Alfvéniana 3/94 by Anton Alfvén

52Llfveniana. 3/94 'Utgiven av j{ugo .9Llfvens채{{sl@pet

L채sorn Alfvens repertoarpolitik i Uppsala Alfven och svenskheten alfvenaktiviteter under 책ret

Al t v e n i a n a 3/94 Utgiven av Huqo Al t v e nsällskapet

Ansvarig utgivare: Åke Holmquist

Redaktör och distributör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327, 102 54 Stockholm. Tel: 08-783 88 58, fax 08-662 62 75

Medlemsavgifter: Agneta Ljunggren, S:t Olofsgatan 1B, 752 35 Uppsala. Postgiro: 42 88 52 - 8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print,

Innehåll Altve ns repertoarpolitik i Akademiska kapellet. Av Jan Olof Huden 3 Alfven och den seglivade manskörsrepertoaren. Av Leif Jonsson 5 Nils Bååthe minns Alfven 8 Alfvenkväll i Uppsala 30 maj 9 Alfvendagen i Tibble den 7 juli 1O Gustaf Sjökvist, Alfvenpristagare 1994 intervjuas 12 Hugo Alfven och svenskheten. Av Jan Olof Ruden 14 Stiftelsen Musikkulturens främjande och dess Alfvenmaterial. Av Jan Olof Ruden 16 Islands symfoniorkester med Alfven på CD. Av Jan Kask 18 Alfvenkväll i SMF 19 Framföranden av Artvenverk. - Nya skivor.20

Innehållet i föreliggande nummer av Altvånlana ägnas åt Altvans repertoarpolitik i Uppsala, samt åt alfvenaktiviteter under året.

Stockholm

Omslaget: Hugo Alfven i dirigenttagen. Original i Uppsala universitetsbibliotek

Fotos i detta nummer är tagna av Jan Olof Ruden om ej annat anges

I I

Alfvens repertoarpolitik som den avspeglar sig i Akademiska kapellets program AV JAN OLOF RUDEN r,~~~~~~~~~~~~~

I "Akademiska kapellet i Uppsala under 350 år" (Uppsala 1977) har Agneta Ljunggren förtecknat de stycken som framfördes vid Akademiska kapellets konserter. Hugo Alfvens tjänstgöringstid har där uppdelats i de tre decennierna 1910-19, 1920-29 och 1930-39 (s. 139143). Detta underlag ger upphov till nedanstående reflexioner. För det första kan konstateras att de två första decennierna bjöd på ca 55 verk var, en siffra som fördubblades under det sista decenniet (107 verk). Därvid har inte medräknats de 14 verk som framfördes vid Musikfesten i Uppsala år 1911, eftersom detta kraftprov föll utanför ramen för den ordinarie konsertverksamheten. Vid detta tillfälle presenterades ju enbart musik av svenska tonsättare - inte minst av Alfven själv (se Alfventana 2/94 s. 11). Den "ordinarie" konsertverksamheten dominerades av den wienklassika repertoaren under hela Alfvens tid som director musices med en jämn fördelning av verk under hela perioden. Framträdande tonsättare är Haydn, Mozart och Beethoven med deras symfonier och instrumentallconserter. Därnäst var det musik från romantiken som spelades vid Akademiska kapellets konser ter, under det sista decenniet lika mycket som den wienklassiska repertoaren. Bland tonsättarna var det Mendelssohn och Wagner som representerades med flest verk. Av nordiska tonsättare framförda under Alfvens tid är det framför allt Grieg s musik som spelades. Intresset för musik av levande tonsättare under hans tjänstgöringstid var svagt om man undantar musik av svenska tonsättare --och då svarade Alfven själv för merparten. Verk av utländska

tonsättare var t.ex. Max Bruchs ~ violinkonsert och Normannen~ zug, Frederic Delius' Två styck _ ~ en för liten orkester, Edward EI- 1. garsSerenadförstråkorkester(2 ggr), Gabriel Piernes harpkonsert, Alexander Tjerepnins kammarkonsert för flöjt, violin och orkester, alla huvudsakligen under det sista decenniet. Alfvenverk var Festspel (3 ggr), ur Gustav II Adolf-sviten, kantaten till Uppsala universi-

PR OGRAM

AKAD EM IS KA .,,, KAPELLETS

~ ~ t

s' ~S

I U N IV E R S IT ET ETS A U LA SÖNDAGEN

~ S t ~

DEN

APRIL

'924

KL.

..,

4r S

E. 1'1.

1.,.

Dirigent: FiL. d:r Hugo Alf"in

.1fed"t:rk4nde: Fil. kand. Lorens: R~laiJ, Fil. mag. Bertil ear/berg, Upoala .dfudikerjiJrbunq

~ ~

Ouverture Orleans»

.//"9'

Sö-;)umal/

Moldau, symfonisk tondikt

B. Smdana

a) Florez

Vilh. Stel/hammar

och Blanzeflor

b) Skogen

till »Jungfrun . . . .

3·

sover

Klockorna

.' 1J

. .

Fil. /..·anr7. Lmn::

.{.

Andante

Con cert för Pianoforte

religioso

barelsekantat»

HI/flO

,1//"ill

'J'

;:J

A"<,~

lades var framför allt Händel ~ (Messias och konserter) och ~

.,",m;il

R".lad

) ••

ur »Uppen-

I')

.••

HlI/IO

Konsertflygel fr.h

t.r~

Lundholms

.~/.{t'ill

i-;' i~

(/rie.q

Fc)"nrr)

~~""'"

Egnajörrnågor

&.,/ (Oril."

& Son

Steinway pianomagasin.

t.r~

Allegro moder-are .-\.J"giu

ni~ barocktonsättare som spe- ~

Corelli, båda under det första ~ ;: ~~ och det sista decenniet.

M ATIN

~ ~

tets450-årsjubileum (3 ggr),kantat vid Refonnationsfesten, Hus- <. hållningskantat, svit ur musiken S i till Synnöve Solbakken, Unge ~ Herr Sten Sture Uppenbarelsekantaten, Upps~arapsodin. Det ~ ~ all t un d er det törsta ~ är framtör ~t och det sista decenniet som hans ~t: i verk står på programmet. Andelen verk av nordiska ton<. sättare - inklusive svenska ~ ? var störst under det första dec en -

Kan man med detta underlag utläsa någon deciderad repertoarpolitik? Eller är det yttre faktorer som tillgång till musiker och solister som påverkat? Det decennium som avviker från de andra två är 1920-talet, det i mitten av Alfveris tjänstgöring. Här dominerar starkt den wienklassiska repertoaren följd av den romantiska till förfång för den nordiska (i synnerhet levande svenska tonsättare) och barockens tonsättare. Under de omgivande decennierna fanns

~ S

VID

/'~.~ j

Stockholm

och nordisk inriktning

större jämvikt. Varför ett avvikande 20-tal? Svar på några frågor får vi i ''Ett samtal om Hugo Alfvens tid mellan Ingemar Hedenius och Ejnar Haglund", som återfinns i det ovan citerade" Akademiska kapellet i Uppsala under 350 år. Där säger Ingemar Hedenius bl.a. (s. 61): "Till det egendomliga med hans smak hörde, att han i stort sett var ointresserad av barockmusik .. Jag tror inte, att vi under min tid spelade något enda av dessa mästares / dvs Bachs och Händels/ verk i Akademiska kapellet, fastän de är tekniskt mycket lättare 3

~.~

!~ ':>

PRO'GRAM än exempelvis Brahms symfonier". Detta stämmer enligt konsertstatistiken från 1920-talet. Omgivande decennier utgjorde barockmusiken 10% av repertoaren. Om Alfvens framföranden av sin egen musik säger Ejnar Haglund (s. 61): "Det är ju självklart, att Hugo Alfven mycket gärna ville framföra sin egen musik, men å andra sidan ställde den så stora tekniska krav, att det bara var en liten del av hans produktion, som det var möjligt att framföra med Akademiska kapellet i Uppsala. Men jag minns, att någon gång utfördes hans andra symfoni och musik ur skådespelet "Vi" till Gustav Adolfs-jubileet 1932 ...Vidare skrev han musik till en film om Synnöve Solbakken och ur den sammanställde han några mycket vackra lyriska orkesterstycken, som framfördes vid ett par tillfållen".

