Pappas personlighet

Min pappas personlighet förändrades långsamt under en längre tid. Det började med att han ofta sa omdömeslösa saker om andra. Det i sin tur gjorde att jag ofta blev irriterad på honom. Min mamma ville inte att vi skulle träffas så ofta. I efterhand har jag förstått att hon ”skyddade” honom och att han gjorde en del ”tokiga” saker hemma. Men när min mamma fick stroke uppdagades det för oss anhöriga. Då var han redan långt gående demenssjuk enligt en MMT test, även kallat MMSE, som en demenssjuksköterska gjorde. Det är ett enkelt och ofta använt test som ger en grov uppskattning av den kognitiva förmågan, minne, inlärning, orienteringsförmåga etc. (Källa: Demenscentrum.se).

Det konstaterades också en kort tid senare av en läkare inom geriatrin. Han fick diagnosen frontallobsdemens, även kallad pannlobsdemens. Den är relativt ovanlig och det behövs ofta särskild utbildning och handledning av vårdpersonal samtidigt som anhöriga och närstående behöver mycket stöd och information. Symtomen är beteendeförändring som personlighetsförändring, egocentrad, dålig eller ingen sjukdomsinsikt, mental rigiditet, omdömeslöshet och irritation och aggressivitet. Emotionella tecken som känslomässig avtrubbning, dålig ansiktsmimik, bristande spontanitet, oro och depression. Även språkstörningar som minskat spontant tal, härmar andra och upprepar fraser (Källa: Alzheimer-fonden). Många av dessa symtom stämde in på min pappa. Det var frustration och depression för pappa. Och många tårar och mycket oro för mig. Allt han gjorde och sa kunde bli så tokigt. Han blandade ihop dagar och nätter och gick ut och gick vilse. Han fick hjälp av vänliga personer att komma hem igen. Då fick grannarna, som jag hade ordnat bra kontakt med, ringa till kommunens nattjour som hjälpte honom in i hans lägenhet igen. Grannarna ringde i sin tur hem till mig och efter ett sådant samtal var det mycket jobbigt att vara anhörig. Det som till slut gjorde att han fick ett särskilt boende var när hemtjänsten larmade om att pappa (i sin sjukdom) inte trodde att han fick gå på sin egen toalett. Det blev akuten först och efter det fick han plats på särskilt boende. På slutet kände han inte igen mig eller någon annan i familjen och det var jobbigt! Hans tid som pappa och morfar var slut. Så mycket sorg…

Jag hade en demensblogg tillsammans med en vän under några år. Nu är jag med i sociala medier, i olika grupper, där jag har möjlighet att stötta andra demensanhöriga. Jag har också skrivit en bok om min tid som demensanhörig, ”Glömskans spår”. För varje såld bok skänker jag 15 kr till Demensförbundets Utvecklingsfond, en fond för att förbättra livssituationen för demenssjuka och deras anhöriga. Mer information om boken finns på min bokblogg www.vingpenna. blogspot.se. När du har läst den vet du att inte är ensam om att vara anhörig till någon som är demenssjuk!

Vi har alla olika erfarenheter, eftersom vi alla är olika och unika. Men en sak vet jag, att vi som är i den situationen behöver stöttning. Jag var mitt i ett familjeliv med allt

vad det innebar. Så jag tog all hjälp jag kunde få. Det finns mycket hjälp att få. Ta emot den!

Text: Mari Larsson Foto: Linda Dahlqvist