Arena 1/2022

ARENA Medlemsblad för Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f.

ESTETIK I FOKUS

#1/22

LEDAREN

För en skola som omfamnar konsten

”K

onst kan vara vad som helst, det finns inga gränser”. Det sa min 5-åring då jag efter arbetsdagen hämtade honom i parken för många år sedan. Repliken, som liksom kramar ihop en konstsyn eller en estetik, har stannat kvar hos mej och jag återkommer ofta till den. Dels för att den pekar ut att en universitetsforskare och ett dagisbarn visst kan ha lika stora tankar i sitt huvud en helt vanlig dagisdag och arbetsdag. Dels för att det var så träffande sagt att det ännu tilltalar mej.

Nu är det ju inte så att jag har ett särdeles överbegåvat barn, men nog ett barn som öppnar sig mot möjligheten till konst och till skapande. För det har han fått med sig hemifrån, att konst, det är något som ger och gör och som en gärna tar del av. Sin fiffiga replik hade han plockat upp på en konstvandring för barn i Wäinö Aaltonen Muséets regi som dagis ordnat samma dag. Det blev en murbräcka som öppnade ögat för konst, en knagge att hänga tankar om konsten på. För konst kan vara konstig, prövande, utmanande, rasande rolig och drabbande.

Den är i sin mångsidighet, de otal konstgrenar och nya avknoppningar som ständigt dyker upp, ett utmärkt sätt att se på och pröva världen. Inte bara för konstpedagogen, inklusive modersmålsläraren, utan för oss alla, i livet. ”Konst ska krasa mellan tänderna” är ett annat favoritcitat jag återkommer till. Det känner de flesta igen som Lennart Hellsings i hans fina lilla pamflett Tankar om barnlitteraturen (1963), en bok som står sig bra än idag. I mitt jobb på universitetet arbetar jag ofta med estetik, exempelvis med barnlitteraturens eller bilderbokens estetik. Vad menar jag då med estetik?

Termen estetik, av grekiskans aisthesis, betyder förnimmelse, särskilt av det sköna. Spänningen i hur just våra sinnesförnimmelser och vår varseblivning flätas samman med det sköna är riktningsgivande.

Och det sköna är ju ett annat ord för konsten. Det betyder alls inte att det är något som känns skönt.

Tvärtom kan konst vara stötande och störande, rubba våra cirklar, picka hål på bubblorna. Begreppet estetik har dessutom olika betydelser på olika

2 ARENA

områden som konst, filosofi, litteratur. Precis som konst kan vara vad som helst, kan också estetiken gälla väldigt olika fenomen. Det kan röra sig om frågor kring konstskapande och kreativitet. Om ett konstverks natur. Om erfarenheter av konst, konstupplevelser. Det rör sig om att förklara vad konsten är och vad den gör. Och kring detta finns ett myller av teorier och tankar. Definitioner av konst, kategorier av konst, teorier om konst – hur konsten har att göra med verkligheten och vad vi gör med konsten, enskilt och tillsammans, i nuet och över långa tidsavstånd.

Att befatta sig med estetiken kan betyda att undersöka och uppleva världen genom andra format än de språkburna, som ofta sägs forma våra tankar.

I konsten handlar det om att använda hela sitt känslo- och sinnesregister i brottningen med vad vi är, och hur vi är. Ett uppskattat och högt värderat konstverk utmärks ofta av originalitet, nytänkande, det som överraskar. Vilket gensvar konstverket får beror i sin tur på vårt behov av psykisk stimulans, vår läggning, konstvana och kulturella bakgrund.

Skolan, men också i hög grad hemmet, är den arena som bygger elevens estetiska kompetenser. Förtrogenheten eller nyfikenheten inför olika konstarter, kulturell aktivism, eget kreativt utlopp, allt spelar in. Som tur är finns konstklubbar, nätgemenskaper, kompisgäng som kan kompensera om hemmet och skolan brister. Att skolan envetet måste skapa rejält med svängrum för konsten och det estetiska – i alla ämnen – är ingen bisak. Tvärtom säckar all annan inlärning ihop om inte de djupa, komplexa, tilltrasslade och uppfriskande impulser konsten bär och ger integreras. Dansen, dikten, bildkonsten, konceptkonsten – allt kan flytta gränser, inte bara i modersmålslärarens klassrum, utan överallt i skolvärlden.

Konst kan vara vad som helst, det finns inga gränser – inte heller i det öppna klassrummet som befattar sig med konsten och estetiken, ständigt med sikte på det gränslösa.

MIA ÖSTERLUND

INNEHÅLL 02 Ledaren 04 Låt den estetiska lärprocessen ta tid 07 Obestämbarhet och komplexitet i bilderböcker 10 Skapandebubblan genom forskarglasögon 12 Skapandet är en process 16 Read Hour - hela Finland läser 17 Poesi tänkt att framföras och upplevas 20 En lite annan typ av estradpoesi 22 Illustratören som berättare

AMANDA HELLING, L AYOUT & OMSL AGS ILLUSTR ATION

25 Dansens potential i svenska och litteratur 27 Dramatillvalet är omåttligt populärt 29 Censorträff om provet i läskompetens 32 Där konsten och poesin möts 36 Recension - En djupdykning i den komplexa reportagegenren 38 Estetiska hjälpmedel i undervisningen 40 Brev från Norden

SMLF:s styrelse 2021-2022 Annette Kronholm (ordförande) Tjänstledig från Topeliusgymnasiet i Nykarleby, projektledare för Skrivande skola annette.kronholm@sydkusten.fi Katrina Åkerholm (vice ordförande) Tjänstledig från Vasa övningsskola, doktorand i pedagogiska vetenskaper, Åbo Akademi katrina.akerholm@abo.fi Maria Dahlin (sekreterare och Arena-redaktör) Donnerska skolan i Karleby maria.sofia.mork@gmail.com

Lina Nyman (kassör) Brändö gymnasium i Helsingfors kassor@smlf.fi

Anu-Katja Nurmi (Nordspråksrepresentant) S:t Olofsskolan i Åbo anu-katja.nurmi@edu.turku.fi

Rolf Blauberg (suppleant) Borgå Gymnasium rofablauberg@gmail.com

Mindy Svenlin (medlem med ansvar för informations-koordinering) ) Åbo Akademi mindy.svenlin@abo.fi

Christoffer Wärn (Styrelsemedlem och Arena-redaktör) Pargas svenska gymnasium christoffer.warn@edu.pargas.fi

Sofie Lundell (suppleant) Pjelax skola sofielundell95@gmail.com

Ann-Charlotte Mårtensson (ansvar för medlemsregistret) Sarlinska skolan i Pargas froann@gmail.com

ARENA 3

Låt den estetiska lärprocessen ta tid Estetiska lärprocesser är ett begrepp som inte är speciellt utbrett i Svenskfinland, men väldigt etablerat i Sverige, där det är inskrivet i både läroplanen för förskolan och läroplanen för grundskolan. Bildkonstnär Hannah Kaihovirta har intresserat sig för estetiska lärprocesser ända sedan sin tid som doktorand vid Åbo Akademi, då hon var med och skapade en serie läromedel i modersmål och litteratur för årskurs 1–6.

K

aihovirta har under många år haft ett tätt samarbete med ämnet modersmål och litteratur, bland annat genom Ria Heilä-Ylikallio och Anna-Lena Østern vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi.

Hon skrev sin doktorsavhandling inom ramen för projektet Läsning och skrivning i det 21:a århundrandet och skrev samtidigt läromedelsserien Litteraturboken för årskurs 1-6, tillsammans med Heilä-Ylikallio, Østern samt klasslärare Brita Rantala i Vasa.

Den första boken i serien, som riktar sig till litteraturundervisningen i årskurs 1–2, heter Poetens penna.

- Jag såg det som en win-winsituation att samarbeta med modersmålsämnet, eftersom det vidgade textbegreppet var på framfart där och jag som bildkonstnär ville lyfta ämnet bildkonst och ge det mera utrymme, berättar Kaihovirta.

I just Poetens penna är de estetiska lärprocesserna i centrum. Kaihovirta förklarar att det handlar om två olika 4 ARENA

diskurser när man ser på begreppet.

- Dels finns det konstbaserade lärprocesser, där konsten ligger som bas för lärandet. Med konst kan man mena till exempel litteratur, bildkonst, slöjd eller dans. Å andra sidan har vi estetiska lärprocesser, som jag som forskare ser på med teoretiska ramar. Det estetiska behöver inte vara specifikt konstknutet, utan kan handla om sinnesupplevelser eller naturen, förklarar Kaihovirta.

I skolan pratar man om konst- och färdighetsämnen, men Kaihovirta vet att även begreppet praktiskt-estetiska färdigheter används.

Språk och estetiska lärprocesser Enligt Kaihovirta handlar hennes forskning kring estetiska lärprocesser om två olika spår, som ändå går in i varandra. Det första spåret har att göra med språk.

- Ordet bildkonst står på två ben.

Dels ordet bild som handlar om bildspråk och visuell kultur, dels konst som handlar mer om den konstnärli-

ga traditionen. Båda dessa ben gör att jag kan närma mig litteratur och berättande på olika sätt, säger Kaihovirta.

Hon menar att det är centralt när man arbetar med lärare, för de behöver hållhakar så att det här med estetiska lärprocesser inte blir för flummigt.

- För mig har det passat bra att undersöka det aktuella begreppet multilitteracitet, det vill säga olika resurser för att kommunicera, säger hon.

Multilitteracitet handlar också om läskunnighet och att kunna läsa bland annat bilder, symboler och kroppsspråk.

- Jag är väldigt intresserad av nylitteracitet, det vill säga digitala resurser, digital kompetens, programmering och medialäskunnighet. Eftersom dessa flyter in i både ämnet bildkonst och ämnet modersmål och litteratur, ser jag det som berikande att samarbeta.

Storylinemetoden är enligt Hannah Kaihovirta ett väldigt bra sätt att til�lämpa det estetiska förhållningssättet som hon har i egenskap av forskare och lärarutbildare.

- Jag märker att det jag håller på med flyter utanför läroplanen och därför anser

Hannah Kaihovirta

jag att den struktur som storyline erbjuder ger didaktiska metoder som är tillämpbara för lärare, exemplifierar hon.

Kaihovirta menar att det är väldigt stimulerande när olika diskurser, som sysslar med samma sak men på lite olika sätt, kommer samman och blir något mer. När just bildkonsten och modersmålsämnet samarbetar, anser hon att detta uppstår. Det är givande både för läraren och för eleverna.

Förvalta och förändra

• Universitetslektor i estetiska ämnenas didaktik vid pedagogiska fakulteten och den svenskspråkiga lärarutbildningen vid Helsingfors universitet • Doktorerade år 2009 med avhandlingen ”Images of Imagination: An Aesthetic Approach to Education” om hur estetiska lärprocesser och det vidgade textbegreppet möts i nybörjarundervisning • Läromedelsförfattare, bildkonstnär, utbildad ämneslärare i bildkonst från Aalto universitetet

Det andra spåret som Hannah Kaihovirta är inne på handlar om ett metaperspektiv - hur kan jag lära mig att bli en bättre människa genom att kommunicera bättre och som lärare vara medveten om vilka redskap eleverna behöver. Här lyfter Kaihovirta in begreppet normkreativitiet. Att vara normkreativ handlar om att aktivt hitta lösningar, som skapar förändringar.

- Det finns en pendel mellan orden förvalta och förändra, att till exempel förvalta den kultur och tradition som vi har och förändra det i samhället som är viktigt att förändra. För många kan det kännas tungt att röra sig mellan att förvalta och förändra, men jag tycker det är viktigt att vi ser på vår värld som en helhet. Efter en tid med många globala kriser tror jag att vi kommer tillbaka till det klassiskt estetiska i att vara människa. ”Hur känns det?” är en central fråga, och vi behöver ta fram redskap för att hantera våra upplevelser, också i skolan.

Kaihovirta nämner också begreppet kulturell appropriering och för henne räcker det inte att uppmärksamma att problemet finns i våra skolor, utan hon anser att forskare behöver ta sig tid att tillsammans med lärare och elever undersöka vilka möjligheter lärare har att ta till för att komma åt det problemet.

Processen ska vara elevcentrerad Det som är centralt för estetiska lärprocesser är att eleven eller den studerande ska äga processen, lärprocessen ska alltså vara elevcentrerad.

- Jag som lärare ska inte visa upp en bild av till exempel ett hjärta och fråga ”vet ni vad det här är symbol för?”. Eleven svarar ”kärlek” och jag säger ”bra” och så går vi vidare. Den estetiska lärprocessen handlar om att fråga ”hur visste du att det hade med kärlek att göra?” och undersöka varifrån den föreställningen kommer. Som lärare ska du skapa förutsättningar för eleven att undersöka och söka kunskap med rätt redskap.

En estetisk lärprocess behöver autentiska frågor som berör eleverna, utgående från situationen och elevernas ålder. Enligt Kaihovirta är det viktigt att det handlar om djuplärande.

- En sådan process kan ta mycket tid. Som lärare behöver du iscensätta lärsituationen och skapa en didaktisk design där undervisningen är jämlik och rättvis. Även bedömningen behöver vara rättvis och genomtänkt.

Samhällsfenomen genom estetiska lärprocesser I Genom texter och världar, festskriften till Ria Heilä-Ylikallios 60-årsdag, belyser Hannah Kaihovirta, tillsammans med Minna Rimpilä och Matilda Ståhl, spelifiering i artikeln ”Att spelifiera Topelius – lärarperspektiv på estetiska processer i arbetet med en interaktiv pjäs”. I artikeln skriver Kaihovirta, Rimpilä och Ståhl att ”estetiska processer förstås här som processinriktade arbetsmetoder vars mål är att, genom konstens metoder, gestalta och uttrycka mening baserat på ett fenomen.” Kaihovirta förklarar att det fenomen som åsyftas

ARENA 5

i det här fallet är ett samhälleligt fenomen, nämligen flyktingkrisen, men att fenomen också kan vara av ett annat slag.

- I läroplanen finns två begrepp som har utmanat mig. Dessa är helhetsskapande undervisning och fenomensbaserat lärande. Exempelvis, om man har Tove Jansson som tema i sin modersmålsundervisning och börjar med att berätta om hennes författarskap och alla hennes karaktärer, då har man inte ännu kommit in på djuplärandet, utan det kartlägger bara hennes författarskap för eleverna. Det här är, enligt mig, det som vi förr kände igen som ett tema, säger Kaihovirta.

Med fenomen menar Kaihovirta vidare att man till exempel kan fördjupa undervisningen på fenomenet vänskap i Janssons produktion. Via den vägen kan man också lära känna hennes karaktärer, men arbetssättet är ett annat.

- Att använda sig av litteratur gör att man kan hantera världen genom en gestaltning, menar hon.

