Page 1

.Jllfveniana 2-3/97 Vtgiven av Huqo Jl(fvens채{fsk..gpet

L채s om Alfven och Hovkapellet


Alfveniana 2-3/97 Utgiven av Hugo Alfvensällskapet Ansvarig utgivare: Åke Holmquist Redaktör och distributör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327 10254 Stockholm, tel. 08-783 88 58 fax 08-783 95 10 e-post janolof.ruden@stim.se URL: http://www.torget.se/users/s/SMIC

Innehåll Hugo Alfven och Hovkapellet. Av Inger Mattsson 3 Hugo Alfven som dirigent för Hovkapellet 9 Sven Wilson minns Hugo Alfven 11 Alfvendagen den 4 juli 1997 16 Hans Eklund Alfvenpristagare 1997 intervjuas av Jan Olof Ruden 18 Omdömen om Phono Suecias 3 CD-box 19 Alfverts Elegi Notturno. Av Lennart Stevensson 20 Notiser. 22 Framföranden, inspelningar, Föreningsnytt 23 Hemsida för Hugo Alfvensällskapet. 24

=

Medlemsavgifter (100 kr) : Skattmästare Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm Postgiro: 41 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

Omslag: Hugo Alfven dirigerar Hovkapellet den 30.4 1957 i Festspel i samband med 8S-årsdagen. Foto: Enar Merkel Rydberg

2

Hugo Alfvensällskapet har numera en hemsida på Internet. Detta är helt i linje med föreningens syfte att främja kännedomen om Hugo Alfvens musik och gärning. Det är redaktörens förhoppning att detta också skall leda till ytterligare medlemmar i föreningen. Hjälp gärna till att sprida Internet-adressen (se rutan härintill). Förstasidan ser du på baksidan av detta häfte. Innehållet kommer successivt att utökas.


Hugo Alfven och Hovkapellet AV INGER MATTSSON

F

redagen den l maj 1942 gavs en festföreställning på Operan i samband med tonsättarens 70årsdag - ett av många jubileer och festföreställningar under Alfvens tonsättarliv. På programmet stod bl.a. Festspel, Första satsen ur Symfoni nr 5, Klockorna, 4:e tablån ur Bergakungen (Bergakungens sal), några sånger och körstycken. Dirigenter var tonsättaren och Nils Grevillius. A Ifven skriver: "När jag vände mig mot orkestern, kunde jag inte återhålla ett småleende, ty varje musikers ögon gnistrade av musikantisk stridslust. Det var som om blå lågor flammade i det magnetiska fältet mellan orkestern och mig, och i den känslan höjde jag handen till Festspelet..... Trumpeten, hornen och basunerna smattrade med en gnistrande prakt utan like i inledningens fanfarer och i trions sensuella cantilena sjöngo stråkarna med italiensk lidelse och intensitet. Precis så klingade festspelet för mitt inre öra, när jag komponerade stycket. Ett högre betyg kan jag inte ge en orkester. Och i samma enastående fonn genomförde Hovkapellet hela programmets instrumentala del." (Tibble 12/5 1942) Hugo Alfven brukade gärna återkomma till sin livslånga kärleksaffär med Hovkapellet. Hur startade då denna kärlekshistoria? Tonsättaren berättar om hur han som tonårig musikstuderande etablerade kontakt med de beundrade hovkapellisterna och om sitt första operabesök i "Första Satsen": "Det var i februari eller mars 1888\. Musikkonservatoriets elevorkester

\ Här måste emellertid Alfven tagit miste på år. Boieldieus "Hvita Frun på slottet Avenal" spelades inte under 1888. 1889 däremot framfördes verket

hade övning, som vanligt under ledning av fiolläraren Johan Lindberg. Jag stod vid första fiolstämmans femte notställ. Under ett uppehåll pekade min bredvidstående kamrat med stråken på de båda unga männen vid den främsta pulten och sade: - De där du, de är styva må du tro! De sitter i hovkapellet! Visserligen hade jag ibland hört min gamla fiollärare, Miiller, tala om hovkapellet, men endast i samband med sina egna flöjtprestationer, som han älskade att skryta med. Följaktligen hade jag endast ett ganska dimmigt begrepp om denna orkester. Jag frågade därför i min oskuld: - Hovkapellet? Är den orkestern lika bra som vi? -Vad är du för en som inte känner till hovkapellet, världens bästa orkester, utbrast min kamrat med ungdomlig entusiasm. Har du då aldrig varit på Operan? -Neej. -Ja, laga då till att du kommer dit fortast möjligt, det vill jag råda dig till, för då får du höra något så underbart, som du aldrig drömt om. Nu var mitt själslugn stört. Det fanns då en orkester som var ännu bättre än konservatoriets elevorkester. Min musikaliska horisont hade vidgats i ett ryck. Förstulet och beundrande blickade jag på de båda tjugoåringarna vid den främsta pulten, och omedvetet sökte jag taga efter deras hållning och stråkföring. Min kamrat kände dem båda. Den längste hette Kihlman och den andre Åberg. Efter övningens slut blev jag presenterad för dem och utan vidare ceremonier.

åtta gånger med Selma Ek i rollen som Anna (8/2, 10/2, 1112, 13/2, 15/2, 28/2, 3/3 samt 7/3).

-Hör ni, här skall ni få se en jycke, som är sexton år och som går här sitt andra år, som skall bli fiolist och som ännu aldrig varit på Operan och hört hovkapellet. Är det inte otroligt? Jag mumlade något om min mors religiösa inställning, men att jag nu intet högre önskade än att få höra hovkapellet, som min kamrat nyss förklarat vara världens bästa orkester. De båda halvgudarna smålog vänligt, ehuru kanske en smula nedlåtande, och Kihlman sade: -Imorgon spelar Operan "Vita frun". Om herr Alfven har lust att se föreställningen, så skall jag gärna skaffa er en fribiljett. Jag var gränslöst tacksam, och den följande kvällen satt jag på parketten, inte långt från orkesterdiket. Häpen betraktade jag den praktfulla salongen och den i mina ögon väldiga orkestern, där jag i första fiolstämman strax upptäckte mina nya vänner, som älskvärt nickade mot mig. En elegant herre i frack banade sig väg genom orkestern och tog plats på dirigentstolen. Det var förste hovkapellmästaren Conrad Nordqvist, som jag kände igen från Musikaliska Akademien. Men nu hände något, som fyllde mig med skräck: det blev plötsligt alldeles mörkt i salongen. Vad hade hänt? Jag reste mig häftigt för att springa ut. Till min förvåning satt emellertid alla andra kvar på sina platser. Det måtte alltså inte vara något farligt som inträffat. Förbryllad sjönk jag ner på min plats utan att begripa någonting. Kapellmästaren knackade med taktpinnen, och i nästa ögonblick fylldes luften av ett välljud, underbarare än vad jag med fattiga ord kan beskriva. Ouvertyren är slut, och ridån går upp. Nu får jag en verklig chock, ty scenen fylls av unga sköna kvinnor, förklädda till skotsk ungdom, gossar

3


Alfvens anställningskontrakt som extra sekundviolinist under spelåret 1890/91. Anställd från 1 september 1890 och uppsagd 30 april 1891. KT A_ Anställningskontrakt. Huvudserie. F8A: vol 13_

KUNGLIGA OPERAN. KONTRAKT. Jag,

''''!fru '1'01

Courcul.

NOl'clqvist~i

Hm

\::.:0&'''7'''''

"a

j/;, '" tUJ af

.,

/ö7jamlc

operans

dire1.wr,

har

hiirigetUJln

"""'illaad,

~_//~=M.6'~//d'!#

egenskap

af-<:.f:-Z;;;

till .••••

4.<?c<Vn~p-r:-~t"~~

odkor:

vid

alla.

förbinder

Ii K. operan

representationer

samt

vid

alla

sig att i nämnda h0tidliga

tillji.iUcn,

egenskap

såväl

konserter

litwner

Kongl.

Hofcet,

och orkesterns

föreskrifter, fullgöra

iuir

enskilda

och sei oft« befallllinr; öfningar,

samt

deront

nt; i ifrigt,

instolla«.

deraf

en fond,

Iuilflen

till Ifjljmittllilllande

och

mina

och cederborunde

fÖF1JUinS

iii/

I.i

luindclsc

'!wle

I(al,

Irfdr(/!/

at!

f"

J

,eJ?

'o

l'

12li.,!oll

mcfnads

i

.finnes

r:::/~.4/l/v.I.-I.:&'::.

si!}. srilunda

.'.':7-:C,)

jörmaner,

der] ·i1lve-

tiden f6r

openOls

persona],

sådant

der

understöd

jimles

aii wnder ofoaunämnde

7"-'/-'-C7/~J'CZ~/6?I;i=~rccE~

åtagit,

KOll.r;I.

1di.qhetC!"

Maj.ts

na

7iellljll', sam

]J.

in J.-r)1JI,o(Cl' ?:isa .~i,1f i likhet med JIIil/11

l(jllffi""'/I1einer,

rutet f,j)'c.lfllcnr7"-

Hm/er

en fei!,jal!(7c

ncrksamlrct

1I!(lIzarls

lic/(ll'l'Cl/.~ [!1/ldwu7c.

"lir

h uuaf

flir

andre» skada

(,;,.

ltrurje

luiv

1Cl'pluir

under

Gt?n

och frrrr;altlli17gell lconlrol.!

niftigllele?', som e; kontrahenten,

all, fornton:

(/lIsvm

cn C1'sei"f(lZi17gsSlImmll, ofran

srisom

Iv1/. clle:

skulle iniraff a, livill« en mål/all

eflcr elen dag

i iifrigt c,," €l nc1!JIJllc7em sidan

.'1())!.'! 7.:am,

O'sl

blifeer gtilTmu/e under ofitn;

o))1slcindi!Jlzctcl'

kontmkt

UJ.ll'Sei!Jc.~ kontraktet

,11(11,1, (II/SfS detsamma

!fellom

äro lIJ'pniffcuZt,

eller flmlm

arbeten, i lnnlltc! fall dciia

lI}Jl'SWfdf.

och JörlHsl

"Ursl blir/;il

kontraktstiden.