Även ekonomiska faktorer påverkade pro gram sättningen. Hedenius påpekar (s. 57) att Alfven inte hade möjlighet att engagera solister utifrån, eftersom tillgängliga resurser behövdes för de medverkande militärmusikerna och några hov kapellister . Detta hade det positiva med sig att duktiga kapellister som Haglund och Hedenius fick framträda med solistiska uppgifter, mer eller mindre på egen begäran. Ejnar Haglund spelade Lex. två pianokonserter av Beethoven, Mendelssohns pianokonsert och Saint-Saens g-mollkonsert medan Hedenius spelade Mozarts flöjtkonsert i G-dur och hans konsert för flöjt och harpa (medJanine Moreau). Det var också Hedenius som föreslog ovannämnda Tjerepnins Kammarkonsert för flöjt och violin (med restaurangmusikern vid Gillet, Franz Haidl "som inte blivit förstörd av krogmusiken"). Haidl spelade också Beethovens violinkonsert under Beethovenåret 1927. Då framförde kapellet även "Eroican". I samtalet mellan de båda kapellisterna framskymtar också några ytterligare tonsättare, vars verk Alfven uppskattade. Hedenius räknar upp Brahms, Gade, Johan Svendsen "bl.a. den underbara lilla symfoniska dikten Zorahayda och med största förtjusning satte han igång någon av de två stora polonaisema av Svendsen, vilket ur flöjtsynpunkt var både tacksamt och roligt" (s. 60). Hedenius antyder också att Alfven mer eller mindre omedvetet övertagit temata och ideer av andra tonsättare, t.ex. ur Mendelssohns Capriccio i H-dur och en marsch ur Wagners Parsifal (i universitetskantaten) samt Brahms andra symfoni (i Alfvens andra symfoni) (s. 59). "När vi repeterade Brahms symfoni och kom till det där stället, slog han av, och blev så rörd att han hade tårar i ögonen. Han sade, att 'det här är så fantastiskt vackert'. Just det stället, som han hade övertagit i sin egen 2:da symfoni. Jag tyckte om honom för detta" säger Hedenius. 4

VID

Uppsala

Konsertförenings

ALFVEN-KONSERT I UNIVERSITETETS Fredag-en

den

AULA

Mars

I920

kl. 7 e. m. (precis)

Dirigent: HUGO ALFVEN Solister:

GRETA SÖDERMAN

KNUT ÖHRSTRÖM Orkester: KUNGL. HOVKAPELLET

Symfoni n:o 4, c-moll, »Från Havsbandet>.

Elegi (Vid Emil Sjögrens bår).

a. Sommardofter

Op. 39, f. f. g.

Op. 38, f. f. g.

b. • Se, du kom med j ubel och sång i hågen» 4.

»Midsommarvaka.»

Svensk Rhapsodi, Op. 19

PRIS

ÖRE

Ovan: Hela hovkapellet framträder med musik av Alfven. Nedan: Ett klassiskt-romantiskt program

DIR. MUS.

HUGO ALFVEN med biträde af

och AKADEMISKA Söndagen 1

KAPELLET

kl.

den 1 mars 1914

UNIVERSITETETS

1 e. m.

AULA

PROGRAM l. Symfoni N:o 2 (D:dur) . . . . . . . Brahms Allegro

Don noppo

Adagio

DOD noppa

AII"iretto Tempo Tempo

gra:r.io.o (Quaei andantino) -

primo primo

Preato rna

DOD

a••• i -

Presto ma non asaai -

Allegro con spirito

2. Konsert

för violin med orkester . .

Allegro.

Beethoven

nOD trcppc

Larghello Koodo Sven

Kiett

srro m,

3. Siegfrid-Idyll 4. Präludium.

Wagner Ch oral och Fuga .

Bach-Aber!

Alfven och den seglivade manskörs repertoaren AV LEIF JONSSON Den svenska manskören är en utpräglad produkt av 1800talet. Huvudrepertoaren skapades redan under seklets första hälft (ca 1810-60) med företrädare som Heeffner, Otto Lindblad, Wennerberg, Prins Gustaf, Josephson och Söderman. Dessa skrev fr.a. sånger inom fyra huvudområden : det patriotiska, idylliska, sublima och humoristiska. Allt som tillkom i den följande perioden var blott efterklang.

Detta kunde inte minst Uppsalasångens ledare Ivar Hedenblad konstatera när han redigerade sin klassiska antologi Studentsången 1883----1913).

(I-IV,

~usilctidningen

1902 förklarar han att sådana som de klassiska kvartettsångerna inte längre kunde skrivas; de var »barn af en mer romantisk och mer naiv studenttid» - förutsättningen för att skriva sådana sånger fanns inte längre. Han vägrade följaktligen bestämt att i sin samling införa någon av de talrika» sånger som studentsångens vänner under årens

»synnerligen

lopp uppvaktade honom med »och som nu bilda en hel packe i Allmänna sångens arkiv» (Kallstenius 1913, s. 206). Denna repertoarpolitik endast förstärktes av Hedenblads direktiv för både Allmänna

Sången,

Orphei Drängar och Sångarförbundet att körprogrammen alltid skulle utföras utantill, vilket naturligtvis markant begränsade sångurvalet. Endast

undantagsvis fanns nyare tonsätt-

Alfven trädde in i bilden år 1910

ningar av Stenhammar, Peterson-

som director musices i Uppsala. Redan denna tillsättning av ny leda-

Berger, Körling, m.fl. på programmet. Beträffande Allmänna Sången skrev Hedenblad 1897: »Kärens genomsnittliga musikaliska uppfattningsförmåga långsamt

fattar

endast

nya sånger och behofver

re för Akademiska kapellet ställde frågan om tradition---förnyelse på sin spets. De flesta i Uppsala vill se någon av sina »egna- på denna centrala musikpost för traditionerna

Det visar

skulle hållas i helgd. Därför var det

nyinofvade sång-

också önskvärt att director musices

er behofva flere år till mognad, innan de kunna utforas på ett med de

även hade hand om Uppsalasången ---- Allmänna Sången och OD. Till-

gamla sångerna jämförligt sätt.»

sättningen

väl stödet af traditionen. sig, att fullständigt

remitterades

ända

till

Musikaliska akademien, där en klar Till bilden hörde manskörens fun-

skiljelinje

mellan

universitetsaka-

status.

demiker (med musikamatörerna) och

Mycket karakteristiskt är följande

musikakademiker (de professionella

uttalande av den tongivande musik(egentligen avseende Otto Lindblad

musikerna) yttrade sig. För Alfven i tillsättningsfrågan talade följaktligen bl.a. Stenhammar och Tor Aulin,

men samtidigt utpekad som allmän-

medan Alfred Berg, studentsångens

giltig):

ledare i Lund, reserverades sig. Denne krävde för traditionens skull

damentalt

kritikern

»En

dilettantiska

Adolf

typisk

Lindgren

1895

qvartettkompositör

bör

vara en sådan, som, utan att ned-

ovillkorligen »akademislo bildning.

sjunka till den blotta dilettantismens

Alltnog, Alfven tillsattes

gräns eller förfalla

i flack ytlighet,

likväl ej heller å andra sidan offrar åt vare sig den yrkesmessiga

lärdo-

mens eller snobberiets aristokratiska

och

samma höst (1910) övertog han också ledningen av OD. Redan vid hans första Stockholmsbesök med kören våren 1911 kunde musikkriti-

den bildade musikern men på samma

kern Patrik Vretblad konstatera att OD nu bemödade sig om en »högre grad af konstnärlighet i sin kvartett-

gång tillräckligt natursångare för att

sång -

kunna

många gånger har föga med konst att

gourmandise

utan forblifver

tillräck-

ligt formfin för att kunna gillas af

tilltala

naturmenniskor.»