I artikeln ”Att spelifiera Topelius” tas den interaktiva pjäsen ”Världen är så stor” upp, vilken bygger på Zacharias Topelius saga ”Björken och stjärnan”. Genom den berättelsen tas det aktuella fenomenet flyktingkrisen upp, genom genren saga.

- Du kommer åt det här fenomenet genom teatern, genom bilder, genom olika konstformer, genom

lånade erfarenheter i berättelserna du upplever. Det kan vara stora känslor som kommer fram i en sådan process och det är det som är fascinerande med att stiga in i fantasins värld och uppleva empati där via.

Estetiska aspekter inom bildning I läroplanen för den grundläggande utbildningen försvinner begreppet estetiska lärprocesser i och med att det inte används på finska och betydelsen av begreppet blir ”lost in translation”.

Däremot finns ett avsnitt i värdegrunden som Hannah Kaihovirta brukar koppla ihop med estetiska lärprocesser.

Där står det att ”den grundläggande utbildningen ska stödja elevernas utveckling till humana människor som strävar efter sanning, godhet och skönhet samt rättvisa och fred. I denna utveckling är motsättningar mellan strävan och rådande verklighet oundvikliga. Bildning innebär bland annat att kunna hantera dessa motsättningar på ett etiskt och empatiskt sätt och våga försvara det goda. Bildning innebär att både individuellt och i grupp kunna fatta beslut utgående från etisk reflektion, en annan människas situation och kunskap. Etiska och estetiska aspekter ger upphov till reflektion över vad som är värdefullt i livet.”

- Estetiska lärprocesser går att få in i alla ämnen i skolan, men tyvärr försvinner en del fina formuleringar lätt då vi ska översätta dem till didaktik.

Ofta är det obalansen mellan tid och omfattning av innehåll som begränsar lärarens möjligheter. Själv tänker jag att estetiska lärprocesser finns liksom i glappet mellan de sju kompetenserna, för de kan fås in i allt, säger Kaihovirta.

Hon avslutar med att konstatera att något av det bästa med skolan är att människor med olika kompetenser och kunskap har möjlighet att arbeta i team och skapa och lära tillsammans.

Sedan hon blivit mormor har hon åter fått upp ögonen för det lilla, vackra och enkla i små stunder tillsammans med sitt barnbarn.

- Nu kan jag ändå känna att det kan få vara helt okej att sitta och fundera på livet, på empati och på hur det känns just nu, utan att det behöver vara så mycket mera än en avkopplande stund. Med allt som pågår i världen idag behöver vi också det, konstaterar hon avslutningsvis.

TEXT: MARIA DAHLIN

Vandra i litteraturens spår på Själö 3.9 Lördagen den 3.9 ordnar Smlf en utfärd till Själö, där vi får följa händelserna i boken Själarnas ö i en autentisk miljö. Författaren Johanna Holmström guidar oss runt öns mörka historia med utgångspunkt i sitt verk, och det finns även tid för eget utforskande. Start sker från Åbo kl. 9.30, och vi är tillbaka i Åbo kl.

18.15. Vi tillbringar sammanlagt ca fem timmar på ön, och vi får bekanta oss med miljön, delta i guidad rundtur i Själö kyrka, ta del av Johanna Holmströms guidning runt ön, njuta av skärgårdsbuffet och samlas för första gången på länge. Deltagaravgiften är 30 € (plus egna resekostnader till och från Åbo), Smlf står för de övriga kostnaderna. Formulär för bindande anmälan hittas i vår medlemsgrupp på Facebook.

PS! Fredagen den 28.10 bjuder Smlf in sina medlemmar för att se pjäsen Själarnas ö på Svenska Teatern. Mer information kommer senare, välkomna med!

6 ARENA

Obestämbarhet och komplexitet i bilderböcker Bilderboken kan öppna många intressanta perspektiv ur en litteraturdidaktisk synvinkel. För Höglund och Åkerholm ligger ett intresse för att undersöka litteraturens roll i modersmålsämnet som grund för forskningen kring bilderbokens potential.

- Bilderboken kan ge spännande ingångar till litteraturen, säger Höglund.

Man kan se på bilderboken som konstform, ur ett visuellt perspektiv, och ta fasta på den komplexitet som bilderböcker har.

Höglund nämner också flera fördelar med att behandla bilderboken i modersmålsundervisningen, på alla stadier. Hon menar att det finns en bredd inom bilderboksutgivningen, ett djup inom verken och omfattningen kan göra verket lättare att ta till sig som helhet. Inte för att det behöver vara ett enklare verk att förstå, men det är en sammanhållen berättelse i ett kortare format, som ändå behandlar komplexa teman. Höglund lyfter också fram att det finns luckor i forskningen när det

Vilken syn man har på litteratur och litteraturundervisning, påverkar hur och med vilka texter man arbetar i klassrummet.

Inom projektet Komplexa bilderböcker med ungdomar: litteraturdidaktiska perspektiv (eng. Complex Picturebooks in Secondary Literary Education) undersöker doktorand Katrina Åkerholm och universitetslärare Heidi Höglund hur bilderbokens potential som estetiskt och komplext verk kan berika litteraturundervisningen också för äldre elever och studerande.

kommer till bilderbokens potential i litteraturundervisningen i alla åldrar.

- Dessutom kan bilderböcker användas på olika sätt, säger Åkerholm.

Jag har själv bekantat mig med bilderboken ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv under studietiden, och har därefter använt den i undervisningen sedan jag började arbeta som lärare 2010. Man kan skapa ingångar i ett litterärt analytiskt syfte och på ett existentiellt plan, för att se vilken livskunskap som bilderboken kan ge, säger hon.

Bilderboken som forskningsobjekt Tidigare studier om bilderboken inom litteraturdidaktiken har ofta handlat om multimodala perspektiv. Höglund säger att tidigare forskning bland annat har kretsat kring visual literacy, visuell läskunnighet, medan de inom det aktuella projektet fokuserar på obestämbarheter i bilderboken och vilka möjligheter det kan ha i litteraturundervisningen.

ARENA 7

- Vi vill undersöka mer om hur man undervisar om estetiska verk och vilken potential det kan ha, säger Åkerholm. Hur litteraturundervisningen utformas och benämns i styrdokument speglar också vilken syn på litteraturen man har.

- Man kan tala om läsundervisning och litteraturundervisning, inflikar Höglund. Det kanske känns lättare att ha litteraturundervisning med äldre elever och studerande, men det vore också viktigt att behandla litteraturen ur estetiska perspektiv med yngre elever. Åkerholm berättar att tidigare forskning också har fokuserat mycket på meningsskapande aspekter i förhållande till bilderboken, hur barn och ungdomar läser och skapar mening och tar till sig budskapet, samt på det multimodala. Hon menar att det förstås är en naturlig ingång till bilderboken, eftersom det inte finns så mycket forskning kring bilderböcker med äldre elever i fokus.

- Ett nytt och intressant fenomen i forskningen är ett filosofiskt perspektiv, säger Åkerholm. Till exempel har Joanna Haynes och Karin Murris undersökt hur man kan diskutera filosofiska frågor med hjälp av bilderböcker, främst med yngre elever.

- Det finns också flera norska forskare som har intresserat sig för hur barn läser de mer komplexa och filosofiskt inriktade bilderböckerna, berättar Höglund. Här ser man hur det också finns ett värde i att utforska så att säga ”svåra” bilderböcker tillsammans med barnen, att inte skygga för dem.

Detta speglar också vilka olika typer av bilderböcker som finns idag. Det blir allt vanligare med barnlitteratur som behandlar olika existentiella frågor, som dödsfall, krig och flykt. Åkerholm berättar att det finns tydliga spår av detta i den forskning som hittills har gjorts om bilderböcker, att de till exempel används som ingång till att diskutera integrationsfrågor. Hon poängterar ändå att man inom litteraturundervisningen inte enbart ska använda bilderböckerna instrumentellt för att komma åt andra frågor, utan också komma

8 ARENA

ihåg att behandla dem som estetiska litterära verk.

- Det är ändå klart att om man jobbar med bilderboken som ett estetiskt verk, finns det ändå ingångar till existentiella frågor, samhälleliga frågor och politiska frågor, säger Höglund. Förhoppningen är då att det skulle finnas utrymme för båda, såväl texten som litterärt estetiskt verk som de frågor den ställer om historien, samtiden och framtiden.

Just detta är en central aspekt i Åkerholms och Höglunds projekt, att se på bilderboken som en komplex text i litteraturundervisningen och även en riktning mot en mer existentiell litteraturundervisning. Höglund poängterar att det ändå inte ska ta bort något från läsfärdighet, läskompetensens och multimodal kompetens, det är tokigt att sätta dessa i olika läger.

- Allt hänger ändå ihop och bygger på varandra, säger Åkerholm.

Komplexa, utmanande och kontroversiella Höglund berättar att 2021 utkom antologin Exploring Challenging Picturebooks in Education. International Perspectives on Language and Literature Learning, där fokus ligger på just de utmanande perspektiven i bilderboken och vad dessa kan ge. Komplexiteten beskrivs på olika sätt inom forskningen, och den gör också att man tar sig an böckerna på olika sätt.

- Alla bilderböcker är ändå inte komplexa verk, eller svåra att ta till sig, menar Åkerholm. Komplexiteten ligger på flera olika plan i verken. En del är litterärt komplexa genom formen och innehållet, medan andra kan vara komplexa i relationen till läsarna.

Höglund berättar att forskare använder lite olika begrepp som egentligen beskriver samma sak: komplexa, utmanande och kontroversiella verk.

Ett begrepp som är centralt i de studier som Åkerholm och Höglund gör är obestämbarhet. Framför allt de danska forskarna Martin Bolk Johansen och Aye Quist Henkel utforskar fenomenet

obestämbarhet (uavgørlighed) i bilderböcker, och de anser att litteraturen får vara främmande och ge barnen tillgång till sådant som de kanske inte förstår genast. Det kan utmynna i givande insikter. Henkel och Johansen menar i sin forskning att bilderböckerna finns i ett kontinuum mellan det bestämbara och det obestämbara, och det beror på form, innehåll och läsarens egen utgångspunkt.

- Det ligger ändå ingen värdering i om en bilderbok är bestämbar eller obestämbar, de har bara olika karaktär, menar Höglund. Hurdan boken är gör att man jobbar med den och tar sig an den på lite olika sätt.

- I bilderböcker med obestämbara aspekter kan det finnas en disharmoni mellan bild och text, berättar Åkerholm. Det kan också handla om att man leker med den litterära formen och skapar friktion i berättandet.

Komplexiteten i bilderböckerna kan också uppstå av parallella handlingar och öppna, svåra slut, menar Höglund.

När man granskar det obestämbara i bilderboken handlar det om att öppna upp relationen mellan estetik och pedagogik. Höglund säger att man inom litteraturdidaktiken ofta är ute efter ärendet som boken har, det budskap som ska förmedlas. Obestämbara bilderböcker har dock inte alltid ett tydligt ärende, utan istället är det diskussionerna kring vad verket möjligtvis kan tänkas innehålla som ger eleverna nya infallsvinklar till vad litteratur är och kan vara.

Öppenhet och obestämbarhet Ur ett litteraturdidaktiskt perspektiv kan bilderbokens estetiska väsen berika undervisningen på många olika sätt. Åkerholm och Höglund har i sina studier tagit fasta på en öppenhet och obestämbarhet som bilderboken innefattar. De undersöker obestämbarheter i texterna och vilka möjligheter det ger i

Katrina Åkerholm och Heidi Höglund undersöker vad som händer i mötet med det obestämbara i bilderboken.

Foto: Ida Rebers

- I bilderböcker med obestämbara aspekter kan det finnas en disharmoni mellan bild och text, berättar Åkerholm. Det kan också handla om att man leker med den litterära formen och skapar friktion i berättandet. litteraturundervisningen, vad det ger att uppehålla sig vid obestämbarheter och vilka frågeställningar det öppnar upp för. I dagsläget har Åkerholm och Höglund undersökt det obestämbara i bilderboken med åttondeklassister. Inom ramen för projektet vill de ännu gå in i gymnasieklassrummet med samma frågeställningar, och dessutom undersöka lärares syn på det hela.

- Lärare har ofta tidspress och mycket som ska bedömas, säger Höglund. I förhållande till kunskapskrav som ställs, kan det då kännas svårt att kunna ge utrymme för och förhandla kring det obestämbara. Men också då vore det viktigt att se det stora värdet i ett sådant förhållningssätt. Det

handlar om att kunna se på saker på många olika sätt och kunna förhålla sig till det obestämbara, det ovissa.

Detta är något som Åkerholm och Höglund skriver om i flera artiklar, och Höglund berättar att det ingår i ett väldigt aktuellt litteraturdidaktiskt intresseområde där forskare har börjat fråga sig vad vi kan hitta i detta angreppssätt till litteraturundervisning, där man inte alltid är ute efter att komma fram till något gemensamt eller något ”rätt”, ofta mätbart, svar.

- Litteraturundervisningen ska inte vara statiskt och oförändrad, säger Höglund. Den ska inte se ut på samma sätt idag som för trettio år sedan. Litteraturen lever och förändra med tiden, på samma sätt ska också hur vi tar oss an den följa med utvecklingen. Åkerholm beskriver bilderboken som ett medium som inbjuder till att möta det obestämbara. Hon säger att det finns luckor i text och bild som inbjuder till diskussion och som ger

olika tolkningsmöjligheter. Fördelen med bilderböcker är att det kan vara låg tröskel att ta fasta på visuella detaljer och rent konkret peka ut dem för att tillsammans diskutera vilka olika syften eller budskap de kan ha.

Elever förväntar sig att läraren kommer med ett slags facit till läsningen, men ibland kanske inte ens läraren har ett exakt svar. Åkerholm menar att det kan kännas obekant, och till och med obekvämt, också för lärare att gå in i en uppgift där det inte alltid finns rätt svar. Samtidigt är det mötet med det obestämbara som bygger en grund för nya insikter, i diskussioner med andra.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN

ARENA 9

Skapandebubblan genom forskarglasögon

J

ag har alltid varit fascinerad av berättelser. I skolan älskade jag att lyssna till lärarens högläsning och att hitta på sagor i skrivhäftet. Jag gillade också att spela olika instrument och att sjunga. I slutet av lågstadieåldern hittade jag ett sätt att kombinera dessa två intressen – musik och skrivande – och började experimentera med låtskrivning. Ännu idag är det här intresset mitt största andrum i vardagen. Låtskrivningen erbjuder mig en skapandebubbla där jag får glömma tid och rum.

För tillfället jobbar jag mitt andra år som klasslärare i Pjelax skola i Närpes. Jag trivs jättebra med mina andraklassare och påminns varje dag om varför jag valde att bli lärare, för trots att det är ett krävande yrke är det också ack så givande. I höst kommer jag dock lämna lärarrollen för ett tag och testa mina vingar i vetenskapens värld. Jag är nybliven doktorand vid Åbo Akademi och har tack vare Svenska kulturfonden möjlighet att forska på heltid från och med hösten.