""i!J

Iillji.irS{ikradc

log7i.'7cn fåvbnnden.

sirf

ji

och. m'i!/ /lPl'l"Iiffade

elet lil1ci!J.q, alt. lniilltendera

med. .1Jm·f

"'J/tt

styrelsen

frir

1"(!!Jerillgcn

sclvcil ii deriqenoni

(rl) lika l!Jdlnldc excnrplar brand,

"eglemcntc

1/Cicliga

de'riqcllom

hela

qtlfl'"rulle

Q·t,rS??f

i det mellan

i afseende

la icke operahusets

~ Mi//i;1

munt

och al/.~l)arslJeslri1llmr;lser,

af 0l'cn/lls

dess

s(i snart

!/IX.7tgr;ras,

,rfci/lmule

ta reolcmcnte, g()(71!J,jra den

"N/"'O,,~-<~=-,._

operans haj/a

Xlf1I,r;1.

de a(dm!Jllu

jjNCtpr,

bcstännnclscrna

'[ccvcnsl.onimclsc,

tid åtnJutas:

till

sllfl

afl(inill.lj,

1

sirlig cftcrrätidse

.{~f=-/... följwule

pcrsonalen,

eller, i lu/nde/se denna revksomhe:

till lrcnr« och cl/si,ll;on/st

fUI'h(il!ul/(lc

\@pf",n7

'IImc jemlc

lillerkeimu:r jag

0l'ernns

a1lslålda

1"/11l11J1Ct alt wula

rcrkstunlict,

ål

ar persouulens

li!l!Jclnr;

16",

)II1ll/a

dc fijrb-inclelser,

den fast

i fthsta

afsctlt!

af operans

7,r; docl: sl.ola ccderhomnde

För

ti/lfaller

undersfrid

rid

/;;r bestrulmu!«

cge?lskaZJ lau: åligga.

ln"acli fi;rberönla

att Irälftcn

som ock t1el.taga i alla repe-

gifvcs,

enligt

and:«

:Tt

I

fester inom

sålunil«,

IS

c::;t~"/r/L~~e-0e-:'-'! fjCJlSigöm

KUllgl.

vf7~r::">'?

frtin. ,,,,, med

_~~.A1-I'~ uppå

(If

ojenskap

ofra»

en 1IIcill(/(

.fJJ(lrda ./;ir/;cl/(il!,

11jl)1I

r .(,irhill,'1r1I.

'en

I cnlighct }i/lQusdepartemclltet

mai bestänunclserna rorande

opcran

uti

de: mellan mig samt Stals-Badet

upprättade

kontrakt

skall

och Chefer: för

den vid spelårets

IJ -

{.L7/~

-.1[7~'

/t1JO.

Kungl.

slut mojligenupp-

Furcslåclldc

ett tryc7d exemplar

l.outral.! rarder af A"nl/,fJ/'

!t[nj:fs

hårmed 1l(idi,1a

af

reglemcllfe

stfrelsen och förvaltnin[!en

fiir

11I~r;

godl.-ci"lIClt;

lioa tcairarnc. Stocl;ho/m

SOIIl ofran.

V/u-r4~ Q/.,: __, .l r ,r,

4

och har J(I!] emoflagl

till alla dr/m'

~

j(;9/ •

af dc ](,1119


och flickor. Det är första gången jag ser trikåklädda kvinnoben - och vilka ben! ...Hjärtat stannar, jag flämtar och hör inte längre musiken. Hela mitt väsen är koncentrerat i ögonen. Senare uppenbarar sig vita frun, i Selma Eks förtrollande gestalt. Jag blir kär i henne innan hon hinner sjunga en ton ...vilken kväll...vilken upplevelse!. .. Detta var alltså Operan och dess hovkapell! Skönare, underbarare än jag kunnat föreställa mig i mina djärvaste drömmar. Nej, dit ville jag söka komma när jag väl tröskat igenom konservatoriets fiolklass; där, i hovkapellet, ville jag stanna till min levnads slut, ty högre i världen kunde inte en musiker nå."

Tiden i diket Alfven var anställd som andreviolinist i Hovkapellet under säsongen 1890/91 men sade upp sin anställing för att helt ägna sig åt konserterande och komponerande. I början av hösten fick han emellertid ett brev från förste konsertmästaren Lars Zetterquist med förfrågan om ett vikariat för denne i förstafiolstämman. Det skulle egentligen bara gälla några veckor, men kom att omfatta hela säsongen 1891/92. I Kungliga teatrarnas arkiv finns emellertid endast kontrakt för den regelrätta anstälIn ingen 1890/91, inte för vikariatet. Tonsättaren skriver själv i "Första satsen" om sin premiärföreställning; "Aldrig glömmer jag den första kvällen då jag satte mig vid stämmans bakersta pult. Den ena kollegan efter den andra kom fram, presenterade sig och önskade mig välkommen, enkelt och hjärtligt. Bakom mig hade jag trumpeterna, basunerna, pukorna och det övriga slagverket. Vilken klang och glänsande prakt var det inte när de satte in fortissimo i ett tutti! Jag måste erkänna att detta var något annat än konservatoriets elevorkester."

Alfven berättar vidare om hur Zetterquist några dagar senare bjuder med sin yngre nyblivna kollega på Operakällaren efter föreställningen. "Hovkapellisterna hade sin egen speciella humor, och den flödade rikligt vid bordet, men även goda orkestertekniska råd. De var första violinister alla fyra, och när vi kommit till kaffet, cigarrerna och punschen, visste de inte hur väl de ville mig. Den kvällen lades grunden till den djupa vänskap mellan hovkapellet och mig, som skulle bliva beståndande hur än generationerna skiftade i 'orkesterdiket'. Och den lever lika friskt än idag." Alfven framhåller att han visser1igen studerade instrumentationslärorna av Berlioz, Geveert och Widor men att han lärde sig mer genom det personliga umgänget med hovkapellisterna. "Var och en tycktes sätta en ära i att uppenbara för mig alla de egenskaper och möjligheter, som just hans instrument ägde framför de andras. Mest lärorikt var det emellertid när jag nere i Hallen - som var hovkapellisternas stamtillhåll - lyckades tussa ihop tre eller fyra av dem i en diskussion om deras olika instruments företräden. Var och en höll naturligtvis på sitt instrument och blottade därvid klangliga egenheter och tekniska finesser, om vilka instrumentlärorna inte nämnde ett ord. Jag lyssnade med spända öron och nedskrev följande morgon i den orkesterdagbok jag förde kontentan av den lärdom jag under förnatten inhämtat."

Alfven-konserter på Operan Wilhelm Stenhammar, som Alfven beundrade mycket, var anställd som kapellmästare vid Kungliga Teatern säsongen 1900/01. Han hade med framgång dirigerat Alfvens 2:a symfoni på Operan den 2 maj 1899, vilket var tonsättarens genombrott hos både kritik och publik. Stenhammar hade även under sin anställning uruppfört två andra verk av Alfven, Sekeskifteskantaten (text: Erik Axel Karlfeldt) för sopransolo, kör och orkester med Carolina Östberg som solist, den 1 och 3 januari 1900 och orkesterballaden Klockorna, op 13, för baryton och orkester den 17/11 1900 . Sol ist i den sistnämnda var John Forsell. Alfvens debuterade som dirigent den 25 januari 1903 med just dessa verk på programmet och även hans dirigentdebut blev, liksom Stenhammars, mycket framgångsrik. Han fick nu många erbjudanden; att undervisa på konservatoriet i komposition och kontrapunkt, att leda Filharmoniska sällskapet i Stockholm, att skriva konsertrecensioner i Svenska Dagbladet, men Alfven var mer mån om sin frihet som tonsättare och avböjde.

Lars Zetterquist hade fått sin utbildning i Paris för den belgiske mästaren och pedagogen Hubert Leonard, som tidigare var professor vid Bryssels musikkonservatorium. Zetterquist var 30 år vid tiden för Alfveris anställning och en av landets bästa violinister genom tiderna. Han representerade den belgisk-franska violinistskolan till skillnad från Johan Lindberg, vars undervisning byggde på den tyska traditionen från Louis Spohr, Joseph Joachim och Ferdinand David. Det tyska tilltalade Alfven i allt mindre

Den 10 maj 1904 står Alfven åter inför "sin" orkester, Hovkapellet. Denna gång är konserten till och med rubricerad som en "Alfven-konsert". På programmet står den nyreviderade versionen av Symfoni nr I i f-moll, op. 7, Sånger för en röst och piano med Ebba Björkbom. sång, och Märtha Ohlsson, piano. Som punkt tre på programmet står Alfveris första svenska rapsodi för stor orkester, Midsommarvaka op. 19. Här börjar alltså tonsättaren etablera det som kommer att bli en tradition under hans levnad, Alfven-konserten,

grad och han hade turen att, från sommaren 1891, då han just lämnade konservatoriet, Ta Zetterquist som lärare, vilket betydde mycket för Alfvens utveckling som violinist. Han var dennes elev ända till 1897 och hade i och med detta även nära kontakt med sina tidigare orkesterkollegor.

5


en konsert med musik av Hugo Alfven, dirigerad av Hugo Alfven.

tid att provdirigera Don Giovanni. Alfven hade i en tidningsintervju i Svenska Dagbladet den 15 september Den tredje "årliga" konserten den 31 1906 kommenterat bristen på dirigenmaj 1905, återigen rubricerad ter vid Stockholmsoperan. Resultatet "Alfven-konsert" på Kungliga Teablev att han fick sig två partitur tillterns affischer, .----------------------------------------hade på programmet Symfoni nr 2 i D-dur, op. 11, Marias sånger framförda av John Forsell till Märtha Ohlssons pianoackompan jemang, En skärgårdssägen, op. 20, symfonisk tondikt för orkester (uruppförande) samt som avslutning Midsommarvaka. Denna konsert ville emellertid förste hovkapellmästaren Conrad Nordqvist själv dirigera. Detta kunde inte tonsättaren acceptera. Han hade satt sig före att själv stå på dirigentpulten. Ett tag var ställningarna låsta, konserten ställdes in, men efter att Alfven talat med kronprinsen och denna i sin tur talat med operachefen Axel Buren fick Alfven sin vilja fram. Detta handlingssätt var emellertid inte alldeles populärt och kanske var det därför som inte Hugo Alfven erbjöds en kapellmästartjänst vid Operan. Den 19 och den 26 december 1906 kom han emeller-

