Vi Anhöriga Nr 2 2021

När visionen är uppnådd behövs inte förbundet mer

På extra kongressen i april fastställde Anhörigas Riksförbund sin vision. Arbetet startade redan 2019 och har stötts och blötts i arbetsgrupp och remissbehandling. Under själva kongressen förädlades den ytterligare. ”Anhöriga erbjuds individuellt, flexibelt och likvärdigt stöd av god kvalitet oavsett bostadsort”, lyder den nu. När det är uppnått behövs nästan inte vår organisation eftersom det ju är detta vi strävar efter. Men precis som de flesta visioner är den en utmaning, fast den egentligen inte borde vara det. Det borde vara en självklarhet redan idag med utgångspunkt i Socialtjänstlagen som anger att kommunerna ska ge stöd till anhöriga.

Men skillnaderna är stora över landet. Dessutom ser vi att det dras ner på stödet till anhöriga. Det har skett under pandemin, när många av de verksamheter som i vanliga fall ger anhöriga avlastning har dragits ner eller helt enkelt dragits in. Men det är inte bara under dessa exceptionella förhållanden som nedskärningar sker. Många kommuner har dragit ner eller dragit in tjänster som anhörigkonsulenter eller motsvarande, ibland med den vilseledande motiveringen att ”alla” ska ge stöd till anhöriga. Men ska kvaliteten kunna upprätthållas behövs det medarbetare med djupa kunskaper på området som kan stimulera till utveckling, och det behöver finnas tjänstepersoner för anhöriga att vända sig till som inte är en del av den verksamhet den närstående finns i. Det är en del av det individuella att se att den anhörige inte bara är ett bihang till den närstående utan har egna behov och intressen som

behöver tas på allvar. Ett individuellt stöd tar därför avstamp i vad just den anhörige behöver för att klara av situationen, inte i något standardpaket som kommunen råkar ha. En samtalsgrupp en onsdag i månaden klockan 14 passar verkligen inte alla. Stödet måste alltså vara både individuellt och flexibelt så det kan anpassas efter behov och över tid. Situationen kan förstås förändras till exempel när den närståendes tillstånd gör det.

Ett likvärdigt stöd borde också vara självklart. Det är till exempel inte acceptabelt att en insats som avlösning ser så olika ut i kommunerna. Det skiljer sig i fråga om vilken tid man kan få, vilka skäl som anses godtagbara och om man får betala för avlösningen eller inte och hur mycket det kostar i förekommande fall. Det här är uppenbart inte likvärdigt.

Ett anhörigstöd som lever upp till visionen ställer frågan: Vad behöver du för att din situation som anhörig ska vara hanterbar och din hälsa, ekonomi eller livskvalitet inte ska drabbas? Har vi råd med det, kanske någon makthavare undrar. Men då måste motfrågan ställas: Har vi råd att låta bli? Vi kommer att behöva anhörigas insatser också i framtiden. Som det ser ut kommer behoven av det sannolikt att öka. Även om grunden alltid måste vara frivillighet kommer fler att kunna och vilja bidra om de känner sig trygga med att kunna få bra stöd. Och vi har verkligen inte råd med att låta fler drabbas av sämre hälsa, usel ekonomi och begränsad livskvalitet.

Arbetet med att ta fram en nationell anhörigstrategi har startat. Den borde ta till sig den här visionen. Med den utgångspunkten kan sedan strategierna tas fram som leder dit. Grundbulten är frivilligheten. Sedan handlar det om kommunernas flexibilitet, hälso- och sjukvårdens ansvar, socialförsäkringssystemet, arbetsmarknadens parters delaktighet med mera. Inte minst handlar det om att kunskapen om anhörigas situation och villkor måste bli bättre och om att alla dessa aktörer som har betydelse för anhörigas situation börjar samordna sig. Idag går alldeles för mycket av anhörigas energi åt till att vara spindeln i nätet.

Vi har nu en viktig uppgift framför oss i förbundet att tillsammans arbeta för att vår vision ska bli verklighet!

ANN-MARIE HÖGBERG

Förbundsordförande

Ansvarig utgivare: Ann-Marie Högberg ann-marie.hogberg@anhorigasriksforbund.se

Redaktör/layout: Michael Nystås michael.nystas@anhorigasriksforbund.se

Omslagsfoto: Ella Johansson Tryck: Star-Tryck, Varberg 2021 Miljövänligt och klimatkompenserat papper

Vi Anhöriga ges ut av Anhörigas Riksförbund med fyra nummer per år.

Anhörigas Riksförbund är en ideell organisation för alla som delar vårt intresse för anhörigfrågan, oavsett partipolitisk och religiös tillhörighet. Förbundet består av drygt 4 000 medlemmar i omkring 0 lokala anhörigföreningar runt om i landet.

Vill du veta mer om hur Anhörigas Riksförbund behandlar personuppgifter i enlighet med GDPR, se www.anhorigasriksforbund.se.

Anhörigas Riksförbund Härdgatan 23 432 32 Varberg Telefon: 010-155 70 60 www.anhorigasriksforbund.se

Annonser och prenumeration: Åsa Jansson, tel. 070-220 71 11 eller e-post asa@bjornebo.se

Samarbetspartners: Eurocarers, eurocarers.org Kronans Apotek,www.kronansapotek.se NHS Care, www.nhscare.se Studieförbundet Vuxenskolan, www.vuxenskola.sv.se Tena, www.tena.nu

Nya krafter och nya tag Innehåll

Mejla ditt svar till info@anhorigasriksforbund.se senast 31/8 2021. Vi drar tre vinnare som får Thor Rutgerssons och Linnea Anckers bok "Abella & Kapten: Vilse i stormen" (Vildhallon)!

OBS! Abellorna på den här sidan räknas inte. Lycka till!

Välkommen

till årets andra nummer av Vi Anhöriga! Det är en ny nuna på den här platsen, och nya krafter i förbundsstyrelsen. Sedan mars i år har jag det hedersamma uppdraget att vara kommunikatör på Anhörigas Riksförbund. Jag vill tacka för förtroendet och för det vänliga mottagande ni har visat mig!

Jag kommer ursprungligen från Östergötland men bor sen 27 år tillbaka i Partille. Jag är journalist i botten, och har de senaste 20 åren varvat frilansskrivande med att vara kommunikatör på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Lite tillspetsat kan man säga att jag nu gått från att berätta om blanka maskiner till att få berätta om människor; ett steg som känns fantastiskt meningsfullt!

I det här sommarnumret uppmärksammar vi förbundets nya hedersmedlem Mailis Lundgren. Du kan också läsa ett längre porträtt av radiojournalisten Kalle Vannmoun, som berättar om hur det var att växa upp med en schizofren pappa. Missa inte heller 16-åriga Wilmas fantastiskt fina berättelse om hennes lillebror Elias!

Vill du vara med och bolla idéer och tankar under avslappnade former i vårt nya redaktionsråd? Eller vill du bidra med egna texter? Hör av dig!

Skriv gärna också till mig med dina synpunkter och funderingar om innehållet. Tycker du att det är något som saknas? Är vi på rätt väg? Både ris och ros välkomnas.

Trevlig läsning!

MICHAEL NYSTÅS

michael.nystas@anhorigasriksforbund.se 010-1557068

Abella smyger, springer och sitter.

Hur många kan du hitta?

Istadgarna slås fast att den som gjort ”synnerligen förtjänstfulla insatser” kan utnämnas till hedersmedlem i Anhörigas Riksförbund. Som den tionde hedersmedlemmen på 25 år är Mailis Lundgren nu en del av en noggrant utvald skara: Bertil Björkström, Åke Fagerberg, Anne-Sophie Söderberg, Ingrid Lundbeck, Gunilla Matheny, Christina Husmark Persson, Lennarth Johansson, Alf Andersson och MajBritt Sjöstrand.

– Jag blev väldigt överraskad och glad. Tänk att få räknas in i en grupp av så fantastiska människor! Både de som idag är med oss, men också de som är avlidna och som jag alltid kommer att bära med mig i minnet. Det är stort, säger Mailis och låter fortfarande överväldigad av utmärkelsen.

Mailis minns mycket väl var hon befann sig när förbundsordförande Ann-Marie Högberg gav henne det lika överraskande som glädjande beskedet. Hon hade gått in i sovrummet och stängt dörren om sig.

– Min man tränade med vår nya hundvalp, en king charles spaniel, på bottenvåningen, så det var lite oväsen där.

Inget givet yrkesval Mailis yrkesval var aldrig givet.

– Jag tillhör den här skaran som inte visste vad jag skulle bli. Livet har gett mig vägarna vid spåren som dyker upp, brukar jag tänka. Det var inte alls självklart att jag skulle jobba med något inom sjukvården.

det var dags att ta ett nytt steg. Hon begärde tjänstledigt för att jobba som hjälpmedelskonsulent i Växjö. Vid millennieskiftet startade Socialstyrelsens projekt ”Anhörig 300” som åren 1999 till 2001 anslog 100 miljoner kronor per år för att utveckla anhörigstödet ute i kommunerna. Mailis dåvarande chef tyckte detta var ett projekt skräddarsytt för henne.

– Jag hade läst en handledarutbildning på Högskolan i Växjö, nuvarande Linnéuniversitetet, där min slutuppsats handlade om anhörigvårdande kvinnor. Min mamma hade efter min pappas stroke varit anhörigvårdare och förvärvsarbetande under flera år och jag hade på så sätt närmat mig området.

Ett tack från hjärtat!

sina alldeles speciella situationer, och hur gärna de ville dela med sig och försöka påverka. Det var bara att följa med, imponeras, arbeta med dem och lära av dem, berömmer Mailis.

Ett levande uppslagsverk

Att prata med Mailis Lundgren är som att prata med ett levande och sprudlande uppslagsverk om Anhörigas Riksförbunds historia. Genom sitt arbete med ”Anhörig 300”-projektet kom hon tidigt i kontakt med förbundet, som hette Anhörigrådet från bildandet 1996 fram till namnbytet 2007.

2003 valdes Mailis Lundgren in i Anhörigrådets styrelse och fick se förbundet inifrån.

Det är verkligen med stolthet jag sällar mig till skaran av tidigare valda hedersmedlemmar, till var och en med så många fina minnen av goda samtal och enträget arbete. Tillsammans! Det som är, har varit och alltid kommer att vara nyckelordet i gemensamma krafter framåt.

Jag vill tacka er alla i förbundet. Ni har kämpat med mig och varit de viktiga personerna var och en på olika sätt. Jag har förundrats, imponerats, lärt mig massor, skrattat och gråtit tillsammans med er. Styrkan har ni alla. När vi använder den tillsammans blir vi oslagbara. Och det får ta den tid det behöver – men Anhörigas Riksförbund går med starka steg framåt därför att ni är med och bidrar.

Tack för att jag får vara en del av detta!

När det var dags att välja utbildade sig Mailis till sjukvårdsbiträde och vidare till terapibiträde. Men det var svårt att hitta jobb inom yrket. Mailis, som är uppvuxen i Brunflo utanför Östersund, lämnade Jämtland och begav sig till Småland för att arbeta.

/Mailis

– Där fick jag jobba tillsammans med en arbetsterapeut som fick mig att bestämma mig för att jag också ville bli det, berättar Mailis.

De följande åren utbildade hon sig vid Högskolan i Jönköping, och arbetade sedan i yrket under många år. – Ett fantastiskt arbete, med och för människor.

Mailis arbetade länge som distriktsarbetsterapeut i Vetlanda kommun innan

Såg de anhörigas kraft Mailis blev projektledare för ”Anhörig 300” i Vetlanda och startade en grupp med representanter från en rad ideella organisationer och primärvården. Tidigt väcktes funderingarna på att involvera de riktiga experterna på anhörigfrågor, de anhöriga själva. Sökandet ledde till Anhörigrådet, det som senare blev Anhörigas Riksförbund. – Jag blev inbjuden till deras årsmöte, och tog tåget till Stockholm. Min första tanke när jag kom in på mötet var att ”wow, här sitter ju specialisterna!” De var verkligen dörr- och ögonöppnare. Jag såg vilken kraft de hade trots

– Jag hade ett mycket nära samarbete med Åke Fagerberg i Varberg. Han var en av stöttepelarna i hela landet i utvecklingen av anhörigstöd, vi får verkligen inte glömma honom och hans insatser. Vi delade ett genuint intresse för alla anhöriga i Sverige. Åke frågade om jag inte skulle försöka engagera mig i styrelsen, berättar Mailis.

Åke Fagerberg var anhörigkonsulent i Varberg och under flera år förbundsordförande för Anhörigas Riksförbund. Han avled 2018. Mailis öser lovord över honom och hans gärning.

