Issuu on Google+

Alfvéniana 1-2/07 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Baltiska kantaten Linné-året 2007 Opublicerad Alfvénmusik Alfvénpristagare m.m.


Alfvéniana 1-2/06 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Ansvarig utgivare: Miklós Maros Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post jan.olof.ruden@comhem.se Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96 e-post jan.heimer@telia.com PlusGiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av E-Print, Stockholm

Innehåll Med anledning av Linnéjubileet 2007. Av Jan Olof Rudén 3 Alfvénmedaljongen äntligen på plats på Stockholms stadshus 4 Baltiska kantaten i Malmö 1914. Del 1. Av Bodil Asketorp 5, 15 Hugo Alfvén och Albert Lövgren. Av Jan Olof Rudén 10 Opublicerad musik av Hugo Alfvén 10 Romance för flöjt och piano (1885) 11 Bo Larsson, inredare av Alfvénrummet intervjuad av Jan Olof Rudén 18 Midsommarvaka i topp i Sveriges Radio. Av Jörgen Grundström 20 Karin Rehnqvist Alfvénpristagare 2007. Av Bengt Emil Johnson 22 Recension av Ingemar Månsson: Kung Liljekonvalje. Essäer om körmusik. Av Bengt-Olof Engström 23 A letter from the United States 23 Recension av CDn Swedish Grace Av Jan Olof Rudén. – Recension av Symfoni nr 5 på Naxos. Av Olof Andersson 24 Detta nummer innehåller notutgåvor med opublicerad musik av Hugo Alfvén. Se sid. 11.

Omslaget: Konstnären och författaren Ernst Norlinds (18771951) officiella utställningsaffisch innehåller hans favoritmotiv: storkar

2

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Med anledning av Linnéjubileet 2007

H

ugo Alfvén och Carl von Linné har blivit förknippade med varandra på flera sätt. Det började med att Alfvén fick i uppdrag av Uppsala universitet att skriva en kantat till 200-årsminnet 1907 av Linnés födelse. Kantattexten skulle författas av Erik Axel Karlfeldt men hans inspiration tröt och slutligen måste han avsäga sig uppdraget. I stället inriktades uppdraget på en akademisk festuvertyr i Brahms anda baserad på manskvartetter ur Studentsången, som director musices, Ivar Hedenblad skickade. Det blev Akademisk overtyr för orkester som det står på autografens titelblad eller Uppsala rhapsodi, Svensk rapsodi nr 2 op.24 som det står på klaverutdraget. Arbetet gick snabbt. De fyra sångerna ”Över skogen över sjön” av A.F. Lindblad, ”Sjungom studentens lyckliga dar” av prins Gustaf, ”Joakim uti Babylon” av Bellman och Gunnar Wennerbergs ”Hur länge skall i Norden” bands samman och bearbetades till en rapsodi. Kompositionsskisserna är daterade 15–20 april 1907 och partituret är daterat Saltsjöbaden den 30 april. Alfvén påstår att ”det blev ett hastverk, ett rutinarbete, som måste bli färdigt så snart som möjligt. Det enda nöje jag erfor, var då jag av den omnämnda wennerbergsången gjorde en liten fuga” (Tempo furioso, s. 373). Vid uruppförandet den 23 maj av Akademiska kapellet under Hedenblads ledning i universitetets aula fick rector magnificus Schück en chock, han var ”alldeles rasande arg det kunde jag inte ta miste på. Han ansåg tydligen att jag skämtat med den akademiska värdigheten och dragit ned jubileets högtidliga form. Han talade sedan mycket illa om mig för detta, men jag har anledning

Linnéanum på hösten. Akvarell av Hugo Alfvén (1930). Originalet i Alfvéngården, Tibble tro att han inte fick mycket medhåll. Visst hade han rätt, när han påstod att jag skämtat, men detta skämt hade inte stött någon annan än honom, det hade jag sett med egna ögon; och mitt citerande av de båda sångerna [Bellmans, vilken Alfvén påstår sig inte ha hört tidigare, och Wennerbergs som han väl kände till som dryckesvisa med travesterande text ] hade på intet vis verkat neddragande på jubileets högtidliga form, endast lättat något på den tunga stämningen” (Tempo furioso s. 377f.). Läs mer om musiken i Alfvéniana 2/94, s. 20ff. Efter några år skulle Alfvén bli påmind om Linné igen när han fick Linnéanum i Linnéträdgården som tjänstebostad såsom Uppsala universitets director musices. Där skulle han bo 1910–1929 under själva läsåret medan somrarna tillbragtes i Leksand. I Linnéanum som inreddes av Marie Krøyer

trivdes han medan det nybyggda Musicum, där han så småningom flyttade in med sin andra fru Carin 1936-39 aldrig tilltalade honom. Läs vidare i Alfvéniana 2/94, s. 45.

Linnéanum kallades f.ö. i folkmun för veboa enligt konstnären Bo Larsson. Varför det? Jo där hade de all ven.

Hur firas då Linnéjubileet i år? Detta år har det faktiskt blivit en kantat så som det var tänkt för 100 år sedan. Cantus adoratorum med text av Linné själv och musik för kör och orkester av Jan Sandström uruppförs den 23 maj av Akademiska kammarkören och Kungl. Akademiska kapellet i universitetsaulan. JAN OLOF RUDÉN

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


Alfvénmedaljongen äntligen på plats på Stockholms stadshus

T

ill Alfvén-jubileet 1972 skapade konstnärinnan Gunvor Svensson Lundkvist en medaljong som dels har använts som Alfvénmedalj i brons, silver och guld och dels i full skala placerats i Musicum, Uppsala och på Kungliga Musikaliska akademien samt på Operan i Stockholm. (Se Alfvéniana 2-3/96).

Avsikten var att den också skulle placeras på Stadshustornets bas och där göra sällskap med de stockholmska musikpersonligheterna C.M. Bellman, Franz Berwald, Jenny Lind och Wilhelm Stenhammar. Av olika omständigheter kom detta inte att äga rum förrän den 7 mars 2007. Invigningen förrättades av kommunfullmäktiges ordförande Bo Bladholm och en kör från Kungsholmens gymnasium/Stockholms musikgymnasium inramade ceremonin med Aftonen samt Och jungfrun hon går i ringen under ledning av Bengt Ollén. Ovan: Alfvén i brons i sällskap med den jämnårige Stenhammar. Nedan: Kommunfullmäktiges ordförande och konstnärinnan Gunvor Svensson Lundkvist innan de klippte av det blågula bandet samt kör från Stockholms musikgymnasium under ledning av Bengt Ollén. Foto Jan Olof Rudén

4

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Baltiska kantaten i Malmö 1914, del 1 AV BODIL ASKETORP Malmö och utställningen

Under arbetet med denna artikel dök ett ganska omfattande material upp i Malmö. Det är bl.a. några brev till och från Alfvén som gäller kantaten som jag inte vill undanhålla Alfvénianas läsare. Det verkar nämligen vara några brev som vi tidigare inte sett och de berör kantatens tillkomst. Därför kommer denna första del endast att behandla tillkomsten av kantaten (inkl. breven) och lite om staden Malmö – "den vita sommarstaden" – som välkomnade Alfvén i mitten av maj 1914. I nästa nummer berättar jag bland annat om själva invigningshögtidligheten samt gör ett försök till analys eller verkbeskrivning av kantaten. Baltiska kantaten är förmodligen den minst kända av Alfvéns kantater. Likväl är det ett stort sjusatsigt verk för barytonsolo, blandad kör och orkester till text av professor Nils Flensburg. Det skrevs för öppnandet av den Baltiska utställningen i Malmö den 15 maj. Vi vet vad Alfvén tyckte om kantatkomponerandet: hellre fem symfonier än tio kantater. Det är lätt att förstå, en kantat är en tillfällighetskomposition skriven för ett enda visst tillfälle. Baltiska kantaten är just ett sådant engångsverk, den har inte klingat sedan den uruppfördes i Malmö vid utställningens invigning 1914.1 Den finns varken inspelad på band eller på skiva som flera av Alfvéns andra kanta 1

Med undantag för ett uppförande på Musikaliska akademiens årshögtid nästan på dagen ett år senare enl. Lennart Hedwall, Hugo Alfvén, Stockhom 1973, s. 293.