6

sända, Don Giovanni och Otello. Alfven talar inte särskilt mycket om detta i memoarerna och har ingenstans annat än i sina ansökningshandlingar till director musices-tjänsten i Uppsala uttryckligen nämnt att han fick dirige-


ra ett par föreställningar på Operan. Resultatet följde inte Alfvens vanliga framgångskoncept. Många recensenter hade naturligtvis samlats i salongen för detta tillfälle: en av den tidens främsta begåvningar som tonsättare, violinist och dirigent skulle avlägga

lighet såsom operakapellmästare ha blivit till full evidens bevisad även för den mest tveksamme.! ...! Men värre var, att herr A:s hela anförande inskränkte sig till att slå takten. Han vågade knappt lyfta blieket från

Operans beställning av balett efter utkast av Fokin med rätt alt furnera i Europa när väl det pågående världskriget lett till fredsslut. Det blev så småningom Bergakungen, som inte uppfördes förrän 1923. prov! Resultatet blev dock nedslående för tonsättaren. I Svensk Musiktidning nr 1, 1907, nämns han inte trots att man talar om nybesättningar. Ett axplock ur några av de övriga recensionerna: "Man märkte icke någon personlig vilja och hade inte heller den förnimmelsen att operans själ satt i taktpinnen." (signaturen "-s-" i Aftonbladet 20/12 1906) "Någon märkbar personlig prägel hade han inte satt på det hela." (G.O. i Svenska Dagbladet den 20/12 1906) "Herr Hugo Alfven provdirigerade vid gårdagens uppförande av 'Don Juan', och med detta prov torde hans olämp-

partituret, och någon markering av solisternas eller de olika orkesterinstrumentens infall förekom inte eller åtminstone mycket sparsamt. Än mindre märkte man, att hans ledarskap utövade något inflytande på föredrag och nyansering." ("G.L." i Ny Dagligt Allehanda 20/12 1906) "Det var således under för honom själv ogynnsamma förhållanden som hr Alfven i går fattade taktpinnen, och i betraktande därav måste sägas, det han lyckligt gick iland med sin uppgift."("R.H." i Vårt land 20/12 1906) "Hr A ådagalade vid musikfesten, då han dirigerade sina symfoniska dikter, en så tydlig dirigenttalang, att man förvånades över osäkerheten i går

afton." ("Arild" i Social-Demokraten 20/12 1906) "- Den andra nyheten bestod däri, att Hugo Alfven samma afton gjorde sin första lärospån som operakapellmästare. Hans ställning var därvid alltigenom nybörjarens; att han som kompositör står den Mozartska musikens ideal så fjärran som möjligt, betyder i detta fall mindre än den omständigheten, att han som musiker hittills icke behöft i djupare grad intressera sig och väl knappast heller intresserat sig för någon annan musik än sin egen. "(Peterson-Berger i Dagens Nyheter den 20/12 1906) De övriga två kandidaterna till den tredje kapellmästarposten var för övrigt Herman Berens, som i närmare tio år varit repetitör på Operan, samt Tor Aulin. Det var Armas Järnefelts vakanta kapellmästartjänst man tävlade om. Ingen av de sökande fick tjänsten och Jämefelt tog den f.ö. i besittning igen 1907 och stannade ända till 1932. Alfven blev aldrig ombedd att dirigera Otel1o och utgången av provdirigeringen blev en besvikelse för honom. Redan den 16/2 1907, återkom han emellertid för att dirigera på Kungliga Teatern. Då framfördes hans E-dur-symfoni för första gången i Stockholm. Konserten följdes aven tidningspolemik i samband med Peterson-Bergers delvis osakligt nedgörande recension i Dagens Nyheter den 17/2 1907. Fiendskapen mellan de båda tonsättarna hade nu eskalerat. Symfonin återkom emellertid redan den 3 1/3 på en ny konsert även denna gång under ledning av tonsättaren. Den svenska nationaloperan? Varför skrev då inte Alfven den svenska nationaloperan? Han var en uttalad publikgunstling, en klangmålare, en melodiker med stora kunskaper om den mänskliga rösten. Han hade lärt sig instrumentera från operadiket och ägde stora kunskaper om instrumenten som han lärt sig av sina kollegor i Hovkapellet. Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Frans G.

7


Bengtsson valde ut potentiella operaämnen åt honom. Kanske spelade hans misslyckande som operadirigent in, kanske gjorde massmedias förväntningar att skaparkraften hämmades. Kanske skulle man omtala Bergakungen 'en "nationalbalett" istället? För att använda tonsättarens egna ord om nämnda balett: "där har jag skildrat vinterns kalla famntag, vårens yra och trånad med all dess oro, glädje och ängslan, sommarens mättadefårgprakt och höstens svalka och fulltoniga blomning."

1956/57 Den förlorade sonen, fem dansande dalmålningar av I Cramer. Målare: R Lindström. Musik: H Alfven. Dir: H Sandberg. Medverkande: J Mengarelli (Fadern), B Holmgren (Sonen), M Mengarelli (Brodern), T Rhodin (Den falske profeten), E-M von Rosen (Drottningen av Rika Arabien), m fl Operahuset 27/4 1957 - 8/5 1972, 95 gånger, varav 16 gånger utanför Stockholm.

Hugo Alfven berättar. Radiointervjuer utgivna av Per Lindfors (Stockholm 1966) Första satsen. Tempo furioso. I dur och moll samt Final; Hugo Alfven, (Stockholm 1946-52) Hugo Alfven. Kompositioner. Källoch verkförteckning; Jan Olof Ruden (Leipzig 1972) Kungliga Teatern i Stockholm. Repertoar 1773-1973; K.G. Strömbeck, Sune Hofsten, Klas Ralf (Stockholm 1974) samt handlingar i Kungliga teatrarnas arkiv (KTA)

Baletter med musik av Alfven på Operan 1917118 Balettavdelning, komponerad av J. Hasselquist och G. Rosen. 1. Festpolonäs (H Alfven), 2. Valse "Fantome" (K Atterberg), 3. Puck (F Mendelssohn), 4. Slavisk dans (A. Dvorak), 5. Castillane ur Le Cid (J Massenet) Medverkande: J Hasselquist och E Strandin Urpremiär 1/2 1918 - 2/4 1919 (23 gånger)

1958/59 Svensk Rapsodi, balett i l bild av B Holmgren. Musik: H Alfven (Midsommarvaka). Dekor och kostymer: A Friderica. Kor: B Holmgren. Dir: B Bokstedt. Medverkande: E-M von Rosen, B Holmgren, L Portefaix, V Ljung, m fl Urpremiär Operahuset 30/4 1958 - 4/6 1958, 6 gånger (samt åtskilliga konsertframföranden)

I Kungliga teatrarnas arkiv finns en hel del material som rör Hugo Alfven och hans verksamhet på Operan. Dels finns det naturligtvis kontrakt, dels i hans egenskap som tonsättare, dels i egenskap av andreviolinist ("extra sekundviolinist") från augusti 1890, då han för övrigt tjänade 50 kronor i månaden. Det finns vidare till exempel korrespondens mellan Alfven och operaledningen. Den största delen material är naturligt nog produktionbaserat material, det vill säga material kring de uppsättningar som gjordes med musik av Hugo Alfven.

1922/23 Bergakungen, pantomimiskt drama i tre akter av J Börlin. Musik: HAIfven. Dekor: Prins Eugen och J A G Acke. Kostymer: A Broberg. Dir: A Wiklund Medverkande: O Tropp (Vallgossen), S Österholm (Vallflickan), EStiebel (Humpe), SHedenberg (Bergakungen), E Strandin (Trollflickan), m fl. Urpremiär i Operahuset 7/2 1923 - 2/3 1932, 25 gånger. Dessutom en delföreställning 1941/42. 1926/27 Midsommarvaka, dansscen av L Steier. Musik: H Alfven. Dir: N Grevillius Medverkande: L Steier, E Holmberg (Flickan), O Tropp (Gossen), J Westheimer (Spelmannen), m fl Operahuset 3111 1926 - 21/4 1952, 10 gånger. Urpremiär Paris (Theatre des Champs- Elysees ) 2511O 1920

8

Källor: Hugo Alfven. En svensk tonsättares liv och verk; Lennart Hedwall (Stockholm 1973)

A lfven hälsar Kungl Hovkapellet i sällskap med operachefen Set Svanholm i samband med 85-årsdagen den 30.4 1957. Foto: Enar Merkel Rydberg


Hugo Alfven som dirigent för Hovkapellet Nedanstående sammanställning är klippt ur den rika dokumentation som bifogas CD-boxen Alfven conducts Alfven. Det var ju Hovkapellet han stod inför den första gång han offentligt framträdde som dirigent. Dåförtiden var Hovkapellet Sveriges enda professionella orkester. Och det är också Hovkapellet han dirigerar under de sista år han stod framför en orkester.

HA

•=

=

Hugo Alfven uruppförande

25 januari 1903 Kungliga teatern Konsertmarine

Kungliga hovkapellet, (dirigentdebur) J) HA: Symfoni nr 2 D-dur b) HA: Klockorna c) HA: Sekelskirteskantaren Valborg Svärdström. sopran (c), John Forsell. baryron

(b.