Jag kommer att forska inom estetiskt skrivande och ordkonst som tvärkonstnärlig verksamhet inom den grundläggande utbildningen. Mera specifikt är jag intresserad av att ta reda på vad som händer med skrivandet när det kombineras med musik i aktiviteter som till exempel låtskrivning. Jag vill ta reda på vilka möjligheter ordkonst kan öppna upp för i undervisningen och på vilka sätt ordkonsten kan stöda utvecklingen av estetiskt skrivande.

10 ARENA

Men vad är då egentligen ordkonst? Konstformen finns utskriven som en del av innehållet i ämnet svenska och litteratur i dagens läroplansgrunder, ändå verkar det för många vara oklart vad ordkonstbegreppet egentligen innebär. Monica Martens-Seppelin har granskat ordkonstfältet och utrett behovet av en ordkonstlärarutbildning på svenska i Finland.

Hennes rapport finansierades av Svenska kulturfonden och finns att läsas på deras hemsida. Ur den framkommer också bland annat vad ordkonst kan vara. Min doktorsavhandling blir en komplettering av Martens-Seppelins rapport.

Det blir ett spännande kapitel att ta sig an forskarrollen och dyka in i det kreativa och estetiska skrivandet på riktigt. Med stor iver tar jag på mig forskarglasögonen och undersöker vad som egentligen händer och skulle kunna hända i den där skapandebubblan som har gett mig så mycket genom åren.

TEXT: SOFIE LUNDELL FOTO: VILJA MEDIA

Är du vår nya Arena-redaktör?

Från och med januari 2023 söker Smlf en ny Arena-redaktör, då nuvarande redaktör Maria Dahlin gör sitt sista nummer i höst (nr 2/2022). Är du den vi söker att efterträda henne? Arbetet med Arena görs tillsammans med vår andra redaktör Christoffer Wärn.

Arvodet per nummer är 500 €.

Till redaktörernas uppgifter hör att planera innehållet i tidningen, göra intervjuer, kontakta potentiella skribenter, delta i fortbildningar och evenemang för att rapportera till tidningen samt korrekturläsa och samarbeta med Arenas layoutare. Att vara redaktör ger ett kontaktnät till andra modersmålslärare runt om i Svenskfinland och det gör att man håller sig ajour med det som är aktuellt inom ämnet.

Låter detta intressant? Ta kontakt med redaktörerna om du vill veta mera och anmäl ditt intresse för redaktörskapet till Smlf:s ordförande Annette Kronholm (annette.kronholm@sydkusten.fi).

ARENA 11

Skapandet är en process FOTO: ANDRÉ LØYNING

Den norska illustratören och barnboksförfattaren Stian Hole gläder sig över att bilderböcker, konst och bilder överlag är en del av undervisningen i våra nordiska skolor, eftersom det är en så stor del av barns och ungas tillvaro idag. Han vill gärna uppmuntra oss i Svenskfinland att ta in bilderböcker i klassrummet i ännu större utsträckning.

12 ARENA

Finns det en tanke med allt i en bild? Stian Holes arbete är en process och vissa inslag är mer genomarbetade än andra, men inget finns med av en slump.

S

tian Hole är ofta ute i skolor och pratar med barn och unga om bilder. Han ser det som viktigt att ge dem rätt vokabulär och verktyg, men att många unga redan är väldigt duktiga på att läsa bilder.

- De kan ofta komma med andra perspektiv och ser andra saker i bilderna än vad vi vuxna gör, säger han.

Hole är utbildad illustratör från Statens håndverks- og kunstindustriskole, där hans huvudämne var visuell kommunikation.

- Jag har gjort många bokomslag för nordiska förlag under årens lopp, men bilderböcker är min huvudsysselsättning. Det är kulturprojekt av olika slag som finns på mitt arbetsbord, summerar han.

Den första bilderboken kom ut år 2005 och den heter ”Den gamle mannen och valen”. Han gör både samarbeten och har egna projekt, då han står för både bild och text. De senaste åren har han arbetat med

tre bilderböcker tillsammans med den danska författaren Kim Fupz Aakeson och nästa år kommer en bok med den norska författaren Lars Saabye Christiansen. Han tycker om dessa samarbeten.

- Det är en stor glädje för mig och jag trivs med att sätta ihop mitt arbete med en skicklig författares.

De skriver sådant jag aldrig skulle ha kommit att tänka på och det tycker jag väldigt mycket om, säger Hole.

Speciell stil Stian Hole arbetar i Photoshop och skapar collage och fotomontage och hans stil är speciell.

- Den här stilen var något som jag började med redan under utbildningen. Jag hade ett projekt som hette ”politiskt fotomontage i mellankrigstiden” och då fick jag upp ögonen för detta verktyg. Det här var mitt i en digital revolution och jag insåg att Photoshop var ett utmärkt verktyg för just collagetekniken.

Han säger att han tycker om att utforska vart den här tekniken tar honom. Det påminner om hur våra tankar överlappar och det inspirerar honom.

- Den litterära tekniken ”stream of consciousness”, som bland andra Virginia Woolf använde sig av, liknar collagetekniken, där du flyttar runt med bitarna och leker dig fram.

Stian Hole säger att han inte har någon stor plan bakom allt i sina bilder, utan skapandet är en process.

Samtidigt är inga element en tillfällighet. Ibland har han bara lekt fram ett inslag i en bild, ibland är det mera genomtänkt med en poäng.

- Det som är intressant med att se på bilder tillsammans med barn, är att de kan se detaljer som bara ett roligt inslag, medan vuxna oftare har ett behov av att förstå varför något finns med i en bild, vilket budskap illustratören vill förmedla och få hela den dramatiska bågen klart för sig, menar Hole.

ARENA 13

Han säger att det är det som är det fina med bilderböcker, att man kan rikta sig till både barn och vuxna på samma gång. Samtidigt är det en spännande men svår balansgång, för om det blir för riktat till den vuxna läsaren riskerar man att förlora de mer lekfulla elementen.

Mötet mellan ord, bild och läsaren - Jag tycker väldigt bra om begreppet ikonotext, för det är det som är bilderbokens grund. Det är tre ben som utgör denna grund och det är bilderna, orden och läsarens tankar och erfarenheter. Bilderna och orden kan jag påverka i mina böcker, men det som är fascinerande är att jag inte kan veta vad som sker i läsarens huvud.

Han gör en koppling till teatervärlden, där uttrycket ”god teater är när du ser en sak och hör en annan sak och så förstår du en tredje” används och han anser att det är överförbart till bilderboken.

- Många tänker att illustratören lägger fina bilder till en text, men det är inte det som är illustratörens jobb, det är att lägga till något eller att försöka öppna upp något, säger Hole.

Han ställer sig skeptisk till debatten om att pappersböckernas era snart är slut och att vi måste ställa om till skärm för att få barn och unga att läsa.

- Det finns något speciellt i att bläddra över till nästa uppslag i en pappersbok.

Det är ett eget medium som är fascinerande i sig. Jag tror inte att vi ska över på skärm med boken också, utan boken kan erbjuda något annat.

Allt ansvar ska inte ligga på skolan Stian Hole menar att alla vuxna i samhället har ett ansvar gentemot barn och unga när det gäller att vara läsande förebilder.

14 ARENA

- Det är en sak om föräldrar säger åt barnen att de ska läsa en bok, men själv sitter med näsan i skärmen och en helt annan om barnen ser sina föräldrar läsa själv. Att få läsande barn och unga är inte något vi bara kan föra över på skolan, betonar han.

Han vill gärna påminna om att vi behöver utsätta barn och unga för konst och litteratur som de inte självmant skulle komma i kontakt med.

- Om barnen själv får välja vad de äter blir det säkert pasta eller pizza sju dagar i veckan, men vi behöver se till att de också får i sig fisk och grönsaker. Detsamma gäller vårt kulturella utbud. Inte bara Netflix, YouTube och sociala medier, det finns flera fina och betänksamma berättelser där ute.

Tematiken är inte startpunkten Stian Hole säger att han kan få inspiration när han minst anar det, till exempel bara genom att titta ut genom fönstret. Så föddes idén till boken ”Annas himmel”.

- Jag tycker om att se på bilder och teater och det kan trigga något i minnet. När jag hör på musik får jag bilder i huvudet och då får jag lust att skapa nya bilder. Alla bilder jag använder i mina collage för med sig något från sina originalplatser och därför blir collaget en spännande lekplats.

Genom fönstret såg Stian Hole en flicka hänga upp och ner i en gunga.

Det blev startskottet till boken ”Annas himmel”.

Elvis dyker upp som ett överraskande element i flera av Stian Holes böcker.

Stian Hole upplever att många vill få in barnböcker i ett fack med en viss tematik, men det tycker han egentligen inte om.

- Kan en barnbok inte bara få vara en bok om livet? I samma bok kan jag ta upp flera olika teman. Till exempel ”Annas himmel”, det var inte startpunkten att temat skulle vara sorg, utan det började från att jag såg en flicka som hängde upp och ner i en gunga och det fick igång mina tankar.

Återkommande och överraskande element - Jag tror att alla konstnärer har favoritelement som de gärna återkommer till. För mig är det till exempel cyklar, de finns nästan alltid någon som cyklar i mina böcker. Jag minns ljudet av dynamon mot cykeldäcket och det har inspirerat mig.

På flera uppslag dyker Elvis upp och Stian Hole berättar att det i ett skede

nästan var en tvångsmässig handling att få honom att dyka upp när man minst anar det. Vi diskuterar den uppochnervända snögubben som finns på ett uppslag i boken ”Morkels alfabet” som ett annat exempel på ett överraskande inslag, något som Hole hoppas att sätter igång tankar hos läsaren.

- Att inte veta vad som kommer när man bläddrar till nästa uppslag gör ju berättelsen mera spännande, att det finns överraskningar gör att vi tvingas skärpa våra sinnen, säger Hole.

Han menar att naturen och årstidsväxlingar är så viktiga att de ibland nästan fungerar som en karaktär i många av våra nordiska berättelser.

- Melankolin i övergångarna, till exempel när sommar övergår till höst, det återspeglas i livets olika faser och det tycker jag om att lyfta in i mina berättelser, förtydligar han.

Låt berättelsen vila i barnen För den som vill arbeta med bilderböcker i undervisningen har Stian Hole några tips.

- Det är väldigt viktigt att eleverna ser bilderna väl. Skaffa en digital version av boken och visa på en stor skärm eller se om du kan få tag på en klassuppsättning, eller kanske så att eleverna arbetar två och två med en pappersbok. Huvudsaken är att du inte kopierar upp en svartvit kopia eller visar upp en bok framme i klassen så att eleverna ser dåligt, poängterar Hole.

Han säger också att det ibland är fint att bara läsa tillsammans, det behöver inte alltid följas av en analysuppgift.

- Tänk inte att du behöver ett storslaget upplägg som sträcker sig över flera lektioner för att använda dig av en bilderbok i klassen. Det finns värde i att bara läsa tillsammans och låta berättelsen vila i barnen.

Han påpekar att nordiska bilderböcker håller hög kvalitet och det finns många exempel på böcker som passar utmärkt i klassrummet.

- Välj böcker som du som lärare själv tycker om eller fråga en bibliotekarie om råd och tips på aktuella och användbara böcker, föreslår Stian Hole avslutningsvis.

Koltrasten I detta nummer av Arena ingår Stian Holes bild Svarttrosten i inslaget ”Brev från Norden”. Koltrasten är hans favoritfågel, bland annat för att den är en fantastisk sångare.

- När jag hör koltrasten sjunga undrar jag om den sjunger för att locka till sig någon eller för att säga ”håll dig undan, här bor jag”, skrattar Hole.

I övrigt vill han gärna låta just dig som betraktare se på bilden utan några desto längre förklaringar.

- Ibland måste en bild bara få vara en vacker bild, utan större budskap. Men det är naturligtvis upp till den som ser bilden att avgöra, avslutar han.

TEXT: MARIA DAHLIN FOTO PÅ BÖCKERNA: MARIA DAHLIN

ARENA 15

Read Hour hela Finland läser Läskampanjen Read Hour ordnas den 8 september på FN:s internationella läskunnighetsdag. Med kampanjen vill vi inspirera speciellt unga till läsning. Read Hour är ett initiativ från Barn- och ungdomsstiftelsen och firas i år för fjärde gången.

Ifjol firades Read Hour för första gången även i andra länder än Finland.

– Med kampanjen vill vi inspirera alla, speciellt barn och unga, att läsa och hitta det egna sättet att läsa. Vi vill också etablera en dag då alla läser, så att det syns i gatubilden och på sociala medier. Det ska vara roligt att läsa, oberoende vad du läser eller lyssnar på, säger Stina Heikkilä som är ansvarig producent för Read Hour.

Pedagogiskt material för åldrarna 5-12 Inför Read Hour i år har Barn- och ungdomsstiftelsen arbetat fram ett pedagogiskt material kring Berättelsen om det osynliga barnet av Tove Jansson. Vi har velat få fram ett material som främjar läskunnighet och känslomässig kompetens hos barn i åldern 5–12 år. Materialet kan sedan anpassas för olika nivåer eller åldersgrupper och anknyter till dessa teman: • grunderna för planen för småbarnspedagogik 2022: Lärområdena Språkens rika värld och Mina många uttrycksformer • grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014: Mångsidiga kompetenshelheterna Kulturell och kommunikativ kompetens (K2) och Multilitteracitet (K4).

Materialet kommer att finnas tillgängligt för alla via webbsidan readhour.com som lanseras ännu i vår. Om du vill ha information om när materialet är tillgängligt kan du gärna fylla i din e-postadress här: https://q.surveypal.com/readhour-kouluille-skolor.

16 ARENA

Read Hour live för årskurs 7–9 Vad har rapmusik att göra med läsning?

Hur ser det ut bakom kulisserna på ett bibliotek? Vem får Read Hour-priset? Vi välkomnar alla i åk 7–9 att fira Read Hour genom vår Youtube-livesändning torsdagen den 8 september kl. 10!

Som programledare i Read Hour Live har vi elever från Kallion lukio och det blir författarintervjuer, boktips, musik, biblioteksäventyr och mycket mer. Under livesändningen får publiken på distans rösta fram vem som ska få Read Hourpriset. Priset delas ut för en gärning som under det gångna året har inspirerat barn och ungdomar till att läsa. Programmet är på finska och svenska.

Vill du veta när du kan anmäla din klass att följa med livesändningen? Fyll i din e-postadress så får du informationen till din e-postinkorg: https://q.surveypal.com/ readhour-kouluille-skolor. Mer information om sändningen kommer att finnas på readhour.fi i vår.

TEXT: STINA HEIKKILÄ

VISSTE DU? Förenta nationerna (FN) grundades 1945 och i dagens läge är nästan alla världens länder medlemmar. FN initierade internationella läskunnighetsdagen 1967 för att påminna om betydelsen av läskunnighet och utbildning.

