättar att hon fått höra att det går att känna igen hennes illustrationer utan att man vet att det är hon som illustrerat. - Jag hoppas åtminstone att mina illustrationer har utvecklats och ändrats med åren, men jag tror definitivt att vissa element finns kvar ända från mina allra första teckningar, säger Lucander.

Hon funderar om det kan vara så att hon har en estetik inom sig som hon haft med sig ända från att hon var liten. Amanda Helling är inne på samma spår. - Jag tänker också ofta att jag ska testa något nytt när jag illustrerar Arena, men förr eller senare kommer vissa drag som är typiska för mig fram ändå, menar Helling.

Ludwig Sandbacka tror att man som konstnär dras till vissa färger och en viss stil och att man dras till det som man själv tycker är snyggt. - Mina kompositioner tenderar att närma sig varandra, även om det inte alltid är medvetet, säger Sandbacka.

Han tror också att det är lätt att hamna i ett slags fack som illustratör, att man lätt blir anlitad för liknade uppdrag. Just nu verkar kapitelboksomslag för 9–12-åringar vara hans fack, konstaterar han.

I Arena illustrerar Amanda Helling ofta människor av olika slag. Hon tänker ibland att hon vill komma bort från det och skapa mera abstrakta bilder, men samtidigt tror hon att hon har ett behov av att låta dessa människor komma fram. - Eftersom jag jobbar med barn är jag extra medveten om vilken makt bilder har och att jag vill visa upp olika typers människor. Som barn skulle jag själv gärna ha sett mer bilder på till exempel icke-binära, icke-vita och tjocka människor, säger Helling.

Analog vs digital konst Helling arbetar mest analogt, med bland annat akvareller, blyerts och tusch. Hon har tänkt köpa en ritplatta i många år, men trivs ändå med de traditionella sätten att arbeta.

Ludwig Sandbacka har sysslat med digital konst sedan tonåren, så den tekniken sitter i ryggmärgen. Tidigare började han med blyerts och akvareller, för att sedan scanna in och färglägga digitalt. Efter en tid blev den processen för omständlig, så nuförtiden gör han allt digitalt. - I min privata konst skulle jag gärna komma tillbaka mera till det analoga. Just nu är jag inne på att använda oljepastellkritor och det är terapeutiskt för mig, säger Sandbacka.

Han tänker att digital konst lätt blir för stelt och polerat och att man tvingas jobba hårdare för att behålla det spontana och organiska, jämfört med den analoga konsten.

Jenny Lucander arbetar först med pennor och fortsätter sedan arbetet med hjälp av datorn. Hon tror att det kan vara positivt att hon inte behärskar Photoshop till fullo, för att då få variation i arbetssätten. Göra skillnad med små medel

För Lucander är illustratörsjobbet ett sätt att få utlopp för sitt behov av att kommunicera om det som är viktigt. - Genom det sättet jag väljer att tala i bild får jag säga det som är viktigt för mig. Det är inte bara det att jag njuter av att rita, utan det här är min plattform att nå ut och visa på vad jag tycker är rätt och fel. Eftersom barnboken i Finland har en hög status och håller en hög kvalitet, märker jag att den påverkar barn och det tycker jag om att få vara en del av, säger Lucander.

Amanda Helling är biblioteksansvarig på den skola i Sibbo där hon arbetar och hon tycker om att kunna ställa ut böcker med omslag som representerar annat än det normativa. - Som småbarnsförälder läser jag också många bilderböcker och jag omger mig av mycket bilder i min vardag. Jag tycker om att med små medel kunna göra en skillnad, både som konstnär, här hemma och i skolan, säger Helling.

Ludwig Sandbacka säger att arbetet utmanar honom att rita sådant som han inte annars skulle rita. - Jag blir lätt lite bekväm i min konst privat, men uppdragen som illustratör tvingar mig i andra riktningar. Ansvaret man har som illustratör är stort och jag vill verk-

ligen inte gestalta fel, utan vara känslig för ämnet jag illustrerar och sätta mig in i andra människors existens, säger Sandbacka. Han menar att han håller på att lära sig att bli en specifik kommunikatör. Att säga för mycket eller för lite i bilden är en balansgång.

Jenny Lucander påpekar också att hon tycker det är tråkigt att bara vara en dekoratör till författaren och Sandbacka förtydligar att det är en skillnad mellan att vara en generell konstnär och en illustratör. - Att vara just en illustratör innebär att man gör bilder till någonting, en illustration ackompanjerar något som redan finns, säger Sandbacka.