19 december 1906 Kungliga teatern Kapellmasrardebut på Operan 26 december 1906 Kungliga teatern Alfveris andra dirigentprov. Kungliga hovkapeller W A Mozart: Don Juan John Forsell (Don Juan), Ernst Svedelius (Guvernören), Henning Malm (Don Orravio), Magna LykserhSchjerven (Donna Anna), Anna Barrels (Donna Elvira, ffg), Ernile Sriebel (Leporello), Thor Mandahl (Maserto), David Hesse (Zc::r1ina)

c)

10 maj 1904 Kungliga teatern Alfvenkonsert Kungliga hovkapdiet a) HA: Symfoni nr l F-dur b) HA: Midsornmarvaka" Martha Ohlson. piano, Ebba Björkbom. sopran [Sånger med piano: Trubadurens ande" Se, alleria har jag vandrat" Ved Huset", Svarta rosor, Sornrnardofrer] 31 mars 1905 Kungliga teatern Alfvenkonsert Kungliga hovkapellet a) HA: Symfoni nr 2 b) HA: En skärgårdssägen " c) HA: Midsommarvaka Martha Ohlson. piano, John Forsell, baryton (b) [Marias sånger op 21 med piano l

l juni 1906 Kungliga teatern Första svenska musiktesten 31 maj - l juni 1906 Kungl hovkapeller. [dir: även Conrad Nordqusr, Richard Henneberg. Wilhelm Srenharnmar, Tor Auiin, Ernst Ellberg, Ruben Liljefors] a) HA: En skärgårdssägen b) HA: Midsommarvaka

16 februari 1907 Kungliga teatern Tredje svmfonikonserrcn Kungliga hovkapellet [dir: även Armas järnefelt] HA: Symfoni nr 3 31 mars 1907 Kungliga teatern Femte svmfonikonserren (till förmån för orkesterns pensionsinrartning) Kungliga hovkapellet [dir: även Richard Henneberg. Ruben Liljefors] HA: Symfoni nr 3

23 januari 1920 Kungl teatern Alfvenkonsert Kungliga hovkapellet & Orphei Drängar a) HA: Festspel b) HA: Vid Emil Sjögrens bår, elegi'" c) HA: Unge Herr Sten Srure för barvron & kör d) HA: Symfoni nr -4 Josef Herou, baryton (c). Greta Söderman. sopr:m (d). Knut Öhrsrröm, tenor (d)

7 maj 1920 Kungliga teatern Första konserren för Svenska Tonsärrarföreningen Kungliga hovkapellet [dir: även Olallo Morales. Ture Rangsrröm] HA: Symfoni nr-4 Greta Söderman, sopran. Knut Öhrsrrörn. tenor

9


8 februari 1921 Kungl teatern Festföreställning till f1r:lI1dcav GustJf Frödings minne Kungliga hovkapellet & Orphei Drängar a) HA: Festspel bl HA: Midsommarvaka

l maj 1942 Kungliga Teatern H ugo Alfveris 70-årsdag. Kungliga hovkapellet & Orphei Drängar [dir: iiven Nils Grevillius] al HA: Festspel b) HA: Unge Herr Sren Sture för baryton & kör c) HA: Symfoni nr 5 (sats 1 dl HA: Klockorna e) HA: Skogen sover r) HA: Detta. dofta. vit syren g) HA: Lindagul] Sigurd Björling. harvron (b. d), Einar Andersson. tenor (c, f. g) [e: SR programarkiv LB 2494, publ på Cupol CLPM 5001 (LP), Phono Suecia ECHO PSCD 109-2 (CD)]

t

7 februari 1923 Kungliga teatern Kungliga hovkapellet HA: Symfoni nr 3 sats 4 HA: Bergakungen" [dir: Adolf Wiklund]

6 november 1932 Kungliga Teatern G usraf II Adolf död 300 år Kungliga hovkapellet. regi: Olof Molander HA: Gustav II Adolf op 49 [Musik till Ludvig Nordströms skådespel "Vi"] Ivar KJ.ge (Gustav II Adolf), Mina Ekström (Maria Eleonora), Maria Schildknecht (Änkedrottningen), Gabriel Alw (Axel Oxenstierna) m fl

24 oktober 1935 Kungliga Teatern Fesrkonserr till förmån för Röda korsets ambulans till Abessinien Kungliga hovkapellet [dir: även Herbert Sandberg] a) HA: Gustaf II Adolf-svit b) C Monreverdi/O Resphighi: Larnenro di Arianria c) C W Gluck: Alcesre, Divinires du Srvx d) Franz Schubert: Die Allrnachr . Marian Anderson. air (b-d)

10

30 april 1957 Kungliga teatern Festföreställning, Hugo Alfven 85 år Kungliga hovkapellet [dir: även Herbert Sandberg] HA: Festspel


Sven Wilson minns Hugo Alfven

D

å Rune Lindström från predikstolen i Leksands kyrka tolkade svenska folkets känslor för den bortgångne tonsättaren, sade han i några korta, kärva, sorgset klingande strofer mer än vad alla tal kunde ha inrymt. Den sista versen löd:

nad: "Det måste finnas kontraster. Utan mörkret märker man inte ljuset, utan skuggor blir dagarna fadda .. Musiken skall skildra livet som livet är. Med glödande sol och mörka skuggor, med sprudlande glädje och tyst smärta, med harmoni och disharmoni".

Stolt mot dunkla skyar vår flagga flammar i dag. Klockor vid Leksands kyrka kimmar med tunga slag, Vårliga vindar draga milt från honom, som bort från oss går. Sörjande susa de, mäktiga brusa de: Han var svensk och han var vår.

000

Det var en söndag i maj 1960 som klockorna i Leksands kyrka kallade till sorgehögtid. Solen strålade över det fagraste svenska landskap, björkarna hade just spruckit ut i skir grönska, på ängarna lyste vårens blommor och i Siljans vatten speglade den klara vårhimlen sitt blåa valv. Det var en festdag värdig Hugo Alfven, den livsbejakande konstnären, värdig honom, som älskat livet i skönhet och glans. Ett par veckor senare stod vi, några nära vänner tillsammans med hans närmaste för att på Leksands kyrkogård gravsätta urnan med hans stoft. Himlen var grå, Siljans vatten skummade i stormen, det kalla regnet rasslade i den väldiga trädkronan, som skuggar gravplatsen vid stranden, hedersplatsen, som Leksands kommun i tacksamhet och stolhet givit åt Hugo Alfven. Stilla sjöng den lilla skaran psalmen "Den signade dag" på den gamla leksandsmelodin. Och vi - en kvartett gamla Odister sjöng Hugos arrangemang av "Glädjens blomster". Kontrasten mellan den sol1jusa jordfästningen med det stora musikaliska uppbådet i den fullsatta kyrkan och den regnpiskade, mörka gravsättningen var typiskt alfvensk. Det var som en direkt illustration till en av de teser, som han ofta förkunnade under sin lev-

Jag lärde känna Hugo Alfven för sjuttiotre år sedan, då han godkände mig i mitt första sångprov i Uppsala. Det gällde då Allmänna Sången. Det andra provet kom tre år senare. Då gällde det 00. I trettiosex år fick jag vara hans beundrare och under de sista åren av hans liv hans nära vän och i flera avseenden hans rådgivare, inte minst i ekonomiska frågor. Min syn på honom har naturligtvis påverkats av vår vänskap men ingen annan har givit mig så mycket av djup musikalisk upplevelse. Jag har sjungit under honom i 00 och jag har spelat under honom i Akademiska Kapellet men framför allt har jag lyssnat till hans musik och gripits av hans svenska ton och hans orkestrala virtuositet.

"Han var svensk" "Han var svensk", sade Rune Lindström. Genom hans musik strömmar en svensk ton, antingen den framsprungit ur hans egen melodiska fantasi eller den hämtat inspiration i gammal svensk folkvisa. Få har väl som han vårdat och värnat om den svenska folkmusiken, ingen har väl som han på en gång så pietetsfullt och konstnärligt bearbetat svensk folkvisa och pånytt gjort den till levande musik. Den svenska tonen har gjort Hugo Alfven till en av de allra främsta representanterna för svensk musik i främmande land. Ingen svensk tonsättare torde som han ha blivit spelad världen över. Som STIM-chef har jag haft möjlighet att år från år se hur svensk musik sakta börjat hävda sig utanför det egna landets gränser.

Länge var det bara Alfvens Midsommarvaka som til1sammans med Järnefelts Berceuse och Jonassons Gökvalsen representerade svensk musik på redovisningarna från utlandet. (Att Gökvalsen hade en så framträdande plats berodde på att den blev ett ledmotiv i filmer med Helan och Halvan.) Det är annat numera men Hugo Alfven är aJltjämt det ledande namnet inom den seriösa musiken och det är inte bara Midsommarvaka som fyller avräkningarna. Bergakungen, Den förlorade sonen, Dalarapsodin, symfonierna (mest den tredje), solosångerna, sångkvartetterna spelas och sjungs i alla de fem världsdelarna. Att de summor, som i skrivande stund uppgår till åtskilliga hundratusen kronor blivit så stora, beror naturligtvis i högsta grad på den musik-aptit som skall tillfredsställas i radions och TV:s oräkneliga kanaler världen runt.

Alfvens släkt Hugo Alfven var stockholmare. Hans far, som ledde Betelkyrkans kör, dog tidigt och hans mor fick ensam dra försorg om sex barn. Hon öppnade en liten mjölkaffär i hörnet av Engelbrektsgatan och Östermalmsgatan. Huset är nu rivet och ersatt med ett nytt. Med stort uppoffrande arbete kunde hon fostra sina barn till goda positioner i samhället. A v sönerna blev två läkare, en ingenjör, en agronom och så en musiker. I sina memoarer skriver Hugo Alfven: "I tjugofem år höll mor ut med sitt slit vid disken för att hjälpa barnen fram i livet. När hon 1907 lade ned affären och flyttade till min yngste bror Gösta, som då hade en liten egendom i Stockholms skärgård, kunde hon blicka tillbaka på en livsgärning av mindre vanliga mått. Genom hennes arbete hade Andrew och John tagit medicine licentiatexamen utan ett öres studieskulder och var praktiserande läkare. David som studerat ingenjörsvetenskap hade satt upp en fabrik för tillverkning av stål11


linor men ägnade sig mest åt mekaniska uppfinningar. Under ett år hade Gösta pluggat nationalekonomi vid Uppsala universitet, men detta ämne låg inte för honom. Han var naturdyrkare och vilIe bli lantbrukare. Mor och Andrew köpte då en egendom på Edö. Men den vetenskapligt intresserade studenten trivdes i längden inte bland fiskarbönderna och fick då först studera agrikultur vid Alnarp och Ultuna. Som utbildad agronom nådde han så småningom sina strävandens mål, lärare vid Åtvidabergs trädgårdsskola. Min syster gifte sig vid unga år med en ovanligt språkbegåvad man, Nathanael Schmidt. Kort efter bröllopet reste de till Amerika där han så småningom blev professor i semitiska språk i Ithaca." Det är nog från sin mor, som den unge Hugo fick sitt musikaliska intresse. Hon kom från en pietistisk familj och den första musik den lille gossen fick höra var de folkliga, religiösa visorna - "dessa små visor som mor sjöng på söndagarna för oss barn, dessa underbara sånger, som jag älskade så". Alfvens musikutbildning Han började som de flesta musikintresserade barn med piano. Men snart fick fiolen överta pianots plats. Vid ] 5 års ålder kom ha in i det som på den tiden kallades Musikaliska Akademien (nuvarande Musikhögskolan) och redan då han nyss fyllt 18 år satt han i hovkapellets första fiolstämma. Vid 22 års ålder skapade han sin första symfoni. 25 år gammal blev han erbjuden att bli lärare i komposition vid Musikaliska Akademien. Han var 38 år då han utnämndes till director musices vid Uppsala universitet och dirigent för OD. De befattningarna behöll han till sin pensionering.