– Han var en föregångare och en huvudperson i hela landets utveckling av stöd till anhöriga. Han var en kraftfull man som gärna delade med sig av sina erfarenheter och kunskaper.

Efter tre år i styrelsen utsågs Mailis Lundgren till förbundets första kanslichef. Under 2006 kunde en liten organisation byggas upp. Hon stannade på posten till september 2017. Resurserna var knappa, minns hon.

– Vi hyrde in oss på olika ställen i början och hade en väldigt liten kassa. De första åren höll vi till i Nacka, efter det hamnade vi i Lund där vi fick hyra in oss hos Alzheimerföreningen.

Byggde kansli i Norrhult

Till slut byggde man upp ett fast kansli i Norrhult, där Mailis bodde och fortfarande bor.

– I Norrhult hyrde vi in oss hos Gästhamnsguiden. Där fanns det ett ledigt rum och vi kunde samsas om den tekniska apparaturen. Det blev väldigt

MAILIS LUNDGREN

Ålder: 67 år.

Bor: Hus i Norrhult.

Familj: Maken Hans, tre vuxna döttrar och tre barnbarn; Matilde, snart 7 år, Edvard, snart 10 år, och Thor, 1 år.

Intressen: Skriva, vandring, människor.

Senast lästa bok: ”Där kräftorna sjunger” av Delia Owens. ”Den var bra men inte så bra som jag förväntat mig.”

Mailis med tre egna ord: Ser, känner och tänker.

Aktuell: Ny hedersmedlem i Anhörigas Riksförbund.

gynnsamt och ett fantastiskt uppbyggnadsarbete.

Mailis hade till en början inga kollegor utan satt ensam på det nya kontoret i Norrhult. Åsa Jansson, som än idag är ekonomiansvarig, anlitades tidigt. Ombudsmannen Anett Karlsson anslöt 2009 och är även hon alltjämt en av förbundets starka krafter, bland annat som huvudansvarig för Anhöriglinjen. – Vi hade olika projekt som gjorde att vi kunde anställa fler. Med åren blev också statsbidragen lite generösare. Det handlade mycket om vilka statliga utvecklingsmedel och vilka projekt vi kunde få beviljade.

Hur tycker du att anhörigperspektivets plats och synlighet i samhället förändrats genom åren?

– Jag är kanske lite förvånad över att det redan hade en plats när jag kom in. Vi hade ”Anhörig 300”-projektet med tre år av levande utvecklingsarbete och väldigt goda resultat. Så jag tycker att det fanns en plattform och Anhörigrådet var en organisation som ändå bar.

Men jag märker ju att begreppsförvirringen är densamma nu som då. Vem som är anhörig och vem som är närstående varierar beroende på vem man pratar med, säger Mailis.

För ordningens skull ska vi passa på att upprepa förbundets definition: ”Anhörig är den person som inom familjen, släkten eller vänkretsen hjälper någon som på grund av sjukdom, ålder eller funktionsnedsättning inte klarar av vardagen på egen hand. Som anhörig kan man vara till exempel partner, förälder, barn, syskon, barnbarn, sammanboende, vän eller granne. Närstående syftar på den som är sjuk/i särskilt behov.”

Mailis konstaterar också att striderna som utkämpas och debatterna som tas fortfarande är väldigt lika och inte alltid har sin givna plats.

– Det är klart att det har förändrats och fått en starkare plattform. Frågorna är ytterst levande och lika aktuella, men det finns mycket kvar att göra. Det är ett långsamt pågående arbete.

Vi får vara envisa och uthålliga och kämpa på, säger hon.

Tung och självklar aktör

Hon gläds åt att Anhörigas Riksförbund idag är en tung och självklar aktör som bjuds in att representera och belysa anhörigperspektivet i statliga utredningar och expertgrupper. Genom åren har det blivit otaliga möten i maktens korridorer, i Regeringskansliet och riksdagen. Mailis betonar vikten av att förbundet syns och är med och påverkar de politiska besluten genom att bedriva opinion och berätta om anhöriga och anhörigstöd. Politiker och andra beslutsfattare behöver kunskap och den kunskapen kan Anhörigas Riksförbund bidra med. En jätteviktig roll, säger hon.

Tycker du att du har fått gehör? – När man är där är alla så överens och väldigt intresserade, men sen kanske det dröjer innan det händer något.

Men vi har i alla fall varit på plats och öppnat några ögon. Jag är övertygad om att vi har lämnat spår. Samtidigt är

det tuffa tider i vården och omsorgen, och det är lätt att frågorna tappar fart, konstaterar Mailis.

Hon var också med och byggde upp Anhörigföreningen i Vetlanda, som var ett konkret resultat av ”Anhörig 300”-satsningen, och senare Anhörigförening Eksjö.

– Jag blev tillfrågad av anhörigstödet i Eksjö kommun om jag ville komma och berätta lite om betydelsen av en anhörigförening. Jag och Anett pratade ihop oss och kom överens om att jag skulle åka och att hon skulle ta över när föreningen skulle bildas. Och så blev det, berättar Mailis.

”Vi-arbete”

Gång på gång under intervjun återkommer Mailis till samarbeten hon haft och människor hon mött. Hon beskriver hur roligt hon tyckt det varit att jobba ihop med andra mot gemensamma mål. ”Vi-arbete”, kallar hon det.

– Ensam är inte stark i förändringsoch utvecklingsarbete, utan där måste man bygga på den här vi-känslan. Det är vi tillsammans som bygger det här. Att jag kan ta åt mig för att ha gjort ett bra jobb beror på att jag har en oerhörd tilltro till människor. Jag tror väldigt mycket på människor och har alltid gjort det. Jag har alltid kunnat hitta nya vägar och strävat tillsammans med andra. Det tycker jag har varit så oerhört roligt och genuint fantastiskt. Utmanande värld Självklart har det inte alltid varit en dans på rosor. Utmaningarna har funnits där att tackla. Hon nämner särskilt

OFFICIELL MOTIVERING:

"

en period då anhörigstödet skulle in i arbetslivet och förändra villkoren för förvärvsarbetande anhöriga. Projektet hette ”Arbetsgivare för anhöriga” och drevs i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka).

– Det var en ny och utmanande värld. Man skulle ha anhörigvänliga arbetsplatser och vi skulle vara med och påverka. Det var inte så enkelt. I och för sig hade vi en bra samarbetspartner, men det var en ny bana och nya utmaningar. Vi skulle få företagsledningar och chefer att förstå att anhöriga finns på arbetsplatserna, och att det finns anställda som dignar under anhörigskapets bördor. Vad kan man göra på arbetsplatsen för att personalen ska få ihop sina liv?

Mailis Lundgren är 67 år och sedan många år bosatt i det lilla småländska samhället Norrhult. Hon beskriver sig själv som en stor humanist som tycker om att umgås med människor, men som också har ett stort behov av ensamhet ibland. Egentid för att samla tankarna.

– Jag behöver och tror på människor och jag är gärna med och gör saker tillsammans med andra i det godas tecken. Jag är också mycket yin och yang; jag behöver få vara i sociala sammanhang men även lite för mig själv. Jag tänker mycket. Jag är en människa som iakttar, känner och reflekterar.

Viktigt med ödmjukhet Mailis drivkrafter är nyfikenheten och den inbyggda viljan att göra saker bättre. Ödmjukhet är en viktig egenskap för henne. Både hos sig själv och andra.

Du är en verklig pionjär när det gäller att lyfta anhörigfrågorna och har ägnat stora delar av ditt liv åt detta. Du var den första med titeln anhörigkonsulent i Vetlanda kommun från tiden med ”Anhörig 300” och har också varit länssamordnare.

Som den första kanslichefen, och före det ledamot i förbundsstyrelsen, har du bidragit med att utveckla vårt förbund och med engagemang arbetat för bättre villkor för anhöriga. Dina stora kunskaper på området, din kreativitet och omtanke har varit en stor tillgång för enskilda anhöriga, för föreningsaktiva och medlemmar i organisationen, för förbundsstyrelseledamöter och många fler

Från skrivbordet i Norrhult, i Regeringskansliet, på lokalföreningsmöten, på Anhörigriksdagen och konferenser, i möten med andra organisationer och myndigheter har du sett till att öka medvetenheten om anhörigas situation, om deras behov och rättigheter och deras kompetens.

– För mig är det viktigt att vi är ödmjuka inför dem vi möter; inför deras livserfarenheter, deras kunskaper. Vi får inte tappa den här känslan av att andra människor är viktiga. Även om vi har en hög tilltro till oss själva och är duktiga och bra på en massa olika saker så måste vi möta människor med den här ödmjukheten. Alla har något att tillföra. Jag är lika ödmjuk inför naturen och livet.

Norrhult är annars mest känt som hemmabas för det legendariska dansbandet Thorleifs, vars sångare Thorleif Torstensson gick ur tiden tidigare i år. Mailis säger att samhället fortfarande inte har hämtat sig. Här bor hon tillsammans med maken Hans i ett hus med skogen runt knuten. De har tre vuxna döttrar och tre barnbarn, det yngsta ett år.

Längtar efter barnbarnen – Vi längtar mycket efter barnbarnen och de vill komma och sova över igen hos mormor och morfar. Pandemin har ställt till det, men det börjar i alla fall kännas lite hoppfullt nu när vaccineringen kommit igång. Så vi sticker nog iväg och fjällvandrar allihopa i sommar!

Vandring är ett stort intresse för Mailis och hennes nära; i fjäll, skog och mark. – Där kan jag hämta kraft och inspiration. Jag har alltid längtat tillbaka till Jämtland, säger hon.

Stickar, syr och skriver Pandemin har även gjort att Mailis plockat fram garnet och stickorna igen, broderierna och symaskinen. Forts.

Tröjor och klänningar till barnbarnen har vuxit fram i corona-isoleringen. Skrivandet är ett annat stort intresse. Mailis har alltid haft en kärlek till bokstävlarna, som gamle Ekelöf kallade dom. I de texter hon skrivit i Vi Anhöriga och i andra sammanhang märks en tydlig nästan poetisk ådra och känsla. Mailis är med i en studiecirkel i kreativt skrivande.

– Jag har alltid älskat ord. Jag brukar ibland tänka att jag målar med orden. Andra målar med akvarell, men jag målar med ord. Jag älskar det! Jag har haft turen att ha arbetat där jag kunnat få utlopp för det. Det är också så roligt med studiecirkeln. Lågan tändes igen och jag fortsätter skriva nu när jag fått pennan i handen. Inga romaner men gärna betraktelser och krönikor, mest för mig själv.

Aktiv i förbundet

Mailis Lundgren är fortfarande aktiv i förbundet i allra högsta grad. Hon är volontär i Anhöriglinjen och delaktig i den revidering av Anhörighandboken som ska göras 2021.

– Mycket av det byggnadsarbete jag hade förmånen att få vara med och skapa, tillsammans med alla fantastiska människor, håller fortfarande. Det känns väldigt gott att man bygger vidare på den plattformen. Jag tror att det blev så rätt för att vi hela tiden hade de anhöriga med oss. Vi kan inte utveckla någonting för några målgrupper om vi inte har målgrupperna med oss.

TEXT: MICHAEL NYSTÅS FOTO: ELLA JOHANSSON

Marie Rydell dubbelt prisad

Förbundet välrepresenterat i utredning om ny äldreomsorgslag Regeringen har tillsatt en utredning om en ny äldreomsorgslag. Förbundet har fått med två representanter: förbundsordförande Ann-Marie Högberg (t v) tar plats i expertgruppen. Eva Sixt (t h), ledamot i förbundsstyrelsen, är medlem i en av utredningens referensgrupper. ”Utredningen om en äldreomsorgslag och stärkt medicinsk kompetens i kommuner (S2020:16)” ska redovisas senast den 30 juni 2022.

Författaren Marie Rydell, tillika projektledare för projektet "Barn som anhöriga" på Anhörigas Riksförbund, har fått två fina stipendier under våren. Hon tilldelas Varbergs kommuns kulturstipendium på 10 000 kronor med motiveringen: ”För sitt initiativrika och kreativa författarskap där hon, för barn, på ett pedagogiskt

sätt inte väjer för att hantera svåra ämnen såsom olikheter, utanförskap, misshandel och hbtq-frågor.” Marie får även ett stipendium från Sveriges Författarfond på hela 53 000 kronor. Stort grattis till Marie!

Foto: Sanna Granroth

Välkommet namnbyte när Globen blir Avicii Arena

Anhörigas Riksförbund välkomnar initiativet att Globen byter namn till Avicii Arena.