ter. Våra källor är originalnoterna som finns på UUB, Alfvéns eller andras berättelser och beskrivningar från 1914 samt ett stort material om Baltiska utställningen som finns på Malmö museum.2 Förmodligen fick Alfvén bra betalt för sina kantater (se brevväxlingen nedan) och dessutom tyckte han nog att det var smickrande att få bli ombedd om och om igen. Men varför fick stockholmaren Alfvén uppdraget att komponerad kantaten till utställningen i Malmö? Fanns det ingen skåning att tillgå? Förmodligen var det Baltiska utställningens arkitekt, den kände utställnings- och jugendarkitekten Ferdinand Boberg som rekommenderade Alfvén. Boberg var även mannen bakom Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden som året innan hade invigts med en kantat av Alfvén, den s.k. Uppenbarelsekantaten. Vi skall här inte gå in på de stora världsutställningarnas ideologiska eller nationella drivkrafter bara konstatera att vid förra sekelskiftet skulle städer, när de uppnått ett visst välstånd, manifestera detta genom utställningar. Malmö och sydvästra Skåne förväntade sig att få stor betydelse som ett nytt centrum i den Östersjöregion, som skulle skapas i och med att färjetrafiken mellan Malmö och Köpenhamn utvecklats snabbt och att

2

Utomordenlig hjälp har jag haft av Malmö museums Ludovít Dobrik och Bo Berglund som försett mig med såväl bilder, kopior av texter som goda råd! Ovärderlig nytta har jag naturligtvis haft av kopior på noterna, såväl partitur som klaverutdrag; här ska jag tacka Anders Edling på UUB och Per Gustafsson på Musikbiblioteket, Sveriges Radio.

Trelleborg fått tågfärjeförbindelser med Tyskland. Utställare från fyra länder kring det Baltiska havet, som man sa, Danmark, Tyskland, Ryssland och Sverige skulle visa vad industrin, hantverket och kulturen i sina resp. länder kunde erbjuda. Den industriella avdelningen dominerades av svenska företag men också danska och tyska industrier var rikt representerade. Malmö stad förvandlades och förskönades till oigenkännlighet inför Baltiska utställningen. Broar byggdes, boulevarder anlades, sjöar grävdes. Idag skulle väl sådana förändringar av stadsbilden kräva minst ett Olympiskt spel eller åtminstone ett världsmästerskap i fotboll! En särskild spårvagnslinje drogs ut till utställningområdet som förlades till de s.k. Pildammarna i Malmös södra utkant och omfattade cirka 490 000 kvadratmeter. Av de byggnader som uppfördes på utställningsområdet finns idag bara Margaretapaviljongen kvar på ursprunglig plats, Pildammarna blev en park som fortfarande finns kvar. Bilden visar ett arbetslag som bygger den s.k. Mälarbron över kanalen nere vid Centralstationen. I bakgrunden till vänster ses hörnan av Hotel Savoy som man är i färd med att reparera; inför Baltiska utställningen byggde man till festvåningen och matsalen. Det kan erinras att Savoy var stamlokus för såväl Sten Broman som Fritiof Nilsson Piraten. I den senares Bock i örtagård har Savoy sitt gamla namn, Hotell Horn. Bilden hämtad ur boken Farfars Malmö, En berättelse i ord och bild, utg. H Janstad och J. Lundström, Malmö 1971.

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

5


För malmöbor kring förra sekelskiftet var utställningen det mest fantastiska som de någonsin sett. Min gamle morfar Aron t.ex., född 1896, kom på sin ålderdom endast ihåg två saker i sitt liv: när han exercerade 1916 och utställningen 1914. Min farfar John (f. 1886) som var snickargesäll saknade verkligen inte jobb under de tre år som uppbyggnaden av utställningen varade. För det var snickare som behövdes: alla dessa torn och tinnar, paviljonger, arkader och skånska trappstensgavlar var smäckkverk, stommar av trä med uppspänd dekorerad väv, rena teaterkulisserna. Det ståtliga klocktornet var världens högsta trätorn. Detta fick man bittert erfara för Ferdinand Boberg hade inte räknat med en viktig malmöitisk egenhet, nämligen malmöblåsten. Den betyder i korta drag att en storm annorstädes är en orkan i Malmö. En väldig storm i augusti fällde många av byggnaderna. Utställningen som skulle pågått långt in i oktober fick också ett brått slut genom första världskrigets utbrott i september. Utställarna kallades hem till sina krigförande länder. Ryssar och tyskar, som ingick i den tänkta Östersjöregionen, blev fiender. Den ryska konstsamlingen magasinerades i Malmö i väntan på att världskriget skulle ta slut. Men de ryska tavlorna hämtades aldrig tillbaka till "Ryssland". Delar av den ryska konstsamlingen kom senare att införlivas i Malmö museums samlingar. Texten och tiden - och honoraret Här följer de nyfunna breven. Det är en ganska omfattande brevväxling mellan Alfvén och landshövdingen i Malmö, greve Robert de la Gardie som också är ordförande i utställningskommittén. Det är pengafrågor som måste lösas innan man kan skrida till handling. Här finns också det kontrakt på kantaten som upprättades mellan Alfvén och utställningskommittén. Baltiska utställningen i Malmö 1914 Inkomna handlingar EI:3 Dnr 526 Ink. 28/10 13. Linnéanum Uppsala den 25 okt. 1913 Herr Grefve R. de la Gardie, Mottag mitt hjärtliga tack för det stora förtroende Grefven visat mig i det ärade brevet av den 22 oktober. Denna uppmaning att söka sprida fest och glans över ett stort, betydelsefullt ögonblick hörsammar jag med glädje, ty intet fängslar mig i höge

6

grad, än att få besjunga ljuset och de stora, ädla dåden. Jag vore tacksam, om jag finge texten snarast möjligt och skall jag senare framlägga de önskemål som beröra orkesterns och körens storlek, solister o.s.v. Även ber jag om några rader angående de resurser, som stå till mitt förfogande. Det för några månader sedan till mig avsända brevet, har på något oförklarligt sätt icke kommit mig tillhanda. Samtidigt som jag hade nöjet mottaga gårdagens brev från Grefven, läste jag en notis i tidningen om en opinion, som uppstått i Skåne rörande kantaten till förmån för kapellmästare Berg, vilken man tydligen tror vara skåning, trots han är född i Helsingland. Skulle utställningskommittén anse sig böra taga hänsyn till denna opinion, som kanske kommit till kommitténs kännedom först sedan brevet till mig var avsänt, så drager jag mig naturligtvis genast tillbaka, till fullo förstående de motiv, som skulle kunna föranleda ett återkallande av beställningen. Med utmärkt högaktning Hugo Alfvén

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Ferdinand Bobergs klocktorn på den s.k. Centralgården. Mittemot tornet låg Kongresshallen där kantaten uppfördes.

Även ber jag om några rader angående de resurser, som stå till mitt förfogande. Det för några månader sedan till mig avsända brevet, har på något oförklarligt sätt icke kommit mig tillhanda. Samtidigt som jag hade nöjet mottaga gårdagens brev från Grefven, läste jag en notis i tidningen om en opinion, som uppstått i Skåne rörande kantaten till förmån för kapellmästare Berg, vilken man tydligen tror vara skåning, trots han är född i Helsingland. Skulle utställningskommittén anse sig böra taga hänsyn till denna opinion, som kanske kommit till kommitténs kännedom först sedan brevet till mig var avsänt, så drager jag mig naturligtvis genast tillbaka, till fullo förstående de motiv, som skulle kunna föranleda ett återkallande av beställningen. Med utmärkt högaktning Hugo Alfvén

Baltiska utställningen i Malmö 1914 Inkomna handlingar EI:3 Dnr 526 Ink. 28/10 13. Linnéanum Uppsala den 25 okt. 1913 Herr Grefve R. de la Gardie, Mottag mitt hjärtliga tack för det stora förtroende Grefven visat mig i det ärade brevet av den 22 oktober. Denna uppmaning att söka sprida fest och glans över ett stort, betydelsefullt ögonblick hörsammar jag med glädje, ty intet fängslar mig i högre grad, än att få besjunga ljuset och de stora, ädla dåden. Jag vore tacksam, om jag finge texten snarast möjligt och skall jag senare framlägga de önskemål som beröra orkesterns och körens storlek, solister o.s.v. *****

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

7


Jag ber vördsamt att inför Er, Herr Grefve, få framlägga följande anspråk:

Baltiska utställningen i Malmö 1914 Inkomna handlingar EI:3 Dnr 526 Ink. 31/1 1914

§1. För tonsättning av kantaten jämte dess inövning och dirigering vid öppningsdagen kronor tre tusen (3.000).