"Han var vår" "Han var vår" skriver Rune Lindström. Hugo Alfven nådde stor och välförtjänt berömmelse. Han blev beundrad. Hans vänner och hans publik skämde bort honom. Man var 12

glad över att få sola sig i hans glans, över att i vår krets och i vårt land ha en konstnär med en så mångfacetterad och fångsiande personlighet. Själv tillhörde jag under mer än trettio år den krets, som samlades kring honom, som insöp hans musikaliska visdom, som försökte att i kör och orkester förverkliga hans intentioner och som i en intim vänkrets eller på tu man hand fick blicka in i hans fantasi- och tankeliv. Jag minns måndagskvällarna i gamla Linneanum, då Akademiska Kapellet repeterade. Vi var inte så många då och det var glest och i vissa fall tomt i några stämmor. För en man med Alfvens pretentioner var väl orkestern i skröpligaste laget men med slutlig förstärkning av musiker från hovkapellet, stadens bästa restaurangmusiker och I 8:s blåsare blev det inga oävna konserter och musikaliska promotionsinslag. Han var tålmodig i sin pedagogik. Själv var han ju en framstående violinist, fast han vid den tid, då jag lärde känna honom, hade slutat spela på sin Amati och t o m i någon av de ofta förekommande penningkniporna hade sålt densamma. "G löm inte andra och fjärde läget" brukade han säga till oss i violinstämmorna. "Dom är lika viktiga som staven för en stavhoppare". Han lärde oss både musik och teknik och vi spelade en ganska omväxlande repertoar. Men det är ingen tvekan om att han som orkesterdirigent aldrig blev riktigt engagerad förrän något av hans egna partitur ställdes fram på dirigentpulten.

Körledaren Så mycket mångsidigare var han som körledare. Hans vilja till förnyelse både av blandad och manskörssång är omvittnad och där spelade hans omtanke om framgångar för Siljanskör och 00 en väsentlig roll. Hans otroligt fascinerande, rent av hypnotiska förmåga att elda en kör är välkänd och omvittnad. Jag minns. hur vi i 00 på 20-talet repeterade en repertoar på 13 språk: svenska, danska, norska, finska, estniska, lettiska, tyska, franska, engelska, tjeckiska, ungerska, italienska och holländska.

Lika svensk som han var i sin egen musik, lika internationell var han i sin körrepertoar. Han var inte en detaljrättande körrepetitör. Man han lärde oss sjunga. Och med sin drastiska berättarkonst, visade han vad musiken ville ge uttryck åt och hur han själv upplevde den. "Kom ihåg gossar" brukade han säga "segrarna vinns i repetitionslokalen". Det menade han. Men man kommer nog sanningen närmare om man säger att han vann segrarna på konsertestraden genom att i det givna ögonblicket tända en eld som aldrig flammat om hans ögon och hans händer inte utstrålat sin magiska kraft. Han kunde få oss till nästan vad som helst - i piano eller forte. I Sveriges flagga t ex "När ni kommer till fortet i stark (han skall värna stark vårt fria svenska folk) så skall ni ge allt vid ni förmår. Jag tar inte ner händerna förrän ni börjar bli blå i trynet". Eller i sedermans, av Hugo arrangerade ÖVer nejden skönhet glimmar, där han ville ha ett pianissimo, så skimrande svagt. "Jag slår av med ögon och mun, men jag tar inte ner händerna meddetsamma. Då tror publiken att ni fortfarande sjunger, men så svagt och vackert att dom sitter där alldeles sanslösa" . Det var inte lätt att komma in i 00. Kraven på röst och person har alltid varit stora. Och Alfven var också sträng. Hans ord vägde tungt i invalsjuryn. Till den drastiska och fårgstarkt målande berättartalangen fogade han också en lapidarisk fyndighet, som kan illustreras med följande av honom avgivna betyg på ett invalsprov i 00: "Liten men ful röst". Vederbörande kom naturligtvis inte in.

Berättartalangen Fyndigheten, berättartalangen, den litterära begåvningen gjorde honom till en fascinerande tillfållighetstalare, som ibland med bitande satir, oftast med mild humor spontant sade sitt hjärtas mening. Den litterära talangen kom också till uttryck i hans brev. Jag har många brev av hans hand, då jag fick glädjen att bli hans förtrogne vän och i


råd och dåd hjälpa honom och återgälda något av vad han givit mig under mina ungdomsår. Antingen han tackat för STIM-pengar eller klagat över "nedsvinande plagiat av Midsommarvakan" eller begärt två harpor till inspelningen av En skärgårdssägen ("en ensam harpa kan inte klara sig mot 80 man") eller förtalat att "byggnadstillståndsbevillningskommissionsledamottrind -skallarna" äntligen tillåtit att ett härbre ordnades om till ett garage, så att kabrioletten slapp stå ute i snödrivorna, så är breven skrivna med samma pedantiska noggrannhet. De är även till det yttre små konstverk, precis som de berömda handskrivna partituren som direkt användes som underlag vid tryckningen.

Konstnär

och bohem

De flesta människor sätter likhetstecken mellan konstnär och bohem. För dem är konstnären en medborgare som inte riktigt passar ihop med normala samhällsvanor, som gör vad som faller honom in och håller dålig ordning på sig själv och sina ägodelar. Hugo Alfven kunde inte kallas bohem utom i ett fall. Han levde ofta, alltför ofta, över sina tillgångar. Han ville leva gott, äta gott, dricka gott och röka goda cigarrer. Men han var mycket pedantisk. Han förde noggranna anteckningar om sina utgifter - att bokslutet ofta visade underskott och skapade bekymmer är väl ganska naturligt - han ordnade med stor omsorg sin korrespondens. Hans anteckningar och brev, hans kassaböcker och hans dagböcker är oskattbara källor för den som vill studera en stor tonsättares liv och gärning, hans glädjeämnen och hans lidanden liksom den epok under vilken han levat. Allt detta material har enligt hans testamente införlivats med Uppsala universitetsbiblioteks samlingar, dit också de flesta originalmanuskripten till hans kompositioner överlämnats. Många har trott att Hugo Alfven fått mycket av sitt musikaliska kunnande till skänks. Ingalunda. Få har nog arbetat som han för att nå per-

fektion. Man blir inte en av de främste i orkesterbehandling bara genom begåvning, musikalitet, formoch färgsinne. Hugo lärde sig sitt yrke från grunden och arbetade sig fram till sitt mästarbrev. Han var också målare, en utomordentlig akvarellist och funderade i sin ungdom på att helt ägna sig åt måleriet, där han säkert kunnat göra sig karriär. Men musiken segrade.

Livsbejakare De flesta förbinder Hugo Alfven med orden elegans, livsbejakande temperament, fest, fanfarer och publika framgångar. Det är rätt, men inte fullständigt. Det fanns också en annan sida av honom som jag är glad åt att fått lära känna. Bakom den charmerande fasaden som ofta gav intryck av ytlighet och självupptagenhet, fanns också en beläst och allvarlig tänkare som med hjälp av historiens stora filosofer sökte ta bukt med livets problem. De yttre framgångarna är inte nog för en männ iska. Man måste också kunna komma till rätta med sig själv. Jag tror att Hugo Alfven under sina allra sista levnadsår hade gjort det. Själv ville han gärna - framför allt i yngre år - ge sken att vara ateist och bara livsbejakare. Han har i sina memoarer berättat om sin vänskap med teologie professorn Oscar Quensel, som under många år var hans rådgivare och hjälpare. Han skriver: " I allt var vi varandras motsats. Han var varmt religiös. Jag var en varmblodig hedning. Han var lagd för askes och smakade inte starka drycker medan jag älskade god mat och så starka drycker som möjligt. Hans etiska nivå var lika hög som min var låg. Talade han någon gång om sig själv så skedde det med ta och blygsamma ord - en ofrivillig men förkrossande lärdom för mig som helst med största öppenhjärtighet talade om mig själv i ordalag, där blygsamheten visserligen lyste - men tyvärr med sin frånvaro." Man kan instämma i att han inte var asket, långt därifrån. Ä ven om kassan var skral ville han leva gott, mycket gott. Det ekonomiska skulle

nog ordna sig, tänkte han optimistiskt. Och tack vare goda vänners borgensförbindelser, tack vare så småningom ökande STIM-inkomster och jag vågar påstå också tack vare STIMs och mina insatser för att sanera hans ofta vacklande vandring på konkursens brant, ordnade det sig. Hans etik kan väl i många fall betvivlas. Att han med konstnärens heta temperament hyllade den fria kärleken, både i liv och musik, kunde vara chockerande. Han var utan tvivel en "fruntimmerskarl" som åtminstone i yngre år inte försummade tillfällen till den fria kärlek som fagra flickor gärna erbjöd. Man kan ju också notera, att han "stal" sin första hustru från den danske målaren Kröyer och den andra från en tandläkare och god vän. Det där med ateismen får man kanske ta med en nypa salt. Hans fromma mor hade sått ett frö i hans själ, som inte förtorkade utan både slog rot och växte inom honom. Med glödande patos och öm pietet skrev han sin Herrans bön och sin Uppenbarelsekantat, den sistnämnda över bibliska texter som ärkebiskopen Nathan Söderblom utvalt. En renodlad ateist skriver inte med sådan inlevelse. I sina memoarer har Hugo Alfven berättat om sitt möte med Söderblom, som kommit för att beställa musiken till den kantat, som skulle uppföras vid invigningen av Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden. Han skriver: "Han slog sig ned vid mitt skrivbord, drog upp ur fickorna en bibel, en psalmbok och några lärda verk, som handlade om den kristna kyrkans historia. Därefter höll han en föreläsning på fyrtiofem minuter över uppenbarelsetanken, betraktad från alla åtkomliga synvinklar, från olika religioners föreställningssätt, ja, han berörde t.o.m. de primitiva folken, vilkas oförmåga att se klart i denna fråga han djupt beklagade. Jag satt och lyssnade i stum beundran, häpen över att det låg så mycken lärdom, så mycken tankeskärpa gömd i Uppenbarelsen, som jag hittills förmenat vara en ren trossak. När Nathan Söderblom gått och lämnat de valda texterna, återtog jag min plats vid skrivbordet och blick13