(Svensk Musiktidning 1/6 1895.) Sådan var situationen när Hugo

en genre, som ju eljest

skaffa». Alfveris första OD-turne till utlandet

gick till Tyskland, av Knut Nyblom

för allmänna stämningar. Men vi måste söka uttryck i musiken för de själsstämningar, som finnas i vår

fick, såsom varje kördirigent före

triumf för en renässans af Uppsala-

tid.» (SvD 20/6 1913; även hos

honom, konstatera att traditionen

sången» (Nyblom 1913, s. 235). De

Alfven 1949, s. 71 f.).

lekte man inte med och att en stu-

betecknad som »ett segertåg med segrar för nya ideer, med fullständig

som Alfven övertog 1919 märktes knappast någon skillnad alls. Alfven

»nya ideema» syftade här

dentkonsert kunde bara

endast delvis på Alfveris

se ut på ett sätt -

konstnärliga nyorientering - bl.a. hade sångar-

synnerhet gällde sångarfårderna.

na f.f.g. i studentsångens

-....•.•.

detta

Alfvens nydaning bestod i själva utförandet: att studentsången till viss

historia blivit förpliktade att ta sånglektioner. För historiografen Nyblom

grad -

och särskilt OD

var det i dessa nationalis-

tiskt präglade dagar dock

dilettantiska nivå och be-

mera banbrytande att Al-

nägenhet till »kokett stämuppvisning» , som en

fven

så

lanserade

markant

lämnade

sin

förra

Stockholmsrecensent kallade det. En annan,

en helsvensk

körrepertoar (dock med tyngpunkt: på gamla

signaturen

»G-T-s»

stammen), något som inte

Stockholms

varit fallet sedan 1800-ta-

noterade att programmet blivit »konstnärligt» utan

lets mitt, före det norska genombrottet.

att

Mera uttalad blev en alfvensk nyorientering återigen

besökte

Tyskland för en rent svensk musikfest i Stuttgart. Det böljade med att Lundasångens Alfred

»goda-

sidorna av traditionen bakom sig. Såväl Wennerberg, Söderman som

följande år (1913), då kören

lämna

Dagblad,

Bellman Director Musices Hugo Al/ven ~förgät.l.ig är den ~id då Hu~o Alfveris musik satte sin prägel på uppsalah~et. Ha: ses han I s~tsen for Orphei Drängar, den plats där han trivdes bast. Få icke-akademiker har ~å oupplösligt förbundit sitt namn med U _ salas som denne gemale tonsattare och dirigent. pp

Berg, som bevistade festen, anmärkte på OD:s nyare tonsättningar, inte minst dem av Alfven, som syntes honom väl instrumentalt lagda. Alf-

L. Möllerswärd, Folk vid Fyris, 1958

fanns

med,

samtidigt som man nu glädjande nog saknade »en del gamla sentimentala, forna kvartettparadhästar, hvilka

till

leda tröskats igenom år efter år inte blott af OD, utan ofverallt där en l:e och 2:e

Deklarationer till trots anslöt sig

tenor jämte resp. l:e och 2:e bas vore forsamlode » (StD 26/6 1913.)

ven svarade med att i Svenska Dagbladet framlägga sin programförkla-

även Alfven i hög grad till traditio-

ring för manskörssången. Den gick

et sällan ny nationell musik, och

Med de »forna paradhästarna» av-

ut på att klyftan mellan manskören

bland samtida internationella tonsät-

sågs sannolikt både de norska kö-

och den moderna musiken skulle

tare

som

rerna av Reissiger m.fl., som man

övervinnas, och det var här OD satte in hela sin kraft:

Friedrich Hegar högst i kurs hos

särskilt i Uppsala odlat under när-

Alfven. Repertoarpolitiken var såle-

»Vi kunna ej längre stanna inom den

des i själva verket knappast nyda-

mare ett halvt sekel, och Otto Lindblads många sånger.

klassiska kvartetten, det vore mans-

nande, åtminstone inte i detta skede - beträffande Allmänna Sången,

sångens död. Den söker blott uttryck 6

nen och lanserade i praktiken myck-

stod

en traditionalist

Att Alfven när det kom till kritan fick finna sig att odla traditionen

visade sig i än högre grad några år

den

senare

inom

blandade

körsångens

förmån

traditionen

var således inte Alfven

Sångarförbundet,

där

hade växt sig allt starkare under 20-

mogen för -

han var förste Förbundsdirigent

pe-

talet,

bl.a.

1800-talet.

1923

och

rioden 1921-43.

I de allra flesta av

genom

Tobias

Norlind

Peterson-Berger

1926,

landets manskörer som var anslutna

samt med

till Sångarförbundet

hos Carl-Allan Moberg 1931.

rådde nämligen

i stort sett samma förhållande

en verklig

kulmination

nya

även han var barn av

Därtill krävdes det helt

körideal

som

kom

svang

fr.o.m. 1940-talet med Eric Ericson i spetsen. Men det är en annan his-

som

toria.

Hedenblad fann hos Allmänna Sång-

På

en 1897. Alfven gick i Sångarför-

gjorde

bundet i själva verket ännu längre än

»utredning

Hedenblad då han krävde att sånger-

arfrågan». Vid sin granskning av 400

Artikeln bygger i huvudsak på min

na alltid

sånger -

avhandling

skulle

kunna

utföras

varje förbundssångare. Att en förnyelse

av repertoaren

Sångarförbundets Alfven

uppdrag

under

1933

Referenser:

i den brännande repertosvenska och utländska -

Ljusets riddarvakt -

fann han endast 16 (!) som uppfyllde

1800-talets studentsång utövad som

de givna kraven. Och orsaken därtill

offentlig samhällskonst (1990). Ut-

var lätt att finna: vår manskörslit-

över redan i texten redovisade

länge. Frågan dök i själva verket upp

teratur var huvudsakligen

ningar refereras till följande

titt och tätt fr.o.m. sekelskiftet

»tungsinta

behövdes

stod

att någonsin

dock

komma

klart

sedan utan

till något re-

sultat (se bara den beramade

natio-

skriven av

eller sentimentala dilet-

tid-

littera-

tur:

tanter, vilkas brist på tekniskt kunnande ofta hindrat dem från att på

G. Kallstenius,

Blad ur Uppsala-

ett tillfredsställande sätt utveckla

sångens historia (1913)

sina ingivelser. Solig och äkta musik

I.Hedenblad,

omkring

fann jag, i stort sett, endast hos

(Upsala

1910. Och Alfven återupptog frågan

Bel/man och Söderman samt i några

1897)

efter

folkdansarrangemang,

K. Nyblom, Hör I Orphei Drängar

nalsångstävlingen väcktes

åter

grundare

1899).

Frågan

Sångarförbundets

Gustaf Hultquist

den stora

sångarfesten

och konstaterade

1930

torrt att vi var fat-

tiga på »snillrika tonsättningar»:

allt

»Framfor

lida

vi brist på

men

alla

och

lidelsefulla

1853-1913

(1913) »Musik

ber 1933.)

(Ur nutidens musikliv, maj-juni 1923) W.

Men

inte

ens

detta

medförde

någon radikal repertoarförnyelse der överskådlig

kunnandet.»

Alfven själv. Hans egna bidrag var

1942)

ju fr.a. nyare arrangemang

C.-A.

1930.)

Bellmansånger Men

till skillnad

debattörer

från

föregående

i ämnet var det nu den

professionelle

tonsättaren

som tala-

tid -

på dessa

och folkvisor

redan var siungna

un-

inte ens av

som

nya arrangemang,

skulle komma från musiker bröt ju

talets, kraftfullt kom att stärka både Bellmansångens

små förbättringar och

plats på körrepertoaren

och

musiken» (Ergo 1931: nr 12)

och vad de

Det skulle således dröja 20 år inom

att överbrygga

20- och

branschen

schism i sångarvärlden, och blandad

3O-talens

mellan såväl

tjuren vid hornen. Men nu blev han

manskör

mer eller mindre tvingad. Till saken

sång och unison sång. Men att på

hör att kritiken mot manskören

allvar nedlägga den sega 1800-tals-

till

»Studentema

folkvisornas

indirekt bidrog till

Moberg,

av 1800-

senare beträffar innan Alfven vågade

(1926, omtryckt i Om musik. Eit urval essayer och kritiker,

betydelse»

som ofta är var-

radikalt

ningen om den bildade dilettanten.