Linnéanum Uppsala den 23 januari 1914

§2. Fri resa Uppsala – Malmö – Uppsala 2. klass och 20 kr. om dagen för bostad och vivre under de dagar jag för kantatens inövande och offentliga uppförande måste vistas i Malmö (vilket torde taga 8 à 10 dagar). De utgifter som äro förbundna med utskrivning av kör- och orkesterstämmor, engagement av medverkande solister, pianist vid repetitionerna, vaktmästare o.s.v. torde bestridas av Baltiska utställningens styrelse sedan jag vederbörligen attesterat respektive räkningar. Kapellmästare Alfred Berg har förklarat sig villig att mot skälig ersättning hjälpa mig vid samlandet av de vokala krafterna. Med utmärkt högaktning Hugo Alfvén

Herr Landshövding Grefve R. de la Gardie, På senhösten hade jag nöjet brevväxla med prof. Flensburg angående kantatens text, och jag väntar nu att höra ytterligare från honom. Men innan jag skrider till tonsättningsarbetet, vore jag tacksam att få honorarfrågan i detalj ordnad för att förebygga senare möjligen inträffade förvecklingar. Kantaten kommer att bliva ganska omfattande och kräva en apparat bestående av stor orkester, dito kör och antagligen en eller flera solister. Den kommer att kräva all min disponibla tid under hela vårterminen vadan jag härigenom måste åsidosätta allt annat kompositionsarbete, som f.n. ligger över mig.

***** 9/2 1914 BI:1 Dnr 287 Herr Director Musices m.m. Hugo Alfvén Uppsala

till Eder skulle utgå dels enligt §1 3.000 kronor dels enligt §2 cirka 300 kronor, nästan intet belopp skulle återstå för öfriga utgifter, såsom engagement af medverkande solister, utskrifning af kör och orkesterstämmor m. fl. kostnader, som skulle af utställningen bestridas. Jag har därför ansett mig böra under hand höra mig för hos Eder huruvida icke utställningen skulle kunna få påräkna Eder värdefulla medverkan och framstående talent, som den högst ogärna skulle vilja gå miste om, äfven om utskottet, på grund af ofvannämnda omständigheter, nödgas föreslå en sänkning till 2.000 kronor i det i §1 af Eder upptagna beloppet.

Med anledning af eder ärade skrifvelse af den 23. sistlidne januari har jag, sedan jag återkommit från en resa till Stockholm, under hand hört mig för hos några af utställningens förvaltningsutskotts ledamöter angående de af Eder gjorda anspråken. Då för åstadkommande af en kantat i utställningens budget upptagits allenast 4.000 kronor, hvilket dock är det dubbla beloppet mot kostnaden vid allmänna konst och industriutställningen i Stockholm 1897, samt utskottet beslutit att till professor Flensburg för orden till kantaten utanordna 500 kronor, ha flera utskottsledamöter framhållit, att, då

Malmö den 9. Februari 1914. R. Dela Gardie.

*****

Dnr 526 Ink. 31/1 1914 Linnéanum Uppsala den 13 februari 1914 Herr Landshövding Grefve R. de la Gardie, Sedan jag hade nöjet mottaga Grefvens älskvärda brev av den 9 febr., har jag ånyo kalkylerat över honorarfrågan.

8

Då jag åtagit mig kantaten, vill jag naturligtvis göra mitt allra bästa och för den skull ägna mig fullständigt åt att på värdigaste sätt lösa uppgiften, ty vid denna utställnings öppnande torde ju mycket framstående och kritiska representanter från olika intresserade länder närvara. Men för att få den nödvändi-

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


denna min hemställan, vore jag synnerligen tacksam, om den skriftliga överenskommelsen bleve uppsatt så detaljerat som möjligt och i de paragrafer, som jag följde i min ovan omnämda skrivelse. Detta för att utesluta varje möjlighet till ev missförstånd eller skiljaktig tolkning av överenskommelsens olika delar. Med utmärkt högaktning Hugo Alfvén

ga arbetsfriden, måste jag avsäga mig dels allt annant tonsättarearbete under våren och dels att inställa ett par planerade konsertresor vilket för mig innebär en rätt betydande förlust. Min verkliga förtjänst på kantaten blir alltså icke närmelsevis så stor, som man av siffrorna kunde tro, Jag vill dock göra vad jag kan och går därför Grefven halva vägen till mötes, föreslående alltså 2.500 kr istället för det honorar av 3.000 kr, som jag föreslog i §1. i mitt brev av den 23 sistlidne januari. Under detta kan jag tyvärr icke gå. Skulle utställningens förvaltningsutskott bifalla

***** Dnr 526 sättningen förr än Grefvens svar kommit mig tillhanda/och förusatt naturligtvis att det blir gynnsamt, vågar jag göra en vördsam hemställan att det måtte tillsändas mig snarast möjligt. Tiden lider och kantaten kräver många noter. Med utmärkt högaktning Hugo Alfvén 19/2 1914

Linnéanum Uppsala Herr Landshövding Grefve Robert de la Gardie, Prof. Flensburg har nu tillsänt mig första delen av kantaten. Men då jag ej anser mig kunna börja ton-

***** BI:1 23/2 1914

Dnr 297 Jag vill begagna mig af detta tillfälle att uttala min glädje över, att kantatfrågan nu blifvit lyckligen löst, i det att utställningen lyckats för densamma förvärfva medverkan af så eminenta förmågor som Eder och professor Flensburg. Jämväl är det mig en stor tillfredsställelse att genom Eder erfara, att kapellmästare Alfred Berg förklarat sig villig att bestå Eder vid samlandet i Malmö och Lund af de för kantatens utförande erforderliga vokala krafterna.

Herr director musices m.m. Hugo Alfvén Uppsala Under uttalande af mitt förbindligaste tack för det välvilliga tillmötesgående, som visats i Edra båda senaste skrifvelser af den 13. och 19. i denna månad, har jag äran att härmed, i enlighet med Eder önskan, öfversända af utställningsstyrelsens förvaltningsutskott antaget och å dess vägnar underskrifvet kontrakt i två exemplar, af hvilket det å tunnare papper affattade benäget torde, försedt med Eder underskrift, hit återsändas.

Malmö den 23 Februari 1914. R Dela Gardie. ******

Kontraktet Dnr 526 Ink 25/2 1914 Emellan undertecknad Hugo Alfvén, director musices vid Uppsala universitet, samt Baltiska utställningen i Malmö år 1914 förvaltningsutskott har träffats följande aftal: §1 Undertecknad Alfvén åtager sig att till af professor Flensburg i Lund författad text för en kantat vid utställningens högtidliga öppnande den 15. Maj 1914 utföra tonsättningsarbetet med allt hvad därtill hörer, således jämväl kantatens orkestrering m.m. samt att inöfva och dirigera kantatens utförande vid

öppningsdagen, därtill musici och sångare af undertecknad Alfvén anskaffas. §2 I ersättning härför betalar utskottet till undertecknad Alfvén en summa af tvåtusenfemhundra (2.500) kronor; hvarjämte utskottet ersätter Alfvén kostnaden för en resa å andra klass järnväg från Upsala till Malmö och åter samt erlägger till Alfvén traktamente af 20 kronor om dagen under den tid (8-10) dagar, han i och för kantatens inöfvande och offentliga uppförande måste uppehålla sig i Malmö. §3 De utgifter, som äro förbundna med utskrifvandet af kör- och orkesterstämmor, aflönandet af (forts s. 15)

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

9


Hugo Alfvén och Albert Löfgren

A

lbert Löfgren var en av Sveriges bästa arrangörer. Han har arrangerat Alfvéns Fosterlandspsalm (1906) för salongsorkester (Abr.L. Orkesterbibliotek ; 73) och för mässingssextett (Nya messings-sextetter ; 19), bägge utgivna av Abr. Lundquist 1909. Förlaget har utgivit alla andra besättningar av detta verk så arrangemangen får antas ha skett på förlagets initiativ. Däremot kan Alfvén ha haft ett visst inflytande på valet av Albert Löfgren som arrangör. I Marschnytt 131 (2005) återges på omslaget ett intyg i faksimil ifrån Alfvén. Det lyder som följer Direktör Albert Löfgren är en utmärkt instrumentatör för militärmusikkår, såsom dirigent är han medryckande och impulsiv, och som omdöme om Elfsborgs regementes musikkår, för vilken Herr Löfgren är direktör, vill jag framhålla, att jag hittills ej hört någon svensk militärmusikkår med så eldigt och artistiskt föredrag för vilket goda resultat äran i främsta rummet tillfaller ledaren. Stockholm 29 okt., 1907 Hugo Alfvén.