Läskunnighet är även en del av den hållbara utvecklingens program (Agenda 2030, målsättning 4 God utbildning). Läs mer på Finlands FN-förbunds webbplats www.ykliitto.fi/finlands-fn-forbund.

Read Hours mål är att alla ska läsa en timme under FN:s läskunnighetsdag 8.9. Read Hour uppmuntrar dig att läsa mångsidigt och att hitta glädje och gemenskap i läsningen. Läs mer på adressen www.readhour.fi.

Poesi tänkt att framföras och upplevas När Rosanna Fellman var 17 år studerade hon till kulturmontör. I samband med studierna fick hon prova på olika typer av kulturarbeten och ordnade olika slags kulturevenemang. Ett av dessa evenemang ordnades vid Musikcafé After Eight i Jakobstad. Det var också där hon första gången ställde sig på scen och framförde poesi.

- Vid After Eight hade de ganska bra koll på vad som hände i Sverige, berättar Fellman.

Estradpoesi var ännu ganska okänt, speciellt på finlandssvenskt håll. Vi ordnade ett poetry jam-evenemang, där en kille på trummor skapade rytmen som man fick uppträda med poesi till.

Enligt Fellman är musikalitet starkt förknippad med estradpoesi. Man skapar en rytm med orden, använder takten för att få fram sitt budskap. Många estradpoeter är också rappare, men åtminstone Fellman själv påstår att hon inte kan rappa.

- Jag är alldeles för akademiskt politisk för att kunna vara rappare, skrattar Fellman. Men rytmen fångade mig. Jag hade deltagit i en storytelling-kväll tidigare, men estradpoesin och rytmen kändes nyskapande.

Fellman började studera litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, och började, som hon själv säger, på riktigt med estradpoesi som nittonåring. I Åbo deltog hon i open mic-kvällar, gick med i poetry slam-tävlingar och började skriva allt mer själv. Det mesta gick på finska, men hon uppträdde själv på svenska. Hon beskriver estradpoesin som en färdighet som måste upprätthållas.

Poesi är på många sätt en estetisk konstform, och det är en väldigt mångsidig konstform. På finlandssvenskt håll är dock estradpoesi ännu relativt okänt för många. Genom att använda allt från kroppsspråket och rösten till kläder väcks poesin till liv då Rosanna Fellman uppträder. Men vad är egentligen estradpoesi, spoken word och poetry slam?

- Det var låg tröskel att delta i olika open mic-kvällar, berättar Fellman. Där fanns en stöttande publik och jag hade kompisar i publiken som uppmuntrade mig. Det var inte så många som uppträdde med estradpoesi på svenska, och efter en tid fick jag börja uppträda på betalda tillfällen.

I början ringde hon också själv runt och erbjöd sig att uppträda på olika fester. Då, och ännu idag, var det väldigt få som försörjde sig som estradpoet, men för Fellman är det den huvudsakliga inkomsten.

Estradpoesi, spoken word och poetry slam För en som inte är insatt i estradpoesins värld kan det vara bra att reda ut vissa begrepp.

Fellman beskriver estradpoesi och spoken word som ganska liknande, men spoken word är en mer berättande form och mindre show. I estradpoesin är allt från orden, till rörelser och scenkläder en del av uppträdandet.

ARENA 17

I estradpoesi använder sig poeten av hela sitt väsen för att förmedla ett budskap, säger Rosanna Fellman.

Poetry slam är begreppet för tävlingar inom området.

- Estradpoesi är en talspråklig genre, beskriver Fellman. Det är en blandning av scenkonst, teater, stand-up och andra konstformer och det talade ordet är i fokus. Man använder sig ofta av gammaldags grepp, så som rim, eftersom de funkar bra som show.

Ett uppträdande kan vara av varierande längd, själv gör jag ofta 10–15 minuter.

Open mic brukar vara 5 minuter och i poetry slamtävlingar har man 3 minuter på sig. Nuförtiden tävlar jag ganska sällan, men jag har fungerat som konferencier.

Ett uppträdande kan se ut på olika sätt. Ibland blir det mer improvisation och freestyle, om hon är tröttare kan hon dra något som är bekant från tidigare. Hon har även uppträtt ackompanjerad av ett band. Detta är något som hon fick pröva på igen då hon uppträdde med showkören Let Us Be Frank i slutet av april.

- En del estradpoesi är skriven med scenanvisningar som den som framför kan följa, berättar Fellman. Ibland göra man det lite friare. Ofta binder jag ihop olika dikter med mellansnack och jag tycker om att leka med språket.

I sina uppträdanden använder sig Fellman av såväl standardsvenska som dialekt, beroende på typ av dikt och sammanhang.

- Jag tycker om att börja rakt på, att ta publiken på bar gärning, säger Fellman.

Strukturen på uppträdandet följer ofta den dramaturgiska kurvan, eftersom det är lättast att få fram poängen då.

Vilken tematik hon skriver dikter

18 ARENA

om går i perioder, men ofta är estradpoesin politisk och ställningstagande. Ibland finns det aktivistiska undertoner och ibland berättar hon mer om livet.

Enligt Fellman är många estradpoeter kvinnor och många hör till någon minoritet. Att estradpoesi inte är så utbredd på finlandssvenskt håll ännu märks enligt Fellman på olika sätt.

- Det är många som inte ser det som något seriöst ännu, menar hon. Jag har till exempel aldrig blivit recenserad som estradpoet, endast som författare. Eftersom det är så få som håller på med det är det också ganska stor nivåskillnad på utövare. Framför allt i Sverige och även på finskt håll har man dock varit mer aktiv inom estradpoesi.

Fellman berättar att man i Sverige använder estradpoesi i bland annat reklamer, vilket är ett tecken på populariteten. Som konstform har den varit stor i Sverige under hela 2000-talet. Amanda Gormans uppträdande med dikten The Hill We Climb vid den amerikanska presidenten Joe Bidens installation fick mycket uppmärksamhet världen över, och har också hjälpt till att lyfta estradpoesin.

Uppläst vs skriven poesi Poesi är ett uttryckssätt där det estetiska spelar en avgörande roll. Genom att leka med språk, stilmedel och form har författare under alla tider använt poesin för att uttrycka känslor, främmandegöra fenomen och få oss att tänka. Även om bokpoesi och estradpoesi har samma grund, ger de olika formerna olika möjligheter.

- Vid estradpoesi är upplevelsen direkt, nästan som en dialog mellan poet och publik, beskriver Fellman. Detta är den stora charmen med estradpoesi.

Man måste vara 100 % närvarande, och det är något vi inte alltid är så bra på idag.

När man uppträder för en publik får man också respons direkt, lyfter Fellman fram. Som bokpoet är det svårare att få respons på samma sätt, medan uppträdandet blir ett utbyte mellan poeten och publiken.

- Man kan leka med språket till pappers också, men det blir ändå på ett helt annat sätt med talad poesi, menar Fellman. Det finns stora möjligheter att använda sig av olika stilistiska grepp som inte är beroende av enbart ord.

När man läser upp en text sätter man också med något av sig själv och sin egen personlighet, speciellt eftersom det ickeverbala står för en stor del av uppläsningen.

Fellman skapar sin egen estradpoesi och utgår således från sig själv som instrumentet som framför stycket.

Hon berättar att det förvisso kan gå att framföra någon annans poesi, men det är inte alltid fallet.

- Jag har en gång uppträtt med en dikt av Victor von Hellens på en workshop, säger Fellman. En av hans dikter var estradpoetisk och jag hade sett honom uppträda med den några gånger. Jag fick också anvisningar av honom.

Fellman påpekar att de har olika stilar, vilket påverkade framförandet.

Det gick att göra, men hon framhäver att personligheten spelar roll.

- Estradpoesi är personligt, säger hon. Man kan härma någon annan, men det märks.

All poesi är inte nödvändigtvis tänkt att läsas upp. Fellman själv gör skillnad på om hon skriver bokpoesi eller estradpoesi. Hennes debutverk Strömsöborna är mer inspirerat av estradpoesi, medan formen är viktigare i hennes nyaste verk Republikens President – Tasavallan Presidentti.

- Poesi som leker mycket med formen kan vara svår att läsa upp. Jag har skrivit om en del av mina dikter för att anpassa dem till bokform, berättar Fellman.

På samma sätt är inte all poesi tänkt att läsas heller, menar Fellman.

Skriven scenpoesi fungerar som ”manus” för estradpoeten, och om man endast skulle läsa den skulle man gå miste om många viktiga aspekter.

- Det skulle fungera ganska dåligt att läsa skriven scenpoesi, eftersom själva framförandet står för en tredjedel av dikten, säger Fellman. I tryckt form syns inte ironi eller att man byter karaktär. Det är sådant som är tänkt att man ska uppleva där och då.

medel, menar Fellman. Man använder sig ofta av liknelser inom estradpoesin. Också ickeverbala medel kan övas in och tillämpas med hjälp av detta, eftersom de spelar en oerhört viktig roll.

Denna konstform kan med andra ord öppna upp nya perspektiv och ge oss nya metoder att skapa kreativa texter. Kanske en övning i att skriva en insändare eller kolumn kan bytas ut till att framföra ett budskap med hjälp av estradpoesi?

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN FOTO: ROLAND INGELIN ILLUSTRATION: AMANDA HELLING

Läs högt i klassen I skolmiljön används poesi flitigt i olika sammanhang. Estradpoesi eller uppläst poesi är kanske ändå inte lika vanligt att ta till i undervisningen.

Fellman menar att man gärna kunde visa videor med estradpoeter för att väcka intresset för konstformen.

- På samma gång ger man också en bredare bild av vad poesi är och kan vara, menar hon. Man kan använda estradpoesi för att diskutera samhälleliga frågor, eftersom det ofta är sådana teman som används av estradpoeter.

Enligt Fellman kan det vara lättare för personer med annat modersmål än svenska att arbeta med estradpoesi än annan, mer traditionell poesi. Ofta är språket lättare och mer inspirerat av talspråk.

- Dessutom lämpar sig estradpoesi ypperligt för att leka med språkliga

"Man kan använda estradpoesi för att diskutera samhälleliga frågor, eftersom det ofta är sådana teman som används av estradpoeter."

ARENA 19

En lite annan typ av estradpoesi TILL SKOLNÄMNDEN I PEDERSÖRE Härmed donerar undertecknad till Skolnämnden i Pedersöre en pokal avsedd som vandringspris i välläsning för de svenska lågstadieskolorna i Pedersöre med förhoppning om att elevernas intresse och förmåga i muntlig framställning av modersmålet om möjligt skall ytterligare utvecklas.

--Pedersöre, den 7 maj 1991.

Högaktningsfullt Hans Appel

E

n knapp månad efter jag kom till världen föddes en tävling. En tävling som jag senare kom att delta i totalt sex gånger som representant för Överesse skola. Läraren Hans Appel gick i pension och instiftade en tävling där elever i kommunens skolor tävlade mot varandra i välläsning. Detta handlade inte om samma typ av estradpoesi som Rosanna Fellman uppträder med (se s. 17), men jag kunde inte undgå att börja tänka tillbaka till mina egna erfarenheter av att använda min röst, mina ansiktsuttryck och mitt kroppsspråk för att förmedla en dikt eller ett prosastycke så övertygande som möjligt. Att blåsa liv i det nerskrivna, att fånga publiken, att tolka en berättelse och förstå dess innebörd.

Visst, jag var 7 år då jag deltog första gången. Jag kanske inte förstod diktens innebörd till fullo.

För mig kändes det ändå speciellt att läsa upp hur diktjaget, trots sina

20 ARENA

föräldrars förmaningar om Joakim som bröt benet, klättrade upp på taket och var ett med elementen.

Och molnen for och fåglar flög och solen sken på bara mej.

Tills jaget såg ner mot marken och fick yrsel vill säga.

Mitt hjärta bultade så hårt och jag fick yrsel ett tu tre…

Nu minns jag Joakim, som bröt benet, och Janssons Janne och lille Sven.

Men vet ni vad: När mitt gips är borta DÅ SKA JAG KLIVA DIT UPP IGEN! Jag kommer ännu ihåg vilka ord jag betonade, jag kan nästan höra hur sjuåriga jag lät då jag representerade skolan i den kommunala finalen. Var det månne här som mitt

intresse för det muntliga och poesi föddes? I så fall skulle Hans Appels förhoppning ha gått i uppfyllelse, och jag tror att många andra Pedersöreungdomars intresse för välläsning väcktes då de förkovrade sig i poesi i de årskurs- och skolvisa uttagningarna, med förhoppningen om att få representera skolan i finalen. Om inte annat innebar det åtminstone en annorlunda skoldag, då man fick se elever från andra delar av kommunen. Om det gick bra skulle det dessutom innebära en pokal att sätta i prishyllan, och om det gick riktigt bra, och man vann, kunde man kanske bli belönad med glass i skolan. Om det var pokalen eller glassen som lockade mest kan jag inte säga, men där stod jag. På scenen i en byskola, varje år jag gick i lågstadiet. Jag lyckades till och med kamma hem några pokaler (och jag fick min glass).

Idag kanske det kan kännas som en gammalmodig tanke att lära barn skandera J. L. Rune-

Foto: Kaj Högstedt, Jakobstads Tidning 7.2.2001

berg, Britt G Hallqvist och annan klassisk poesi. Ser vi på det ur ett kulturarvsperspektiv är det inte gammalmodigt. Ser vi på modersmålsämnet i dagens samhällskontext kanske skanderandet inte är det viktigaste, det är långt från den snabba, precisa och ofta polariserande kommunikationsmiljö vi, barn unga och vuxna, rör oss i idag. Jag hävdar ändå att det finns något vi kan ta med oss från grundtanken om varför välläsning var och är viktig. Inte minst för den estetiska biten.

När vi läser olika typer av berättelser och lär oss att tolka dem, lär vi oss att förstå olika fenomen i världen. Om elever och studerande får möta olika texter, olika berättelser, ger det dem en bredare bild av livet. Rosanna Fellman lyfte fram att en del poesi är tänkt att läsas, och en del når nya höjder då den blir uppläst. En skriven dikt är i sig en form av estetik, den är fylld av språkliga aspekter som framkallar just den känsla poeten vill framkalla. Den målar upp en bild som formas av läsarens erfarenheter. Om en dikt läses upp kan man öppna upp för ytterligare nya insikter, samtidigt som vi tillämpar kommunikativa färdigheter som används i vardagen. Tänk bara på Amanda Gormans kraftfulla och känsloväckande uppträdande, hur hon med hjälp av hela sitt väsen fångade publiken då hon läste upp The Hill We Climb.

Den iransk-amerikanska professorn i psykologi Albert Mehrabian gav genom sin forskning upphov till den så kallade 7 %-38 %-55 %-regeln. Även om man kanske ska ta den med en nypa salt, ger den en del att tänka på. I all korthet går regeln ut på att för att ditt budskap ska nå den du talar till, måste orden, prosodi och ton samt ansiktsuttrycket stämma överens med varandra.