»Den

skall dock betonas att hans rad av samma

föreställ-

Peterson-Berger,

»till leda». Det

de. Att de »rätta» manskörs sångerna mot den inrotade

och bildning»

blandade körsångens musikkulturella

som besitta det erforderliga tekniska julen

1872-1897,

T. Norlind,

manskörsånger, skrivna av musiker, (Sångartidningen,

universitet

dessa sånger äro ju sjungna nästan till leda.» (Sångartidningen, novem-

muntra, soliga, graciösa, rytmiskt spänstiga

»Musikinstitutionernai

kör och kör-

Nils Bååthe minns Alfven Han vände sig till förste kurator Torsten Sundelin och sa: -- Ja. det är ju inte svårare än att det går att lära. Jag måste ju ge recensenten rätt den gången.

Under Alfvenkvällen i Uppsala fick vi höra prosten Nils Bååthe. 90 år berätta om sin tid i 00 och om tonsättarna Alfven och P-B

Jag har blivit beställd hit för att berätta på tio minuter om minnen av Hugo Alfven. Som den äldste i gång av nuvarande ODister, jag kom med 1924 på våren, och fick pröva in för Hugo Alfven. Vår första sångarfård gick till Finland och Paris 1928. För en ung tjugoårig student, ja för alla var det ju så att vi hade en omåttlig respekt och beundran för Hugo Alfven, som internationellt känd och uppskattad musiker och samtidigt så var han när han kom i vårt sällskap den mest studentikose av oss alla. Han skämtade och var glad och kvick och rolig på många sätt. Det kanske följande lilla episod visar på. Vi hade repetitioner med Ol) i den gamla salen i det hus där han bodde Linneanum. Där var våra repetitioner på 20-talet. I eftenniddagstidningarna hade stått om att Musikaliska Akademien hade utdelat sina tonsättarstipendier för året. PetersonBerger, som inte var Hugo Alfveris såtaste vän, hade plötsligt efter att aldrig ha fått något stipendium -tidigare fått 2.500:- och Alfven som många år hade haft 5.000:- i stipendier hade också fått 2.500:-. Vi bad Hugo om en liten kommentar. -- Ja, sa Hugo, jag unnar honom det han kan ha det. För en tid sedan hade jag lidit av sömnlöshet i sex månader och då kommer en god vän och frågar om jag vill gå med på Operan och se någonting som heter Adils och Elisif av Peterson-Berger, och efter 20 minuter sov jag som en gris. En halvtimme senare vaknade jag och frågade min gode vän om det hade hänt någonting på scenen. Nej, sa han och då somnade jag igen. Och för den goda sömnen

Sångarfärden till Paris 1928

unnar jag honom mitt halva stipendium. Peterson-Berger hade ju stäckt många hoppfulla karriärer med sina recensioner i Dagens Nyheter, som ju var dödliga. Han var oförskämd och det tyckte flera än Hugo. Moses Pergament gick upp och ringde på hans dörrklocka och när han öppnade gav han P-B en örfil. John Forssell hade också spöat upp honom sägs det. Jag har själv en del erfarenheter av P-Bs recensioner. Jag tillhörde dem som blev recenserade på ett mycket bryskt sätt. Jag var nämligen sångaranförare i Norrlands Nation en gång på 20-talet och så hände det att P-B var hedersledamot i nationen och det skulle avtäckas ett porträtt, målat av Mas-Olle. P-B hade komponerat Norrlands Nations sång i två upplagor, en unison som alltid sjöngs och en i kvartett som aldrig sjöngs, men vi tyckte att vi skulle hedra honom särskilt på denna högtidsdag. Och jag fick ihop några tenorer från olika nationer och vi hade en repetition på morgonen samma dag som den skulle uppföras. Repetitionstiden hade varit lite för kort, det medger jag gärna. P-Bs recension var kort men uttömmande.

Ett annat litet minne var från sångarfården till Paris 1928. En söndag sjöng Ol) under Triumfbågen vid den okände soldatens grav. Det var ju ganska kort efter slutet av första världskriget då. Bland åhörarna, mycket folk hade samlats, var en fransk general i full uniform med ett träben stickande ut i ena byxbenet. När vi hade sjungit först Gustaf Fröding s· jordafärd, en av Alfvens geniala skapelser. och sedan Marseljäsen i den sättning som Liljefors hade komponerat 1900 till ODs sångarfärd till Paris så kom denne franske general, som blev så tagen av vårt sätt att sjunga hans nationalhymn, att han omfamnade Hugo gråtande och kysste honom på båda kinderna. Någonting som vi alla var mycket gripna av och Hugo inte minst. Han glömde det aldrig. Gång på gång kom han tillbaka till detta. På hans dödsbädd i Leksand var det några gamla ODister samlade och de undrade om han hade några önskemål om de skulle sjunga någonting. Ja, sjung Marseljäsen, sa han. Det gjorde de inte. Men det visar ändå hur den hade funnits inom honom. Den här sångarfården kan visa skillnaden på då och nu i ODs villkor. 00 är ju i dag ekonomiskt sett ganska välförsett tack vare capriser och sponsorer och annat, men så var det inte på 20-talet. Vi hade ständig ekonomisk nöd och utan våra operatenorer som kom upp till konserterna hade vi aldrig klarat en konsert. Det

kom 4-5 st från Stockholm och bar tenorstämman. När vi kom på tåget till Paris så upptäcktes att bokförläggare Åkerlund befann sig ombord på tåget. Han ansågs då vara en lämplig donator in spe för att stödja sångarfården. Hugo Alfven och major von Stedinck, som var reseledare uppvaktade bokförläggare Åkerlund och frågade honom om han kunde stödja hemresan. Han lovade 10.000 kr, vilket var mycket pengar på den tiden. På ett villkor att Veckojouma-

len fick anordna hemresan såsom Veckojournalens Ofr-turne. Som ett litet prov på verklig' rationell reklam har jag skrivit aven snutt i Veckojoumalen från 1928. Tidningen ville framhäva vilka under dessa ODister var, som den bjöd på. Ur texten har jag antecknat: "ODs obrutna serie av framgångar beror dels på sällskapets gamla traditioner, dels på det utomordentliga sätt varpå dessa traditioner upprätthållas. Det är så i Uppsala att främst i rang står ODisterna sedan

kommer rector magnificus, professorerna, docenterna och de övriga studenterna. Sedan sekler tillbaka är de inte bara i egna ögon avsevärt betydande herrar, men ODistema är i alla fall så mycket förmer att varje akademisk medborgare förmodligen oftare drömmer om den lilla blå 00lyran än den gröna doktorslagern fast han vet att den förra ingalunda är lättare att förvärva. Det är åtminstone inte svårare att disputera än att klara provet till 00." Det är professionell reklam!

Alfvensällskapet i Uppsala 30 maj

Ovan: Alfvensällskapet

lyssnar i Linnemuseet

Till vänster: Alfvenautografer i universitetetsbiblioteket beskådas av Gösta Alfven. Jan Heimer och Cecilia' Gyllang 9

Alfvendagen i Tibble den 7 juli

I strålande sol anlände 1994 års Alfvenpristagare. Gustaf Sjökvist i Ullvi bys kyrkbåt till bryggan vid Alfvengården. där han togs emot med Solskenslåten framförd av Alfvendagens "husband". Hugo Alfvenfondens ordförande, Gunnar Petri, kunde inför en ovanligt stor skara åhörare lovorda pristagaren och överlämna prissumman på 75 000 kr åtföljd av Alfvenmedaljeni guld. Årets kör, som omramade ceremonin var Jacobs motettkör med dess ledare Per Borin. Från Falu musikkonservatorium kom för andra gången i rad tre ungdomar som utsetts till mottagare av 5 000 kr var från Alfvenfonden till uppmuntran i deras fortsatta utbildning. Det var Roger Jonsson (violin), Susanne Modin (sång) och Claes Nyren (piano). Som tack framförde de Vallflickans dans, Solg litter ur Skärgårds bilder och Sommardofter

Alm Nils Erson, Kungs Levi Nilsson, Lars lobs, Saras Göte Alfredson, Kjell-Olof Nilsson spelade Leksandslåtar efter Lekatt Mats, Blank Anders, Knis Karl, Roligs Per och Nils Lindberg.