Albert Löfgren var inte bara framstående arrangör han var dessutom en av Sveriges bästa klarinettister. Han tillhörde en brödraskara av tre fattiga västgötar, bröderna Grehn som började som musikelever vid Västgöta regemente på Axvalla hed. Som seden var tilldelades de särskiljande namn på –gren. Den äldste Johan August Gréhn (f. julaftonen 1865) hade tenorhorn som huvudinstrument. Han blev fältmusikant och bodde till en början i Stockholm mellan mötena. Så småningom blev han regementstrumslagare vid Värmlands regemente i Karlstad dit han flyttade. Han slutade sin aktiva tid vid regementet 1920 som musikdirektör i reserven. Mellanbrodern, Carl Emil Lundgren (f 2/4 1868) började 11 år gammal på I 6, flyttade till Andra Livgardet i Stockholm där han blev kvar hela yrkeslivet och slutade som musikfanjunkare i rang närmast efter Otto Trobäck. År 1919 övergick han i reserven. Den yngste, Gustaf Albert Löfgren (f. 21/9 1872, samma år som Alfvén) kom 10 år gammal till Västgöta regemente i Skövde. Där utvecklades han till en framstående klarinettist och steg snabbt i graderna för att som 25-åring utnämnas till musik

10

fanjunkare. Han flyttade till Stockholm och tog musikdirektörsexamen 1896. Innan han tillträdde som blev musikdirektör vid Älvsborgs regemente 1905–09 var han soloklarinettist i Stockholms Konsertförening för att 1909–25 samtidigt vara soloklarinettist i Göteborgs konsertförening och musikdirektör vid Göta artilleriregemente i Göteborg. Han avled 1930. Albert Löfgren är känd som arrangör av främst blåsarmusik men också som kompositör av sådana stycken som Älvsborgslåtar och Slåttergille. Alfvén gjorde själv ett arrangemang av Fosterlandspsalm för liten militärorkester (i Uppsala universitetsbibliotek och Statens musikbibliotek) vilket torde vara första gången han instrumenterade för enbart bleckblåsare .JAN OLOF RUDÉN Litteratur: Marschnytt 131 (2005), Sohlmans Musiklexikon Bd 4, s.401

Opublicerad musik av Alfvén Romance för flöjt och piano (1885) Tretton år gammal komponerade Alfvén denna lilla Romance, vilken två år senare skulle följas av ytterligare ett flöjtstycke, Serenade. Han var inte obekant med instrumentet och från 1883 tog han pianolektioner. I Första satsen, s. 82 berättar han "En vacker dag kom jag över en liten flöjt, en sådan som gardisterna brukar vissla i så stiligt, när vaktparaden på strama ben marscherar till slottet. Detta instrument blev för återstoden av sommaren [1883] min andes stämma, den outtröttliga förkunnaren av mina känslor. Jag blåste ständigt och helst i den högsta oktaven. Det var som om jag där bäst fick fram min längtans väsen. Jag blåste så råttorna flydde och tjuren svimmade, sade gårdspigan. Men jag tror hon överdrev, ty hon hade på sista tiden blivit retlig till humöret. Andrea [som var Hugos tillbedda den sommaren] däremot tyckte att det lät förtjusande – i synnerhet på avstånd. Därför drog hon sig alltid tillbaka, då jag började" . Utgåvan har skett efter autografen i Stiftelsen Musikkulturens Främjande. Romance finns inspelad på CD SFZ 1010 (2004) med Mats Möller och Jan Bülow.

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Upsala den 24 Februari 1914. Hugo Alfvén

medverkande solister, pianist vid repetitioner, vaktmästare och dylikt, bestrides av utskottet, efter af undertecknad Alfvén attesterade räkningar, hvilka skola grunda sig på af honom uppgjorda och utskottet delgifna öfverenskommelser.

Tillägg till kontraktet:

§4 Ersättningen till undertecknad Alfvén utbetalas mot kvitterad räkning å utställningens kassakontor dagen efter utställningens högtidliga öppnande. Malmö. den 21 Februari 1914 Baltiska utställningen i Malmö 1914 R Dela Gardie H F Ahlström ******** BIII:6 285 5. Mars 1914

Till förestående kontrakt göres härigenom det förtydligande tillägg, att det visserligen skall åligga herr Alfvén att, själf eller genom andra anskaffa de musici och sångare, som erfordras till utförandet af kantaten, men att det gifvetvis tillkommer utställningen att bestrida konstnaderna för och deras såväl anskaffande som aflönande. Malmö den 5. Mars 1914.

Kantatens uppförande kommer att äga rum i Kongresshallen, der en större orgel byggd af Åkerman & Lunds orgelfabrik [ ....]alltså står till förfogande

Herr director musices m.m. Hugo Alfvén Linnéanum, Uppsala

Med utmärkt högaktning för Baltiska utställningens Generalsekreterare Carl Bendix

I anledning af Eder skrifvelse av den 3. i denna månad till Landshöfdingen grefve Dela Gardie har jag, på herr Landshöfdingens uppdrag att återställa det hitsända kontraktsexemplaret [....]

****** BIII:8 186

c) tre dagars vivre, beräknadt efter 15 kr per dag samt d) en biljett till öppningshögtidligheterna, som härmed bifogas De från utställningen öfversända inbjudningskorten hade förmodligen icke kommit Eder tillhanda vid afsändandet av Edert bref. Som efterfrågan i biljetter är synnerligen stor men utrymmet begränsadt beklagar herr Landshöfdingen att han icke kan sända någon mer biljett. Med utmärkt högaktning Carl Bendix

Herr director musices m.m. Hugo Alfvén Uppsala På uppdrag af Herr Landshöfdingen grefve Dela Gardie får jag härmed meddela att han accepterar följande ersättning för fil. lic. Jahn. a) honorar 150 kr, b) fri resa tur och retur Stockholm Malmö 2 klass med sofplats, ***** De flesta breven är som vi ser från tiden februari och mars 1914. Det är obegripligt att Alfvén hann få kantaten färdig till utsatt tid 15:e maj! Alfvén själv är den bäste berättaren när det gäller vedermödorna med kantaten och jag tillåter mig att citera honom.1 "Vid den tidpunkt, då jag hade börjat förberedelserna till den långa konsertturnén, fick jag ett brev från mästararkitekten Ferdinand Boberg, han, som bland mycket annat skapat byggnaderna till utställningarna i Stockholm 1897 och 1909, och vars senaste verk var den förut omtalade Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden. Brevet gällde den utställning, som nu under hans 1

hand växte upp i Malmö. Den skulle öppnas den 15 maj, och naturligtvis måste invigningen celebreras med en festkantat. Professor Nils Flensburg i Lund hade åtagit sig att författa texten.Ville jag åtaga mig att komponera musiken? Jag svarade ja, ty dels hade jag ondt om pengar, och dels hade jag inte läst texten, som låg i stöpsleven. Jag var sorglös, utan fruktan, ty jag kände då ännu inte den rent akademiska skaldekonsten." Den "rent akademiska skaldekonstens" musa hade alltså sjungit mycket länge och mångordigt i örat på lundensaren Nils Flensburg (1855-1926). Denne man blev 1898 professor i Sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning. Hur mycket tid han ägnade sin vetenskap är oklart – enl

"I dur och moll", s 82-86, se också Hedwall, s. 293-95.

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

15


Svensk Uppslagsbok från 1948 var han "vetenskapligt föga produktiv"; hans undervisning kan heller inte ha varit särdeles betungande: på grund av elevernas fåtalighet hölls hans föreläsningar i universitetets minsta lärosal; det hände ibland, nämligen, att det blev mässfall. Framför allt var Flensburg det lundensiska sällskapslivets flitigaste högtidstalare. Få var de officiella festligheter i staden som inte förgylldes av ett festtal eller "sång" av Flensburgs penna. Hans "Sånger och minnen" utkom 1915. Numera kan hans alster framstå som lätt föråldrade, ja, som rena pekoral. Men i samtiden var Flensburgs texter, som vi kommer att se, högt uppskattade.2 Alfvén hade, som vi vet, ett gott öga till sådana och lyfter gärna fram de ädlaste stilblomstren i sina memoarer. Så här fortsätter han om den Flensburgska "sången": "Som så ofta händer vid dylika beställningar, fick jag texten först i allra sista ögonblicket. Den var en historik över Baltiska havet och dess kringliggande länder, vilken med vetenskaplig noggrannhet gick från hedenhös fram till våra dagar. Jag såg genast att där fanns ställen, som skulle bli svåra nötter att knäcka för en tonsättare och att strofernas ordknapphet här och var skulle tvinga mig till icke önskvärda upprepningar av texten för att körsatserna skulle få en plastiskt avrundad form." (Mer nedan vid verkbeskrivningen) Så långt vedermödorna med texten. Men värst var det med den korta tiden -- dessutom hade Alfvén även annat i huvet: OD:s världsturné och en nära förestående sångarfärd till Riga med alla repetioner. Att musikfolket nere i Malmö fram i slutet av mars började oroa sig framgår av ett brev till Alfvén från Emil Gagner, kammarskrivare vid tullen, sekreterare och dirigent för Sydsvenska fiharmoniska föreningen och här, som sekreterare för den Baltiska musikfesten.