Helt enkelt: Vad du säger är viktigt, men hur du säger det och hur du ser ut när du säger det är ännu viktigare. Detta är något som övas i olika skeden i våra skolor, och det är något jag själv brukar nämna då jag behandlar kommunikation och retorik i gymnasiet. När jag försökte lära mig dikterna till välläsningstävlingen var inte detta något jag medvetet tänkte på, men nu i efterhand förstår jag att det var just den ickeverbala delen av uppläsningen som var den avgörande.

I välläsningstävlingen utgjorde det också en del av bedömningen.

Domarna tog fasta på två aspekter: uttal och tydlighet i språkbehandlingen, samt inlevelse, lästempo och betoning i framförandet.

När det kommer till att lära sig berätta något på ett övertygande sätt, ta till sig retorikens knep och anamma färdigheter man behöver

för att kunna delta i samhällsdebatten, är det ingen dålig idé att redan som liten träna på att förmedla ett budskap med mer än bara ord.

Jag säger inte att man måste tävla, det får gärna vara så låg tröskel som möjligt så att alla vågar uttrycka sig. Dagens samhälle är uppbyggt kring kommunikation och det ställer stora krav på våra kommunikativa färdigheter. Genom att behärska estetiska medel vi kan använda oss av i olika typer av kommunikation kan vi också nå dem vi talar med. Vi kanske inte alltid förknippar muntlig framställning i vardagen med estetik, men med hjälp av estetiska medel kan vi utveckla våra kommunikativa färdigheter. Skandera mera, helt enkelt.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN Tack till Ann-Helen Mäkelä och Lise-Lotte Wärn vid Överesse skola för detektivarbetet.

ARENA 21

Illustratören som berättare

ILLUSTR ATION: VI ÄR L AJON, JENNY LUCANDER

Att arbeta som illustratör ger möjligheter att utvecklas som konstnär och är ett sätt att med små medel påverka den som läser och iakttar. Illustratörerna Jenny Lucander, Ludwig Sandbacka och Amanda Helling ser sig som berättare och genom sina illustrationer vill de utmana sig själva att inte bli för bekväma i sin konst.

J

enny Lucander har arbetat med frilansuppdrag sedan gymnasietiden. I början var det mest illustrationer för tidningar och olika kultursamarbeten. Hon hade planer på att arbeta på reklambyrå och studerade både socialpsykologi och marknadsföring, men kom underfund med att det inte var för henne.

Hon har också gått på Arcada där hon bland annat lärde sig om webbdesign och Photoshop.

- När jag kom in i bilderbokssvängen och började få stipendier, kunde jag börja koncentrera mig på det. Först som 30-åring gick jag två utbildningar i Göteborg vilka riktade sig till yrkesverksamma bilderboksillustratörer, minns Lucander.

Via Läscentrum gör hon i egen22 ARENA

skap av bilderbokskonstnär författarbesök till skolor och trivs med att leda verkstäder och prata om sitt jobb som bildberättare.

Amanda Helling har illustrerat sedan 2008 då hon gick på Borgå hantverks- & konstindustriskola och fick en del uppdrag där via. Sedan 2014 är hon Arenas layoutare och illustratör och det uppdraget uppskattar hon. Hon har också gått Novias medianomutbildning som fokuserade mycket på fotografi och ifjol gick hon den ettåriga utbildningen till skolgångshandledare.

- Jag tycker väldigt mycket om den här kombinationen av att arbeta som skolgångshandledare och vid sidan av också ha mitt egna kreativa arbete, säger Helling.

Ludwig Sandbacka säger att han fick sina första betalda illustratörsjobb som 15-åring. I början var det planscher för teater- och operaföreställningar, men det är först under de senaste tre-fyra åren som han illustrerat på allvar. Just nu finns arbetet med flera olika bokomslag på hans arbetsbord.

- Jag utbildade mig till illustratör i England, vid Winchester School of Art där jag studerade Graphic Arts och sedan fortsatte jag i Köpenhamn där jag studerade Game Art, Design and Development vid Kungliga Danska Konstakademin, berättar han.

Återkommande element Jenny Lucander berättar att hon fått höra att det går att känna igen hennes illustrationer utan att man vet att det är hon som illustrerat.

- Jag hoppas åtminstone att mina illustrationer har utvecklats och ändrats med åren, men jag tror definitivt att vissa element finns kvar ända från mina allra första teckningar, säger Lucander.

Hon funderar om det kan vara så att hon har en estetik inom sig som hon haft med sig ända från att hon var liten. Amanda Helling är inne på samma spår.

- Jag tänker också ofta att jag ska testa något nytt när jag illustrerar Arena, men förr eller senare kommer vissa drag som är typiska för mig fram ändå, menar Helling.

Ludwig Sandbacka tror att man som konstnär dras till vissa färger och en viss stil och att man dras till det som man själv tycker är snyggt.

- Mina kompositioner tenderar att närma sig varandra, även om det inte alltid är medvetet, säger Sandbacka.

Han tror också att det är lätt att hamna i ett slags fack som illustratör, att man lätt blir anlitad för liknade uppdrag. Just nu verkar kapitelboksomslag för 9–12-åringar vara hans fack, konstaterar han.

I Arena illustrerar Amanda Helling ofta människor av olika slag. Hon tänker ibland att hon vill komma bort från det och skapa mera abstrakta bilder, men samtidigt tror hon att hon har ett behov av att låta dessa människor komma fram.

- Eftersom jag jobbar med barn är jag extra medveten om vilken makt bilder har och att jag vill visa upp olika typers människor. Som barn skulle jag själv gärna ha sett mer bilder på till exempel icke-binära, icke-vita och tjocka människor, säger Helling.

Analog vs digital konst Helling arbetar mest analogt, med bland annat akvareller, blyerts och tusch. Hon har tänkt köpa en ritplatta i många år, men trivs ändå med de traditionella sätten att arbeta.

Göra skillnad med små medel

Ludwig Sandbacka har sysslat med digital konst sedan tonåren, så den tekniken sitter i ryggmärgen.

Tidigare började han med blyerts och akvareller, för att sedan scanna in och färglägga digitalt. Efter en tid blev den processen för omständlig, så nuförtiden gör han allt digitalt.

- I min privata konst skulle jag gärna komma tillbaka mera till det analoga. Just nu är jag inne på att använda oljepastellkritor och det är terapeutiskt för mig, säger Sandbacka.

Han tänker att digital konst lätt blir för stelt och polerat och att man tvingas jobba hårdare för att behålla det spontana och organiska, jämfört med den analoga konsten.

Jenny Lucander arbetar först med pennor och fortsätter sedan arbetet med hjälp av datorn. Hon tror att det kan vara positivt att hon inte behärskar Photoshop till fullo, för att då få variation i arbetssätten.

För Lucander är illustratörsjobbet ett sätt att få utlopp för sitt behov av att kommunicera om det som är viktigt.

- Genom det sättet jag väljer att tala i bild får jag säga det som är viktigt för mig. Det är inte bara det att jag njuter av att rita, utan det här är min plattform att nå ut och visa på vad jag tycker är rätt och fel. Eftersom barnboken i Finland har en hög status och håller en hög kvalitet, märker jag att den påverkar barn och det tycker jag om att få vara en del av, säger Lucander.

Amanda Helling är biblioteksansvarig på den skola i Sibbo där hon arbetar och hon tycker om att kunna ställa ut böcker med omslag som representerar annat än det normativa.

- Som småbarnsförälder läser jag också många bilderböcker och jag omger mig av mycket bilder i min vardag. Jag tycker om att med små medel kunna göra en skillnad, både som konstnär, här hemma och i skolan, säger Helling.

Ludwig Sandbacka säger att arbetet utmanar honom att rita sådant som han inte annars skulle rita.

- Jag blir lätt lite bekväm i min konst privat, men uppdragen som illustratör tvingar mig i andra riktningar. Ansvaret man har som illustratör är stort och jag vill verk-

ARENA 23

ligen inte gestalta fel, utan vara känslig för ämnet jag illustrerar och sätta mig in i andra människors existens, säger Sandbacka.

Han menar att han håller på att lära sig att bli en specifik kommunikatör. Att säga för mycket eller för lite i bilden är en balansgång.

Jenny Lucander påpekar också att hon tycker det är tråkigt att bara vara en dekoratör till författaren och Sandbacka förtydligar att det är en skillnad mellan att vara en generell konstnär och en illustratör.

- Att vara just en illustratör innebär att man gör bilder till någonting, en illustration ackompanjerar något som redan finns, säger Sandbacka.

Amanda Helling håller med och menar att det som utelämnats i texten på något vis borde komma fram i illustrationen, genom vilken stämning du som illustratör skapar, till exempel genom färgvalen.

Ikonotexten för berättelsen framåt Ludwig Sandbacka påpekar att allt i en målning är ett beslut av konstnären, till och med misstagen som lämnas kvar är ett beslut som konstnären fattat. Jenny Lucander fyller i att också det som lämnas bort är ett val. I samarbetet med författaren och redaktören skapar illustratören helheten i en berättelse.

- Ikonotexten, samspelet mellan text och bild, är det som gör illustrerandet intressant. Vi funderar en hel del på vad som står i texten och vad jag visar i bilden. Jag har också funderat mycket på diversitet och vill gärna förkovra mig ännu mera i det. För mig är det viktigt att dela värdegrund med författaren så att vi når ut med ett gemensamt budskap, säger Lucander.

Att det är viktigt att vi i dagens samhälle kan läsa bilder håller alla tre med om. Lucander påpekar att hon vill att de bilder hon skapar

24 ARENA

ska vara genomtänkta också av den anledningen. Ludwig Sandbacka håller med.

- En författare kan undvika att beskriva en persons utseende, så länge historien ändå går framåt, men som illustratör fattar du beslut kring vad du gestaltar och då kan du behöva tänka till kring karaktärernas hudfärg och hårfärg. Du behöver vara medveten, känslig och ansvarstagande som illustratör och tänker du inte på vad du skapar och vilka konsekvenser det får, tycker jag inte att du gör ditt jobb som illustratör, menar Sandbacka.

Amanda Helling framhåller att det är viktigt att inte underskatta betraktaren, utan att komma ihåg att lämna utrymme för tolkningar.

Hon menar att hennes illustrationer ibland blir för bokstavliga och tydliga och att hon skulle vilja bli bättre på att inte ”rita läsaren på näsan”.

- Vi som jobbar med barnböcker har naturligtvis barnperspektivet i åtanke när vi skapar text och bild, men min mottagare kan lika bra vara en vuxen också, säger Jenny Lucander. Därför skulle jag vilja slå ett slag för att läsa bilderböcker mera, både med äldre barn, med tonåringar och som vuxen. Det finns inslag och nivåer i bilderna som kanske går ett barn förbi, men som kan tala till den vuxna medläsaren.

Inspirationen finns överallt Att jobba som illustratör innebär att man måste vara fascinerad av världen för att man ska vilja gestalta den, tror Ludwig Sandbacka.

- Det är få saker jag inte tycker är spännande. Jag kan till exempel snöa in mig på ett geologiskt forum och läsa in mig på allt om en viss stenart, säger han.

Också Amanda Helling ser inspiration överallt. Eftersom hon gått en fotografiutbildning ser hon ljus och skuggor överallt.

- Allt organiskt är intressant.

Och sinnesstämningar inspirerar.

Det är ett ständigt flöde av intryck som jag inte kan stänga av, säger Helling.

Jenny Lucander känner sig ibland som en forskare. Just nu jobbar hon med en faktabok om myror och där har hon nu ”nördat ner sig”. Hon påverkas starkt av det projekt hon håller på med för stunden.

- Jag kan inspireras av kameravinkeln i en Netflixserie och tänker att just den där vinkeln vill jag använda mig av i en bilderbok, exemplifierar Lucander.

Texten som bild På den avslutande frågan ”Är det något annat ni skulle vilja säga?” slänger Ludwig Sandbacka fram ett ord – fonter. På tal om estetik, konst, bild och modersmålslärare.

- På vems bord faller fontkunskap i skolan egentligen? Jag jobbar själv deltid som bildkonstlärare i årskurs 7–9 och jag har diskuterat det här med modersmålslärarna på skolan. Att välja rätt font för till exempel din CV och att göra texten estetiskt tilltalande, vem ska lära ut det? Det tillhör estetiken men är en del av texten, det handlar ju om texten som bild, funderar han.

Amanda Helling tillägger att det inte är alla som har öga för vilken font som är lämplig att välja för en viss slags text. I en lärarhandledning som hon nyligen haft ett finger med i spelet att utveckla, var bland annat valet av font något hon reagerade på och påpekade.

Sandbackas fråga får inget riktigt svar, annat än att det är viktigt att alla tar sitt ansvar och inte tänker att det säkert är någon annan som gör det. Som med så mycket annat när det gäller att lära barn och unga.

TEXT: MARIA DAHLIN FOTO PÅ JENNY: NIKLAS SANDSTRÖM FOTO PÅ LUDWIG: FRANK A. UNGER FOTO PÅ AMANDA: PRIVAT

Dansens potential i svenska och litteratur U

nder några års tid har jag arbetat med elever, studerande, lärare och konstnärer för att utforska hur dans kan användas i svenska och litteratur för att möjligen bidra till ämnet. I detta utforskande är dans en självständig, unik litteracitet, men också meningsskapande i olika litteraciteter.

Dans kan också förstås som en estetisk lärprocess där egna erfarenheter, upplevelser och kunskaper betonas och ges utrymme.

Kombinationen dans och svenska och litteratur väcker dock ofta frågor. Vad innebär det?

Hur kan det genomföras? Vad bidrar det med?

Detta är mycket relevanta frågor, eftersom dans fortfarande är en relativt obekant och outforskad uttrycksform inom ämnet. Men det är också stora och mångfacetterade frågor som kan ha många olika svar. I denna artikel belyser jag några av de möjliga svaren på dessa frågor utifrån dels min personliga erfarenhet, dels min forskning.

Mötet med Dansaurien Vi börjar med en personlig tillbakablick och backar tillbaka till en danssal, en söndag morgon hösten 2018 vid Teaterhögskolan.

Jag sitter lutad mot väggen i en danssal.

Hälften av kropparna i rummet improviserar och utforskar rörelser, medan andra hälften tittar på. Musiken erbjuder ett långsamt tempo, nästintill kräver mjuka rörelser av dansarna. Jag följer dansarna med blicken, ser hur de improviserar i rummet. Dansläraren ger nya uppgifter åt dansarna, ber dem utforska rörelsekvaliteterna nivå och tyngd. Rörelser högt uppe, rörelser lågt nere. Tunga rörelser, lätta rörelser.

Plötsligt lägger jag märke till en av dansarna. Dansaren sticker ut, och jag vet inte varför.

Medan alla andra snurrar runt i rörelser från högt till lågt och tungt till lätt, är det något

som är motstridigt hos dansaren som sticker ut. Det verkar som att dansarens kropp talar ett annat språk jämfört med de andra. Jag blir nyfiken. Vad är det jag ser? Vad är det jag känner?