ade ut i trädgården. Allt var sig likt, men ändå så olikt. Från Svartbäcksgatan, som går fram förbi Linneanums västra gavel, nådde mig ett svagt sorl av trafiken. Min klangfantasi, som kommit i svallning genom den gripande kantattexten, förvandlade sorlet till ett uttryck för mänsklighetens kamp, strävan, tunga möda och grämelse. Den gav mig impulsen till kantatens stora kör, som företrädde de jordiska rösterna. Men däruppe, i den djupblå himlen, gled ljusa skyar i rosa och guld, ty det led mot aftonen. Skyarna växlade fonn och utseende. De förvandlades till en änglaskara med skinande vingar, som stilla svävade bort till de saligas rike. Och i en balsampoppel sjöng en taltrast sin himmelska sång. Så måste en änglakör klinga! Dessa intryck sublimerades till den celesta musik, vilken under det följande arbetet med kantaten tog fast fonn i den andra, den lilla kören som företräder "de himmelska rösterna", överbringarna av tröst och hugsvalelse till den lidande mänskligheten. Fylld av dessa ingivelser, som blev avgörande för kantatens disposition och fonn, började jag arbetet. Det blev en lycklig tid. Musiken nästan skapades av sig själv. Den skrevs i en drömtung extas ...Under dessa veckor var jag ensam med mor, och det var hon som var inspirationskällan. Det var hennes ande som ledde pennans gång över notarken, hennes kärlek som lyfte mig till hennes himmel." Den kantaten framförs alltjämt i Uppenbarelsekyrkan. Jag tror vart femte år, tack vare en Wallenbergdonation. Det var också Knut Wallenberg, som bekostade beställningen. Lärda musikhistoriker må sakkunnigt och, hoppas jag, fördomsfritt och utan intryck av växlande smakriktningar bedöma Hugo Alfvens insatser i svenskt musikliv. Jag kan bara utifrån mitt eget blygsamma musikaliska kunnande och på basis av mina personliga reaktioner betyga vilken rikedom av konstnärliga upplevelser han skänkt. "Han var svensk och han var vår" 14

000

"Intressekontoret" Mina kontakter med Hugo Alfven, som under min aktiva tid i 00 varit goda och förtroendefulla, blev under min STIM-tid allt intensivare. En starkt bidragande orsak var kort och gott hans vid den tiden allt sämre ekonomiska ställning. Han berättade för mig att hade åtskilliga växlar och obetalda räkningar och att hans pension, tantiemen från hans förläggare och dåtidens ännu ganska blygsamma STIM-inkomster inte uppgick till några större summor. Hans hustru Karins allt svårare sjukdom - hon hade en ohyggligt smärtsam ledgångsreumatism som oupphörligt fordrade smärtstillande läkemedel och sprutor - och deras gemensamma krav på en hög levnadsstandard föranledde obetänksamma utgifter, som inte motsvarades av behöv liga inkomster. Han frågade rakt på sak om inte STIM kunde hjälpa honom. Jag bad honom sända en fullständig förteckning på alla växlar, lån och räkningar och lovade att genom förskott på kommande STIM-avräkningar lösa växlarna och betala räkningarna. Men jag bad honom att inte göra några nya skulder. Hans lovade. Men det dröjde bara ett år innan situationen på nytt blev bekymrande. Jag gjorde likadant som förra gången med tillägget att STIM skulle betala skatt, olja och andra större utgifter och dessutom månatligen sända en kontantsumma på 500 kr för att komplettera hans pension. Och nu höll det, i all synnerhet som Midsommarvaka, Swedish Rhapsody och Roslagsvår började väsentligt utöka hans utländska avräkningar. "Månadslönen" utökades till 1000 kr och när han fick särskilda behov, reparationer o dyl., blev det extra belopp. Jag och STIM blev som han tacksamt uttryckte det hans "intressekontor" . Under senare hälften av 50-talet blev inkomsterna från STIM och genom NCB - den organisation som bevakade de s k mekaniska rättigheterna, dvs inspelningar på grammofon och film och där jag var styrelseordförande - allt större, främst från

utlandet. Hans förskott återbetalades, ett lån från STIM till byggande av Tibble-gården löstes och hans ekonomi blev för första gången i hans liv utomordentligt stark. Sina sista år i livet kunde han leva inte bara bekymmersfritt och gott, t o m mycket gott.

Midsommarvakas öde Och så har vi M idsommarvakas öde. En amerikansk populärkomponist Percy Faith hette han - gjorde ett mycket skickligt och elegant arrangemang av första temat i Midsommarvaka, som han kallade Swedish Rhapsody som gjorde stor lycka i Amerika och också fann sin väg till Europa. Den då gällande amerikanska lagstiftningen gav inte skydd åt Midsommarvaka i USA. I Europa och andra länder, som undertecknat den s k Bemkonventionen, var verket skyddat och upphovsmannen kunde motsätta sig och förbjuda sådant intrång i hans rätt som Swedish Rhapsody innebar. Alfven ville först utöva sin rätt till förbud mot utföranden och inspelningar i Europa men jag ansåg mig böra avråda. Dels hade han själv medgivit att arrangemanget var välgjort, dels skulle det bli stora svårigheter att upprätthålla ett sådant förbud. Inspelningen skulle på olika vägar komma hit och grammofonbolaget i USA kunde inte hindras från att göra fortsatta pressningar. Och jag påpekade att han säkert skulle kunna tjäna en bra slant utan att skämmas. Så blev det också, för Swedish Rhapsody såldes bra i inspelningar och spelades med förtjusning av restaurangkapellen runt om i Europa. Hugo kunde med fog säga: "Aldrig hade jag trott att man kunde ha sådan glädje av tjuvar". Annorlunda var det med Sch wedenmädel. Det var en schweizare, som också tyckt att temat i Midsommarvaka kunde komma till god användning och gjorde ett arrangemang - inte i klass med Swedish Rhapsody - och med en text som började: "Komm kleines Schwedenmädel tanz mit mir". Nu fanns det ingen anled-


ning att lägga fingrarna emellan. Upphovsmannen var fräck nog att påstå att han hade full rätt att göra vad han ville med detta tema, för det var som han sade, en fri svensk folkvisa som Alfven använt i sitt ursprungliga skick. Alfven, det danska musikförlaget Wilhelm Hansen som utgivit Midsommarvaka och jag själv arbetade tillsammans. "Kompositören", musikförlaget som utgivit och grammofonbolaget som inspelat Schwedenmädel stämdes. Det blev en lång process som utspelades i Tyskland med vittnesförhör i Leksand och utdragna skriftväxlingar. Svaranden hävdade att Midsommarvaka-temat var fritt, käranden hävdade att det tema som ingick i Midsommarvaka var ett i lagens mening nytt och självständigt verk. Till slut föreslog jag att Hugo Alfven skulle leta fram sin skissbok, där han upptecknat melodin som sedan omarbetats av honom. Han lyckade hitta skissen. Vi uppritade på ett notpapper uppteckningen och satte därunder Alfvens omarbetade version och till yttermera visso inspelades bägge versioner på band aven klarinettist. Materialet sändes till domstolen som bevis. Domstolen förklarade att Alfven s verk var i lagens mening skyddat, att Schwedenmädel utgjorde intrång i Alfveris verk och dömde motparten, musikförlaget och grammofonbolaget att dess lager av noter och skivor av Schwedenmädel skulle förstöras och att tidigare uppburna licenser och utföranderättsersättningar skulle tillfalla Alfven och hans förläggare. Det förlagskontrakt som enligt dåtida praxis ingåtts mellan Alfven och den danske musikförläggaren Wilhelm Hansen - då den störste och mäktigaste i N orden innebar att av alla inkomster av verket skulle förläggaren som tryckt och marknadsfört det ha 50% och upphovsmannen 50%. I det här fallet blev förläggaren ingalunda lottlös. Men lyckligtvis inte heller tonsättaren. Det särskilda skadeståndet som också utdömdes, blev för hans del 30.000 kr i dåtida penningvärde. Den moraliska segern i den upphovsrättsliga frågan var utomordentligt viktig.

Stiftelse, Fond, Sällskap Den stiftelse som Hugo Alfven enligt sitt testamente lät bilda och dess skiftande öden har jag utförligt behandlat i Alfvenlana 1/90. Där skildras också tillkomsten av Alfven fonden och av Alfvensällskapet. Tack vare den stora tillströmningen av inkomster genom STIM och NeB har det blivit möjligt för Fonden och Sällskapet att genom inspelningar av Alfven-verk, stipendier till tonsättare och musiker som verkat i Alfvens anda, samt genom utgivning av skrifter om Alfven och hans verk bidra till att hålla minnet av Hugo Alfvens livsverk levande. Hugo Alfvensällskapet står öppet för alla som betalar medlemsavgiften.

Anm: Schwedenmädelprocesen berörs även i den nyligen framlagda musikvetenskapliga uppsatsen vid Stockholms universitet av Eva Hagelborg med titeln Original eller plagiat? Problem vid likhetsbedömning av musikaliska verk.

Nedan: A visar Erhard Lännmans låt trallad för Alfven som upptecknade den. B visar hur Alfven på dess grund komponerat början till Midsommarvaka.

.

Il !I./.r

-. I .•.• .'. J

1.IL

t

...

011. 01

...

-.

I

.\

15

.


Alfvendagen den 4 juli 1997 Årets Alfvenpristagare. Hans Eklund kom på traditionellt sätt i Ullvi byalags kyrkbåt till Alfvengårdens brygga där han togs emot av Leksands spelmän för att vandra upp mot tunet. Alfvenfondens ordförande, Gunnar Petri, utdelade priset på 100.000 kronor för tungt vägande insatser som tonsättare. Priset beledsagades som övligt av Alfvenmedaljen i guld. Nytt för i år var ett konstnärligt utformat diplom av Lasse Lindqvist.