Baltiska musikfesten 1914 Malmö 19 mars 1914 Director musices Herr Hugo Alfvén Uppsala Med anledning av Eder skrifvelse, för hvilken jag förbindligast tackar, ber jag härmed få ytterligare bringa till Eder kännedom, att kommittérade ej 2

Källa: Wikipedia med vid. ref. till Ture "Tusse" Sjögrens minnen som de framgår av Lunds Veckoblad 1962 och Akademiska Föreningens årsbok 1993, Svensk Upplsagsbok 1948, Svensk biografisk kalender, Lund 1919.

kunna, ej heller vilja tänka sig någon annan än Eder som dirigent vid uppförandet af Eder 3 dje symfoni, hvarför jag enträget får anhålla att Ni vänligast gifver oss löfte att komma till musikfesten. Rörande utställningens invigningskör måste jag framhålla, att inom Malmö har ej större kör än 150 personer någonsin uppbringats, men jag skall göra hvad möjligt är för att få den ännu större. Har tänkt att tillskrifva de musikaliska sällskapen i Helsingborg, Kristianstad och Eslöv samt skall försöka indraga Lundensarna till Malmö. Emellertid ett par viktiga punkter: när komma noterna oss tillhanda? Få vi för inöfningens skull mer än ett partitur? Då jag möjligen för ordnande af den tyska dagen på musikfesten reser till Berlin i slutet på veckan på ett par dar, vore jag tacksam vid min hemkomst hafva benäget meddelande angående dessa spörsmål äfvensom angående dirigentfrågan vid musikfesten. Med utmärkt högaktning för Organisationskommittén Emil Gagner3 Verkligheten i Uppsala var, som lätt inses, långt värre än vad kammarskrivare Gagner och de andra organisatörerna någonsin kunde föreställa sig. Så här fortsätter Alfvén sin egen dråpliga berättelse. "Det var under svåra förhållanden som kantaten tonsattes: dels kretsade mina tankar ständigt kring förberedelserna till den jordomspännande konsertturnén, dels måste jag öva flitigt med OD, som åtta dagar efter kantatens uppförande skulle ge sig av på sångarfärd till Riga, och dels hade textförfattarens musa inte låtit inspirationens källa flöda med önskvärd hastighet, varför hans manuskript, som sagt, kommit mig alltför sent till handa. Därför måste jag forcera arbetet till det yttersta. Så snart ett partiturark blivit färdigt, sprang vaktmästaren med det till de tre notkopisterna, som dag och natt arbetade i ett gemensamt rum. När någon av dem slocknade, tog han sig en timmes sömn på ett sofflock, varpå pennan raspade vidare. Ändtligen fick jag det sista arket färdigt. Klockan var då tre på natten. Eftersom jag inte hade hjärta att purra vaktmästaren, gick jag själv med papperet till kopisterna. Som glåmiga, orakade vålnader satt de vid sina skrivbord, rökte och skrev. Jag talade om, att klockan nio på morgonen skulle jag avresa med tåget till Malmö, och då måste paketet med partituret och orkesterstämmorna ligga på hyllan i min kupé. Den ansvarige kopisten, styckjunkare Berg – förste pristagare i många ryttartävlingar – nickade och sade att jag kunde lita på honom och hans kamrater.

3

Hugo Afvéns brevsamling i UUB, brev från Emil Gagner

16 Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Jag kom sent till tåget, men ingen Berg fanns där. Konduktören sade sitt vanliga: –Tag plats, och stäng dörrarna! Det såg dystert ut. Då, i sista ögonblicket, kom styckjunkaren vacklande. Jag stod på fotsteget, han överlämnade notpaketet, smällde med sina sista krafter ihop klackarna, så att sporrarna klirrade, gjorde honnör och önskade mig lycklig resa. I samma ögonblick satte sig tåget i rörelse." Partituret, daterat Linnéanum 10 maj 1914, hade Alfvén med sig, jämte orkesterstämmorna.4 Körnoterna som skrivits av Gustaf Berg och tryckts i Uppsala var sannolikt kopierade efter klaverutdraget signerat 23/4 och redan skickade i förväg. Baltiska musikfesten Av ovanstående brev från Emil Gagner framgår flera intressanta ting. Det första är att man i Malmö förväntade sig att Alfvén skulle komma och dirigera sin 3:e symfoni under vad man kallade den Baltiska musikfesten, som skulle äga rum kring midsommar.5 Det pågick i Malmö även stora internationella idrottstävlingar, de s.k. Baltiska spelen, som ägde rum på den nya arenan Malmö idrottsplats som låg på vägen ut mot utställningsområdet). Den Baltiska musikfesten skulle hållas i den stora Kongresshallen på utställningsområdet 23-25 juni med musik från de fyra utställarländerna, Danmark, Tyskland, Ryssland och Sverige. Varje land fick en dag för sin musik (en matinékonsert och en aftonkonsert). Två av Alfvéns romanser, Kring ditt rika och vågiga hår och Hos drottning Margareta sjöngs emellertid av fru Davida Lilienberg till piano under den svenska matinékonserten den 23 juni. På den svenska aftonkonserten samma dag, där alltså Alfvéns tredje symfoni skulle ha spelats, framfördes istället musik av Berwald, Söderman, Hallén, Rangström och höjdpunkten, Wilhelm Stenhammars Ett folk med en kör på 320 sångare (sic!) jämte en orkester på 60 man.(Enligt det tryckta programmet från 1914).

"de ryska komponisterna" Tjajkovskij, RimskijKorsakov, Ljadov, Ivanov, Sibelius och Melartin! Som solister hade sångerskorna Kobolatskij och Aino Ackté engagerats men Ackté inhiberade sin medverkan på grund av rubriceringen.Vid konserten reducerades det finländska inslaget sålunda till endast "Elegi och Musette" ur Sibelius Kung Kristian-svit.6 I Officiell berättelse s. 441 skriver Gagner att sångerskan fru Aino Ackté måste tyvärr på grund af hopadt arbete med jubileumsfestligheterna i Nyslott se sig nödsakad afstå från deltagande i musikfesten." Det andra som framgår av Gagners brev till Alfvén är att Alfvén förväntade sig en såväl stor kör som orkester i Malmö för sin kantat. Emil Gagner hade redan den 19 mars lyckats skrapa ihop 135 sångare. Men orkesterfrågan i Malmö vid denna tid är komplicerad, möjligen även lätt infekterad. 1914 fanns det, otroligt nog, två symfoniorkester i Malmö. Den ena leddes av den energiske italienaren Giovanni Tronchi som hade grundat såväl Malmö Musikkonservatorium 1907 som Malmö symfoniorkester 1911. Den andra symfoniorkestern, utan namn, leddes av hovkapellmästaren Richard Henneberg. Båda orkestrarna hade musiker hämtade ur teaterorkestrarna, regementsmusiken och restaurangmusikkapell; Hotell & Restaurangbolaget Björkman-Jansén var ekonomisk garant. Vid framförandet av den Baltiska kantaten i maj får vi nog räkna med en sammanslagen orkester på ca 60 man "med hrr Nordberger och Turicchia som konsertmästare", det var huvudsakligen Tronchimusiker. Men det var Henneberg som repeterat med kören. Forts i nästa nummer av Alfveniana. Då möter vi Alfvén i Kongresshallen.

