5 minute read
Essä – Jag hjälper dig när du går sönder och du hjälper mig när jag går sönder
Författaren och frilansskribenten Thor Rutgersson filosoferar kring samtiden, hopplösheten och hur vi hittar vägar framåt, tillsammans.
Advertisement
När jag skriver det här är det mitten på februari och gatorna är täckta av snö. Det är riktigt kallt – och jag pratar inte bara om vädret. Jag funderar på var vi befinner oss just nu? Som samhälle? Som människor? Det är snart ett år sedan Covid-pandemin startade på allvar och det blev smärtbart tydligt att det finns stora sår i vår gemensamma välfärd. Vi klarade inte att hålla smittan borta från våra äldreboenden och i förorterna gjorde trångboddhet och ekonomisk utsatthet att fler blev sjuka. Alla kunde inte isolera sig, jobba hemifrån eller beställa mat på nätet. Och mitt i kaoset blev det också extra svårt för människor som redan sedan innan bär på tunga bördor – exempelvis människor som är anhöriga till någon som mår dåligt.
Det har varit ett märkligt år. Men det här handlar inte bara om 2020. Det jag vill skriva om började långt innan Covid. Jag pratar om samhällskylan – ett annat slags virus som sprider sig i det offentliga samtalet och våra diskussioner på sociala medier. Det märks i hur vi alltmer distanserar oss från varandra – men inte för att stoppa smittspridningen, utan helt enkelt för att vi inte orkar med varandra. Det är avståndet som är själva sjukdomen. Varför gör vi såhär mot oss själva?
Det är aldrig helt tyst i mitt bostadsrättshus. Stundtals hör jag mina grannar genom köksventilen. Utanför dörren pratar grannfrun med en kompis. Men jag känner inte människorna som bor här. Vi är främlingar för varandra. Jag funderar på hur det blev så? Kanske har det alltid varit på det viset i större städer. Men jag minns samtidigt barndomen, när jag bodde i en annan förort. Då lekte vi på gårdarna och våra föräldrar umgicks med varandra. Varför är det inte så längre? Är det kanske jag som har förändrats? Är det jag som väljer att leva såhär?
Det är lätt att känna förtvivlan. Sällan har världen gett oss såhär lite hopp. Och då har vi inte ens börjat nysta i personliga tragedier. Individuella svårigheter. All eländig olycka som kan drabba en människa. Jag har varit med om mycket i mitt liv. Jag har mått väldigt dåligt. Jag har varit extremt sjuk. Jag har också stått bredvid människor som har mått dåligt. Som har gått sönder. Jag har stått där med maktlösheten som kommer i sådana situationer. Jag har desperat försökt göra allt jag kan för att förändra, förenkla och förmedla. Ibland har det gått vägen. Andra gånger har allt varit förgäves. Det är sådana saker jag tänker på, ikväll. I min kalla lägenhet. Med grannarna jag inte känner. Och världen runtomkring där alla skriker samtidigt men ingen vill lyssna.
Jag kan inte stanna i den här känslan. Jag måste hitta något annat. Jag funderar på hur det är när livet känns tvärtom från just nu. Vad är det som händer då? När jag fylls med hopp och kraft? När jag vill mer och längre? När jag tror på framtiden?
Det handlar om andra människor. Alltid. Även om det inte alltid är lätt. Även om andra människor är besvärliga. Och trots att det är lättare att vända sig bort, att fortsätta skrika, att sluta lyssna.
De flesta människor kommer någon gång vara med om något som känns övermäktigt. Där inte samhället kan hjälpa. Inte på riktigt och inte hela vägen. De flesta av oss kommer någon gång att gå sönder. Och precis då är det så vansinnigt viktigt att vi har någon som står bredvid. Någon som kan lyfta oss, som hjälper till att bära det tunga. Där, i det lilla sammanhanget, de viskade orden, den fanfarlösa uppoffringen – där bor hoppet.
Jag tror att det är min definition av kärlek, hur krasst det än låter: jag hjälper dig när du går sönder och du hjälper mig när jag går sönder. Utan eftertanke. Utan att tveka. Och när vi expanderar den tanken, när den kraften blir större – då kan vi också förändra världen runtomkring oss. Tänk om den där självklara uppoffringen, att se och hjälpa någon vi älskar, också kunde
expandera till bostadsrättsföreningen. Eller arbetsplatsen. Folk på pendeln, på väg till jobbet. Tänk om vi kunde bygga den sortens gemenskap hela vägen ut till det där diffusa ”samhället”, där allt är grått och anonymt – och alltid någon annans fel?
Jag menar inte att du ska släppa allt och rusa ut för att hjälpa varenda kotte i nöd. Ingen kan göra allt och vi är bara människor. Men återigen… Jag känner inte mina grannar. Det är faktiskt mitt eget fel. Jag skulle kunna ringa på hos grannfrun precis just nu. Jag skulle kunna fråga henne om hon behöver någonting.
Det måste ha varit så samhällsbygget en gång startade: att vi trodde på någonting mer, någonting större – och vi ville ta oss dit med gemensamma krafter.
Idag räcker dock samhällets resurser inte till, något som blir tydligt för alla som står bredvid någon som mår dåligt. Det ska vi inte acceptera. Det ska vi ändra på, tillsammans. Samtidigt ska vi också komma ihåg att det är vi som är samhället. Precis på samma sätt som det är du som läser detta som, tillsammans med andra, är Anhörigas Riksförbund. När vi går sönder kan vi faktiskt hjälpa varandra.
DET är kärleken. Det är hoppet. Det är allt vi har och allt vi behöver. Men vi måste våga. Vi måste göra. Och vi orkar bara tillsammans.
Det slår mig att det håller på att bli ljusare. Trots snön och kylan. Idag var det fortfarande ljust vid halv fem på eftermiddagen. Våren är på väg. Allting börjar om. Och snart, snart får vi träffas igen. Som aldrig förr. Vilket samhälle ska vi bygga då?
Thor Rutgersson har skrivit flera böcker om psykisk ohälsa, normer och demokrati. Just nu är han aktuell med barnboken Abella & Kapten: Vilse i stormen, tillsammans med illustratören Linnea Anckers – en bok som bland annat lyfter viktiga perspektiv om barn som anhöriggrupp.