Amanda Helling håller med och menar att det som utelämnats i texten på något vis borde komma fram i illustrationen, genom vilken stämning du som illustratör skapar, till exempel genom färgvalen.

Ikonotexten för berättelsen framåt

Ludwig Sandbacka påpekar att allt i en målning är ett beslut av konstnären, till och med misstagen som lämnas kvar är ett beslut som konstnären fattat. Jenny Lucander fyller i att också det som lämnas bort är ett val. I samarbetet med författaren och redaktören skapar illustratören helheten i en berättelse. - Ikonotexten, samspelet mellan text och bild, är det som gör illustrerandet intressant. Vi funderar en hel del på vad som står i texten och vad jag visar i bilden. Jag har också funderat mycket på diversitet och vill gärna förkovra mig ännu mera i det. För mig är det viktigt att dela värdegrund med författaren så att vi når ut med ett gemensamt budskap, säger Lucander.

Att det är viktigt att vi i dagens samhälle kan läsa bilder håller alla tre med om. Lucander påpekar att hon vill att de bilder hon skapar ska vara genomtänkta också av den anledningen. Ludwig Sandbacka håller med. - En författare kan undvika att beskriva en persons utseende, så länge historien ändå går framåt, men som illustratör fattar du beslut kring vad du gestaltar och då kan du behöva tänka till kring karaktärernas hudfärg och hårfärg. Du behöver vara medveten, känslig och ansvarstagande som illustratör och tänker du inte på vad du skapar och vilka konsekvenser det får, tycker jag inte att du gör ditt jobb som illustratör, menar Sandbacka.

Amanda Helling framhåller att det är viktigt att inte underskatta betraktaren, utan att komma ihåg att lämna utrymme för tolkningar. Hon menar att hennes illustrationer ibland blir för bokstavliga och tydliga och att hon skulle vilja bli bättre på att inte ”rita läsaren på näsan”. - Vi som jobbar med barnböcker har naturligtvis barnperspektivet i åtanke när vi skapar text och bild, men min mottagare kan lika bra vara en vuxen också, säger Jenny Lucander. Därför skulle jag vilja slå ett slag för att läsa bilderböcker mera, både med äldre barn, med tonåringar och som vuxen. Det finns inslag och nivåer i bilderna som kanske går ett barn förbi, men som kan tala till den vuxna medläsaren.

Inspirationen finns överallt Att jobba som illustratör innebär att man måste vara fascinerad av världen för att man ska vilja gestalta den, tror Ludwig Sandbacka. - Det är få saker jag inte tycker är spännande. Jag kan till exempel snöa in mig på ett geologiskt forum och läsa in mig på allt om en viss stenart, säger han.

Också Amanda Helling ser inspiration överallt. Eftersom hon gått en fotografiutbildning ser hon ljus och skuggor överallt. - Allt organiskt är intressant. Och sinnesstämningar inspirerar. Det är ett ständigt flöde av intryck som jag inte kan stänga av, säger Helling.

Jenny Lucander känner sig ibland som en forskare. Just nu jobbar hon med en faktabok om myror och där har hon nu ”nördat ner sig”. Hon påverkas starkt av det projekt hon håller på med för stunden. - Jag kan inspireras av kameravinkeln i en Netflixserie och tänker att just den där vinkeln vill jag använda mig av i en bilderbok, exemplifierar Lucander.

Texten som bild

På den avslutande frågan ”Är det något annat ni skulle vilja säga?” slänger Ludwig Sandbacka fram ett ord – fonter. På tal om estetik, konst, bild och modersmålslärare. - På vems bord faller fontkunskap i skolan egentligen? Jag jobbar själv deltid som bildkonstlärare i årskurs 7–9 och jag har diskuterat det här med modersmålslärarna på skolan. Att välja rätt font för till exempel din CV och att göra texten estetiskt tilltalande, vem ska lära ut det? Det tillhör estetiken men är en del av texten, det handlar ju om texten som bild, funderar han.

Amanda Helling tillägger att det inte är alla som har öga för vilken font som är lämplig att välja för en viss slags text. I en lärarhandledning som hon nyligen haft ett finger med i spelet att utveckla, var bland annat valet av font något hon reagerade på och påpekade.

Sandbackas fråga får inget riktigt svar, annat än att det är viktigt att alla tar sitt ansvar och inte tänker att det säkert är någon annan som gör det. Som med så mycket annat när det gäller att lära barn och unga.

TEXT: MARIA DAHLIN FOTO PÅ JENNY: NIKLAS SANDSTRÖM FOTO PÅ LUDWIG: FRANK A. UNGER FOTO PÅ AMANDA: PRIVAT