Men utställningen i allmänhet och denna musikfest i synnerhet blev faktiskt ett stycke storpolitik: De finländska konstnärer som deltog i utställningen protesterade mot att det autonoma Finland negligerades och att de hade inordnats bland ryska konstnärer. Samma sak hände vid musikfestens s.k. "Ryska dag" 25 juni. Efter protester beskrevs konserten som "rysk-finsk", med kompositioner av

4

Se Jan Olof Rudén, Hugo Alfvéns kompositioner, Källoch verkförteckning, Stockholm 1972, s. 73-75. 5 Se Emil Gagner, Baltiska musikfesten i Officiell berättelse öfver Baltiska utställningen i Malmö 1914, Malmö 1921, s. 426-46

6

Se Jean Sibelius, Dagbok 1909-1944. Utgiven av Fabian Dahlström, Helsingfors, 2005, s. 427. Jag tackar Jan Olof Rudén för detta påpekande.

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

17


Bo Larsson, inredare av Alfvénrummet på Grand Hôtel intervjuad av Jan Olof Rudén

B

o Larsson har en dubbel utbildning i både grafisk design och som konstnär. Detta kom väl till pass när han fick uppdraget att inreda Hugo Alfvénrummet på Grand Hôtel tillsammans med inredningsarkitekten Karin Ahlgren. Hon hade blivit kontaktad av Gösta Alfvén och tillsammans fann de fram till Bo Larsson. Bo Larssons utbildningsgång är litet ovanlig. Han fann sig inte riktig tillrätta i skolan så efter åttonde klassen fick han komma in på Konstfackskolan i teckning som specialelev på kvällarna och på dagarna arbetade han på Nymans tryckeri och sökte sedan till grafisk design. Det innebar att han var färdigutbildad när det var dags att göra värnplikten. Han blev placerad i flottan med tjänstgöring på Skeppsholmen. Vid den tiden hade han fått lust att utbilda sig till konstnär. Konsthögskolan låg i kasernen intill och där gick studiekamrater från Konstfackskolan. Så Bo Larsson frågade Bror Marklund på Konsthögskolan om han kunde få teckna där på kvällarna även om han var klädd i uniform. De gick bra. Och direkt vid avmönstringen sökte han in till Konsthögskolan med de arbetsprover han gjort under värnpliktstjänstgöringen. Där gick han i fem år och utbildade sig till konstnär. Han har därefter huvudsakligen varit verksam som landskapsmålare och ibland som porträttmålare. Rummet krävde Bo Larssons kunskaper inom båda verksamhetsområdena. Karin Ahlgren hade föreställt sig dekorationer direkt på väggarna men Bo Larsson hade en föreställning om visualisering av musik som en bakgrund mot tavlor med motiv från Alfvéns miljöer. När han fick uppdraget kände han inte till mycket av Alfvéns musik men under arbetets gång har han lyssnat och läst memoarerna.

Bolinderska palatset. Men Alfvén upplever man som utomhusmänniska och tonmålare så färgskalan borde vara ljusare än i angränsande rum. Inom måleriet arbetar Bo Larsson gärna inom två genrer: han handskas ganska fritt med nonfigurativt måleri med rörelser och färger som är mer associativa, det andra manéret är landskapsbilder. När det gällde dekorationen av väggarna fastnade Bo Larsson för en gråskala med nonfigurativa mönster som påminner om musikens rörelser eller vågrörelser eller skyar och mot den bakgrunden var tavlorna tänkta som inredningsföremål med en enkel ram i en färg som skulle passa till de övriga snickerierna i rummet. Även tavlorna målades i en enhetlig färgskala för att passa till bakgrunden. Därför finns rätt mycket blått i tavlorna utom i tavlan från San Michele som badar i Italiens ljus.

Han ställde sig uppgiften att dekorera rummet. Vägen från den första skissen till färdigt resultat fick flera avbrott men samtidigt mognade projektet under de tre åren som det varade och under den tiden var det det uppdrag som mest sysselsatte honom. Själva rummet i Bolinderska palatset utgjorde i viss mån en begränsning av rörelsefriheten. Bo Larsson studerade gamla interiörbilder därifrån som var murriga och fulla med palmer och prydnadsföremål. Han ville ansluta sig till karaktären i

18 Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Fyra miljöer utkristalliserade sig snart - var och en med sina infallsvinklar – Dalarna i vinterdräkt: Alfvéngården i Tibble, Utsikt från Plintsberg mot Siljan eftersom denna utsikt motsvarar den fria sikten från Alfvénsgården förr i tiden, Skärgården på sommaren, dag och natt, Stockholm med utsikt mot Grand Hôtel, San Michele på Anacapri, Uppsala på våren: Akademikvarnen och domkyrkan må-

lad från huset där Stadsbiblioteket tidigare låg, Linnéanum. Turligt nog fick han stipendium till San Michele en sommar. Det föll sig naturligt att välja fyra årstider och lika naturligt att lägga sig nära Alfvéns bildspråk. Bo Larsson har försökt skapa nationalromantik i motiven i Alfvéns anda. Han hade sett utställningen

1972 på Thielska galleriet. Resultatet skiljer sig inte mycket från Bo Larssons vanliga stil. Någon som känner hans tavlor kan nog utbrista ”typisk Bo Larsson”. Andra åter som kommer in i rummet tycker att det ser ut som Alfvénmålningar och förundras över att de är målade i olja eftersom Alfvén är känd som akvarellmålare.

Bo Larsson har efter invigningen 1999 av Alfvénrummet (se Alfvéniana 1-2/00, s. 12-13) ofta passerat Grand Hôtel och tänkt –Jaha där är ett rum där jag målat väggarna och installerat tavlor. Det är först nu åtta år senare som han återvänt och när han återigen står framför sitt verk är han fortfarande tillfreds med resultatet och tycker att rummet fortfarande är fräscht.

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

19


Midsommarvaka i topp i Sveriges Radio AV JÖRGEN GRUNDSTRÖM

U

nder Hugo Alfvéns livstid kom radion att utvecklas till en av de största förmedlarna av klingande musik i landet. Grammofontimme och konserter bidrog till att sprida musik av olika slag till snart sagt varje hem. Givetvis präglades utbudet av tidens smak, av tillgången på skivinspelningar, och ibland av den rådande situationen i världen (till exempel under Andra världskriget).

Jag har tittat närmare på förekomsten av Alfvénverk i Sveriges Radios spellistor från slutet av 30-talet och framåt, och det visar sig – föga förvånande – att vad som spelats i radio ofta är tonsättarens mest uppskattade verk. Det rör sig om rapsodierna, symfonierna, körsångerna, skådespels- och filmmusiken (eller avsnitt därur) och kantaterna, några solosånger, samt något verk i piano- och kammarmusikgenren. De drygt 60 Alfvén-verk jag tittade närmare på har tillsammans framförts vid inte mindre än drygt 1800 tillfällen under årens lopp fram till dags dato. Det första synes vara ett framförande av (delar av) Riksdagskantaten 1938. Troligen är det i själva verket fråga om ännu flera framföranden, eftersom många av Alfvéns verk ju har förekommit som ”musiksnuttar” i olika sammanhang. För att göra en exakt kartläggning skulle man dessutom även behöva gå igenom t ex Röster-i-Radios gamla årgångar, något som är ett för stort jobb för denna korta artikel. Första radioframföranden När det gäller vilka år som de utvalda Alfvénverken spelades för första gången i radio visar det sig att toppåret är 1938, samma år som han pensionerades från tjänsten

20

som Director musices i Uppsala, när inte mindre än 21 av hans verk fick sitt första radioframförande. Det rör sig om Riksdags- och Universitetskantaterna, Midsommarvaka, Uppsalarapsodin, Dalarapsodin, Papillon, Gryning vid havet, Gustav Frödings jordafärd, Festspel, Gustaf II Adolf-sviten, m fl. Därefter sjunker frekvensen av ffgframföranden (i radio), och år 1939 spelas bara 6 Alfvénverk i radio för första gången medan det 1941 bara är tre stycken. Därefter är det bara något enstaka verk under de kommande decennierna fram till 1962, och sedan ett hopp till 1973 när tre Alfvénverk framfördes för första gången i radio (tre solosånger, alla med samma artist). Det sistnämnda framförandet kan ju t ex vara ett resultat av 100årsminnet av tonsättarens födelse 1972. Ett musikval styrt av tidsandan Tidsandan har naturligtvis till viss del påverkat valet av musik i Sveriges Radio. En Kavallerimarsch spelades vid ett par tillfällen 193940, och Biskop Tomas frihetssång förekom på tablån under krigsåren 1939���45 (men också mellan 1950 och 1962), för att sedan inte förekomma alls förrän 1981. Unge herr Sten Sture (manskör) framfördes vid två tillfällen 1942 och 1952, solosången Endräkt (med underrubriken ’En sång i orostider’) framfördes i radio tre gånger 1943–44 och sedan aldrig mera. Likaså sångerna Sverige (körsång) och Ställ flaggan så jag ser den (solosång) framfördes i radio vid ett tillfälle vardera 1943 för att sedan aldrig återkomma. Och det är kanske lika bra det. Topplistan Vilket verk av Hugo Alfvén har då spelats mest i SR genom åren? Ja, svaret är naturligtvis Midsommarvaka. Enligt SR:s spellistor har den förekommit i tablån inte mindre än