Avgångselever från Falu Musikkonservatorium fick mottaga var sitt stipendium och tackade genom att framföra ett eget arrangemang av Skogen sover. Det var Maria Fontosh, sopran, Anneli Jonsson, violin och Lovisa Stenberg, harpa. Foton: Jan Olof Ruden

Högtidligheterna omramades av körsång. Det var den för veckan bildade "Musik VId Snjan-kören som unaer rearung av Gustaf Sjökvist framförde musik med anknytning till Tibble. Det var I denna ljuva sommartid i arr av Anders Nyberg, Alfvens Biskop Thomas frihetssång samt Taltrasten och Midsommarlåt i Leksand förutom hans arrangemang av A inte vill jag sörja och Dalvisa. Gustaf Sjökvists Kammarkör framförde så Visa på väg och Kom min vän i arrangemang av Nils Lindberg samt hans komposition As you are. Kammarkören förenade sig sedan med Musik vid Siljanskören och framförde Man borde inte sova av Oskar Lindberg samt Alfvens arrangemang Och jungfrun hon går i ringen. Påföljande dag skulle de fyra sångerskor och två pianister som deltagit i master class på Alfvengården av Iwa Sören son och Kerstin Åberg redovisa de nyvunna lärdomarna.

16

under ledning


Leksands spelmän anförda av Alm-Nils spelade de låtar som Alfven sammanställt till Den förlorade sonen.

Hsn Eklund med fru på väg till ceremonin

17


Hans Eklund Alfvenpristagare 1997 intervjuas av Jan Olof Ruden Jo R: Vilken var din reaktion

när du fick reda på att du skulle tilldelas Alfvenpriset och guldmedaljen?

Jag undrar bara hur han kunde skriva den i Italien, så ursvenskt som det låter. (Hade han en liten svensk flagga med sig?)

HE: Jag höll på att tappa telefonluren och hoppade högt av stolthet och glädje då Gunnar Petri ringde och meddelade att jag tilldelats 1997 års Alfvenpris och guldmedalj. Vilken ära!

JOR: Vad tyckte du som yngre om honom och hans musik? HE: När jag avslutade min karriär som jazzpianist, kom in på Musikaliska Akademin och blev mera bevandrad i seriös musik, tog jag till

JOR: Vad anser du om värdet att på detta sätt uppmärksamma en (äldre) person och hans insatser? HE: Att uppskattas på ett sådant här sett, därtill aven kompositorisk bjässe som Alfven. är ytterst värdefullt för ens tidigare och fortsatta verksamhet.

18

JOR: Tycker du att det finns några beröringspunkter mellan er som personer eller i musiken? HE: Det som förenar Alfven och mig trots våra olika tonspråk är kärleken till den svenska folkmusiken. Jag är själv indoktrinerad från barnsben genom att spelmän kom och gick i hemmet. Detta resulterade långt senare i Symfoni nr 3 "Raukar", byggd på gotländsk folkmusik, i Stråkkvartett nr 4 "Vårvindar friska" och i ett flertal körarrangemang och visor från Gästrikland. JOR: Var står du själv idag? HE: Än så länge står jag på egna ben. Ett gott råd fick jag av skolläraren Liljeroos i Sandviken:" Bättre stå på egna ben än på lånta lerfötter". Det rådet har jag försökt följa i mitt komponerande.

JOR: Har du träffat Alfven någon gång? HE: Har tyvärr inte träffat Alfven. men min far som var en utomordentlig klarinettist både träffade honom och spelade i orkester med honom som dirigent. JOR: Har Alfven betytt någonting för dig? HE: Alfven har betytt väldigt mycket för mig. Först i ungdomens dar då jag fick tillfälle att läsa hans memoarbok Första satsen, som jag läste om och om igen. Senare när jag fick höra den berömda Midsommarvaka, Symfoni nr 1 och 2 och min favorit Symfoni nr 3, det frustande vitala mästerverket gällande såväl komposition som instrumentation.

Men jag blir arg när förståsigpåare uttalar sig och påstår att Sverige inte har någon Sibelius, ingen Nielsen, ingen Grieg. Vi har ju Alfven och han är i absolut i samma klass som sina nordiska kolleger.

mig bland annat den svenska litteraturen och där fanns naturligtvis Alfven med. Hans 3:a förorsakade som sagt ett mindre bombnedslag hos mig. JOR: Vad tycker du idag? HE: Jag har ingen anledning att ändra på min stora uppskattning av Alfvens musikaliska produktion.

JO R: Vad är det som sysselsätter dig nu? HE: Jag avslutar just nu min 13e symfoni, som jag hoppas är ett välartat barn. JOR: Vad ser du fram emot? HE: Hoppas att jag har geisten kvar och kan sätta några fler toner. Och jag säger som Mozart: "Die Melodie ist das Wesen der Musik" (Melodin är musikens väsen)


"Hugo Alfven för redan frälsta" eller "En sensation som kommer att förändra synen på Alfverts musik" Hugo Alfven conducts Alfven. Box med 3 CD-skivor och kommentarbok på svenska och engelska. Urval, överföringar och texter av Carl-Gunnar Åhlen. Phono Suecia, 1997. - PSCD 109. Pris för medlemmar i Hugo Alfvensällskapet 240: - vid beställning direkt från Sekreteraren.

L

ika många recensenter som det fmns som gripit sig an den nyligen utgivna boxen med 3 CD-skivor där Alfven dirigerar sin egen musik - lika många åsikter fmns det om Alfven som tonsättare, som dirigent och som person. Detta vittnar rubriken om. Mest positiv av recensenterna i dagstidningarna är Tom Lagerborg i Kristianstadsb ladet. "Jag tycker att skivan är en sensation. Jag tror att den kommer att förändra synen på Alfvens musik för många, som kommer att upptäcka hur idy 1liserad han har blivit med åren. När han själv dirigerar gör han det med starka kontraster i både tempo och dynamik och framstår som en betydligt mer dramatisk tonsättare än vad vi idag tar höra". Ä ven andra refererar till Alfvens skicklighet som dirigent. Så P-G

Bergfors i Göteborgs-Posten som övrigt är snål med beröm: "Musikmaterialet är till dels kuriosamässigt men oftast värdefullt som klingande intyg på vilken genialisk dirigent Hugo Alfven var och (som vi äldre minns) på dåvarande Stockholmsfilharmonikernas mediokra standard under 40- och 50-talen. Mycket Alfven har givits ut på skiva det senaste decenniet med utländska eller unga svenska dirigenter. Hade de fatt lyssna till tonsättarens egna tolkningar innan, kanske deras versioner hade blivit mer övertygande". Andra åter har tagit del av CarlGunnar Åhlens förtjänstfulla texter som bl a ställer nationaltonsättarens sinande skaparkraft och självkritik i blickfältet. Så drar t ex Jan-Olov Nyström i Norra Skåne en "parallell till Verner von Heidenstam, nationalförfattaren som tystnade och framlevde sina sista decennier som ett monument i sin höga boning. Alfvens sista decennier är utarmade på konstnärligt skapande, men han är aktiv som dirigent ända till 1958, två år innan sin död". "Ett historiskt dokument.. ..målande en ganska naken bild av nationalmonumentet, dess begränsningar, dess tillgångar" . Mikael Bengtsson i Norra Västerbotten tar upp Alfvens eftermäle, både vad av hans musik som lever i repertoaren idag och vad beträffar hans person. Han citerar Moses Pergaments karakterisering av sin äldre tonsättarkollega "... det utpräglat svenska i hans konst framstår för den stora allmänheten såsom hans väsentligaste insats" och anser att detta är "En helt lysande analys. För de flesta är Hugo Alfven ekvivalent med 'Midsommarvakan' och melodin 'Roslagsvår' ur baletten Den förlorade sonen, som blev en storschiager med texten 'Johansson hör du gökarna ... '" och konkluderar att "många av hans verk har nått bestående popularitet. Men eftermälet över Hugo Alfven har inte bara varit positivt. Hans musik intar en särställning i svenskt musikliv, det kan ingen förneka, men som person visade han vad vi med drygt 50 år i backspegeln skulle kunna kalla för

dåligt omdöme". Bengtsson uppehå11er sig här vid Alfvens framträdande som dirigent för Filharmonisk selskab i Oslo i en Alfvenkonsert som direktsändes i norsk radio 1941. Här kom Alfven att utnyttjas som propagandanummer för den tyska ockupationsmakten något som Alfven beivrade när norrmännen efter kriget anklagade honom för att ha gått nazisternas ärenden. Han hävdade att det varit en inbjudan till honom personligen från hans gam le vän advokaten och manskörssångaren Christi .som nu blivit radiochef. Mikael Bengtsson avslutar recensionen med att säga att "Som ett historiskt dokument över en stor tonsättare och dirigent fyller den här cd-n sin funktion. Och för alla tillskyndare av Hugo Alfvens musik och livsgärning är den naturligtvis ett måste. Men för alla oss andra?" Thomas Anderberg i DN tar CDboxen som utgångspunkt för en kort beskrivning av Alfveris karriärtar. "Alfven var sin tids musikaliska stjärna. Han var medveten om att strålglansen var m indre än Stenhammars men trodde sig vara den näst bäste och i konkurrens med Peterson-Berger den mest folkkäre. Han gjorde den vanliga karriärbedömningen att först vinner man kritikerna, därefter publiken. I början beflitade han sig därför om skicklighet, därefter om effektfullhet. Brahms följde honom fram till andra symfonin och efter den tredje tog Strauss över. Fjärde symfonin utgör kulmen på denna utveckling, med en svulstig men skickligt behandlad orkester (8 horn) och ett självförhärligande hjältetema ..." Anderberg tar också upp att Alfven kunde falla på eget grepp. "Någonstans tappade Alfven greppet och blev offer för den storsvenska myt som avtecknas också på omslagsfotot, där Alfven syns leda Svenska musikerförbundets orkestrar i Kungsträdgården i en protestmarsch mot 'importen' av utländska (läs: judiska) musiker. En stor begåvning guidades av otillräcklig konstnärlig klarsyn och skaparkraften hämmades av osäkerhet.. " JAN OLOF RUDEN 19


!~-;

.AtftS

te

11

o

C{

/1

f

.'

I

-;&~&Z."

