Page 18

att satsen ändå känns angelägen.”26 Om man instämmer i Hedwalls omdöme är det uppenbart att satsen vinner på att inte spela andradelarna två gånger. När det gäller symfoni nr 2 talar både Alfvéns intention och musikens karaktär för att reprisen av trions förstadel i scherzosatsen är den enda som bör beaktas. I den femte symfonin verkar det helt klart att Alfvén inte ansåg att expositionsreprisen i finalen skall spelas och det är också helt klart att musiken vinner på detta. När det gäller strykningen av expositionsreprisen i första satsen är det möjligt att Alfvén bara gjorde denna för att de båda första satserna skulle rymmas på en LP-sida. Ur musikalisk synvinkel är dock reprisen överflödig och symfonin framstår nog som ett mer övertygande verk om den inte 26

spelas. Men om den spelas bör man beakta Alfvéns egen tolkning och inte spela expositionen på samma sätt båda gångerna.

förhöll sig till repriserna när han dirigerade sina verk och också om någon känner till andra källor, t.ex. recensioner och brev, som skulle kunna ge upplysningar i frågan.

I den tredje symfonin är Alfvéns intention inte helt klar. Att några repriser inte spelas och att andra spelas på tonsättarens inspelning av verket kan bero på 78-varvsmediet. Det utommusikaliska innehållet och strykningen av expositionsreprisen gör dock att denna inte bör spelas i finalen. Däremot är det till musikens fördel att spela expositionsreprisen i första satsen trots att Alfvén inte själv gör det på den bevarade inspelningen. I scherzot är reprisen av trions andradel helt klart en longör, medan scherzodelen funge- Joakim Tillman är fil. dr i musikvetenskap, universitetslektor vid Instirar bra både med och utan repris. tutionen för Musik– och teaterveDet skulle vara intressant att höra tenskap, Stockholms Universitet om någon vet mer om hur Alfvén

Hedwall 1973, s. 144f.

Kantat vid reformationsfesten i Uppsala 1917 op. 36. Del II: Luthers hammare AV CHRISTER ÅSBERG Hösten 1917 hade Hugo Alfvén problem. Han skulle skriva en festkantat till det stora reformationsjubileet den 31 oktober. Det var då 400 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Vid jubileet skulle också den nya bibelöversättningen efter 144 års väntan överlämnas till kung Gustav V under pompa och ståt. Dessutom var det promotion och Alfvén själv skulle kreeras till hedersdoktor. Det var ett prestige-event av högsta dignitet. Den första halvan av kantaten var på gång. Den bestod av två Lutherpsalmer utvalda och förkortade av Nathan Söderblom, som nu var ärkebiskop, så att texterna illustrerade Luthers själskval inför reformationen. Problemet var den andra halvan. Erik Axel Karlfeldt var som alltid senfärdig, ja, det kunde gå så illa som vid Linnéjubileet tio år tidigare, då han 18

hoppade av i sista stund och Alfvén på nolltid fick sno ihop sin Uppsalarapsodi byggd på diverse studentikosa dryckesvisor. Den här gången satt Karlfeldt fast. Även han skulle promoveras till hedersdoktor och kunde för skams skull inte lämna walkover. Men han saknade länge en bärande idé, en sammanfattande bild för Luthers gärning, själanöden hade ju skildrats i första delen. Till sist kom den till honom i form av Luthers hammare. Där, i den bilden, fanns mannen ur den arbetande klassen som går till storms mot murkna fördomar och institutioner beväpnad med det vardagliga arbetets symbol, hammaren. Där fanns bergsmannen – och Karlfeldt själv var av bergsmannaätt – som i Engelbrekts efterföljd jagar de onda makterna ända ner i den djupaste gruvorten. Där fanns upplysningsmannen som i Benjamin Höijers

Alfvéniana 3-4/10 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Alfvéniana 3-4/10  
Alfvéniana 3-4/10  

Alfvéniana 3-4/10

Advertisement