Jag fortsätter följa dansaren med blicken.

Jag börjar föreställa mig en tung, osynlig svans. En tung, tjock svans som dansaren släpar efter sig. Plötsligt stannar jag till. Jag sträcker mig efter papper och penna och låter pennan glöda.

Dansaurien med sin svans försöker valsa genom salen Dansaurien i all sin glans framstår bland alla andra galen är alla andra så annorlunda är det bara jag som är som jag?

Dansaurien sviker sin takt ändrar sitt sätt att vandra Dansaurien utan sin prakt försvinner bland alla andra

Att läsa och skriva med dans Dansaurien föddes i danssalen och var min tolkning av det jag såg hända på dansgolvet. På sätt och vis läste jag kropparna i rummet och skapade min poetiska tolkning av det jag såg och kände. Inspirationen kom från den dansande Dansaurien på dansgolvet, men också

ARENA 25

från Ulf Stark och Linda Bondestams (2016) bilderbok Djur som ingen sett utom vi och eleverna jag arbetade med i mitt doktorsavhandlingsprojekt under hösten 2018.

Tidigare den veckan hade jag, en danslärare och två klasslärare i årskurs 5 prövat på en undervisningssekvens där eleverna dansade tolkningar till djuret "Quinellan" i Djur som ingen sett utom vi (Stark & Bondestam, 2016). I projektet ville vi utforska och utveckla didaktiska angreppssätt som integrerar kreativ dans i elevers läs- och skrivprocesser. Kreativ dans präglas av konstnärliga uttryck och rörelser och är varken bunden till en specifik dansstil eller till att utveckla teknisk perfektion. Det handlar i stället om att tolka och uttrycka idéer, tankar och känslor genom rörelser skapade utifrån egen kropp och förmåga. Poesi är en mycket tacksam genre att arbeta med när dans kombineras med läsning och skrivande. Dansande kroppar rör sig på liknande sätt som poesi rör sig på en sida eller i en talande röst. Bägge konstformer använder också rytm, pauser, stämning och bildspråk.

Dansens mångsidiga potential Resultaten i studierna som genomfördes inom projektet visar att dansen kan både bredda och fördjupa elevernas läsoch skrivprocesser. Att dansa det lästa uppmanar till närläsning och att skriva med dans utvidgar de meningsskapande processerna till att omfatta flera olika uttrycksformer.

Vad det innebär att dansa, läsa och skriva utmanas och utvidgas också genom denna typ av undervisning.

Läsning kan ske med texter eller med dansande kroppar och skrivande kan ske med ord eller med rörelser i dansande kroppar.

Detta skedde när eleverna dansade Quinellan och andra djur som ingen annan sett. De arbetade tillsammans i grupper, diskuterade sina tolkningar och utforskade djuren i sina kroppar. Eleverna gav liv till djuren genom rörelser.

26 ARENA

Foto: Tomas Baliukonis

De använde olika rörelsekvaliteter för att uttrycka känslostämningar. Långsamma och försiktiga rörelser uttryckte djurens ensamhet medan stora, hoppande rörelser uttryckte djurens glädje. I slutet av lektionerna visade eleverna upp sina poesidanser för varandra. De dansade djuren och publiken gav respons som hjälpte dansarna att väva samman dikt och dans.

Dessa resultat kan förstås som sammanflätningar mellan dans, läsning och skrivande (Jusslin, 2020). Sammanflätningarna präglades av kreativitet, inspiration, tolkningsutrymmen och en vidgad syn på litteracitet – där det estetiska och mångvetenskapliga genomsyrade meningsskapandet.

Forskningen i projektet visar därmed på dansens mångsidiga potential för ämnet svenska och litteratur, men det är dock viktigt att komma ihåg att tanken inte är att dansen ska ersätta ämnets innehåll utan kunna placeras in tillsammans med det redan existerande innehållet.

I mötet med Dansaurien fick jag personligen uppleva hur de olika uttrycksformerna – dans, läsning och skrivande – sammanflätades och gav liv till varandra.

Dansaurien är djuret som ingen sett utom jag.

Vilka djur ser du och dina elever eller studerande som ingen annan ser?

TEXT: SOFIA JUSSLIN ILLUSTRATION: AMANDA HELLING Universitetslärare i svenska och litteratur med didaktisk inriktning, Åbo Akademi Gästforskare vid Konstpedagogiska forskningscentret CERADA, Konstuniversitetet Referenser: Jusslin, S. (2020). Dancing/Reading/ Writing: Performative Potentials of Intra-Active Teaching Pedagogies Expanding Literacy Education [Doktorsavhandling, Åbo Akademi].

"Dansande kroppar rör sig på liknande sätt som poesi rör sig på en sida eller i en talande röst."

Dramatillvalet är omåttligt populärt Liselotte Andersson och Annika Björklund arbetar som lärare i modersmål och litteratur i Sursik skola i Pedersöre. Båda började studera svenska som huvudämne i Åbo hösten 1991 och nu har de arbetat vid Sursik i runt 20 år. Det som dessutom förenar de två kollegorna är att de också undervisar i drama.

Drama som tillvalsämne är ovanligt, men i Sursik skola är det väldigt populärt. Det gläder Andersson och Björklund.

- Vi började för ca 15 år sedan med en grupp på elva elever. Då var vi två lärare på en så liten grupp. Efter det första året har det bara ökat och ökat och nu har vi tre-fyra grupper var, berättar Liselotte Andersson.

Annika Björklund tillägger att det först endast var tänkt som ett tillvalsämne i årskurs 9, men de fick snart utöka det att gälla också för åttorna, då intresset var stort.

- Vi behöver inte marknadsföra drama som tillvalsämne speciellt mycket, det har ett gott rykte, säger Björklund.

De berättar att när sjuorna får tillfälle att bekanta sig med alla tillvalsämnen inför valet de ska göra, visar dramaeleverna upp en pjäs. Det brukar tala för sig själv och locka många intresserade. En dramaelev i årskurs 9 tilldelas också ett stipendium på våravslutningen.

Stipendiet tilldelas en elev som gett lite extra och varit engagerad och motiverad.

Här får dramatillvalet också en positiv synlighet.

Fristående utbildningar i drama I Sursik finns ett stort urval av tillvalsämnen i och med att det är en stor skola på runt 500 elever. Varken Andersson eller Björklund minns exakt hur det kom sig att dramatillvalet fick sin början, men de tror att det antingen var rektorn eller studiehandledaren som föreslog ämnet.

- Vi har gått en hel del fristående kurser för att bli behöriga dramalärare, både vid Helsingfors universitet och vid Åbo Akademi. Den längsta varade en hel höst i Helsingfors, vid tre olika tillfällen. Några längre moduler har det blivit, minns Andersson.

De är glada över att de är två dramalärare på skolan, till exempel då det ska planeras inför en julfest. Då ansvarar dramatillvalet för arrangemangen kring ljus och ljud och en pjäs ska framföras och det är mycket jobb med den.

När distansundervisningen var ett faktum i Svenskfinland våren 2020, märkte Andersson och Björklund snabbt att drama på distans inte är någon höjdare.

- Nej, det är nog ett ämne som ska hållas som närundervisning. Men dramatillvalet gjorde filmer till julfesten då den streamades och tack vare att de digitala möjligheterna är många blev det ändå ett ganska bra alternativ, säger de.

Före pandemin sattes en revy upp på våren, med sketcher som eleverna skrivit själva.

- I arbetet med revyn har vi på ett naturligt sätt kunnat arbeta ämnesöverskridande, genom samarbetat med ämnena musik och bildkonst, där eleverna i bildkonst till exempel gjort kulisser, berättar Andersson.

I Sursik skola har de en så kallad black box, ett utrymme utan fönster, lika stort som ett klassrum, som målats svart och inretts med draperier. Där finns en liten scen och ljus och ljudutrustning.

- Vi är väldigt glada och tacksamma över vår black box. Det är mycket trevligare att visa en pjäs där istället för i ett vanligt klassrum, då vi också har strålkastare och möjlighet till att helt mörklägga rummet, berättar Björklund.

ARENA 27

Liselotte Anderson och Annika Björklund undervisar i drama, samt i modersmål och litteratur, vid Sursik skola i Pedersöre.

Björklund förtydligar att det mesta de jobbar med inom dramatillvalet är eget material.

Skådespelarambitioner finns

Två olika typers dramaelever Skolåret i Sursik är indelat i tre perioder och dramatillvalet är en årsveckotimme.

Andersson och Björklund berättar att de vill rikta sig till alla elever som vill bygga upp sitt självförtroende. Liselotte Andersson brukar tala om att det är två olika typer av elever som väljer drama som tillvalsämne.

- Den ena typen är de som från förr är vana att stå inför publik och som tycker om teater. Den andra typen är just den här lite mera blyga och försiktiga som vill öva upp sitt självförtroende. Det är speciellt roligt att också de blyga vågar pröva på, förtydligar hon.

Både Andersson och Björklund tycker att det är roligt att ha en mer praktisk och kreativ timme mellan varven och de tycker att de lär känna eleverna på ett annat sätt genom lektionerna i drama.

- Den här perioden har jag en dramagrupp i årskurs 9 och de har just gjort reklamfilmer. Vi har tittat på olika produkter, slogans och sett på reklamfilmer tillsammans som utgångspunkt, men sedan har eleverna själva skrivit manus och arbetat fram de färdiga reklamfilmerna och de blev verkligen jättebra, berättar Andersson.

28 ARENA

Många av eleverna som väljer drama som tillvalsämne i Sursik säger att skådespelare är ett yrke de kan tänka sig i framtiden.

Annika Björklund säger att det också märks att det finns en stark revytradition i Österbotten.

- Många av eleverna som fått sin början i dramatillvalet har gått vidare till att spela i olika revyer senare, berättar hon.

Både Andersson och Björklund har flera före detta elever som senare synts inom kulturlivet i Svenskfinland och att det också faktiskt blivit skådespelare av flera forna elever.

- Det är roligt att se att det man varit med och påverkat någon i en positiv riktning genom att intresset för drama väcktes i skolan, säger Liselotte Andersson.

En typisk dramalektion börjar oftast med någon form av uppvärmning så att eleverna får koppla bort det övriga skolarbetet, kanske genom en lek eller en övning. Sedan får eleverna ett uppdrag, kanske jobba i grupp med några repliker som de ska öva in och visa upp i slutet av lektionen.

- Det kan förstås vara allt möjligt. Har vi ett längre projekt, som det här med reklamfilmerna, vet ju eleverna vad de ska göra och vi håller kanske inte till lika mycket i vår black box utan eleverna jobbar på lite olika håll, förtydligar Andersson.

Annika Björklund berättar att före pandemin besökte dramagrupperna olika daghem och förskolor och visade upp sina inövade pjäser bestående av olika sagor.

Det här projektet var omtyckt. Det händer också att Björklund och Andersson tar in sina grupper i modersmål och litteratur

som publik för dramagänget.

När eleverna får välja blir det ofta något humoristiskt, kanske inspirerat av någon tv-serie, med lite lokal variation.

Ett annat populärt inslag var när dramatillvalet hade skräck som tema.

- Eftersom vår black box kan bli helt kolsvart och vi har möjligheter att leka med ljus- och ljudeffekter kan det bli riktigt spännande med en skräckpjäs, berättar de.

Vill vara en fristad Generellt verkar eleverna tycka att det roligaste med dramatillvalet är att få uppträda och visa upp vad de övat in.

- Många säger att de också tycker om när de märker att det sker en utveckling i gruppen, att man får lägga undan stämplarna man har från förr och att man vågar göra nya saker. Indirekt jobbar vi också med fördomar och vi vill gärna vara en fristad där man får testa på olika roller, säger Annika Björklund.

Samtidigt vill hon förtydliga att drama inte är någon terapiform, utan ett undervisningsämne som vilket som helst.

- Drama har ändå en struktur som passar väl in i skolan, menar hon.

Liselotte Andersson minns att när de började med drama höll hon mera på att drama och modersmål är två olika ämnen, men numera tar hon gärna in drama också i sin modersmålsundervisning.

Annika Björklund håller med.

- Det är förstås mycket som ska hinnas med i modersmålsämnet, men visst tar vi in dramat där också. Jag tycker ju att speciellt här i Österbotten behöver vi bli bättre på att uttrycka oss och föra fram olika åsikter inför publik, fast man inte är teaterintresserad. Det finns till exempel utrymme för utveckling när det gäller att kunna argumentera inför andra, säger Björklund.

Avslutningsvis konstaterar Liselotte Andersson och Annika Björklund att de hoppas på att inspirera andra lärare och skolor att ha drama som tillval.

- Kanske någon kan bli inspirerad att prova på åtminstone. I början tänkte vi att ”okej, vi kan prova på ett år, så ser vi vad det blir”. Nu står vi här 15 år senare och ser att det blev väldigt lyckat, konstaterar de två kollegorna.

TEXT: MARIA DAHLIN FOTO: ANN-CHRISTINE ENQVIST

Censorträff om provet i läskompetens Då studentskrivningstiderna nalkades fick modersmålslärarna chansen att träffa censorer för att diskutera läskompetens. Den 15 februari samlades cirka 60 intresserade för att få höra på censorernas tankar om provet i läskompetens, diskutera bedömningen och få insikt i hur censorernas bedömningsarbete går till.

Nästan 60 deltagare samlades för en kaffestund kring provet i läskompetens.

Smlf:s ordförande Annette Kronholm inledde med att konstatera att deltagarantalet gläder, och 58 deltagare är stor uppslutning i Smlfsammanhang. Det var också stor geografisk spridning på deltagarna, vilket vittnar om fördelarna med virtuella möten. Kronholm lyfte fram att det också är viktigt att vi snart skulle få träffas live, men censorträffar är lyckade att ordna virtuellt. Då får alla samma information, på samma gång. Inför studentskrivningar är

det bra att stämma av fältet och än en gång bli påmind om vad man ska ta fasta på i bedömningen, också fast man skulle ha bedömt många studentprov redan. Glädjande var att deltagarna denna gång fick ett ansikte på så gott som alla censorer. Bodil Haagensen och Jan Hellgren var de aktiva aktörerna i bedömningsdiskussionen, men på plats fanns sammanlagt tio censorer.

ARENA 29

Analytisk, kritisk och kulturell läskompetens Pamela Granskog inledde tillfället i egenskap av ordförande för sektionen för modersmål och litteratur vid Studentexamensnämnden. Hon började med att tacka Smlf för att föreningen hade gjort en skrivelse om att återfå det andra svenska mandatet i nämnden. Tack vare bland annat den, skrivelser från Åbo Akademi och Helsingfors universitet och Gun Oker-Bloms rapport om den svenskspråkiga utbildningen i Finland (2021), har nu Granskog en kollega i Jannika Lassus för mandatperioden 2022–2024. Granskog berättade att den nya läroplanen så småningom kommer att börja synas i studentprovet, men åtminstone inledningsvis handlar det mest om att de mångsidiga kompetenserna synliggörs i proven.