Musikverk Inspelningar -

--.~

-

.--

-------~--------

---

------------

[Elegi] Notlurno elegiaco op.5 (1897) / Hugo Alfven. - BIS, 1995. - 1 CD . - BIS CD 171. - f horn och piano. - 7'. - Ingegärd Öien, Geir Henning Braaten [Elegi] Notturrio elegiaco op.5 (1897) / Hugo Alfven. - Opus 3, 1995. - 1 CD . - Opus 3 CD 19501, - f horn och orgel. - 7'. - Sören Hermansson, Per-Ove Larsson 20


Alfvens Elegi . piano

Notturno för horn/violoncell och orgel/

Hornisten och medlemmen i Hugo Alfvensällskapet Lennart Stevensson publicerade i Svenska Hornsällskapets tidskrift Movitz nr 6, december 1995 nedanstående artikel som Alfveniana fått tillstånd att avtrycka. Den finns även att läsa på internet www.shs

titeln Notturno Elegiaco tillsammans med en transkriberad solostämma för cello. Stämmorna tillägnades Alfvens kompositions lärare Johan Lindegren. Partituret tillägnades Carl Almgren. Cellostämman tillägnades Axel Malm

Hugo Alfven komponerade 1897 Elegi för horn och orgel. Verket uruppfördes i Klara Kyrka november 1898 av hovkapellisten Carl Almgren med tonsättaren vid orgeln. Konserten anordnades av organisten Albert Lindström. Alfven använde verket senare vid sina Uppsalakonserter, men stycket fick en renässans först när hornisten Axel Malm och organisten Otto Olsson reviderade den pianistiskt skrivna orgelstämman.

För några månader sedan erhöll jag en kopia på parti turautografen som finns i privat ägo. Revideringen av orgelstämman är givetvis intressant att studera, men mest förvånansvärt är en del smärre ändringar i hornstämman. Det skulle vara intressant att vid något tillfälle ta höra originalversionen med horn och piano.

Verket publicerades

på Alfvens 80-årsdag

Eventuella exekutörer tar gärna höra av sig till undertecknad för en uppförandekopia.

1952 med LENNARTSTEVENSSON

Carl

A 1111 g r e 11.

F. i Carpen bcrv, Kopparb. län. J 863 Ii/Hl. Elev vid konservatoriet l St h lm S3. Va ld h o rn ist i hofkapellet d.irst. 39, Mus ikfnnju nk are vid Dalreg. 94 .

AXEL

.\l.tLlt. AXEL GUSTA. V, musikdirektör, född i Stockho lm :2 juni 1888. Föräldrar: Kapten .J. G. ~L och Hulda Auderssou. Som volontär vid Svea livgarde anlogs Axel Malm till elev vid Musikkonservatoriet 1902. diir han avlade militär musikdirektörsexamen 1910; fanjunkare 1917. Sedan 1910 verkar han som lärare i qllllOrIl vid Musikhögskolan: samma år blev han Elrare i instrumentalmusik vid Maria folkskola. Till Konsertfiireningcns orkester knöts han 1914 som förste valthornist. I sitt spel förenar Malm en fyllig och vacknt !>lIrC'!1 ton, igenkänd genom sin personliga, varma t irn hrr-, med överlågsen teknik och en sällsynt kultiverad fraseringskonst. Aven internationellt ryktbara diri~cnler ha entusiasmerats av hans föredrag av den strålundc insatsen i finalen till Brahms första symfoni, dc s:lnghara solopartierna i de andra symfonierna icke att förgiita. Cif t 19-!~ med Tora Berner.

MALM

Johan

Lindegren.

F. i Ullared, Hall. län, 18427/1. Elev vid konservatoriet i Sth lm 60-65. Repetitör o. sångare i Operans kör i Sthlm 61; v. lär. i kontrapunkt vid konservatoriet därst. 76; musiklär. vid Jakobs l. allm. lärov. 8r; kantor i Storkyrkan 84. Led. af kyrkohandboks-musik-korum. 95. Utg. » Tidning för kyrkomusik: 81-82. Korup. kammarmusik, pianostycken o. koraler.

21


Evgenij Svetlanov Alfvenvän Evgenij Svetlanov är den nye chefdirigenten för Sveriges Radios symfoniorkester efter Esa-Pekka Salonen. Han hyser en stor kärlek till Hugo Alfvens musik och har bl.a. framhållit Alfven som Sveriges svar på Grieg, Sibelius och Carl Nielsen. Svetlanov har tidigare med Radiosymfonikerna gjort inspelningar av både Bergakungen och symfoni nr 2 (på Musica Sveciae).

På hans första konsert med Radiosymfonikerna den 22 oktober hade han som första nummer placerat Alfvens symfoni nr I som han gav ett kärleksfullt framförande, direktsänt i P2. 23/1 O. Den fanns också med på orkesterns turne till Linköping 23/10, Växjö 24/1 0, Jönköping 25/1 och Kalmar. Vi har anledning att se fram mot flera Alfvento lkningar.

°

Gunnar Bucht om Alfven som memoarförfattare ,I sin nyligen publicerade memoarbok Född på Krigsstigen för musikforskaren, administratören och tonsättaren Gunnar Bucht ett resonnemang om hur man skall gå tillväga när man skriver sina memoarer. Därvid skriver han

att somliga memoarförfattare uppehåller sig länge vid sin uppväxttid. Och det borde Hugo Alfven också ha gjort anser han.

Alfven och den symfoniska eran i nordisk musikhistoria I den nyligen utkomna årsboken för Föreningen Norden med titeln Musik i Norden behandlar Bo Wallner Hugo Alfven och Wilhelm Stenhammar och deras symfonier

som tidiga exempel på den nya symfoniken i Norden som i övrigt och i synnerhet för eftervärlden kom att domineras av Sibelius och Carl Nielsen.

Midsommarvaka i Paris Konstnärerna Philip von Schantz och Britta Rosander gifte sig i Paris 31 mars 1954. I sammanhanget besökte de en liten pianobar Le Chapelin nära Metro Vavin, där Philip ofta gjorde sin "halvhalt" under sin studietid tre år tidigare. Det var ett stillsamt ställe, öppet nästan hela natten. Pianisten var en mager man i grå kostym med skarpskurna drag och "lustig" bula mitt på den kala hjässan. Värden hette George, hade tangorabatt och välkammat blankt svart hår i Clark Gable-stil. Generöst gav han komplimanger till damerna. Hans vackra fru i kassan kvittade med blinkningar till herrarna. Det hände ibland att ett upprymt sällskap störde stillheten, och spontandans utbröt. George bjöd då upp

22

någon av damerna, dansade ett varv, bockade och förklarade att dans i lokalen var förbjuden. När det nygifta paret von Schantz kom in hälsade George dem hjärtligt igenkännande och var ovanligt generös med komplimanger till Britta, berättar von Schantz. "När värden fick klart för sig att vi var på bröllopsresa viskade han något till pianisten och mannen med bulan bröt den vänliga stillheten och välkomnade oss med Hugo Alfveris Midsommarvaka, som då spelades världen över i en populärmusikalisk version". Detta skriver von Schantz i sina nyutkomna memoarer, en öppenhjärtig, välskriven och munter skrift som kallas Fiskens tecken. Lars Ramsten


:

F.ra.r1"1f?:~a.~~~~

av·J.Xlfvel1rTll.lsiiK 2211 O

Symfoni nr l Stockholm, Berwaldhallen, Sveriges radios symfoniorkester, dir Evgenij Svetlanov 23/10 Linköping, 24110 Växjö, 25110 Jönköping, 2611 O Kalmar

10112

Drottningens av Saba festmarsch Stockholm, Konserthuset (Nobelceremonin)

1998 7-9

Jag längtar dig Stavanger, Håkan Hagegård, Stavanger symfoniorkester, dir Alexander Dmitriev

19/2

En bygdesaga New York, New York Seandia Symphony, dir Dorrit Matson

20/3

En skärgårdssägen Göteborg, Symfonikerna,

16/4

Alfven conducts Alfven: Symfoni nr 4. - Symfoni nr 3. - Dalarapsodi. Gammalt kväde från Helsingland. - Symfoni nr 2, sats 3. - Skogen sover. - Sommardofter. - Symfoni nr 5, sats l. - Lindagull. - Midsommarvaka. - Breitenfeld ur Gustav II Adolf-sviten. - Kantat vid Sveriges riksdags 500-års minnesfest 1935. - Synnöve Solbakken. Svit. Hyllningsmarsch ur Sigurd Jorsalfar av Grieg. Dokumentärinspelningar med olika solister och orkestrar, dir Alfven Phono Suecia, 1997. - PSCD 109:1-3. Saa tag mit Hjerte Solveig Faringer, Nanette Nowels-Stenholm. Swedish Society, 1993. - SCD 1049.

dir Neeme Järvi

Den förlorade sonen: svit New York, New York Seandia Symphony, dir Dorrit Matson

Den 10 november ägde Hugo Alfvensällskapets höstmöte rum i Filmhuset, Stockholm. Först visades fi1men Synnöve Solbakken från 1934 med musik av Alfven. Därefter kåserade Carl-Gunnar Åhlen i restaurangen om den nyutgivna boxen med CD-skivor där Alfven dirigerar egna verk. Nedan några intresserade åhörare. Foto: Jan OJof Ruden.

23


femsida

http.z/www. torget. se/users/s/Slvllf

för Hugo Alfvensällskapet

Välkommen till Hugo Alfvensällskapets hemsida! Denna hemsida tillhör SMIC (Jan Olof Ruden)

Kom med i Hugo Alfvensällskapet! Hugo Alfven var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Föreningen Hugo Alfvensällskapet har till ändarnål att främja kännedomen om Alfvens musik och gärning. Var och en som betalar medlemsavgiften blir medlem i föreningen. Som medlem får Du för endast 100 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfven och den tid som han verkade i.

i

I

~IEDLEMSFÖRJ.\1ÅNER • • • • • • • •

Tidskriften Alfveniana Gratis inträde på Alfvengården i Tibble, Leksand inträde till Prins Eugens Waldemarsudde för 30 kr 120/0 rabatt på konsertbiljetter med ordinarie priser i Stora salen i Stockholms Konserthus Filharmonikernas Alfvenskivor kostar 100 kr vid inköp i Konserthusshopen i Stockholms Konserthus (öppen i samband med konserter) Rabatt på Alfvenskivor av märket Bluebell, Proprius och Musica Sveciae när de köps direkt från producenten rabatt på ordinarie pris vid ett inköp av musiklitteratur hos Lundeq i Uppsala ] 0% rabatt på biljetter vid Norrtälje Kammarmusikfestival

Föreningens postgirokonto är 42 88 52 - 8. Ange namn och adress på talongen.

[Om Hugo Alfven] [Aktuellt] fAlfvenianal

fFramförandenl

[Litteratur] [Noterl fjnsoelninaar1

Om du vill kan du skicka ett meddelande till SMIC.

l of l

11/04/97

22:19:~

Alfvénianan 2-3/97  

Hugo Alfvénsällskapet

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you