Jacobs motettkör under Per Borin sjöng I denna ljuva sommartid i arr. av Anders Öhrwall resp. Anders Nyberg samt Kung , Liljekonvalje av David Wikander, Vårnatt av Stenhammar, Sommarpsalm av Waldemar Åhlen samt Alfvenarrangemangen Tjuv och tjuv det ska du heta, Limu, limu lima, Uti vår hage och Jungfrun hon går i ringen.

Gustaf Sjökvist och Gunnar Petri, Alfvenfondens ordförande, på tunet till Alfvengården den 7 juli 1994

Gustaf Sjökvist, Alfvenpristagare 1994 intervjuas av Jan Olof ·Ruden

fOR: Vilken var din reaktion när du fick reda på att du skulle tilldelas Alfvenpriset och guldmedaljen? GS: Jag var helt oförberedd på att detta pris skulle kunna tillfalla mig - stor överraskning och självfallet stor glädje.

med vid gästspel i utlandet. Eftersom jag gärna sökt mig lite utanför de repertoannässiga allfarvägarna så sökte jag tidigt bland Alfveris större körverk - på det sättet kom jag i kontakt med Herrans bön och Riksdagskantaten. Båda har jag senare framfört vid ett par konserter. Herrans bön har jag dessutom spelat in på CD.

sonligheter eller i musiken? GS: En naturlig beröringspunkt är självfallet intresset för kör - Alfven hade ju ett genuint intresse för detta instrument och arbetade ju som bekant med flera körer. En annan beröringspunkt kan kanske vara ett gemensamt intresse för skärgården: från den ö jag bor sommartid, Blidö, ser jag både Gräskö och Marö, två öar som var betydelsefulla för Alfven. där flera av hans verk koncipierades.

fOR: Vad anser du om värdet att på detta sätt uppmärksamma en (äldre) person och hans insatser?

fOR: Vad tyckte du som yngre om Alfven och hans musik?

GS: Att få ett pris, vilket det än är, är ju en form av erkänsla kanske framför allt för det man gjort. Men det inspirerar ju också den fortsatta verksamheten. I

GS: Eftersom jag är uppväxt i Hälsingland så har alltid folkmusiken legat mig varmt om hjärtat. På det sättet kom jag automatiskt in på Alfveris bearbet-

fOR: Vad är det som sysselsätter dig nu?

detta speciella fall så ger det mig ytterligare inspiration att fortsätta att undersökaoch förhoppningsvis framföra fler av de Alfvenverk som alltför länge legat undanskymda.

ningar av svensk folkmusik, hur han förde in denna tradition i konstmusiken. Jag har alltid varit mycket förtjust i Alfvens musik, inte minst hans fantasifullhet och hans utomordentliga instrumentationskonst.

GS: Ett par veckors ledighet i skärgården. Det innebär främst förberedelser inför kommande spelår som bland annat rymmer gästspel i Canada, Tyskland och Estland och sen en rad konserter i Sverige, främst i Storkyrkan, min

fOR: Har du träffat Alfven någon gång? fOR: Vad tycker du idag? GS: Nej, tyvärr! Jag har däremot med stort nöje läst hans memoarer och även tagit del av hans verksamhet och verk genom Lennart Hedwalls utmärkta bok. Jag minns att jag en gång i tiden på radio hörde en intervju serie som Per Lindfors gjorde med Hugo Alfven fOR: Har Alfven betytt någonting för di?g. GS: Ja, i hög grad. Mitt intresse för vårt eget lands musik har alltid varit starkt något som bland annat kommit till uttryck i att jag ofta haft svenska verk

GS: Intresset är lika starkt. Utöver körverk jag framfört, såväl a cappella som med orkester, så har jag haft förmånen att framföra en rad av hans orkesterverk - jag tror jag har gjort Midsommarvakan ett tjugotal gånger, första symfonin, En skärgårdssägen, Gustaf II Adolf-sviten, Festuvertyren op.52 och ett flertal andra orkesterverk. Flera av dem har jag gjort utomlands vid många tillfällen.

egen kyrka, med Mozarts Requiem, Beethovens Missa solemnis och Händels Messias. Sedan har jag Gävleborgs symfoniorkester ett par veckor och mycket annat. fOR: Vad ser du fram emot? GS: Jag ser bland annat fram emot att under våren 1995 få tillfälle att återigen framföra Herrans bön i Stockholm. Förhoppningsvis blir det också någon kantat av Alfven samtidigt.

fOR: Tycker du att det finns några beröringspunkter mellan er som per-

Hugo Alfven och svenskheten A V JAN OLOF RUDEN Förra året utkom Svenskhet i musiken, en antolog i under red av Holger Larsen (Skrifter från Musikvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet ; 7). Hari publiceras 12 fOredrag trän ett symposium 1992 vid institutionen. Hugo Alfvens musik räknas ju till nationalromantiken, vilken eftersträvade en "svensk ton" i August Södermans efterföljd. Alfven själv framhöll med stolthet att han var svensk. Det är därför lockande att se om och i så fall i vilka sammanhang det refereras till Alfven och hans musik i denna antologi. Först och främst finns en hel artikel av Alfvenspecialistenl.ennart Hedwall med titeln Ställflaggan så jag ser den! En annorlunda aspekt på Hugo Alfvens svenskhet. Hedwall hänvisar först till sin Alfvenbok (1972) i vilken han betraktar både texten av Daniel Fallström och musiken av Alfven som pekoralen uppfattning som också Ola Nordenfors understödjer i sin avhandling "Känslans kontrapunkt" . Men Alfvens "oväntade" sätt att tonsätta dikten inte som patriotisk eller fosterländsk sång (i likhet med Fosterlandspsalm och Frihetssång) utan som romans "visar på en ovanlig infallsvinkel som inte har någon egentlig motsvarighet i vår sånglitteratur" (s. 83). Man frågar sig varför. Väl inte som experiment. Alfven har uppenbarligen tagit texten på fullt allvar, inte minst det ständigt närvarande dödsperspektivet. Ett annat tecken på allvaret i uppsåtet är dedikationen till modern, som ju var hans fasta punkt i tillvaron. Finns det då några förebilder till en romanstonsättning aven fosterländsk 14

text? frågar Hedwall och svarar Gustav Mahler. Alfven kände väl till Mahlers musik. Och i detta sammanhang erinrar Hedwall om Alfvens yttrande "I alla mina sånger klingar orkestern genom ackompanjemanget. Ingenting är skrivet vid och egentligen är ingenting tänkt för klaver". Detta skulle kunna förklara några fanfarer i romansen, vilken Hedwall som helhet finner mer resultat aven viljeakt än organiskt framväxt Egentligen var det en omöjlig uppgift att kombinera det fosterländska med tonsättning som romans. I vilka andra sammanhang nämns då Alfvens musik i antologin? Joakim Andersson och Per-Erik Brolinson har kallat sitt bidrag Det nordiska ljuset. Några hypoteser kring harmonikens roll i svensk nationalromantik. Målet för deras undersökning är att vaska fram några harmoniska stildrag i välkända verk av tonsättare vilka av musikforskningen betraktas som nationalromantiker. August Söderman är portalfigur. Han blev stilbildare för Stenhammar, Alfven och framför allt Peterson- Berger men även Rangström och Atterberg påverkades. Detta enligt Gunnar Jeanson: August Söderman, Stockholm 1926. Ett stildrag som återfinns hos Alfven är bl.a. växlingen mellan tonika och subdominant med stor septima. Detta finns t.ex. på tre centrala ställen