196 gånger sedan den först framfördes i radio 1938. Troligen är det ännu flera som ”musiksnutt” i allsköns olika program. På andra plats kommer Dalarapsodin, som spelats 126 gånger. Trea kommer körsången Uti vår hage, som förekommit på tablån 107 gånger sedan Bodens Sångarförbund framförde den för första gången i radio 1938. Även där är det med största sannolikhet fråga om många fler framföranden, eftersom SR:s spellistor från de senaste åren t ex redovisar hans körmusik under samlingsrubriken ”Körsånger”. På fjärde plats kommer En skärgårdssägen, som spelats i radio ett hundratal gånger sedan 1938, tätt följd av Festspel, Synnöve Solbakken (eller avsnitt därur) och tredje symfonin. Uppsalarapsodin och Vallflickans dans har förekommit i tablån vid närmare hundra tillfällen vardera under årens lopp. I synnerhet den sistnämnda har det ju spelats några sekunder av lite då och då… Bland symfonierna intar tredje symfonin en särställning. Den har spelats 96 gånger sedan första radioframförandet (1940), följd av fjärde symfonin 54 gånger (1939), första symfonin 45 gånger (1943), andra symfonin 41 gånger (1942), och femte symfonin 25 gånger (1942). Med undantag för symfonierna 3 och 4, vilka faktiskt förekommit på tablåerna ganska jämnt fördelat under åren, så spelades till exempel symfonierna inte alls från slutet av 50-talet och ca tio år framåt, för att sedan fr.o.m. 1970 börja förekomma mera regelbundet. De båda första symfonierna verkar t ex ha fått en renässans i samband med jubileumsåret 1972. Hugo Alfvén var ju en nationaltonsättare och ”kändis” som blev intervjuad i radio och förekom då och då i olika radiosammanhang. Man kunde kanske därför vänta sig

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


att intresset från SR för Alfvéns musik skulle svalna något efter tonsättarens död 1960, men det visar sig att i det stora hela har frekvensen Alfvénmusik varit förhållandevis konstant under årens lopp. En viss nergång kan naturligtvis skönjas under 1960talet och en bit framåt, men de skillnader i spelfrekvens som man allmänt kan se genom åren härrör sig nog mera till de respektive verkens genre. Att t ex Biskop Tomas frihetssång förekom under krigsåren är kanske inte så underligt. Därför verkar till exempel den något avoga inställningen till nationalromantisk musik som rådde under 1900-talets mitt och fram till dess senare del inte nämnvärt ha påverkat frekvensen av Alfvénmusik i Sveriges Radio. Man bör naturligtvis komma ihåg att skivutgivningen under årens lopp och därmed tillgängligheten av musiken i klingande form har påverkat radions musikval, och nya skivinspelningar har under åren möjliggjort för SR att presentera ej tidigare framförd Alfvénmusik. Exempel på detta är de tre Alfvénsångerna 1973 och pianisten Lars Roos inspelning av Skärgårdsbilder som började förekomma på tablån 1977. Men det finns ju säkert här även en ”popularitetsaspekt” också. Radions val av Alfvénverk speglar nog ganska väl den allmänna uppskattningen av hans musik. En aspekt som kanske kunde vara intressant att titta närmare på är förhållandet Alfvén - PetersonBerger (eller proportionerna mellan t ex Alfvéns generation och efterföljande generationer tonsätta-

re) i musiktablåerna. Sveriges Radio har under åren fört noggranna register över vad som spelats, och deras förnämliga musikbibliotek har ett stort material att dyka ner i för den som har tid och möjlighet.

Ett par ”Topplistor” De mest framförda Alfvénverken i Sveriges Radio 1938–2007: • Midsommarvaka, 196 ggr, jämnt fördelat. • Dalarapsodi, 125 ggr, jämnt fördelat. • Uti vår hage, 107 ggr, jämnt fördelat. • En skärgårdssägen, 99 ggr, jämnt fördelat. • Festspel, 98 ggr, jämnt fördelat. • Synnöve Solbakken, 96 ggr, jämnt fördelat 193866, därefter 1973 och sedan ej förrän 1989. Symfonierna: • Symfoni nr 3, E-dur, 96 ggr, ganska jämnt fördelat. • Symfoni nr 4, ”Från havsbandet”, 54 ggr, ganska jämnt fördelat. • Symfoni nr 1, f-moll, 45 ggr, jämnt fördelat 194358, därefter ej förrän 1969 och sedan från 1973 och framåt. • Symfoni nr 2, d-moll, 41 ggr, jämnt fördelat 194257, sedan ej förrän 1972 och framåt. • Symfoni nr 5, 25 ggr, synes ej ha förekommit i tablåerna mellan 1959 och 1968.

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

21


Karin Rehnqvist Alfvénpristagare 2007

Foto av Per-Åke Byström taget vid minifestivalen i Stockholms Konserthus 2006

K

arin Rehnqvist (född 1957) växte upp i Nybro där hon livfullt tog del i kyrkans musik, framför allt körsången. År 1980 kom hon till Musikhögskolan i Stockholm, utbildade sig till musiklärare och studerade komposition för bland andra Gunnar Bucht, Pär Lindgren och Brian Ferneyhough. Genombrottet som tonsättare kom 1983 med Davids nimm, som har kallats ”en bakvänd polska”, inspirerad av att hon hörde en insjungning spelas upp baklänges. Under många år var hon ledare för ”Stans kör” i Stockholm och under första hälften av 2000-talet var hon composer in residence hos Svenska Kammarorkestern i samverkan med Skotska Kammarorkestern. Med musik inom ett brett spektrum av genrer har hon blivit känd både i Sverige och internationellt. Verk som Solsången, Puksånger–lockrop, Ljus av ljus, Arktis, Arktis, Till ängeln med de brinnande händerna kan nämnas i hennes rikhaltiga produktion. Hon är i dag en av de oftast spelade svenska tonsättarna på den internationella scenen. Ett aktuellt exempel är uruppförandet av Salve regina – Heavenly Queen som äger rum i Amsterdam 24 maj med Nederlands Kamerkoor och Nieuw Ensemble. Under våren spelas hennes ”operarysare” för barn, Sötskolan, i Braunschweig.

Karin Rehnqvist har genom att anknyta till folkmusiken hittat en väg till framåtriktat nyskapande. Den uråldriga sångteknik som kallas kulning har hon integrerat i ett modernistiskt och högst personligt tonspråk – och alltmer gjort detta kraftfulla uttryckssätt känt utanför den svenska folkloretradi-

22

tionen. Hennes framhävande av kvinnorösten – inte bara den välartat skolade, utan också den starka, ibland råa stämma som hörs eller anas bakom gamla tröstande vaggsånger, gråterskors känsloladdade uttryck, ramsors och besvärjelsers burleskeri – har fört in något nytt och mycket vitalt i den länge så mansdominerade konstmusiken. Koralen klingar inuti ropet, vi hör hednisk andakt och profan hymn. Ett slags motto, som hon lånat från en schamanskald, talar om att söka ett ursprung, att börja ”där det ursprungliga träder fram”. Hon lyssnar efter det rop som fanns före alla språkliga uttryck – hon lyssnar till de ljusa barnrösternas klanger, hon lyssnar efter ramsa och hymn, psalm och besvärjelse, åkallan och bespottelse, gråterskans klagan och vaggvisans tröst – någonstans har de ett gemensamt ursprung. Hennes utåtvända rop riktar sig inte bara till fjärran lyssnare utan lodar också efter det som, med Gunnar Ekelöfs ord, är ”botten i oss alla”. BENGT EMIL JOHNSON