Förutom att arrangera större evenemang kommer Avicii Arena att vara ett forum för ungas psykiska hälsa. Tanken är att till Avicii Arena bjuda in skolklasser, beslutsfattare och sakkunniga för aktiviteter och samtal. Dessutom ska en årlig musikgala hållas på

stiftelsen Tim Bergling Foundations årsdag den 5 december.

Förhoppningsvis blir arenan framöver en påminnelse inte bara om Aviciis storhet som artist utan att besökare också skänker alla som lider av psykisk ohälsa, och deras anhöriga, en tanke. Anhörigas Riksförbund ser därför namnbytet som en viktig symbolhandling på flera sätt.

Foto: Sean Eriksson

Jag ska förändra hela världen för din skull. Om att ha en bror med Downs syndrom

av Wilma Dahlström, 16 år

KAPITEL 1: ”MIN ANNORLUNDA LILLEBROR”

Jag är bara ett år äldre än du men har hela mitt liv fått agera vuxen. Jag har hela mitt liv fått vara större än vad jag är. Ibland har jag fått göra saker som jag är för liten för. Jag har fått höra saker som jag inte velat höra. Jag stod ut. Det gör jag än idag. När vi var små så var du bara min lillebror, inget annat. Jag saknar den tiden då jag inte kunde se dina diagnoser. Jag såg bara dig, det var du och jag, tillsammans mot världen.

Jag minns inte så mycket från mina första år i livet. Det jag minns är att allt var bra. Konstigt nog så minns jag min

familj som ”normal”. Jag hade inte förstått att min bror var annorlunda.

Ingen yttrade sig om det för mig. Även om min bror har downs syndrom och autism och även en liten cp-skada så såg inte jag det för jag visste inte om något annat än det jag levde med. Är man liten så vet man nog inte att vi människor är olika. Jag och min lillebror Elias lekte som alla andra barn. Vi skrattade, vi slogs och vi retades som alla andra barn. Vi var bästa kompisar!

Ibland, några snabba ögonblick i vardagen, lade jag märke till att vi inte var en ”normal” familj. När jag sjöng i barnkören i kyrkan var det inte alltid någon som kunde komma, och när de kom så behövde de gå tidigare. Jag såg

WILMA DAHLSTRÖM

Ålder: 16

Familj: Mamma, pappa, en lillebror och en hund Bor: Nässjö

Intressen: Skriva, måla, vara ute och cykla

från scenen hur människor reste sig upp från sina sittplatser för att göra plats åt min familj som måste gå ut ur kyrkan. Jag hörde hur det prasslade och att både publiken och kören tappade fokuset. Allt fokus hade hamnat på Elias. Det är alltid en sorg för ett barn att inse att man inte syns. Även om jag stod på scenen så var det ingen som såg mig.

Min bror Elias har en svår form av autism inom autismspektrat. Han blir lätt stressad i en folkrik miljö, så det kanske inte är så konstigt att han reagerade som han gjorde i kyrkan. Han kan inte tala med ord. Istället använder han kroppen. Elias sade ifrån i kyrkan den gången!

”FÖRSTÅNDET KOM MED TIDEN”

Jag började förstå mer och mer ju äldre jag blev. Jag har nog hela min barndom sett att något inte stämde med min lillebror. Han lärde sig gå i femårsåldern, och han lärde sig aldrig prata. När hans barnvagn byttes ut till en rullstol, blev allt väldigt naket och jobbigt. Det var nästan så att jag ville ifrågasätta om han behövde den. Han var ju bara en vanlig människa. Även om jag började misstänka saker och ting, så fortsatte jag att leka och vara barn. Jag minns än idag hur lång korridoren var på habiliteringen i Uppsala. Jag sprang fort fram och tillbaka, jag hejade på läkare som gick förbi och ibland sprang jag runt i väntrummet i stora entrén. Och jag var stamkund i cafeterian. Där köpte jag alltid jordgubbskolor. Allt var annorlunda för alla andra, men helt normalt för mig.

Jag har spenderat mycket tid på habiliteringen i Uppsala, och på Akademiska sjukhuset. Det var mycket sjukhusbesök för Elias när han var liten. Och jag följde nästan alltid med. Jag minns det som en rolig utflykt. Varje gång jag var på sjukhuset lekte jag med alla väntrummets leksaker. Jag sade bestämt till personalen: ”Ni låter allt stå kvar som det gör! Detta ska jag leka med nästa gång jag kommer hit!.” Allt var en lek för mig. Det är en tidsepok som jag kan sakna när jag ensam sitter och väntar i soffan på att någon ska sätta sig hos mig och klia mig på ryggen.

När jag var liten så sade folk i min omgivning till mig att Elias skulle bli frisk i himlen sen. När vi dött och lämnat vår jord. ”Det är länge att vänta på att man ska dö, när man har fullt upp med livet”, men det är sant och ingen lögn att jag trodde att Elias skulle bli frisk. Om det var på jorden eller i himlen spelade ingen större roll. Jag kunde se framför mig hur han sväljer en flytande medicin och sen klättrar ur sitt skal och blir en av oss och att han säger.

– Hej, Wilma! Vad roligt att äntligen kunna hälsa med riktiga ord och inte med teckenspråk eller pex-bilder!

Du skulle ha varit min hjälte och bästa kompis när jag inte hade någon annan att leka med! Det blev aldrig så, det skulle aldrig komma att bli så. När vi var små brukade vi leka en lek: Vi skulle kasta en liten boll till varandra. Jag började och högt upp i taket hamnade den sen tillbaka mot golvet i en hög studs. När du skulle kasta så

lillebror så hade ingen vågat närma sig honom. Om inte jag hade visat honom vägen så hade hans omgivning lett honom vilse långt in i mörkret.

När jag blev lite äldre så förstod jag att ditt liv inte hade varit självklart förr i tiden. Vad skulle ha hänt om du varit född på 1940-talet? Hade du överlevt? Ibland tror jag att du har varit min ställföreträdare genom livet. Du har tagit mycket av den ångest som började krypa sig fram i 10-årsåldern. Du har alltid funnits där för mig. Du har varnat mig och visat mig att världen är full av skit och att jag inte kan städa upp efter alla andra. Elias är min förebild.

KAPITEL 4: ”VEM HADE JAG VARIT?”

Jag tänker mycket på hur livet hade varit om min lillebror hade varit frisk. Jag tänker mycket på vem jag hade varit då. Hade jag också sprungit runt i skolkorridorerna och kallat folk för ”CP-unge”? Hade jag också varit en människa fylld med okunskap och rädsla?

kastade du åt ett annat håll, så att min bandspelare åkte i golvet och gav med sig en hög smäll. Du började skratta! Du skrattade ofta när jag blev ledsen och arg på dig. Du kunde inte förstå att det var fel och att man inte fick göra så.

KAPITEL 3: ”JAG FANNS ALLTID DÄR”

Jag stod upp för dig. Jag sade ifrån när någon pratade illa om dig. Jag stod på mig fast jag var så liten. Jag kom hem ibland och var jätteledsen. Då hade mina klasskamrater gjort narr av dig och jag hade gjort allt i min makt för att visa dom att ditt liv var lika självklart som alla andras. Det var en tuff uppgift, framför allt när man blev överkörd och inte kunde försvara sig. Jag visste att om inte jag älskade min lillebror så var det ingen annan som skulle kunna göra det. Om inte jag berättade för andra barn om min

Elias har lärt mig mycket om ganska små betydelsefulla saker. Som att krama folk mer än vad som behövs, eller en sån sak som att bara vara sig själv, och att vara frimodig. Ibland kan jag märka på Elias att han förstår precis vad jag menar. Han svarar inte alltid på mina frågor, men en blick, ett leende eller bara ett ljud räcker för att jag ska känna att han förstår vad jag säger. Oftast får vi en riktig mänsklig kontakt några få sekunder, och då förstår vi varandra. Just då, i det ögonblicket, är min lillebror Elias frisk! För att sen sakta åka tillbaka långt in i autismens hemliga värld.

Elias, jag hoppas att vi en dag träffas med en sån där mänsklig kontakt. För känslan när du kryper ur ditt skal och lämnar kvar dina autistiska drag där inne är underbar. Även om det bara varar för en kort stund, så är jag lika glad för det. Jag hoppas att du känner detsamma gentemot mig!

TEXT: WILMA DAHLSTRÖM FOTO: PRIVAT

Läs mer om Downs syndrom på Svenska Downföreningens webbplats >>> www.svenskadownforeningen.se

ANITA OXBURGH

OM LIVET I EN STATLIG UTREDNING

Ijuni lämnar utredningen ”Nationell samordnare för kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre” sitt slutbetänkande till socialminister Lena Hallengren. Anhörigas Riksförbund har representerats av Anita Oxburgh, som bland annat är ordförande i Anhörigföreningen Södermalm. Hon gläds åt att ha fått gehör i diskussionerna. ”Anhörigperspektivet måste finnas med i alla utbildningar inom vård och omsorg, annars förblir de anhöriga osynliga”, säger hon.

Utredningen tillsattes i november 2019 och har som uppdrag att stödja och ta initiativ till förändringsarbete i kommunernas äldreomsorg. Det handlar om att föreslå åtgärder för att kunna rekrytera och behålla personal, och att förmedla goda exempel inom bland annat välfärdsteknik.

Som förbundets representant i utredningens referensgrupp, ligger Anita Oxburghs fokus på anhörigperspektivet.

– Det är väldigt svårt att få gehör för anhörigfrågor. Alla pratar om anhöriga, men ett problem är hur man beskriver dem när man har en konkret utredning som ska utreda utbildningsbehov och behov av utvecklat ledarskap, säger hon.

Anhöriga måste vara delaktiga Hennes personliga tes är att anhöriga måste vara delaktiga i teamen för att kunna få och ge information och inte alltid behöva vara de som samordnar.

– Det finns inte riktigt någon erkänsla för att det faktiskt blir de anhörigas roll. Men mycket av det jag säger har tagits emot väldigt väl i diskussionerna. Eftersom vi var flera i referensgruppen som talade om anhöriga finns nu anhöriga med på flera ställen i en utredningstext som känns konkret och som vi hoppas leder till handling. Nu gäller det att bevaka vad som händer framöver, konstaterar Anita.

Utmaningen är att få med de anhöriga i vårdutbildningarna. Anita Oxburgh tycker inte att de har någon given plats

inom sjukvården trots att deras insatser ofta är helt avgörande för den närståendes välmående.

– Den anhöriges närvaro är en viktig del av den vårdtagande personens liv. Det första är alltid att försöka involvera anhöriga i vård och omsorg. Därför tycker jag att min roll i den här utredningen har varit att hävda det och se hur man kan påverka sjukvårds- och omsorgspersonal och ledare inom tjänstemannasektorn så att anhöriga blir synliga.

– Politiker och tjänstemän pratar väldigt mycket om anhörigperspektiv och anhörigstöd när de träffar oss. Utbyggnaden av anhörigstöd har gjort en viss skillnad, men det är väldigt många anhöriga som inte vet att det finns. Det är ett glapp som man måste titta på i olika delar av systemet, framhåller Anita Oxburgh.

”Inget utrymme för svammel” När utredningen tillsattes planerades dialogseminarier med ambitionen att resa runt och träffa alla kommuner. Men sedan utbröt pandemin och man fick ställa om till att istället ha sina möten på nätet.

– En fördel med digitala möten är att vi som deltagare tvingats vara mer koncisa. Man måste tänka efter innan man säger någonting, det finns inte utrymme för svammel. På det sättet tror jag att det kan ha varit en fördel och gett en sorts koncentration. Dessutom tror jag att de saker som diskuterats har blivit ännu tydligare under pandemin. Det är inte pandemin som har orsakat krisen i äldrevården utan det

hade hänt långt innan. Det är ett område som helt tydligt har varit väldigt eftersatt, säger Anita.

Var det självklart för dig att tacka ja till uppdraget?

– Ja, jag känner mig väldigt stolt över att de frågade mig.

Goda exempel

Ett centralt uppdrag för utredningen har varit att hitta goda exempel både inom arbetsmiljö och välfärdsteknik. Anita Oxburgh hör till dem som gärna lyfter fram den interaktiva kommunikationsmetoden Marte Meo. I korthet går den ut på att personalen filmar sig själva tillsammans med en eller flera boende i en utvald situation och sedan diskuterar vad man ser i ett arbetsteam som utbildas tillsammans. Det gör att man kan identifiera behov som man tidigare inte sett. I Sverige introducerades metoden för demensboenden av psykologen Anna-Greta Ledin. Hon lärde sig metoden i Holland där den användes i arbetet med barn med koncentrationssvårigheter.

Vidareutbildning

Hon upptäckte då att den även kunde användas inom demensvården och började utveckla den för Örnsköldsviks kommun. Det resulterade i en vidareutbildning för främst undersköterskor men även för annan vårdpersonal. Nu har den tillämpats i kommunen i närmare 20 år.