Det finns ett nära samarbete mellan provmakarna för de svenska och finska proven, för att säkerställa så liknande prov som möjligt.

Granskog öppnade upp bedömningsbegreppet och gav sin syn på vad det egentligen är vi bedömer då vi läser studerandetexter. Studentprovet i modersmål och litteratur är, förutom gymnasiets slutprov, ett mognadsprov där man mäter studerandes olika färdigheter som de behöver i det fortsatta livet. Eftersom läs- och skrivkompetensen är slutprov för ämnet modersmål och litteratur, är detta också utgångspunkten för provmakarna och bedömningskriterierna. Granskog visade att det handlar om förståelse av genrer som är centrala för vårt ämne, medvetenhet om samhälleliga och kulturella fenomen och en förmåga att använda material, kunna tolka dem och välja ut ändamålsenliga infallsvinklar. Centrala begrepp är analys samt kritisk och kulturell läskompetens.

Granskog formade begreppen till en trappa. Det lägsta trappsteget utgörs av en analytisk läskompetens. Enligt henne innebär det att studerande kan göra iakttagelser i texten, använda ändamålsenliga begrepp och att man kan motivera sina iakttagelser. När den studerande tar ett steg högre upp på trappan tillämpar hen också en kritisk läskompetens. Detta innebär enligt Granskog att den studerande förmår ha ett mer granskande och kritiskt förhållningssätt till texten. Den studerande kan ta kontexten, syfte och målgrupp i beaktande i svaret och på det sättet granska texten mer källkritiskt. Det högsta trapp-

30 ARENA

steget utgjordes av en kulturell läskompetens, där den studerande kan sätta texten i ett större perspektiv och koppla iakttagelser till andra samhälleliga och kulturella fenomen. Granskog menar att det handlar om övergångar från det enkla till det komplexa, från att beskriva och referera till att kunna reflektera och utvärdera olika texttyper.

Diskussioner och textexempel Inför den andra halvan av träffen hade lärarna blivit tilldelade autentiska studerandetexter.

Texterna diskuterades i smågrupper, och alla grupper fick sätta sin bedömning på provsvaren. Överlag var grupperna ganska överens i sin bedömning och kom med liknande kommentarer. Censorerna Haagensen och Hellgren gick igenom sin bedömning och visade samtidigt hur censorerna kommenterar texterna och samarbetar med varandra. Bedömningen av provsvaren stämde överlag väl överens med vad lärarna hade kommit fram till i sina diskussioner. Det märktes ändå att vi lärare kan ta fasta på olika saker i en text, därför är dessa diskussioner värdefulla för att få en samsyn gällande vad och hur vi bedömer, och hur censorerna tänker kring bedömning.

I slutdiskussionen diskuterades provet i läskompetens som helhet, bedömningsmatris och svårighetsgrad. En deltagare frågade hur studerande ska våga välja en uppgift som innehåller ordet utvärdera, eftersom de subjektiva åsikterna inte hör hemma i läskompetensen.

Hellgren och Haagensen öppnade upp begreppet utvärdera, och föreslog att en sådan uppgift kan handla om att den studerande ska gradera något eller ställa texten i relation till något annat, till exempel syfte eller genre.

Det framkom också att en del upplever bedömningsgrunderna som skrämmande och frågan ”Vilken bild ger de av vårt ämne?” ställdes och dryftades bland deltagarna. Det är säkert många som har rättat en skribents prov och sedan har poängen sjunkit i den slutgiltiga bedömningen. Då är det lätt att fråga sig vad som egentligen krävs för att nå de högsta poängen. Det uttrycktes också en önskan om att publicera exempelsvar som faktiskt har fått höga poäng, eftersom studerande skulle få ut mer av det än av att läsa beskrivningar av goda svar. Ett försiktigt frågande svar om att något sådant eventuellt kan komma i framtiden gavs till deltagarna. Goda svar med tillhörande kommentarer skulle säkert öppna upp provet för studerandena, redan under deras gymnasietid.

TEXT OCH FOTO: CHRISTOFFER WÄRN

Smlf:s teaterrunda …

FOTO: CATA PORTIN

… fortsätter!

FOTO: CATA PORTIN

Svenska Teatern 28.10.2022. Mera information kommer, håll ögonen öppna!

ARENA 31

Foto: Lars Rebers

Där konsten och poesin möts På våning F7 i Academill finns för tillfället ett konstverk med titeln Reading List att beskådas. Konstverket kan beskrivas som poesi och muralmålning, och är gjort av poeten och konstnären Vidha Saumya.

Orsaken till att Reading List finns där just nu och studeras är ett samarbete mellan Saumya, residenskonstnär och postdoktoral forskare Lena Séraphin och konstpedagog Johanna Halme från Stiftelsen Pro Artibus och konstverkets potential för poesididaktik har även studerats av Heidi Höglund och Sofia Jusslin, båda universitetslärare i svenska och litteratur med didaktisk inriktning vid Åbo Akademi.

32 ARENA

H

eidi Höglund och Sofia Jusslin arbetar för tillfället med ett forskningsprojekt med namnet Poesi! Performativa perspektiv på poesiundervisning, där de utforskar konstbaserade ingångar till poesi. Studierna rör sig i gränslandet mellan poesi, dans och bild, där allt från dansoch bildskapande används i kombination med poesididaktik.

Jusslin har i sin doktorsavhandling Dancing/Reading/Writing: Performative Potentials of Intra-Active Teaching Pedagogies Expanding Literacy Education (2020) undersökt hur dansen kan bidra till elevernas läs- och skrivprocesser (se s. 25). Höglund undersökte å sin sida ungdomars filmskapande tolkningsarbete av poesi i sin doktorsavhandling Video Poetry: Negotiating Literary Interpretations (2017). I projektet Poesi! fördjupas dessa ingångar till poesin.

- Projektet tar avstamp ur ett lite dystert perspektiv, berättar Höglund. Tidigare forskning visar att poesin glöms bort allt mer idag, och kan till viss del bero på att den är svår för en del att ta till sig. Dessutom sätter en del en elitistisk stämpel på poesin. Det finns ett behov av att skapa nya ingångar, fortsätter hon.

Allt detta märks också på att det finns flera försök till att lyfta poesins roll. Höglund nämner Läscentrums projekt Mun tarina och Sanat haltuun där man försöker stärka ungas läskunnighet, bland annat med hjälp av rapplyrik och estradpoesi.

- På forskningsfältet finns det ett behov av att tänka om och skapa nya ingångar till hur man kan arbeta med poesi på kreativa sätt, säger Jusslin. Intresset för konstbaserade ingångar har ökat under 2010-talet, där särskilt digitala medier har varit synliga, till exempel att presenta ens tolkning av poesi i en Powerpoint och andra medier.

Poesi som muralmålning För Höglund och Jusslin vaknade intresset för poesi som muralmålning då Lena Séraphin bjöd in Vidha Saumya att skapa konstverket Reading List. Efter ett möte med Séraphin och Saumya blev Höglund väldigt inspirerad då hon fick höra om verket Reading List och tanken bakom.

Alla fem träffades för en diskussion om projektet och Jusslin och Höglund såg den pedagogiska potentialen, som passade som hand i handske med projektet Poesi!. Séraphin och Halme hade undervisat lärarstuderande i bildkonstens didaktik och Séraphin hade tidigare också arbetat inom gränslandet mellan text och konst.

- I min postdoktorala forskning (Sharing text), studerar jag olika möjligheter att publicera och presentera text som konst, berättar Séraphin. Vi har till exempel gjort publika uppläsningar av texter skrivna kollaborativt vid Salutorget i Vasa.

I samband med forskningen kom Séraphin i kontakt med Saumyas konstnärliga produktion och blev inspirerad av att se en tidigare version av verket Reading List. Saumya berättar att det verk som nu finns att skådas i Academill är den fjärde versionen av verket.

- Mötet med verket är orsaken till att det finns här idag, säger Séraphin. Det har varit ett nöje att samarbeta med Saumya kring olika projekt kopplade till Sharing text.

2018 blev Vidha Saumya klar med magisteravhandlingen Monumentless Moments – the Utopia of Figureless Plinths, där verket Reading List ingick. Saumya utgick från idén om olika typer

av monument, och hon säger att också institutioner kan vara monument.

- De kan ses som monument som behöver nedmonteras för att skapa rum, säger Saumya. Då skapar man platser för konversationer om poesi. Jag ser på poesi som ett forskningsverktyg, en forskningsmetodologi.

Med denna infallsvinkel menar Saumya att man öppnar upp för nyanser som inte kan uttryckas i ett prosaformat eller teoretiskt format. Istället ger det poetiska formatet nya möjligheter för konversationer. I avhandlingen ingick hundra dikter, och hon beskriver Reading List som en reaktion.

- Dikten följer inget versmått, även om det finns en rytm, säger Saumya.

Dikten utgörs av en lista över namn på författare från Indien som borde finnas på en global läslista. Denna lista kan utökas med andra författare också, och Saumya menar att det är en dikt som aldrig tar slut, den kan alltid utvecklas och förnyas. En tidigare version var utställd vid Frame Contemporary Art Finland i Helsingfors. Nu fick Saumya möjligheten att ställa ut verket i en mer offentlig miljö, och hon menar att möjligheten för möten med verket är större och ger upphov till nya diskussioner om poesi och konst.

- Vi hade 68 förstaårsstuderande på föreläsning om bildkonstens didaktik inom klasslärarutbildningen i vår och jag öppnade upp Reading List som ett exempel på samtida konst, berättar Halme. Studerandena fick reflektera kring vad vi kan lära oss av verket, vad det säger om vårt samhälle och vår samtida

ARENA 33

konst. Dessutom diskuterade de hur de som lärare kan se, känna och uppleva verket.

Halme började med att ställa frågan: Vad ser ni? Studerandena hade ingen förhandskunskap om verket, utan diskussionen utgick från vad de upplevde i stunden. Tillsammans hjälpte de varandra att se de olika nyanserna i verket och denna process resonerar med de möten och upplevelser som Saumya ville få till stånd.

Modersmål och litteratur som konstämne Ofta talar vi om ämnet modersmål och litteratur som ett livskunskapsämne, ett färdighetsämne och ett kulturämne. Via kulturperspektivet (och livskunskapen) kommer vi indirekt i kontakt med modersmålet som konstämne, men just den biten är något som Höglund och Jusslin vill lyfta fram i det aktuella projektet.

Jusslin lyfter fram att poesi är ett konstnärligt och kreativt uttryckssätt, och man lär sig många olika färdigheter genom att arbeta med poesi och andra konstformer.

- Konstformerna har förstås ett egenvärde som konst, men samtidigt lär vi oss om uttrycksförmåga, kritiskt tänkande, kreativitet och välmående, säger Jusslin. De tillför mycket potential när det kommer till skola och utbildning.

Höglund håller med om att det finns stora möjligheter då man ser på modersmålsämnet ur ett mer estetiskt perspektiv. Hon är samtidigt lite orolig för att man ibland inte ser litteraturen som konst, utan att den används mer i ett lästränings- eller läsfärdighetssyfte, speciellt när det kommer till lägre årskurser.

- Det behöver inte vara att det är så, men det finns en risk att littera-

34 ARENA

turens roll blir mer på den nivån, säger Höglund. Samtidigt ser vi också många läsinspirationsingångar idag, och man vill verkligen väcka en läslust. Hur man gör det är inte alltid så enkelt, men då kan det hjälpa att verkligen se litteraturen som konst snarare än något att bemästra.

Jusslin arbetar mer med läs- och skrivdidaktik, och hon säger att det fältet inte direkt utgår från ett estetiskt perspektiv. Hon påpekar samtidigt att det handlar om estetiska upplevelser och erfarenheter då vi ska uttrycka oss, föreställa något och säga vad vi tycker och tänker.

- När det kommer till ämnet överlag har vi ett stort uppdrag, säger Jusslin. Ämnet innefattar språk, färdigheter, livskunskap, kultur, litteratur, men konsten har kanske hamnat i skymundan. Det beror också på hur ämnet skrivs fram i läroplanen.

Höglund lyfter också fram svårigheten med att bedöma mer estetiskt inriktade uppgifter. Hon säger att det är svårare att sätta fingret på vad som mäts i dem, både ur lärar- och elevperspektiv.

- Här sticker vi ändå ut då man jämför med de andra nordiska länderna, säger Jusslin. Vårt ämne heter modersmål och litteratur, medan det i Skandinavien heter svenska, norska och danska. Vi lyfter således fram litteraturen tydligare.

Orsakerna till varför den estetiska biten hamnar i skymundan kan vara många. Jusslin lyfter fram att det finns en samhällelig styrning mot att kunna mäta och bedöma undervisningen, vilket motarbetar det estetiska och konstnärliga. I gymnasiet är det studentskrivningarna som är slutmålet, medan man i de lägre klasserna arbetar med att bemästra läs- och skrivfärdigheter. Detta sätter enligt henne käppar i hjulen för konsten och det estetiska. Höglund är inne på samma spår och påpekar att det också är en värderingsfråga, det speglar vad som värdesätts i samhället, utanför lärandemiljön. Som ämneslärare förstår vi den bakomliggande pedagogiska tanken med en mer konstnärlig uppgift, men det kan vara skäl att tydligt peka ut syftet med uppgiften och försöka medve-

Heidi Höglund Foto: Sofia Jusslin

Sofia Jusslin, Foto: Anna Widlund

Lena Séraphin, Foto: Privat

Johanna Halme Foto: Privat

Vidha Saumya, Foto: Privat

tandegöra studerandena och eleverna om vad som är meningen.

- Det akademiska och teoretiska behöver ändå inte ses som något skilt från det konstnärliga, påpekar Jusslin.

- Det viktiga är att fundera vad man sätter fokus på, är det på produkten eller på processen? säger Höglund. Ur ett litteraturperspektiv är det till exempel inte alltid intressant att se hur väl en analys är gjord, utan det intressanta kan vara vilka diskussioner som har förts under vägen. Det finns inte alltid ett rätt svar, har eleverna förmågan att vända och vrida på ämnet ur olika synvinklar?

En analytisk förmåga kan med andra ord ses som att man kan öppna upp för olika tolkningsmöjligheter, snarare än att hitta ett rätt svar. Detta är en central aspekt då det kommer till estetiska lärprocesser. Höglund säger att man inom nordisk litteraturdidaktisk forskning de senaste 5–10 åren allt mer har börjat anse att det inte handlar om ett antingeneller-perspektiv gällande analytiska eller upplevelsebaserade perspektiv.

- Upplevelserna förstärker analysen och analysen kan stärka upplevelsen av ett verk, säger Höglund.