iMidsommarvakas mellandel (vid siffra 13, 14 och 15), klangmättade växlingar mellan tonikan h-moll och Cmaj7, som ger speciell skärpa åt den neapolitanska färgningen, säger författarna (s. 40). Parallellföringi fyr-klanger kan också ge upphov till mollackord med septima - idetta fall liten septima. I En båt med blommor (t. 56 ff) finns fyrklangsföljder över orgel-

punkt (s. 41). Ett viktigt inslag i Edvard Griegs harmonik är dominantackord med lågaltererad kvint i basen. Denna företeelse är relativt vanligt förekommande i den svenska nationalromantiska musiken och kan sägas vara en del av den nordiska tonen, särskilt hos PetersonBerger, Alfven och Atterberg. Det är också viktigt att framhålla, säger författarna, att den allmänna harmoniska inramningen som ovannämnda drag avtecknar sig mot är en diatonisk harmonik av relativt enkelt slag, en funktionsharmonik, som skiljer sig från den kromatiska, utvidgade tonalitet man finner hos många tyska senromantiker och från den icke-funktionella harmoniken hos många av de franska tonsättarna. Till den nordiska tonen anknyter ett avsnitt i Lars Lillienstams uppsats Svensk musik - musik och svenskhet. Ett kulturanalytiskt perspektiv. Inledningsvis framhåller han att "svenskheten" har blivit en aktuell fråga på grund av medlemskap i EG/EU och farhågor om att den svenska kulturen skulle uppslukas i gemenskapen. En av hans slutsatser är att svensk musik kan vara den musik som någon av ideologiska skäl vill betrakta som svensk (s. 120). Det kan ha att göra med skapandet av .en kulturell identitet, mer eller mindre stark nationalism, motstånd mot utländsk påverkan men även så krassa ting som ekonomi. Men det finns också vissa musikaliska stilar eller uttryck som bara finns i Sverige. Från gamla tidens folkmusik till folkmusikpåverkad symfonisk musik,jazz, rock eller Folkmusik Under Påverkan (som Groupa, Filarfolket, Hedningarna) till inlånade musikformer som vi svenskar givit en egen

prägel och tolkning (som vals eller dansbandsmusik). I detta sammanhang nämns "nordisk ton". "Det är inte svårt att hitta folkmusikstereotyper som ofta används i olika sammanhang just för att markera svenskhet en viss typ av molltonalitet, vissa rytmiska eller harmoniska mönster, kadensformler etc. Sådana finns i överflöd såväl hos Hugo Alfven och andra follanusikbearbetande kompositörer som i andra typer av folkmusikarrangemang och även i populärmusik" anför Lillienstam i anslutning till en uppsats om Gärdebylåten - en musikalisk ut- och invandrare av Jan Ling och MärtaRamsten i Sumlen 1984. Men det finns även stämningslägen eller stilkaraktärer som upplevs som nordiska eller rent av svenska säger Lillienstam, såsom vemod, melankoli,

140). Rickard Dybeck, som var en av våra tidiga folklivsforskare tog steget att förena en provinsiell melodi med en nyskriven nordisk-nationalistisk text, nämligen Du gamla, du fria. Denna melodi har sedan blivit en pompös nationalsymbol. Den provinsiella folkloren har här övergått till folkloristisk nationalism, säger Tegen. Efter år 1848 inriktar sig den politiska diskussionen på nationella perspektivoch en bredare folklighet. Nu är det inte bara studenter och överklass utan även andra samhällskretsar som engageras. Religiösa väckelserörelser, folkbildning och nykterhetsrörelser blir kollektiva företeelser. Genom den kollektiva känslan får nationalismen en ny innebörd N u är tiden mogen att betrakta folkmusiken som uttryck

kärvhet eller strävhet (s. 115) och han citerar en karakteristik som Herbert Connor gjort av Karl-Birger Blomdahls Forma ferritonans, där "det finns en större sanning om svensken ...än i hundra hurtfriska Midsommarvakor och att den sanna nationalfärgen inte är blågul utan stålgrå, sten grå och kan gnistra i alla kosmos färger" . Här ställs järnets ide, åskådliggjord i ett 6O-talsverk mot en folklivsskildring från det

för nationen. Men samtidigt som tonsättare eftersträvade en nationell ton i anslutning till det folkliga kunde de se på folklorismen med en ironisk, sofistikerad blick, som Tegen kallar urban nationalism. Han anför här Ett bondbröllop av August Söderman. "Men trots ironin är det uppenbart att denna musik är gjord i nationalistisk anda. Detsamma gäller ett orkesterverk som Midsommarvaka, ett praktexempel på urban musikalisk nationalism, tänkt för

begynnande 1900-talet - en kontrast som på sitt sätt visar föränderligheten i betraktelsesätt över tiden.

storstadens konsertsalonger, en hyllning till lantlivet ur stadsbons synvinkel" (s. 143).

Midsommarvaka apostroferas i Martin Tegens bidrag Sex sorters nationalism i nordisk musik. Tegen säger inledningsvis att nationalismen inte är en naturgiven uppfattning eller känsla. Den är en trosföreställning precis som olika religiösa uppfattningar eller politiska ideologier. Därför har den tagit sig växlande uttryck genom tiderna. 1800-talet var det århundrade som såg nationalstaterna födas. Rojalismen var ett förstadium till nationalismen säger Tegen vidare. Men hur var det då med folkets musik och nationalismen? Jo, långt in på 1800talet betraktades folkvisan, folklåten och folktonen som provinsiella, bundna av landsbygdens traditioner lokalt ellerregionalt. Därför var de inte representativa för nationen som helhet (s.

ILennart Reimers undersökning med titeln Finns det ett svenskt körsound? nämns Alfvens namn. Första gången sker det i det som Reimers betecknar som en fjärde rot till den "blandade" svenska körklangen nämligen de nationalromantiska vågor som ledde "fram till den konstmusikaliska folkton som Söderman introducerade ...och som efterhand fick sin förankring i hembygdskörer genom bl.a. PetersonBerger och Hugo Alfven" (s. 126). Vid tiden för sekelskiftet sammanstrålade många tendenser från 1800talet, bl. a. genom många personalunioner: körledare var ofta kyrkomusiker, kyrkomusiker var också oftast musiklärare. De hade professionell utbildning men var också aktiva inom amatörverksamhet. Och Reimers fortsätter

(s. 128) ''Parallellt därmed löper ett kontinuerligt pågående crescendo vad gäller både a cappella-utförandet av förklassisk musik och nyproduktionen aven svensk repertoar för blandad kör a cappella - från Josephson, Norman och Söderman -över P-B, Alfven och Wikander - till Lidholm, Bäck, Jennefelt, Karin Rehnqvist." Till sist en hänvisning inte till svenskheten utan till instrumenteringskonsten. Henrik Karlssos litet provokativa granskning av svenskt musikliv från bönhus till bidragsbehov med titeln I korpungar små ... berör några egenskaper som kan igenkännas som särskilt utmärkande för svenskar idag. Om man jämför med våra grannländer Norge och Finland, så finns i dessa länder ett kaxigt själ vförtroende när det gäller ny musik och en skickligare marknadsföring som syns och som därför tar sig plats (s. 98). Under Griegjubileet 1993 hölls ett symposium på Sorbonne där bl.a. Geirr Tveittjämfördes med Maurice Ravel. Förklaringen är att Tveitt i Norge bedöms som en instrumentationens mästare likvärdig Ravel. Och Henrik Karlsson frågar sig: Varför skulle svenskt musikliv inte drömma om att våga föreslå ett seminarium på Sorbonne om t.ex. Alfven och Ravel? Vad ovanstående korta referat klart utvisar är att det är självklart för svenska musikforskare att referera till Hugo Alfvens musik därför att den (åtminstone delvis) är välkänd. Dessutom utgör ramen för antologin 'Svenskhet i musiken' en garanti för att nationalromantiska tonsättares verk tas upp som exempel - och Alfven var ju nationalromantiker. Det musikverk som oftast kommer på tal är Midsommarvaka som får illustrera olika beskrivningar av folkton och nationalism hos olika författare. Iandra bidrag har några harmoniska stildrag hos Alfven framhållits, hans framstående instrumentationskonst och att han bidragit till den svenska körklangen genom att komponera och arrangera så mycket att det fanns en bred repertoar att ta sig an för blandade körer.