– Det finns certifierade boenden där minst 75% av personalen har gått utbildningen. Det är ett ganska omfattande och väldigt billigt utbild-

ningssystem som har lett till mycket bättre kontinuitet i personalen, mindre sjukfrånvaro och väldigt nöjda anhöriga därför att man skapar lugn och stärker personalens självförtroende.

Jag tycker att det är ett gott exempel på att samarbete i team är väldigt viktigt för att skapa kvalitet, säger Anita, som hoppas få med Stockholms Stad i ett framtida pilotprojekt.

Filmproducent

Under sitt yrkesverksamma liv har Anita Oxburgh arbetat som filmproducent och jobbat med många namnkunniga filmmakare, som Gunila Ambjörnsson, Suzanne Osten och Daniel Alfredson. Det har blivit allt från dokumentärer till långfilmer, en av de mest kända är ”Varg” med Peter Stormare i huvudrollen och med manus av Kerstin Ekman.

– När jag var ung och slutade skolan flyttade jag ganska snabbt till England där jag träffade min man Peter. Under flera år bodde vi växelvis i Sverige och Storbritannien. När vi fick vår son Leif var vi bosatta i Sverige de första fem åren men flyttade då till Skottland. Jag jobbade som översättare, det hade jag gjort i Sverige, och hade också läst filmhistoria på universitetet, berättar Anita.

Drev Art Center

I flera år drev hon ett Art Center och ansvarade bland annat för en biograf. En av ägarna var filmproducent och frågade om hon inte ville jobba i hans bolag.

– Jag började som researcher där och blev snabbt producent. Vi gjorde många tv-program, och efter ett par år startade jag mitt eget produktionsbolag. När vi kom hem till Sverige igen 1990 startade jag Migma Film, som fortfarande finns kvar.

Knöt ihop allt

Den senaste produktionen var den i våras SVT-visade ”Stockholm, my love” av Mark Cousins.

– Den knöt ihop allting. Jag upptäckte Mark när han var ung och nu är han en världskändis, konstaterar Anita stolt. Ser du själv mycket film?

– Ja, det gör jag, särskilt nu i pandemitider. Jag bingetittar på tv-serier men jag håller inte koll på samma sätt som när jag var professionellt aktiv. Vad har du för favoritgenre?

– Jag tycker om bra historier som har något att säga. Ett exempel är Susan Taslimis ”Hus i helvete” som vi gjorde 2002. Samma år mördades Fadime och temat för den här filmen var hur familjer som kommer till Sverige ofta får problem. Pappan blir kanske extra övervakande för att han känner att han

har förlorat så mycket makt i och med flytten. Kvinnorna är bättre på att anpassa sig. Filmen handlade om det fast på ett lite underhållande sätt.

Böcker är en annan stor passion för Anita. Hon läser litteratur i alla tänkbara genrer, från poesi till tung facklitteratur, och är engagerad i en bokklubb. – Mina böcker har varit rent ut sagt livräddande under pandemin.

Ordförande i anhörigförening Sonen Leif är idag stamcellsforskare i New York. Sonsonen Alexander är 20 år och bor hos sin mamma i Boston. I vanliga fall brukar Anita resa dit och hälsa på flera gånger om året, men nu har de inte setts på länge annat än digitalt.

Anita är ordförande i den livaktiga Anhörigföreningen på Södermalm i Stockholm. Det var hennes egna erfarenheter som anhörig under hennes mans och mammas sjukdom som gjorde att hon insåg hur viktigt det är att uppmärksamma anhörigas villkor.

Gifta i 50 år

Hennes make gick bort i cancer för åtta år sedan efter 50 års äktenskap. – Min mamma hade blivit väldigt orolig och lite skör och bodde därför hos min man och mig. Efter något år fick han sin cancerdiagnos. De åren då både min man och min mamma var sjuka gjorde att jag började engagera mig i anhörigfrågor. Under den allra svåraste tiden visste jag inte vart jag skulle vända mig för att be om hjälp. Jag har tänkt mycket på varför ingen på vårdcentralen sa till mig att ta kontakt med det stöd som fanns. Då kände jag att det finns stora svarta hål i livet som vi lever. Det var jobbigt men jag förstod också att jag delar det med massor av andra människor, säger hon.

Lunchade med Hallengren

Inför Almedalsveckan 2019 gjordes ett reportage i Dagens Nyheter där Anita samtalade med socialminister Lena Hallengren om utmaningarna inom äldrevården. Bland annat lyfte hon bristen på anhörigperspektiv, äldres ensamhet och de långa köerna till äldreboenden.

– Alla pratar om valfrihet, men ofta saknas det ju resurser för att man ska kunna välja, påpekar Anita när den sistnämnda frågan kommer upp.

TEXT: MICHAEL NYSTÅS

FOTO: LINNEA BENGTSSON

Sommarrabatt på boken Anhörig””Uppdrag

Den vackert formgivna boken ”Uppdrag Anhörig” utkom 2019 som ett resultat av ett projekt som Anhörigas Riksförbund drev med stöd av Jämställdhetsmyndigheten, med Linnea Isberg som projektledare. I boken sammanställs berättelser från anhöriga kvinnor. Syftet är att bidra till förståelse för anhörigas situation, och hur brist på jämställdhet påverkar den.

”Uppdrag Anhörig” är formgiven av kommunikationsbyrån Treativ och illustrerad av Christina Heitmann. Till vår oerhörda stolthet och glädje gick boken till final i Publishingpriset 2020, där en jury bedömer bland annat text, bild och layout. Så här formulerade sig juryn om ”Uppdrag Anhörig”: ”Med stor känsla för hur rätt typografi kan förvalta ett innehåll, få det att växa och blomma ut i både ljus och mörker.”

För att fira nomineringen erbjuder vi nu boken till kampanjpriset 50 kronor. Frakten är gratis. Passa på att köpa ditt exemplar idag eller att ge bort i present!

Beställ på

https://anhorigasriksforbund.se/bestallning

Göran Johnsson är en välkänd profil efter sina år som stridbar ordförande i fackförbundet Metall. Nu är han nationell äldresamordnare och regeringens särskilde utredare. Vi Anhöriga fick möjlighet att ställa några frågor.

Utredningen ”Nationell samordnare för kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre” har siktat in sig på fyra stora fokusområden för en hållbar kompetensförsörjning: utbildningsnivån behöver höjas i verksamheterna, ledarskapet stärkas, arbetsmiljön förbättras och trygga anställningsvillkor skapas. Dessutom måste ny teknik tas till vara i högre utsträckning. – Coronapandemin har visat på betydelsen av ett nära och tydligt ledarskap. Att utveckla ledarskapet är en väsentlig del i att höja statusen på arbetet inom vården och omsorgen om äldre. Det betyder satsning på ledarskapsutbildningar, möjlighet till kompetensutveckling för cheferna samt att chefen har ett rimligt antal medarbetare att ta ansvar för. Verksamheterna ska bedrivas med kunskapsbaserade metoder, säger Göran Johnsson.

Bredare rekrytering nödvändig Han menar också att bredare rekrytering, exempelvis med fler män i verksamheterna, behövs för att långsiktigt klara kompetensförsörjningen. Arbetsmiljön behöver förbättras och trygga anställningsvillkor skapas.

– Anställningsvillkor och arbetsmiljö är avgörande för att människor ska vilja arbeta inom vården och omsorgen om äldre. Konkret betyder det att tillsvidareanställning och heltid ska vara norm, det som alla erbjuds. Arbetsmiljön ska vara sådan att de anställda inte drabbas av arbetsolyckor eller sjukdomar. En god arbetsmiljö innebär scheman som ger kontinuitet för både den äldre och personalen. Det ska vara möjligt att kombinera arbete och fritid, tid ska finnas för återhämtning, säger Göran Johnsson.

Regeringens särskilde utredare betonar även att ny teknik måste tas tillvara i högre grad, därför att den digitala tekniken kan bidra till att öka tryggheten och självständigheten för den äldre, samtidigt som arbetet blir effektivare och resurserna används bättre. Om personalens arbetsmiljö förbättras kan mer tid ges till mänskliga möten.

– Utveckling av nya arbetssätt är en faktor för att göra arbeten inom branschen mer attraktiva. För att ta till vara de möjligheter som den nya tekniken ger, fordras utbildning och att medarbetarna är delaktiga i hela processen.

I uppdraget ingår även att hitta goda exempel inom arbetsmiljö och välfärdsteknik. Hur gör ni rent konkret för att hitta dessa goda exempel?

– Det finns en rad exempel på hur kommuner ambitiöst arbetar med kompetensförsörjningen. De regionala samverkans- och stödstrukturerna och dess kontaktpersoner i länen har uppmanat kommunerna att sända in lärande exempel till utredningen. I anslutning till de dialogseminarier som utredningen genomförde har exempel på lärande exempel också förmedlats. I arbetet med överenskommelsen mellan regeringen och SKR om digitalisering i äldreomsorgen har ett antal modellkommuner utsetts. Utredningen har fått tillgång till dessa genom SKR.

Kan du ge något exempel på ett gott exempel?

– Fyrbodal har arbetat ambitiöst med att utveckla kompetens och titulatur hos baspersonal inom socialtjänstens vård och omsorg.

I

sen dess?

– Det finns väldigt många bra exempel på kommuner som arbetar systematiskt med kompetensförsörjningsfrågor på olika sätt. Jag har både blivit imponerad över hur kommunerna arbetar, men också nedslagen, av kommuner som inte alls har prioriterat denna fråga och där kvaliteten är alldeles för låg. Att det var så olika i kommunerna har gjort mig förvånad, avslutar Göran Johnsson.

TEXT: MICHAEL NYSTÅS FOTO: PRIVAT

en intervju i Aftonbladet den 9 februari 2020 sa du att du är bekymrad över bristen på exempel. Har din uppfattning förändrats

VILKA BLIR ÅRETS ANHÖRIGKOMMUN?

Ett nytt pris till den kommun som gör mest för anhöriga instiftas nu av Anhörigas Riksförbund. Alla medlemmar och lokalföreningar kan nominera sina kandidater senast den 20 september 2021.

Syftet med det nyinstiftade priset Årets anhörigkommun är att uppmärksamma en kommun som gjort väsentliga insatser för anhöriga. Detta ska i sin tur leda till att kommunerna sporras att förbättra sina insatser och ge förutsättningar att sprida goda exempel.

– Det är viktigt och roligt att få lyfta fram en kommun som gjort väsentliga insatser för att förbättra anhörigas situation. Det behövs goda exempel och de förtjänar verkligen en utmärkelse!

Vi hoppas på många förslag, säger förbundsordförande Ann-Marie Högberg.

För att kunna utses till Årets anhörigkommun ska kommunen ha en verksamhet, eller gjort en speciell insats, som på ett tydligt sätt gynnar anhöriga. Det ska även finnas en tydlig funktion eller tjänst för stöd till anhöriga. Det kan till exempel vara en anhörigkonsulent eller motsvarande. Resurserna till anhörigstödet får inte heller ha minskats under de senaste två åren. Stödet ska omfatta anhöriga till såväl äldre som yngre närstående.

Kandidater till utmärkelsen kan nomineras av förbundsstyrelse, lokalföreningar och enskilda medlemmar. Även kommunerna själva har rätt att nominera.

Vinnaren utses av en jury på fem personer, bestående av ledamöter från förbundsstyrelsen, lokalföreningarna och förbundets organisationsombudsman.

Nomineringar med tydlig motivering e-postas till info@anhorigasriksforbund.se. Det går också bra att skicka med vanlig post till kansliet: Anhörigas Riksförbund Härdgatan 23 432 32 Varberg

Sista dag att inkomma med nomineringar är den 20 september 2021. Priset utdelas vid Anhörigriksdagen som äger rum digitalt den 9–10 november.

TEXT: MICHAEL NYSTÅS

Anhörigriksdagen digital även i år

Boka in den 9-10 november i kalendern redan nu. Då äger årets upplaga av Anhörigriksdagen, med ”Anhörig i tiden” som tema, rum. Tyvärr får vi - även i år - ta det säkra före det osäkra och arrangera ett enbart digitalt format precis som 2020.

Anhörigriksdagen är och har alltid varit ett av förbundets viktigaste åtaganden. Det är det enda tillfället under året som alla vi som engagerar oss i anhörigfrågan får tillfälle att träffas; anhörigkonsulenter, politiker, besluts-

fattare och, inte minst, anhöriga. Förra året fick vi ställa om istället för att ställa in, och träffas digitalt.

I år har vi valt att hålla kvar den här digitala versionen eftersom vi i dagsläget inte kan säga exakt vad som kommer att hända med smittskydd och reserestriktioner i höst.