Estetiska ingångar till undervisning Forskningen och samarbetet kring Reading List symboliserar på många sätt det ämnesövergripande samarbete som ständigt finns närvarande i vårt ämne, speciellt när det kommer till estetiska infallsvinklar. Saumya berättar att tekniken bakom muralmålningen är inspirerad av affischer och sloganer utanför exempelvis en högskola. Nya affischer sätts ovanpå gamla, en del vandaliseras och det skapas olika lager. Det blir en fråga om vad man anser att får synas och vad som göms undan. Även om dikten och målningen i sig kan tolkas utifrån olika perspektiv, finns det alltså ytterligare betydelselager som kan upptäckas och utforskas i diskussioner.

- Det är viktigt med ett tillräckligt öppet utrymme, både fysiskt och metaforiskt, för att hålla konversatio-

ner om konsten, säger Saumya. Detta är just vad konst, litteratur och andra kreativa aspekter gör, de skapar plats för att möjliggöra en diskussion.

Inom dekonstruktion är detta en central tankegång, att vi vid första anblick kanske inte förstår hela innebörden av ett verk. Istället krävs det flera genomläsningar eller att vi ser ett verk flera gånger, ur olika synvinklar och diskuterar tolkningar tillsammans med andra. Dessa diskussioner väcker nya insikter och ger oss möjligheten att bredda våra upplevelser.

- Vad skulle ha hänt om vi skulle ha hållit den här diskussionen i utrymmet där Reading List är? frågar sig Séraphin. Konsten har också materiella egenskaper, vi kunde ha känt på bokstäverna, känt på texturen, för att diskutera verket. Det handlar om att hitta nya sätt att förmedla konsten och aktivera verket.

- Muralmålningen är också ett annat sätt att publicera text, säger Halme. Istället för att skriva ner något på ett papper kan vi till exempel måla det på en vägg, läsa upp det som talat ord och på så sätt ge texten en ny dimension.

Halme tillägger att när vi låter eleverna möta olika texter, olika konstverk och olika genrer, ger vi dem möjlighet att bredda sina horisonter. Genom att se på verk såsom Reading List som ett exempel på samtidskonst får de nya insikter i vad konst är och vad konst kan vara. Detta hänger ihop med modersmål och litteratur som livskunskapsämne. Via estetiska ingångar och diskussioner kring dessa, kan vi ge studerande och elever verktyg för att röra sig i olika samhälleliga kontexter. Genom dialoger och samarbeten med andra lär vi oss mer, också om oss själva och hur vi förstår olika typer av texter.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN

ARENA 35

RECENSION

En djupdykning i den komplexa reportagegenren Cecilia Aare: Reportaget som berättelse. En narratologisk undersökning av reportagegenren.

Diss. Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet 2021. 301 sidor.

A

v de tidningsgenrer som av tradition behandlas i undervisningen i svenska och litteratur är vissa de facto så gott som utdöda. Det har gått decennier sedan den finlandssvenska pressen roade läsekretsen med dagliga kåserier.

Insändarna finns kvar men för – i ärlighetens namn –en ganska tynande tillvaro när det inte är valtider, allt medan debatten florerar i diverse forum på nätet. Handen på hjärtat, när har du senast bidragit med ett debattinlägg i lokalpressen?

Men en genre som däremot lever i högönsklig välmåga är reportaget.

När vi i skolan arbetar med medieläskunnighet är skillnaden mellan nyhetsartiklar och reportage därför ett tacksamt ämne att behandla.

I studentexamen dyker reportage också upp gång på gång som material både i text- och skrivkompetensprov.

Till exempel hösten 2021 gällde det uttryckligen att redogöra för ”de drag i reportaget som utmärker reportage som genre” utgående från en text om tevebönderna Paulina och Charlie.

Och nu senast, i vårens examen, gällde det att analysera hur olika textgenrer kombinerades i texten ”Kökar – eldorado för naturturisten”.

Det finns verkligen goda argument för att i undervisningen gå på djupet med reportaget som genre!

En som minsann tagit genren på fullt allvar är Cecilia Aare som un36 ARENA

dervisar i journalistik vid Södertörns högskola. I sin doktorsavhandling i litteraturvetenskap med titeln Reportaget som berättelse använder hon en narratologisk begreppsapparat för att undersöka olika typer av berättande som förekommer i genren och hur ett narrativt engagemang skapas.

Aare presenterar inledningsvis en etablerad svensk definition av genren, formulerad 1979 av Gunnar Elveson: ”En redovisning som återger en samtida (yttre) verklighet och bygger på iakttagarens direkta egna upplevelser registrerade inom ganska kort tid i det självupplevdas form samt med tidpunkt och plats väl preciserade.”

Hon förvånas dock över att inga invändningar riktats mot denna definition av reportage för att den förutsätter att reportern själv varit på plats. Sådana ”primärt vittnande” reportage är förstås vanliga, men inte minst efter den amerikanska new journalism-vågen på 1960-talet har det skrivits många ”sekundärt vittnande” reportage, där reportern inte varit med som ögonvittne utan bygger sin text på andra källor.

För att inkludera även dessa reportage lanserar Aare en reviderad definition på genren: ”Varje text som har skrivits med ett journalistiskt syfte och som helt eller delvis berättas i en narrativ form med sceniska inslag.” Med ”journalistiskt syfte”

avser hon att texten ”berättar om verkliga förhållanden” och publiceras som journalistik.

Litteraturhistoriskt sett har reportaget sina rötter i realismen i början av 1800-talet, men sitt definitiva genombrott som dagstidningsgenre fick det efter naturalismen i slutet av seklet. Ett avgörande steg var när journalisterna gav sig ut i samhället och med hjälp av intervjuer och egna iakttagelser samlade material, i stället för att bara sitta på redaktionen och skriva.

Det material Aare utgår från i avhandlingen är i första hand svenska reportage under en tvåhundraårsperiod från tidigt 1800-tal och framåt.

Dessutom tas också en del internationellt material med från det senaste seklet för att illustrera mönster och trender i genren.

Reporterroller Texten och berättandet är i fokus i avhandlingen, men ett sidospår som är relevant med tanke på undervisningen i skolan är diskussionen om de många olika reporterroller som förekommer i genren. Utgångspunkten för den moderna journalistiken som vi förstår den är att en reporter ska ”stå till medborgarnas tjänst och vara deras röst i samhället”. En tidig roll kopplad till naturalismen var ”flanörreportern”, som ofta var en författare

med ”socialrealistiska ambitioner” att skildra människor och miljöer som inte uppmärksammats tidigare.

Vid genrens genombrott före sekelskiftet 1900 tog reportern som ögonvittne över som den centrala rollen, och har sedan dess behållit sin starka position. Men många andra roller har även förekommit, till exempel reportern som korstågsriddare med en uttalad världsförbättrarambition eller reportern som pilgrim ”i ständig jakt på kunskap”.

En viktig dimension som ofta förekommer är föreställningen om reportern som ”läsarens ställföreträdare”. Genom det som reportern skriver får läsaren ta del av sådant som läsaren själv inte har möjlighet att få personliga erfarenheter av. Vissa reportrar drivs därtill av en uttalad målsättning av ”avslöja makten”.

I den samhällskritiska traditionen finns gott om exempel på reportrar som tagit ställning för den vanliga människan. En specialkategori är wallraffarna, reportrar som använder förklädnader och tar en mycket mer aktiv roll än att bara agera som utomstående ögonvittne. Äventyrsreportern arbetar i en annan kontext. Ett klassiskt exempel är Henry Stanley som på 1870-talet begav sig till Afrika för att försöka hitta missionären David Livingstone. Genom åren har det publicerats många resereportage som faller inom den här kategorin, och även en del spektakulära krigsreportage kan räknas hit.

Reportageberättande

historia berättas. Reportagetypen slog igenom i amerikansk new journalism, med Truman Capotes Med kallt blod (1965) som en epokgörande förebild. Capote gjorde omfattande research om ett rånmord i Kansas, bland annat genom att i flera års tid följa mördarna innan de blev avrättade. Detta sätt att berätta om verkliga händelser finns det många exempel på också i dagens reportagelitteratur.

En annan reportagetyp där reportern inte heller är med som en ”jag” i texten är det retuscherande reportaget.

Reportern har visserligen varit med på ort och ställe, men syns inte i texten som en aktör. Iakttagelserna görs som av en osynlig åskådare och det kan finnas repliker från intervjuade personer utan att frågan eller frågeställaren nämns. Att jaget utelämnas kan härröra från en strävan efter en objektivare form av berättande. Här går det förstås att argumentera både för och emot att ett utskrivet ”jag” gör texten trovärdigare.

När det sedan gäller reportage där reportern uppträder som ett ”jag” i texten ser Aare tre olika typer.

Det reducerande reportaget kännetecknas av att reportern har varit på plats, men endast som passivt vittne.

Reportern berättar om var hen ser, men inte om vad hen gör. I det framhävande reportaget finns däremot mycket mer av reporterns närvaro

med i texten, ibland till och med så att reportern är huvudpersonen i texten. Greppet ligger väldigt nära det som förekommer i fiktiva, realistiska berättelser med jagberättare.

Den reportagetyp som Aare betecknar som den ovanligaste är det röstgivande reportaget. Där är förutsättningen utgående från fyrfältsmodellen att reportern berättar i jagform, utan att ha varit på plats. Typen blev i Sverige vanlig med 1960-talets rapportböcker, som Sara Lidmans Gruva (1968). Det är dokumentärskildringar där framför allt socialt utsatta miljöer beskrivs inifrån genom att en professionell skribent i jagform återberättar det som de intervjuade sagt. Ett utmärkt exempel från vår tid är nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj och hennes dokumentära skildringar av människors erfarenheter från Sovjettiden.

Cecilia Aares Reportaget som berättelse innehåller även mycket annat matnyttigt, som en ordlista över begrepp från reportageteknik och narratologi, och utmärkta figurer som åskådliggör olika typer av fokalisation. För narratologi-nördar erbjuder avhandlingen dessutom diskussioner om en mängd intrikata tekniska detaljer när det gäller hur ett reportage kan berättas.

TEXT: ANDERS WESTERLUND

Den del av Aares avhandling som ändå är allra intressantast, sett ur undervisningssynpunkt, är hennes indelning av reportage enligt fem olika typer av berättande. Genom att kombinera två olika axlar har hon skapat en fyrfältsmodell (se diagrammet) där reportage grupperas dels utgående från om reportern varit på plats eller inte, dels utgående från om reportern är med i sin text (homodiegetiskt berättande) eller inte är det (heterodiegetiskt berättande). Reportagetyperna presenteras i sin renodlade form, även om de i praktiken ofta kombineras i en och samma text, till exempel genom någon form av collageteknik.

I det rekonstruerande reportaget har reportern inte varit på plats och framträder heller inte som ett ”jag” i texten.

Detta grepp betecknar Aare som det mest skönlitterära i den bemärkelsen att det har många likheter med hur en fiktiv

ARENA 37

Bildassistenten och Önskeassistenten – Estetiska hjälpmedel i undervisningen

Amanda Österman arbetar som elevassistent i Sarlinska skolan i Pargas. Utöver det håller hon på med illustration och fotografi. Intresset för estetiska uttrycksmedel och pedagogik utmynnade i Bildassistenten, ett hjälpmedel för pedagoger där man med hjälp av illustrationer kan stödja elevens inlärning och förståelse för olika fenomen i undervisningen.

Bildassistenten är en bildbank under ständig utveckling, och den förser pedagoger med unikt bildmaterial att fritt använda i deras undervisning eller hos dagisverksamhet och deras behov. Jag illustrerar alla bilder själv till bildbanken.

Idén till Bildassistenten har växt fram under alla de år jag själv arbetat i skolvärlden, som skolgångsbiträde. Jag upptäckte ett behov av illustrationer som stöd för att t.ex. förklara vissa begrepp. Jag blev också tillfrågad nu och då att skapa något enligt önskemål, en illustration som kanske inte gick att hitta genom att enbart googla sig till den. Illustrationer började samlas på hög och jag tänkte att det vore praktiskt att samla alla dessa på ett och samma ställe – Bildassistenten skapades med tillhörande hemsida samt Facebook- och Instagramkonton.

Bilderna är till för att stödja barnens inlärning, underlätta förståelsen och skapa ett intresse för det undervisade ämnet. Bilderna kan handla om allt mellan himmel och jord, vara till stöd för att förstå matematiska begrepp eller bilder som gör en lång text/föreläsning mera intressant.

Bilder är något som fungerar på alla språk och hjälper till ifall det t.ex. finns en språk/ text svårighet. Dessutom piggar bilder upp och skapar möjligtvis en glädjande färgklick i tillvaron, detta är i alla fall vad jag utgår ifrån, då jag skapar illustrationerna.

Bildbanken har ett flertal färdiga illustrationer, enligt ämneskategori, och jag illustrerar och fyller på i jämn takt. På grund av min stora passion för illustration, inlärning och stöd för de unga är Bildassistenten och Önskeassistenten kostnadsfria och jag står för alla mina eventuella materialkostnader själv. I samband med Bildassistenten och de färdiga illustrationerna, finns också Önskeassistenten, som innebär att pedagogen själv kan uttrycka sin önskan om en specifik illustration, som fyller just deras unika behov. Jag förser då pedagogen med illustrationer enligt specialönskan.

TEXT OCH ILLUSTRATIONER: AMANDA ÖSTERMAN Man hittar till Bildassistenten via hemsidan www.bildassistenten.com.

38 ARENA

På gång inom Nordspråk Nordspråks höstkurs hålls i Oslo, den 15-17 september 2022. Temat för kursen är ”empati”, se annons här nedanför!

Det nordiske klasserum hålls den 18 november 2022 kl. 08.30-16.30 i Köpenhamn. Temat är ”nordiskt samarbete i språk, litteratur och litteraturundervisning” och där föreläsar bland andra Niviaq Korneliussen (vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2021), Bertel Haarder, Johan Häggman, Thomas Henriksen, Elin Persson och Kim Sandvad.

Se Nordspråks hemsida (www.nordsprak.com) eller Nordspråks Facebooksida för mera information, samt hur du ska gå tillväga för att anmäla dig till respektive kurs.

Årets stipendium ur Jeanette Slottes minnesfond tillfaller Henrika Andersson och Amanda Audas-Kass, med följande motivering: ”Henrika Andersson och Amanda Audas-Kass tilldelas stipendium ur Jeanette Slottes minnesfond för sitt engagerade arbete inom projektet De finlandssvenska läsambassadörerna x 2 under åren 2019–2022. Genom sitt gedigna samarbete både sinsemellan och med aktörer på fältet har Andersson och Audas-Kass inspirerat såväl små som stora läsare och visat på litteraturens mångfald och möjligheter.”

Stipendiet delades ut under läsambassadörernas slutseminarium den 24 maj.

SMLF gratulerar till stipendiet samt till tre framgångsrika år som läsambassadörer!

ARENA 39

ILLUSTRATION: SVARTTROSTEN, STIAN HOLE

BREV FRÅN NORDEN