Stiftelsen Musikkulturens Främjande och dess Alfvenmaterial AV JAN OLOF RUDEN Stiftelsen MuslkkuHurens Främjande I Stockholm är Inte känd efter fönjänst aven musikintresserad allmänhet. Naturliga förklaringar kan vara att detta musikmuseum drivs helt i privat regi och därför inte har resurser till generöst öppethållande och annonsering. Däremot visar man gärna sina samlingar på Riddargatan 35-37 utanför öppettiderna för grupper (tel 08-661 71 71) och erbjuder möjlighet till främst kammannusikframföranden i konsertsalen med dess Steinwayflygel. Inom kort utkommer en beskrivande katalog över dess rika samlingar av originalkompositioner, brev och skrifter samt musikinstrument, tavlor, skulpturer, möbler och kuriosa. Ett av de senaste tillskotten består av förre professorn i musikvetenskap i Uppsala, Ingmar Bengtssons efterlämnade papper och bibliotek. Om svenskar i gemen inte känner till Stiftelsen så är den inte okänd för forskare i utlandet på grund av samlingarnas värdefulla innehåll. En översikt kan man i väntan på den fullständiga katalogen få i den "förteckning över musikhandskrifter, musikalier, brev och biografica" av . förre intendenten Gunnar Holst som utgör Bulletin 8 (1972) utgiven av Svenskt musikhistoriskt arkiv. Själva stiftelsen är betydligt yngre än dess föremål. Den stammar från 1920-talet och har en rik musikentusiast att tacka för sin tillblivelse. De ekonomiska resurserna härrör från den Nydahlska vinhandeln, som såldes till Vin & Spritcentralen när denna fick monopol på försäljningen av rusdryck16

er. Inredningen i vin handeln finns f.ö. bevarad på Vin & sprithistoriska museet i Stockholm. Samlaren, Rudolf Nydahls liv och insatser beskrivs i Stiftelsens broschyr varifrån vi saxar nedanstående avsnitt.

Något om Rudolf Nydahl som människa Rudolf Nydahl, som var född 1882 och avled 1973 hade redan i unga år ett starkt intresse for musik och studerade under några år i början på 1900-talet vid konservatoriet i Paris. Musik blev dock inte hans yrke eller huvudsakliga sysselsättning. Efter studentexamen 1901 utbildade han sig forst till sjöofficer för att sedan övergå till kustartilleriet där han blev löjtnant. Rudolf Nydahls moder drev vid denna tid den vinhandel som ursprungligen grundats av fadern. Vid moderns död 191 G, övertog sonen efter det han tagit avsked från militärtjänsten, skötseln av vinhandeln. Men redan några år senare eller 1920 övergick som bekant all detaljhandel med alkohol till staten och Rudolf Nydahl fick finna sig att såsom han själv uttryckte sig avstå från sin lagliga näring. För de medel han fick i ersättning for vinhandeln köpte han bl.a. några bostadsfastigheter i Stockholm och ägnade sig sedan mest åt förvaltningen av dessa. Men samtidigt slog hans intresse Iör samlande av musikalier ut i full blom. Genom talrika resor under mellankrigsåren på kontinenten, främst då till Berlin och Paris, förvärvade han en stor del av dc musikinstrument och manuskript som finns i museet. När det andra världskriget bröt ut inkallades Rudolf NydahI omedelbart. Han stod nämligen kvar i kustartilleriets reserv. Under hela kriget tjänstgjorde han vid Vaxholms fästning och befordrades 1943 till kapten. Några år efter krigsslutet återupptog han sina resor till kontinenten och lyckades även komma över många intressanta manuskript och instrument. Emellertid gick Rudolf Nydahls samlarintresse inte ut på att for egen del besitta de mer och mer värdefulla musikföremål som inköptes, utan han ville att samlingarna alltid skulle vara tillgängliga [ör allmänheten och särskilt musikforskningen, både den svenska och internationella. Samlingarna skulle inte få skingras, varför dessa från början överläts till Stiftelsen Musikkulturens Främjande. Stiftclscn fick emellertid till ändamål inte bara att utgöra ctt museum utanskulle även "främja det svenska musiklivets utveckling och bereda större möjligheter till musikvetenskapliga studier och förelåsningar med tillfällen till ökad, allsidig utbildning av tonsättare, dirigenter och musikkritiker", vilket behov enligt donatorns mening då inte kunde tillgodoses helt av befintliga musikinstitutioner. Under 1920- och -30talet meddelade stiftelsen också undervisning i inte obetydlig ornfatt-

ning bl.a. i harmonilära visso har Rudolf Nydahl allmänna grundbegrepp"

genom professor Melchers. Till yttermera rorfattat en lärobok med titeln "Musikens som utkom 1938.

Stiftelsen ombesörjde 1925 utgivandet aven biografi över kompositören Georges Bizet till 50-årsminnet av dennes död. Författare är Julius Rabe. Vid ett Dertal tillfällen har stiftelsen d. v.s, i praktiken genom Rudolf Nydahls egna arbetsinsatser ordnat utställningar, bl.a. i Nationalmuseum, Kungl. Biblioteket och på Operan, huvudsakligen i samband med kompositörsjubileer. Bilden av Rudolf Nydahl som samlare och musikentusiast vore emellertid inte fullständig om den inte kompletterades med hans starka intresse för fransk musik och kultur i allmänhet, ja hela Frankrike och fransmännen själva. Denna kärlek grundlades redan under studieåren i Paris i början på detta sekel och fanns kvar hela livet igenom. För honom var resorna till Paris, där han stannade i 3-4 sommarveckor. något av ett livselixir. Det är ingen tillfällighet alt fransk musik, franska kompositörer och musikinstrument intar en framträdande plats i samlingarna. Särskilt älskade han George Bizets musik och åtskilligt av dennes hand lyckades han förvärva, bl.a. en hel opera, den ovannämnda enaktaren "Djamileh", som inköptes 1967 då Rudolf Nydahl fyllde 85 år. Rudolf Nydahl hade flera kontakter med framstående kompositörer och deras efterlevande. Med Maurice Ravel korresponderade han och han sammanträffade personligen med Bizets efterlevande maka samt med Richard Wagners son Siegfried. Rudolf Nydahl hade också andra kulturella intressen. Han var nära vän med Carl Milles och initiativtagare till' 'Stiftelsen Carl och Olga Milles Lidingöhem" , vars styrelse han tillhörde såsom fungerande ordförande i omkring 20 år. Det är angeläget framhålla att denna Rudolf Nydahls samlargärning, har utförts helt utan något som helst ekonomiskt stöd från samhället eller annan utomstående. Det är en enda mans verk. Det är inte någon överdrift att kalla Rudolf Nydahls insats för musikens fromma som en enastående kulturgärning. Under sin levnad rönte Rudolf Nydahl inga nämnvärda bevis på samhällets intresse och det är betecknande att samlingarna uppmärksammats mycket mer utomlands än här hemma i Sverige. För sina insatser ror fransk musikkultur och musikundervisning i Sverige fick han franska Hederslegionen. För sin tjänstgöring i det svenska försvaret fick han 1944 Svärdsorden, medan hans insatser på musikens område inte blev föremål för någon påtaglig uppskattning från det officiella Sverige.