Ett klart plus förra året var att vi kunde nå fler av de medlemmar som oftast inte kan närvara vid de fysiska föreläsningsdagarna för att de i sin anhörigroll behöver vara nära sin närstå-

ende. Vi hoppas på samma fantastiska resultat på Anhörigriksdagen 2021 den 9–10 november.

Som vanligt kommer alla föreläsningar att ligga kvar online fram till årsskiftet så att alla biljettinnehavare har gott om tid på sig att ta till sig materialet och diskutera med sina kollegor eller inom våra medlemsorganisationer.

Läs mer på anhorigriksdagen.se. Välkommen på Anhörigriksdagen 2021!

nhörig i tiden Anhörigriksdagen 2021

KALLE VANNMOUN

Född: 1987 i Halmstad.

Bor: Villa i Vindeln, Västerbotten.

Familj: Hustrun Jenny, 4-årig dotter, 7-årig son och ett tredje barn på väg.

Gör: Reporter och producent på P4 Västerbotten.

Karriär i korthet: Journalistlinjen på Strömbäcks folkhögskola 2013–2015, Lokaltidningen i Lycksele, Sveriges Radio P4 Västerbotten sedan 2016.

Fritid: Snowboard och längdskidor. Vindsurfing, ”men förutsättningarna är inte de bästa här”, ler Kalle.

Läser: ”Inte så mycket som jag skulle vilja. Det är mitt dåliga samvete.”

Lyssnar på: Poddar och radio. Blandad musiksmak; hiphop, ska, storband, mycket som barnen gillar, Hasse Andersson dyker ofta upp i spellistan.

Favoritplats för inspiration: Överallt där det finns en horisont, antingen vid havet eller uppe i fjällen.

Drivkraft: Nyfikenhet. Framtidsdröm: Att ha det här jobbet fast vara bosatt i fjällen!

Kalle Vannmouns pappa har ingen fast adress. De senaste två åren har han bott på gatan. I perioder är han tvångsomhändertagen. Med jämna mellanrum blir han manisk och hamnar snabbt i trubbel. Vid ett par tillfällen har han blivit misshandlad. – Han slutar betala räkningar, blir av med bostaden, kanske till och med begår brott. Han springer omkring på stan så att andra människor tycker att det är obehagligt och ringer polisen. Efter ett tag får han tvångsvård men släpps ganska snart ut igen och samma sak upprepas. Det har varit genomgående de senaste tio åren. Pappa förlorar sin lägenhet ungefär vartannat år, berättar Kalle.

Vill tjäna högre syfte Han är journalist på Sveriges Radio P4 Västerbotten sedan 2016. Ibland har han gjort inhopp i P1 där han bland annat sänt dokumentärserien ”Kluvet land” om klyftorna mellan stad och landsbygd. I botten finns en journalistisk drivkraft om att få tjäna ett högre syfte och få göra saker som kanske kan spela en roll eller bidra till en förändring, uppmärksamma problem och brister i samhället.

– Jag tycker det är kul att lyssna på och berätta historier. Jag drivs av att

få samla in de här historierna och förmedla dem till en större publik.

Kalle är född och uppvuxen i Halmstad, men flyttade därifrån när han gått ut gymnasiet 2006. Under ett par år kuskade han runt och försörjde sig bland annat som diversearbetare inom bygg och restaurang i Norge. 2013 började han på journalistlinjen på Strömbäcks folkhögskola i Umeå. Nu bor han med hustrun Jenny och två barn i det lilla samhället Vindeln, beläget mellan Lycksele och Umeå. I sommar väntar familjen tillökning.

Var pappas fasta punkt

Hans pappa har varit sjuk så länge Kalle kan minnas. Problemen började redan när Kalle föddes. Efter föräldrarnas skilsmässa träffades de varannan helg under hela hans uppväxt. Som enda barnet blev han pappas fasta punkt i livet.

– Vi spelade framför allt väldigt mycket fotboll och kunde stå flera timmar i ösregn och sparka boll. Ibland spelade vi tennis, gick på bio, käkade på McDonalds och sånt. I efterhand har jag förstått att jag var hans ankare i tillvaron och att han därför tog vara på varenda minut han fick med mig. I tonåren började Kalle förstå att hans pappa inte var som alla andra. Han

var annorlunda och betedde sig ibland konstigt.

– Han var närvarande med mig, men hade inget sammanhang förutom mig; inga vänner, inget jobb, inga intressen. Det var som att hans jobb var att vara med mig varannan helg. Då tyckte jag att det var lite konstigt och udda.

Såg sonen inuti tv:n Kalle berättar om ett särskilt tillfälle då han var hemma hos en kompis och pappa ringde upp och undrade vad Kalle hade i hans tv-apparat att göra: – Han brukade inte skämta, men jag blev så paff att jag trodde att det var ett dåligt skämt i alla fall. När jag till sist förstod att det inte var något skämt kändes det lite obehagligt och pinsamt. Jag kommer ihåg att jag satt där med luren hårt tryckt mot örat för att ingen där skulle höra vad som pågick. Jag försökte spela och tona ner det. Någonstans då fattade jag att pappa var sjuk och att det kunde uttrycka sig så här. Det var en episod som verkligen stack ut.

I familjen var pappas schizofreni något man inte pratade om även om alla kände till att han var sjuk. Det var lite skambelagt och tabu. En familjehemlighet.

– Jag ska inte säga att jag har skämts för pappa under min uppväxt, det är bara det att jag inte har berättat för folk om min pappa annat än för mina närmaste kompisar. Annars har jag nog hållit det för mig själv. Men det är klart att det har påverkat mig att göra den här radioserien nu.

Personligt anslag

I vintras sändes Kalle Vannmouns serie minidokumentärer i P4 om psykiatrireformen 1995 med både drabbade och anhöriga som medverkande, ”Alla ville väl”. Upprinnelsen till radioserien var just de egna erfarenheterna, ett grepp som gav de tre programmen ett mycket personligt anslag.

– Jag hade sett hur pappas liv och vardag såg ut. Under hela min uppväxt såg jag de olika faser pappa var i. När han inte är omhändertagen kan jag få samtal från en kompis som säger att nu mår din pappa inte så bra, och man ringer psykiatrin, man ringer socialen men ingenting händer. De jag pratar med är jättesnälla och förstående, men gör inget medan pappas liv rasar mer och mer. Det var det jag hade som ingångsvärde. Jag tänkte att det här måste vara en konsekvens av psykiatrireformen.

I programserien återges flera starka och tankeväckande berättelser. Bland annat får lyssnarna möta Johanna som har en sjuk syster, och föräldrarna till Jocke som beskriver sin maktlöshet. Hur tänker Kalle Vannmoun själv kring villkoren för anhöriga? – De psykiska sjukdomarna är svåra, och jag tycker det är fel hur anhöriga behandlas eller inte tas med i processen mycket tidigare, redan från dag ett. Initialt brukar det vara problem med sekretess till exempel. I vissa fall gör den att man som anhörig inte släpps in alls. Det är bisarrt att lagstiftaren inte har räknat med den viktiga part som de anhöriga är.

Lättnad över tvångsvård

I serien framgår också att anhöriga ibland kan uppleva en lättnad när den närstående tvångsomhändertas på olika sätt. En lättnad som kan kännas dubbel:

– Jag känner igen mig själv mycket i det och håller med helt. Bara en så enkel sak som att ha någonstans att ringa, men också veta att min pappa får mat, bor i en säng och inte riskerar att misshandlas på stan eller förnedras. Den känslan är väldigt skön. Samtidigt vill jag ju inte att han ska vara inlåst någonstans. Så man brottas hela tiden med sina instinkter och känner desperation över att man inte har fått tag i pappa och inte vet var han är.

Beskriver frustration

Kalle beskriver också den frustration som många känner:

– De senaste tio åren har han blivit sjukare och sjukare i takt med att samhället fått allt svårare att hjälpa honom. Jag har pratat med psykiatrin och socialtjänsten utan att någonting hänt. Det gör mig förundrad. Varför kan pappa inte få den hjälp han behöver?

När Kalle flyttade från Halmstad blev kontakten med pappan mer sporadisk och det kunde gå lång tid mellan telefonsamtalen, ibland uppemot ett år. Pappas obefintliga sociala nätverk gjorde att han blev en väldigt ensam människa.

– När vi väl pratade märkte jag att han lät annorlunda. Han berättade om saker han gjorde och jag gladde mig först över att han verkade ha tagit sig i kragen fast jag inte var där. Men jag förstod ganska snabbt att det berodde på att han slutat ta sina mediciner och blivit manisk.

Idag har de lite tätare kontakt. Kalle försöker ställa upp och hjälpa sin pap-

pa på alla sätt han kan. Nu i vuxen ålder har han mer kunskap och en större förståelse både för hur pappas sjukdom och samhällssystemet fungerar. Det geografiska avståndet mellan dem - de bor över 100 mil från varandragör att pappans sjukdom inte påverkar familjelivet alltför mycket, även om telefonsamtalen ibland kan bli påfrestande många:

– Om jag uppmanar honom att ringa så kan han börja ringa tio gånger om dagen. Till slut får man säga till och då kan det plötsligt bli en konflikt. Jag vet att många känner igen sig i det här. Jag ska inte säga att det är ett jättestort problem egentligen, men det är klart att även familjen till slut tröttnar och säger åt mig att jag får svara eller ber mig att se till att han slutar ringa.

Utöver de personliga vittnesbörden får radiolyssnarna även en gedigen historik över psykiatrireformen, med klipp från äldre nyhetsinslag. Det framgår att reformen inte var helt lyckad. – Den insikten kom egentligen till mig efteråt. Reformen har inte uppnått sina mål om att den här gruppen svårt psykiskt sjuka ska inkluderas och få ett bra liv. Det blir rätt tydligt om man tittar på min pappa eller på dem som jag pratar med i serien.

Svårt med samverkan Mycket kokar ner kring svårigheten för de olika huvudmännen - kommuner och regioner - att samverka, konstaterar Kalle Vannmoun: – Så varför ska vi hålla på med samverkan om vi ändå inte kan få det att fungera? Varför finns det inte bara en huvudman? Det enda svaret jag som journalist får när jag frågar varför det inte funkar är att psykiatrireformen är utformad på det sättet och att det är det lagstiftaren har gett vården att arbeta med.

Våldsdåd framtvingade åtgärder 2003 hade bristerna i reformen blivit alltför uppenbara. En rad uppmärksammade våldsdåd begångna av psykiskt sjuka skapade oro och rädsla i samhället och regeringen tvingades agera. En nationell psykiatrisamordnare tillsattes för att se över den psykiatriska vården och sociala omsorgen och föreslå lagändringar och förbättringar. Stort fokus hamnade just på samverkansformerna.

– Ända sen dess har Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, pratat om samverkan. De har haft seminarier och kickoffer där man tagit upp problemen med samverkan och att man nu måste

få till det bättre. Och så har man fått nya verktyg för det genom åren, allt från individuella vårdplaner till en personlig kontaktperson till olika samverkansfunktioner både på nationell och regional nivå. Det är olika kugghjul som bara existerar. Men problemet kvarstår ju lik förbannat hur man än vrider och vänder på det. Så det som jag någonstans landat i är att samverkan kanske kan fungera, men då måste man börja om.

Lett till för tidig död

I Kalle Vannmouns serie framkommer att psykiatrireformen indirekt kan ha lett till en för tidig död för många psykiskt sjuka. Schizofreniförbundets förste vice ordförande Lennart Lundin hävdar i ett av programmen att det kan handla om så många som 10 000 personer. Lundin hör till dem som menar att samverkan är ett systemfel. – Ja, och även han som skapade psykiatrireformen ser den som ett systemfel. Enligt honom ska samverkan inte behövas alls. Jag fick kontakt med honom efter att serien sänts och ska göra en uppföljning kring det till hösten, berättar Kalle.

Han beskriver två läger i debatten. Det ena menar att samverkan är ett systemfel och vill sluta med det. Det andra, där till exempel SKR ingår, vill ha samverkan och pratar om hur de ska få det att fungera.

Två nya avsnitt i höst Höstens två nya avsnitt kommer att göras i samma anda som de tidigare, men med en mer byråkratisk ansats och avstamp i just samverkan.

– Jag vill knyta ihop säcken i de här två nya programmen, prata med lagstiftarna och höra vad de tänker.

Programseriens namn ”Alla ville väl” var heller ingen slump.

– Tanken var att visa att det inte finns några onda personer i detta. Historiskt sett låste man ju in människor på institutioner - det var steriliseringar, lobotomi och allt möjligt. Det var en tidsanda som också kändes ond och tydde på en totalt felaktig människosyn. När mentalsjukhusen började avvecklas på 60-talet kom också en vilja att göra det bra och ge de här människorna upprättelse och ett liv. Men trots det har man inte lyckats än idag, skulle jag säga, trots alla goda intentioner och goda krafter.