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Tänkvärt om körmusik Ingemar Månsson: Kung Liljekonvalje. Essäer om körmusik. Wessmans Musikförlag 2006. Ingemar Månsson är en av vårt lands främsta körledare. Med internationellt berömda körer som Hägerstens Motettkör och Lunds Vokalensemble har han skapat sig en egen profil inom svenskt musikliv. Hans musicerande präglas av djup förtrogenhet med både körverk och körsjungande. Till detta lägger han ett personligt grepp som låter musiken stiga fram med nya drag, i ny fräsch skepnad för varje gång, liksom om varje framförande vore det första. Hur han tänker och hur han arbetar låter Ingemar Månsson oss förstå i sin nyligen utgivna essäsamling ”Kung Liljekonvalje”. Av särskilt intresse är de inledande kapitlen om konstnärlig kreativitet, konserten som gudstjänstmusik och a cappellasång samt en viktig avslutande sida om förhållandet kör – körledare. Jag vet ingen som på detta djärva och klara sätt kunnat uttrycka så självständiga och kloka tankar på så viktiga områden. Sidorna 11-25 bör läsas av varje körledare, ja, varje musiker och sångare. Om ”Trygghet” säger Månsson följande tänkvärda ord: ”Den garanterade tryggheten kan leda till konstnärlig impotens. Är man besatt av musiken elimineras emellertid risken att hamna under trygghetens sordin. Går man ut på yttersta kanten och vågar ta risken att ramla ner, tar man också chansen att utvecklas.[…]Som dirigent vill jag inte i förväg bestämma hur varje ton skall utföras under konserten. Därför kan detaljerna i det musikaliska utförandet bli olika för varje konsert beroende av de känslor, som just då väcks inom mig.” Kreativitet är ett nyckelord för

Månsson, och han har samlat en rad tankar kring detta begrepp. ”Det är i ögonblicket musiken skapas. Sekunden efter är det för sent. Låt ögonblicken ta tid.” Huvuddelen av boken utgörs av kommentarer kring ett antal centrala och angelägna körverk från olika tider – från Allegris berömda Miserere över Bach och Brahms fram till 2005. Det är en unik lärobok för körledare. Sidorna 95-113 bildar ett eget kapitel om Francis Poulenc och hans körmusik. Det har ingen i vårt land skrivit förut. Inom svensk musik belyses kompositioner av Gunnar de Frumerie, Gösta Nystroem, Lars-Erik Larsson, Per-Gunnar Petersson, Sven-David Sandström, Wilhelm Stenhammar och David Wikander. Kortare stycken blandas med hela cykliska verk. De valda körverken belyses historiskt och uppförandepraktiskt. Månssons utgångspunkt är alltid texten. Så ger hans detaljerade genomgång av Förklädd gud ett välkänt verk nya dimensioner, och i nyskriven musik av Petersson och Sandström hjälper han en körledare till de rätta infallsvinklarna vid instuderingen. Hela sex sidor ägnar han åt ett så pass kort stycke som titelverket – Kung Liljekonvalje. Det blir en både litterärt och musikaliskt djupgående studie av hur man utifrån Frödings poesi gestaltar de olika avsnitten i Wikanders tonsättning. De 18 sidorna om Brahms Ein deutsches Requiem är omistliga för alla de körledare (och körsångare!) som runtom i vårt land regelbundet framför verket. Denna bok är, med sin unika blandning av översikter, analyser,

instuderingsråd och konstnärligt personliga diskussioner, en behövlig påminnelse i ett teknikfixerat samhälle om hur viktig personlig kreativitet är för att ett musikliv ska bli levande och engagerande både för dem som sjunger och spelar och för deras lyssnare. BENGT-OLOF ENGSTRÖM

A letter from the United States Sent: Wednesday, March 14, 2007 6:15 PM Subject: Hugo Alfven Only a few moments ago I was listening to one of my favorite pieces of music, Swedish Rhapsody. I have enjoyed it for more than fifty years, but I never knew who composed it. Thanks to the miracle of Google, I found out that the composer was Hugo Alfven. I Googled him and found out about your society. Your website is very interesting. When I was about ten years old, I discovered that S.R. was on a juke box at a restaurant where I was having lunch. I put a lot of money in the machine and played he melody at least 20 times before the owner unplugged the juke box and threw me out. Keep up the good work. Ken Artis Black River Falls, Wisconsin, USA

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

23


Swedish Grace: Svendsen, Fernström, Stenhammar, Alfvén. Mindfeel Productions, MFCD004, 2003 När Alfvénmusik spelas in i USA undgår den lätt uppmärksamhet. Därför har denna CD från 2003 först nu uppmärksammats. Det är svenska musiker och Scandinavian Chamber Orchestra som spelar John Fernströms klarinettkonsert och arrangemang av svenska folkvisor och sånger av Wilhelm Stenhammar. CDn har karaktär av demoskiva för orkestern och ”nationaltonerna” framhävs. Det stycke av Alfvén som spelas är Midsomma-rvaka för piano 4 händer och de som spelar är Per Tengstrand och hans kinafödda medspelerska Shan-shan Sun. Innehållsmässigt passar det väl in med sina

folklåtar och besättningsmässigt som kammarmusik. Midsommarvaka för 4 händer har tidigare funnits på LPn BELL 108 från 1979 med Inger Wikström och Conny Arvidsson. Det är inget repertoarverk i denna version så man får vara tacksam över denna nya inspelning som möjligen är litet elegantare än den äldre. Samtidigt måste man konstatera att denna version för fyrhändigt piano av tonsättaren själv är en fattigare komposition än orkesterversionen. Det blir lätt så att det oviktiga får för stor plats i pianoversionen, som man upplever som en blek kopia av originalet. Med en pianovirtuos som arrangör kunde resultatet ha blivit annorlunda. Nu blottläggs rapsodins ”skelett” med sina regelbundna diatoniska folklåtar följda av en bearbetande/modulerande överledning till nästa folklåt. Det står helt klart att Alfvéns styrka låg i orkestreringen som profilerade, målade och skapade stämningar. Det är i orkesterversionen han vinner lyssnare över hela världen. JAN OLOF RUDÉN

Symfoni nr 5. Norrköpings symfoniorkester, dirigent Niklas Willén. Naxos 8.557612, 2007. Hugo Alfvén skrev sina tre första symfonier i relativt tät följd 1897, 1899 och 1906. Efter den ensatsiga programsymfonin ”I havsbandet” 1919 dröjde det till Alfvéns 70-årsdag 1942 innan den femte symfonin i amoll, op 54, kunde uruppföras, men då endast första satsen. Hela symfonin, vars samtliga satser till stor del bygger på material ur balettpantomimen ”Bergakungen” från 1923, blev inte färdig förrän till åttioårsdagen 1952, men den beska kritiken fick tonsättaren att stryka stora partier, framför allt i finalen. Under femtiotalets lopp fortsatte sedan Alfvén att ändra detaljer i instrumentation, melodik och tempoangivelser. Niklas Willén har slutfört sin Alfvéncykel på Naxos i och med att den femte symfonin nu ges ut. Det är andra gången symfonin spelas in i sin helhet (första gången var med Neeme Järvi på BIS 1993), och Willéns inspelning står sig mycket väl i jämförelse. Den dramatiska första satsen äger till och med något av Alfvéns egen glöd från separatframförandet 1942. Den naturromantiska andra satsen spelas långsammare än brukligt (med undantag för uruppförandet av hela symfonin 1952) men tål väl det valda tempot, eftersom Willén förmår hålla de långa linjerna. I det demoniska scherzot tar Willén ut svängarna i de tempoväxlingar tonsättaren införde då han under femtiotalet bearbetade symfonin, vilket ger ett temperamentsfullt men möjligen något splittrat intryck. Den enda allvarliga invändningen mot tolkningen är mot finalens tempo, som är extremt långsamt – i

Willéns tolkning tar satsen över 18 minuter. Man kan jämföra med exempelvis von Garagulys inspelning från uruppförandet, då speltiden var drygt 11 minuter – visserligen utan repris, men utan de strykningar som Alfvén företog efter den skarpa kritiken. Dessa strykningar har fått som resultat att satsen både är obalanserad och för kort. Det långsamma tempot förefaller då vara ett storformellt motiverat grepp, då ju finalen tyngdpunktsmässigt borde vara en motsvarighet till den långa första satsen, men det blir helt enkelt inte roligt nog. Detta är dock en randanmärkning mot ett i övrigt strålande framförande, vilket kan sägas även om Willéns Alfvéncykel i dess helhet. Till de ovannämnda strykningarna kommer jag f. ö. att återkomma i en artikel under rubriken ”En okänd version av Alfvéns femte symfoni”.

OLOf ANDERSSON

Alfvéniana 1-2/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 1-2/07