För Alfvenforskningen är Stiftelsen viktig, därför att här finns ett 40-tal autografer till Alfvens mest betydelsefulla verk. (Se förteckning i J O Ruden: Hugo Alfvens kompositioner s. 31820). Många är renskrifter i form av partitur, klaverutdrag eller stämmor. Men det finns dessutom kompositionsskisser som låter oss följa verkets tillblivelse på nära håll. Av orkesterverk finns t.ex. Dalarapsodin (partitur i tusch och blyerts), satser ur sviten Gustav II Adolf (partitur tusch), En skärgårdssägen (partitur blyerts, kompositionsskiss ), symfoni nr l (partitur tusch, klaverutdrag), symfoni nr 3 och 4 (kompositionsskisser). Av kantater finns t.ex. kompositionsskisser till Röda Korskantaten och Riksdagskantaten och klaverutdraget till Uppenbarelsekantaten. Av romanser finns Lex. Marias sånger nr 1-4, Saa tag mit Hj erte , Skogen sover. Dessutom finns bl.a. Unge Herr Sten Sture (partitur blyerts och kompositionsskiss) och En båt med blommor (partitur blyerts, kompositionsskiss samt klaverutdrag i renskrift). Där finns också "mina första kompositioner" för piano aven blott I2-årig tonsättare. Det yngsta verket är "Saa tag mit Hjerte" från 1946, när Alfven med sin Karin hade flyttat in i den nya Tibblegården. Detta datum kan ge en fingervisning om när kapten Nydahl förvärvade musikalierna försåvitt det inte var upprepade besök hos tonsättaren som ledde till detta fina urval. Förutom musikalierna fmns av Alfvenmaterial annars "bara" Carl Milles' byst i gips.

Islands symfoniorkester spelar Alfven Hugo Alfven: Svensk rapsodi nr 1 op.19 (Midsommarvaka), nr 2 op.24 (Uppsalarapsodi) och nr 3 op.47 (Dalarapsodi), En skärgårds sägen op.20 och Elegi ur Gustav II Adolf op.49. Islands Symfoniorkester, dirigent Petri Sakari. Chandos 9313.

Den i skivsammanhang hittills mindre etablerade Islands Symfoniorkester (grundad så sent som 1950) har efter ett antal skivor med nordisk musik under ledning av sin chefdirigent, den unge finländaren Petri Sakari, nu också kommit ut med en hel Alfvenskiva. Trots att samtliga inslag finns i flera tidigare versioner på CD, både digitalinspelade och återutgivna äldre analoga, är programmet attraktivt genom att det på samma skiva erbjuder samtliga tre rapsodier i moderna upptagningar. Att lyssna igenom skivan är som så ofta när välbekant repertoar framförs av musiker utan egentlig tradition på det aktuella området en säregen, delvis kluven upplevelse. Orkestern spelar på hög nivå utan att överdrifter i precision avtrubbar omdömet - man lyssnar spänt, positivt beredd på överraskningar. Ibland kan det brista i samstämmighet och balans, men ljudbilden är bred och välgörande fri från vissa storbolags pomada. Mycket klingar annorlunda när mellan stämmor som man tidigare knappast noterat utan partitur kommer tydligt fram och förändrar klangen. Detta kan upplevas vara på gott och ont, men känns ofta mycket fräscht. Sakaris tempi är genomgående långsammare än merparten av konkurrenternas, för att inte tala om Alfvens egna. Ändå undviker han i tonsättarens anda varje form av sentimentalitet: det lyriska och avspända blir dramatiskt laddat och han skapar ofta spänning i fraseringen på ett ungdomligt och inte sällan kraftfullt . och dynamiskt sätt. Tolkningarna är avgjort personliga och ligger långt från t.ex. Neeme Järvis universalversioner. Även om Stig Westerberg fortfarande framstår som den som bäst fångat passionerna i En skärgårds sägen och magin i Dalarapsodin erbjuder Sakari övertygande och intressanta alternativ. JAN KASK

Hugo Alfvensällskapet på besök i Stiftelsen Musikkulturens Främjande 25 oktober 1994

STIM:s VD Gunnar Petri vid företrädaren Kurt Atterbergs taffel med namnteckningar av tonsättarkollegor och dirigenter. Nedan: Intendenten Göran Grahn och intresserade åhörare

Carolina Bengtsdotter och Tomas Ljung framförde några av de romanser som återfinns bland S:MF:s Alfvenautografer. Saa tag mit Hjerte Blikket (ur Marias sånger) I stilla timmar Vaggvisa Var stilla hjärta (ur Tio sånger)

111lR1~mlll~i~~m_·······i·· • 1~~elR1l~il

16/11

"'::<:::::::::::;:;:::::::::;:;:>:::::;:}:;:;:::::::::;:;:::::;:;:;:;:;:;:;::::.::;::::::::::::::::::\":":"

',' ....' .

Midsommarvaka Stockholm, Berwaldhallen, Liepajas symfoniorkester, dir Ilmars Lapins

1995 28/5

2-3/9

Midsommarvaka Falun, Dalarnas orkesterförening, dir Håkan Sund Midsommarvaka Stockholm, Berwaldhallen, Sveriges Radios symfoniorkester, dir Evgenij Svetlanov

3/9

Festspel. Arr f blåsorkester av Sven Nerheim Stockholm, Stadshusets gård, Stockholms blåsarsymfoniker, dir Per Engström

4/9

Vallflickans dans. Arr f violoncell och dubbel blåskvintett av Ola Karlsson Stockholm, Karlbergs slott, Ola Karlsson, Östersunds serenadensemble

29/9

Papillon - Gryning vid havet Uppsala, Universitetsaulan, OD, dir Robert Sund detsamma i Trier 2/10, Andernach 3/10, Limburg 4/10, Mainz 5/10, Heidelberg 6/10, Miinchen, Marktoberdorf 9/10, Salzburg 11/10, Wien 12/10, Bratislava 13/10

20/10

Midsommarvaka Göteborg, Konserthuset, Symfonikerna, dir Neeme Järvi d:o 24/10 Wien, Musikverein, 26/10 Paris, Theatre des Champs Elysees

25-26/1

16/2

Dalarapsodi Göteborg, Konserthuset, dir Neeme Järvi

Symfonikerna,

Symfoni nr 3 Göteborg, Konserthuset, dir Evgenij Svetlanov

Symfonikerna,

Alice och Hjördis. Av Pär Wästberg. Stockholm 1994, Wahlström & Widstrand Om skulptrisen Alice Nordin och hennes syster Hjördis gift Tengbom och deras dagböcker och brev. Alice var förälskad i Alfven och gjorde skulpturer inspirerade av hans musik. Recension i nästa nummer.

Svensk rapsodi nr 1 op.19 (Midsommarvaka), nr 2 op.24 (Uppsalarapsodi) och nr 3 opA7 (Dalarapsodi), En skärgårdssägen op.20 och Elegi ur Gustav II Adolf op.49. Islands Symfoniorkester, dirigent Petri Sakari. Chandos 9313.

Kom med i Hugo Alfvensällskapetl Alla som vill lära känna Hugo Alfven och hans tid är välkomna som medlemmar i Hugo Alfvensällskapet. Som medlem har du många förmåner. Du får gratis inträde på Alfvengården. Tibble, du får 10% rabatt på biljettpriset vid Norrtälje kammarmusikfestival, du kan till det låga priset av 80 kr köpa Filharmonikernas CD-inspelningar av Hugo Alfveris symfonier, som säljs i Stockholms konserthus, du får 15% rabatt på biljetter till konserter i Stockholms konserthus, du får 10% rabatt på inträdet till Prins Eugens Waldemarsudde, vid ett köptillfålle får du 30% rabatt på

musiklitteratur hos Lundeq i Uppsala, du kan till rabatterat pris köpa CD-inspelnirigar med Alfvens musik utgivna av Bluebell, Prophone och Musica Sveciae. Allt detta mot uppvisande av medlemskort i Hugo Alfvensällskapet. Som medlem får du ocksåAlfveniana tre gånger om året och du inbjuds att delta i föreningens vår- och höstarrangemang. Årsavgiften för 1995 är 100 kr. Betala på pg 42 8852-8. Glöm inte att ange namn och adress! •