Vad har du fått för reaktioner?

– Väldigt många glada tillrop. Många har skrivit och tackat för bra radioprogram. Det är otroligt mycket värt.

Det är också många som hört av sig och berättat om sina egna erfarenheter, både av egen sjukdom och som anhöriga, säger Kalle. Han har även fått många reaktioner från yrkesverksamma inom psykiatrin och socialtjänsten som tyckt att han beskriver deras situation väldigt väl. En del har sagt att de förstår problematiken, men har samtidigt menat att vissa anhöriga kan göra det sämre.

Anhöriga ett problem

– I efterhand har jag fått bekräftat personligen att man ser anhöriga som personer som vill så väl men att deras välvilja ibland leder till att man gör de sjuka en björntjänst. Det var till exempel en som påpekade att de anhöriga hela tiden ska försöka hjälpa till när de är där så att det inte finns utrymme för den sjuke att träna sig på att sköta sin hygien eller sin lägenhet. Det kan nog finnas någon sanning i det men jag tror inte att det alltid är så. Det är bara att gå till mig själv och min pappa eller till exempel Johanna som jag intervjuade. Där är det precis tvärtom skulle jag säga.

Vilka är dina egna personliga insikter efter att ha gjort serien?

– Det är ju det här klassiska svaret att man inte är ensam. Man är verkligen inte det. Det finns så många i Sverige som har samma erfarenheter. Jag trodde först att det skulle vara svårt att få tag i folk att intervjua, men det visade sig att den ena historien efter den andra fanns bara ett telefonsamtal bort.

TEXT: MICHAEL NYSTÅS FOTO: JENNY GLAS OCH MARKUS ÅKEBO/SVERIGES RADIO

En mental krockkudde för psykisk hälsa

Som anhörig är man i riskzonen för att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa på grund av stress. Det är konstaterat i olika nationella och internationella studier. Den främsta orsaken till detta är att man befinner sig i en mycket svår situation under en lång tid utan möjlighet till återhämtning.

Att få kunskap om att det går att hantera och förebygga sin egen stress och hur man kan gå tillväga kan i många fall vara till stor hjälp. Vi vet att varningstecken på stressrelaterad utmattning är kroppsliga, kognitiva och emotionella. Ständig trötthet med en känsla av att aldrig vara utvilad eller olika sömnrubbningar. Värk och nedsatt immunförsvar. Koncentrationssvårigheter och minnesluckor. Men även nedstämdhet med en känsla av

vanmakt, eller kortare stubin. Stressforskare förundras ofta över hur mycket människor egentligen tål och hur fantastisk kroppen är på att klara stora påfrestningar. Men alla har sin gräns och om man ignorerar de psykiska och kroppsliga signaler som talar om att situationen är kritisk, då är risken överhängande för en överbelastning av systemet.

De flesta av oss känner till de olika friskfaktorerna för kroppslig hälsa - fysisk aktivitet, någorlunda välbalanserad kost, tillräckligt med sömn och social gemenskap. Samma friskfaktorer gäller även för den psykiska hälsan och rutiner kring sömn, mat, utevistelse och social samvaro är det som bygger en mental krockkudde mot stress. Samtidigt kan det vara en utmaning att försöka få till dessa rutiner när man är trött, utmattad och inte haft möjlighet till återhämtning. Ofta räcker det långt att ta ett litet steg i taget och sätta upp små delmål. Det positiva är att de olika friskfaktorerna påverkar varandra och synergieffekter skapas. Om jag endast mäktar med att ta tag i rutinerna för en daglig promenad runt kvarteret så kommer det även att gynna min nattsömn och aptit på köpet.

BEATA TERZIS

Utöver en utmanande vardag kan anhöriga även känna stress och oro inför att ”inte hitta i de olika systemen” inom vård och omsorg, att det inte fungerar som man tänkt eller som det är beslutat om. Det här är lite av ett moment 22; man blir ännu mer stressad och har svårt att ta in information och svårt att hantera sina orostankar. Även här är det viktigt att försöka använda sig av de basala stressreducerande verktygen (rutiner kring sömn, mat och fysisk aktivitet). Men också att ta hjälp av en anhörigkonsulent.

Vad händer i lokalföreningarna?

Vi Anhöriga vill gärna veta vad som händer ute i lokalföreningarna. Skriv några rader, gärna följt av ett eller flera foton, om vad ni har gjort eller har på gång. Glöm inte kontaktuppgifter så att vi kan höra av oss om vi behöver kompletterande uppgifter. Mejla redaktören på michael.nystas@anhorigasriksforbund.se.

Psykolog med specialinriktning på demens och kognition

SOMMARLÄSNING

Stark roman om att slå i sin egen botten

sedd, eftersom han hatar när andra människor tittar på honom.

Thor Rutgersson: Inställt pga Panik (Recito Förlag, 2014)

Mikael Sand, 30 år och framgångsrik copywriter på flashig reklambyrå, kraschar rakt ner i en bråddjup depression. I korta dagboksutdrag i realtid beskriver han hur han, hemsökt av demoner och tvångstankar, blir folkskygg och driver omkring i Göteborg i vargtimmen. Han ställer sig invid en anslagstavla i Nordstan, han går till Kortedala Torg mitt i natten, han ställer sig på Göta Älvbron och funderar över bästa platsen att hoppa från. I en scen springer han barfota rakt ut på Skanstorget och bara står där, orörlig, i mjukisbyxor och t-shirt, tills bilarna börjar tuta.

”Det kändes aldrig riktigt som att jag var med. I huvudet alltså. Som att det var nåt slags filter mellan mig och verkligheten. Det är svårt att förklara.

- Ur ”Inställt pga Panik”

När ”människofobin”, som han kallar den, utan förvarning ger vika, blir han manisk och tar tåget till Stockholm där han i tre dygn utforskar varje millimeter av den förr så förhatliga centralstationen. Han upptäcker att han njuter av att alla knuffar sig förbi utan att se honom. För då kan han betrakta utan att bli

Men för det mesta sitter Mikael hemma i sin lägenhet och hetsäter sig till fetma på onlinepizza, läsk och glass. Depressionen gör honom apatisk och handlingsförlamad, det vet alla som någon gång varit deprimerade. Han låter sin kropp förfalla, han missköter sin hygien, struntar i att duscha och borsta tänderna, han äter pizza till frukost, till lunch och till middag. Håret är okammat och flottigt. Ingenting betyder något, allting är meningslöst. Thor Rutgersson skildrar detta på ett mycket bra och trovärdigt vis. ”Det kändes aldrig riktigt som att jag var med. I huvudet alltså. Som att det var nåt slags filter mellan mig och verkligheten. Det är svårt att förklara”, skriver han i en dagboksanteckning.

Mikael begraver sig i ensamhet. Den tidigare flickvännen Emelie och bäste vännen Tommy från reklambyrån är de enda vid sidan av terapeuterna som orkar stå kvar i hans liv trots att han gör sitt bästa för att stöta dem ifrån sig.

När ångesten blir för svår tvingar sig Mikael trots allt ut genom dörren och iväg till psykologerna Herman, som han hatar, och Agnes, som han förmodligen älskar. När han på hennes uppmaning skriver dikter som utgångspunkt för terapisamtalen, skriver han in Agnes i en av dem:

Jag vet att det inte var såhär jag skulle skriva. Men jag kommer inte på nåt annat. Som jag tycker om. Så mycket som jag tycker om dig.

Stämningen i rummet blir obekväm och öronbedövande tyst, Mikael får ett vredesutbrott och stormar ut, ältande sin egen uselhet. Det är en av bokens starkaste scener.

”Inställt pga Panik” handlar om att slå i sin egen botten och med

sina sista krafter mödosamt resa sig upp på nytt, utmana sig själv och våga möta sina känslor. Ett av bokens centrala budskap är att livet är svårt och det är svårt att älska, både sig själv och livet. Det är en smärtsam insikt och romanen präglas därför av ett vemod, som gör att den berör mig väldigt mycket. Samtidigt, mitt i det svarta och mörka, vill Thor Rutgersson förmedla ett hopp; det blir bättre, det vänder och blir ljusare. Det blir möjligt att andas igen. Det är fint och känsligt formulerat.

Boken rymmer även scener av befriande torr humor. Som i kapitlet där Mikael går tillbaka till en butik där han blivit nollställt bemött i kassan, och förklarar att det är expeditens fantastiska kontakt med kunderna som borgat för de lysande affärerna.

”Inställt pga Panik” är Thor Rutgerssons första roman. Den utkom 2014 och finns tillgänglig som e-bok. Den tryckta upplagan är slut, men en ny planeras till hösten.

MICHAEL NYSTÅS FOTO: MARIA ERLANDSSON

Martina undersöker anhörigas erfarenheter i pandemitider

MARTINA TAKTER

Ålder: 52 Familj: En vuxen dotter.

Gör: Närståendekoordinator i Malmö stad.

Bor: Gammalt torp i barndomens Tingsryd.

Karriär i korthet: Socionom, fil lic i socialt arbete. ”Jag tänker att karriären ska ta fart snart”, ler Martina.

Läser: ”När ingenting särskilt händer” av Billy Ehn och Orvar Löfgren. ”Den handlar om att se väsentligheter även i oväsentligheter.”

Favoritplats för inspiration: Trädgården är väldigt rogivande och inspirerande. Allt från att plocka sniglar till att se saker växa.

Drivkrafter: Socialt patos och den lilla människans möjligheter.

Framtidsdröm: Lever ganska mycket i nuet och ser vägen som mitt mål. Jag är på en bra plats och drömmer mig inte bort någonstans.

Ien uppmärksammad rapport 2019 pekade hon på bristerna i kommunernas anhörigstöd. Nu ska Martina Takter undersöka anhörigas erfarenheter under coronapandemin. ”Det kan handla om allt från matinköp till existentiella funderingar och insikter”, säger hon.

Till vardags är Martina Takter närståendekoordinator på funktionsstödsförvaltningen i Malmö stad. Det ska inte förväxlas med yrket anhörigkonsulent utan är ett uppdrag på strategisk nivå. – Jag tillhör forsknings- och utvecklingsenheten (FoU) och håller samman och utvecklar arbetet kring anhöriga, förklarar hon.

Uppmärksammad kartläggning Martina är ett känt namn sen tidigare för den som följer verksamheten på Anhörigas Riksförbund. Under organisationens fana, i samverkan med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka), gjorde hon en uppmärksammad kartläggning av kommunernas anhö-

rigstöd 2019. Nu axlar hon ett nytt uppdrag i förbundet. – Anhörigas Riksförbund har fått medel för att göra en kvalitativ studie av anhörigas erfarenheter under pandemin. Jag kommer att intervjua anhöriga och representanter från olika organisationer i civilsamhället, till exempel Röda Korset. Det ska bli spännande att se vad vi kan få in där, förklarar Martina Takter.

Vetenskaplig tyngd

För att ge studien vetenskaplig tyngd genomförs den i samarbete med professor Finnur Magnusson och vice prefekt Åsa Alftberg på Institutionen för socialt arbete på Malmö universitet. Projektet är granskat och godkänt av den statliga Etikprövningsmyndigheten för att kunna bedrivas med en forskningsaspekt.

– Det ger större legitimitet i det vi gör och man kommer också att kunna använda resultaten även i andra sammanhang. Det stärker Anhörigas Riks-

förbunds position och gör det vi kommer fram till svårare att avfärda. Vi vill därför gärna ha fler deltagare som kan medverka utifrån ett forskningsperspektiv, säger Martina Takter.

Vill ha fler deltagare

Hon påbörjade sitt arbete i februari. Efter Etikprövningsmyndighetens klartecken i april har det tagit fart på allvar. Ett tiotal intervjuer med anhöriga är genomförda. Några problem med att hitta deltagare har det inte varit. Intresseanmälningarna började droppa in redan innan rekryteringen startade.

– Men vi vill ha fler! Alla intresserade är välkomna att höra av sig, hälsar Martina Takter.

Hur har pandemin påverkat?

Syftet är alltså att samla in berättelser om hur anhöriga har påverkats på olika sätt i sin vardag under coronapandemin. Studien ska försöka ta reda på vilka livsområden som påverkats och på vilket sätt. Hur har man förhållit sig till

det som man ändå har ställts inför på olika sätt, både positivt och negativt? Har vardagslivet förändrats för någon som man lever nära och som därmed även påverkat ens egen vardag?

Från praktiskt till existentiellt

– Det kan handla om social delaktighet, isolering, oro för smitta från personal, tillgång till information om restriktioner, eller om förändringar i stödinsatser från det offentliga och hjälp från civilsamhället med praktiska göromål, som att handla mat och liknande. Men det kan också handla om existentiella och fundamentala perspektiv på hur livet har förändrats. En del kanske har fått lite andra funderingar över vad livet för med sig.

Även positiva aspekter

Martina Takter betonar att perspektivet inte ska vara ensidigt negativt och bara beskriva pandemins yttersta konsekvenser.

– Det är viktigt att försöka hitta en konstruktiv ton i studien, så att den inte bara bekräftar eländet. Men det beror ju i slutändan på vad det är för material som kommer in, säger hon. Vad ser du för utmaningar i projektet?

– Att alla är så trötta på pandemin att de inte orkar prata om den mer. Det kommer ju också väldigt många olika rapporter med utgångspunkt i den. Hur gör man en studie som ändå sticker ut från mängden?

Projektet slutredovisas i rapportform i slutet av 2021. Forskarna på Malmö universitet kommer också att skriva ett par vetenskapliga artiklar utifrån samma material. Dessutom ska relevanta delar av andra aktuella studier lyftas in. – Jag hoppas på mycket material och att många känner att de vill vara med. Jag vill också betona att studien inte ensidigt ska handla om det fruktansvärda med pandemin utan också om hur man har förhållit sig till de utmaningar som pandemin medfört. Man behöver inte ha haft någon fruktansvärd upplevelse för att delta utan det kan vara att man har reflektioner kring att leva som anhörig under pandemin, avslutar Martina Takter.

TEXT: MICHAEL NYSTÅS

FOTO: LINNEA BENGTSSON

VILL DU VETA MER?

Vill du vara med i studien? Välkommen att höra av dig till Martina Takter på e-postadress martina.takter@anhorigasriksforbund.se eller på telefonnummer 010-155 70 66.

Ingenjörsmässig utforskning av ett nervigt anhörigskap

Sofia Dahlén: Patient (Albert Bonniers Förlag, 2021)

Poesi om anhörigskap. Funkar det?

Ja, i det här fallet gör det faktiskt det. Sofia Dahléns debutbok ”Patient” handlar om en byggingenjör som bygger broar som den tvångsintagna lillasystern vill hoppa från. Det är poesi i gränslandet till prosa. Kanske lämpar sig den här berättarformen extra väl för att beskriva psykisk ohälsa, som är det bärande temat i ”Patient”. Jaget gör ingenjörsmässiga noteringar i ekvationsform i ett försök att hantera sin maktlöshet och sin oro för systern. Boken kan också läsas som ett debattinlägg om svensk psykvård. ”En parodi”, som Sofia Dahlén kallar den på flera ställen. Systerns läkemedelsförteckning räknas upp som en katalogaria. På den slutna avdelningen på Huddinge sjukhus, där boken utspelar sig, hittar hon en kvarglömd broschyr om elchocker, med Jack Nicholson från filmen ”Gökboet” på omslaget. Absurt. För den naturvetenskapligt intresserade läsaren spelar, utöver de matematiska beräkningarna, även Schrödingers katt en roll. Systern beskrivs såsom varande i samma paradoxala tillstånd; både levande och död samtidigt. Ett sätt att hantera anhörigskapet är kanske att ingenjörsmässigt utforska det. Sofia Dahlén gör det både nervigt och vackert.

MICHAEL NYSTÅS

SOFIA DAHLÉN

Ålder: 33

Familj: Sambo, hund och häst. Bor: Stockholm Gör: Skriver poesi och jobbar med film.

Du är aktuell med boken ”Patient”. Vad handlar den om? – Patient handlar om en ingenjör vars syster blir tvångsinlagd efter att ha försökt ta livet av sig flera gånger. Den handlar om hur det är att försöka hålla någon vid liv som hela tiden vill dö, och om att bli expert på psykiatrin för att rädda den man älskar. Men den är också en bok om språkets begränsningar och känslan av att vilja uttömma alla medel, att när man är desperat så kan man tänka sig testa både

medicin och magi – vad som helst som kanske eventuellt hjälper. Allt är ju bättre än döden.

Varför har du skrivit den?

– Boken utspelar sig i en väldigt laddad situation, där man kan känna att man har svårt att göra sig förstådd där och då. Att göra skönlitteratur av en sån situation har tagit lång tid, men det känns som att resultatet är mer sant än om jag hade försökt berätta det här på ett annat sätt. En annan fördel med fiktion är att man kan låta huvudpersonen ha massa olika ”förbjudna tankar” och bete sig på sätt som jag själv inte kunnat eller velat, och se vad som händer med berättelsen då.

Vem vill du ska läsa den?

– För ett par år sen gick jag i en studiecirkel för anhöriga, och för mig var det väldigt betydelsefullt eftersom jag fram tills dess kände mig så ensam. Men så helt plötsligt var jag inte det längre! I bästa fall kan boken fungera på liknande sätt, nästan som en samtalspartner. Kanske kan den också vara ett verktyg för vårdpersonal som ska hantera anhörigsituationen från vårdens sida. Men jag tror att man kan läsa den även om man själv inte känner igen sig i ämnet, som en spännande bok bara. Jag tycker också att den blev ganska rolig, trots att ämnet är tungt.

TEXT: MICHAEL NYSTÅS FOTO: ARVIDA BYSTRÖM

Stark musikalisk föreställning om att finna ljuset efter natten

Varbergs-artisten Josefin Wikevand har kämpat i många år med psykisk ohälsa, och är anhörig till en cancersjuk mor. ”Det finns en chans” är hennes föreställning om sina erfarenheter. Vi Anhöriga hade förmånen att få se en nedkortad version av den på webben i mars.

Josefin berättar generellt om människors bemötande i vårt osunda allt-väl-samhälle, där ingen orkar lyssna och där alla ljuger och säger att man mår toppen. Om sina fysiska krämpor berättar man ingående, men om depressionerna håller man tyst. Hon kompar sig själv på gitarr och piano, och når inte riktigt genom skärmen till en början, men det är ju omvittnat svårt när man inte kan se publikens reaktioner utan uppträder inför ett oberört kameraöga. Flera av de egenskrivna sångerna är mycket starka.

Sårbar scen

I en av de mest sårbara scenerna kastas vi tillbaka till den 4 november 1996. Josefin fyller tolv. Dagen efter ska mamma opereras för sin cancer. Josefin är ensam hemma och lyssnar på Helen Sjöholm i ”Kristina från Duvemåla”, hennes största idol och förebild.

Men hon känner ångest över att mamma när som helst kan dö, det är det enda hon kan tänka på. Tvångstankar. Från psykologen får hon välmenande men verkningslösa råd.

Josefin framför en egen, fin version, av Helen Sjöholms paradnummer ”Du måste finnas”, men det är självklart svårt att inte jämföra med originalet även om man förstår varför den är med. Det är dock de egna sångerna som gör störst avtryck.

Får musikalroll

I femte klass får Josefin en musikalroll! Mamma sitter i publiken så ofta hon orkar i cellgiftsbehandlingarna. 15 år gammal tar Josefin sin första sång-

lektion men blir dissad och tillsagd att hon aldrig kommer att bli musikalstjärna. Mamma tillfrisknar. På gymnasiet älskar Josefin svenska och psykologi och studerar, samtidigt som hon känner av en växande psykisk ohälsa med stark ångest.

Drömmen är att komma in på Balettakademien efter studentexamen. Första försöket misslyckas och Josefins självförtroende knäcks. Hon ordineras antidepressiva tabletter. Efter en tid bestämmer hon sig för att söka en sista gång till Balettakademien. Och blir antagen! På scenen brister hon ut i ett glädjetjut.

Ren viljestyrka

Men livet tar nya vändningar. Josefin och sambon separerar. Depressionen tar ny fart. Första året av balettskolan tar hon sig igenom på ren viljestyrka. Men när andra årskursen börjar inser hon att hon måste söka hjälp. Hon är nära att förlora studiemedlen på grund av hög frånvaro. Hon hittar en bra psykolog och bestämmer sig för att satsa stenhårt på att klara utbildningen. Men det är tufft, med arbetsdagar på upp till 16 timmar. I tredje klass på balett-

skolan är hon så pass mentalt stark att hon kan trappa ner på medicinerna.

Nu kommer nästa stora framgång: en huvudroll i musikalen ”Rent”! Josefin Wikevand spelar stripteasedansösen Mimi. I Finland går hon på audition hos Björn & Benny men blir inte antagen. Hon träffar en ny pojkvän och vidgar sina vyer utomlands. Hemma blir hon varse att musikalbranschen är stenhård. Ett nytt försök att få en roll i “Kristina från Duvemåla” misslyckas. Josefin blir djupt nedstämd. Samtidigt börjar modern må sämre. Kärleken till mamman, som hon står mycket nära, kommer till uttryck i en fin sång: “Kom tillbaka för jag lämnar aldrig dig”, sjunger hon.

Förhållandet spricker

Efter fyra år spricker även relationen med den nye pojkvännen. Det blir oktober 2016: Josefin vill inte dö, men hon vill heller inte riktigt leva. Hon brottas med en ständig skräck att någonting hemskt ska hända. En kväll sätter hon sig vid pianot och skriver en sång till sig själv för att få styrka. Det är samma sång som gett föreställningen sitt namn:

”Jag vet att du är trött, att du gjort allt som du kan, det finns inget kvar att strida för, försök att vila litegrann... du, det finns en chans att det du tror ska hända aldrig nånsin sker. Tänk att någonstans finns det en värld för dig du ännu inte ser /.../ Jag vet att du är rädd. Försök att hålla ut”, sjunger hon i en mycket berörande sång med en meningsfull text.

Hjärtklappning, minnesluckor Året är nu 2017: Josefin har hjärtklappning och minnesluckor, hon är oändligt trött men kan ändå inte sova. En natt slår hjärtat så hårt att hon blir livrädd. Panikångesten har kommit över henne. Det visar sig att Josefin har drabbats av utmattningssyndrom. Den här gången blir hon sjukskriven. För första gången känner hon att någon lyssnar på henne. För första gången blir hon uppmanad att vila och bara tänka på sig själv. En tid då en kort promenad kan göra henne fullständigt utmattad börjar. Kroppen är trött, hjärnan är trött, själen är trött. – Hur mycket jag än vill göra nåt för nån annan så går det inte om jag inte först mår bra själv, konstaterar Josefin klokt från scenen.

Nu har hon insett att allt måste få ta sin tid och att det bara är man själv som vet var ens gränser går.

Starkare i själen

Josefin tar ner gitarren och sjunger. Rösten bär bättre nu, som för att understryka att hon även i själen börjar känna sig starkare. Om det är ett medvetet grepp så fungerar det effektivt. Texten till en av de sånger som kommer nu, är en av de starkaste i föreställningen:

”Ingen följer med dig ner när du inte orkar mer och det känns som om hela hjärnan står i brand. Det är nog nu, jag tänker släppa taget.”

”Håll hjärtat öppet och våga älska”

På slutet ger hon oss lite fakta om depressioner och vi får några kloka tankar med oss; om hur viktigt det är att sova bra, äta ordentligt och att röra på sig, vara snäll mot sig själv. Be om hjälp. ”Håll hjärtat öppet och våga älska”, säger hon. ”Vi förenas av vår sårbarhet. Som anhörig och vän kan du våga fråga och visa att du vill lyssna på det långa svaret.”

Josefin Wikevand drömmer om en värld där ingen enda mänska är ensam. Det är fint.

”Ta en dag i taget. Låt oss se om hjärtat vecklas ut. Vi behöver inte veta hur framtiden ser ut”, sjunger hon.

Föreställningen ”Det finns en chans” börjar lite osäkert, men växer efterhand som Josefin blir mer bekväm i den här corona-anpassade formen och tekniken fungerar som den ska. Upplevelsen blir säkert en annan under normala förhållanden med en publik på plats i en lokal med en scen.

Josefin berättar själv för mig att hon kan anpassa föreställningen utifrån vilken publik hon har framför sig. Gott så.

TEXT: MICHAEL NYSTÅS FOTO: JENNIE BJURENHEIM

LÄS MER OCH BOKA >>> wikedhvani@gmail.com www.josefinwikevand.com

NYA KRAFTER I STYRELSEN

På extra kongressen den 17 april valdes fem nya ledamöter in i förbundsstyrelsen. De nya krafterna innebär både en föryngring och en jämnare könsfördelning. Här presenterar vi de nya ledamöterna.

ANDERS NORRMAN

Ålder: 68 år, snart.

Familj: Gift med Annika Sydberger Norrman som är aktiv i Göteborgs lokalförening. Gemensamt har vi fyra flickor.

Bor: Lägenhet i Göteborg, men mest i vår sommarstuga på Tjörn.

Gör: Aktiv pensionär som gillar trädgård, laga god mat och dricka gott vin. Ordförande i Eriksbergs Vinsällskap, valberedare i BRF Kajkanten samt Eriksbergs Samfällighet. Revisor i Jonsereds Hembygdsförening samt Heimdals Bygdegille. Medlem i Kungsbacka Trädgårdsvänner.

Fritid: Vill utveckla saker och är en entreprenör. Har enskild firma, Vinochgoagrejer, där jag importerar bland annat parmesan, olivolja, vinäger och salami från Italien. Medverkar i Reko Ringen Tjörn med hemmagjord saft och marmelader. Säljer plantor och senare tomater, gurka och squash.

Drivkrafter: Vi har en dotter som har stora problem, bland annat med självskadebeteende. Detta har lett till ett stort engagemang och vilja att vara med och påverka i riksorganisationen. Aktuell: Ny ledamot i förbundsstyrelsen

Vill bidra med: Jag hoppas jag kan göra nytta.

ELISABET LJUNGSTRÖM

Ålder: 68

Familj: Make,två vuxna barn och barnbarn.

Bor: Annedal i Göteborg.

Gör: Arbetar deltid på Bräcke Diakoni fram till juli 2021. Sedan pensionär. Ledamot i styrelsen för Anhörig Göteborg.

Fritid: Umgås med barn, barnbarn och vänner, litteratur, bio, konserter, promenera i naturen, simma, jympa och resa.

Drivkrafter: Genom egna och andras erfarenheter upplever jag att det finns så mycket att göra för att anhöriga ska bli uppmärksammade, vara delaktiga, få hållbart kontinuerligt stöd, uppskattning och hopp i sin situation. Respektlöshet, okunskap, nonchalans, oflexibilitet och osynliggörande är faktorer som anhöriga ibland möts av, vilket verkligen triggar min starka vilja till förändring och förbättring.

Aktuell: Ersättare i förbundsstyrelsen Vill bidra med: Erfarenhet, engagemang och nyfikenhet.

SANDRA WESSEL

Ålder: 38 år.

Familj: Tre söner.

Bor: Piteå.

Gör: Jobbcoach.

Fritid: Träning och hälsa.

Drivkrafter: Mina söner är min största drivkraft.

Aktuell: Ny ledamot i förbundsstyrelsen.

Vill bidra med: Bättre stöd till de närmsta anhöriga till barn med funktionsnedsättning.

ULF EKBERG

Ålder: 72

Familj: Ensamstående.

Bor: Hyresrätt i Stockholm.

Gör: Pensionär.

Fritid: När jag har tid över gillar jag att läsa.

Drivkrafter: Jag ogillar när jag märker att folk far illa. Särskilt när jag vet att det kunde vara annorlunda.

Aktuell: Ny ledamot i förbundsstyrelsen.

Vill bidra med: Det man anser att jag kan hjälpa till med.

MARLÉNE LUND

KOPPARKLINT (se även s. 27) Ålder: 47 år.

Familj: Gift med Fredrik och har 3 barn, 4, 23 och 28 år.

Bor: Värmland, Karlstad, Grava. Gör: Riksdagsledamot och Författare Fritid: Trädgård, gården och alla djur som vi har.

Drivkrafter: Maskrosbarn. Mamma och pappa med missbruksproblematik och med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar till följd av missbruket.

Aktuell: Ny vice ordförande i förbundsstyrelsen.

Vill bidra med i förbundet: Jag vill lyfta alla barn som växer upp med vårdnadshavare som inte mäktar med sitt föräldraskap av olika anledningar. Barn ska inte berövas sin barndom för att de inte blir sedda och får rätt stöd.

Maskrosbarnet som ska lyfta anhörigfrågorna

”Hälso- och sjukvården måste bli bättre på att erbjuda anhörigstöd för att anhöriga inte ska bli sjuka själva. Det räcker inte med att sticka en lapp i händerna på folk”, menar riksdagsledamoten Marléne Lund Kopparklint, nyligen invald som vice ordförande i Anhörigas Riksförbund.

Varför engagerar du dig i Anhörigas Riksförbund?

– Jag är själv anhörig och har varit anhörig till båda mina föräldrar som har gått bort. Jag är ett så kallat maskrosbarn och har jobbat med frågorna under många år. Anhörigas Riksförbund jobbar med dessa frågor på djupet och här kan jag vara med och påverka, säger Marléne Lund Kopparklint.

Vilken betydelse har hälso- och sjukvården för de sjukas anhöriga?

– När man är anhörig befinner man sig oftast i en bubbla, och den sista man tänker på är sig själv. Man ska försöka hantera mediciner, boende, assistans, omvårdnad, och samtidigt vara en kontaktperson för alla instanser. Och ibland får man nästan agera som jurist, när man ska hålla reda på alla regler och rättigheter. Vi har 400 000 barn som lever med en eller två föräldrar som lider av sjukdom, psykisk ohälsa eller missbruk. De barnen är också anhöriga.

– Hälso- och sjukvården behöver bli bättre på att erbjuda anhöriga stöd för att anhöriga inte ska bli sjuka själva. Många anhöriga lider av en enorm stress och press, blir sjuka på kuppen och i vissa fall utvecklar missbruk. Det räcker inte med att sticka en lapp med ett telefonnummer i händerna på folk. Istället behöver en läkare eller annan involverad personal ställa frågan till den anhörige: Vill du att anhörigstöd ringer upp dig? Då är folk mer benägna att tacka ja, och kan då få bra stöd.

Vilka frågor vill du vara med och driva?

– Jag vill lyfta barnperspektivet. Organisationen brukar framhålla att det finns 1,3 miljoner vuxna som är anhöriga i Sverige idag. Men till det kan vi även lägga att vi har 400 000 barn som lever med en eller två föräldrar som lider av sjukdom, psykisk ohälsa eller missbruk. De barnen är också anhöriga.

– Anhörigperspektivet behöver bli bredare. Det finns flera tusen barn i dagens Sverige, som är anhöriga till personer med en kriminell livsstil, som åker in och ut på anstalter tillsammans med barnen som tvingas bo i skyddat boende med en av föräldrarna som blivit utsatt för våld i nära relation.

Vilken betydelse har Anhörigas Riksförbund i civilsamhället?

– En oerhört viktig roll, civilsamhället är ögon- och öronöppnare, och språkrör, och visar vägen i frågor som är viktiga för politiken.

– Bland annat ger vi stöd till människor som ringer till vår Anhöriglinje. Behoven har märkts inte minst under pandemin, då många lever betydligt mer isolerat än vanligt. De problem många haft blir större och svårare att lösa ensam när samhället delvis är nedstängt. Det är avgörande att folk får kontakt och stöd för att situationer inte ska bli ohanterliga, säger Marléne Lund Kopparklint.

TEXT: MARIE LUNDAHL/ ALTINGET FOTO: KOPPARCOMMUNICATION AB

Intervjun publiceras med benäget tillstånd från Altinget, som är en politiskt oberoende nyhetsportal som bevakar politiken i Sverige och EU. Läs mer: www.altinget.se

SOMMARLÄSNING

Om att falla genom revorna i välfärdens grovmaskiga nät

I Pernilla Solands självbiografiska roman ”Blunda och räkna till hundra” (Cikoria Förlag) får läsaren följa ett föräldrapars kamp för att rädda sin dotter från en sjukdom som gradvis gör henne allt sämre.

PERNILLA SOLAND

Ålder: 47 år

Familj: Man, son och dotter och ett gäng katter.

Bor: På Gotlands landsbygd. Gör: Arbetar med integration på arbetsmarknaden som socionom och skriver och målar.

Hej, Pernilla! Du är aktuell med boken ”Blunda och räkna till hundra”. Vad handlar den om?

– Boken berör ämnen som tyvärr är högaktuella, inte minst i relation till den ökning av postviral sjukdom vi lär få se i covids kölvatten. Berättelsen tar sin start i den pandemi som nu rasar kring oss. Redan innan vår nya samtid drabbades dottern Linnea av ett virus som inte släppte sitt grepp. Snart fick hon nya märkliga symtom. Ändå slog hennes läkare lugnt fast att barn kunde råka ut för postviral trötthet, något som skulle gå över med tiden. Men Linnea blev bara sämre. Likt en inkräktare trängde sig en okänd sjukdom in i familjens trygga liv på Gotland. Sjukdomen visade sig vara lika svår att göra sig av med som att lära känna –mardrömmen blev verklighet. Man får följa föräldrarnas kamp för att rädda sin dotter. Samtidigt faller de som anhörigvårdare genom revorna i välfärdens redan grovmaskiga nät.

Varför har du skrivit den? – ”Blunda och räkna till hundra” är en verklighetsbaserad roman baserad på mina erfarenheter av att vara mamma till en svårt sjuk dotter. I ett försök att göra något konstruktivt av vanmakten och för att stå ut plitade jag ner korta anteckningar under de första åren under min dotters insjuknande. Noteringarna arbetade jag om till en roman under min utbildning inom litterärt skrivande. Jag läste att det finns drygt 1,3 miljoner anhöriga i Sverige som

”Blunda och räkna till hundra” finns som tryckt bok, e-bok och ljudbok med Lo Kauppi som inläsare. Den är tillgänglig via Storytel, Nextory, Bookmate och Bookbeat. Både den tryckta boken och e-boken finns att beställa hos alla nätbokhandlare.

Ny bok vill minska fördomar kring schizofreni

Sten Friberg, Åsa Konradsson

Geuken och Ylva Wächter: Schizofreni - Livet med en psykossjukdom (Gothia Kompetens, 2021)

hjälper eller vårdar en närstående, ändå lyser dessa skildringar med sin frånvaro i skönlitteraturen. Ungefär 100 000 personer tvingas gå ner i arbetstid eller sluta arbeta, och mer än hälften av all vård och omsorg i hemmet utförs av anhöriga så utan dem skulle vård och omsorg kollapsa. Jag ville dels belysa sjukdomen ME, också hur det är att vara med om att någon man älskar blir allvarligt sjuk.

Vem vill du ska läsa den? – Den som själv är anhörig kan säkert känna igen sig i mycket, också den som själv är sjuk i ME eller liknande sjukdomar, som till exempel postcovid. Jag hoppas att den också når ut till vårdpersonal och politiker – och förstås till alla som tycker om att läsa böcker som berör och som vill få en läs- eller uppläsnings-upplevelse.

FOTO: PRIVAT

Ingen väljer sin sjukdom och ingen är sin sjukdom. Att få diagnosen schizofreni väcker många tankar och känslor. Vad händer efter att någon fått denna diagnos? Hur ska det gå att skapa sig ett liv? Vad kan anhöriga och närstående göra? Boken ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” är tänkt att vara ett stöd i processen att få tillvaron att fungera när livet totalt förändras.

Boken är fylld med fakta om sjukdomen, till exempel orsaker, medicinering, behandling, hur vården ser ut, sysselsättning och arbete, forskning om sjukdomen, varvat med historier ur verkliga livet – hur det är att leva med eller nära någon med schizofreni.

Författarna är psykiatriker och forskare och vill komma tillrätta med fördomarna, okunskapen och stigmatiseringen för att bidra till att göra schizofreni till en sjukdom bland andra sjukdomar. Ingen lätt sjukdom att leva med men rätt hanterad ingen omöjlig sjukdom att leva med. Och en sjukdom man aldrig ska behöva skämmas för.

Du ringer in — vi kommer ut

Några kommer in, andra föredrar våra snabba hemleveranser, en och annan har testat vår drive-in – oavsett hur just du vill handla av oss gör vi alltid vårt bästa för att hitta en lösning.

Vill du träffa din farmaceut utan att gå in på ditt lokala Kronans Apotek? Ring 0770 - 22 20 30, lägg din beställning och bestäm tid, så kommer vi ut med dina varor och recept. Du betalar på plats med Swish eller kontant. Välkommen!

Fyll i lösningen och posta till: Märk kuvertet "Korsord" Anhörigas Riksförbund Du kan också mejla lösningen till: Härdgatan 23 info@anhorigasriksforbund.se 432 32 Varberg

Vi vill vi ha ditt svar senast 31 augusti. Tre personer vinner tre trisslotter var.

Namn: Adress: Mening 1 Mening 2

Vinnarna i korsordstävling nr 1, 2021

Följande vinnare får tre trisslotter med posten. Grattis!

Anna-Lena Jansson, Norrtälje Yvonne Lundin, Göteborg Erik Jansson, Växjö

Anhörigas Riksförbund c/o Åsa Jansson

Gårdeby, Björnebo 614 95 Söderköping